Det ryska anfallsföretaget mot Sverige 1914

DET RYSKA ANFALLSFÖRETAGET
MOT SVERIGE ÅR 1914
NYA DOKUlVlENT OM DET KRITISKA LÄGET
UNDER DE FÖRSTA AUGUSTIDAGARNA
Av kommendörkapten E. BJÖRKLUND, Stockholm
o
ÅTsKILLIGT har sedan år 1924 skrivits och talats om det anfallsföretag, som från rysk sida höll på att komma till utförande
mot Sverige i början av 1914-18 års världskrig. Vad som tills dato
publicerats därom är dock blott en del av vad initierade hava sig
bekant. Mer än 20 år hava emellertid nu förflutit sedan dessa händelser timade; den nuvarande ryska regimen har tillåtit offentliggörandet av dels diplomatiska rapporter från tiden för världskriget, dels av ryska publikationer, vilka oförbehållsamt erkänna
riktigheten av att ett sådant anfallsföretag var under utförande
år 1914, och det synes icke längre föreligga några vägande skäl
för att från svensk sida fortfara att iakttaga tystlåtenhet i nämnda
hänseende.
Detta är anledningen till att författaren härmed framlägger resultatet av vissa forskningsarbeten beträffande anfallsföretaget i
fråga. Såsom närmare anföres i slutet av föreliggande artikel, intygas riktigheten av dessa forskningsresultat av ingen mindre än
den person, vilken under år 1914-18 var chef för marinstaben i det
ryska högkvarteret, jämte ett flertal f. d. ryska sjöofficerare, vilka
hade att göra med operationen. Arbetet- utom avslutningen –
har ur svensk synpunkt genomsetts av personer, vilka år 1914 intogo
ledande ställning inom Sveriges riksstyrelse. Författaren begagnar tillfället att till dessa personer här framföra ett vördsamt tack
för visat tillmötesgående och sakkunnig kontroll. Samtidigt härmed framföres även ett tack till de historiskt sakförståndiga personer, vilka varit författaren behjälpliga med råd och dåd.
* *
*
231
E. Biörlclund
Den allmänna politiska situationen vid tiden för världskrigets
utbrott är alltför känd för att här kräva en ingående skildring.
Men vad man måhända icke lika väl erinrar sig är den utomordentliga ovisshet, som rådde i flera avseenden. Denna ovisshet tog
sig många uttryck, och ett av dem är det ryska anfallsföretag, vilket utgör föremålet för denna utredning. På grund av ämnets säregna och känsliga art samt till följd av det vittutgrenade forskningsarbete, som blivit erforderligt för att klarlägga orsakssammanhangen, synes det nödvändigt att giva en kronologisk skildring
av detta arbetes förlopp för att därefter ställa forskningsresultatet
i belysning av vissa helt nyligen offentliggjorda dokument av utrikespolitisk art. Från början känt allenast av ett fåtal personer,
kom detta anfallsföretag till såväl ryska som svenska allmänhetens
kännedom först åtskilliga år efter världskrigets slut.
År 1924 publicerades sålunda i svenska Vecko-Journalen en
artikel, skriven av en icke namngiven f. d. rysk stabsofficer, vilken
artikel i stora drag skildrade en sjökrigsoperation, som år 1914 företogs av chefen för ryska östersjöflottan, amiral von Essen, i avsikt att utöva »tryck» på Sverige och att vid behov verkställa anfall även med risk att Sverige slöte sig till Rysslands fiender. Det
visade sig dock omöjligt att ernå klara bevis, enär artikelförfattaren av vissa skäl ville bevara sin anonymitet. Detta hindrade
likvisst icke, att en del från Ryssland flyktade f. d. sjöofficerare
voro villiga att omtala åtskilliga detaljer.
Nästkommande år, 1925, offentliggjordes i en norsk bok, »Faren
fra ost», författad av doktor Herman Harris Aall, ett under edlig
förpliktelse avgivet intyg av en f. d. norsk vice-konsul i Ryssland,
Köpke, som av en f. d. rysk marinofficer, Boris Ivanoff, hade mottagit upplysningen att nämnde Ivanoff i början av kriget hade
sänts till sjöss från Hangö i Finland mot svenska kusten, medförande förseglade order från amiral von Essen. Orderna fingo (:J:i
brytas, förrän de ryska jagarna passerat viss longitud syd om
Åland. Ivanoff uppgav, att orderna innehölle befallning att beskjuta svenska kustorter, därest befälhavaren ej finge kontraorder
per radio före midnatt. Ivanoff trodde sig minnas, att det var den
9 augusti men var ej säker på datum. Han erhöll kontraordern
före midnatt och återvände till finsk hamn. Anfallsföretaget kom
alltså aldrig till utförande. Ivanoff tillhörde enligt uppgift den
ryska jagarstyrka, som i krigets början var baserad på Hangö.
Enligt en annan rysk källa (marinhistorikern Terestschenko) var
232
Det r)Jslw anfallsföretaget mot Sverige år 1914
han år 1914 chef å jagaren Dostoyny, vilken var förlagd till ÅboÅlands skärgård.
År 1929 befann sig i Uppsala en f. d. rysk sjöofficer, N. von
Naswetewitch, vilken bedrev studier vid Uppsala universitet och
intresserade sig för att klarlägga händelserna under tiden 1914–18.
N. skrev en artikel i tidskriften »Vår flotta», i vilken han särskilde
tvenne anfallsföretag.
Det första var nyssnämnda jagaroperation mot Stockholms skärgård, vilket företag skulle hava kommit till utförande under tiden
8-11 augusti 1914 och varit föranlett av följande order: »Närma
Eder inloppen till Stockholms skärgård. Om kontraorder ej erhålles, beskjut kusten, förstör fyrarna, lotsstationer m. m. Lägg
minor i inloppen. Om man anfaller Eder, drag Eder tillbaka mot
Ledsund» (inloppet till Mariehamn på Åland). Von Essen skulle
under natten 9-10 augusti hava avsänt ett radiomeddelande till
jagarna att invänta vidare order, jagarna skulle den 10 hava befunnit sig utom synhåll utanför svenska kusten och återkallats
den 11 augusti. Man skulle slutligen hava fråntagit Ivanoff den
skriftliga ordern för att förhindra hemlighetens spridande.
Det andra anfallsföretaget utfördes enligt Naswetewitch i
början av september 1914 i avsikt att tvinga svenska flottan att
intaga en mindre hotande utgångsgruppering än den vid Fårösund
å Gotland, där man på rysk sida trodde att en del av den svenska
örlogsflottan då befann sig. N. höll före att man ville skapa en
konflikt med de svenska örlogsfartygen och att von Essen givit
sina chef~r order att öppna eld mot de svenska fartygen, därest ej
dessa avgåve salut. Enligt samme sagesman skulle den samlade
ryska flottan den 7 september hava befunnit sig 30 nautiska mil
sydväst den (nu estniska) fyren Tachkona vid Finska vikens mynning med kurs mot Fårösund, då von Essen fick kontraorder från
det ryska högkvarteret att återvända till Finska viken.
I anslutning till Naswetewitchs artikel gjorde författaren av
dessa rader en del kommentarer i »Vår flotta», belysande angreppsföretagen ur svensk synpunkt. I dessa kommentarer meddelades,
hurusom den ryska historieprofessorn Eug(me Tarle, som i mars
1929 höll ett föredrag i rysk-svenska föreningen i Stockholm (vilket
föredrag väsentligt förkortat sedan återgavs i föreningens årsskrift), personligen nämnt att enligt hans uppfattning anfallsföretaget utförts under tiden 4-11, sannolikt under den 9-10 augusti
1914; Tarle uppgav, att ryska legationen i Stockholm hade sänt ett
233-
E. Biörklund
telegram till Petrograd om att en del av den svenska flottan avginge. till Gotland samt att han (Tarle) i ryska arkiv funnit en
.order från ryska högkvarteret av den 11 aug., vilken order förbjöd
Essen att utföra offensivföretaget mot Sverige samt att ryska regeringen erkänt Sveriges neutralitet såsom lojal.
En förklaring till att man trodde svenska flottan delvis vara
baserad på Gotland, torde få sökas i följande sakförhållande.
I slutet av juli år 1914låg huvuddelen av den svenska kustflottan
samlad i Stockholms skärgård, beredd att påbörja en sedan länge
planerad krigsövning, där en del av fartygen – Röd styrka –
.skulle hava sin bas i Fårösund samt bekriga en Blå styrka, vilken
var baserad på Stockholms skärgård.
