Om Stockholm anfalles från luften
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
OM S1~0CKHOLM
ANFALLES FRÅN LUFTEN -?
Av kapten RICIIARD AOKERJifAN, Stockholm
OM STOOKHOLM anfölles från luften, vad skulle då hända?
Försvarsfrågans pågående behandling, spänningen i världen,
telegrammen från Östafrika, göra frågan aktuell icke blott för
Stockholm, som i detta fall endast får tjäna som exempel, utan för
hela landet.
Låt oss försöka besvara den med ett exempel, där vårt försvarsläge, sådant det är just nu, valts till utgångspunkt. Låt oss så-
lunda utan alla politiska eller strategiska funderingar antaga,
att ett flyganfall kan komma vilket ögonblick som helst och att
man i Stockholm vet detta och hunnit låta den luftförsvarsorganisation, som på någon dag nu är möjlig att åstadkomma, träda
i funktion.
En flyglarmsignal från några fåtaliga sirener, hörbara endast
över vissa delar av staden, markerar upptakten till ett flyganfall på Stockholm och åstadkommer sannolikt ögonblickligen en
icke ringa villervalla och ängslan. Icke därför att föreskrifter och
förhållningsregler saknas – Stockholm är en av de städer i landet, där den detaljen verkligen är förberedd – utan emedan ingen
förut övats i vad han eller hon har att göra och därför att de
skyddsanordningar, som bort utföras redan i fredstid, icke finnas.
Då sirenerna tystnat kan möjligen motorljudet höras från tre
jaktflygplan, som stiga fienden till mötes. Denna flygstyrka är
den största, som nu kan hållas ständigt startberedd. Knappt 10
minuter efter larmsignalen och långt ovan jaktflygplanen, som
ännu icke hunnit så högt, bli de fientliga bombplanen synliga.
Sammanhållna men ändock med stora luckor, avstånd och höjdskillnader komma de flygande på 4 a 5,000 meters höjd. Några
ulltappsliknande moln från krevader breda ut sig i deras närhet
och nästan i samma ögonblick komma de första bombnedslagen
i staden. Det enda av de få luftvärnsbatterierna, som kan nå
381
Richard Akerman
fienden, gör sin plikt, men dess projektiler komma för sent. Ett
eller ett par av fiendeplanen bli kanske träffade, men först sedan
de hunnit fälla sina bomber. Ty för att kunna få någon verkan
och icke helt enkelt bli kringfluget har luftvärnsartilleriet måst
ställas tätt inpå, den inre staden. En bombflygare behöver dock
icke flyga ända in över denna för att nå den med sina bomber.
Det moderna flygplanet har hög fart, omkring 100 m/sek. Samma
hastighet ha bomberna i fällningsögonblicket, varför de därefter
komma att beskriva en vid båge framåt mot målet. Ett flygplan
kan redan 2-3 km. från staden avleverera en verksam bombsalva
och därpå helt ägna sig åt att undkomma.
Den inre delen av staden är på detta sätt endast mycket ofullständigt skyddad av luftvärnsartilleriet, den yttre icke alls.
Områden sådana som Värtan, Sundbyberg, Bromma och NackaSickla ligga helt blottade. Ett bombplans last på c:a 10 st. 100-
kilosbomber, av vilka åtminstone 2 böra bli träffar då riktningen
icke störes, är tillräcklig för att sätta gasverket vid Värtan helt
ur funktion; lasten i ett annat flygplan räcker väl för att göra
ett enda bål av oljehamnen, där intet hindrar att elden sprides
från det ena upplaget till det andra.
Två andra flygplan anfalla vart och ett med fyra 250-kilosbomber centralstationen och Separators fabriker på Kungsholmen. Den förra får kanske en träff på perrongerna, där en stor
grop bildas och taket på en vid yta slungas bort men i övrigt
ingen större skada åstadkommes, emed~n bomben får brisera utan
egentlig fördämning. En träff i Separator, som säkerligen misstänkts för krigsleveranser, kan bliva hundratals oskyddade och
oskyldiga arbetares död. Nästan större skada än dessa träffar
anställa de bomber, som fela de avsedda målen och falla inom de
närmaste 100-tal meterna däromkring, d. v. s. på St. Eriks sjukhus, Serafimerlasarettet och stadshuset samt i bostadshusen kring
Fleminggatan och i affärskvarteren vid Vasagatan. En 250-kilosbomb, som faller på ett gammalt tegelhus, tränger igenom taket
och de översta våningarna, briserar i någon av de nedre, slungar
upp vad som finns däröver och trycker ut murarna, varefter spillrorna i sin tur trycka in trossbotten efter trossbotten och rasa
ända ned i källaren, om denna är av svag konstruktion. Av
dem, som befinna sig i huset, kommer näppeligen någon oskadad
därifrån.
