Medelklassens kris
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MEDELKLASSENS KRIS
Av fil. kand. C. O. PETTERSSON, Stockholm
I.
DE GRUPPER, som pläga sammanfattas under begreppet medelklass, representera ett relativt senkommet inslag i samhällsbilden.
Primitiva samfund förete föga av klassbildning och social differentiering utöver arbetsfördelningen mellan könen. Och även
sedan arbetsfördelningen och den fortgående sociala funktionsfördelningen utkristalliserat skilda yrkesgrupper och stånd, dröjer
det ännu länge, innan någon egentlig medelklass kan urskiljas.
Uppdelningen i härskare och behärskade, i adel och ofrälse, i fria
och slavar, i överklass och underklass, är från begynnelsen alltför skarp och ovillkorlig för att lämna utrymme åt förmedlande
mellangrupper. Men såsom en produkt av den sociala differentieringen uppstår – huvudsakligen i städer och andra befolkningscentra- liksom på gränsen mellan herreklassen och den i feodalsamhället kuvade, bundna och betungade allmogen en övergångsgrupp av fria köpmän och hantverkare – eller köpstadsmän och
gärningsmän som de kallades i Sverige, där deras näringsfång
skyddades dels genom en särskild stadslag, dels genom kungliga
brev och privilegier – vilka sålunda ej voro underställda länsherrens maktutövning och jurisdiktion. Den moderna medelklassen kan sägas utgöra en utvidgning, en fortsättning i förstorad
upplaga, av detta vid sidan av feodalväsendet framväxande stånd
av borgare.
Det råder emellertid en typisk skillnad mellan det gamla
borgarståndet och nutidens medelklass, en skillnad, som är att
återföra på ståndssamhällets allmänna kännetecken: ståndens
slutenhet och exklusivitet, varje stånds begränsning gent emot
andra stånd. I beteckningen tredje ståndet, Frankrikes tiers etat,
får denna begränsning, synes det, en särskild betoning: detta
stånd är något annat än adeln och något annat än prästerskapet.
Visserligen har också medelklassen något av denna negativa bestämdhet – ty redan till sitt begrepp måste medelklassen vara
326
Medelklassens kris
wlgot annat än överklass och underklass – men den saknar ståndets distinkta konturer och markerade gränslinjer. Den ofta
framträdande svårigheten att exakt definiera medelklassens begrepp, att fastsiiiila dess konfiguration och omfång, torde i sista
hand bottna i medelklassens karakteristiska öppenhet gent emot
angränsande socialprovinser. Medelklassen tillåter en viss migration ÖYer såväl sin undre som sin övre gräns, och denna migrationsrörelse försvårar i någon mån gränsdragningen; de migrerande elementens läge på den sociala kartan blir under vissa stadier obesHimt, och medelklassen ter sig därigenom icke så avgjort
sasom något annat än utan tillika såsom en potentiell del av
andra samhiillsklasser. Så utgör arbetarklassens översta skikt en
110tentiell del av medelklassen, och så bildar medelklassens elit
i sin tur en potentiell överklassgrupp. Men genom denna ståndscirkulation, denna inre sociala rörlighet, utgallras och avlagras
ocksiL inom varje samhällsgrupp ett undre skikt, som potentiellt
tillhör en liigre socialgruppering. Här föreligger sålunda vad
Viltredo Pnreto kallar »elitens cirkulation», en ständig omrekrytering och Ullphlandning av de ledande skikten med element från
samhällets hotten.
Det vore emellertid en ytlig och förhastad generalisering att
nntaga, att det moderna samhället för alla lager innesluter nya,
förut obefintliga cirkulationsmöjligheter och en vidgad social rörIi ghet. Först och främst är skillnaden mellan ståndssamhället
och klassamhället i detta avseende snarare en gradskillnad än en
artskillnad. Inför en mikroskopisk analys framträder en socialt
nppätstigande rörelse även i ståndssamhället och i feodalstaten,
Yilkas behov av krigare, präster, ämbetsmän och funktionärer av
skilda slag måste fyllas genom en mer eller mindre omfattande
tillströmning från de undre skikten. På ett dylikt sätt begynte
senantikens germaner att så att säga inifrån erövra det romerska
riket, liksom det tredje ståndet i Ludvig XIV:s Frankrike genom
en liknande social stigning förberedde den kommande politiska
om,-iilvningcn och under 1700-talet till och med blev den politiskt
maktiigande adeln överlägsen i rikedom och välstånd. Men i allmiinhct var denna uppflyttning så sporadisk, individuell, strängt
ransonerad och omiirklig, att den ej störde eller rubbade ståndets
allmiinna slutenhet. Och vidare. En så betydande social nybildning som industriarbetarklassen synes tvärtom vara fastare bunden vid sin underordnade position inom produktionsprocessen än
327
C. O. Pettersson
forna tiders hantverkare. Väl ha de sedan slutet av 1700-talet
pågående radikala omgestaltningarna inom näringslivet betytt
nya och förut okända lokala omflyttningsmöjligheter för den obesuttna delen av lantbefolkningen, som beredvilligt tillmötesgått
industriens behov av arbetskraft, och som till stor del rekryterat
det under industrialismens genombrottsperiod hastigt växande
stadsproletariatet, men denna omflyttning har näppeligen inneburit någon social befordran eller ens medfört nya möjligheter
till en dylik befordran.
Mellan den på det hantverksmässiga och den på det industriella
framställningssättet grundade arbetsgemenskapen synes råda den
allmänna skillnaden, att hantverksorganisationen i normala fall
medger en social befordran inom yrket men utesluter eller försvårar övergången till ett annat yrke, under det att de industriella arbetsformerna underlätta en cirkulation mellan olika
fack men reducera möjligheterna till socialt avancemang. Den
moderne arbetaren, som vanligen har att endast ombesörja en
detalj inom produktionsprocessen, sammanväxer ej med sin uppgift på samma sätt som lantmannen, hantverkaren eller utövaren
av en intellektuellt krävande och kvalificerad syssla, arbetet blir
mera en accidens till än en ingrediens i hans personlighet, mera
ett nödvändigt ont än en åtagen livsuppgift. I varje fall giiller
detta den outbildade arbetskraften. Den i det nutida n~iringsliYet
engagerade arbetskraften är nämligen i motsats till hantverkets
likformigt utbildade arbetskraft – här möter sålunda en annan
skillnad – av tvenne huvudslag: kvalificerad och okvalificerad,
och av den kvalificerade delen är en större eller mindre underavdelning att beteckna såsom specialutbildad – ännu en avvikelse från hantverkets förhållanden. Helt naturligt besitter
den utbildade och särskilt den specialutbildade delen av arbetskraften mindre av horisontell rörlighet än den outbildade, men
den har i gengäld större möjligheter att ekonomiskt och socialt
avancera inom yrket – sålunda en viss likhet med hantverksarbetet – givetvis i den mån den moderna arbetsorganisationen
överhuvud taget inrymmer dylika möjligheter.
I stort sett är emellertid arbetaren bunden vid sin position.
