Inför avgörandet
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
INFÖR AVGÖRANDET
FöRSVARSRE:B’ORMEN av år 1914 förnams holt visst ~iven
utanför de i beslutet doltagande partierna såsom en akt av nationell livsvilja; åtminstone till nöds erkände man däri ett styrkebälte inför världskrigets alla eventualiteter. A andra sidan hade
försvarsfrågan på ett sätt, som säkerligen saknar motstycke i
något annat land, sprängt folket i två nationer. Den samling i
augusti 1914 mellan högern och flertalet liberaler, genom vilken
försvarsordningen genomfördes, var ej spontan utan nödtnmgen,
ej äkta utan improviserad och löslig. Försvarsvännerna till
höger voro de, som sågo läget klarast och bedömde plikten mot
oss själva riktigast; i ljuset av vad vi nu veta om det ideliga
hotet under kriget mot vår neutralitet lärer ingen- oavsett överdrifterna i stridens hetta – nu vilja frånkänna dem denna
ovanskliga historiska förtjänst. De kapitulerande voro liberalerna kring Staaff. Varje kapitulation lämnar dock ärr efter sig,
och om försvarsavgörandet 1914 utåt var en styrka, blev det inåt
ett frö till split och hämndkänslor, som efter kriget skulle utlösa sig.
När försvarsfrågan nu, år 1936, åter befinner sig i sitt slutstadium, äro vissa paralleller till 1914 tydliga. Världen företer nu
samma explosivt laddade krigsstämning och samma till synes
hopplöst komplicerade motsättningar som då; halvtannat årtiondes delvis framgångsrika, delvis fåfänga ansträngningar att
bygga upp en internationell rättsordning förefalla tillspillogivna
inför alla nu aktualiserade orosstämningar och hopsparda konfliktämnen. Liksom 1914 pekar läget slutligt och bestämt på nödvändigheten av en upprustning, trots att vederbörande försvarskommissioner bägge gångerna tillsatts i tro på möjligheten av en
nedrustning; i början av detta årtionde voro socialdemokaterna
f. ö. så säkra på att barometern visade lugn och ytterligare försvarsreducering, att de ej motsatte sig den grundliga och för
deras åsikter riskabla strategiska utredningen.
303
——–~~—·’.
Inför avgörandet
A andra sidan äro dessbättre de inrikespolitiska utgångspunkterna nu ojämförligt gynnsammare. Det i hast försämrade internationella läget har tvungit partierna att revidera gamla uppfattningar. Även socialdem~kraterna äro på väg uppåt; deras
tanke att kunna kopiera det danska nedrustningsexemplet har
förlorat all anklang, och med vissa tidsintervaller ha de flyttat
sina tältpinnar oavbrutet framåt på den positiva försvarsviljans
v~ig. Det erkännandet skall därför ej förvägras vårt socialdemokratiska parti, att det i försvarsfrågan fördelaktigt avtecknar sig
mot systerpartierna i t. ex. Norge, Danmark och Schweiz. Vårt
radikala centerparti, folkpartiet, synes också till övervägande del
ha raskt övergivit den av pacifistiska tänkesätt infekterade försvarsnjugghet, som triumferade vid 1925 års nedrustningsbeslut.
Gör man en jämförelse mellan det gamla lantmannapartiet och
det nuvarande bondeförbundet – detta utan att förbise att arvet
efter det förra är minst sagt omtvistat – har åtminstone hittills
kravet inom bondeförbundet på en förstärkning av försvaret
varit så deciderat, att jämförelsen måste från försvarets synpunkt
sägas hoppingivande; sannolikt skulle dock de gamla kloka ledarna för lantmannapartiet i dagens situation även ha ställt sig
på de tveklösa försvarsvännernas sida, på samma sätt som Olof
Jonsson i Hof, motståndaren till 1892 års försvarsreform, och Carl
Persson i Stallerhult, motståndaren till 1901 års härordning, år
1914 återfunnas främst i ledet hos »försvaret främst». Högern
slutligen har nu liksom tidigare fattat försvarets stärkande som
sin främsta uppgift; mellan partiets borgare och lantmän rådde
i försvarsfrågan t. ex. 1921 och 1924 vissa motsättningar, men
denna gång har enigheten varit fullständig och leden obrutna.
Eftersom alla de stora partierna nu äro positivt inställda till
försvarsfrågan i en utsträckning som aldrig tillförne och eftersom skiljaktigheterna mellan deras olika hud – trots de viktiga
realiteter, som dessa heröra – dock knappast kunna sägas ligga
på det principiella planet, skulle man vilja karakterisera utvecklingen så, att den gamla motsättningen mellan högern och den
övriga nationen i försvarsfrågan är på väg att hävas. Just häri
ligger det utomordentliga betydelsefulla och styrkande i dagens
situation. Och härvid kan inskjutas, att radikal borgerlighet i
Sverige länge intagit en kyligare hållning till försvaret än radikala borgerliga partier i åtskilliga andra länder.
Till det förhandenvarande läget med dess glädjande tendens
304
Inför avgörandet
till viss avspänning i den försvarspolitiska principdiskussionen ha
särskilt två faktorer medverkat. Bägge ligga i öppen dag.
Den ena är, såsom nyss antyddes, de utrikespolitiska händelsernas tryck. Redan under försvarskommissionens arbete levererades utrikespolitiskt studiematerial i ständigt stigande tempo.
Men icke enbart kommissionen har påverkats härav. Ett alltmer
märkbart utrikespolitiskt intresse har efter hand gripit vårt folk.