Samtidigt som detta sker kunna även från Långholmshållet
382
Om Stockholm anfalles från luften – -?
kanonskott och bombsmällar höras. Några divisioner mindre
bombplan söka sig tätt över Mälarens vatten och därför länge
dolda in mot staden. Det par gamla luftvärnskanoner, som finnes
åt detta hållet, söker efter bästa förmåga hejda dem. Svårigheten att kmiha sidrikta kanonerna lika fort som flygplanen
svepa förbi minskar eldens verkan. Dessutom anfalles batteriet
självt av de främsta fientliga planen och måste använda sina kanoner till självförsvar. De flesta flygarna komma därför in över
staden utan att alls ha blivit beskjutna. Några av dem äro utrustade med brisansbomber, vilka de fälla mot järnvägsbron. Det
stora flertalet bomber hamnar därvid visserligen i vattnet, men
en träff är tillräcklig för att tillfälligt avbryta all järnvägstrafik
mellan norr och söder genom Stockholm. Andra flygplan hava
medfört lätta brandbomber, som de i hundratal låta regna över
staden inellan broarna, särskilt den del, där statsdepartementen
äro belägna. Åven dessa bomber falla till stor del på platser,
där de ej ha möjlighet att göra någon verkan. Men där de falla
på ett hustak, slå de igenom detta och bliva liggande på vinden.
Som denna i de flesta fall är belamrad med allsköns bråte och
husinvånarna — om de alls märka vad som händer ovanför dem
i byggnaden – icke veta hur brandbomberna skola släckas med
sand eller aska, ha snart flera eldhärdar uppstått. Tillsammans
kunna dessa inom kort bilda en jätteeldsvåda med alla förutsättningar att bliva Stockholms mest svårsläckta även om brandkåren sätter in sina samlade krafter och låter alla de otaliga rop
på hjälp, som ingå från andra delar av staden, förklinga obeaktade.
I den mitt på dagen folkrikaste delen av staden, i kvarteren
mellan Kungsgatan och Strömmen med kontor och stora affärer men utan alla egentliga skyddsanordningar, har tillståndet
alltsedan flyglarmsignalen sannolikt gränsat till panik. Ån värre
blir det säkerligen, då en ny division stora flygplan fäller nära
10 ton bomber över husen och de skyddslösa människorna.
Kanske har i allt detta känts en svag senapslukt och någon
varskott polisen på en telefonledning, som ej blivit avbruten. De
fåtaliga gasspanare, som finnas och ha utrustning, rycka ut och
kunna konstatera senapsgas. Hela området mellan Hamngatan,
Nybroplan och Gustav Adolfs torg måste så småningom avspärras. Det är tydligen en tredje tung bombdivision, som haft denna
gasbeläggning till sin uppgift. Den fåtaliga personal, som finnes
383
Richard Akerman
utrustad med gasmasker och gasskyddskläder, får fullt arbete
med att taga vård om de vid brisansbombnedslagen skadade. Alla,
som så kunna, lämna det hemsökta området. Med den brist på ordningshållningspersonal, gasspanare och saneringsmanskap, som
förefinnes, och i all synnerhet på grund av den allmänna okunnigheten om gasens verkningar och hur man skyddar sig däremot,
kan det icke undvikas, att många komma i beröring med gasen,
som ej skulle ha behövt detta, att gasen sprides med kläder och
fordon m. m. till förut oberörda delar av staden, och framför allt
att de gasskadade, som många länge icke ha reda på att de äro
det, ej få den snara avklädning och tvättning, som skulle ha
räddat dem från de värsta följderna av gasen. Röda Korsets här
och var upprättade hjälpplatser med sin gassjukvårdssakkunniga
personal och lämpliga utrustning bli snart överfulla, så mycket
mer, som på de ordinarie sjukhusen i de flesta fall de gasskadade
ej kunna mottagas, enär inga förberedelser fått vidtagas därför.
Då såväl saneringspersonal som materiel endast finnes i ringa
mängd, kommer det härjade området troligen att i veckor vara
obeträdbart för andra än personer med gasskydd. Dessutom
komma de avdunstande gaserna att utgöra en ständig fara för
omkringliggande kvarter. Det livliga affärsliv, som tidigare
blomstrat inom dessa stadens centrala delar, är för lång tid framåt
mer eller mindre lamslaget, vilket utan tvivel även var flendemi
avsikt med anfallet.
Detta skulle vara en bild av ett flyganfall på Stockholm utfört
med c:a 100 tunga, medeltunga och lätta bombplan. En fantasibild visserligen, men dock grundad på beräkningar av vad som
är verkligen möjligt att uppnå. Med vårt nuvarande luftförsvar
är Stockholm tämligen räddningslöst prisgivet åt en förhärjning
av detta slag från luften. Rikets övriga städer och industriorter
äro det i kanske än högre grad. Så behövde det dock icke vara.
Ty för den, som vill, är ett effektivt luftförsvar möjligt att åstadkomma.
Låt oss undersöka vad som behövs och återigen taga Stockholm
som exempel.
Innan det lokala försvaret skärskådas, bör rätteligen det kollektiva, det som skulle kunna utövas av ett, ännu obefintligt, svenskt
bombflygvapen, något behandlas. För Stockholm vore verkan
384
Om Stockholm anfalles från luften – –?
därav i vissa fall högst betydande. Antag att exempelvis 100 flygplan av viss typ stå till förfogande på Åland för att över Stockholm fälla 1,000 ton bomber, vartill behövas 5 flygdagar. Om ett
svenskt bombflyg omöjliggör uppläggande av förråd, uppställande av flygplan och iordningställande av flygfält på Åland och
tvingar fienden dels till basering t. ex. på Åbo, dels till att något
ägna sin uppmärksamhet åt bekämpningen av de svenska flygstridskrafterna, så bli i stället 10 flygdagar nödvändiga för att
föra den önskade bomblasten till Stockholm. Endast denna lilla
basförflyttning bakåt tvingar alltså motståndaren till dubbel
kraftinsats. Härtill addera sig verkan av de förluster, som fienden eventuellt lider under de svenska anfallen. Tillkomsten av
svenska bombflygförband kommer härigenom att högst väsentligt
underlätta lösandet av det lokala luftförsvarets uppgifter. övertaga dessa uppgifter kunna bombförbanden emellertid icke. I all
synnerhet gäller detta i ett land med Sveriges ytvidd och utsträckning.