Orderna för övningenvororedan utdelade och meddelande lämnat till den svenska pressen angående krigsövningens allmänna anordnande, då den politiska situationen blev alltmer spänd. Olägenheterna av att i ett dylikt fall skingra örlogsflottan för krigsövningen i fråga framträdde härvid allt skarpare, ty det skulle givetvis vara en stor nackdel att hava flottan splittrad i tvenne delar,
därest Sverige indroges i krigsoperationerna. Härtill må fogas, att
dåvarande högste befälhavaren för den svenska kustflottan, vice- .amiral Wilhelm Dyrssen, var ytterst angelägen om att icke vidtaga några dispositioner, som kunde åstadkomma misstag om de
svenska avsikterna eller föranleda komplikationer av icke önskvärd art.
Den planlagda krigsövningen inställdes också på grund av det
.alltmer skärpta politiska läget, men på rysk sida lärer ~an fortfarande hava levt i den tron, att en del av den svenska flottan avgått till Fårösund. Ett misstag i· detta hänseende är måhända förklarligt. Från rysk sida har även upplysts, att ett sådant framskjutande av svenska sjöstridskrafter av många ansågs såsom en
förberedelse för samverkan med tyska flottan mot Finska viken.
På vissa håll lärer misstänksamheten hava varit så stor, att man
– speciellt sedan upplysning ingått att en tysk sjöstyrka under
konteramiral Mischke var på väg från Kiel mot norra Östersjöntrodde den svenska krigsövningens uppläggning vara en skickligt
camouflerad förberedelse för ett dylikt svenskt-tyskt operativt samarbete. Varje saklig grund för ett sådant antagande var givetvis
oriktig, men förhållandet visar, att i politiskt upprörda tider misstänksamheten icke har några gränser. I varje fall var det en synnerligen klok åtgärd att i detta fall inställa en krigsövning, vars
234
Det ryska anfallsföretaget mot Sverige år 1914
planläggning var gjord ur rent fredliga övningssynpunkter men
som skulle hava medfört en bas.ering av s.jöstyrkorna, vilken kunde
.verka utmanande och skapa en felaktig bild av de svenska statsmakternas neutrala inställning.
En annan omständighet ’av intresse är tidpunkten för den ryska
framstöten mot Gotland. Naswetewitch förlägger liksom den
ovannämnde författaren i Vecko-Journalen tidpunkten för det
stora anfallsföretaget till september månad, medan andra enstämmigt angiva början av augusti. Det kan här icke vara någon förväxling av dåtida rysk och europeisk tidräkning (skillnaden 13
dagar) utan måste bero på varierande primäruppgifter. Såsom av
det nedanstående framgår, får man nu anse, att det var i själva
början av kriget, augusti månad, som man fick bevittna detta skä-
ligen originella men ofullbordade krigsföretag. Det har dock stött
på segt motstånd från många håll att i denna sak kunna bringa
»papperen på bordet».
skildringar angående företaget blevo emellertid med tiden synliga i rysk litteratur. Den första beskrivningen återfanns i ett, av
ryska armestabens avdelning för krigshistorisk forskning utgivet
verk, »Morskaja Oborona Beregov v Opyte Poslednich Vojn Rossii»
(Erfarenheter angående kustförsvar vid Rysslands· sista krig),
Leningrad 1927. Utdraget (sid. 110 och 111) lyder ibestyrkt översättning på följande sätt:
>>Den svenska operationen! Det politiska läget under krigets första
dagar var högst obestämt. England hade ännu icke förklarat krig.
.Även Sveriges ställningstagande ansågs oklart. Sistnämnda lands
uppslutande på Tysklands sida kunde emellertid på ett högst radikalt
sätt förändra det strategiska läget i Östersjön.
Lägets obestämbarhet och frånvaron av noggranna politiska informationer från Petersburg kunde icke tillfredsställa Essen! Sedan
t Den ryska texten giver icke exakt datum, men »den svenska operationen»
l)efinner sig i den kronologiska skildringen mellan »krigets första dagar» och
»perioden 12-21 augusti». Detta stämmer väl med övriga historikers angivande
av 8-11 aug. Av skildringen framstår klart, att de diplomatiska förhållandena
voro tillfredsställande men att Essen hölls i okunskap om detta diplomatiska
läge och att det var på denna grund, som operationen överhuvud kunde tillkomma.
2 Amiral von Essen var högste befälhavare över ryska östersjöflottan på
samma sätt som vice-amiral W. Dyrssen var högste befälhavare över svenska
kustflottan, men E. hade en mycket självständigare ställning och var som bekant
en ytterst aktivt och offensivt inriktad befälhavare, känd för dessa egenskaper
redan från rysk-japanska krigets dagar. ()vers. anm.
235
E. Biörklund
han uppgivit hoppet att erhålla sådana informationer, fattade han,.
i betraktande av det enligt hans mening utomordentligt hotfulla lä-
get, på eget initiativ ett beslut, som kunnat medföra mycket vittgående politiska och strategiska följder.
Han beslöt förelägga den svenska sjöstyrkan i farvattnet vid Gotland en ultimativ fordran att förflytta sig till Karlskrona och icke
utlöpa därifrån under den tid kriget mellan Ryssland och Tyskland
varade, i motsatt fall hotande den med förintning.1
Efter att hava sänt rapport till befälhavaren för VI. armen gick
Essen till sjöss med fulltalig eskader för att där invänta tillstånd
att förelägga svenskarna ifrågavarande ultimatum.
Självfallet .fick Essen omedelbart nekande radim;var. I Petersburg
hade uppstått panik. Man hade där förstått, att det varit oförsiktigt
att ge Essen frihet till initiativ och att han genom sin aktiva framstöt
kunnat ställa till stora olyckor. Till följd av denna icke genomförda
operation utfärdades direktiv, som inskriinkte Essens initiativrätt och
närmare preciserade flottans uppgifter: ’Högste befiilhavaren tillåter
icke offensiva operationer i nuvarande politiska liige. Flottans huvuduppgift iir att skydda huvudstaden, vilket nu ernås huvudsakligen genom dess uppehåll i Finska viken. Då så bliver möjligt, skall
högste befälhavaren giva order om förflyttningar. Brevförslaget betraktas såsom utmanande handling och en oförskylld förolämpning
av svenskarna, som nu intaga en lojal hållning mot Ryssland.’
Från denna tid uppstod ett förmynderskap över Essen från VI.
armekommandots och högkvarterets sida.
’l’ill denna framstöt, som utan tvivel var olämplig med hänsyn till
de J)Olitiska omstiindigheterna vid tillfället i fråga, var emellertid
framför allt själva högkvarteret skyldigt, enär detsamrna givit Essen
otillriickliga informationer och därigenom tvingade denne att själv
bedöma läget och sjiilv söka fatta beslut.» – – –
Rätt översatt från ryska originalet intygar. Stockholm den 28
februari 1936.
N. Tolstoy.
Lärare i ryska språket vid Kungl. Sjökrigshögskolan.
’l’j.-f. andre kanslisekreterare i handelsdepartementet.
Ovan angivna ryska verk, som utgivits år 1927, kom till svensk
kännedom först långt senare.
År 1932 utkom på förlag i Tunis ett verk, författat av en f. d.
rysk sjöofficer N. Monasterev, med titeln »Sur trois mers», van
den ryska flottans verksamhet under världskriget skildrades. Här
gavs för första gången i tryck en mera detaljerad redogörelse för
det ryska anfallsföretaget och meddelades texten till det brev, som
amiral Yon Essen haft för avsikt att tillsHilla den svenske sjö-
1 I not återges Essens hrcvförslag, vi!ket finnes i ryska marinnrki,·et.
öt·crs. anm.
236
Det ryslca anfallsföretaget mot Sverige år 1914
styrkebefälhavare, vilken förmodades finnas i Fårösund. Äktheten
av detta brev har intygats såväl av den ryske marinförfattaren
Terestschenko som av amiral von Essens stabschef, varom mera
nedan. Brevet, som senare publicerats även i andra arbeten i en
nära nog identisk form, är odaterat och har i svensk översättning
följande lydelse:
>>Eders Excellens!
Ehuru svenska regeringen har förklarat sin neutralitet i det nuvarande kriget mellan Ryssland och Tyskland och intet synes behöva störa det viinskapliga förhållandet mellan våra två regeringar,
måste jag rikta Eder uppmärksamhet på det faktum att Edert land,
då kriget syntes förestående, var skådeplatsen för en rad manifestationer i ii.ndamål att få Eder att gripa till vapen mot Ryssland.
