Världsläget och de små Östersjöstaterna
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VÄRLDSLÄGE1_,
OCH DE SMÅ ÖSTERSJÖSTATERNA
NÅGRA SYNPUNKTER PÅ DEN FRANSKRYSKA ALLIANSEN 1
Av JJALTICCS
DEN franska politiken har utgått från den premissen, att i fall
en för Frankrike acceptabel uppgörelse med Tyskland icke kan
ernås, så gäller det för Frankrike att med Ryssland ingå ett så-
dant försvarsförbund, som antages vara ägnat att — även oberoende av eventuell engelsk medverkan – bereda :F’rankrike nödig
trygghet gentemot Tyskland och denna makts eventuella allierade.
Den franska politiken kommer att vara beredd att gå mycket beslutsamt till väga för att bryta udden av den tyska faran och
tvekar icke att i sådant syfte göra betydande uppoffringar.
Om läget utvecklar sig därhän, att ·Frankrike oberoende av
Tyskland och till och med i direkt motsats till Tysklands avsikter,
i samråd med Ryssland gör allt för att genomdriva en »östpakt»
av mera inskränkt omfattning, så komma Rysslands små granu- :-<tater, resp. de stater, som anses tillhöra den östem·o]Jeiska intressesfären, sannolikt att befinna sig inför ganska vanskliga
problem. Ryssland kommer antagligen att på dem utöYa en »fredlig» påtryckning av ganska betänklig beskaffenhet. I den mån en
allierad makt tror sig ha tillräcklig anledning att betrakta de
ifrågakommande »sekundära» staterna såsom i och för sig volitiskt betydelselösa, men ingalunda oviisentliga medsvelare och
därför såsom behövliga för en viss konstellation, kommer det icke
att alltför ordagrant tolka och tillämpa satsen om staternas lik- 1 Dc frnmtiflsperspcktiv, som (kn i världspolitiken initi<•ra<1P »Balticns» i
sin artikel diskuterar, äro nedslnivna före de sista månadernas händelser, ehuru
artikeln först nyligen tillstiillts tidskriften. I framställningens hypotetiska form
har någon ändring ej ansetts nödig, fastän vi nu förts närmare den verklighet,
för vars faror författaren varnar. Red. av 8·cc11sk Tidskrift.
312
Världsläget och de små östersjöstaterna
ställighet eller att visa någon högre grad av finkänslighet gentemot småstaterna i fråga.
I den mån de stater, vilka här kunna tänkas komma i betraktande, redan sökt betrygga sina speciella intressen genom att ingå
i en koalition, om än av begränsad omfattning, kan man antagligen hos dem påräkna större förmåga av självhävdelse och långt
mindre benägenhet till obetingad underkastelse under de ledande
makternas vilja. Detta gäller då särskilt för de till »lilla ententen» anslutna makternas vidkommande, vilka ju samfällt bilda en
aktningsbjudande politisk maktfaktor. Enligt tidningarnas uppgifter skall Hitler, måhända icke alldeles utan berättigande, för
någon tid sedan ha betecknat denna entente, med hänsyn till den
motsedda framtida konstellationen, såsom en »förlängning» av
Ryssland. Skall detta omdöme få anses vara i någon mån riktigt,
så kan man ungefärligen föreställa sig, vilken roll som vore avsedd att tillfalla Rysslands små nordliga grannstater, gentemot
vilka rådsunionen konsekvent sökt tillämpa en beprövad divideet-impera-politik. Även i bästa fall komme dessa uti en franskrysk koalition att framstå såsom alldeles sekundära faktorer, för
att icke säga såsom quantites negligeables, vilkas existens vore beroende av de intresserade stora kontrahenternas goda vilja, för att
icke säga av deras godtycke. Såframt ingen ytterst osannolik förändring inträder, kunde de icke heller hos Nationernas förbund
påräkna det stöd och den trygghet, med vilka man ursprungligen
räknat såsom en genom medlemskap i förbundet vunnen förmån.
