Litteratur

LITTERATUR
FINLANDSSVENSK SKÖNLITTERATUR 1935
Den finlandssvenska roman- och novellitteraturen berikades år 1935
med tretton nya verk. En fullständig förteckning över de lyriska
noviteterna skulle upptaga tio diktsamlingar. Dessa sifferuppgifter
ha sitt anspråkslösa bibliografiska intresse, men i och för sig säga de
naturligtvis ingenting om fjolårets roll i finlandssvensk litteraturhistoria.
Går man till en närmare granskning av de tjugotre nyförvärven,
lägger man omedelbart märke till att den yngre generationen dominerat marknaden, åtminstone vad böckernas antal vidkommer. Diktarna över fyrtio år äro mycket sparsamt företrädda; bland prosaisterna lägger man främst märke till Sigrid Backman, som sedan länge
bär ett aktat namn såsom fantasifull stilkonstnärinna, och bland lyrikerna finner man Arvid Mörne och Ture J anson. Däremot äro de med
bestämda konstnärliga anspråk framträdande diktarna i trettioårsåldern rätt många. Årets betydelsefullaste prosaböcker bära författarnamnen Elmer Diktonius, Örnulf Tigerstedt, Tito Colliander, Eric von
Schantz.1 Och den unga lyrikergenerationen är representerad av
namn som Rabbe Enckell, Nicken Malmström, Erik Therman, L. A.
Salava.
Till en början skall jag dröja vid prosaböckerna och deras författare.
Elmer Dilttonius’ nya bok heter »Medborgare i republiken Finland».
Den innehåller sex skissartade noveller, sinsemellan fristående om
man tar hänsyn till det yttre motivet, men alla ställda under ett enhetligt konstnärligt perspektiv. Detta enhetliga perspektiv har författaren själv betonat genom att kalla samlingen »novelliad».
I korthet kunde man karakterisera volymens innehåll såsom ett
socialt porträttgalleri, givet med den frigjorda, personligt djärva stilkonst, som kännetecknar Diktonius hela produktion och som gett författaren namnkunnighet såsom den finlandssvenska diktkonstens mest
hänsynslösa revolutionär. Det är också främst ur formell synpunkt
»Medborgare i republiken Finland» måste betecknas såsom ett i hög
grad betydande verk. De sidor, som inleda berättelsen >>Gossen och
grimman», ge ett praktexempel på den diktoniuska naturmålningen:
sakligt ytterst koncentrerad, djupt originell i sitt ordval och utomordentligt expressiv i sin pressade bildrikedom. Annars är Diktonius
i sin nya bok blott sällan landskapsskildrare; människogestaltningen
1 För fullständighetens skull vilja vi utöver de i artikeln här ovan behandlade
nya böekerna även omnämna artikelförfattarens mag. Olof Enekells egen uppmärksammade bok »Tre (3) månader a dato, idyll i funkis».
194
Litteratur
har denna gång stått i mittpunkten för hans intresse. Men även när
det gäller psykologien blir hans litterära teknik utslagsgivande; han
begagnar sig med förkärlek av den s. k. inre monologen, som belyser
och avslöjar miinniskorna inifrån. Vad han strävar efter, är att låta
själslivets dolda sammanhang framträda naket och omedelbart, och
tack vare hans ytterst särpräglade, ställvis raffinerade ordkonst får
framställningen en övertygande, konstnärlig slagkraft.
Också innehållet är representativt för den revolutionära litteraturart Diktonius företräder. De »medborgare» han avporträtterar äro
alla, på ett undantag när, avsigkomna, förolyckade eller mindervärdiga. Hjälten i »Gossen och grimman», en av samlingens bästa berättelser, är ett värnlöst sockenbarn, som omgivningens råhet driver i
döden; och mästerverket »Älgkulan» handlar om en åldrig husbonde,
som får uppleva att gården, vilken han rödjat upp i ödemarken, blir
såld på exekutiv auktion. Berättelserna ha sålunda nästan alla ett bestämt socialt ·underlag, men detta innebär inte att de skulle vara ·
präglade av en aggressiv social tendens. Även om författarens sympatier och antipatier ibland bli märkbara, förlorar han aldrig sin
konstnärliga balans.
»Medborgare i republiken Finland» innehåller även svaga partier;
framför allt gör berättelsen »Mamma» ett mycket tillfälligt intryck.
Men dessa brister kunna inte hindra, att »novelliaden» hör till Diktonius’ och den yngre finlandssvenska prosalitteraturens mest egenartade verk.
