Viking Society

VIKING SOCIETY
ETT ENGELSKT SÄLLSKAP FÖR
STUDIET AV NORDISK KULTUR
Av professor BIRGER NERMAN, Stockholm
FÖR de flesta svenskar är kanske, när de söka draga sig till
minnes, vad de under skolåren lärt om vikingatiden, den mest
levande erinringen den bön, som enligt läroböckerna bads i de
härjade länderna i Väst-Europa: »För nordmännens raseri bevare
oss, milde Herre Gud!» Man har kanske en dunkel aning om, att
de svenska vikingafärderna, som förnämligast gingo i österväg
och till folk, som kulturellt voro skandinaverna underlägsna, hade
en mera uppbyggande karaktär än västertågen, i det de ledde till
grundläggningen av det ryska riket och öppnandet av en rikt
givande handel med Ryssland ·och Orienten, men vikingatågen i
västerled stå nog för svensken i allmänhet i barbariets och nedbrytningens tecken. Det är också sant, att vikingatågen i öster
inneburo en större organisatorisk gä:rning än de i väster, men
även dessa ha betytt ofantligt mycket i positiv riktning.
I varje fall är detta den allmänna meningen i det land, England, som mer än andra var utsatt för vikingarnas attacker.
Engelska forskare skatta högt den betydelse, vikingabosättningen
haft såväl för den engelska nationalkaraktären som i engelsk
historia. Man framhåller gärna, att kärleken till frihet och fair
play befordrats genom inslaget av vikingarna, och man tillmäter
dessa en betydande roll för den engelska handelns och sjöfartens
utveckling. Just de områden, där vikingarna slogo sig ned, ha
ofta i senare tid i framträdande grad sänt ut kolonister till främmande världsdelar. Så tilldelar man gärna i England vikingainslaget en icke obetydlig roll vid uppbyggandet av det engelska
imperiet.
Engelsmannen är också stolt över, om han kan göra anspråk
på att vara ättling av vikingarna.
109
Birger Nerman
Ett av huvudområdena för vikingabosättningen i Britannien
Yar Shetlands- och Orkneyöarna samt de angriinsande delarna av
Skottland: Caithness och Sutherland. Längst höll sig också det
nordiska språket på Shetlands- och Orkneyöarna, vilka ju bildade
ett norskt jarldöme ända till år 1468; >>nordisk tunga» talades här
långt in i nyare tid. I högre grad än på andra håll har också
befolkningen ifrån dessa öar och fastlandsdistrikt känt sig som
ättlingar av Yikingarna.
Sedan gammalt har i London existerat ett sällskap av personer,
som härstamma ifrån eller ha anknytning till Orkney- och Shetlandsöarna. År 1892 beslöts att bilda en mera litterär och vetenskaplig avdelning av detta sällskap. Denna fick namnet »Viking
Club». Följande år frigjordes denna helt och hållet ifrån modersällskapet och utsträcktes till att omfatta alla, som intressera
sig för skandinavisk kultur, varvid namnet fixerades till »Viking
Club, or, Orkney, Shetland, and Northern Society». Sällskapets
uppgift skulle alltså dels fortfarande speciellt riktas på ett studium av Orkney- och Shetlandsöarnas nordiska kultur men dels
också p~t den nordiska kulturen överhuvud taget. Man lade sitt
program mycket omfattande: man skulle ägna sig åt ett studium
av norrön historia, litteratur, musik, konst, arkeologi, språk,
folklore, antropologi m. m.
Viking Club hade i början en viss romantisk läggning. Detta
ses redan därav, att man begagnade gamla nordiska beteckningar
för siillskapets funktionärer och verksamhet. Så kallades sällskavets president för jarl, sekreteraren benämndes umboth-man (ombudsman) och sammanträde al-thing. Sällskapet hade en särskild
poet, som bar titeln viking-skald. En av de första viking-skalderna var vVilliam Morris, den mångfrestande romantikern, författare, översättare av klassisk och forngermansk diktning, konstnär och banbrytare för konsthantverket – själv skicklig hantverkare – och utom skönhetsapostel även utopisk samhällsreformator. Under de första åren av 1900-talet bortlades emellertid
dessa nordiska benämningar. Senare har även sällskapets namn
genomgått ändringar och lyder nu »Viking Society for Northern
Research».
l\1:en denna romantiska läggning uteslöt icke, att sällskapet
redan från början även fick en rent vetenskaplig karaktär. Och
det är en högst betydelsefull vetenskaplig verksamhet, som sällskapet under sin några och fyrtio!triga tillvaro utvecklat.
110
Vilcing Society
Jl~r. o. m. 1895 har Viking Club utgivit en tidskrift, den s. k.
Saga-Book, vilken tidvis utkommit årligen. Den har främst rymt
de föredrag, som hällits i sällskapet, men till att börja med även
föreningsangelägenheter, notiser av olika slag, snart även recensioner o. s. v. Allt eftersom föreningens verksamhet utvidgades,
blev det nödvändigt att helt reservera Saga-Book för de vetenskapliga uppsatserna, och för de övriga nyssnämnda artiklarna
har sedan 1909 utgivits en särskild Year-Book. Man lade även
tidigt upp en serie översättningar av gammal nordisk litteratur,
i vilken utkommit två nummer, och en för avhandlingar, som omfattar fyra. Och år 1907 gav man sig in på ett verkligt omfattande
företag. Då startades en Old-Lm·e Series of the Old Norse Earldom of Orkney, Shetland, Caithness and Sutherland. I rask följd
har här, fördelat på olika sviter, publicerats ett ofantligt material, som ur alla möjliga synpunkter – historiskt, genealogiskt,
språkligt, arkeologiskt, folkloristiskt o. s. v. – belyser dessa områdens nordiska kultur, bl. a. diplomatarier för de olika områdena.
Denna serie utgör en verklig guldgruva för forskningen.
Det är, som synes, en högst imponerande vetenskaplig gärning, som
Viking Society utfört. Det är också givetvis omöjligt att på ett begränsat utrymme ge mera än m)gra antydningar om detta arbete.
Bläddrar man igenom årgångarna av Saga-Book, skall man
finna, att de olika områdena för sällskapets forskningsintressen
blivit mycket väl tillgodosedda. Vi återfinna bland medarbetarna
en hel rad av Englands främsta forskare på hithörande områden.
.Jag nämner – mera på måfå – professor \V. P. Ker, den utmärkte litteraturhistorikern, som bl. a. införde studiet av nordiska språk och nordisk litteratur vid Londons universitet, språkforskaren professor Allen Mawer, bl. a. känd för undersökningar
av skandinaviska ortnamn i England, filologen Dame Bertha S.
Phillpotts, bekant för sina forskningar om Eddadikterna, och
arkeologen intendenten T. D. Kendrick, som i ett stort verk givit
den bästa framställningen av vikingatitgen.
I Norge och Danmark har man – vilket är högst naturligt –
i hög grad intresserat sig för Viking Society, och man möter i
Saga-Book en rad av de främsta norska och danska forskarna å
ifrågavarande områden. Så har den frejdade norske språkmannen professor Sophus Bugge, Rökstenens förste tolkare, bidragit
med en uppsats om Eddadikten Volundkvida och dess förbindelser
med engelsk tradition, hans son historikern professor Alexander
111
Birger Nerman
Bugge sökte bl. a. i en artikel påvisa en forntida keltisk befolkning på J ylland, språkforskaren professor Magnus Olsen har lämnat en runstudie, arkeologen professor Gabriel Gustafson, Osebjergskeppets utgrävare, har publicerat en märklig detalj i detta
fynd, vilket i sin helhet ur konsthistorisk synpunkt behandlats
av professor Haakon Shetelig, som även skrivit flera andra arkeologiska artiklar, den nuvarande norske riksantikvarien Harry
Fett har studerat miniatyrerna i isländska handskrifter o. s. v.
Bland danskarna kan t. ex. nämnas den store sagohistorikern och
folkloristen professor Axel Olrik, som bidragit med en studie rö-
rande en vikingasaga om danskarna i England, och språkmannen
dr. Gudmund Schiitte, som lämnat ett par uppsatser inom sitt
specialområde: de forntida folkstammarnas geografi. Åven isländingarna ha flitigt medarbetat, bl. a. den härom året avlidne
professorn vid Köpenhamns universitet Finnur Jonsson, den isländska litteraturens bäste kännare, vilken (tillsammans med
kapten Daniel Brunn) skrivit om utgrävningarna av hedniska
tempel på Island.