Det skall måhända invändas, att ifrågavarande stater, särskilt
de baltiska, komme att, i överensstämmelse med den gamla teorin
om »buffertstaternas» jämförelsevis gynnsamma läge, finna de säkraste garantierna för sin statliga existens och sin åtminstone
nominella eller, om man så vill, principiella självbestämmelserätt
uti motsättningen mellan de rivaliserande stormakterna. En statlig
tillvaro i hägnet av enbart sådana garantier är dock synnerligen
prekär, och det kan väl tänkas, att de utslagsgivande makterna i
en given situation funne det med sina egna intressen förenligt att
söka en uppgörelse på basen av utvidgade, resp. ombildade intressesfärer, varvid den ena eller andra småstaten finge tjänstgöra som bytesobjekt.
Vad Ryssland för sin del skall antagas vara benäget att fordra
av de stater, som tidigare tillhört dess imperium, är för övrigt
svårt att förutsäga. Bortser man från den ovan berörda möjlig- 313
Balticus
heten av en godvillig fördelning av bytet mellan resp. stormakter,
så är det för det första sannolikt, att man läte dem vederfaras en
i någon mån olika behandling. Många omständigheter tala för
övrigt för det antagandet, att även de mest utsatta och för en stormakts »naturliga gränser» måhända mest obekväma staterna
finge behålla ett snarare skenbart än reellt oberoende, om de
blott lydigt fogade sig i en starkare viljas bud och icke visade
några ansatser till självrådighet. Genom en p en et r a t i o n
p a c i f i q u e kan till och med en inkorporering lämpligen förberedas, och i värsta fall kan lydnad och underkastelse framtvingas genom »icke-krigiska» tvångsåtgärder. Man må betänka,
att det för en hänsynslös stormakt är synnerligen riskfritt
att beskylla en svag granne för »IJrovokation» och på grund
härav i en eller annan form skrida till ett angrepp mot denna;
den svagare parten kan icke ens i händelse aY en flagrant
kränkning (som dock icke utgör någon direkt krigshandling)
iänka på att draga motsvarande konsekvenser. Det är för övrigt
obestridligt, att om de »baltiska» staterna i egentlig mening bleve
eliminerade, så skulle detta för Pinland betyda dels ökat faktiskt
beroende av Ryssland, dels allvarligare hot för sjiilYa dess statliga existens; indirekt inncbure detta försvagad trygghet för de
skandinaviska staterna.
Genom att ingå i eller tvingas in i en koalition, i vilken Ryssland komme att spela en ännu mera betydande roll än vad herr
Litvinoff under de senaste åren lyckats spela i den europeiska
storpolitiken, finge Rysslands små grannländer, utan någon inbördes sammanhållning och utan att erhålla stöd på annat håll,
finna sig i ett maskerat beroende och deras ofärd vore måh~inda
icke avlägsen. När man betänker, huru mycket de länder, Tyskland och Frankrike, som under de senaste åren sökt ställa sig in
hos Ryssland, själva fått lov att hålla till godo med, vore det en
illusion att vänta sig något effektivt stöd från Frankrikes sida,
och ett inskridande från Englands sida kan knappast väntas i en
angelägenhet, som denna makt ur sin mondiala synvinkel anser
vara av underordnad betydelse och icke värd en allvarlig risk.
Med vilken betänksamhet man än även i de nordiska länderna
må ha anledning att betrakta det nuvarande Tysklands politiska
strävanden, kan det aldrig vara för dessa betydelselöst, att Tyskland åtminstone för närvarande är den enda makt, som effektivt
motsätter sig Rysslands såväl imperialistiska som världsrevolu- 314
Viiridsläget och de små östersjöstaterna
tionära avsikter. Det är utan vidare klart, av vilken betydelse ett
livskraftigt Tyskland är såsom motvikt mot rådsrysk maktlystnad
och expansionssträvanden, som blott nödtorftigt döljas under
försäkringar om utomordentligt fredliga avsikter. Därför kan det
heller aldrig förutsättas, att de nordiska länderna vore beredda
att ens indirekt understödja, än mindre biträda en koalition, som
väsentligen dominerades av Ryssland och vars spets vore riktad
mot Tyskland och avsåge dess försvagande och isolerande. En
annan sak är emellertid, att om organisation och förutseende saknas, en eller annan nordisk stat kan mot sin egen vilja och i strid
med sina egna intressen bliva driven över till den ryska sidan,
och härtill kan Tyskland självt tänkas bidraga genom en utmanande politik gentemot Danmark, en politik, vars dåraktighet en
samfälld nordisk opinion borde kunna förmå Tyskland att inse.