En annan bok, som åtminstone ur finlandssvensk synpunkt bör tillmätas ett avgjort intresse, är Örnulf Tigerstedts »Utan örnar>>. Volymen är inte en roman eller novell i egentlig mening; den bjuder på en
samling brev, i vilka epistlarnas författare berättar om sig själv,
sina erfarenheter, sin livssyn och sina naturupplevelser. Att boken
väckt uppmärksamhet beror inte minst på, att den uppfattats såsom
en mycket personlig självuppgörelse av den mest uppmärksammade
representanten för utpräglat högerorienterad finlandssvensk ungdom.
Tigerstedt har både hemma och i Sverige blivit uppfattad såsom
fascisten eller nazisten i finlandssvensk litteratur, med hur stor rätt,
kan troligtvis endast han själv slutligt avgöra. I varje fall har han
aldrig naivt och reservationslöst anslutit sig till någon av dessa politiska skolor; och i »Utan örnar» blottar han även den skepsis och besvikelse, som dolt sig under den antagna, svarta rustningen. I få ord
kunde man säga, att volymen berättar om ångestkomplexet bakom en
utåt självmedveten, för att inte säga utmanande, militärisk attityd.
Ledmotivet i »Utan örnar» iir brevförfattarens lidelsefulla krav på
självkontroll. Medan den moderna litteraturen i övrigt tenderar mot
allt större frigjordhet och respektlöshet, så uppträder här en diktare,
vars härande patos gäller just disciplin och bundenhet. Tigerstedt utgår från antitesen: kultur – natur, ett motsatsförhållande, som även
kan uttryckas med ordparet: konst- liv. Denna antites tangerar slutligen, i Tigerstedts framställning, det politiska och sociala problemet:
diktatur -kaos. Frågeställningarna äro otvivelaktigt intressanta och
195
Litteratur
fruktbärande, och de bli det inte minst tack vare den bakgrund av .
personlig erfarenhet, mot vilka spörsmålen ställas. Härtill kommer
att stämningar och resonemang äro givna med en retorisk kraft, som
måhända inte helt harmonierar med de olika kapitlens karaktär av
kärleksepistlar, men som äger förmågan att rycka läsaren med sig.
Svagheten hos boken ligger i Tigerstedts okritiska benägenhet för att
patetiskt överbetona både fakta och stämningslägen.
Till samma generation som Tigerstedts hör Tito Colliander, som
med berättelsen »Taina» gett sin tillsvidare tyngst vägande bok.
Colliander rör sig med förkärlek i den ryska emigrantmiljön på
Karelska näset, och det är även denna -omgivning han nu berättar om
med förtrogen saklighet och vacker poetisk inlevelse.
Den lilla romanen handlar om en ung ryska, som från Sovjetrepubliken smyger sig över till Finland, och om de öden, som möta
henne i den landsflyktiga kolonin väster om Systerbäck. Vid sidan
av hjältinnan, med fin sympati tecknad i mjuka, konstnärliga drag,
står ett helt typgalleri av ryska män och kvinnor i exilen. Många av
dessa gestalter äro skickligt levandegjorda, särskilt förtjäna baronessan Rieber och hennes betjänt att framhållas. Hela skildringen är välgörande fri från det sensationsmakeri och den sentimentalitet, som
oftast vidlåder den ryska emigrantlitteraturen; såväl psykologiskt
som stilistiskt är boken given med lika stor mänsklig som konstnärlig
balans. Berättelsens brist ligger i den osäkra kompositionen. Men
de positiva sidorna, framför allt den mjuka, sannfärdiga psykologien
och det artistiska greppet om uppgiften, bli likväl avgörande för intrycket, som boken kvarlämnar, och det innebär knappast en överdrift att beteckna Tito Colliander såsom en av den unga finlandssvenska prosans löftesrika, konstnärliga tillgångar.
En av fjolårets debutanter, Eric von Schantz, har blivit livligt uppmärksammad av kritiken. Hans roman heter »Vägen leder uppåt», och
den är säkerligen värd att ihågkommas, om också mera på grund av
stoffet än för den konstnärliga behandlingens skull. .
»Vägen leder uppåt» har blivit kallad »en finländsk Pinneberg».