Folkförbundet har härvid i så motto gjort nytta, att det vant oss
vid utrikespolitiskt tänkande och så småningom avslöjat stormaktpolitikens krassa motiv. Känslan av trygg isolering, som omlmldats särskilt av vänsterpartierna, har till slut avlösts av djup
oro för framtiden. Sammanhangen mellan de utrikespolitiska och
försvarspolitiska problemen ha äntligen allmännare erkänts.
Detta kan utan överdrift betecknas som en epok i vår försvarsfrågas lidandeshistoria.
Det andra momentet är den allmänna förnimmelsen långt in i
de breda folklagren, att det moderna kriget öppnar och lössläpper
förut okända faror och fasor för civilbefolkningen. Luftkrig och
gaser, förstörelsen av trafikådror och kraftledningar, bombfällningen mot industricentra, livsmedelstransporternas omöjliggörande – allt detta måste framkalla frågeställningar, som icke
kunna lämna någon oberörd. Härtill kommer ovissheten om vilka
nya, okända förstörelseredskap eller förintelsemedel vår »kultur»
på sistone frambragt. När till yttermera visso demonstrerats, hur
skröpligt sanktionssystemet vid den första avprovningen fungerat
och hur hjälplöst ett litet överfallet lands öde kan gestalta sig,
måste tilliten till det kollektiva systemet i grunden rubbas och
insikten om nödvändigheten att rusta sig själv för att själv kunna
värna sitt oberoende slit rot i allt vidare kretsar.
Man behöver härvid blott hänvisa till dc risker, som uppstått
för landets södra delar, enkannerligen Skåne, därigenom att tyskarna koncentrerat flygplatser och flygindustri till östersjö-
kusten. Tryggarrdet av detta basområde i ett krig måste för
Tyskland bli en primär uppgift. Lika oeftergivligt komma Tysklands fiender att anstränga sig att förstöra dessa baser. Då detta
med fördel kan ske genom basering på Skåne för att därifrån
kunna anfalla resp. hindra ett anfall på Nord-Tyskland, kan
Skåne lätt bli målet för en kapplöpning mellan makterna. Detta
vore ingenting annat än vad England nyss inför en eventuell
skärpning av sanktionerna ifrågasatte, när det hos olika Medel- 305
———-~-’$$c:;~
Inför avgörandet
havsmakter försäkrade sig om rätt till eventuell basering på
deras områden. Den förbättring, som vårt militärpolitiska Hige i
Östersjön vid fredsslutet undergick genom Finlands och de baltiska ländernas tillblivelse som fria och självständiga stater,
Rysslands utarmning och Tysklands försvagning på grund av
Versaillestraktaten, har efter den allmänna ekonomiska återhämtningen och militära upprustningen förbytts i alla de oberäkneliga risker, som sammanhänga särskilt med kriget i luften
och stormakternas baseringsintressen samt med allianssystemets
tryck på de små östersjöstaterna. Det är den ökade rädslan
för att vårt land mot sin vilja kan förvandlas till krigsskådeplats
i ett kommande stormaktskrig, vilken framtvingat den allmänna
revideringen av åsikterna i försvarsfrågan och givit upphov till
den stormvåg av försvarsvilja, som nu bryter fram över hela
landet.
Betecknande för svenskt psyke är dock, att olika grupper alltjämt ha benägenhet för att hålla sig med egna arvfiender. Vissa
tala gärna om faran från Ryssland, medan andra frukta Hitler.
Några grupper sysselsätta sig dessutom med nordiska försvarsallianser och urgera en skyldighet för oss att försvara Systerbäck
eller Sönderjylland. Behovet av ett ökat försvar är tillräckligt
trängande utan att vi behöva utpeka »favoritfiender» eller hasta
att tillägga oss större uppgifter än som vi f. n. orka med och
som f. ö. ingen grannstat ännu avfordrat oss; Sveriges försvarsproblem kunna visserligen aldrig avskiljas från Nordens försvarsproblem, men de senares samfällda lösning kan ännu icke siktas
och kan icke inverka på årets avgörande. Och det europeiska
allianssystemet samt det moderna kriget erbjuda sannerligen tillräckligt många faror för vår integritet och neutralitet för att vi
ensidigt skola behöva uppkonstruera direkta anfallshot mot vår
själYständighet. Låtom oss förskonas från en hetsagitation, som
blott alstrar tillfällig panik hos oss men kvarlämnar känslor av
misstro och misstänksamhet utomlands mot oss.
* *
*
Det erkännande, som man ärligen bör skänka socialdemokraterna för deras principiella direktionsförändring i försvarsfrågan,
kan ej utsträckas att gälla den framlagda propositionen. Den är
— kanske riktigare sagt var – ett vanskapt foster, därjämte dött
306
Inför avgörandet
redan före födelsen och, av alla tecken att döma, tillkommet mot
föräldrarnas .innersta önskan. När exc. Hansson onsdagen den
l april konfronterades med riksdagen, torde han aldrig i en livsviktig fråga ha känt sig och sitt parti stå så isolerade och misstrodda. Hans beprövade dialektik var otillräcklig att dölja det
faktum, att han begått sitt livs stora psykologiska missgrepp.