Med hänsyn till detta Hige och inför svårigheten att i tid erhålla bestämda förklaringar angående Sveriges och dess stridskrafters verkliga avsikter, anhåller jag vördsamt att Eders Excellens måtte draga
tillbaka hela den svenska flottan till Karlskrona och låta den kvarstanna där under hela den tid, som kriget pågår mellan Ryssland och
Tyskland.
Ni är militär; Ni förstår därför det faktum, att jag givit alla mina
fartyg ordern att förstöra alla örlogsfartyg, vilka de än vara må,
som påträffas i öster·sjön och dess havsvikar.
Jag beder Eder att anse denna förklaring såsom en vänlig handling, avsedd att utesluta möjligheten för ödesdigra händelser mellan
våra två flottor och våra två länder.
Mottag, Ers Excellens, försäkran om min utomordentliga högaktning.
Amiral von Essen
Chef för ryska flottan.»!
1 Originalet lyder som följer:
»Excellence,
Bien que dans la presente guerre entre la Russie et l’Allomagne le gouvcrnement suedois ait declare sa neutralite et quo rien ne paraisse dovair tronbier les
relations amicales entre nos deux GouYcrncments, il me faut attirer votre attentian sur le fait qu ’alars que la guerre etait imminente, votre pays fut le tl1eatrc
de toute une serie de manifestations tendant a vous faire prendrc les armes contre
la Russie. Considerant cette situation, et devant la difficulte de recevoir en
temps opportun des deelarations precises sur les intentions veritables de la Suede
et de ses armees, je demande tres humbioment a votre Excellence de vouloir bien
faire rcntl·er toute la flotte suedoise a Karlserona et la maintenir pendant touto
la durcc dc la guerre de la Russic avee l’Allemagne.
Vous etes militaire; vous comprondrez donc que j’aie donne a tons mes hatiments l’ordre de detruire tous les navircs de guerre, qucls _qu’ils soient, rencontres
en Baltiquc et dans ses golfes.
,Jp vous pric de consideror cettc deelaration comme un aete de courtoisie
237
E. Biörklund
Det är att märka, att det odaterade brevet utgår från att Sverige
avgivit sin neutralitetsförklaring i kriget mellan Ryssland och
Tyskland. Detta skedde officiellt den 3 augusti 1914. Brevet bör
sålunda hava avfattats efter denna tidpunkt, även om ett utkast
till detsamma kan hava uppgjorts tidigare.
Ovannämnde Monasterev, med vilken författaren under senaste
år varit i omfattande korrespondens, säger bl. a. följande angående anfallsföretaget:
»Vid tiden för krigsförklaringen var den politiska situationen invecklad och förvirrad för Rysslands del på grund av osäkerheten
angående Englands och Sveriges blivande hållning. Inför denna
ovisshet hade regeringen icke givit Amiralen (von Essen) några preciserade instruktioner om huru han borde förfara med svenskarna.
Den operationsplan, som utarbetats före kriget, utgick från att
Sverige ginge med i kriget mot Ryssland. I Sverige hade talrika
anti-ryska demonstrationer tigt rum vid mottagandet av underrättelsen om krigsutbrottet. Svenska regeringen, vilken avgivit neutralitetsförklaring, intog icke dessmindre en hotande hållning mot Ryssland. Dessutom var man från tyskt håll verksam i Sverige för att
i Finland skapa svårigheter för Ryssland genom att försöka åstadkomma uppror därsHides. Under dessa förhållanden utgjorde den
svenska flottan, som innefattade ett visst antal ganska kraftiga,
pansrade kustförsvarsfartyg, vilka voro lämpade för att uppträda
i de finska skärgårdarna, ett verkligt och allvarligt hot mot ryska
flottan. Man kunde vänta sig ett flankangrepp från dess sida mot
de finska skärgårdarna, där svenskarna kunde utnyttja ett ganska
stort antal småfartyg, särskilt torpedbåtar, vilket Ryssland saknade.
Om Sverige inträdde i kriget vid ’fysklands sida, skulle problemet
för den ryska flottan hava blivit alldeles ovanligt invecklat, i det att
ryska flottan då, medan den ännu var mycket svag, hade att strida
mot den tyska och den svenska flottan samtidigt …»
Monasterev skildrar sedan, hurusom amiral von Essen gick till
sjöss med hela sin flotta den 9 augusti (rysk stil den 27 juli 1914) i
avsikt att tvinga den svenska flottan att draga sig tillbaka till
Karlskrona; von Essen hade därvid i Helsingfors kvarlämnat en
av sina stabschefer med uppdrag att till E. vidarebefordra det
svarstelegram, som väntades från myndigheterna i Petrograd,
dcstine a ecarter la possibilite de fåchcux evenements entre nos deux flottes et
nos deux pays.
Recevez, Excellence, l’assurancc de ma consideration distinguec.
238
Amiral von Essen,
Gommandant de Ja flotte russe.>>
Det ryska anfallsföretaget mot Sverige år 1914
vilka amiralen underrättat om sin operativa avsikt och om att han
ginge till sjöss. Då nekande besked erhållits, återvände han till
Finska viken. Den nyssnämnde stabschefens eget vittnesmål upptages nedan.
Händelseförloppet är alltså på väg att klarläggas. Att det tagit
så lång tid att få fram sanningen, måste huvudsakligen ha haft
sin grund i en, tidigare kanske förståelig men nu ej längre motiverad känsla hos f. d. ryska officerare, att Essens offensivoperation kunde kasta en mindre fördelaktig dager över den förutvarande kejserliga örlogsflottan och dess ledande män under sistlidna
världskrig. Von Essens plan var visserligen djärv, originell och
grundad på den felaktiga uppgiften att delar av svenska flottan
låge i Fårösund, men låtom oss å andra sidan erkänna att det
ovissa läget måste hava varit synnerligen prövande och att von
Essen med utförandet av sitt företag i själva verket icke gjorde
annat än »ställde upp sina schackpjäser» i väntan på eventuellt
bifall från egen krigsledning. Den gamla regimens ryssar kunna
därför utan oro se på förhållandet, att full klarhet ernås i denna
sak. Den nuvarande ryska regimens män åter hava intet som helst
ansvar för vad tsarregeringen företog sig, och de ha också medgivit publicerandet av en rad intressanta dokument från tiden
för kriget.
Sedan emellertid Monasterev’s i Tunis år 1932 utgivna publikation undgått censurens arm, hava bestyrkandena duggat ganska
tätt. En polsk sjömilitär tidskrift hade sålunda samma år en artikel om den Essen’ska anfallsoperationen, vilken artikel i sammandrag återgavs i publikationen »Vår flottas» decemberhäfte år
1932. År 1934 tilläts den ryske marinförfattaren Terestschenko att
i den ansedda tidskriften »La Revue Maritime» (maj 1934), vilken
utgives av franska marinstabens sjökrigshistoriska avdelning, giva
en skildring, som var så gott som identisk med Monasterev’s två
år tidigare publicerade. Artikeln i fråga, som fastslår tidpunkten
för Essens framstöt till den 9 augusti 1914, finnes översatt till
svenska i »Tidskrift för sjöväsende» för år 1934. Professor Karlgrens artiklar i Dagens Nyheter samt frih. C. F. Palmstiernas artikel i samma tidning i juli 1933 hava vidare bidragit att klarlägga
det politiska förhållandet mellan Sverige och Ryssland vid tiden
för krigsutbrottet.
239
E. Biörklund
Att en dylik framstöt företogs av von Essen, är sålunda nu fullt
säkert. De tillgängliga källorna äro dock i vissa avseenden varandra motsägande, och de allra flesta innehålla icke några detaljer. För att råda bot härför, har författaren satt sig i förbindelse med ett flertal personer, som skulle kunna lämna kompletterande upplysningar. Framför allt har eftersträvats att finna så-
dana personer, som kunde lämna auktoritativa upplysningar. En
mängd uppgifter hava erhållits från nu i Paris bosatta f. d. ryska
sjöofficerare.
Den förut omnämnde Terestschenko har sålunda bestyrkt den
oro, som gjorde sig gällande å ryska östersjöflottan, då man erhöll
den (felaktiga) uppgiften, att delar av den svenska flottan samlade
sig vid Gotland. Han har angivit, att von Essen sände meddelande
om sin avsikt även till chefen för ryska s. k. VI. armen (Petrograds
dåvarande försvarsområde), att von Essens avsikt var att öppna
eld mot den svenska sjöstyrkan till ankars om hans ultimatum
avvisades, att von Essen visst icke tänkte begagna sig av någon
»salutkonflikt», att ingen tvekan kan råda om att operationen utfördes den 9~10 augusti samt att von Essens återkallande skedde
genom telegrammet: »Högste Befälhavaren har förbjudit varje
offensivoperation, flottans huvuduppgift är Petersburgs försvar.