Om han lyckas höja sig över sina likar, sker detta oftare i kraft
av fackliga eller politiska förtroendeposter än genom energi och
skicklighet i yrkesarbetet. Endast under de exceptionella förhållandena under industrialismens genombrott förekommo i nämn- 328
Medelklassens kris
värd utsträckning undantag från denna regel. I Englands ekonomislut historia representeras dessa undantag – uppmärksammade av John Stuar·t Mill, vilken dock tvivlade på möjligheten
av en social stigning, som kunde omfatta arbetarklassens stora
massa – av namn sådana som Arkwrigth, Peel, Strutt, Askton och
Cobden, i Frankrike lyckades under Napoleonskrigen och under den
efterföljande restaurationen en mängd arbetare svinga sig upp
till ledande ställningar i näringslivet, under det att den tyska utvecklingen endast har att uppvisa mycket fåtaliga sociala omplaceringar av denna natur.
Emellertid ges det ocksä faktorer, som motverka denna bundenhet, friimst då ökningen och demokratiseringen av utbildningsmöjligheterna ävensom den för tillfället så aktuella nativitetsnedgi’tngen. Bägge dessa omständigheter verka dock endast på
bing sikt: det iir först den uppväxande generationen, som kan
Yiintas komma i åtnjutande av en social befordran; det är huvudsakligen de yngre släktleden, som dra fördel av de vidgade utbildningsmöjligheterna och den begränsning av familjernas storlek, som till<Her familjebudgeten att bestrida de kostnader, varmed förberedelserna för det sociala uppåtstigandet – kostnaderna för en relativt lång improduktiv studietid sålunda – äro
förbundna. l bägge avseendena är lantbefolkningen tillhakasatt
i förhållande till arhetarbefolkningen, vilken senare genom sin
koncentration till städer och industriorter i allmänhet har lättare
att uppnå kontakt med utbildningsanstalterna. Lantbefolkningens genomgående högre nativitet bidrager dessutom till att
konservera dess sociala läge, men å andra sidan både möjliggör
och nÖdYändiggör denna högre nativitet en partiell inflyttning
till städerna, en partiell omvandling av lantbefolkningen till industriarbetare. 8å har den jordbrukande delen av folket långt
före omslaget i nativitetsutvecklingen fungerat som en demografisk reservoar, som den breda rekryteringshasen för de specialgrupper av högre eller lägre dignitet, till vilka den fortskridande
sociala differentieringen giYit upphov.
Om den ekonomiska utvecklingen tenderat att fastlåsa de element, som representera basen i samhällspyramiden, vid en underordnad position, har den å andra sidan hotat den gamla aristokratien i samhällspyramidens topp med konkurrens och invasion
av nya element. Liksom på sin tid i antikens Grekland och Rom
men i större skala ha handel, manufaktur och industri skapat
329
C. O. Pettersson
rikedomar vid sidan av de adliga jordegendomarna och därmed
en ny, borgerlig överklass vid sidan av den gamla aristokratien.
Egendomligt nog utgör denna sociala nybildning – som sålunda
utbrutits ur och upplyfts över det egentliga medelklasskiktet –
i likhet med arbetarklassen en intensivt uppåtsträvande samhällsgrupp, den åtnöjer sig ej med uppstigandet över medelklassnivån
utan eftertraktar en definitiv sammansmältning med den gamla
aristokratien. Här synes föreligga en social motsvarighet till
horror vacui, en olust inför klasslösheten eller placeringen
emellan tvenne samhällsklasser, inför en traditionslös tillvaro vid
sidan av stånds- eller klassgemenskapen. Anhopningen av rikedomar leder undantagslöst förr eller senare till sådana förändringar i samhällsställningen, att den motsvarar den ekonomiska
nivån. Sedan den direkt produktiva och rikedomsbildande verksamheten bedrivits under några generationer, tvingar det inneboende behovet av ömsesidig korrelation mellan förmögenhet,
bildning och socialt erkännande den yngre generationen att övergiva själva rikedomssamlandet och att i stället använda den
ackumulerade förmögenheten på ett mindre produktivt men mera
förnämt sätt, till högre studier eller konstnärlig verksamhet, till
officers- eller annan specialutbildning eller blott till sport och
societetsliv, till mecenatskap eller filantropisk verksamhet, till en
distingerad men övervägande passiv tillvaro med sysselsättningar, anläggningar eller samlingar så att säga vid sidan av de
ekonomiska kategorierna såsom huvudintresse. All dylik improduktiv förmögenhetsanvändning har en benägenhet att förkorta
avståndet till den gamla aristokratien och förlänga avståndet
samt markera avskildheten från medelklassen, att sålunda liksom
under en social karenstid förbereda det slutliga inträdet i det
översta skiktet. Det moderna samhället uppvisar – i motsats till
det äldre samhällets uppdelning av överskiktet i en andlig och
en världslig aristokrati- en, om man så får uttrycka saken, tredelad överklass: vid sidan av den gamla aristokratien en grupp
ägare och skapare av betydande mobila men också mindre varaktiga förmögenheter och såsom förbindelseled mellan dessa en
intellektuell överklass, som i stor utsträckning övertagit adelns
ursprungliga funktioner, sådana som krigstjänst och hovtjänst,
diplomati och förvaltning, och som sålunda nyrekryterat ledarposterna i samhället.
Därmed har elitvandringen nått sin sociala höjdpunkt, och den
330
Medelklassens kris
förutvarande elitgruppen tvingas väl icke att i sin helhet träda
tillbaka men att lämna verksamhetsutrymme för och med sig införliva den nykomna eliten på bekostnad av utgallrade element
inom den gamla eliten. Alltunder dessa vandringar, alltunder de
sociala elementens migrationer från basen till spetsen och från
spetsen till basen av samhällspyramiden utgör medelklassen så
att säga ett medium, som underlättar och utjämnar dessa rörelser, dämpar och absorberar deras ytterligheter och oregelmässigheter, som gör den sociala cirkulationen till ett normalt inslag i
samhällslivet, och som förlänar den demografiska skiktningen en
eljest obefintlig kontinuitet.
II.
Efterkrigstiden har i de europeiska kulturländerna medfört en
omvälvning av medelklassens tidigare jämförelsevis harmoniska
belägenhet. Förkrigstiden utmärktes av en livlig tillströmning
till de merkantila yrkena. Industrialismens radikala omgestaltning av näringslivet, produktionsapparatens successiva kapacitets- och effektivitetsstegring, varuströmmarnas ständiga ansvällning och uppblandning med nya nyttigheter ställde oupphörligt
handel och distribution inför nya och vidgade uppgifter och
gjorde det möjligt för en växande andel av befolkningen att finna
sin utkomst inom dessa avslutande led av produktionsprocessen.
Härtill kom, att handelsverksamheten genom sin formrikedom
och elasticitet erbjöd större chanser för den oskolade arbetskraften till en ekonomiskt tryggad ställning och därmed också
till socialt avancemang än industriarbetet; den utgjorde så att
säga en flitigt anlitad genväg till medelklasställningen, ett förbindelseled mellan samhällets bottenlager och de mera distingerade positionerna. I stort sett gynnades medelklassen genom det
ekonomiska framåtskridandet, genom näringslivets rytmiska utvidgningar och det ekonomiska skeendets allmänna dynamik.
Det är denna välståndsutveckling inom medelklassen – vilken
visserligen avbröts genom världskriget, men som återupptogs
under 1920-talet – för vilken handel och företagarverksamhet i
mindre skala även på andra områden sålunda utgjorde det ekonomiska fundamentet, som bildar bakgrunden till den för efterkrigstiden så karakteristiska ökningen i tillströmningen av
medelklasselement till de intellektuella yrkena. Här föreligger
331
C. O. Pettersson
ett förnyat utslag av rikedomens eller den materiella bärgningens
djupa behov av komplettering med bildning och social utmärkelse. Det ligger en viss tragik i detta, att den ökning av tillgången på arbetskraft med högre bildning, som i nästan alla
kulturländer ställt de intellektuella inför mer eller mindre markerade utkomstsvårigheter, egentligen är en följd av medelklassens tidigare välstånd. Men samtidigt är detta följdfenomen ett
symptom på begynnande utrymmesbrist och överbefolkning inom
medelklassyrkena; studier och utbildning ha blivit ett medel icke
blott att vinna social befordran utan även att utfylla väntetiden
på eller att grundligare kvalificera sig för den åtrådda samhällsställningen. Alltunder denna utveckling ha de merkantila och i
trängre mening produktiva sysslorna, särskilt det direkta varuarbetet, på ett egendomligt sätt förlorat i anseende. Ännu i
mitten av 1800-talet betjänade de rika och förnäma köpmännen
personligen sina kunder, men senare ansågs denna del av verksamheten vara oförenlig med deras värdighet.
Den ~llmänna överkvalificering av arbetskraften inom medelklassgrupperna, vartill den allt rikligare förekomsten av arbetskraft med högre bildning måste leda, kan givetvis icke undgå att
verka sänkande på de bildades gemensamma sociala nivå. Det
intellektuella skiktet tvingas nämligen att i allt större utsträckning söka sin utkom&t genom sysslor, för vilka det strängt taget
är överkvalificerat. Men denna sänkning av den sociala standarden, som psykologiskt underlättas därigenom, att den i stort sett
är lika ofrånkomlig för alla, som så att säga just på grund av sin
allmänhet lämnar individens självaktning oanfrätt, utgör åter
endast ena sidan av en motsvarande höjning av den intellektuella
nivån för de mera föraktade verksamhetsfälten, dessas rekrytering med högre kvalificerad arbetskraft. Bildningens rent ekonomiska värdeminskning framstår i detta sammanhang som en
oundviklig konsekvens; genom sin allt vanligare förekomst förlorar den något av sitt knapphetsvärde och närmar sig kretsen av
fria nyttigheter, till vilken läs- och skrivkunnigheten under ett
tidigare kulturskede övergått.
Den faktiska eller hotande överbefolkningen inom de intellektuella yrkena, som försatt medelklassen och särskilt medelklassungdomen inför absolut nya teoretiska och praktiska problem – man skulle kunna säga besläktade med industriens avsättningsproblem – har på grund av den bildade arbetskraftens
332
Medelklassens kris
högst heterogena verksamhetsfält synnerligen skiftande former.
I fråga om allmän tjänst är ju behovet av arbetskraft tämligen
konstant – vad som däremot kan varieras, är anspråken på
arbetskraftens kvalitet -varför den arbetskraft, som där ej kan
finna användning, måste söka sig till mera elastiska verksamhetsområden. Knappheten på utkomstmöjligheter återspeglas i det
förstnämnda fallet i den skärpta personliga konkurrensen om posterna, i tjänsteinnehavarnas stigande standard med avseende på
utbildning och meriter samt genom abnormt lång tjänstetid i
underordnad ställning. Men även i fråga om de så kallade fria
yrkena med högre utbildning framträder endast undantagsvis en
fullt synlig arbetsbrist av samma slag som på arbetsmarknaden i
inskränkt bemärkelse. Ty just emedan yrkena äro fria, förmår
arbetslösheten maskera sig på olika sätt, till exempel genom fullgörandet av uppgifter, som alls icke eller endast bristfälligt utnyttja utbildningen, genom mer eller mindre underbetald verksamhet eller genom sammanpressad vinstmarginal. De fria
yrkena – och bland dessa icke endast de högkvalificerade – härbärgera sålunda en viss dold arbetslöshet, på samma sätt som
jordbruket under lågkonjunkturperioder inrymmer en statistiskt
oåtkomlig reserv av ofullständigt sysselsatt arbetskraft, beredd
att överflyttas till industrien, så snart högkonjunkturen bryter in
och skapar uppgifter för denna arbetskraft utanför jordbruket.
Den starka tillströmningen till de intellektuella yrkena tvingar
sålunda de för dessa yrken utbildade att söka sin utkomst genom
sysslor, för vilka deras utbildning betyder en överkvalificering
– och detta just för att undgå arbetslöshet. Härigenom flyttas
den aktuella, synliga arbetslösheten ett stycke nedåt på den
sociala skalan; de under konkurrensen om de högsta posterna besegrade uppträda såsom överlägsna konkurrenter på en lägre
nivå, och de i denna konkurrens utslagna rikta i sin tur sina
aspirationer mot blygsammare positioner, där de ha större utsikter att övervinna sina medtävlare. Så blir den arbetsbrist, som
primärt drabbar den med högre utbildning utrustade arbetskraften, aktuell först på ett plan, som ligger mer eller mindre långt
nedanför det egentliga verksamhetsfältet för denna arbetskraft.
Den benägenhet, som utmärker arbetslöshetsfenomenet inom
medelklassen, att förskjutas eller spridas från de merkantilt-produktiva till de intellektuella sysslorna, från de praktiska till de
bildade yrkena, att från arbetsmarknaden i inskränkt bemärkelse
333
24- 36240. Sven.~lc l’idslcrift 1.936.
—————-”””””~>'”
C. O. Pettersson
pressas upp till en strängt taget ovanför medelklassen liggande
nivå, till överskiktet av intellektuella, mötes sålunda här av en
närmast rakt motsatt tendens att trycka ned arbetslösheten till
en lägre social breddgrad. Medelklassen blir, synes det, en mötesplats för dessa mot varandra riktade utvecklingstendenser: å ena
sidan arbetsmarknadens avlastning genom arbetarklassens partiella och generationsvisa inväxande i medelklassen, dess invasion
på medelklassens arbetsmarknad, samt den – genom högre studier möjliggjorda – fortsatta stigningen av medelklasselement
från det egentliga näringslivet till kretsen av bildade och till de
ledande posterna, å den andra sidan den från motsatt håll kommande invasionen av högkvalificerad men från dessa poster utestängd arbetskraft. En liknande motsats mellan arbetslöshetens
förskjutningstendenser torde för övrigt vara att återfinna iivcn
inom arbetarklassen: å ena sidan uppsugningen i medelklassen, å
andra sidan den mer eller mindre intensiva personliga konkurrens om arbetstillfällena, som trots den striinga organiseringen
och bundenheten av utbudet på arbetsmarknaden ej helt kan elimineras, som tvingar den besegrade att uppsöka mindre kvalificerade sysselsättningar, och som hårdast drabbar den.okvalificerade arbetskraften, vilken i sista hand fär bära trycket av demut
konkurrens.