I det lokala luftförsvaret ha jaktflygplanen länge spelat en på
världskrigets erfarenheter byggd mycket fr.amträdande roll. På
senaste tiden ha de dock i någon mån fått vika för de markbundna
försvarsmedlen. striden i luften utkämpas i allmänhet med flera
-i regel tre- jaktplan mot ett och samma mål. Endast ett samtidigt anfall från flera håll giver nämligen utsikt till framgång
gentemot ett välbeväpnat modernt bombplan. En divison på 12
jaktplan förmår alltså i regel anfalla 4 bombplan. J aktflygplanen
kunna icke hållas ständigt i luften; detta skulle snart slita ut
både personal och materiel till ingen nytta. De måste i stället
stå startberedda på marken, något som nödvändiggör, att förbandet indelas i avlösningar, vilka enligt all erfarenhet böra vara
minst tre. För Stockholms del medför detta ett minimikrav på
tre divisioner, d. v. s. en flottilj, varav alltid en division kan vara
startberedd dygnet om.
De yttersta luftbevakningsstationer, varifrån Stockholm kan
alarmeras för annalkande fientliga flygplan, ligga ungefär 5 mil
från staden. Dessa 5 mil tillryggalägga moderna bombplan på
10 min. Borträknas två minuter för rapportering och start återstå endast 8 min. för de svenska jaktplanen att hinna stiga till
samma höjd som motståndaren. Eftersom denne kan komma på
5,000 m. höjd, d. v. s. intill gränsen för vad det utan särskild apparatur är behagligt att under längre tid flyga på, kräves av de
385
Richard Åkerman
Karta över Stockholm med omgivningar.
svenska jaktplanen, att de skola kunna stiga till denna höjd på
de 8 minuterna. De nuvarande svenska jaktplanen uppfylla icke
denna fordran, men utländska typer finnas som göra det. En flottilj sådana jaktflygplan behöves alltså för Stockholm. Visserligen
kan den styrka därav, en division, som ständigt skall hållas startberedd, icke gärna få någon större verkan i en luftstrid mot en
överlägsen motståndare, men den medför en oskattbar fördel för
det övriga försvaret därigenom, att den tvingar fienden att hålla
samman och hindrar honom att anfalla med bombplanen ett och
ett från olika håll och på olika höjder samtidigt. Ett sådant utspritt anfall skulle kunna ställa luftvärnsartilleriet inför synnerligen svåra problem.
Behovet av luftvärnsartilleri är avhängigt av storleken på det
område, som skall skyddas. I Stockholm ligga de viktigaste affärskvarteren i stadens mitt. Däromkring sträcker sig ett bälte
386
Om Stockholm anfalles från luften – -?
med företrädesvis stora boningshus. Utanför detta bälte ligga de
viktigasto industrierna och därutom i sin tur trädgårdsstäderna.
De senare upptaga ett vidstr~ickt område och utgöra dessutom icke
några troliga mål för on anfallande fiende, varför de måste och
även ansetts kunna lämnas utanför luftvärnsskyddet Industrierna däremot utgöra på en gång de viktigaste skyddsföremålen
och de sannolikaste anfallsmålen. De måste beredas skydd. Det
ungefärliga område, som sålunda bör kunna luftvärnsförsvaras, är
inritat på fig. l. Som tidigare nämnts kan detta område nås av
bomber, som fällas på ett betydande avstånd därifrån, enär
bombbanan har formen av en framåt böjd båge. Detta medför att
de fientliga flygplanen måste vara nedkämpade redan innan de
nått ett visst avstånd, beriiknat till minst 2 km., från skyddsområdets yttersta griins. Luftvärnsartilleriets verkan skall sålunda
vara uppnådd redan i den linje, som på fig. l är streckad.
Varje luftvärnsbatteri förmår i medeltal försvara en front av
3 km.1 För Stockholms del innebär detta ett krav på 16 luftvärnsbatterier, vilka alla skola kunna verka upp till 5 a 6,000 m. höjd
och därför måste bestå av kanoner med minst 7 cm. kaliber. En
minskning av antalet 16 skulle medföra antingen att ringen kring
Stockholm måste dragas tillsammans, varigenom vissa av de allra
viktigaste industrierna skulle blottas, eller ock att en lucka måste
lämnas i luftförsvaret. En sådan lucka är emellertid snart upptäckt från luften och blir utan tvivel utnyttjad för in- och utflygningar. Hela det för Stockholm organiserade artilleriförsvaret löper i sådant fall risk att bli stående såsom overksam åskå-
dare till bombplanens manövrer.