Detta fordrar flottans ständiga närvaro i Finska viken.» Terestschenko har slutligen uppgivit, att von Essens brev skrivits en viss
tid före utlöparrdet med flottan från Helsingfors.
Såsom svar på författarens ytterligare förfrågningar har samme
Terestschenko upplyst, att hans forskningar lett till resultat att
det varit von Essens avsikt att, anländ utanför Fårösund, kvarbliva där med flottan (risken för ubåtsanfall var då ej ännu förhanden), medan brevet per båt eller med ett mindre fartyg tillställdes iildste befälhavaren på de svenska örlogsfartyg, som förmodades ligga i hamnen. Ett påpekande av att vissa källor angiva en dag i början av september såsom tiden för »den svenska
operationem har av T. kategoriskt bemötts med att han är fullt
säker på att den ryska -flottan återkom från operationen i fråga
den 10 augusti och att septemberframstöten ej avsåg svenska
flottan. Det egendomliga förhållandet, att von Essen synes hava
fått tvenne olika lydande återkallelsetelegram, förklaras enligt T.
genom den omständigheten, att von Essen sannolikt underrättat
såväl högkvarteret som chefen för VI. armen, general van der Flit,
om företaget och att återkallelse sänts både från storfurst Nikolaj
240
Det ryska anfallsföretaget mot Sverige år 1914
Nikolajevitch i högkvarteret bakom landfronten och från general
van der Flit i Petrograd.
Beträffande jagarframstöten från Hangö anser T., att Ivanoff
icke fått någon order att beskjuta kustorter, men han betonar att
det i varje fall från rysk sida förekom endast en enda och samtidig
operation mot Sverige. Jagaroperationen mot Stockholms skärgård
skulle ju enligt andra, ovan angivna, källor hava utförts under
tiden 9-11 augusti, och om så verkligen vore förhållandet, kommer man till den intressanta slutsatsen att sagda jagaroperation
endast utgjorde en del i den större operationen. Det var givetvis
ur von Essens synpunkt mycket lämpligt för att icke säga nödvändigt att framsända en jagarspaning mot svenska örlogsflottans
huvudstyrka i Stockholms skärgård för att hålla sig underrättad
om denna styrkas rörelser, samtidigt med att ryska huvudflottan
stötte fram mot Gotland.
Det vore av stort intresse att av initierade i fråga om denna
jagaroperation få veta, huruvida den tidigare ovan angivna skildringen om jagarframstöten från Hangö är riktig. Full klarhet om
denna framstöt har tills dato icke kunnat åvägabringas.
Författaren har vidare i Paris påträffat tvenne personer, vilka
för dessa undersökningar äro av största intresse, nämligen dels
den f. d. ryske marinstabschefen i högkvarteret, amiral Ronsine
(Russin)\ dels den Essens stabschef, vilken i Helsingfors vidarebefordrade återkallelsetelegrammet från Petrograd. Amiral von
Essen själv liksom hans ene stabschef (för operativa ärenden), då-
varande kommendören, sedermera amiralen Koltchak, äro ju längesedan avlidna, men hans andre stabschef (för förbindelser och
organisation), f. d. kommendören Dmitry P. Rudensky, lever ännu
och är bosatt i Paris. Ronsine och Hudensky äro väl bland de få
nu levande, som verkligen kände till von Essens avsikter och som
varit i tillfälle att under kriget studera handlingarna i målet.
Båda hava med beredvillighet ställt sig till förfogande, sedan de
fått kännedom om att den ryske ministerns i Stockholm, Nekljudoff,
politiska rapporter blivit publicerade av Sovjet. Båda hava fått
taga del av ovan angivet forskningsresultat och hava genom förfrågningar bland f. d. ryska sjöofficerare sökt komplettera arbetsresultatet.
Amiral Rousine, den ryske marinstabschefen i högkvarteret vid
t I Frankrike stavar R. sitt namn på förstnämnt sätt; i den på tyska avfattade
1·yska dokumentsamling, som nedan angives, stavas namnet på sistnämnt vis.
241
18- 36154. Svensk Tidskrift 1936.
E. Biörklund
denna tid, angiver att samma dag, som von Essen löpte ut med
sin flotta, väntade man i ryska högkvarteret, att Sverige skulle
förklara sin anslutning på Tysklands sida i kriget.
Återkallelsesignalen förmedlades av Dmitri Rudensky, som av
von Essen kvarlämnats i Helsingfors på lasarettsfartyget Ariadne
(f. d. finsk passagerareångare, mobiliserad vid krigsutbrottet) för
att mottaga och dechiffrera alla ankomna telegram samt för att
genast per radio vidarebringa endera av de överenskomna signaler
från ryska högkvarteret, vilka betydde bifall till eller förbud mot
operationens genomförande. Rudensky bestyrker, att von Essen
till armekvarteret i Petrograd (general van der Flit) sänt en adjutant med fullständiga uppgifter beträffande sina operativa avsikter. Rudensky har omtalat, vilka spännande timmar han genomgick, medan han väntade svar från högkvarteret och samtidigt
visste, att von Essen alltmera närmade sig målet för sin operation.
Liksom Terestschenko förklarar Rudensky, att det icke kan vara
tal om tvenne skilda anfallsoperationer utan endast om en enda
operation omkring den 10 augusti, i vilken jagarframstöten ingick
såsom ett led.
Rudensky erinrar sig fortfarande omständigheterna, då han avsände det »negativa» beskedet. R. bestyrker, att von Essen företog
operationen helt på eget initiativ och att von Essen var mycket
orolig över svenska flottans (förmodade) framstöt mot Gotland.
Von Essen ansåg en sådan framstöt vara en förberedelse till samverkan med tyska sjöstridskrafter, vilka under befäl av konteramiral Mischke utlöpt från Kiel den 9 aug. på morgonen och förflyttat sig förbi Bornholm och ost om Gotland (jfr »Krieg zur See,
Ostsee», Band I, sid. 56-60). Om dessa tyska rörelser hade man
kännedom på rysk sida. Von Essens livliga och inbillningsrika
kynne medverkade till att han hellre ville förekomma än förekommas, och hans »operative stabschef», Koltchak, hade samma offensiva läggning, ehuru han var djärvare än amiralen själv. Rudensky vill å andra sidan understryka, att von Essen fullt riktigt meddelade sina överordnade planerna. Någon »salutkonflikt» blev
ej på allvar diskuterad, utan avsikten var att per båt i Fårö-
sund överbringa Essens brev till den svenske sjöstyrkechef, som
väntades där uppehålla sig. Möjligt är även, att man kunnat
sända ultimatum per radio. Von Essens avsikt var att beskjuta de
svenska fartygen, om detta ultimatum avslogs. T. o. m. sedan
denna »svenska operation» var över, talade von Essen ofta med sin
242
Det ryska anfallsföretaget mot Sverige år 1914
stab om att man borde söka tvinga den svenska flottan att hålla
sig i södra Östersjön.
Rudensky, som hade eskaderns förbindelseväsende sig underställt, har i övrigt bestyrkt, att man på rysk sida nästan alltid
antingen genom chifferforcering eller agenter i förväg hade reda
på tyska flottans förehavanden. Han uppgiver även, att det var
ryssarna, som varskodde det brittiska amiralitetet om (förestå-
ende) utlöpande av tyska fartyg såväl före kryssarslaget vid
Doggersbank år 1915 som före skagerackslaget år 1916. För att
skydda sig mot tysk radioavlyssning föreskrevs på ryska flottan
att fartyg, som passerat Odensholms longitud på väg ut i Östersjön, icke finge nyttja radio utom i vissa nödfall och då allenast
avgiva några mycket korta tecken.
Rudensky förklarar, att de, som förlägga den »svenska operationen» till september månad, fara vilse. Den framstöt, som gjordes av ryska fartyg i början av denna månad, tillgick på
annat sätt:
>>Sannolikt den 6 september på kvällen anliinde amiral von Essen
med sin stab ombord på kryssaren Rurik, som då låg i Lappvik vid
Hangö; inspektionen gällde vissa nya befästningsverk därstädes.