Även denna makts utrikespolitiska mål och medel bestämmas
givetvis till vida övervägande del av opportunitetshänsyn. Särskilt för den skandinaviska norden måste ett potentiellt hot mot
Danmarks integritet utgöra ett momento, en fara, som likväl torde
kunna avlägsnas under förutsättning av en tillräckligt eftertrycklig nordisk politik. Däremot vore det en alldeles felaktig slutsats,
att hänsynstagandet till Danmarks intressen utan vidare borde
driva de nordiska staterna in i en fransk-rysk koalition. Vad de
baltiska staterna beträffar, talas det ganska oförbehållsamt om en
eventuell överenskommelse mellan Tyskland och Polen i avsikt att
till och med med uppoffrande av Litauens oberoende utjämna de
territoriella tvistefrågor, som kunna stå i vägen för ett fortsatt
samgående mellan Tyskland och Polen, en eventualitet, som redan
med hänsyn till sin symptomatiska betydelse innebure ett hårt
slag för övriga intresserade stater.
Så angeläget det än är för de nordiska staterna att avhålla s}g
från en avsiktligt eller faktiskt mot Tyskland riktad koalition,
motiveras en samfäld, målmedveten och självständig politik från
deras sida även av nödvändigheten att gentemot denna makt
hävda gemensamma vitala intressen.
I händelse Polen, trots alla påfrestningar och utfästelser, vägrar
att biträda en utan tysk medverkan tillkommen fransk-rysk pakt,
så kommer Frankrike att vara benäget för en ännu intimare samverkan med Ryssland. Om åter Polen tror sig vinna större fördelar genom en anslutning till det ryska blocket, så innebär detta,
315
———–~-,,__,<
Balticus
visserligen främst en stor framgång för den franska politiken,
men samtidigt i förhållandet mellan ’ryskland och Ryssland en
mycket betänklig maktförskjutning till förmån för Ryssland,
som väl i följd härav komme att på vissa sekundära stater verka
med ökad attraktionskraft. Tack vare motsättningen mellan
Frankrike och Tyskland komme Ryssland att i allt högre grad
tillkämpa sig ställningen av arbiter Europae.
Detta vore då för någon tid framåt resultatet av den europeiska
freds- och jämviktspolitiken med sina oräkneliga »pakten. Man
tror sig härmed för en tid framåt ha förebyggt kriget och befästat
tryggheten och den fredliga utvecklingen, men även om kalkylerna och den på dem grundade nya »pakten» i övrigt möjligen
vore hållbara, så hade man trots allt åter hängivit sig åt en
stor illusion genom att behandla bolsjevikväldet såsom en grundpelare i den mellanfolkliga organisationen.
England är för närvarande den enda europeiska stormakt, som
kunde förmå sätta en gräns för en utveckling i så orimlig riktning, att den utslagsgivande makten och myndigheten i Europa
övertages av Sovjetryssland. Den groteska idyll, som i fjol utspelades i Moskva, med hjärtliga försäkringar och »God save the
King», låter det emellertid framstå såsom möjligt, att England
av omsorg om att för ögonblicket förebygga ödesdigra överraskningar, är villigt att låta alla betänkligheter vika och effektivt
medverka till en av Frankrike och – i betydligt högre grad –
av Ryssland behärskad koalition på den europeiska kontinenten,
och det utan att beakta de risker, denna ryska hegemoni måste
medföra.
Nästa steg kommer naturligtvis att bestå i en ytterligt stark på-
tryckning på Polen i syfte att förmå detta land att uppge sin nuvarande anslutning till Tyskland, och härvid kommer det säkerligen icke att sparas på utfästelser. Ett till blocket anslutet Polen
komme emellertid icke att utgöra någon verkligen effektiv motvikt mot Ryssland. Dess inträde i den fransk-ryska koalitionen
komme sannolikt blott att ytterligare accentuera Rysslands hegemoni i de östeuropeiska angelägenheterna. För Finland och de
baltiska staterna komme Polen knappast att utgöra något effektivt värn gentemot Ryssland. Att under nuvarande konjunkturer
räkna med Frankrike såsom en speciell målsman, vore, såsom
ovan framhållits, knappast överensstämmande med detta rikes
realpolitiska inställning.
316
V ärldslägct och de små Östersjöstaterna
I händelse de nordiska staterna, närmast alltså, och i varje fall,
de skandinaviska staterna och Finland, i detta kritiska läge uppträda solidariskt och :(örstå att hävda sin ställning, så kan deras
inlägg väga tungt i vågskålen. Utan att taga parti för den ena
eller andra maktgrupperingen eller konstellationen och angelägna
om att upprätthålla sitt reella oberoende samt att icke bli indragna i krigiska förvecklingar, kunna de, utan något partitagande, i viss mån hindra en måhända ödesdiger maktförskjutning till nackdel för Tyskland, men samtidigt avhålla denna makt
från ev. övergrepp gentemot Danmark. England skall genom ett
sådant beslutsamt solidariskt uppträdande få ögonen öppnade för
de nordiska ländernas realpolitiska betydelse, men framför allt
skall detta Yara iignat att inge Ryssland nödig respekt och i sin
mån hindra uppkomsten aY en sådan rysk hegemoni, om vars ödesdigra Yerkllingar det här ovan varit fråga. Främst är emellertid
ett sådant uppb·iidande påkallat av de nordiska staternas eget inh·esse, emedan Rysslands övermakt, dess direkta utvidgning och
dess intressesfärer i Balticum och möjligen i Finland, även för de
skandinaviska länderna innebära oberäkneliga, men obestridliga
vådor och riskmoment. Dessa länder förmå icke utan egna kraftanstriingningar bedriva en framgångsrik n o l i-m e-t a n g e r e- }Jolitik.
317
~3- :lli~~n. 8renslc T·idslcrift J9S6.
~
,,
.
.
.
..·.
’
OCH DE SMÅ ÖSTERSJÖSTATERNA
NÅGRA SYNPUNKTER PÅ DEN FRANSKRYSKA ALLIANSEN 1
Av JJALTICCS
DEN franska politiken har utgått från den premissen, att i fall
en för Frankrike acceptabel uppgörelse med Tyskland icke kan
ernås, så gäller det för Frankrike att med Ryssland ingå ett så-
dant försvarsförbund, som antages vara ägnat att — även oberoende av eventuell engelsk medverkan – bereda :F’rankrike nödig
trygghet gentemot Tyskland och denna makts eventuella allierade.
Den franska politiken kommer att vara beredd att gå mycket beslutsamt till väga för att bryta udden av den tyska faran och
tvekar icke att i sådant syfte göra betydande uppoffringar.
Om läget utvecklar sig därhän, att ·Frankrike oberoende av
Tyskland och till och med i direkt motsats till Tysklands avsikter,
i samråd med Ryssland gör allt för att genomdriva en »östpakt»
av mera inskränkt omfattning, så komma Rysslands små granu- :-<tater, resp. de stater, som anses tillhöra den östem·o]Jeiska intressesfären, sannolikt att befinna sig inför ganska vanskliga
problem. Ryssland kommer antagligen att på dem utöYa en »fredlig» påtryckning av ganska betänklig beskaffenhet. I den mån en
allierad makt tror sig ha tillräcklig anledning att betrakta de
ifrågakommande »sekundära» staterna såsom i och för sig volitiskt betydelselösa, men ingalunda oviisentliga medsvelare och
därför såsom behövliga för en viss konstellation, kommer det icke
att alltför ordagrant tolka och tillämpa satsen om staternas lik- 1 Dc frnmtiflsperspcktiv, som (kn i världspolitiken initi<•ra<1P »Balticns» i
sin artikel diskuterar, äro nedslnivna före de sista månadernas händelser, ehuru
artikeln först nyligen tillstiillts tidskriften. I framställningens hypotetiska form
har någon ändring ej ansetts nödig, fastän vi nu förts närmare den verklighet,
för vars faror författaren varnar. Red. av 8·cc11sk Tidskrift.