De 16 batterierna för beskjutning av på hög höjd framgående flygare äro emellertid icke nog. Såsom i exemplet framhållits kunna
batterierna bliva anfallna av attackplan och därigenom tvingade
att övergiva sin egentliga uppgift, bekämpandet av bombplanen,
för att övergå till självförsvar. Detta måste förhindras därigenom att batterierna få kulsprutor till sitt eget skydd. Den kuperade terrängen kring Stockholm och de dalgångar, som denna
bildar, medgiver en inflygning i staden på låg höjd och under
1 Batteriet kan visserligen skjuta över vidsträcktare område, men hinner på de
större avstånden och höjderna icke få iväg tillräckligt många säkra skott för att
nedskjutning skall kunna påräknas. På tre km: s front föreligger dock i det närmaste säkerhet för att minst ett fullt verksamt skott skall kunna erhållas, om batteriet ser målet och detta utför en jämn flygning. Dessa villkor måste flygaTen i sin
tur uppfylla för att kunna fälla sina bomber med precision.
387
Richard Åkerman
de stora batteriernas verkningsområden. Snabbskjutande kanoner
måste därför grupperas i dessa dalsänkor. Samma slags kanoner
behövas också på vissa för störtbombfällning särskilt utsatta mål,
såsom gasverket, Årstabron o. s. v. I allt kan beräknas ett behov
av 8 batterier dylika kanoner, förslagsvis av Bofors 40 mm.
automatkanontyp. Till detta artilleriförsvar kommer ett antal
strålkastare, en absolut förutsättning både för att kanonerna och
jaktflygplanen skola kunna utnyttjas i mörker. Strålkastarförbandens lyssnarapparater hava ävenledes viktiga uppgifter att
fylla vid mulet väder och dimma. Sammanlagt krävas härför 10
strålkastartroppar.
Det hittills berörda utgör luftförsvarets aktiva del. Den passiva delen, det civila luftskyddet, är, som tidigare antytts, för
Stockholms del redan i viss utsträckning planlagt. Största förtjänsten härav tillkommer överståthållare Nothin. Mycket fattas
emellertid ännu för att de planlagda åtgärderna skola kunna
verkställas. Utbildning och utrustning förefinnes ingalunda i den
grad, som önskvärt och behövligt är. Den största bristen ligger
emellertid däri, att statliga föreskrifter för luftskyddet saknas.
De rent lokala åtgärderna äro än så länge i mångt och mycket
beroende på vederbörandes goda vilja. Denna är icke överallt förhanden, och ojämnhet i åtgärderna har på så sätt blivit oundviklig. I luftskyddet ingår emellertid ett flertal förberedelser, som
måste vidtagas på lång sikt. Sådana äro bl. a. utbildning av all
läkar- och sjuksköterskepersonal i gasskyddstjänst, införandet av
kännedomen om och tanken på bombernas verkan när det gäller
stadsbebyggelse och stadsplanering, industriens förflyttning från
städerna och förbud för tätare bebyggelse i närheten av särskilt
utsatta anfallsmål, luftskyddets sammankopplande med arbetarskyddet, beredande av möjligheter för avhållande av luftskyddsövningar i fred och skyldighet att deltaga i luftskyddet i krig
m. m. Utan att dessa frågor regleras löper luftskyddet fara att
endast bliva en pappersorganisation. Kostnadsfrågan är kanske
svårast att ordna. Staten får icke undandraga sig medverkan men
å andra sidan äro de flesta anordningar i så hög grad lokalbetonade, att även län, kommuner, bolag och enskilda på något sätt
måste tagas i anspråk därför. I Stockholm måste det kravet ställas på det civila luftskyddet, att det skall kunna träda i funktion
på 10 minuter, d. v. s. på den tid, som staden har att räkna med
som förvarningstid.
388
Om Stockholm anfalles från luften – -?
Med ett luftförsvar, som utom bombflygstridskrafter upptager l
jaktflottilj, 16 luftvärnsbatte’rier, 8 automatkanonbatterier och 10
strålkastartroppar samt ett statligt lett civilt luftskydd, kan
Stockholm försvaras. Visserligen får man icke fordra, att fientliga flygare därmed skola helt kunna hindras från att nå fram
över staden och där fälla sina bomber. Men ingen fiende skall
kunna komma dit utan att bliva bekämpad och invecklad i en allvarlig strid.
Regeringen har i sin proposition föreslagit en luftvärnsorganisation, som endast medgiver uppsättandet av omkring 5 batterier för hela den svenska hemortens, däri inbegripet Stockholms,
försvar. Att detta antal är grovt otillräckligt behöver icke närmare motiveras. Mellanpartierna ha i likhet med försvarskommissionen föreslagit omkring 20 luftvärnsbatterier, 9 automatkanonbatterier och 10 strålkastartroppar d. v. s. ett antal, som endast obetydligt överstiger behovet för Stockholm.. I såväl kommissionsbetänkandet som partimotionerna framhålles också, att
det uppsatta luftvärnsartilleriet huvudsakligen är avsett för
Stockholm och de bakre flygbasernas skydd. Till den senare uppgiften finnas, sedan behovet för Stockholm avräknats, endast fyra
luftvärnsbatterier och ett automatkanonbatteri, en styrka, som
ingalunda kan anses för kraftigt tilltagen för att skydda flygstationerna. En nära till hands liggande jämförelse med vad som
i motsvarande hänseende göres för flottstationerna visar detta
klarast. Någon hållbar motivering för att hela den svenska hemorten utom huvudstaden på detta sätt lämnas öppen har icke
framlagts. Högerpartiet har också funnit detta förhållande vara
en av de allvarligaste bristerna i mellanpartiernas förslag och därför motionerat om en ökad materieltilldelning för luftvärnet, som
genom ianspråktagande av landstormen skulle medgiva uppsättarrdet av ytterligare 6 luftvärnsbatterier och icke mindre än omkring 50 automatkanonbatterier. Även denna styrka skulle visserligen lämna flera viktiga objekt oförsvarade eller endast ofullständigt försvarade. Men den medger dock, särskilt om batterierna hållas rörliga, att fienden bekämpas även annorstädes än
i Stockholm och städse vid alla sina företag måste räkna med
förluster genom luftvärnsartillerield.