Han behövde ej länge avlyssna debatten, förrän han måste inse,
att ledningen i försvarsfrågan övergått till andra, att propositionen var dömd att falla under bordet och att socialdemokraterna
gjort sina ansträngningar att ej förlora känningen med mellanpartierna förgäves. Hur socialdemokraterna än komma att i slutvoteringen lägga sina röster, har hr Hansson berövats utsikten
att stå som mannen, den där förmådde att lösa försvarsfrågan,
därför att han visste att höja den över partierna. När exc. Hansson släppt denna sin chans, har han därmed också mistat sin
nimbus av troll- och kraftkarl. Det ligger nära till hands att se
en parallell till folkets plötsligt ändrade uppfattning av hr Hansson i den katastrofala prestigeförlust, som E. G. Boström led, när
han 1905 definitivt måste i den norska frågan förklara sig urarva och åt andra överlämna att söka reda upp härvan. När vi
åter stå inför den situationen att regeringen förlorat greppet om
en stor fråga och sett »Fiihrung» övergå till ett riksdagsutskott,
har den Hanssonska ministären fått dela många företrädares öde
och därmed inrangerats bland de dödliga.
Oviljan mot regeringsförslaget borde exc. Hansson ej ha svårt
att förstå. Propositionen är till hela sin konstruktion ett verk av
godtycke och spekulation i politisk köpslagan. Den innebär ett
ostentativt åsidosättande av försvarskommissionens arbete och
arbetsresultat. Därvid har regeringen totalt förbisett, att försvarskommissionen, trots all kritik från olika håll, i stort dock
tillvunnit sig förtroende. Ty oavsett de misstag, som kommissionen begått – vi tänka på försummelserna mot flottan och
luftvärnet – finns det en utpräglad stämning i landet för att
dess förslag och avvägningar, baserade som de äro på ett i allvar
och grundlighet hittills icke överträffat utredningsarbete, skola
läggas till grund för den nya försvarsordningen. Hr Hanssons
omskakning av innehållet i kommissionsförslaget och reduceringar däri sakna det underlag av vägning och beräkning, som
var en av de väsentliga vinsterna med kommissionens verksamhet. Till skillnad från kommissionen har regeringen sålunda ej
307
———~—–~.–:-.~·
Inför avgörandet
ens gjort något försök att klarlägga förhållandet mellan försvarets uppgifter och organisation: först i debatten upplyste statsministern om att 1925 års »neutralitetsförsvar» bildat det principiella underlaget. Kostnadsramen är politiskt vald och umbär
varje militär motivering, likaså den starkt förändrade proportionen mellan de olika försvarsgrenarnas anslag. Hela detta godtyckliga tillvägagångssätt markerar ett återfall i det politiska
självtillräcklighetssystem, som man trodde slut i och med att försvarskommissionen lyckats uppnå ett visst – låt vara ofullständigt – förtroendefullt samarbete mellan militära och politiska
kretsar. Genom att regeringsförslaget tillkommit intra muros, utan
kontakt med ledande sakkunskap inom vissa vapenslag, har det
rivit bryggorna till flertalet av dem, som skola ha ansvaret för
den nya försvarsordningen; detta utgör regeringens andra ödesdigra psykologiska missgrepp. Till allt detta kommer, att försvarsminister Vennerström, genom sitt förflutna passande som
nedrustningsminister och av läget därför nu ställd »offside», fullständigt saknar den personliga auktoritet, som skulle kunna ge
hans fåmälda dekreterande uttalanden vitsord framför sakkunskapens.
Vill man summera, kvarstår att regeringsförslaget efterHinmar
intrycket av klenmod och vacklan in i det sista. De många editioner, i vilka socialdemokratiska försvarsbud förelegat, bestyrka
denna tvehågsenhet. Läsarna av propositionen bibringas aldrig
en uppfattning, att detta är ett oryggligt bud vare sig uppåt eller
nedåt. Liksom regeringsförslaget sakligt icke erbjuder trygghet,
har regeringen genom hela sitt uppträdande i försvarsfrågan
själv sörjt för att den förlorat folkets tillit. Denna tillit torde
ej kunna återförvärvas, även om regeringen i slutupploppet skulle
vara benägen att sträcka sig högre upp på kostnadsskalan eller
skänka sitt stumma bifall åt en borgerlig uppgörelse. Det Yar
denna djupa misstro, som för första gången slog emot statsministern, när han den l april trädde in i de kamrar, där han förut
vunnit sina segrar tack vare den skånska robur et securitas, han
förstått att utstråla.
statsministerns ottesång, högmässa och aftonsång ha alltid sit
fort försvaret kommit på tal samma ingångsspråk: samförstånd.
Ingen skall förneka frasens makt över tanken, ingen det önskliga
i och för sig av samling i landets livsfråga. Men samförstånd kan
ej evalveras i regementen, bombplan och luftvärnskanoner, och
308
Inför avgörandet
samförstånd kan ej vara ett argument för en lösning, sämre än
den möjliga och nödvändiga. Samförstånd är också ett ihåligt
ord, om det endast inbegriper de politiska partierna och ej har
avseende på de ansvariga militära myndigheterna. Samförstånd·
är dessutom ingen alltför vanlig socialdemokratisk losen; den
fanns ej, när Branting 1914 från Kisa uppmanade Staaff att ensam göra upp med Hammarskjöld, och den brukar ej åberopas,
när socialdemokraterna tro sig utan vidare kunna hopbringa en
majoritet. I landets ödesfrågor finns det en gräns för kompromisser.