Den synliga arbetslöshetens förskjutning nedåt p~t samhiillsskalan förutsätter emellertid en förmåga hos den bildade arbetskraften att anpassa sig efter de mindre gynnsamma villkoren och
att besätta och med framgång fullgöra de intellektuellt mindre
krävande funktionerna, som åtminstone icke generellt kan sägas
vara för handen. Bildningen synes ha en egendomlig dubbelverkan på den sociala anpassningsförmågan, som måhiind~~ lämpligast kan uttryckas så, att specialutbildning niirmast försvårar
men allmänbildning underlättar yrkesrörlighet och funktionsväxling, och detta på alla sociala latituder. Den högre bildningen,
som väl under alla förhållanden innesluter fördjupad såviH allmänbildning som specialbildning, företer i detta avseende tiimligen stora differenser. Högsta graden av assimilationsförmåga
och användbarhet torde återfinnas inom den grupp av bildningstyper, för vilken näringslivet har bruk: den tekniska, den merkantila och den juridiska bildningen. Dess motpol representeras
av specialutbildningen för vissa offentliga tjänster, såsom prästämbeten och officersbeställningar. Mellan dessa ytterligheter visa
334
Medelklassens kris
de högre bildningsgrenarna en tämligen rikt graderad skala av
anpassnings- och assimilationsn.yanser. Härtill kommer emellertid, att den högre bildningen i och för sig, oberoende av sitt specifika innehåll och sin egentliga uppgift, anses garantera en moralisk och social standard, som gör dess bärare skickad för vissa
förtroende- och ledarposter, en omständighet, som i någon mån
kompenserar utkomstmöjligheternas begränsning för den mera
specialiserade utbildningen.
Graden av ~ uppenbar eller dold ~ arbetslöshet och utkomstsvårighet iir givetvis också beroende av, huruvida tillträdet till
utbildningen iir fritt eller begränsat. Genom begdinsningen, en
metod, som ju tillämpas av åtskilliga fackskolor, anpassas redan
från början tillgången på arbetskraft efter det beräknade rekryteringsbehovet. Men denna ur yrkessynpunkt mycket effektiva
försörjningsgaranti har en benägenhet att förskjuta arbetsbristen
i horisontell riktning, att koncentrera den till de verksamhetsfält,
för vilka utbildningsmöjligheterna ej på förhand ransonerats, så-
lunda till de i central bemärkelse akademiska yrkena, inom vilka
konkurrensen ~ i stället för att gälla själva utbildningstillfällena ~ s{t att säga uppskjutes, tills utbildningen är avslutad.
Verksamhetsutrymmet för de olika intellektuella yrkesgrupperna~ eller för att uttrycka saken på ett aktuellare sätt: bristen
på detta verksamhetsutrymme ~ visar sig sålunda vara bestämt
av ett tämligen heterogent komplex av faktorer. Utbildningsvillkoren och ntbildnigens sociala användbarhet, konkurrenstrycket
från överliggande och underliggande skikt men också från jämnställda grupper, näringslivets gestaltning och organisation samt
statsverksamhetens omfattning och behov kunna måhända fungera såsom sammanfattande huvudrubriker inom detta orsakskomplex.
Medelklassens arbetslöshet är däremot knappast ägnad att spridas till arbetarklassen och förstora dess arbetslöshet. Arbetarklassens generationsvisa inträngande i medelklassen ~ förberett
genom nativitetsbegränsningen, bildningsmöjligheternas starka
spridning, det fria tillträdet till handelsverksamheten och andra
omständigheter ~ har ej någon motsvarighet i en övergång av
arbetslösa och utkonkurrerade element från medelklassen till
arbetarklassen. En god del av medelklassen härstammar på tämligen nära håll från arbetarklassen, men den vägrar att även
under tryckta förhållanden återvända till sitt ursprung, liksom
335
C. O. Pettersson
stadsarbetaren högst ogärna .återvänder till den lantliga tillvaro,
vilken han eller hans förfäder en gång lämnat. Denna obenägenhet är huvudsakligen ett utflöde av det intensiva behovet av
social befordran och utmärkelse, den allmänmänskliga strävan
att höja sig över omgivningen, som finns både hos arbetarklassen
och medelklassen. Kravet på jämlikhet, som undantagslöst riktar
sig nedifrån och uppåt i samhället, är en yttring, men en något
inadekvat yttring, av detta behov. Ty jämlikheten med det närmast överordnade skiktet är i själva verket ej slutmålet utan
endast en mellanstation på vägen uppför den sociala skalan;
endast temporärt nöjer sig den sociala ambitionen med likställighet med den högre belägna gruppen, till sin innersta natur är den
omättlig, obegränsad. Endast i en viss och alltid otillräcklig utsträckning kan samhället därför tillmötesgå detta sociala distinktionsbehov. På ett sätt sker detta genom den ekonomiska utvecklingen. Industriarbetarklassen utgör sedan lång tid tillbaka en
stagnerande befolkningsgrupp och medelklassen en hastigt
växande; inom handel och kommunikationer synes det personliga
momentet mer oumbärligt än inom den egentliga industrien, och
inom industrien öka specialiseringen och de alltmer komplicerade
tekniska, organisatoriska och merkantila uppgifterna behovet av
arbetskraft med högre kvalifikationer. Vidare skapa instrumenten och institutionerna för den socialpolitiska omvårdnaden och
i övrigt den på snart sagt alla områden vidgade samhällsverksamheten ett stigande behov av bildad och specialutbildad arbetskraft. Och dessa växande användningsmöjligheter för de intellektuellas kapacitet ställa i sin tur stegrade anspråk på utbildningsanstalterna, de vidga uppgifterna för den i själva utbildningsarbetet engagerade arbetskraften.
Likväl ha dessa tendenser ej varit tillräckligt starka för att
bereda den kvalificerade arbetskraften full sysselsättning. Det
demokratiska samhället har energiskt och effektivt vidgat undervisningsmöjligheterna och flitigt omhuldat människomaterialets
utbildning och kvalitetshöjning, det har utsträckt rekryteringsbasen för de ledande samhällsfunktionerna, men det har ej funnit
användning och uppgifter för all den arbetskapacitet med högre
bildning, som blivit produkten av dessa bemödanden. I de demokratiska idealen ingår bildningen icke blott såsom ett medel att
socialt lyfta massorna till en högre nivå utan även såsom självändamål. Men den enskilde bildade gör instinktivt anspråk på en
336
Medelklassens kris
samhällsställning, som motsvarar hans bildningsgrad; bildningen
ter sig för honom rent av såsom en garanti för uppnåendet av en
viss social position, sålunda som ett medel att tillgodose hans
sociala ambition. Då detta medel visar sig vara förfelat, hotar en
negativ inställning till bildning och studier, en anti-intellektualistisk mentalitet, att taga överhanden, såsom hos nutidens tyska
ungdom.
Medelklassens kris är sålunda icke endast ett ekonomiskt problem, den sträcker sina verkningar även till målsättningens och
idealens sfär, den hotar bildningen med en djupgående omvärdering. Men dessutom tenderar denna kris att politiskt aktivisera
och radikalisera medelklassen, att förvandla den till ett irriterande ferment i samhällskroppen, på samma sätt som tidigare,
efter industrialismens genombrott, arbetarklassen förvandlades
till en orolig, missnöjd och revolutionär samhällsgrupp. Men misären och utkomstsvårigheterna inom medelklassen – häri inbegripet de intellektuella yrkena – som tendera att utjämna de
ekonomiska olikheterna mellan medelklass och arbetarklass, att
förminska differenserna i inkomst- och förmögenhetsvillkor, medföra i ideellt-politiskt avseende snarast en skärpt motsättning
mellan dessa klasser. Medelklassproletariatet vägrar energiskt
att sammansmälta med industriarbetarproletariatet, att efterbilda
dettas sociala attityder; den politiskt radikaliserade, antiparlamentariskt sinnade medelklassungdomen förefaller tämligen avgjort vara benägen att intaga en egen stridsposition och att framlägga en egen social önskelista. Såtillvida synes emellertid den
sociala idebildningen upprepa sig, att den våldsamma omstörtningen åter uppställes i det sociala perspektivets bakgrund såsom
ett ultimatum och såsom en lösning i sista hand av de aktuella
samhällsproblemen.