Samtliga borgerliga partier såväl som regeringen ha föreslagit
uppsättarrdet av en jaktflottilj. Denna är tillräcklig för Stockholm men räcker icke till mera. Armen, kustflottan, fästningarna
389
28- 36327. Svensk Tidskrift 1936.
Richard Akerman
och flygbaserna måste sålunda bliva utan jaktförband, såvida
icke stockholmsförsvaret skall splittras och staden någon tid av
dygnet lämnas utan jaktskydd. Det måste betecknas som beklagligt, att icke en andra jaktflottilj kunnat uppsättas, och förvå-
nande, att icke på något håll detta behov beaktats.
I fråga om det civila luftskyddet har regeringen såväl genom
sin proposition som genom den i dagarna tillsatta utredningen
ånyo undvikit att taga den så väl behövliga statliga ledningen.
I själva verket förelåg redan för två år sedan- vilket även framgår av försvarsministerns yttrande till statsrådsprotokollet –
alla förutsättningar för att regeringen skulle ha kunnat fattat
beslut om hur det civila luftskyddet borde planläggas och ledas.
Chefen för generalstaben hade då framlagt ett förslag, som godkänts av alla berörda myndigheter, samma förslag, som sedermera
även försvarskommissionen ansett sig böra förorda och som såväl
mellanpartierna som högerpartiet motionerat om. Enligt detta
förslag skulle planläggningen och ledningen av luftskyddet åvila
en luftskyddsbyrå inom socialdepartementet och ute i landet länsstyrelserna. Innan denna organisation kommer i gång och får
verka blir aldrig det civila luftskyddet – eller ens undersökningen av hur det kan ordnas – enhetligt lett och få icke heller
åtgärderna det praktiska värde, som avses. En fortsättning på de
utredningar, som pågått sedan 1918, kan under inga förhållanden
föra luftskyddet framåt.
Sedan försvarskommissionens betänkande avgavs, har det abessinska fälttåget givit en ny lektion i det moderna krigets gestaltning och behovet av luftförsvar. Det måste dock påpekas, att erfarenheterna från Abessinien om flygvapnets verkningsfulla insatser icke kunna direkt omsättas på svenska förhållanden. A ena
sidan har det italienska flygvapnet haft att verka mot en okunnigare och mer odisciplinerad befolkning än den svenska, liksom
också de abessinska lerhyddorna och tälten givetvis varit lättare
att förstöra än våra svenska tegel- och betonghus. De abessinska
s. k. luftvärnsvapnen ha säkerligen varit kulsprutor av äldre konstruktion och sannolikt även med bristfällig ammunition och
aldrig vad vi mena med luftvärnskanoner. Men å andra sidan
voro Abessiniens förvaltning och folkförsörjning på intet sätt så
känsliga som de svenska, och något försörjningskrig i egentlig
bemärkelse har med flyget aldrig kunnat utföras av italienarna.
Icke förty visar det ostafrikanska fälttåget vilka oerhörda möj- 390
Om Stockholm anfalles från luften – -?
ligheter, som det nya modernt utrustade flygvapnet besitter. Att
därför hängiva sig åt en pessimism i fråga om möjligheterna till
försvar vore ändock säkerligen oriktigt. Erfarenheterna från
världskriget, under fredsskjutningar vunna träffresultat, övningar och experiment, visa alla på, att ett organiserat luftförsvar förmår nedbringa verkan av flyganfall så väsentligt, att den
räknad i döda, sårade och materielskador samt uttryckt i siffror
kan utgöra endast 10 % av vad den helt oförsvarade blir utsatt
för. Det är beklagligt, att icke skyddet kan göras fullständigt.
Att rädda 90 av 100 är dock även det en stor uppgift. Skyddet
blir emellertid 100-procentigt, om fiendens förluster kunna göras
så stora och hans vinster med anfallen så små, att han finner det
förmånligast att helt lämna hemorten i fred. Detta är ett mål,
som ingalunda är ouppnåeligt.
Inför de händelser, som utspelats på den afrikanska krigsskådeplatsen och av vilka ingen torde ha undgått att taga intryck, är
regeringens sätt att behandla luftförsvarsfrågan minst sagt upprörande. Av samma anledning är det också förvånande, att icke
mellanpartierna funnit skäl frångå sin i försvarskommissionen
tillkännagivna åsikt, att endast Stockholm bör försvaras, och höjt
materielanslaget till luftvärnet. Åtminstone måste de personer,
militära och civila, på vilka under ett krig ansvaret för den civila
befolkningens skydd vilar och av vilka säkerligen detta ansvar
också kommer att utkrävas, betrakta njuggheten i fråga om hemortens luftförsvar med allvarligaste oro och bekymmer.
3!)1
ANFALLES FRÅN LUFTEN -?
Av kapten RICIIARD AOKERJifAN, Stockholm
OM STOOKHOLM anfölles från luften, vad skulle då hända?