* *
*
Mellanpartierna ha nu fått sin besökelses stund. Uttalandena
under remissdebatt~n berättiga åtminstone till antagandet, att de
ej skola svika sina utfästelser från kommissionen; detta säges,
trots att man försiktigtvis måste räkna med några norrlandsfrisinnades möjligheter att dra ett streck i räkningen. Politisk realism bjuder att ej hänge sig åt några illusioner om mellanpartiernas villighet att öka den säkerhet, som kommissionsmajoriteten
ansåg tillräcklig. Majoritetsför-slaget bär emellertid på vissa
oavvisliga, av alla erkända svagheter, och dessutom har den
världspolitiska situationen sedan i somras, då kommissionsbetänkandet avlämnades, på det mest skrämmande sätt försämrats.
Från sina egna utgångspunkter skulle mellanpartierna därför
handla inkonsekvent, ifall de ej nu på några fundamentala områden höjde sitt eget bud.
Sålunda har luftvärnet i kommissionsförslaget på ett förvå-
nande sätt negligerats, vilket oavvisligen fordrar en ändring till
det bättre. En utbredd folkmening skall förvisso ej ge sig till
tåls, förrän ett ökat skydd för anfall från luften mot näringslivets
centra och en värnlös befolkning skapats, icke minst i vårt kanske
mest utsatta landskap, Skåne.
Vidare måste flottans krav oundgängligen bättre tillgodoses.
Regeringsförslaget, som betecknande nog starkare beaktat sjöförsvarets behov än kommissionsmajoriteten, blir trots detta blott
»ett maritimt försvar utan flotta»; dess försvar till lands och i
luften är för svagt för att dess flotta – som, märk väl, är beräknat 1,7 milj. kr. lägre än vad f. n. utgår i anslag – skall kunna
sätta säkert lås för rikets kuster. Kommissionens starkare arme- 309
Inför avgömndet
organisation och flygvapen måste ofrånkomligen vid sin sida
ha ett stridsdugligt sjövapen, både vid skyddandet av kustgränserna mot invasion och för att så långt möjligt vidmakthålla
vår sjöfart.
Ytterligare måste genom finansiella kraftansträngningar behövlig materielanskaffning ske i ett betydligt snabbare tempo än
som kommissionen förutsett för att därmed reparera begångna
försummelser och hålla oss i nivå med forceringen av försvarsåtgärderna utomlands.
Många andra trängande önskemål anmäla sig, syftande till att i
skilda hänseenden förstärka både organisation och materiel. Men
vi skola här stanna vid dessa trenne, de viktigaste och obönhörligaste. Det borde även i nuvarande partiläge icke ligga utom
möjligheternas gräns att ernå dessa förstärkningar utan att fördenskull behöva »skrapa» på andra anslag.
stridskrafterna kunna i krig aldrig vara för starka. Då det
gäller att under tungt ansvar utreda, vilket minimum det är som
försvaret kräver, måste resultatet bygga i huvudsak på teoretiska grunder. Någon annan beräkningsgrund ges icke. Förfaringssättet gör det dock möjligt att, såsom skett i kommissionen, ange ett militärt godtagbart minimum. Förfaringssättet
kan jämföras med konstruktionen av en bro, därvid ingenjörerna
vid hållfasthetsberäkningarna som utgångspunkt deducerat fram,
vad som erfordras för enkel säkerhet. Det ankommer sedan på beställaren att lägga på så mycket som anses erforderligt för högre
eller högsta säkerhet. Tyvärr synes läget vara sådant, att riksdagen vill åtnöja sig med att beställa enkel säkerhet. Utan en förstärkning av luftskyddet och flottan kan dock ej ens denna
minimisäkerhet anses vunnen.
Det är symptomatiskt för regeringsförslagets puzzleverk, att
försvarets högsta ledning fått stryka med och ersatts med ett embryo till en gemensam försvarsstab. Motståndet mot den enhetliga ledningen – d. v. s. i fredstid en verklig försvarsstab med
eller utan överbefälhavare – är ett uttryck för det understundom
slentrianmässiga konservativa militära tänkandet. När högre
förband på 1830-talet infördes, reste regementscheferna, som dessförinnan sorterat direkt under Kungl. Maj :t, ett frenetiskt motstånd däremot och sparade icke på de mörkaste spådomar om landets framtid. För ett tiotal år sedan stämplades armechefen som
en riksvådlig institution, men nu fasar knappast någon för för- 310
–
Inför avgörandet
sYarsgrenchefer. Dessa erfarenheter ge grund för förhoppningen,
att den på sina håll närda oviljan mot den enhetliga ledningen så
småningom skall övervinnas. Regeringen har behov av ett organ
att vända sig till i frågor om vårt militärpolitiska läges förändringar och därmed sammanhängande strategiska problem. En
arbetsduglig försvarsstab – och som sådan kan regeringsförslagets ej betecknas – skulle kunna göra undan mycket arbete för
de ideliga försvarskommissionerna, vilkas uppgifter hädanefter
borde kunna begränsas till politiskt bedömande av det frambragta materialet. Under åratal ha försvarets bästa krafter
hittills tagits i anspråk för sterilt skrivbordsarbete i kommissioner och därmed förenad upplysningsverksamhet. Det militära arbetet har i hög grad inriktats på försvarets självförsvar mot oförståelsen i den allmänna opinionen. Ä ven försvarets män behöva
dock arbetsro för sina egentliga yrkesuppgifter. Det är hög tid
att de få denna. Sker så- och härför synes frågan om försvarets
enhetliga ledning ha större betydelse än man velat beakta -vore
detta i sin mån ytterligare en säkerhet i den förstärkta försvarsordning, som tidsläget obevekligen ropar efter.
