Ett modernt flygvapens möjligheter
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ETT IVIODERN’f FLYGVAPENs
MÖJLIGHETER
Av kapten NILS KINDBERG, Stockholm
ANNU för kort tid sedan angåvo t. o. m. faekmännen flygets
uppgift vara: »att bekämpa angriparens flygstridskrafter». Den
dag som är har denna uppgift vidgats. .Man fordrar nu i åtskilliga stater, att flygvapnet skall bereda ett verksamt skyeld mot
varje slag av anfall, riktade mot det egna landets vitala intressen.
Principen återfinnes, i olika formulering men med identiskt
samma innehåll, bl. a. i brittiska och tyska regeringarnas senaste
försvarsprogram. Uppenbart är, att flygvapnets uppgift, sådan
den nu på ledande stormaktshåll ställes, fordrar större möjligheter till kraftutveckling hos flygvapnet iin tidigare samt att den
nya principen, sådan den redan tillämpas, måste kraftigt påverka
utvecklingen av flygvapnet även i de mindre nationerna.
Ett flygvapen, som skall bereda verksamt skydd mot varje slag
av anfall, måste ~iga förmåga att verka mot alla slag av mM.
Dess sammansättning och styrka måste oeksä vara sådana, att
flygvapnet under lång tid kan effektivt och lllJlH”epat verka mot
dessa. Gång på gång, åter och återigen krävas nya insiittanden
av flygstridskrafterna. Insatta förband måste cHirvid snabbt avlösas av andra, som äro mindre hårt ansträngda, och de först insatta måste efter kort tids uppehåll för vila oeh översyn insättas
på nytt. Ett ständigt återkommande till förnyade angrepp ända
till dess att motsidans anfallsresurser förintats eller gjorts operationsodugliga är ett av de drag, som främst karakterisera flygvapnets nutida användning.
Kravet, att flygvapnet skall bereda skydd mot varje slag av
anfall, riktade mot landets vitala intressen, innehär för Sveriges
del bl. a. följande:
Angriparens flygstridskrafter skola bekämpas och luftangrepp
mot Sverige därigenom försvåras. Denna bekämpning av allgreppsflyget utföres i första hand av de egna operativa flygför- 346
J
Ett modernt flygvapens möjligheter
banden, bombflottiljerna, genom flygbasbekämpning, d. v. s. bombangrepp mot de främre eller bakre flygbaser, varifrån mot oss
riktade anfallsföretag genom luften utgå. Utförd med tillräcklig
styrka och kontinuitet leder flygbasbekämpningen därtill, att
motsidans anfallsfrekvens och anfallseffektivitet nedgår, varigenom den totala verkan av de mot oss riktade flygföretagen
minskas.
I andra hand bekämpas fiendens luftstridskrafter i luften,
genom insättande av jaktflottiljer till luftstrid mot angriparens
bombförband, under det att dessa äro P”å väg till sina mål. På
grund av bombflygplanens på senare år väsentligt ökade hastighet löper man emellertid därvid betydande risk att de egna jaktförbanden skola komma försent, d. v. s. att de icke vinna stridskänning med angriparens flyg förrän detta redan belagt sina mål
med bomber. På grund av förbättrad instrumentering, utrustning
och utbildning m. m. förmå bombförbanden numera också uppträda under mörker och i osiktbart väder i en tidigare okänd utsträckning. En följd härav är, att försvarande jaktförband i
många fall icke alls kunna påräkna att nå någon som helst stridskänning med anfallsflyget
Som en framtidsmöjlighet förestår att med utnyttjande av
den moderna teknikens senaste förbättringar inom flygplanbeväpningens område införa en viss specialisering inom bombflygförbanden själva. Härigenom skulle då möjligheter skapas till ett
omsättande av sjökrigets och sjöslagets principer å luftkrigföringen och »luftslaget». Bl. a. tack vare den nutida radioteknikens utveckling har också det skisserade perspektivet ryckt
närmare. Flygplanens ökade hastigheter göra dock än så länge
sammantriiffandet i luften med angriparens »luftflotta» problematiskt. Bekämpningen av angreppsflygförbanden på marken
under de tider, då de för tankning och översyn måste vistas vid
sina baser, är för närvarande och sannolikt för lång tid framåt
det säkraste sättet att skada och decimera en oss anfallande
makts flygstridskrafter.
Ansätter den angripande ett invasionsföretag över havet mot
Sverige, måste vid bekämpningen av detta företag även flygvapnet medverka, bl. a. genom de operativa flygförbandens insättande mot angriparens transportflotta och de sjöstridskrafter,
som eskortera transportfartygen. I ett sådant läge måste den
svenska krigsmaktens ledning avgöra, om den i det föregående
347
Nils Kindberg
behandlade förstahandsuppgiften för det svenska flyget, bekämpningen av angriparens flygstridskrafter i deras baser, temporärt
kan släppas för insättande av vårt flyg mot de flytande målen,
eventuellt även dessförinnan mot utgångspunkterna för överskeppningsföretaget, mot inskeppningshamnarna och de till dessa
ledande järnvägarna från det inre av fiendens land.
Vid insättandet av svenskt flyg mot en angripares sjöstridskrafter och transportfartyg träda störtbombfällningens möjligheter i förgrunden. De flytande målen äro små, i vissa fall starkt
försvarade av luftvärn.• störtbombfällningsmetoden (fällning av
bomberna under brant dykning i mycket stor hastighet), de lätta
bombflottiljerna;s speciella anfallstaktik, erbjuder avsevärt större
träffsäkerhet än andra bombfällningsmetoder. Den har dessutom
fördelen, att de anfallande flygplanen endast under en mycket
kort tid, ett fåtal sekunder, be,finna sig inom det flenliga luftvärnets verkningsområde. Därigenom ökas utsikterna för att
flyganfallet skall bli framgångsrikt. Kunna svenska bombförband, i första hand lätta bombflottiljer i tillräckligt antal, på
sådant sätt insättas mot angriparens fartyg, finnas otvivelaktigt,
som många försök utomlands visat, goda utsikter att skada
och decimera de stridskrafter, som tillsammans söka utföra
Överskeppningsföretaget.
Skyddandet av sjöhandelsvägarna å de innanhav, som närmast
beröra svenskt land, är också ett vitalt intresse. Den allmänna
opinionen har på denna punkt blivit tämligen utförligt upplyst
om sjöförsvarets möjligheter. Att ett modernt organiserat, välutrustat svenskt flygvapen också äger vissa möjligheter till medverkan vid detta handelsskydd är däremot mindre känt i vårt
land. T. o. m. i det brittiska världsriket, där sjöstridskrafterna av
ålder tilldelats just denna uppgift, att skydda sjöhandeln, är
åskådningen numera på glid. En markerad tendens att åt flygvapnet uppdraga sjöhandelsskyddet inom vattenområdena närmast de brittiska öarna gör sig nu gällande. Även för denna uppgift tagas lätta bombflottiljer i anspråk, baserade i land tämligen
nära kusten. Tillkomsten av ett betydande antal nya flygförband, förlagda vid imperiets »strategiska flygvägar», pekar dock
på, att sj.öhandelsskydd med flyg även på långt avstånd från hemlandet är en brittisk realitet i vardande.
För Sveriges del kunna lätta bombflottiljer, baserade exempelvis i Dal, Västergötland, Halland, Skåne och vid ostkusten, trygga
348
Ett modernt flyg~·apens möjligheter
sjöhandeln intill omkring 150 km. från Sveriges kuster. Otillräckligheten hos det av regeringen föreslagna nya flygvapnet
faller dock härvid genast i ögonen – den enda lätta bombflottilj,
wm föreslagits till uppsättande, förslår uppenbarligen knappast
till mer än en uppgift, medverkan vid bekämpningen av angriparens flyg. Uppsättas flera lätta bombflottiljer, skulle den svenska flottan kunna få ett verksammare stöd i den uppgift att skydda
sjöhandeln, som nu påvilar den. Våra utsikter till fri handelsförbindelse och tillförsel utifrån under ett eventuellt krig
skulle därigenom avsevärt ökas.
Stå fientliga landstridskrafter på svenskt område, skola kraven
pä det svenska flygvapnets medverkan till angriparens fördrivande höra till de mest aktuella. Möjligheterna till medverkan
h~irvid bliva emellertid- såsom i fråga om avvärjande av överskeppningsföretag – främst beroende på läget, d. v. s. om fordran
}lå bekämpandet av angriparens flyg medger, att de svenska
operativa flygstridskrafterna, våra bombflottiljer, lösgöras för att
direkt medverka i armens strid. År detta möjligt, kan ett modernt
flygvapen lämna ett effektivt stöd genom bombföretag mot den angripande styrkans förbindelser, vare sig dessa utgöras av järnvägar och landsvägar eller av transportfartyg, kompletterade av
transportflyg. Därnäst uppställer sig behov av direkt ingripande
med bombflygplan mot stabskvarter, trupper under vila, marsch
och strid. I samband härmed finner även den s. k. attackflygningen, anfall mot markmålen med kulspruteeld och lätta bomber
från lägsta höjd sin förnämsta användning.
Det svenska flygvapnets medverkan vid operationer i svenskt
land blir i vad rör flygoperationernas planläggning, mål och utförande väsentligt olika inom olika landsdelar och i olika lägen.
Har fienden brutit in över norra landgränsen, erbjuder en bekämpning av hans järnvägsförbindelser på andra sidan Bottniska
viken de till synes största utsikterna att medverka vid den svenska lantarmens operationer för fördrivande av inkräktaren. Utan
tillförsel är nämligen en i övre Norrland opererande arme tämligen snart räddningslöst förlorad. Har angriparen åter lyckats
landsätta en armestyrka i Skåne, kräver läget med sannolikhet,
att alla krafter koncentreras till snabbt omintetgörande av det
farofyllda hotet mot denna ur svensk försörjningssynpunkt så
betydelsefulla landsända. Våra operativa flygstridskrafter måste
da, måhända med temporärt eftersättande av flyg- och förbin- 349
~,)- :lli~~o. St·rnsk Tidskrift 1936.
Nils Ki.ndbcrg
delsebekämpningens uppgifter, tidigt insiittas – ja, t. o. m. riskeras i det avgörande markslaget.
I fråga om de operativa element, vilka i första hand måste ingi1
i flygvapnet till tillräckligt antal, bombflottiljerna, krävas som
främsta egenskaper stor hastighet, avsevärd lastförmåga och
sådan räckvidd, att de i varje läge aktuella bombmålen kunna
nås. Vad hastigheten beträffar ligga redan marschfarterna hos n tländska bombplan i många fall omkring 350-400 km.jtim. Våra
bombflottiljer höra icke gå saktare.
Lastförmågan hos bombplanen måste vara sådan, att även de
tyngsta bombslagen, med upptill 1,000 kg. bombvikt, kunna medföras, åtminstone av de medeltunga flottiljerna. För tillräcklig
verkan mot större samt mot Yissa små, starkt pansarskyddade
mål är nämligen detta bombslag behövligt. Bjn militär räckvidd
(praktisk aktionsradie) av 300-400 km. för de lätta bombflottiljerna samt 600-700 km. för de medeltunga flottiljerna är önskvärd.
Som en nödvändig betingelse för god Yerkan av bombflottiljernas företag framstår, att organ för bombföretagens förberedande
genom spaning för flyget självt nödvändigtvis måste skapas. Det
operativa flyget hör förfoga över spaningsförband med åtminstone samma räckvidd som bombförhanden. De användas för
fotografisk och annan utspaning av anfallsmålen, innan bomhflyget sättes in och måste förses med de biista Hinkbara möjligheter till snabb radiorapportering. Exempelvis i flygbasbekämpningen är det av Yikt att snabbt få veta, om och vilka av
fiendens flygbaser som äro belagda. Insättandet av bombflyg till
förstöring av järnvägs- och landsviigsförhindelser röner inverkan
av vilka broar m. m. som iiro luftvärnsskyddade. T. o. m. anflygningsvägarna för fiendens bombförhand kunna i viRsa fall utspanaR av eget spaningsflyg, där luftbevakningen på marken till
följd av moln m. m. slår slint. Organ för strategisk flygspaning,
hiirmed förstått såväl spaning för den egna krigsledningen som
för de operativa flygförbandens, bomhflottiljernas, riikning iiro
som framgår av det sagda en nödvändig beståndRdel i ett modernt
och rationellt organiserat svenskt flygvapen.