312
Världsläget och de små östersjöstaterna
ställighet eller att visa någon högre grad av finkänslighet gentemot småstaterna i fråga.
I den mån de stater, vilka här kunna tänkas komma i betraktande, redan sökt betrygga sina speciella intressen genom att ingå
i en koalition, om än av begränsad omfattning, kan man antagligen hos dem påräkna större förmåga av självhävdelse och långt
mindre benägenhet till obetingad underkastelse under de ledande
makternas vilja. Detta gäller då särskilt för de till »lilla ententen» anslutna makternas vidkommande, vilka ju samfällt bilda en
aktningsbjudande politisk maktfaktor. Enligt tidningarnas uppgifter skall Hitler, måhända icke alldeles utan berättigande, för
någon tid sedan ha betecknat denna entente, med hänsyn till den
motsedda framtida konstellationen, såsom en »förlängning» av
Ryssland. Skall detta omdöme få anses vara i någon mån riktigt,
så kan man ungefärligen föreställa sig, vilken roll som vore avsedd att tillfalla Rysslands små nordliga grannstater, gentemot
vilka rådsunionen konsekvent sökt tillämpa en beprövad divideet-impera-politik. Även i bästa fall komme dessa uti en franskrysk koalition att framstå såsom alldeles sekundära faktorer, för
att icke säga såsom quantites negligeables, vilkas existens vore beroende av de intresserade stora kontrahenternas goda vilja, för att
icke säga av deras godtycke. Såframt ingen ytterst osannolik förändring inträder, kunde de icke heller hos Nationernas förbund
påräkna det stöd och den trygghet, med vilka man ursprungligen
räknat såsom en genom medlemskap i förbundet vunnen förmån.
Det skall måhända invändas, att ifrågavarande stater, särskilt
de baltiska, komme att, i överensstämmelse med den gamla teorin
om »buffertstaternas» jämförelsevis gynnsamma läge, finna de säkraste garantierna för sin statliga existens och sin åtminstone
nominella eller, om man så vill, principiella självbestämmelserätt
uti motsättningen mellan de rivaliserande stormakterna. En statlig
tillvaro i hägnet av enbart sådana garantier är dock synnerligen
prekär, och det kan väl tänkas, att de utslagsgivande makterna i
en given situation funne det med sina egna intressen förenligt att
söka en uppgörelse på basen av utvidgade, resp. ombildade intressesfärer, varvid den ena eller andra småstaten finge tjänstgöra som bytesobjekt.
Vad Ryssland för sin del skall antagas vara benäget att fordra
av de stater, som tidigare tillhört dess imperium, är för övrigt
svårt att förutsäga. Bortser man från den ovan berörda möjlig- 313
Balticus
heten av en godvillig fördelning av bytet mellan resp. stormakter,
så är det för det första sannolikt, att man läte dem vederfaras en
i någon mån olika behandling. Många omständigheter tala för
övrigt för det antagandet, att även de mest utsatta och för en stormakts »naturliga gränser» måhända mest obekväma staterna
finge behålla ett snarare skenbart än reellt oberoende, om de
blott lydigt fogade sig i en starkare viljas bud och icke visade
några ansatser till självrådighet. Genom en p en et r a t i o n
p a c i f i q u e kan till och med en inkorporering lämpligen förberedas, och i värsta fall kan lydnad och underkastelse framtvingas genom »icke-krigiska» tvångsåtgärder. Man må betänka,
att det för en hänsynslös stormakt är synnerligen riskfritt
att beskylla en svag granne för »IJrovokation» och på grund
härav i en eller annan form skrida till ett angrepp mot denna;
den svagare parten kan icke ens i händelse aY en flagrant
kränkning (som dock icke utgör någon direkt krigshandling)
iänka på att draga motsvarande konsekvenser. Det är för övrigt
obestridligt, att om de »baltiska» staterna i egentlig mening bleve
eliminerade, så skulle detta för Pinland betyda dels ökat faktiskt
beroende av Ryssland, dels allvarligare hot för sjiilYa dess statliga existens; indirekt inncbure detta försvagad trygghet för de
skandinaviska staterna.