Samma dag ankom till Lappvik från Kronstadt Kommendör Pilkine, chef å slagskeppet Petropavlovsk, som var under utrustning i
Kronstadt. Chefen på Rurik, kommendör Bachireff, stabschefen
Koltchak och Pilkine överenskomma, att flottan icke längre kunde
förbliva overksam utan att man borde göra en framstöt till sjöss,
och denna tanke meddelade de till amiralen. Von Essen gick då ut
med Rurik, med vilken förenade sig kryssarna Bajan och Pallada,
ost om Gotland ned till trakten av Libau. Kanske har detta företag
uppfattats såsom en tilltänkt demonstration mot Fårösund, men i
själva verket var det Essens avsikt att visa sin offensivlusta mot
tyska fartyg, som dock ej påtdiffades.»
En liknande kryssarframstöt förlägges av Terestschenko till de
allra första dagarna av september.
Amiral Ronsine har undersökt, huruvida det förekom en eller
två ryska operationer, riktade mot Sverige och har kommit till
det resultatet, att endast en enda dylik operation förekom. Viceamiral Kolamejtzeff, som hade befälet över första kryssarbrigaden (divisionen), konteramiral Boutakoff, som var chef på kryssaren Aurora, samt kommendören Zeleuvy, som var embarkerad på
en jagare, anse alla att det blott förekom en sådan operation i
krigets början.
243
E. Biörklund
Varken Rudensky eller Ronsine hava några upplysningar att
lämna om jagarframstöten från Hangö men vilja understryka, att
kustbeskjutning ej kunnat komma i fråga annat än om von Essen
erhållit högkvarterets tillstånd att genomföra anfallsföretaget.
Amiral Rousine, som fått taga del av dessa forskningsresultat,
har lämnat följande skriftliga bestyrkande:
»Efter att hava tagit kännedom om kommendörkapten Biörklunds
historiska forskningar, intygar jag följande:
De slutsatser och synpunkter, som han framlägger, äro berättigade
och Essens operation i början av kriget utfördes enligt vad som på-
visats i hans arbete. J ag känner icke till den lilla hjälpoperationen
med jagare utanför Stockholms skärgård, men å andra sidan vill
jag icke förneka att sådana operationer företagits samtidigt med huvudoperationen mot den svenska sjöstyrka, som antogs befinna sig
i Fårösund.
Nu, då de ryska arkiven öppnats och herr Nekljudoff’s i Stockholm
korrespondens har publicerats, är det icke längre värt mödan att
bibehålla hemlighetsfullhet om dessa händelser, som timat för mer
än tjugo år sedan. Säkert är att på rysk sida hade man underrättelser om närmanden och förslag, som gjorts till Sverige av exkejsar
Wilhelm, och att man bedömde den svenska stämningen snarast fientlig mot Ryssland. Icke dessmindre var tsar Nikolaus II, av rättskänsla och enligt moraliska principer, emot att indraga Sverige i
världskriget, och om Essen förhindrades att utföra sin operation, var
det framför allt tack vare inflytande av tsaren och av storfurst
Nikolaj Nikolajevitch, vilken även fruktade Sveriges sjömakt och
landmakt. Och ;man måste förstå, att den politiska osäkerheten i
början av augusti 1914 försatte Amiral von Essen i ett mycket svårt
läge, som väl kunde giva anledning till de ideer, på vilka hans operationsplan var grundad.
A. Rousine.
F. d. amiral, Chef för Ryska kejserliga
marinens generalstab.»!
1 Originalet lyder sålunda:
»Ayant pris eonnaissanee des travaux historiques du Capitaine dc Fregatc
Biörklund, je eertifie ee qui suit:
Ses eonelusions et eonsiderations sont justifiees, et !’operation d’Essen au
debut de la guerre s’est ·exeeutee d’apres ee qui a ete montre dans ses travaux
historiques. Je ne eonnais pas la petite operation auxiliaire par les eontre-torpilleurs devant les arehipels de Stoekholm, mais d’un autre eöte, je ne veux pas
nier que de telles operations ont eu lien en meme temps que !’operation primaire
vers la flotte suedoise supposee d’etre a Fårösund.
Maintenant que les arehives russes ont ete ouvertes et la eorrespondanee de
Monsieur Nekljudoff a Stoekholm a ete publie, ee n’est plus la peine de garder
le seeret sur ees evenements qui ont eu lien il y a plus de vingt ans. Il est eertain que du cöte russe, on avait des renseignements sur des avances et proposi,
244
Det ryska anfallsföretaget mot Sverige år 1914
I detta brev instämmer jämväl kommendören Rudensky. Marinförfattaren Terestschenko meddelar, att den givna förklaringen
av händelseutvecklingen i sina huvuddrag är fullkomligt riktig.
Ur sjökrigshistorisk synpunkt synes det klart, att vittnesbörden
om den Essen’ska operationen måste anses tillfyllest. Man kan
visserligen ännu påträffa enstaka f. d. ryska officerare, vilka icke
vilja tro på att en sådan operation företagits. Sagda personer äro
dock antingen mindre väl initierade om vad som hände i ryska
östersjöflottans högsta ledning år 1914 eller ock hänga de ännu
fast vid åsikten, att minnet av den gamla ryska regimen icke
får oskäras.1 Men när nu så många auktoritativa uttalanden föreligga och sedan det visat sig, att von Essens operation var fullt
förklarlig i det oyissa läge som rådde, böra dylika hänsyn ej
längre tillmätas betydelse. Man kan icke betvivla riktigheten av
marinhistorikern M. Petrovs inom ryska armestabens avdelning
för krigshistorisk forskning år 1927 uppgjorda skildring, av medlemmens av ryska vetenskapsakademien i Leningrad, den kände
historikern Eug{me Tarles föredrag i Stockholm år 1929, av Monasterev’s och Terestschenko’s sjökrigshistoriska arbeten av år
1932 och 1934 samt av amiral Rousine’s m. fl. uttalanden. Likartade vittnesmål föreligga alltså från representanter för såväl den
gamla som den nya regimen. Men för att rätt förstå det utrikespolitiska läge, i vilket sagda företag tillkom, är det nödvändigt
att se förhållandena i ett större sammanhang.
* *
*
tions faites pas l’ex-empereur Guillaume II a la Snede et qu’on jugeait le sentiment
SUI)dois plutilt hostile envers la Russie_ N eanmoins, l’Empereur Nieolaus II etait,
par esprit de justice et de principes moraux, contre l’idee d’entrainer la Snede
dans la guerre mondiale, et si Essen a iite empeche d’executer son operation,
c’etait surtout grace a l’influence de l’Empereur ainsi qu’ au Grand Duc Nicolaj
Nicolajevitch qui redoutait aussi la puissance navale et terrestre de la Snede_
Et il faut bien eomprendre que l’incertitude politique au debut d’Aout 1914 mettait
l’Amiral Essen dans une situation tres difficile qui pouvait bien inspirer les
idees qui etaiCJlt a la base de son plan d’operation_
A- Rousine,
Ancien Amiral, Chef d’:Etat-major general
de la Marine Imperiale de Russie.»
1 En f. d_ högre rysk sjöofficer, vilken tidigare förnekat att någon offensivoperation företagits, har fått taga del av föreliggande utredning och skriver till
förf_ följande: »Inför trumelden av Eder bevisföring måste jag giva mig på nåd
och onåd, nöjd med att minnet av min avhållne ehef ingalunda fördunklas av
vad som nu uppdagas.»
245
E. Biörklund
En fullständig bild aY den diplomatiska situationen i början
av kriget år 1914-18 kan icke erhållas, förrän åtskilliga ännu
hemliga dokument från ett flertal stormakter samt mindre
länder (däribland Sverige1 ) blivit offentliggjorda. Men redan nu
är det likväl möjligt att på grundval aY ryska källor skapa en tillförlitlig bild av huru läget tedde sig från rysk sida, åtminstone
i den mån som erfordras för att bedöma den Essen’ska operationen.
De upplysningar, som nyligen framkommit genom ryska utrikeskommissariatets dokumentsamling från kriget, samtidigt utkommen i tysk översättning, äro i detta hänseende av ett utomordentligt inh·esse.