337
Av fil. kand. C. O. PETTERSSON, Stockholm
I.
DE GRUPPER, som pläga sammanfattas under begreppet medelklass, representera ett relativt senkommet inslag i samhällsbilden.
Primitiva samfund förete föga av klassbildning och social differentiering utöver arbetsfördelningen mellan könen. Och även
sedan arbetsfördelningen och den fortgående sociala funktionsfördelningen utkristalliserat skilda yrkesgrupper och stånd, dröjer
det ännu länge, innan någon egentlig medelklass kan urskiljas.
Uppdelningen i härskare och behärskade, i adel och ofrälse, i fria
och slavar, i överklass och underklass, är från begynnelsen alltför skarp och ovillkorlig för att lämna utrymme åt förmedlande
mellangrupper. Men såsom en produkt av den sociala differentieringen uppstår – huvudsakligen i städer och andra befolkningscentra- liksom på gränsen mellan herreklassen och den i feodalsamhället kuvade, bundna och betungade allmogen en övergångsgrupp av fria köpmän och hantverkare – eller köpstadsmän och
gärningsmän som de kallades i Sverige, där deras näringsfång
skyddades dels genom en särskild stadslag, dels genom kungliga
brev och privilegier – vilka sålunda ej voro underställda länsherrens maktutövning och jurisdiktion. Den moderna medelklassen kan sägas utgöra en utvidgning, en fortsättning i förstorad
upplaga, av detta vid sidan av feodalväsendet framväxande stånd
av borgare.
Det råder emellertid en typisk skillnad mellan det gamla
borgarståndet och nutidens medelklass, en skillnad, som är att
återföra på ståndssamhällets allmänna kännetecken: ståndens
slutenhet och exklusivitet, varje stånds begränsning gent emot
andra stånd. I beteckningen tredje ståndet, Frankrikes tiers etat,
får denna begränsning, synes det, en särskild betoning: detta
stånd är något annat än adeln och något annat än prästerskapet.
Visserligen har också medelklassen något av denna negativa bestämdhet – ty redan till sitt begrepp måste medelklassen vara
326
Medelklassens kris
wlgot annat än överklass och underklass – men den saknar ståndets distinkta konturer och markerade gränslinjer. Den ofta
framträdande svårigheten att exakt definiera medelklassens begrepp, att fastsiiiila dess konfiguration och omfång, torde i sista
hand bottna i medelklassens karakteristiska öppenhet gent emot
angränsande socialprovinser. Medelklassen tillåter en viss migration ÖYer såväl sin undre som sin övre gräns, och denna migrationsrörelse försvårar i någon mån gränsdragningen; de migrerande elementens läge på den sociala kartan blir under vissa stadier obesHimt, och medelklassen ter sig därigenom icke så avgjort
sasom något annat än utan tillika såsom en potentiell del av
andra samhiillsklasser. Så utgör arbetarklassens översta skikt en
110tentiell del av medelklassen, och så bildar medelklassens elit
i sin tur en potentiell överklassgrupp. Men genom denna ståndscirkulation, denna inre sociala rörlighet, utgallras och avlagras
ocksiL inom varje samhällsgrupp ett undre skikt, som potentiellt
tillhör en liigre socialgruppering. Här föreligger sålunda vad
Viltredo Pnreto kallar »elitens cirkulation», en ständig omrekrytering och Ullphlandning av de ledande skikten med element från
samhällets hotten.
Det vore emellertid en ytlig och förhastad generalisering att
nntaga, att det moderna samhället för alla lager innesluter nya,
förut obefintliga cirkulationsmöjligheter och en vidgad social rörIi ghet. Först och främst är skillnaden mellan ståndssamhället
och klassamhället i detta avseende snarare en gradskillnad än en
artskillnad. Inför en mikroskopisk analys framträder en socialt
nppätstigande rörelse även i ståndssamhället och i feodalstaten,
Yilkas behov av krigare, präster, ämbetsmän och funktionärer av
skilda slag måste fyllas genom en mer eller mindre omfattande
tillströmning från de undre skikten. På ett dylikt sätt begynte
senantikens germaner att så att säga inifrån erövra det romerska
riket, liksom det tredje ståndet i Ludvig XIV:s Frankrike genom
en liknande social stigning förberedde den kommande politiska
om,-iilvningcn och under 1700-talet till och med blev den politiskt
maktiigande adeln överlägsen i rikedom och välstånd. Men i allmiinhct var denna uppflyttning så sporadisk, individuell, strängt
ransonerad och omiirklig, att den ej störde eller rubbade ståndets
allmiinna slutenhet. Och vidare. En så betydande social nybildning som industriarbetarklassen synes tvärtom vara fastare bunden vid sin underordnade position inom produktionsprocessen än
327
C. O. Pettersson
forna tiders hantverkare. Väl ha de sedan slutet av 1700-talet
pågående radikala omgestaltningarna inom näringslivet betytt
nya och förut okända lokala omflyttningsmöjligheter för den obesuttna delen av lantbefolkningen, som beredvilligt tillmötesgått
industriens behov av arbetskraft, och som till stor del rekryterat
det under industrialismens genombrottsperiod hastigt växande
stadsproletariatet, men denna omflyttning har näppeligen inneburit någon social befordran eller ens medfört nya möjligheter
till en dylik befordran.
Mellan den på det hantverksmässiga och den på det industriella
framställningssättet grundade arbetsgemenskapen synes råda den
allmänna skillnaden, att hantverksorganisationen i normala fall
medger en social befordran inom yrket men utesluter eller försvårar övergången till ett annat yrke, under det att de industriella arbetsformerna underlätta en cirkulation mellan olika
fack men reducera möjligheterna till socialt avancemang. Den
moderne arbetaren, som vanligen har att endast ombesörja en
detalj inom produktionsprocessen, sammanväxer ej med sin uppgift på samma sätt som lantmannen, hantverkaren eller utövaren
av en intellektuellt krävande och kvalificerad syssla, arbetet blir
mera en accidens till än en ingrediens i hans personlighet, mera
ett nödvändigt ont än en åtagen livsuppgift. I varje fall giiller
detta den outbildade arbetskraften. Den i det nutida n~iringsliYet
engagerade arbetskraften är nämligen i motsats till hantverkets
likformigt utbildade arbetskraft – här möter sålunda en annan
skillnad – av tvenne huvudslag: kvalificerad och okvalificerad,
och av den kvalificerade delen är en större eller mindre underavdelning att beteckna såsom specialutbildad – ännu en avvikelse från hantverkets förhållanden. Helt naturligt besitter
den utbildade och särskilt den specialutbildade delen av arbetskraften mindre av horisontell rörlighet än den outbildade, men
den har i gengäld större möjligheter att ekonomiskt och socialt
avancera inom yrket – sålunda en viss likhet med hantverksarbetet – givetvis i den mån den moderna arbetsorganisationen
överhuvud taget inrymmer dylika möjligheter.
I stort sett är emellertid arbetaren bunden vid sin position.
Om han lyckas höja sig över sina likar, sker detta oftare i kraft
av fackliga eller politiska förtroendeposter än genom energi och
skicklighet i yrkesarbetet. Endast under de exceptionella förhållandena under industrialismens genombrott förekommo i nämn- 328
Medelklassens kris
värd utsträckning undantag från denna regel. I Englands ekonomislut historia representeras dessa undantag – uppmärksammade av John Stuar·t Mill, vilken dock tvivlade på möjligheten
av en social stigning, som kunde omfatta arbetarklassens stora
massa – av namn sådana som Arkwrigth, Peel, Strutt, Askton och
Cobden, i Frankrike lyckades under Napoleonskrigen och under den
efterföljande restaurationen en mängd arbetare svinga sig upp
till ledande ställningar i näringslivet, under det att den tyska utvecklingen endast har att uppvisa mycket fåtaliga sociala omplaceringar av denna natur.