Försvarsfrågans pågående behandling, spänningen i världen,
telegrammen från Östafrika, göra frågan aktuell icke blott för
Stockholm, som i detta fall endast får tjäna som exempel, utan för
hela landet.
Låt oss försöka besvara den med ett exempel, där vårt försvarsläge, sådant det är just nu, valts till utgångspunkt. Låt oss så-
lunda utan alla politiska eller strategiska funderingar antaga,
att ett flyganfall kan komma vilket ögonblick som helst och att
man i Stockholm vet detta och hunnit låta den luftförsvarsorganisation, som på någon dag nu är möjlig att åstadkomma, träda
i funktion.
En flyglarmsignal från några fåtaliga sirener, hörbara endast
över vissa delar av staden, markerar upptakten till ett flyganfall på Stockholm och åstadkommer sannolikt ögonblickligen en
icke ringa villervalla och ängslan. Icke därför att föreskrifter och
förhållningsregler saknas – Stockholm är en av de städer i landet, där den detaljen verkligen är förberedd – utan emedan ingen
förut övats i vad han eller hon har att göra och därför att de
skyddsanordningar, som bort utföras redan i fredstid, icke finnas.
Då sirenerna tystnat kan möjligen motorljudet höras från tre
jaktflygplan, som stiga fienden till mötes. Denna flygstyrka är
den största, som nu kan hållas ständigt startberedd. Knappt 10
minuter efter larmsignalen och långt ovan jaktflygplanen, som
ännu icke hunnit så högt, bli de fientliga bombplanen synliga.
Sammanhållna men ändock med stora luckor, avstånd och höjdskillnader komma de flygande på 4 a 5,000 meters höjd. Några
ulltappsliknande moln från krevader breda ut sig i deras närhet
och nästan i samma ögonblick komma de första bombnedslagen
i staden. Det enda av de få luftvärnsbatterierna, som kan nå
381
Richard Akerman
fienden, gör sin plikt, men dess projektiler komma för sent. Ett
eller ett par av fiendeplanen bli kanske träffade, men först sedan
de hunnit fälla sina bomber. Ty för att kunna få någon verkan
och icke helt enkelt bli kringfluget har luftvärnsartilleriet måst
ställas tätt inpå, den inre staden. En bombflygare behöver dock
icke flyga ända in över denna för att nå den med sina bomber.
Det moderna flygplanet har hög fart, omkring 100 m/sek. Samma
hastighet ha bomberna i fällningsögonblicket, varför de därefter
komma att beskriva en vid båge framåt mot målet. Ett flygplan
kan redan 2-3 km. från staden avleverera en verksam bombsalva
och därpå helt ägna sig åt att undkomma.
Den inre delen av staden är på detta sätt endast mycket ofullständigt skyddad av luftvärnsartilleriet, den yttre icke alls.
Områden sådana som Värtan, Sundbyberg, Bromma och NackaSickla ligga helt blottade. Ett bombplans last på c:a 10 st. 100-
kilosbomber, av vilka åtminstone 2 böra bli träffar då riktningen
icke störes, är tillräcklig för att sätta gasverket vid Värtan helt
ur funktion; lasten i ett annat flygplan räcker väl för att göra
ett enda bål av oljehamnen, där intet hindrar att elden sprides
från det ena upplaget till det andra.
Två andra flygplan anfalla vart och ett med fyra 250-kilosbomber centralstationen och Separators fabriker på Kungsholmen. Den förra får kanske en träff på perrongerna, där en stor
grop bildas och taket på en vid yta slungas bort men i övrigt
ingen större skada åstadkommes, emed~n bomben får brisera utan
egentlig fördämning. En träff i Separator, som säkerligen misstänkts för krigsleveranser, kan bliva hundratals oskyddade och
oskyldiga arbetares död. Nästan större skada än dessa träffar
anställa de bomber, som fela de avsedda målen och falla inom de
närmaste 100-tal meterna däromkring, d. v. s. på St. Eriks sjukhus, Serafimerlasarettet och stadshuset samt i bostadshusen kring
Fleminggatan och i affärskvarteren vid Vasagatan. En 250-kilosbomb, som faller på ett gammalt tegelhus, tränger igenom taket
och de översta våningarna, briserar i någon av de nedre, slungar
upp vad som finns däröver och trycker ut murarna, varefter spillrorna i sin tur trycka in trossbotten efter trossbotten och rasa
ända ned i källaren, om denna är av svag konstruktion. Av
dem, som befinna sig i huset, kommer näppeligen någon oskadad
därifrån.
Samtidigt som detta sker kunna även från Långholmshållet
382
Om Stockholm anfalles från luften – -?
kanonskott och bombsmällar höras. Några divisioner mindre
bombplan söka sig tätt över Mälarens vatten och därför länge
dolda in mot staden. Det par gamla luftvärnskanoner, som finnes
åt detta hållet, söker efter bästa förmåga hejda dem. Svårigheten att kmiha sidrikta kanonerna lika fort som flygplanen
svepa förbi minskar eldens verkan. Dessutom anfalles batteriet
självt av de främsta fientliga planen och måste använda sina kanoner till självförsvar. De flesta flygarna komma därför in över
staden utan att alls ha blivit beskjutna. Några av dem äro utrustade med brisansbomber, vilka de fälla mot järnvägsbron. Det
stora flertalet bomber hamnar därvid visserligen i vattnet, men
en träff är tillräcklig för att tillfälligt avbryta all järnvägstrafik
mellan norr och söder genom Stockholm. Andra flygplan hava
medfört lätta brandbomber, som de i hundratal låta regna över
staden inellan broarna, särskilt den del, där statsdepartementen
äro belägna. Åven dessa bomber falla till stor del på platser,
där de ej ha möjlighet att göra någon verkan. Men där de falla
på ett hustak, slå de igenom detta och bliva liggande på vinden.
Som denna i de flesta fall är belamrad med allsköns bråte och
husinvånarna — om de alls märka vad som händer ovanför dem
i byggnaden – icke veta hur brandbomberna skola släckas med
sand eller aska, ha snart flera eldhärdar uppstått. Tillsammans
kunna dessa inom kort bilda en jätteeldsvåda med alla förutsättningar att bliva Stockholms mest svårsläckta även om brandkåren sätter in sina samlade krafter och låter alla de otaliga rop
på hjälp, som ingå från andra delar av staden, förklinga obeaktade.
I den mitt på dagen folkrikaste delen av staden, i kvarteren
mellan Kungsgatan och Strömmen med kontor och stora affärer men utan alla egentliga skyddsanordningar, har tillståndet
alltsedan flyglarmsignalen sannolikt gränsat till panik. Ån värre
blir det säkerligen, då en ny division stora flygplan fäller nära
10 ton bomber över husen och de skyddslösa människorna.
Kanske har i allt detta känts en svag senapslukt och någon
varskott polisen på en telefonledning, som ej blivit avbruten. De
fåtaliga gasspanare, som finnas och ha utrustning, rycka ut och
kunna konstatera senapsgas. Hela området mellan Hamngatan,
Nybroplan och Gustav Adolfs torg måste så småningom avspärras. Det är tydligen en tredje tung bombdivision, som haft denna
gasbeläggning till sin uppgift. Den fåtaliga personal, som finnes
383
Richard Akerman
utrustad med gasmasker och gasskyddskläder, får fullt arbete
med att taga vård om de vid brisansbombnedslagen skadade. Alla,
som så kunna, lämna det hemsökta området. Med den brist på ordningshållningspersonal, gasspanare och saneringsmanskap, som
förefinnes, och i all synnerhet på grund av den allmänna okunnigheten om gasens verkningar och hur man skyddar sig däremot,
kan det icke undvikas, att många komma i beröring med gasen,
som ej skulle ha behövt detta, att gasen sprides med kläder och
fordon m. m. till förut oberörda delar av staden, och framför allt
att de gasskadade, som många länge icke ha reda på att de äro
det, ej få den snara avklädning och tvättning, som skulle ha
räddat dem från de värsta följderna av gasen. Röda Korsets här
och var upprättade hjälpplatser med sin gassjukvårdssakkunniga
personal och lämpliga utrustning bli snart överfulla, så mycket
mer, som på de ordinarie sjukhusen i de flesta fall de gasskadade
ej kunna mottagas, enär inga förberedelser fått vidtagas därför.
Då såväl saneringspersonal som materiel endast finnes i ringa
mängd, kommer det härjade området troligen att i veckor vara
obeträdbart för andra än personer med gasskydd. Dessutom
komma de avdunstande gaserna att utgöra en ständig fara för
omkringliggande kvarter. Det livliga affärsliv, som tidigare
blomstrat inom dessa stadens centrala delar, är för lång tid framåt
mer eller mindre lamslaget, vilket utan tvivel även var flendemi
avsikt med anfallet.
Detta skulle vara en bild av ett flyganfall på Stockholm utfört
med c:a 100 tunga, medeltunga och lätta bombplan. En fantasibild visserligen, men dock grundad på beräkningar av vad som
är verkligen möjligt att uppnå. Med vårt nuvarande luftförsvar
är Stockholm tämligen räddningslöst prisgivet åt en förhärjning
av detta slag från luften. Rikets övriga städer och industriorter
äro det i kanske än högre grad. Så behövde det dock icke vara.
Ty för den, som vill, är ett effektivt luftförsvar möjligt att åstadkomma.
Låt oss undersöka vad som behövs och återigen taga Stockholm
som exempel.
Innan det lokala försvaret skärskådas, bör rätteligen det kollektiva, det som skulle kunna utövas av ett, ännu obefintligt, svenskt
bombflygvapen, något behandlas. För Stockholm vore verkan
384
Om Stockholm anfalles från luften – –?
därav i vissa fall högst betydande. Antag att exempelvis 100 flygplan av viss typ stå till förfogande på Åland för att över Stockholm fälla 1,000 ton bomber, vartill behövas 5 flygdagar. Om ett
svenskt bombflyg omöjliggör uppläggande av förråd, uppställande av flygplan och iordningställande av flygfält på Åland och
tvingar fienden dels till basering t. ex. på Åbo, dels till att något
ägna sin uppmärksamhet åt bekämpningen av de svenska flygstridskrafterna, så bli i stället 10 flygdagar nödvändiga för att
föra den önskade bomblasten till Stockholm. Endast denna lilla
basförflyttning bakåt tvingar alltså motståndaren till dubbel
kraftinsats. Härtill addera sig verkan av de förluster, som fienden eventuellt lider under de svenska anfallen. Tillkomsten av
svenska bombflygförband kommer härigenom att högst väsentligt
underlätta lösandet av det lokala luftförsvarets uppgifter. övertaga dessa uppgifter kunna bombförbanden emellertid icke. I all
synnerhet gäller detta i ett land med Sveriges ytvidd och utsträckning.