I del I: 5 av nämnda verk (Die Internationalen Beziehungen im
Zeitalter des Imperialismus, Dolmmente aus den Archiven der
Zarischen und der ProYisorischen Regierung) återfinnes dels ett
meddelande av den 23 juli från ryske utrikesministern Sasonoff
(dokument nr 3), att president Poincan~ avsåg att under sitt bosök i Stockholm strax före krigsutbrottet söka lugna den svenska
regeringen beträffande de fientliga avsikter, som man i Sverige
tillskrev Ryssland, dels även ett meddelande från amiral Russin
till amiral von Essen redan så tidigt som den 25 juli (dokument
lll’ 82). Enligt detta senare borde man vara beredd att utlägga
vissa minfält i Finska viken samt företaga skyddsåtgärder för
hamnarna i Reval, Sveaborg och Kronstadt; därjämte meddelades
avsikten att mobilisera östersjö- och Svartahavsflottorna samtidigt. Den 26 juli rapporterades till Russin från ryske kommendörkaptenen Berens i Berlin, att läget var mycket hotande och att
man vidtagit mått och steg för att få del av tyska flottans rörelser
(dokument nr 99). Samma dag rapporterade Nekljudoff från Stockholm, hurusom rysk agentverksamhet (särskilt militärattachen
Assanovitch’s uppträdande) där väckt uppmärksamhet (dokument
nr 105). Ävenså den 26 juli meddelade Russin till von Essen, att
han till honom öveTsände den tyska signalboken, av vilken man å
flottan skulle taga avskrifter och återställa originalet till ryska
marinstaben, att tyska flottan ännu icke företagit några misstänkta rörelser, att man förberedde förhyrandet av några handelsfartyg, vilka von Essen kunde nyttja för spaningstjänst och radiorapportering, att vissa befälhavare å handelsfartyg, som gingo på
1 Föreliggande historiska arhete upptager gin·tvis intet angående svenslut
förhållanden, som ännu är av hemlig art.
246
Det ryska anfallsföretaget mot Sverige år 1914
tyska hamnar, kunde bidraga till underrättelsers inhämtande,
samt att enligt kejserlig befallning den 26 juli skulle inträda den
»krigsförberedelseperiod» (det försvarsberedskapstillstånd), som
medförde vidtagandet av planlagda åtgärder. Vissa ångare tillhörande ostasiatiska kompaniet skulle ställas till von Essens förfogande i Reval (dokument n:ris 114, 115).
Dokumentsamlingen giver dessutom en inblick i hurusom man i
ryska utrikesministeriet den 27 juli lyckades forcera ett chiffertelegram, vilket den 25 juli avsänts av österrikiske ministern i
Stockholm, Hadik von Futak, till Wien och därifrån vidaresänts
till Österrikes ambassadör i Petersburg och vari omnämndes, att
tyske ministern i Stockholm (von Reichenau) ansåg, att Sverige i
en konflikt utan tvivel skulle vara på tremaktsförbundets (centralmakternas) sida (dokument nr 141). Detta föranledde den 29 juli
en förfrågan till Nekljudoff, som senare (den 2 aug.) bestred riktigheten av tyske ministerns meddelande (dokument nr 466).1
Den 27 juli heslöt man i ryska marinen att vid behov upplösa
pågående skolor och kurser samt att flytta kadetterna från deras
skolfartyg. I Kronstadt hörjade utläggandet av minspärrar. Von
Essen hade dagen före meddelat Russin, att den ryska östersjö-
flottan då redan avslutat sin krigsgruppering med spaning vid
l”inska vikens mynning, ubåtarna heredda att intaga sina utgångslägen, minläggarna vid Porkala och Reval klara för minutläggning och huvudstyrkan på Sveaborgs redd (dokument n:ris
158, 159). Den ryska flottan var sålunda beredd för krig, innan
man ännu fått några upplysningar om att den tyska flottan koncentrerats.
Amiral Hussin hade den 28 juli (dokument n:ris 211, 212) underrättat von Essen; att vissa med radio försedda fartyg ställdes till
dennes förfogande samt lämnat uppgift å senaste upplysningar
om de tyska och svenska flottornas rörelser (ej bifogad dokumentsamlingen). Samtidigt träffades vissa förberedelser för huvudmineringens utläggande.2
Den 29 juli (dokument nr 250) rapporterade Nekljudoff, att
t v. Heichcnau, som synes haYa misstolkat inhämtade upplysningar, måste som
l>ekant kort därefter avgå från sin post i Stockholm. R yar tydligen en man,
som trodde, vad han ville tro.
2 I dokumentsamlingen saknas i allmänhet de rapporter från von Essen, på
vilka Russins meddelanden utgöra svar. Det ryskn militärn högkvarterets dokument finnas oj i snm lingen.
247
E. Biörklund
svenske utrikesministern K. A. Wallenberg den 28 juli åter försäkrat att Sverige vid alla möjliga förvecklingar skulle bibehålla
fullständig neutralitet och vänskapliga förbindelser med alla
grannländer, vilket Nekljudoff besvarat med att Ryssland delade
dessa känslor av uppriktig vänskap.
Den 29 juli meddelades till von Essen (dokument n:ris 268-271),
att mobiliseringen skulle börja från midnatt 29-30 juli beträffande östersjö- och Svartahavsflottorna, att man borde observera
att krig mot Tyskland icke påbörjats samt att reservpersonal och
tjänstlediga skulle inkallas; dessutom lämnades vissa föreskrifter
om mineringar och radiostationer etc.
Den 30 juli rapporterade Nekljudoff (dokument nr 311), att i
Sverige ditintills icke förmärkts någon uppståndelse bland allmänheten, att en torpedbåtsflottilj från Karlskrona ankommit till
Stockholms skärgård för vanliga årsmanövrar samt att vid rysktyska förvecklingar viss uppståndelse vore att vänta. Samma dag
meddelade han (dokument nr 312), att Ryssland måste vara särskilt försiktigt i sitt förhållande till Sverige och undvika allt, som
kunde uppröra allmänna meningen, styrka militärpartiets argumentering samt försvåra den uppriktigt fredsälskande hållning,
som Konungen och utrikesdepartementet intogo.
Den 30 juli hade amiral Russin tydligen fått del av det enligt
ovan forcerade österrikiska chiffertelegrammet (dokument nr 141),
ty nu sände Russin till von Essen följande radiotelegram (dokument nr 330):
»Radiotelegram nr 493. 30 juli 1914 kl. 2 t. 20 fm.
Enligt föreliggande tillräckligt tillförlitliga underrättelser avslöts
elen 25 juli ett avtal mellan Tyskland och Sverige; därfiir måste vi
anse svenskarna såsom våra sanuolika fiender.>>
Von Essen meddelades även att flottorna, trots att den allmänna
mobiliseringen uppskjutits, dock skulle mobiliseras. Huvudmineringen i Finska viken skulle utliiggas först på särskild befallning
(dokument nr 331).
Den 31 juli trädde det ryska högkvarteret i funktion, och krigstillstånd intogs i vissa kustfästningar. Russin meddelade von
Essen, att utsikterna för fred, som under gårdagen varit endast
5 %, nu vore 10 % (dokument nr 381).
Den l aug. telegraferade Sasonoff till Nekljudoff, att man från
mycket trovärdig källa erfarit, att Sverige i hiindelse av krig
248
____,.
Det ryska anfallsföretaget mot Sverige år 1914
skulle ställa sig på centralmakternas sida (dokument nr 387), medan Nekljudoff samma dag telegraferade till Sasonoff (dokument
nr 424), att ett kungligt dekret offentliggjorts om Sveriges fullständiga neutralitet i det österrikisk-serbiska kriget. Samtidigt
anmälde ryske militärattach{m i Stockholm, överstelöjtnant
Kandauroff, att svenska armen ej vidtagit mobiliseringsåtgärder
men att inom flottan mycket energiska arbeten pågingo. Marinattachen Staschewski upplyste, att infanteriregementet i Karlskrona skulle påbörja arbeten, som hade samband med flottans
krigsberedskap (dokument nr 425). Nyssnämnde militärattache
hade slutligen från svenske utrikesministern erfarit, att Sverige
förklarat sig neutralt. Allt tydde enligt sagda militärattache på
att svenska regeringen kanske verkligen önskade bevar·a en sträng
neutralitet men att allt oftare stämmor förnummes att Tyskland
kunde tvinga Sverige att övergiva neutraliteten och i så fall
komme man ingalunda att göra motstånd häremot (dokument
nr 426).