Åven amerikanska, holländska, ryska m. fl. vetenskapsmän åter–
finner man i Saga-Book, t. o. m. en artikel av en estnisk forskare,
Estlands minister i London dr. O. Kallas, vilken publicerat en
uppsats om skandinaviska element i estnisk folklore.
Förvånansvärt få ha däremot de svenska bidragen till SagaBook varit. Riksantikvarien Hans Hildebrand medverkade i 1897
års årgång med några sidor om ölands fornlämningar, och anglisten professor Erik Björkman skrev 1912 ett par sidor om två
etymologier, den ena för ordet viking.· För 1924 är tryckt en uppsats av undertecknad »The foundation of the Swedish Kingdom»
och för 1932 en uppsats av professor Elis Wadstein »On the relations between Scandinavians and Frisians in eady times». Detta
är allt, varmed svenska forskare bidragit.
En viss motvikt till de svenska forskarnas sparsamma förekomst i Saga-Book utgör dock, att två av de fyra arbetena i avhandlingsserien härröra ifrån svenskar. Den ena utgör en ståtlig
volym »Essays on Beowulf», vari samlats den snillrike, tyvärr i
förtid bortgångne svenske arkeologen docent Knut Stjernas epokgörande undersökningar om den för nordisk fornhistoria så betydelsefulle fornengelska Beowulfdikten, den andra är en avhandling av undertecknad »The Poetic Edda in the light of
Archaeology».
112
Viking Society
Den stora vetenskapliga publikationsverksamhet, som Viking
Society utövat, ger ett rikt intryck av mångsidighet. Och man
märker även engelsmannens sinne för det realt betonade, det konkreta, för vad som brukar gå under benämningen realfilologi.
Detta sinne har även alltid karakteriserat den norska och den
danska forskningen. Däremot måste det sägas, att den svenska
filologien under lång tid varit i hög grad abstrakt inriktad. Naturligtvis har det alltid funnits undantag – jag tänker t. ex. på
Otto von Friesens ypperliga, alltid realt betonade runforskning –
men det kan icke förnekas, att den svenska filologien under ett
långt skede i alldeles oproportionerligt hög grad dominerats av
den rena ljudhistorien. Samma intryck av rörlighet och realitetsbetoning finner man i de revyer över utkommen litteratur, som
alltid givits i Viking Society’s publikationer. Det sätt, på vilket
man i dessa följt med även den i Skandinavien utkomna vetenskapliga litteraturen, förtjänar f. ö. det största erkännande.
De, som mera än andra ha hedern av Viking Society’s insatser,
äro den nuvarande sekreteraren mr Alfred \V. Johnston och hans
1925 avlidna maka mrs Amy \Vintle ,Johnston. Mr .Johnston var
en av sällska11ets stiftare och även dess förste sekreterare, och
han oeh hans maka ha innehaft en mångfald av poster inom föreningen. Så har den villeliga produktion, som Viking Society utYecklat, till väsentligaste del vilat på makarna Johnstons redaktörskap- Alfred ,Johnston, själv en ättling av de gamla nordliga
vikingabygderna i Skottland, är f. ö. en framstående forskare
rörande dessa områdens nordiska kultur med en rik produktion
bakom sig. l\fr ,Jolmston, som nyligen slutfört det elfte bandet av
Saga-Book, har i England utfört en gärning i den skandinaviska
kulturens tjänst, som vore i hög grad förtjänt även av svensk erkänsla. Sällskapet har även förmånen att bland sina nuvarande
ledare riikna 11rofessor R. \V. Chambers, samtidens främste forskare i den gamla anglosaxiska litteraturen, bl. a. berömd för
sitt stora verk om den ovannämnda, för svensk fornhistoria så
viktiga Bco\vulf-dikten.
De senare åren ha ju glädjande nog för vårt land medfört en
mera utpräglad orientering åt England oeh dess kultur – den
med Skandinaviens närmast besläktade – än tidigare, och det
har då synts lämpligt att med tacksamhet erinra om Viking
Society, som i England utfört en hanbrytande gärning för kännedomen en skandinaYisk kultur.
113