70-talet var verkligen inte roligt

Peter J Olsson replikerar Jens Christer Brandts ”till försvar av 70-talet” – och menar att det bästa med sjuttiotalet är hur det tog slut.

Jag passerar pressbyrån och ser ett nytt magasin med PC Jersild på förstasidan, författaren som i Babels hus gjorde upp med 70-talets sjukvård. Men som också i någon mån förkroppsligar 70-talet som jag minns det: Dystert, grått och radikalt, och att hans främsta verk Barnens ö går ut på att huvudpersonen varken vill växa upp eller umgås med andra barn är lika typiskt.

Hemkommen hittar jag i DN ett stycke av Jens Christer Brandt ”till försvar av 70-talet”. Visserligen en smula återhållet: ” vi som växte upp då blir aldrig riktigt färdiga med 70-talet. Det var hemskt”. Så långt håller jag med honom, men förskräcks av tanke på en upprepning.

Brandts poänger är att det hemska ändå gav upphov till konstnärlig mångfald och att förtalet av 70-talet är något som ”högerskribenter som inte var födda då” hittat på. Kanske inte så välfunnet: Konsten blomstrar ofta när omständigheterna än som värst: många bra romaner skrevs på TBC-sanatorier, och författarna i Sovjet utvecklade en förvånade skaparkraft.

Att Brandts exempel inte riktigt har med Sverige att göra är tydligt. Lars Gustafsson finner lyckan bland filosofi och tennisbollar i Texas, David Bowie och Johan Cruyff var näppeligen produkter av svenska skolbespisningar.

Jag upprepar igen vad Brandt skriver: 70-talet var hemskt. Jag var där och vill inte tillbaka dit.
”Det förflutna är ett främmande land” skrev den engelske författaren L?P Hartley. ”De gör saker annorlunda där.” Det kunde handlat om 70-talet.

Sverige har förmodligen inte efter kolerans dagar varit så trist som då. Antalet kaféer halverades och folk satt hemma och tittade på tv i de nybyggda miljonprogrammen. Den enda lättnaden var amerikanska filmer, brittisk musik och tysk fotboll. Tyvärr fanns också ett överflöd av östtyska dockfilmer.

Det gick förvisso ingen nöd på oss som växte upp då. Men likriktningen var lätt märklig. Mest bland yngre. Alla bar täckjackor. Alla hade de nu så berömda utsvängda jeansen och bruna mockaskor av märket Playboy skulle man ha, lite senare ersattes mockan av loafers från Dexter. Alla var klädda ungefär lika. Sådan var samhällsandan. Och när skoluniform – på allvar en stor fråga – debatterades kunde både anhängare och motståndare använda argumentet att skillnaden inte skulle bli så stort.

Debattklimatet var så där. Det fanns sannerligen inga alternativa medier. I tv fick två dissidenter framträda, Sven Stolpe och Vilhelm Moberg, punkt slut. Och Moberg dog redan 1973. I övrigt präglades statstelevisionen av en politik som skapade en av världens mest märkliga jultraditioner: Att alla skulle se en julkavalkad från Disney, som blev ett måste endast för att det var enda gången amerikansk animerad film visades.

Annars var det som var bra med 70-talet mest sådant som levde kvar från tidigare, lyckligare decennier.
Och så förstås den vaknande politiska motreaktionen. Vi som skolkade från en förmidddag i skolan för att lyssna på Gösta Bohman i partiledardebatten, och vi som bar ”moderat så klart”-knappar.

Så visst fanns det några ljuspunkter på 70-talet, som den första borgerliga regeringen på 44 år.

Och lite senare följde Margaret Thatcher och Ronald Reagan upp den trenden.

1979 spelade Malmö FF final i Europacupen på Olympiastadion i München; och hade inte Bosse Larsson varit skadad…

Men det ser jag mest som en början på det fantastiska 80-talet.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne