68-vänstern är död, kulturvänstern lever

Jens Ljunggren
Inget land för intellektuella
68-rörelsen och svenska vänsterintellektuella
Nordic Academic Press 2009

Åren kring 1968 gick en stöt genom den intellektuella världen i väst. Den så kallade studentrevolten bröt ut som en generationsprotest mot seder, sedlighet och sedlar. Om detta har skrivits tonvis med böcker och artiklar; en aktuell källa för den som vill veta mer om ”68”-epoken är antologin ”Betydelsen av revolutionsåret 1968” (Axess/Atlantis, red Kurt Almqvist).

Lundahistorikern Jens Ljunggren kompletterar bra med en smalare studie, inriktad på de svenska kulturskapare som trädde i revolutionens tjänst. Man kan hoppa över de mer teoretiska avsnitten baserade på Bourdieu och andra kultursociologer för att istället gå direkt på the real thing, de framträdande namnen som använde kulturen som ett politiskt vapen – främst Jan Myrdal, Sara Lidman och Göran Palm.

En tid var de dominanta på delar av den kulturella scenen på ett sätt som – dessbättre – saknar motsvarighet både förr och senare; idag kommer inte ens Åsa Linderborg upp i samma klass. Visst är hon lika extrem, men saknar makten och kraften hos företrädarna. Och hon talar inte med stöd från en mängd megafoner, snarare i tilltagande motbrus.

Ljunggren fokuserar på huvudsaken – att i förspelet rådde ”ett utbrett samförstånd mellan socialdemokratiska politiker, författare och intellektuella”. Det statsbärande partiet lade efter andra världskriget stor vikt vid att integrera tankens budbärare i de egna leden för att skapa en hegemoni kring folkhemsbygget.

Men moderniteten och rationaliteten visade sig under 60-talets tilltagande extremism vara kommandohöjder som kunde intas även av dem som ville kasta ordningen över ända – kommunister av allehanda slag som förespråkade proletariatets diktatur och istället för marknadens mångfald och frihet erbjöd socialismens enfald och ofrihet. För en kort stund i västerlandets historia framstod en primitiv marxism-leninism som höjden av det moderna och rationella.

Ljunggrens framställning flyter på tämligen lidelsefritt. Det är nog därför Olof Lagercrantz och Olof Palmes roller i detta moderna drama underbetonas. Det var inte några författares åsikter i sig som lade sig som ett vänsterfilter över landet genom vilket allt skulle betraktas, utan den operativa nytta två av de mäktigaste opinionsförmedlarna tillförde saken: landets statsminister som ledande uttolkare på den politiska scenen och den mäktigaste kulturchefen på den största morgontidningen. Den senare var högst instrumentell i arbetet för att marknadsföra extremvänstern och marginalisera liberalkonservativ kritik och opposition.

Sen kom IB-affären, Solsjenitsyns arbete om Gulag, folkmordet i Kambodja och allt det andra, inklusive den Timbrohöger som Ljunggren menar bidrog till att förändra klimatet. Men det är en annan historia än den om hur kulturvänstern trädde i ideologisk tjänst. Dess påverkan lever kvar, ännu en tid.

Mats Johansson är styrelseordförande i Svensk Tidskrift och riksdagsledamot (m). I minnesboken De svarta åren skildrar han ”68” från höger. Kan beställas här.