Boken är förlagd till en landsortsstad, lättigenkänd som Vasa, och
berättar om en fattig journalist, som blir arbetslös. Hela skildringen
bär en omisskännlig prägel av äkthet; mycket i boken torde även ha
sin bestämda motsvarighet i verkligheten. Till det intresse, boken
väckt, har synbarligen också bidragit, att den så nära tangerar
finlandssvenskarnas nationella och politiska problem. Men framför
allt är »Vägen leder uppåt» läsvärd, därför att den med sin skildring
av den intellektuella arbetslöshetens misär upptar till behandling ett
aktuellt, socialt problem, något som varit mycket sällsynt i den yngre
finlandssvenska dikten. Vad konstnärligheten beträffar, framträder
von Schailtz som en nykter, lågmält realist utan större stilistisk
pregnans.
Bland övriga finlandssvenska prosaberättelser förtjäna att omnämnas Sigrid Backmans »Under Häxböles sol», en oförarglig, skämtsam
skildring av finlandssvensk bygdepatriotism, Monica Wasastjernas
196
Litteratut·
))Det nya aret», som berättar om unga författar- och kontoristkretsar
i Helsingfors, Harald Hornborgs »Hertigen revolterar», ett nytt prov
på denne författares ganska märkliga förmåga att fabulera ihop en
underhållande historisk äventyrsroman, Ulla Bjernes »Don Juan i
Tarbusch», som skildrar en kvinnas revolt mot de kvävande förhållandena i en bunden småstadsmiljö, och Håkan Tollets »Desertör», en
ideell problemroman om fosterlandskärleken, personligt mod och personligt ansvar. Alla dessa böcker av varierande innehåll och värde
ge en bild av den relativa livaktighet, som för närvarande kännetecknar det litterära livet på svenskt håll i Finland.- Slutligen bör bland
prosaböckerna nämnas en volym, som står på sidan av roman- och
novellitteraturen: Atos Virtanens aforismsamling »Kaos och kristall».
Denne självlärde, åländske typografarbetare gör sina iakttagelser
med en säker, självständig stilkonst och med en målmedveten, intellektuell skärpa, som gjort honom högt uppskattad bland Finlands litteriirt orienterade, svenskspråkiga ungdom.
Den mest uppmärksammade diktboken av år 1935 var Arvid Mörnes
»Hjärtat och svärdet». Skalden, som i maj fyller sextio år, har varit
enastående produktiv; den nya diktsamlingen är den sjunde sedan
1924, vilket år var av avgörande betydelse för hela hans lyriska
alstring.
))Hjärtat och svärdet» har vissa beröringspunkter med Bertil Malmbergs nya samling, »Dikter vid gränsen». Likasom hos den rikssvenske skalden talar hos Arvid Mörne en resignerad känsla av ödesbestämd kulturundergång, om också hans strofer sakna den prägel av
kulturfilosofisk intellektualism, som ger Malmbergs diktning dess säregna resning. Mörne är framför allt en känsloreaktionernas man,
hans lyrik analyserar inte, den fångar stämningar – av bitterhet, av
trots, av undergivenhet och djupt vemod. Frågeställningarna hos
honom bryta sig ut ur varje intellektuellt fattbart sammanhang, de
få så gott som alltid formen av metafysiska utblickar bortom varje
erfarenhet.
Såsom ett vittnesbörd om en finlandssvensks kulturgestalts reaktion
mot världsläget av i dag är »Hjärtat och svärdet» en mycket representativ diktsamling. Men bokens största värde står att söka på det
konstnärliga planet. Mörnes form är inte endast artistiskt vankfri,
den är därtill i besittning av en personligt säregen slagkraft av sällRynt styrka. Hans verser äro ordknappa, avfattade med epigrammatisk lakonism. Denna form står i harmoni med det aktuella, allvarsmättade innehållet.
En föreställning om både formens och innehållets värden i »Hjärtat
och svärdet» ger dikten »Inför en runsten»:
I tusen vintrar yrde snön kring stenen.
I tusen vårar grönskan återkom.
Men oberörd av allt som skiftar om,
han ståndar vittnesgill på dikesrenen.
197
Litteratur
Nött skriften är, men mäktig lever anden.
Och stormen gnyr och havet brusar än
i stolta ord om fjärranfarna män,
som svunno utan spår i österlanden.
*
Säg, skall en gång, när ock vårt tusenåra,
mot solen styrda vikingtåg tar slut
och vad vi verkat plånas restlöst ut
som på det vida hav en drakes fåra,
skall då en hågkomst på den svenska stranden,
av sjunken sol ett sista eftersken,
om oss förtälja på en bautasten:
»De svunno utan spår i österlandem~
Ture Janson, vars egentliga verksamhetsfält är novellen och kåse·
riet, har överraskat sina läsare med diktboken »Egypti land», den
enda han utgett sedan »Mitt Helsingfors», vilken utkom för mer än
tjugo år sedan. Samlingen visar att Jansons diktarpersonlighet knappast har sina främsta förutsättningar inom lyriken; detta är något
som hans versifikatoriska skicklighet inte kan överskyla. Längst når
han i några uddigt turnerade satirer och tillfällighetspoem.