Genom att ingå i eller tvingas in i en koalition, i vilken Ryssland komme att spela en ännu mera betydande roll än vad herr
Litvinoff under de senaste åren lyckats spela i den europeiska
storpolitiken, finge Rysslands små grannländer, utan någon inbördes sammanhållning och utan att erhålla stöd på annat håll,
finna sig i ett maskerat beroende och deras ofärd vore måh~inda
icke avlägsen. När man betänker, huru mycket de länder, Tyskland och Frankrike, som under de senaste åren sökt ställa sig in
hos Ryssland, själva fått lov att hålla till godo med, vore det en
illusion att vänta sig något effektivt stöd från Frankrikes sida,
och ett inskridande från Englands sida kan knappast väntas i en
angelägenhet, som denna makt ur sin mondiala synvinkel anser
vara av underordnad betydelse och icke värd en allvarlig risk.
Med vilken betänksamhet man än även i de nordiska länderna
må ha anledning att betrakta det nuvarande Tysklands politiska
strävanden, kan det aldrig vara för dessa betydelselöst, att Tyskland åtminstone för närvarande är den enda makt, som effektivt
motsätter sig Rysslands såväl imperialistiska som världsrevolu- 314
Viiridsläget och de små östersjöstaterna
tionära avsikter. Det är utan vidare klart, av vilken betydelse ett
livskraftigt Tyskland är såsom motvikt mot rådsrysk maktlystnad
och expansionssträvanden, som blott nödtorftigt döljas under
försäkringar om utomordentligt fredliga avsikter. Därför kan det
heller aldrig förutsättas, att de nordiska länderna vore beredda
att ens indirekt understödja, än mindre biträda en koalition, som
väsentligen dominerades av Ryssland och vars spets vore riktad
mot Tyskland och avsåge dess försvagande och isolerande. En
annan sak är emellertid, att om organisation och förutseende saknas, en eller annan nordisk stat kan mot sin egen vilja och i strid
med sina egna intressen bliva driven över till den ryska sidan,
och härtill kan Tyskland självt tänkas bidraga genom en utmanande politik gentemot Danmark, en politik, vars dåraktighet en
samfälld nordisk opinion borde kunna förmå Tyskland att inse.
Även denna makts utrikespolitiska mål och medel bestämmas
givetvis till vida övervägande del av opportunitetshänsyn. Särskilt för den skandinaviska norden måste ett potentiellt hot mot
Danmarks integritet utgöra ett momento, en fara, som likväl torde
kunna avlägsnas under förutsättning av en tillräckligt eftertrycklig nordisk politik. Däremot vore det en alldeles felaktig slutsats,
att hänsynstagandet till Danmarks intressen utan vidare borde
driva de nordiska staterna in i en fransk-rysk koalition. Vad de
baltiska staterna beträffar, talas det ganska oförbehållsamt om en
eventuell överenskommelse mellan Tyskland och Polen i avsikt att
till och med med uppoffrande av Litauens oberoende utjämna de
territoriella tvistefrågor, som kunna stå i vägen för ett fortsatt
samgående mellan Tyskland och Polen, en eventualitet, som redan
med hänsyn till sin symptomatiska betydelse innebure ett hårt
slag för övriga intresserade stater.
Så angeläget det än är för de nordiska staterna att avhålla s}g
från en avsiktligt eller faktiskt mot Tyskland riktad koalition,
motiveras en samfäld, målmedveten och självständig politik från
deras sida även av nödvändigheten att gentemot denna makt
hävda gemensamma vitala intressen.
I händelse Polen, trots alla påfrestningar och utfästelser, vägrar
att biträda en utan tysk medverkan tillkommen fransk-rysk pakt,
så kommer Frankrike att vara benäget för en ännu intimare samverkan med Ryssland. Om åter Polen tror sig vinna större fördelar genom en anslutning till det ryska blocket, så innebär detta,
315
———–~-,,__,<
Balticus
visserligen främst en stor framgång för den franska politiken,
men samtidigt i förhållandet mellan ’ryskland och Ryssland en
mycket betänklig maktförskjutning till förmån för Ryssland,
som väl i följd härav komme att på vissa sekundära stater verka
med ökad attraktionskraft. Tack vare motsättningen mellan
Frankrike och Tyskland komme Ryssland att i allt högre grad
tillkämpa sig ställningen av arbiter Europae.