Den 2 aug. avsände Nekljudoff till Sasonoff följande telegram
(dokument nr 464):
»Den svenska flottan till’ en styrka av fem pansarskepp, sexton torpedbåtar och tre ubåtar har avgått från Stockholm och befinner sig
enligt vad rykten förmäla till en viss del vid ön Gotland. Idag, efter
rådplägningen på slottet, inkallades första och andra årsklasserna av
första uppbådet, vilket dock blott motsvarar ett tidigare inkallande
av det på hösten tjänstepliktiga manskapet. Jag besökte idag utrikesministern och frågade honom för det första om Sverige hade
för avsikt att i krig mellan Ryssland och Tyskland bevara fullständig neutralitet, för det andra – om så vore fallet – vilka omständigheter som kunrle förorsaka Sverige att frånträda sin neutralitet. Ehrensvärd (i dokumentsamlingen angives att det måste
vara ett fel och avse K. A. Wallenberg) svarade mig fullkomligt
hestämt och kategoriskt, att Sverige hade för avsikt att iakttaga och
skydda sin neutralitet. Därpå siktade vidtagna åtgiirder, vilka senare sannolikt skulle komma att något förstärkas. Anledning för
Sverige att fråntriida sin neutralitet kunde endast vara ett angrepp
på svenskt område eller överhuvud en våldsåtgiird från en av de
krigförande parternas sida.»
Fortsättningsvis meddelade Nekljudoff (dokument 465), att han
officiellt försäkrat, att Ryssland aldrig tänkt på att angripa Sverige eller vidtaga fientliga åtgärder mot detsamma. Wallenberg
hade ingått på de omständigheter, som obetingat skulle tvinga
Sverige att frånträda sin neutralitet samt förklarat för Neklju- 249
E. Biörklund
doff och den engelske ministern, att Englands deltagande i kriget
skulle utgöra en sådan omständighet, ty Sverige skulle då komma
att befinna sig »mellan hammaren och städet». slutligen påpekade Nekljudoff (dokument nr 466), att endast en ultimativ våldsakt från Tysklands sida kunde driva Sverige ur dess neutralitet,
eftersom opinionen i Sverige ytterst skulle föredraga ett krig på
Tysklands sida framför ett krig mot Tyskland.
Tanken att Englands ingripande kunde inverka på Sveriges
ställningstagande till kriget föranledde ~iven engelske ministern
i Stockholm att den 2 aug. meddela utrikesministern Grey, att
l·rvenske utrikesministern »fruktade att Sverige, om England slöte
sig till Ryssland, skulle bliva tvunget att triida in Jlå motsatta
sidan» (anm. till dokument nr 465).
Den 2 aug. meddelade slutligen militiirattachen Kandauroff
hem, att den svenska armens mobilisering var förestående.
Den 3 aug. rapl)orterade marinattachen Staschewski (dokument
nr 500), att Sverige gjort partiell mobilisering, att stridskrafterna
å Gotland mobiliserats samt att svenske utrikesministern förklarat, att Sverige skulle förbliva neutralt, tills någon med våld
tvingade det att uppgiva sin neutralitet; »ett sådant våld vore
t. ex. Englands deltagande i kriget». Slutligen meddelade han,
att »det förelåg grund för antagandet, att det fanns ett avtal
mellan Sverige och Tyskland och att ett svenskt ingripande var
beroende av om I~ngland deltoge på motsatt sida».
Dåvarande svenske utrikesministern, bankdirektör K. A. Wallenberg, har velat nnderstryka, att sistnämnt antagande givetvis
Yar felaktigt.
Samma dag avgav emellertid Sverige förnyad neutralitetsförIdaring i det pågående kriget, varom utländska makter notificerades den 4 aug. Detta skedde, innan Englands krigsförklaring
iigt rum.
På engelskt håll (dokument nr 518) ansåg man emellertid, att
det för att hålla Sverige utom kriget vore av vikt, att ryska och
franska regeringarna tillsammans med den brittiska avgav garantiförsäkran angående Sveriges integritet och oavhängighet
för det fall att Sverige förbleve neutralt, medan man i motsatt
fall skulle anse sig sakna dylika förpliktelser. Nekljudoff instruerades den 4 aug., att han tillsammans med engelske och franske
ministrarna finge i Stockholm avgiva en dylik, likalydande förklaring (doknmPnt nr 525). Samma dag angav Grey för ryske mi- 250
Det ruska anfallsföretaget mot Sverige år 1914
nistern i London, att han befarade ett tyskt ultimatum till Sverige för att tvinga Sverige att förklara Ryssland krig. Ryssland
måste därför i Sverige och Norge skapa ett absolut förtroende
till sina avsikter angående integritet och oavhängighet (dokument nr 535). Förklaringar av dylikt innehåll avgåvos också i
Stockholm, av engelske ministern den 4 aug. (dokument n:ris 550,
551) samt av franske och ryske ministrarna den 6 aug.1
Under den 4 aug. underrättade Nekljudoff vidare Sasonoff (dokument nr 548) bl. a. om Sveriges den 3 aug. förnyade neutralitetsförklm·ing, att vissa militära förberedelser fortskridit och att
svenska flottan var fullständigt mobiliserad samt att ett stort
socialdemokratiskt möte i Stockholm uttalat sig för uppslutning
kring en sträng neutralitetspolitik. Samma dag rapporterade
Nekljudoff, att han varit i audiens hos H. M. Konungen, som klart
uttalat sin önskan om ett gott förhållande till Ryssland och understrukit, att Sverige icke vore bundet av avtal ell~r fördrag med
någon som helst makt och att endast våld kunde tvinga Sverige
att uppgivR sin neutrala hållning (dokument nr 549).
Den 7 aug. cirkulerade inom presskretsar i Petersburg ryktet,
att svenska flottan utlöpte för att söka strid med den ryska flottan.
Ursprunget till dessa rykten har icke kunnat utrönas. Givet är,
att de voro fullständigt gripna ur luften, men sannolikt är att de
bidragit att öka nervositeten inom den ryska marinledningen.
Om man å vissa ryska håll levde i dylika föreställningar, att
Sverige, därest England ginge med i kriget på rysk sida, för sin
del skulle ansluta sig till Tyskland, så kan det ju möjligen förklaras därmed att man misstänkte Sverige för att efter den 4 aug.,
då krigstillstånd inträdde mellan England å ena sidan samt Tyskland med flera stater å den andra, bereda sig på att övergiva sin
neutralitet. Sverige hade väl avgivit en neutralitetsförklaring
den 3 aug. men sedan England inträtt i kriget avgavs förnyad
sådan förklaring först den 8 aug., då utrikesministern i riksdagens
båda kamrar förklarade, att svenska och norska regeringarna var
för sig avsåge att till det yttersta upprätthålla sin neutralitet.
Enligt den officiella ryska dokumentsamlingen sände Nekljudoff den 9 aug. telegram till Petersburg om den svensk-norska
neutralitetsförklaringen. Det torde enligt vad ovan anförts vara
1 Enligt Nekljudoffs memoirer skulle dylika förklaringar först hava avgivits
av engelske och franske ministrarna och därefter – på Nekljudoffs enträgna
lJPgäran hos Sasonoff – jämväl av ryske ministern.
251
E. Biörklund
oid samma tid, som von Essen återkallades från sin påbörjade
operation. Faktum kvarstår i varje fall, att intill den 9 aug. på
f. m. hade man på ryskt militärt håll kvar misstanken, att Sverige efter Englands inträde i kriget förberedde sig på att frångå
sin hittillsvarande neutralitet.
En fullständig bild av de utrikespolitiska förhållandena omkring
den 9 aug. 1914 kan naturligtvis icke erhållas, förrän samtliga hittills hemliga dokument från olika östersjöländer lagts på bordet.
För att rättvist bedöma den von Essen’ska operationen kan man
dock redan nu erkänna, att det utrikespolitiska läget, sett ur rysk
marin synpunkt, ingalunda var klart.
Dechiffrerandet av det österrikiska telegrammet hade väckt en
misstänksamhet på rysk sida, som icke helt neutraliserades av
Nekljudoffs sakrika och i stort sett riktiga rapporter. På rysk
sida hade man vidare fäst sig vid svenske utrikesministerns uttalande den 2 aug., att Englands deltagande i kriget kunde bliva
en anledning för Sverige att träda in på centralmakternas sida.
Den härav uppammade tvekan om Sveriges hållning, sedan England den 5 aug. ställt sig på Frankrikes och Rysslands sida, fann
dessutom måhända näring i den omständigheten, att Sverige icke
efter Englands inträdande i kriget avgav någon förnyad neutralitetsförklaring förrän den 8 aug. Från svensk sida ansågs nämligen någon sådan åtgärd ursprungligen icke direkt erforderlig,
enär neutralitetsförklaringen av den 3 aug. skulle gälla »under
nu pågående krig mellan främmande makter».