Den 14 april 1936.
311
FöRSVARSRE:B’ORMEN av år 1914 förnams holt visst ~iven
utanför de i beslutet doltagande partierna såsom en akt av nationell livsvilja; åtminstone till nöds erkände man däri ett styrkebälte inför världskrigets alla eventualiteter. A andra sidan hade
försvarsfrågan på ett sätt, som säkerligen saknar motstycke i
något annat land, sprängt folket i två nationer. Den samling i
augusti 1914 mellan högern och flertalet liberaler, genom vilken
försvarsordningen genomfördes, var ej spontan utan nödtnmgen,
ej äkta utan improviserad och löslig. Försvarsvännerna till
höger voro de, som sågo läget klarast och bedömde plikten mot
oss själva riktigast; i ljuset av vad vi nu veta om det ideliga
hotet under kriget mot vår neutralitet lärer ingen- oavsett överdrifterna i stridens hetta – nu vilja frånkänna dem denna
ovanskliga historiska förtjänst. De kapitulerande voro liberalerna kring Staaff. Varje kapitulation lämnar dock ärr efter sig,
och om försvarsavgörandet 1914 utåt var en styrka, blev det inåt
ett frö till split och hämndkänslor, som efter kriget skulle utlösa sig.
När försvarsfrågan nu, år 1936, åter befinner sig i sitt slutstadium, äro vissa paralleller till 1914 tydliga. Världen företer nu
samma explosivt laddade krigsstämning och samma till synes
hopplöst komplicerade motsättningar som då; halvtannat årtiondes delvis framgångsrika, delvis fåfänga ansträngningar att
bygga upp en internationell rättsordning förefalla tillspillogivna
inför alla nu aktualiserade orosstämningar och hopsparda konfliktämnen. Liksom 1914 pekar läget slutligt och bestämt på nödvändigheten av en upprustning, trots att vederbörande försvarskommissioner bägge gångerna tillsatts i tro på möjligheten av en
nedrustning; i början av detta årtionde voro socialdemokaterna
f. ö. så säkra på att barometern visade lugn och ytterligare försvarsreducering, att de ej motsatte sig den grundliga och för
deras åsikter riskabla strategiska utredningen.
303
——–~~—·’.
Inför avgörandet
A andra sidan äro dessbättre de inrikespolitiska utgångspunkterna nu ojämförligt gynnsammare. Det i hast försämrade internationella läget har tvungit partierna att revidera gamla uppfattningar. Även socialdem~kraterna äro på väg uppåt; deras
tanke att kunna kopiera det danska nedrustningsexemplet har
förlorat all anklang, och med vissa tidsintervaller ha de flyttat
sina tältpinnar oavbrutet framåt på den positiva försvarsviljans
v~ig. Det erkännandet skall därför ej förvägras vårt socialdemokratiska parti, att det i försvarsfrågan fördelaktigt avtecknar sig
mot systerpartierna i t. ex. Norge, Danmark och Schweiz. Vårt
radikala centerparti, folkpartiet, synes också till övervägande del
ha raskt övergivit den av pacifistiska tänkesätt infekterade försvarsnjugghet, som triumferade vid 1925 års nedrustningsbeslut.
Gör man en jämförelse mellan det gamla lantmannapartiet och
det nuvarande bondeförbundet – detta utan att förbise att arvet
efter det förra är minst sagt omtvistat – har åtminstone hittills
kravet inom bondeförbundet på en förstärkning av försvaret
varit så deciderat, att jämförelsen måste från försvarets synpunkt
sägas hoppingivande; sannolikt skulle dock de gamla kloka ledarna för lantmannapartiet i dagens situation även ha ställt sig
på de tveklösa försvarsvännernas sida, på samma sätt som Olof
Jonsson i Hof, motståndaren till 1892 års försvarsreform, och Carl
Persson i Stallerhult, motståndaren till 1901 års härordning, år
1914 återfunnas främst i ledet hos »försvaret främst». Högern
slutligen har nu liksom tidigare fattat försvarets stärkande som
sin främsta uppgift; mellan partiets borgare och lantmän rådde
i försvarsfrågan t. ex. 1921 och 1924 vissa motsättningar, men
denna gång har enigheten varit fullständig och leden obrutna.
Eftersom alla de stora partierna nu äro positivt inställda till
försvarsfrågan i en utsträckning som aldrig tillförne och eftersom skiljaktigheterna mellan deras olika hud – trots de viktiga
realiteter, som dessa heröra – dock knappast kunna sägas ligga
på det principiella planet, skulle man vilja karakterisera utvecklingen så, att den gamla motsättningen mellan högern och den
övriga nationen i försvarsfrågan är på väg att hävas. Just häri
ligger det utomordentliga betydelsefulla och styrkande i dagens
situation. Och härvid kan inskjutas, att radikal borgerlighet i
Sverige länge intagit en kyligare hållning till försvaret än radikala borgerliga partier i åtskilliga andra länder.
Till det förhandenvarande läget med dess glädjande tendens
304
Inför avgörandet
till viss avspänning i den försvarspolitiska principdiskussionen ha
särskilt två faktorer medverkat. Bägge ligga i öppen dag.
Den ena är, såsom nyss antyddes, de utrikespolitiska händelsernas tryck. Redan under försvarskommissionens arbete levererades utrikespolitiskt studiematerial i ständigt stigande tempo.
Men icke enbart kommissionen har påverkats härav. Ett alltmer
märkbart utrikespolitiskt intresse har efter hand gripit vårt folk.