Emellertid ges det ocksä faktorer, som motverka denna bundenhet, friimst då ökningen och demokratiseringen av utbildningsmöjligheterna ävensom den för tillfället så aktuella nativitetsnedgi’tngen. Bägge dessa omständigheter verka dock endast på
bing sikt: det iir först den uppväxande generationen, som kan
Yiintas komma i åtnjutande av en social befordran; det är huvudsakligen de yngre släktleden, som dra fördel av de vidgade utbildningsmöjligheterna och den begränsning av familjernas storlek, som till<Her familjebudgeten att bestrida de kostnader, varmed förberedelserna för det sociala uppåtstigandet – kostnaderna för en relativt lång improduktiv studietid sålunda – äro
förbundna. l bägge avseendena är lantbefolkningen tillhakasatt
i förhållande till arhetarbefolkningen, vilken senare genom sin
koncentration till städer och industriorter i allmänhet har lättare
att uppnå kontakt med utbildningsanstalterna. Lantbefolkningens genomgående högre nativitet bidrager dessutom till att
konservera dess sociala läge, men å andra sidan både möjliggör
och nÖdYändiggör denna högre nativitet en partiell inflyttning
till städerna, en partiell omvandling av lantbefolkningen till industriarbetare. 8å har den jordbrukande delen av folket långt
före omslaget i nativitetsutvecklingen fungerat som en demografisk reservoar, som den breda rekryteringshasen för de specialgrupper av högre eller lägre dignitet, till vilka den fortskridande
sociala differentieringen giYit upphov.
Om den ekonomiska utvecklingen tenderat att fastlåsa de element, som representera basen i samhällspyramiden, vid en underordnad position, har den å andra sidan hotat den gamla aristokratien i samhällspyramidens topp med konkurrens och invasion
av nya element. Liksom på sin tid i antikens Grekland och Rom
men i större skala ha handel, manufaktur och industri skapat
329
C. O. Pettersson
rikedomar vid sidan av de adliga jordegendomarna och därmed
en ny, borgerlig överklass vid sidan av den gamla aristokratien.
Egendomligt nog utgör denna sociala nybildning – som sålunda
utbrutits ur och upplyfts över det egentliga medelklasskiktet –
i likhet med arbetarklassen en intensivt uppåtsträvande samhällsgrupp, den åtnöjer sig ej med uppstigandet över medelklassnivån
utan eftertraktar en definitiv sammansmältning med den gamla
aristokratien. Här synes föreligga en social motsvarighet till
horror vacui, en olust inför klasslösheten eller placeringen
emellan tvenne samhällsklasser, inför en traditionslös tillvaro vid
sidan av stånds- eller klassgemenskapen. Anhopningen av rikedomar leder undantagslöst förr eller senare till sådana förändringar i samhällsställningen, att den motsvarar den ekonomiska
nivån. Sedan den direkt produktiva och rikedomsbildande verksamheten bedrivits under några generationer, tvingar det inneboende behovet av ömsesidig korrelation mellan förmögenhet,
bildning och socialt erkännande den yngre generationen att övergiva själva rikedomssamlandet och att i stället använda den
ackumulerade förmögenheten på ett mindre produktivt men mera
förnämt sätt, till högre studier eller konstnärlig verksamhet, till
officers- eller annan specialutbildning eller blott till sport och
societetsliv, till mecenatskap eller filantropisk verksamhet, till en
distingerad men övervägande passiv tillvaro med sysselsättningar, anläggningar eller samlingar så att säga vid sidan av de
ekonomiska kategorierna såsom huvudintresse. All dylik improduktiv förmögenhetsanvändning har en benägenhet att förkorta
avståndet till den gamla aristokratien och förlänga avståndet
samt markera avskildheten från medelklassen, att sålunda liksom
under en social karenstid förbereda det slutliga inträdet i det
översta skiktet. Det moderna samhället uppvisar – i motsats till
det äldre samhällets uppdelning av överskiktet i en andlig och
en världslig aristokrati- en, om man så får uttrycka saken, tredelad överklass: vid sidan av den gamla aristokratien en grupp
ägare och skapare av betydande mobila men också mindre varaktiga förmögenheter och såsom förbindelseled mellan dessa en
intellektuell överklass, som i stor utsträckning övertagit adelns
ursprungliga funktioner, sådana som krigstjänst och hovtjänst,
diplomati och förvaltning, och som sålunda nyrekryterat ledarposterna i samhället.
Därmed har elitvandringen nått sin sociala höjdpunkt, och den
330
Medelklassens kris
förutvarande elitgruppen tvingas väl icke att i sin helhet träda
tillbaka men att lämna verksamhetsutrymme för och med sig införliva den nykomna eliten på bekostnad av utgallrade element
inom den gamla eliten. Alltunder dessa vandringar, alltunder de
sociala elementens migrationer från basen till spetsen och från
spetsen till basen av samhällspyramiden utgör medelklassen så
att säga ett medium, som underlättar och utjämnar dessa rörelser, dämpar och absorberar deras ytterligheter och oregelmässigheter, som gör den sociala cirkulationen till ett normalt inslag i
samhällslivet, och som förlänar den demografiska skiktningen en
eljest obefintlig kontinuitet.
II.
Efterkrigstiden har i de europeiska kulturländerna medfört en
omvälvning av medelklassens tidigare jämförelsevis harmoniska
belägenhet. Förkrigstiden utmärktes av en livlig tillströmning
till de merkantila yrkena. Industrialismens radikala omgestaltning av näringslivet, produktionsapparatens successiva kapacitets- och effektivitetsstegring, varuströmmarnas ständiga ansvällning och uppblandning med nya nyttigheter ställde oupphörligt
handel och distribution inför nya och vidgade uppgifter och
gjorde det möjligt för en växande andel av befolkningen att finna
sin utkomst inom dessa avslutande led av produktionsprocessen.
Härtill kom, att handelsverksamheten genom sin formrikedom
och elasticitet erbjöd större chanser för den oskolade arbetskraften till en ekonomiskt tryggad ställning och därmed också
till socialt avancemang än industriarbetet; den utgjorde så att
säga en flitigt anlitad genväg till medelklasställningen, ett förbindelseled mellan samhällets bottenlager och de mera distingerade positionerna. I stort sett gynnades medelklassen genom det
ekonomiska framåtskridandet, genom näringslivets rytmiska utvidgningar och det ekonomiska skeendets allmänna dynamik.