Detta vore då för någon tid framåt resultatet av den europeiska
freds- och jämviktspolitiken med sina oräkneliga »pakten. Man
tror sig härmed för en tid framåt ha förebyggt kriget och befästat
tryggheten och den fredliga utvecklingen, men även om kalkylerna och den på dem grundade nya »pakten» i övrigt möjligen
vore hållbara, så hade man trots allt åter hängivit sig åt en
stor illusion genom att behandla bolsjevikväldet såsom en grundpelare i den mellanfolkliga organisationen.
England är för närvarande den enda europeiska stormakt, som
kunde förmå sätta en gräns för en utveckling i så orimlig riktning, att den utslagsgivande makten och myndigheten i Europa
övertages av Sovjetryssland. Den groteska idyll, som i fjol utspelades i Moskva, med hjärtliga försäkringar och »God save the
King», låter det emellertid framstå såsom möjligt, att England
av omsorg om att för ögonblicket förebygga ödesdigra överraskningar, är villigt att låta alla betänkligheter vika och effektivt
medverka till en av Frankrike och – i betydligt högre grad –
av Ryssland behärskad koalition på den europeiska kontinenten,
och det utan att beakta de risker, denna ryska hegemoni måste
medföra.
Nästa steg kommer naturligtvis att bestå i en ytterligt stark på-
tryckning på Polen i syfte att förmå detta land att uppge sin nuvarande anslutning till Tyskland, och härvid kommer det säkerligen icke att sparas på utfästelser. Ett till blocket anslutet Polen
komme emellertid icke att utgöra någon verkligen effektiv motvikt mot Ryssland. Dess inträde i den fransk-ryska koalitionen
komme sannolikt blott att ytterligare accentuera Rysslands hegemoni i de östeuropeiska angelägenheterna. För Finland och de
baltiska staterna komme Polen knappast att utgöra något effektivt värn gentemot Ryssland. Att under nuvarande konjunkturer
räkna med Frankrike såsom en speciell målsman, vore, såsom
ovan framhållits, knappast överensstämmande med detta rikes
realpolitiska inställning.
316
V ärldslägct och de små Östersjöstaterna
I händelse de nordiska staterna, närmast alltså, och i varje fall,
de skandinaviska staterna och Finland, i detta kritiska läge uppträda solidariskt och :(örstå att hävda sin ställning, så kan deras
inlägg väga tungt i vågskålen. Utan att taga parti för den ena
eller andra maktgrupperingen eller konstellationen och angelägna
om att upprätthålla sitt reella oberoende samt att icke bli indragna i krigiska förvecklingar, kunna de, utan något partitagande, i viss mån hindra en måhända ödesdiger maktförskjutning till nackdel för Tyskland, men samtidigt avhålla denna makt
från ev. övergrepp gentemot Danmark. England skall genom ett
sådant beslutsamt solidariskt uppträdande få ögonen öppnade för
de nordiska ländernas realpolitiska betydelse, men framför allt
skall detta Yara iignat att inge Ryssland nödig respekt och i sin
mån hindra uppkomsten aY en sådan rysk hegemoni, om vars ödesdigra Yerkllingar det här ovan varit fråga. Främst är emellertid
ett sådant uppb·iidande påkallat av de nordiska staternas eget inh·esse, emedan Rysslands övermakt, dess direkta utvidgning och
dess intressesfärer i Balticum och möjligen i Finland, även för de
skandinaviska länderna innebära oberäkneliga, men obestridliga
vådor och riskmoment. Dessa länder förmå icke utan egna kraftanstriingningar bedriva en framgångsrik n o l i-m e-t a n g e r e- }Jolitik.
317
~3- :lli~~n. 8renslc T·idslcrift J9S6.
~
,,
.
.
.
..·.
’