Folkförbundet har härvid i så motto gjort nytta, att det vant oss
vid utrikespolitiskt tänkande och så småningom avslöjat stormaktpolitikens krassa motiv. Känslan av trygg isolering, som omlmldats särskilt av vänsterpartierna, har till slut avlösts av djup
oro för framtiden. Sammanhangen mellan de utrikespolitiska och
försvarspolitiska problemen ha äntligen allmännare erkänts.
Detta kan utan överdrift betecknas som en epok i vår försvarsfrågas lidandeshistoria.
Det andra momentet är den allmänna förnimmelsen långt in i
de breda folklagren, att det moderna kriget öppnar och lössläpper
förut okända faror och fasor för civilbefolkningen. Luftkrig och
gaser, förstörelsen av trafikådror och kraftledningar, bombfällningen mot industricentra, livsmedelstransporternas omöjliggörande – allt detta måste framkalla frågeställningar, som icke
kunna lämna någon oberörd. Härtill kommer ovissheten om vilka
nya, okända förstörelseredskap eller förintelsemedel vår »kultur»
på sistone frambragt. När till yttermera visso demonstrerats, hur
skröpligt sanktionssystemet vid den första avprovningen fungerat
och hur hjälplöst ett litet överfallet lands öde kan gestalta sig,
måste tilliten till det kollektiva systemet i grunden rubbas och
insikten om nödvändigheten att rusta sig själv för att själv kunna
värna sitt oberoende slit rot i allt vidare kretsar.
Man behöver härvid blott hänvisa till dc risker, som uppstått
för landets södra delar, enkannerligen Skåne, därigenom att tyskarna koncentrerat flygplatser och flygindustri till östersjö-
kusten. Tryggarrdet av detta basområde i ett krig måste för
Tyskland bli en primär uppgift. Lika oeftergivligt komma Tysklands fiender att anstränga sig att förstöra dessa baser. Då detta
med fördel kan ske genom basering på Skåne för att därifrån
kunna anfalla resp. hindra ett anfall på Nord-Tyskland, kan
Skåne lätt bli målet för en kapplöpning mellan makterna. Detta
vore ingenting annat än vad England nyss inför en eventuell
skärpning av sanktionerna ifrågasatte, när det hos olika Medel- 305
———-~-’$$c:;~
Inför avgörandet
havsmakter försäkrade sig om rätt till eventuell basering på
deras områden. Den förbättring, som vårt militärpolitiska Hige i
Östersjön vid fredsslutet undergick genom Finlands och de baltiska ländernas tillblivelse som fria och självständiga stater,
Rysslands utarmning och Tysklands försvagning på grund av
Versaillestraktaten, har efter den allmänna ekonomiska återhämtningen och militära upprustningen förbytts i alla de oberäkneliga risker, som sammanhänga särskilt med kriget i luften
och stormakternas baseringsintressen samt med allianssystemets
tryck på de små östersjöstaterna. Det är den ökade rädslan
för att vårt land mot sin vilja kan förvandlas till krigsskådeplats
i ett kommande stormaktskrig, vilken framtvingat den allmänna
revideringen av åsikterna i försvarsfrågan och givit upphov till
den stormvåg av försvarsvilja, som nu bryter fram över hela
landet.
Betecknande för svenskt psyke är dock, att olika grupper alltjämt ha benägenhet för att hålla sig med egna arvfiender. Vissa
tala gärna om faran från Ryssland, medan andra frukta Hitler.
Några grupper sysselsätta sig dessutom med nordiska försvarsallianser och urgera en skyldighet för oss att försvara Systerbäck
eller Sönderjylland. Behovet av ett ökat försvar är tillräckligt
trängande utan att vi behöva utpeka »favoritfiender» eller hasta
att tillägga oss större uppgifter än som vi f. n. orka med och
som f. ö. ingen grannstat ännu avfordrat oss; Sveriges försvarsproblem kunna visserligen aldrig avskiljas från Nordens försvarsproblem, men de senares samfällda lösning kan ännu icke siktas
och kan icke inverka på årets avgörande. Och det europeiska
allianssystemet samt det moderna kriget erbjuda sannerligen tillräckligt många faror för vår integritet och neutralitet för att vi
ensidigt skola behöva uppkonstruera direkta anfallshot mot vår
själYständighet. Låtom oss förskonas från en hetsagitation, som
blott alstrar tillfällig panik hos oss men kvarlämnar känslor av
misstro och misstänksamhet utomlands mot oss.
* *
*
Det erkännande, som man ärligen bör skänka socialdemokraterna för deras principiella direktionsförändring i försvarsfrågan,
kan ej utsträckas att gälla den framlagda propositionen. Den är
— kanske riktigare sagt var – ett vanskapt foster, därjämte dött
306
Inför avgörandet
redan före födelsen och, av alla tecken att döma, tillkommet mot
föräldrarnas .innersta önskan. När exc. Hansson onsdagen den
l april konfronterades med riksdagen, torde han aldrig i en livsviktig fråga ha känt sig och sitt parti stå så isolerade och misstrodda. Hans beprövade dialektik var otillräcklig att dölja det
faktum, att han begått sitt livs stora psykologiska missgrepp.
