80-talet är inte länge sedan
Jonas Gardell
Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken
Norstedts 2012
Gardell får läsaren att känna. Skildringarna på sjukhuset känns, kärleksskildringen känns, föräldrarnas besvikelse över att barnet inte följer den förväntade kurvan känns, de religiösa tvivlen känns också. Gardells bok påminner om böckerna Sodomsäpplet och Nejlikmusslan som skrevs av Bengt Martin under 60-talet. Böckerna handlar om den unge Joakim som bor i Stockholm under 50-talet. Joakim upptäcker att ”han inte är som alla andra” och blir därför mobbad av killarna på sin skola. Han väljer lite för feminina kappor och passar inte in i den förväntade normen. Han känner sig ensam och längtar efter att träffa någon som är som han, någon som gillar killar. Bengt Martin var en av de första i Sverige som skildrade homosexualitet i litteraturen och var omdiskuterad i TV och media under 60-talet. Martin kom ut som bög i TV och bröt ny mark för homosexuella författare och andra offentliga personligheter (och säkert några helt vanliga killar i garderoben). Jonas Gardell och Bengt Martin påminner mycket om varandra i sitt språk och i skildringar av händelser och karaktärer. Den som inte har läst Bengt Martins böcker borde göra det omgående. Det tillhör allmänbildningen och gör att man lättare förstår vad Gardells bok handlar om.
Både Sodomsäpplet, Nejlikmusslan och Torka aldrig tårar utan handskar har klassiska beskrivningar av ensamma, unga homosexuella män som längtar efter att finna ett sammanhang där man är trygg och får vara sig själv. Efter att träffa någon som är som de, som förstår dem och som inte känner sig hotad av deras sexualitet och personlighet. De misstänker redan vid tidig ålder att ”de inte är som alla andra” och att de skiljer sig från resten av pojkarna i skolan och i samhället där de växer upp. Storleken på staden spelar mindre roll. Bor de inte i Stockholm, längtar de dit. Trots att historierna på ytan ser olika ut beskriver författarna samma process i upptäckandet av det egna jaget och sexualiteten nämligen: upptäckt, orientering och acceptans.
Huvudkaraktären i Torka aldrig tårar utan handskar, Rasmus, är en 19 årig kille från Koppom i Värmland. Han är någon som inte passade in i bruksorten och som mobbats och stötts ut från gemenskapen med de andra killarna. Direkt efter gymnasiet söker sig Rasmus till Stockholm för att finna kärleken, sig själv och för att bygga ett nytt liv långt från de värmländska fördomarna och skogarna. Den andra huvudkaraktären är Benjamin. Benjamin bor i Stockholm och är Jehovas vittne. För honom har sexualiteten inte bara världsliga konsekvenser utan den berör också det andliga, sexualiteten sitter i köttet. Han slits mellan begär och tro.
Paul är lite äldre än både Rasmus och Benjamin och har tagit till sin uppgift att visa vilsna killar rätt när de gör debut på bögscenen i Stockholm. Genom att lyfta fram Benjamin, Paul och Rasmus fångar Gardell karaktärer som de flesta av oss känner eller har nära i vår bekantskapskrets.
Som läsare får man följa med Benjamin, Paul, Rasmus och de andra till Bögringen på Stockholms central, till pissoarerna, till parkerna, till Viking Saunas basturum och galonbritsar (Viking Sauna klubbades igen i och med bastulagen 1987) och till Stockholms enda bögklubb Timmys. Rakt in i 80-talets gayvärld och dess hemligheter. Föga glamourösa miljöer som visar vilken undanskymd verklighet de homosexuella männen levde i under 80-talet, idag finns spillror av denna värld kvar. Fördomar och föreställningar blottas och man får en insikt i hur skör den tidiga gayrörelsen faktiskt var och att det vi ser som självklara rättigheter idag inte alltid har varit det.
Samtidigt som boken skildrar två ”komma ut” historier har den en mörkare ton. Jonas Gardell har förmågan att skriva om svåra och utmanande saker. Utan den skulle skildringarna av sjukdom och nöd bli outhärdliga. Gardell beskriver till exempel mycket målande hur ett ungt sjukvårdsbiträde glömmer bort sig och torkar bort en liten tår från den sjuke mannens kind. En spillra av ogenomtänkt vänlighet i ett sterilt sjukhus där man egentligen ska sprita händerna, ha skyddsrock och munskydd för att inte bli smittad av viruset som man vet så lite om. ”Den nya pesten” eller ”homosexsjukan” som viruset kommer att kallas. Mannen är inte den sista att bli sjuk och avsluta sina dagar på Sabbatsbergs sjukhus. I undertonen av boken finns hela tiden det närvarande hotet från sjukdomen som kommer att ta många liv. Som läsare vill man varna karaktärerna för faran men man kan inte och de inser inte heller faran förrän det är för sent. Efter insjuknandet kommer skammen. Man vill inte att någon ska veta om att man ligger på Sabbatsbergs sjukhus med liggsår och begynnande demens (en konsekvens av AIDS).
Det är modigt att berätta denna historia som av många fortfarande anses skamfull och svårtillgänglig. Men den måste berättas för att vi ska förstå vikten av att ha ett öppet samhälle där människor inte behöver gömma sig från etablissemanget på grund av sin sexualitet. 80-talet är inte länge sedan. 1979 slutade homosexualitet stämplas som en sjukdom av svenska myndigheter. Under 80-talets början kom HIV-viruset till Sverige och ändrade förutsättningarna för all framtid.
Gardell beskriver en oskuldsfull attityd kring sex som inte kommer tillbaka, en omedvetenhet om riskerna och de brutala följderna om man har otur. Det var en attityd som kom att visa sig både felaktig och farlig. Det blir tydligt att risktagandet är ett symptom på att människor inte kan leva öppet med sin sexualitet och därför gömmer sig. Inte för att man vill gömma sig utan för att man måste, för att man är rädd för hur andra medmänniskor ska reagera. Så länge man inte kan vara öppen med vem man är, vad man tycker om och med vem man älskar kommer vi tvinga in människor i risktagande beteenden.
Ylva Engström är sociolog och går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.