Det är denna välståndsutveckling inom medelklassen – vilken
visserligen avbröts genom världskriget, men som återupptogs
under 1920-talet – för vilken handel och företagarverksamhet i
mindre skala även på andra områden sålunda utgjorde det ekonomiska fundamentet, som bildar bakgrunden till den för efterkrigstiden så karakteristiska ökningen i tillströmningen av
medelklasselement till de intellektuella yrkena. Här föreligger
331
C. O. Pettersson
ett förnyat utslag av rikedomens eller den materiella bärgningens
djupa behov av komplettering med bildning och social utmärkelse. Det ligger en viss tragik i detta, att den ökning av tillgången på arbetskraft med högre bildning, som i nästan alla
kulturländer ställt de intellektuella inför mer eller mindre markerade utkomstsvårigheter, egentligen är en följd av medelklassens tidigare välstånd. Men samtidigt är detta följdfenomen ett
symptom på begynnande utrymmesbrist och överbefolkning inom
medelklassyrkena; studier och utbildning ha blivit ett medel icke
blott att vinna social befordran utan även att utfylla väntetiden
på eller att grundligare kvalificera sig för den åtrådda samhällsställningen. Alltunder denna utveckling ha de merkantila och i
trängre mening produktiva sysslorna, särskilt det direkta varuarbetet, på ett egendomligt sätt förlorat i anseende. Ännu i
mitten av 1800-talet betjänade de rika och förnäma köpmännen
personligen sina kunder, men senare ansågs denna del av verksamheten vara oförenlig med deras värdighet.
Den ~llmänna överkvalificering av arbetskraften inom medelklassgrupperna, vartill den allt rikligare förekomsten av arbetskraft med högre bildning måste leda, kan givetvis icke undgå att
verka sänkande på de bildades gemensamma sociala nivå. Det
intellektuella skiktet tvingas nämligen att i allt större utsträckning söka sin utkom&t genom sysslor, för vilka det strängt taget
är överkvalificerat. Men denna sänkning av den sociala standarden, som psykologiskt underlättas därigenom, att den i stort sett
är lika ofrånkomlig för alla, som så att säga just på grund av sin
allmänhet lämnar individens självaktning oanfrätt, utgör åter
endast ena sidan av en motsvarande höjning av den intellektuella
nivån för de mera föraktade verksamhetsfälten, dessas rekrytering med högre kvalificerad arbetskraft. Bildningens rent ekonomiska värdeminskning framstår i detta sammanhang som en
oundviklig konsekvens; genom sin allt vanligare förekomst förlorar den något av sitt knapphetsvärde och närmar sig kretsen av
fria nyttigheter, till vilken läs- och skrivkunnigheten under ett
tidigare kulturskede övergått.
Den faktiska eller hotande överbefolkningen inom de intellektuella yrkena, som försatt medelklassen och särskilt medelklassungdomen inför absolut nya teoretiska och praktiska problem – man skulle kunna säga besläktade med industriens avsättningsproblem – har på grund av den bildade arbetskraftens
332
Medelklassens kris
högst heterogena verksamhetsfält synnerligen skiftande former.
I fråga om allmän tjänst är ju behovet av arbetskraft tämligen
konstant – vad som däremot kan varieras, är anspråken på
arbetskraftens kvalitet -varför den arbetskraft, som där ej kan
finna användning, måste söka sig till mera elastiska verksamhetsområden. Knappheten på utkomstmöjligheter återspeglas i det
förstnämnda fallet i den skärpta personliga konkurrensen om posterna, i tjänsteinnehavarnas stigande standard med avseende på
utbildning och meriter samt genom abnormt lång tjänstetid i
underordnad ställning. Men även i fråga om de så kallade fria
yrkena med högre utbildning framträder endast undantagsvis en
fullt synlig arbetsbrist av samma slag som på arbetsmarknaden i
inskränkt bemärkelse. Ty just emedan yrkena äro fria, förmår
arbetslösheten maskera sig på olika sätt, till exempel genom fullgörandet av uppgifter, som alls icke eller endast bristfälligt utnyttja utbildningen, genom mer eller mindre underbetald verksamhet eller genom sammanpressad vinstmarginal. De fria
yrkena – och bland dessa icke endast de högkvalificerade – härbärgera sålunda en viss dold arbetslöshet, på samma sätt som
jordbruket under lågkonjunkturperioder inrymmer en statistiskt
oåtkomlig reserv av ofullständigt sysselsatt arbetskraft, beredd
att överflyttas till industrien, så snart högkonjunkturen bryter in
och skapar uppgifter för denna arbetskraft utanför jordbruket.
Den starka tillströmningen till de intellektuella yrkena tvingar
sålunda de för dessa yrken utbildade att söka sin utkomst genom
sysslor, för vilka deras utbildning betyder en överkvalificering
– och detta just för att undgå arbetslöshet. Härigenom flyttas
den aktuella, synliga arbetslösheten ett stycke nedåt på den
sociala skalan; de under konkurrensen om de högsta posterna besegrade uppträda såsom överlägsna konkurrenter på en lägre
nivå, och de i denna konkurrens utslagna rikta i sin tur sina
aspirationer mot blygsammare positioner, där de ha större utsikter att övervinna sina medtävlare. Så blir den arbetsbrist, som
primärt drabbar den med högre utbildning utrustade arbetskraften, aktuell först på ett plan, som ligger mer eller mindre långt
nedanför det egentliga verksamhetsfältet för denna arbetskraft.
Den benägenhet, som utmärker arbetslöshetsfenomenet inom
medelklassen, att förskjutas eller spridas från de merkantilt-produktiva till de intellektuella sysslorna, från de praktiska till de
bildade yrkena, att från arbetsmarknaden i inskränkt bemärkelse
333
24- 36240. Sven.~lc l’idslcrift 1.936.
—————-”””””~>'”
C. O. Pettersson
pressas upp till en strängt taget ovanför medelklassen liggande
nivå, till överskiktet av intellektuella, mötes sålunda här av en
närmast rakt motsatt tendens att trycka ned arbetslösheten till
en lägre social breddgrad. Medelklassen blir, synes det, en mötesplats för dessa mot varandra riktade utvecklingstendenser: å ena
sidan arbetsmarknadens avlastning genom arbetarklassens partiella och generationsvisa inväxande i medelklassen, dess invasion
på medelklassens arbetsmarknad, samt den – genom högre studier möjliggjorda – fortsatta stigningen av medelklasselement
från det egentliga näringslivet till kretsen av bildade och till de
ledande posterna, å den andra sidan den från motsatt håll kommande invasionen av högkvalificerad men från dessa poster utestängd arbetskraft. En liknande motsats mellan arbetslöshetens
förskjutningstendenser torde för övrigt vara att återfinna iivcn
inom arbetarklassen: å ena sidan uppsugningen i medelklassen, å
andra sidan den mer eller mindre intensiva personliga konkurrens om arbetstillfällena, som trots den striinga organiseringen
och bundenheten av utbudet på arbetsmarknaden ej helt kan elimineras, som tvingar den besegrade att uppsöka mindre kvalificerade sysselsättningar, och som hårdast drabbar den.okvalificerade arbetskraften, vilken i sista hand fär bära trycket av demut
konkurrens.
Den synliga arbetslöshetens förskjutning nedåt p~t samhiillsskalan förutsätter emellertid en förmåga hos den bildade arbetskraften att anpassa sig efter de mindre gynnsamma villkoren och
att besätta och med framgång fullgöra de intellektuellt mindre
krävande funktionerna, som åtminstone icke generellt kan sägas
vara för handen. Bildningen synes ha en egendomlig dubbelverkan på den sociala anpassningsförmågan, som måhiind~~ lämpligast kan uttryckas så, att specialutbildning niirmast försvårar
men allmänbildning underlättar yrkesrörlighet och funktionsväxling, och detta på alla sociala latituder. Den högre bildningen,
som väl under alla förhållanden innesluter fördjupad såviH allmänbildning som specialbildning, företer i detta avseende tiimligen stora differenser. Högsta graden av assimilationsförmåga
och användbarhet torde återfinnas inom den grupp av bildningstyper, för vilken näringslivet har bruk: den tekniska, den merkantila och den juridiska bildningen. Dess motpol representeras
av specialutbildningen för vissa offentliga tjänster, såsom prästämbeten och officersbeställningar. Mellan dessa ytterligheter visa
334
Medelklassens kris
de högre bildningsgrenarna en tämligen rikt graderad skala av
anpassnings- och assimilationsn.yanser. Härtill kommer emellertid, att den högre bildningen i och för sig, oberoende av sitt specifika innehåll och sin egentliga uppgift, anses garantera en moralisk och social standard, som gör dess bärare skickad för vissa
förtroende- och ledarposter, en omständighet, som i någon mån
kompenserar utkomstmöjligheternas begränsning för den mera
specialiserade utbildningen.