Han behövde ej länge avlyssna debatten, förrän han måste inse,
att ledningen i försvarsfrågan övergått till andra, att propositionen var dömd att falla under bordet och att socialdemokraterna
gjort sina ansträngningar att ej förlora känningen med mellanpartierna förgäves. Hur socialdemokraterna än komma att i slutvoteringen lägga sina röster, har hr Hansson berövats utsikten
att stå som mannen, den där förmådde att lösa försvarsfrågan,
därför att han visste att höja den över partierna. När exc. Hansson släppt denna sin chans, har han därmed också mistat sin
nimbus av troll- och kraftkarl. Det ligger nära till hands att se
en parallell till folkets plötsligt ändrade uppfattning av hr Hansson i den katastrofala prestigeförlust, som E. G. Boström led, när
han 1905 definitivt måste i den norska frågan förklara sig urarva och åt andra överlämna att söka reda upp härvan. När vi
åter stå inför den situationen att regeringen förlorat greppet om
en stor fråga och sett »Fiihrung» övergå till ett riksdagsutskott,
har den Hanssonska ministären fått dela många företrädares öde
och därmed inrangerats bland de dödliga.
Oviljan mot regeringsförslaget borde exc. Hansson ej ha svårt
att förstå. Propositionen är till hela sin konstruktion ett verk av
godtycke och spekulation i politisk köpslagan. Den innebär ett
ostentativt åsidosättande av försvarskommissionens arbete och
arbetsresultat. Därvid har regeringen totalt förbisett, att försvarskommissionen, trots all kritik från olika håll, i stort dock
tillvunnit sig förtroende. Ty oavsett de misstag, som kommissionen begått – vi tänka på försummelserna mot flottan och
luftvärnet – finns det en utpräglad stämning i landet för att
dess förslag och avvägningar, baserade som de äro på ett i allvar
och grundlighet hittills icke överträffat utredningsarbete, skola
läggas till grund för den nya försvarsordningen. Hr Hanssons
omskakning av innehållet i kommissionsförslaget och reduceringar däri sakna det underlag av vägning och beräkning, som
var en av de väsentliga vinsterna med kommissionens verksamhet. Till skillnad från kommissionen har regeringen sålunda ej
307
———~—–~.–:-.~·
Inför avgörandet
ens gjort något försök att klarlägga förhållandet mellan försvarets uppgifter och organisation: först i debatten upplyste statsministern om att 1925 års »neutralitetsförsvar» bildat det principiella underlaget. Kostnadsramen är politiskt vald och umbär
varje militär motivering, likaså den starkt förändrade proportionen mellan de olika försvarsgrenarnas anslag. Hela detta godtyckliga tillvägagångssätt markerar ett återfall i det politiska
självtillräcklighetssystem, som man trodde slut i och med att försvarskommissionen lyckats uppnå ett visst – låt vara ofullständigt – förtroendefullt samarbete mellan militära och politiska
kretsar. Genom att regeringsförslaget tillkommit intra muros, utan
kontakt med ledande sakkunskap inom vissa vapenslag, har det
rivit bryggorna till flertalet av dem, som skola ha ansvaret för
den nya försvarsordningen; detta utgör regeringens andra ödesdigra psykologiska missgrepp. Till allt detta kommer, att försvarsminister Vennerström, genom sitt förflutna passande som
nedrustningsminister och av läget därför nu ställd »offside», fullständigt saknar den personliga auktoritet, som skulle kunna ge
hans fåmälda dekreterande uttalanden vitsord framför sakkunskapens.
Vill man summera, kvarstår att regeringsförslaget efterHinmar
intrycket av klenmod och vacklan in i det sista. De många editioner, i vilka socialdemokratiska försvarsbud förelegat, bestyrka
denna tvehågsenhet. Läsarna av propositionen bibringas aldrig
en uppfattning, att detta är ett oryggligt bud vare sig uppåt eller
nedåt. Liksom regeringsförslaget sakligt icke erbjuder trygghet,
har regeringen genom hela sitt uppträdande i försvarsfrågan
själv sörjt för att den förlorat folkets tillit. Denna tillit torde
ej kunna återförvärvas, även om regeringen i slutupploppet skulle
vara benägen att sträcka sig högre upp på kostnadsskalan eller
skänka sitt stumma bifall åt en borgerlig uppgörelse. Det Yar
denna djupa misstro, som för första gången slog emot statsministern, när han den l april trädde in i de kamrar, där han förut
vunnit sina segrar tack vare den skånska robur et securitas, han
förstått att utstråla.
statsministerns ottesång, högmässa och aftonsång ha alltid sit
fort försvaret kommit på tal samma ingångsspråk: samförstånd.
Ingen skall förneka frasens makt över tanken, ingen det önskliga
i och för sig av samling i landets livsfråga. Men samförstånd kan
ej evalveras i regementen, bombplan och luftvärnskanoner, och
308
Inför avgörandet
samförstånd kan ej vara ett argument för en lösning, sämre än
den möjliga och nödvändiga. Samförstånd är också ett ihåligt
ord, om det endast inbegriper de politiska partierna och ej har
avseende på de ansvariga militära myndigheterna. Samförstånd·
är dessutom ingen alltför vanlig socialdemokratisk losen; den
fanns ej, när Branting 1914 från Kisa uppmanade Staaff att ensam göra upp med Hammarskjöld, och den brukar ej åberopas,
när socialdemokraterna tro sig utan vidare kunna hopbringa en
majoritet. I landets ödesfrågor finns det en gräns för kompromisser.