För bevarandet av möjligheter till kontinuerlig kraftutveckling
måste omfattande åtgärder vidtagas för siikerstiiJlandet av en
rörlig basering, med främre och bakre hassystem. En hög utvecklingsnivå hos det civila flyget, med talrika flygstationer och landningsplatser i landets alla delar, iir diirvid av stort värde.
350
Ett modernt flygvapens möjligheter
Bl. a. kräver ett modernt flygvapen ett starkt och välordnat
luftvärnsvapen till skydd av våra flygförbands operationsbaser.
Till medverkan vid skyddandet av dessa för luftkrigföringen
oundgängliga anläggningar hava luftvärnskanon- och luftvärnskulsprutebatterier till avsevärt antal prövats behövliga. Dessvärre är denna viktiga skyddsorganisation, såväl vad beträffar
materiel som personal, f. n. i stor utsträckning obefintlig.
Av luftvärnsvapnen kunna de enklaste, kulsprutorna, endast
verka mot flygare på nära håll och låg höjd, omkring 500 m. och
därunder. De därnäst effektiva, automatkanonerna, med en kaliher av 25-40 mm., uppges äga verkan mot flygplan på ända till
3,000 m. höjd och hava bl. a. tillkommit för avvärjande av »störtbombfällning». Vanliga luftvärnskanoner, med 75-105 mm. kaliher nå praktiskt taget flyghöjder upp till 6,000 a 8,000 m. Effektiviteten hos luftvärnets eldledningsmateriel och eldledningsmetoder har under åren efter världskriget icke minst i Sverige
avsevärt förbättrats, medförande ökade utsikter till god verkan
mot en angripares flyg.
Det egna luftvärnet kan med fog betecknas som det egna flygvapnets bästa bundsförvant. Befintligheten av ett effektivt
svenskt luftvärnsvapen är också en av betingelserna för ett
svenskt flygvapens möjligheter att lösa sina krävande uppgifter
i hela försvarets tjänst. Tillsammans kunna flygvapen och luftvärnsvapen betecknas som de aktiva luftförsvarsmedlen. Av
dessa besitter flygvapnet stor rörlighet och lång räckvidd, luftvärnsvapnet åter ringa rörlighet och begränsad räckvidd. Intetdera är umbärligt, båda äro nödvändiga.
Att det dessutom fordras vittomfattande anstalter för att skapa
ett civilt luftskydd men att denna vitala fråga på ett bedrövligt
sätt förhalats och ytterligare förhalas genom regeringsförslagets
tilltänkta »utredningsåtgärder» skall till sist blott anmärkas.
Luftskyddsåtgärder kräva år av förberedelser i fredstid. Man
får ej glömma, att de möjligheter till fjärrverkan, som vi kräva
av vårt eget flygvapen, redan äro tillfinnandes hos de främmande
staters, vilka i detta sammanhang främst hava intresse. Det
faktum, att ett luftkrig kan komma över oss som ett åskslag, förr
än vi nu ana, borde om något påskynda organiserandet av ett
effektivt luftförsvar.
Det moderna flygvapnet, givet tillräcklig omfattning i kvantitativt hänseende, med en väl säkerställd underhållstjänst och med
351
Nils Kindberg
de kvalitativa kraven väl tillgodosedda, är tack vare sina möjligheter till stor och långt nående verkan numera en av de primära
faktorerna i det svenska försvarssystemet.
Utan tillgång till ett starkt flygvapen, kompletterat av luftvärn
och civilluftskydd, riskera vi när som helst förödelse över land
och folk.
Med ett starkt flygvapen åter, av modern organisation och med
förstklassig teknisk och militär utrustning ökas utsikterna till
fredens bevarande ävensom möjligheterna att i händelse av ofred
framgångsrikt försvara Sverige. Möjligheter beredas därmed
också att bevara vårt land för ofredens värsta hemsökelse – en
stormakts terroriserande luftkrigföring – samt att bereda ett
verksamt skydd mot varje slag av anfall, riktade mot Sveriges
’Vitala intressen.
352
MÖJLIGHETER
Av kapten NILS KINDBERG, Stockholm
ANNU för kort tid sedan angåvo t. o. m. faekmännen flygets
uppgift vara: »att bekämpa angriparens flygstridskrafter». Den
dag som är har denna uppgift vidgats. .Man fordrar nu i åtskilliga stater, att flygvapnet skall bereda ett verksamt skyeld mot
varje slag av anfall, riktade mot det egna landets vitala intressen.
Principen återfinnes, i olika formulering men med identiskt
samma innehåll, bl. a. i brittiska och tyska regeringarnas senaste
försvarsprogram. Uppenbart är, att flygvapnets uppgift, sådan
den nu på ledande stormaktshåll ställes, fordrar större möjligheter till kraftutveckling hos flygvapnet iin tidigare samt att den
nya principen, sådan den redan tillämpas, måste kraftigt påverka
utvecklingen av flygvapnet även i de mindre nationerna.
Ett flygvapen, som skall bereda verksamt skydd mot varje slag
av anfall, måste ~iga förmåga att verka mot alla slag av mM.
Dess sammansättning och styrka måste oeksä vara sådana, att
flygvapnet under lång tid kan effektivt och lllJlH”epat verka mot
dessa. Gång på gång, åter och återigen krävas nya insiittanden
av flygstridskrafterna. Insatta förband måste cHirvid snabbt avlösas av andra, som äro mindre hårt ansträngda, och de först insatta måste efter kort tids uppehåll för vila oeh översyn insättas
på nytt. Ett ständigt återkommande till förnyade angrepp ända
till dess att motsidans anfallsresurser förintats eller gjorts operationsodugliga är ett av de drag, som främst karakterisera flygvapnets nutida användning.
Kravet, att flygvapnet skall bereda skydd mot varje slag av
anfall, riktade mot landets vitala intressen, innehär för Sveriges
del bl. a. följande:
Angriparens flygstridskrafter skola bekämpas och luftangrepp
mot Sverige därigenom försvåras. Denna bekämpning av allgreppsflyget utföres i första hand av de egna operativa flygför- 346
J
Ett modernt flygvapens möjligheter
banden, bombflottiljerna, genom flygbasbekämpning, d. v. s. bombangrepp mot de främre eller bakre flygbaser, varifrån mot oss
riktade anfallsföretag genom luften utgå. Utförd med tillräcklig
styrka och kontinuitet leder flygbasbekämpningen därtill, att
motsidans anfallsfrekvens och anfallseffektivitet nedgår, varigenom den totala verkan av de mot oss riktade flygföretagen
minskas.
I andra hand bekämpas fiendens luftstridskrafter i luften,
genom insättande av jaktflottiljer till luftstrid mot angriparens
bombförband, under det att dessa äro P”å väg till sina mål. På
grund av bombflygplanens på senare år väsentligt ökade hastighet löper man emellertid därvid betydande risk att de egna jaktförbanden skola komma försent, d. v. s. att de icke vinna stridskänning med angriparens flyg förrän detta redan belagt sina mål
med bomber. På grund av förbättrad instrumentering, utrustning
och utbildning m. m. förmå bombförbanden numera också uppträda under mörker och i osiktbart väder i en tidigare okänd utsträckning. En följd härav är, att försvarande jaktförband i
många fall icke alls kunna påräkna att nå någon som helst stridskänning med anfallsflyget
Som en framtidsmöjlighet förestår att med utnyttjande av
den moderna teknikens senaste förbättringar inom flygplanbeväpningens område införa en viss specialisering inom bombflygförbanden själva. Härigenom skulle då möjligheter skapas till ett
omsättande av sjökrigets och sjöslagets principer å luftkrigföringen och »luftslaget». Bl. a. tack vare den nutida radioteknikens utveckling har också det skisserade perspektivet ryckt
närmare. Flygplanens ökade hastigheter göra dock än så länge
sammantriiffandet i luften med angriparens »luftflotta» problematiskt. Bekämpningen av angreppsflygförbanden på marken
under de tider, då de för tankning och översyn måste vistas vid
sina baser, är för närvarande och sannolikt för lång tid framåt
det säkraste sättet att skada och decimera en oss anfallande
makts flygstridskrafter.
Ansätter den angripande ett invasionsföretag över havet mot
Sverige, måste vid bekämpningen av detta företag även flygvapnet medverka, bl. a. genom de operativa flygförbandens insättande mot angriparens transportflotta och de sjöstridskrafter,
som eskortera transportfartygen. I ett sådant läge måste den
svenska krigsmaktens ledning avgöra, om den i det föregående
347
Nils Kindberg
behandlade förstahandsuppgiften för det svenska flyget, bekämpningen av angriparens flygstridskrafter i deras baser, temporärt
kan släppas för insättande av vårt flyg mot de flytande målen,
eventuellt även dessförinnan mot utgångspunkterna för överskeppningsföretaget, mot inskeppningshamnarna och de till dessa
ledande järnvägarna från det inre av fiendens land.
Vid insättandet av svenskt flyg mot en angripares sjöstridskrafter och transportfartyg träda störtbombfällningens möjligheter i förgrunden. De flytande målen äro små, i vissa fall starkt
försvarade av luftvärn.• störtbombfällningsmetoden (fällning av
bomberna under brant dykning i mycket stor hastighet), de lätta
bombflottiljerna;s speciella anfallstaktik, erbjuder avsevärt större
träffsäkerhet än andra bombfällningsmetoder. Den har dessutom
fördelen, att de anfallande flygplanen endast under en mycket
kort tid, ett fåtal sekunder, be,finna sig inom det flenliga luftvärnets verkningsområde. Därigenom ökas utsikterna för att
flyganfallet skall bli framgångsrikt. Kunna svenska bombförband, i första hand lätta bombflottiljer i tillräckligt antal, på
sådant sätt insättas mot angriparens fartyg, finnas otvivelaktigt,
som många försök utomlands visat, goda utsikter att skada
och decimera de stridskrafter, som tillsammans söka utföra
Överskeppningsföretaget.
Skyddandet av sjöhandelsvägarna å de innanhav, som närmast
beröra svenskt land, är också ett vitalt intresse. Den allmänna
opinionen har på denna punkt blivit tämligen utförligt upplyst
om sjöförsvarets möjligheter. Att ett modernt organiserat, välutrustat svenskt flygvapen också äger vissa möjligheter till medverkan vid detta handelsskydd är däremot mindre känt i vårt
land. T. o. m. i det brittiska världsriket, där sjöstridskrafterna av
ålder tilldelats just denna uppgift, att skydda sjöhandeln, är
åskådningen numera på glid. En markerad tendens att åt flygvapnet uppdraga sjöhandelsskyddet inom vattenområdena närmast de brittiska öarna gör sig nu gällande. Även för denna uppgift tagas lätta bombflottiljer i anspråk, baserade i land tämligen
nära kusten. Tillkomsten av ett betydande antal nya flygförband, förlagda vid imperiets »strategiska flygvägar», pekar dock
på, att sj.öhandelsskydd med flyg även på långt avstånd från hemlandet är en brittisk realitet i vardande.
För Sveriges del kunna lätta bombflottiljer, baserade exempelvis i Dal, Västergötland, Halland, Skåne och vid ostkusten, trygga
348
Ett modernt flyg~·apens möjligheter
sjöhandeln intill omkring 150 km. från Sveriges kuster. Otillräckligheten hos det av regeringen föreslagna nya flygvapnet
faller dock härvid genast i ögonen – den enda lätta bombflottilj,
wm föreslagits till uppsättande, förslår uppenbarligen knappast
till mer än en uppgift, medverkan vid bekämpningen av angriparens flyg. Uppsättas flera lätta bombflottiljer, skulle den svenska flottan kunna få ett verksammare stöd i den uppgift att skydda
sjöhandeln, som nu påvilar den. Våra utsikter till fri handelsförbindelse och tillförsel utifrån under ett eventuellt krig
skulle därigenom avsevärt ökas.
Stå fientliga landstridskrafter på svenskt område, skola kraven
pä det svenska flygvapnets medverkan till angriparens fördrivande höra till de mest aktuella. Möjligheterna till medverkan
h~irvid bliva emellertid- såsom i fråga om avvärjande av överskeppningsföretag – främst beroende på läget, d. v. s. om fordran
}lå bekämpandet av angriparens flyg medger, att de svenska
operativa flygstridskrafterna, våra bombflottiljer, lösgöras för att
direkt medverka i armens strid. År detta möjligt, kan ett modernt
flygvapen lämna ett effektivt stöd genom bombföretag mot den angripande styrkans förbindelser, vare sig dessa utgöras av järnvägar och landsvägar eller av transportfartyg, kompletterade av
transportflyg. Därnäst uppställer sig behov av direkt ingripande
med bombflygplan mot stabskvarter, trupper under vila, marsch
och strid. I samband härmed finner även den s. k. attackflygningen, anfall mot markmålen med kulspruteeld och lätta bomber
från lägsta höjd sin förnämsta användning.
Det svenska flygvapnets medverkan vid operationer i svenskt
land blir i vad rör flygoperationernas planläggning, mål och utförande väsentligt olika inom olika landsdelar och i olika lägen.
Har fienden brutit in över norra landgränsen, erbjuder en bekämpning av hans järnvägsförbindelser på andra sidan Bottniska
viken de till synes största utsikterna att medverka vid den svenska lantarmens operationer för fördrivande av inkräktaren. Utan
tillförsel är nämligen en i övre Norrland opererande arme tämligen snart räddningslöst förlorad. Har angriparen åter lyckats
landsätta en armestyrka i Skåne, kräver läget med sannolikhet,
att alla krafter koncentreras till snabbt omintetgörande av det
farofyllda hotet mot denna ur svensk försörjningssynpunkt så
betydelsefulla landsända. Våra operativa flygstridskrafter måste
da, måhända med temporärt eftersättande av flyg- och förbin- 349
~,)- :lli~~o. St·rnsk Tidskrift 1936.
Nils Ki.ndbcrg
delsebekämpningens uppgifter, tidigt insiittas – ja, t. o. m. riskeras i det avgörande markslaget.
I fråga om de operativa element, vilka i första hand måste ingi1
i flygvapnet till tillräckligt antal, bombflottiljerna, krävas som
främsta egenskaper stor hastighet, avsevärd lastförmåga och
sådan räckvidd, att de i varje läge aktuella bombmålen kunna
nås. Vad hastigheten beträffar ligga redan marschfarterna hos n tländska bombplan i många fall omkring 350-400 km.jtim. Våra
bombflottiljer höra icke gå saktare.
Lastförmågan hos bombplanen måste vara sådan, att även de
tyngsta bombslagen, med upptill 1,000 kg. bombvikt, kunna medföras, åtminstone av de medeltunga flottiljerna. För tillräcklig
verkan mot större samt mot Yissa små, starkt pansarskyddade
mål är nämligen detta bombslag behövligt. Bjn militär räckvidd
(praktisk aktionsradie) av 300-400 km. för de lätta bombflottiljerna samt 600-700 km. för de medeltunga flottiljerna är önskvärd.
Som en nödvändig betingelse för god Yerkan av bombflottiljernas företag framstår, att organ för bombföretagens förberedande
genom spaning för flyget självt nödvändigtvis måste skapas. Det
operativa flyget hör förfoga över spaningsförband med åtminstone samma räckvidd som bombförhanden. De användas för
fotografisk och annan utspaning av anfallsmålen, innan bomhflyget sättes in och måste förses med de biista Hinkbara möjligheter till snabb radiorapportering. Exempelvis i flygbasbekämpningen är det av Yikt att snabbt få veta, om och vilka av
fiendens flygbaser som äro belagda. Insättandet av bombflyg till
förstöring av järnvägs- och landsviigsförhindelser röner inverkan
av vilka broar m. m. som iiro luftvärnsskyddade. T. o. m. anflygningsvägarna för fiendens bombförhand kunna i viRsa fall utspanaR av eget spaningsflyg, där luftbevakningen på marken till
följd av moln m. m. slår slint. Organ för strategisk flygspaning,
hiirmed förstått såväl spaning för den egna krigsledningen som
för de operativa flygförbandens, bomhflottiljernas, riikning iiro
som framgår av det sagda en nödvändig beståndRdel i ett modernt
och rationellt organiserat svenskt flygvapen.