Bland den yngre lyrikergenerationen, som år 1935 var ovanligt rikligt representerad, förtjänar framför allt Rabbe Enckells »Tonbrädet>>
att bli uppmärksammad. Hans överlägsenhet ligger på det artistiskmåleriska planet; natursymboliken är hos honom sinnligt åskådlig,
de bildrika stroferna äro uppbyggda över lika strängt utformade som
konkret uppfattade iakttagelser. I sin tidigare produktion har han
med förkärlek odlat den poetiska miniatyren, och detta har lett till
att han i allmänhet betecknats såsom den drivne ciselören av. lyriska
småting. I detta avseende innebär »Tonbrädet» någonting helt nytt i
hans alstring; kontakten med södern och antiken har synbarligen haft
ett starkt och befriande inflytande på honom. Den omedelbara glädjen
över tingen och de fysiska sinnesintrycken ingå hos honom en självfallen förening med en intellektuellt tuktad åskådning. Ett exempel
på hur det antika, sinnligt åskådliga i visionen och det modernt nervösa i den poetiska linjeföringen smälta samman i Enckells lyrik gpt
dikten »Aprilväder»:
När solen rundar väldig horisonten
och högt uppe flammar till
ett spänningsfyllt ögonblick
innan skivan
svänger våldsamt fram ur dubbelgreppet
i diskuskastarens händer,
det ögonblickets middagshöjd
blir allt moltyst
som på en rännarbana.
198
En minut – och jublet bryter löst
och skogen dånar bifallsåskor
och vinden susar döende bifallssvärmar – –
Litteratur
de sugs upp i det plötsligt mulnande stänket av några droppar,
som återställa tystnaden i ett ännu djupare och oåtkomligare läge –
Men på tronen av denna tystnad ·
en fågels darrande bladtunna röst
vecklar ut sin spirande lyckas kallelsebrev.
Av en helt annan läggning är Erik Therman, vars samling bär namnet »Ljus ur mullen». Hans form är konturlös, mjukt svävande; vad
han ger är bikter om djupt personliga, svårgripbara känslolägen.
Men de vaga, drömlika stämningarna vittna om en påfallande förmåga av lyrisk inlevelse; i Therman har det specifikt poetiska i tillvaron fått en uttolkare av stor äkthet och hängivenhet. Detta gäller
såväl centrallyriken som naturlyriken; han kan ibland bli en smula
monoton och formlös, men han är alltid osökt, och den världssmärta
han biktar är i sin omedelbara spontaneitet fullkomligt fri från artistisk pose.
Tvenne andra modernister, som 1935 gåvo ut diktböcker, värda att
ihågkommas, äro Nicken Malmström och L. A. Salava. Den förres
samling heter »Ur nattens hand», den senares »Gisslet». Den centrala
stämningen hos dessa två skalder bottnar i konflikten med verkligheten, i oförmågan, eller oviljan, att underkasta sig de villkor livet
uppställer. Att de bägge intressera beror i främsta rulllJllet på den
omisskännligt äkta, hos Salava stundom patologiskt stegrade lidelsen,
som ibland får ett tycke av den unge Pär Lagerkvists kosmiska
ångest. Hos Salava är bitterheten och trotset mera en känsloupplevelse, hos Malmström står det individuella och intellektuella i förgrunden. – Slutligen må som en representant för den yngsta lyrikergenerationen nämnas Ingegerd Lunden, vars diktsamling bär namnet
>:Hårt är dagens. ljus». I den är främst cykeln »Ak.ademiskt proletariat» ägnad att intressera; stroferna vittna i all sin poetiska bristfällighet om den vilja till frasfri ärlighet, som utgör ett av den unga
diktkonstens sympatiska kännetecken.
Förutom dessa samlingar av nu verkande lyriker utkom senaste år
en postum diktbok, vilken inte bör förbises: Nino Runebergs »Efterlämnade dikter». Skalden, en sonson till Johan Ludvig, avled år 1933,
och det som i den poetiska efterskörden har sitt avgjorda värde är
den religiösa lyriken från hans sista år. Det är en både självständig·
och övertygad religiös personlighet, som talar i dessa poem, där utpräglad protestantisk individualism bryter sig mot drömmen om ett
stort mänskligt brödraskap i de kristna symbolernas tecken.
Olof Enclcell.
199