* *
*
Mellanpartierna ha nu fått sin besökelses stund. Uttalandena
under remissdebatt~n berättiga åtminstone till antagandet, att de
ej skola svika sina utfästelser från kommissionen; detta säges,
trots att man försiktigtvis måste räkna med några norrlandsfrisinnades möjligheter att dra ett streck i räkningen. Politisk realism bjuder att ej hänge sig åt några illusioner om mellanpartiernas villighet att öka den säkerhet, som kommissionsmajoriteten
ansåg tillräcklig. Majoritetsför-slaget bär emellertid på vissa
oavvisliga, av alla erkända svagheter, och dessutom har den
världspolitiska situationen sedan i somras, då kommissionsbetänkandet avlämnades, på det mest skrämmande sätt försämrats.
Från sina egna utgångspunkter skulle mellanpartierna därför
handla inkonsekvent, ifall de ej nu på några fundamentala områden höjde sitt eget bud.
Sålunda har luftvärnet i kommissionsförslaget på ett förvå-
nande sätt negligerats, vilket oavvisligen fordrar en ändring till
det bättre. En utbredd folkmening skall förvisso ej ge sig till
tåls, förrän ett ökat skydd för anfall från luften mot näringslivets
centra och en värnlös befolkning skapats, icke minst i vårt kanske
mest utsatta landskap, Skåne.
Vidare måste flottans krav oundgängligen bättre tillgodoses.
Regeringsförslaget, som betecknande nog starkare beaktat sjöförsvarets behov än kommissionsmajoriteten, blir trots detta blott
»ett maritimt försvar utan flotta»; dess försvar till lands och i
luften är för svagt för att dess flotta – som, märk väl, är beräknat 1,7 milj. kr. lägre än vad f. n. utgår i anslag – skall kunna
sätta säkert lås för rikets kuster. Kommissionens starkare arme- 309
Inför avgömndet
organisation och flygvapen måste ofrånkomligen vid sin sida
ha ett stridsdugligt sjövapen, både vid skyddandet av kustgränserna mot invasion och för att så långt möjligt vidmakthålla
vår sjöfart.
Ytterligare måste genom finansiella kraftansträngningar behövlig materielanskaffning ske i ett betydligt snabbare tempo än
som kommissionen förutsett för att därmed reparera begångna
försummelser och hålla oss i nivå med forceringen av försvarsåtgärderna utomlands.
Många andra trängande önskemål anmäla sig, syftande till att i
skilda hänseenden förstärka både organisation och materiel. Men
vi skola här stanna vid dessa trenne, de viktigaste och obönhörligaste. Det borde även i nuvarande partiläge icke ligga utom
möjligheternas gräns att ernå dessa förstärkningar utan att fördenskull behöva »skrapa» på andra anslag.
stridskrafterna kunna i krig aldrig vara för starka. Då det
gäller att under tungt ansvar utreda, vilket minimum det är som
försvaret kräver, måste resultatet bygga i huvudsak på teoretiska grunder. Någon annan beräkningsgrund ges icke. Förfaringssättet gör det dock möjligt att, såsom skett i kommissionen, ange ett militärt godtagbart minimum. Förfaringssättet
kan jämföras med konstruktionen av en bro, därvid ingenjörerna
vid hållfasthetsberäkningarna som utgångspunkt deducerat fram,
vad som erfordras för enkel säkerhet. Det ankommer sedan på beställaren att lägga på så mycket som anses erforderligt för högre
eller högsta säkerhet. Tyvärr synes läget vara sådant, att riksdagen vill åtnöja sig med att beställa enkel säkerhet. Utan en förstärkning av luftskyddet och flottan kan dock ej ens denna
minimisäkerhet anses vunnen.
Det är symptomatiskt för regeringsförslagets puzzleverk, att
försvarets högsta ledning fått stryka med och ersatts med ett embryo till en gemensam försvarsstab. Motståndet mot den enhetliga ledningen – d. v. s. i fredstid en verklig försvarsstab med
eller utan överbefälhavare – är ett uttryck för det understundom
slentrianmässiga konservativa militära tänkandet. När högre
förband på 1830-talet infördes, reste regementscheferna, som dessförinnan sorterat direkt under Kungl. Maj :t, ett frenetiskt motstånd däremot och sparade icke på de mörkaste spådomar om landets framtid. För ett tiotal år sedan stämplades armechefen som
en riksvådlig institution, men nu fasar knappast någon för för- 310
–
Inför avgörandet
sYarsgrenchefer. Dessa erfarenheter ge grund för förhoppningen,
att den på sina håll närda oviljan mot den enhetliga ledningen så
småningom skall övervinnas. Regeringen har behov av ett organ
att vända sig till i frågor om vårt militärpolitiska läges förändringar och därmed sammanhängande strategiska problem. En
arbetsduglig försvarsstab – och som sådan kan regeringsförslagets ej betecknas – skulle kunna göra undan mycket arbete för
de ideliga försvarskommissionerna, vilkas uppgifter hädanefter
borde kunna begränsas till politiskt bedömande av det frambragta materialet. Under åratal ha försvarets bästa krafter
hittills tagits i anspråk för sterilt skrivbordsarbete i kommissioner och därmed förenad upplysningsverksamhet. Det militära arbetet har i hög grad inriktats på försvarets självförsvar mot oförståelsen i den allmänna opinionen. Ä ven försvarets män behöva
dock arbetsro för sina egentliga yrkesuppgifter. Det är hög tid
att de få denna. Sker så- och härför synes frågan om försvarets
enhetliga ledning ha större betydelse än man velat beakta -vore
detta i sin mån ytterligare en säkerhet i den förstärkta försvarsordning, som tidsläget obevekligen ropar efter.
Den 14 april 1936.
311