För bevarandet av möjligheter till kontinuerlig kraftutveckling
måste omfattande åtgärder vidtagas för siikerstiiJlandet av en
rörlig basering, med främre och bakre hassystem. En hög utvecklingsnivå hos det civila flyget, med talrika flygstationer och landningsplatser i landets alla delar, iir diirvid av stort värde.
350
Ett modernt flygvapens möjligheter
Bl. a. kräver ett modernt flygvapen ett starkt och välordnat
luftvärnsvapen till skydd av våra flygförbands operationsbaser.
Till medverkan vid skyddandet av dessa för luftkrigföringen
oundgängliga anläggningar hava luftvärnskanon- och luftvärnskulsprutebatterier till avsevärt antal prövats behövliga. Dessvärre är denna viktiga skyddsorganisation, såväl vad beträffar
materiel som personal, f. n. i stor utsträckning obefintlig.
Av luftvärnsvapnen kunna de enklaste, kulsprutorna, endast
verka mot flygare på nära håll och låg höjd, omkring 500 m. och
därunder. De därnäst effektiva, automatkanonerna, med en kaliher av 25-40 mm., uppges äga verkan mot flygplan på ända till
3,000 m. höjd och hava bl. a. tillkommit för avvärjande av »störtbombfällning». Vanliga luftvärnskanoner, med 75-105 mm. kaliher nå praktiskt taget flyghöjder upp till 6,000 a 8,000 m. Effektiviteten hos luftvärnets eldledningsmateriel och eldledningsmetoder har under åren efter världskriget icke minst i Sverige
avsevärt förbättrats, medförande ökade utsikter till god verkan
mot en angripares flyg.
Det egna luftvärnet kan med fog betecknas som det egna flygvapnets bästa bundsförvant. Befintligheten av ett effektivt
svenskt luftvärnsvapen är också en av betingelserna för ett
svenskt flygvapens möjligheter att lösa sina krävande uppgifter
i hela försvarets tjänst. Tillsammans kunna flygvapen och luftvärnsvapen betecknas som de aktiva luftförsvarsmedlen. Av
dessa besitter flygvapnet stor rörlighet och lång räckvidd, luftvärnsvapnet åter ringa rörlighet och begränsad räckvidd. Intetdera är umbärligt, båda äro nödvändiga.
Att det dessutom fordras vittomfattande anstalter för att skapa
ett civilt luftskydd men att denna vitala fråga på ett bedrövligt
sätt förhalats och ytterligare förhalas genom regeringsförslagets
tilltänkta »utredningsåtgärder» skall till sist blott anmärkas.
Luftskyddsåtgärder kräva år av förberedelser i fredstid. Man
får ej glömma, att de möjligheter till fjärrverkan, som vi kräva
av vårt eget flygvapen, redan äro tillfinnandes hos de främmande
staters, vilka i detta sammanhang främst hava intresse. Det
faktum, att ett luftkrig kan komma över oss som ett åskslag, förr
än vi nu ana, borde om något påskynda organiserandet av ett
effektivt luftförsvar.
Det moderna flygvapnet, givet tillräcklig omfattning i kvantitativt hänseende, med en väl säkerställd underhållstjänst och med
351
Nils Kindberg
de kvalitativa kraven väl tillgodosedda, är tack vare sina möjligheter till stor och långt nående verkan numera en av de primära
faktorerna i det svenska försvarssystemet.
Utan tillgång till ett starkt flygvapen, kompletterat av luftvärn
och civilluftskydd, riskera vi när som helst förödelse över land
och folk.
Med ett starkt flygvapen åter, av modern organisation och med
förstklassig teknisk och militär utrustning ökas utsikterna till
fredens bevarande ävensom möjligheterna att i händelse av ofred
framgångsrikt försvara Sverige. Möjligheter beredas därmed
också att bevara vårt land för ofredens värsta hemsökelse – en
stormakts terroriserande luftkrigföring – samt att bereda ett
verksamt skydd mot varje slag av anfall, riktade mot Sveriges
’Vitala intressen.
352