Det svenska uttalandet av den 2 aug. om risken för att Sverige
kunde sluta sig till Tyskland hade å andra sidan god effekt. Sä-
kerligen var det detta uttalande, som föranledde England att söka
motväga en sådan möjlighet genom att avgiva försäkring den 4
aug., att det skulle respektera ett neutralt Sveriges integritet och
oberoende, till vilken förklaring de franska och ryska ministrarna i Stockholm den 6 aug. anslöto sig. Därest den svenske utrikesministerns uttalande åsyftat att skapa en sådan sinnesförfattning hos de allierade makterna, lyckades det tillfullo. I varje
fall är det givet, att en utvidgning av en konflikt är ofördelaktig
för de stater, som önska förbliva neutrala, samt att med Englands
indragande i kriget spänningen komme att bliva så stor, att det
måste befaras, att Sverige kunde bliva tvunget att frångå sin
neutralitet. Det är ur denna synpunkt och icke såsom något direkt
hot, som man bör se uttalandet av den 2 aug.
252
Det r.l}slw anfallsföretaget mot Sverige år 1914
Samtidigt härmed orsakade emellertid detta svenska uttalande
ökad misstänksamhet på militärt ryskt håll, och det var ur denna
misstänksamhetens jordmån, som iden till den Essen’ska operationen uppspirade. Von Essen var icke lika fullständigt orienterad om det diplomatiska läget som det ryska utrikesdepartementet i Petrograd eller det ryska högkvarteret, och han hade
förvisso skäl att vara på sin vakt, särskilt sedan han erhållit Russins meddelande av den 31 juli, att svenskarna måste anses såsom
sannolika fie.nder. Fullt riktigt gjorde ju von Essen slutförarrdet
av sin operation beroende av om han erhölle högkvarterets tillstånd. Det ryska högkvarteret å sin sida torde dock hava fått
mera utförliga underrättelser angående det aktuella diplomatiska
förhållandet mellan Sverige och Ryssland, ty man måste bemärka,
att den svenske Konungen den 4 aug. givit Nekljudoff klart besked om Sveriges neutrala hållning. Men att döma av hittills
offentliggjorda dokument förefunnas brister i »orienteringen» på
rysk sida, enär amiral Russin fortfarande kan vidhålla att man i
det ryska högkvarteret, samma dag som von Essen utlöpte på sin
planlagda operation, väntade Sveriges anslutning till Tyskland
i kriget.
Missledd av Nekljudoffs meddelande att delar av svenska flottan
avgått till Gotland, vilket som nämnts icke var fallet, vidare
vilseledd av det i sak oriktiga österrikiska telegrammet, vars ursprung var en illa underrättad tysk minister, ytterligare upphetsad av risken att Sverige vid Englands inträde i kriget skulle
komma att sälla sig till Rysslands fiender och slutligen erhållande
upplysningar, att delar av tyska flottanavginge mot Finska viken,
kom von Essen till det resultatet, att en svensk-tysk samoperation
var förestående.
Hade von Essen slutfört den planerade operationen mot Fårö-
sund, skulle han emellertid hava funnit att någon del av svenska
flottan ingalunda befann sig därstädes. Sannolikt hade väl det
hela i så fall icke föranlett resultat utan von Essen återvänt med
oförrättat ärende. Enligt rysk uppgift ansågs det alltför äventyrligt att i så fall i enahanda syfte verkställa ny framstöt mot
svenska huvudstyrkan vid stockholros skärgård.
Vad slutligen situationen omkring den 9 aug. 1914 beträffar, må
tilläggas, att av den ryska dokumentsamlingen (del II: 6: l, dokument nr 58) framgår, hurusom franske ministern i Stockholm
253
E. Biörldund
efter överenskommelse med sina ryska och engelska kolleger i
förtroende frågat svenske utrikesministern, vilket svar som
komme att från svensk sida avgivas på de likalydande deklarationerna från de tre allierade makterna att respektera Sveriges
integritet, ifall detta land förbleve neutralt. Svenske utrikesministern svarade, att man, uppmuntrad av sagda deklarationer,
avslutat neutralitetsöverenskommelsen med Norge, vilken visade
den svenska regeringens fasta vilja att icke sluta sig till någon
av de krigförande parterna. Man önskade dock, att de allierades
deklarationer ej skulle offentliggöras. Den 10 aug. upprepades en
liknande förklaring för den ryske ministern. Nekljudoff meddelade genast Petrograd härom samt om att han ansåg, att såväl
Konungen som den dåvarande regeringen vore emot att Sverige
indroges i kriget. Det är av intresse att jämföra dessa diplomatiska omständigheter med förhållandet, att von Essen enligt förutnämnda källor sannolikt redan natten 8-9 aug. gått till sjöss
med sin flotta och att han av det ryska högkvarteret återkallades
vid en tidpunkt, då i varje fall den svensk-norska neutralitetsförklaringen av den 8 aug. måste hava nått ryska regeringen och
det ryska högkvarteret (9-10 aug.).
Efter den 10 aug. kunde det väl hända, att man på vissa håll
i Ryssland fortfarande misstänkte Sverige för att vilja sluta upp
på tysk sida, sedan en del svenska försvarsåtgärder slutförts.
Dylika misstankar funnos emellertid ibland även på annat håll.
Sålunda angiver den ryska dokumentsamlingen (ovan angiven
del, dokument nr 382) att i början av oktober år 1914 den engelska
regeringen fått trovärdiga underrättelser om att Sverige avsåge
att ingå förbund med Tyskland samt omkring den l december på-
börja krigsoperationerna; de allierades ministrar i Stockholm
voro likväl av den åsikten, att ingen risk härför förefunnes, så
länge som regeringen Hammarskjöld-Wallenberg sutte kvar.
* *
*
Vi kunna förvisso skatta oss lyckliga att år 1914 hava haft den
fasta och kloka riksstyrelse, som då ledde landets öden. Den möjligheten att Sverige under vissa omständigheter kunde komma att
taga parti i den pågående kraftmätningen gav vårt land en viss
betydelse i det stora sammanhanget. Det förhållandet, att man
visste att Sverige icke funne sig i att bliva tvingat till vilka efter- 254
Det ryslw anfallsföretaget rnot Sverige dr 1914
gifter som helst, medverkade säkerligen till att man från båda
hållen avstod från att avkräva oss förödmjukande eftergifter,
vilka kanske kunnat orsaka att vi indragits i kriget mot vår vilja.
Av stor betydelse är vidare att konstatera, hurusom felaktiga
underrättelser kunna medföra allvarliga komplikationer och hur
klokt det är att – såsom vi gjorde 1914 – vid en mera spänd
situation, särskilt om man endast har passiva avsikter, undvika
åtgärder, vilka lätteligen kunna givas en felaktig tolkning. Likaså
bjuder klokheten att undvika onödiga komplikationer genom att
söka förekomma risken för ofrivillig vådabeskjutning m. m. Den
svenske kustflottechefen, vice-amiral W. Dyrssen, hade goda skäl
för att undvika att utföra övningar, särskilt under mörker och
dålig sikt, inom sådana områden, där sjökrigsoperationer av de
krigförande kunde förväntas eller där man siktat krigförande
makts örlogsfartyg. Ä ven den svenska kustflottan hade förmånen
av en både stark och klok ledning. Nu nämnda försiktighetsmått
komma givetvis att göra sig än starkare gällande, sedan flygvapnets utveckling orsakat ökad risk för misstag och vådabeskjutning, speciellt flygstridskrafter emellan.
Vikten av att landets ansvariga regering bestämmer krigsoperationerna i stort och låter sig angeläget vara att orientera de militära befälhavarna om politiska förhållanden framstår klart. Det
är emellertid att märka, att något liknande den Essen’ska operationen aldrig skulle kunna förekomma i svensk sjökrigföring,
enär hos oss sedan länge tillämpas det systemet, att det marina
högkvarteret utövar en mera direkt strategisk ledning av marinstridskrafterna.
På rysk sida hyste man år 1914 respekt för Sveriges försvarsväsende till sjöss och till lands. Detta bestyrker all tidigare vunnen erfarenhet, att även ett mindre land förmår – om det stöder
sig på tillfredsställande militära maktmedel — framgångsrikt
värja en självbestämningsrätt, sorn under inga omständigheter erhålles till skänks.
Såväl härför som för att fylla vårt lands försvarsförpliktelser i
övrigt erfordras alltjämt ett dugligt riksförsvar.
Det är hög tid att Sveriges folk inser detta och endräktigt beslutar den förstärkning av samtliga försvarsgrenar, som motsval’ar osäkerhetstillståndet i världen.
255