Graden av ~ uppenbar eller dold ~ arbetslöshet och utkomstsvårighet iir givetvis också beroende av, huruvida tillträdet till
utbildningen iir fritt eller begränsat. Genom begdinsningen, en
metod, som ju tillämpas av åtskilliga fackskolor, anpassas redan
från början tillgången på arbetskraft efter det beräknade rekryteringsbehovet. Men denna ur yrkessynpunkt mycket effektiva
försörjningsgaranti har en benägenhet att förskjuta arbetsbristen
i horisontell riktning, att koncentrera den till de verksamhetsfält,
för vilka utbildningsmöjligheterna ej på förhand ransonerats, så-
lunda till de i central bemärkelse akademiska yrkena, inom vilka
konkurrensen ~ i stället för att gälla själva utbildningstillfällena ~ s{t att säga uppskjutes, tills utbildningen är avslutad.
Verksamhetsutrymmet för de olika intellektuella yrkesgrupperna~ eller för att uttrycka saken på ett aktuellare sätt: bristen
på detta verksamhetsutrymme ~ visar sig sålunda vara bestämt
av ett tämligen heterogent komplex av faktorer. Utbildningsvillkoren och ntbildnigens sociala användbarhet, konkurrenstrycket
från överliggande och underliggande skikt men också från jämnställda grupper, näringslivets gestaltning och organisation samt
statsverksamhetens omfattning och behov kunna måhända fungera såsom sammanfattande huvudrubriker inom detta orsakskomplex.
Medelklassens arbetslöshet är däremot knappast ägnad att spridas till arbetarklassen och förstora dess arbetslöshet. Arbetarklassens generationsvisa inträngande i medelklassen ~ förberett
genom nativitetsbegränsningen, bildningsmöjligheternas starka
spridning, det fria tillträdet till handelsverksamheten och andra
omständigheter ~ har ej någon motsvarighet i en övergång av
arbetslösa och utkonkurrerade element från medelklassen till
arbetarklassen. En god del av medelklassen härstammar på tämligen nära håll från arbetarklassen, men den vägrar att även
under tryckta förhållanden återvända till sitt ursprung, liksom
335
C. O. Pettersson
stadsarbetaren högst ogärna .återvänder till den lantliga tillvaro,
vilken han eller hans förfäder en gång lämnat. Denna obenägenhet är huvudsakligen ett utflöde av det intensiva behovet av
social befordran och utmärkelse, den allmänmänskliga strävan
att höja sig över omgivningen, som finns både hos arbetarklassen
och medelklassen. Kravet på jämlikhet, som undantagslöst riktar
sig nedifrån och uppåt i samhället, är en yttring, men en något
inadekvat yttring, av detta behov. Ty jämlikheten med det närmast överordnade skiktet är i själva verket ej slutmålet utan
endast en mellanstation på vägen uppför den sociala skalan;
endast temporärt nöjer sig den sociala ambitionen med likställighet med den högre belägna gruppen, till sin innersta natur är den
omättlig, obegränsad. Endast i en viss och alltid otillräcklig utsträckning kan samhället därför tillmötesgå detta sociala distinktionsbehov. På ett sätt sker detta genom den ekonomiska utvecklingen. Industriarbetarklassen utgör sedan lång tid tillbaka en
stagnerande befolkningsgrupp och medelklassen en hastigt
växande; inom handel och kommunikationer synes det personliga
momentet mer oumbärligt än inom den egentliga industrien, och
inom industrien öka specialiseringen och de alltmer komplicerade
tekniska, organisatoriska och merkantila uppgifterna behovet av
arbetskraft med högre kvalifikationer. Vidare skapa instrumenten och institutionerna för den socialpolitiska omvårdnaden och
i övrigt den på snart sagt alla områden vidgade samhällsverksamheten ett stigande behov av bildad och specialutbildad arbetskraft. Och dessa växande användningsmöjligheter för de intellektuellas kapacitet ställa i sin tur stegrade anspråk på utbildningsanstalterna, de vidga uppgifterna för den i själva utbildningsarbetet engagerade arbetskraften.
Likväl ha dessa tendenser ej varit tillräckligt starka för att
bereda den kvalificerade arbetskraften full sysselsättning. Det
demokratiska samhället har energiskt och effektivt vidgat undervisningsmöjligheterna och flitigt omhuldat människomaterialets
utbildning och kvalitetshöjning, det har utsträckt rekryteringsbasen för de ledande samhällsfunktionerna, men det har ej funnit
användning och uppgifter för all den arbetskapacitet med högre
bildning, som blivit produkten av dessa bemödanden. I de demokratiska idealen ingår bildningen icke blott såsom ett medel att
socialt lyfta massorna till en högre nivå utan även såsom självändamål. Men den enskilde bildade gör instinktivt anspråk på en
336
Medelklassens kris
samhällsställning, som motsvarar hans bildningsgrad; bildningen
ter sig för honom rent av såsom en garanti för uppnåendet av en
viss social position, sålunda som ett medel att tillgodose hans
sociala ambition. Då detta medel visar sig vara förfelat, hotar en
negativ inställning till bildning och studier, en anti-intellektualistisk mentalitet, att taga överhanden, såsom hos nutidens tyska
ungdom.
Medelklassens kris är sålunda icke endast ett ekonomiskt problem, den sträcker sina verkningar även till målsättningens och
idealens sfär, den hotar bildningen med en djupgående omvärdering. Men dessutom tenderar denna kris att politiskt aktivisera
och radikalisera medelklassen, att förvandla den till ett irriterande ferment i samhällskroppen, på samma sätt som tidigare,
efter industrialismens genombrott, arbetarklassen förvandlades
till en orolig, missnöjd och revolutionär samhällsgrupp. Men misären och utkomstsvårigheterna inom medelklassen – häri inbegripet de intellektuella yrkena – som tendera att utjämna de
ekonomiska olikheterna mellan medelklass och arbetarklass, att
förminska differenserna i inkomst- och förmögenhetsvillkor, medföra i ideellt-politiskt avseende snarast en skärpt motsättning
mellan dessa klasser. Medelklassproletariatet vägrar energiskt
att sammansmälta med industriarbetarproletariatet, att efterbilda
dettas sociala attityder; den politiskt radikaliserade, antiparlamentariskt sinnade medelklassungdomen förefaller tämligen avgjort vara benägen att intaga en egen stridsposition och att framlägga en egen social önskelista. Såtillvida synes emellertid den
sociala idebildningen upprepa sig, att den våldsamma omstörtningen åter uppställes i det sociala perspektivets bakgrund såsom
ett ultimatum och såsom en lösning i sista hand av de aktuella
samhällsproblemen.
337