I det lokala luftförsvaret ha jaktflygplanen länge spelat en på
världskrigets erfarenheter byggd mycket fr.amträdande roll. På
senaste tiden ha de dock i någon mån fått vika för de markbundna
försvarsmedlen. striden i luften utkämpas i allmänhet med flera
-i regel tre- jaktplan mot ett och samma mål. Endast ett samtidigt anfall från flera håll giver nämligen utsikt till framgång
gentemot ett välbeväpnat modernt bombplan. En divison på 12
jaktplan förmår alltså i regel anfalla 4 bombplan. J aktflygplanen
kunna icke hållas ständigt i luften; detta skulle snart slita ut
både personal och materiel till ingen nytta. De måste i stället
stå startberedda på marken, något som nödvändiggör, att förbandet indelas i avlösningar, vilka enligt all erfarenhet böra vara
minst tre. För Stockholms del medför detta ett minimikrav på
tre divisioner, d. v. s. en flottilj, varav alltid en division kan vara
startberedd dygnet om.
De yttersta luftbevakningsstationer, varifrån Stockholm kan
alarmeras för annalkande fientliga flygplan, ligga ungefär 5 mil
från staden. Dessa 5 mil tillryggalägga moderna bombplan på
10 min. Borträknas två minuter för rapportering och start återstå endast 8 min. för de svenska jaktplanen att hinna stiga till
samma höjd som motståndaren. Eftersom denne kan komma på
5,000 m. höjd, d. v. s. intill gränsen för vad det utan särskild apparatur är behagligt att under längre tid flyga på, kräves av de
385
Richard Åkerman
Karta över Stockholm med omgivningar.
svenska jaktplanen, att de skola kunna stiga till denna höjd på
de 8 minuterna. De nuvarande svenska jaktplanen uppfylla icke
denna fordran, men utländska typer finnas som göra det. En flottilj sådana jaktflygplan behöves alltså för Stockholm. Visserligen
kan den styrka därav, en division, som ständigt skall hållas startberedd, icke gärna få någon större verkan i en luftstrid mot en
överlägsen motståndare, men den medför en oskattbar fördel för
det övriga försvaret därigenom, att den tvingar fienden att hålla
samman och hindrar honom att anfalla med bombplanen ett och
ett från olika håll och på olika höjder samtidigt. Ett sådant utspritt anfall skulle kunna ställa luftvärnsartilleriet inför synnerligen svåra problem.
Behovet av luftvärnsartilleri är avhängigt av storleken på det
område, som skall skyddas. I Stockholm ligga de viktigaste affärskvarteren i stadens mitt. Däromkring sträcker sig ett bälte
386
Om Stockholm anfalles från luften – -?
med företrädesvis stora boningshus. Utanför detta bälte ligga de
viktigasto industrierna och därutom i sin tur trädgårdsstäderna.
De senare upptaga ett vidstr~ickt område och utgöra dessutom icke
några troliga mål för on anfallande fiende, varför de måste och
även ansetts kunna lämnas utanför luftvärnsskyddet Industrierna däremot utgöra på en gång de viktigaste skyddsföremålen
och de sannolikaste anfallsmålen. De måste beredas skydd. Det
ungefärliga område, som sålunda bör kunna luftvärnsförsvaras, är
inritat på fig. l. Som tidigare nämnts kan detta område nås av
bomber, som fällas på ett betydande avstånd därifrån, enär
bombbanan har formen av en framåt böjd båge. Detta medför att
de fientliga flygplanen måste vara nedkämpade redan innan de
nått ett visst avstånd, beriiknat till minst 2 km., från skyddsområdets yttersta griins. Luftvärnsartilleriets verkan skall sålunda
vara uppnådd redan i den linje, som på fig. l är streckad.
Varje luftvärnsbatteri förmår i medeltal försvara en front av
3 km.1 För Stockholms del innebär detta ett krav på 16 luftvärnsbatterier, vilka alla skola kunna verka upp till 5 a 6,000 m. höjd
och därför måste bestå av kanoner med minst 7 cm. kaliber. En
minskning av antalet 16 skulle medföra antingen att ringen kring
Stockholm måste dragas tillsammans, varigenom vissa av de allra
viktigaste industrierna skulle blottas, eller ock att en lucka måste
lämnas i luftförsvaret. En sådan lucka är emellertid snart upptäckt från luften och blir utan tvivel utnyttjad för in- och utflygningar. Hela det för Stockholm organiserade artilleriförsvaret löper i sådant fall risk att bli stående såsom overksam åskå-
dare till bombplanens manövrer.
De 16 batterierna för beskjutning av på hög höjd framgående flygare äro emellertid icke nog. Såsom i exemplet framhållits kunna
batterierna bliva anfallna av attackplan och därigenom tvingade
att övergiva sin egentliga uppgift, bekämpandet av bombplanen,
för att övergå till självförsvar. Detta måste förhindras därigenom att batterierna få kulsprutor till sitt eget skydd. Den kuperade terrängen kring Stockholm och de dalgångar, som denna
bildar, medgiver en inflygning i staden på låg höjd och under
1 Batteriet kan visserligen skjuta över vidsträcktare område, men hinner på de
större avstånden och höjderna icke få iväg tillräckligt många säkra skott för att
nedskjutning skall kunna påräknas. På tre km: s front föreligger dock i det närmaste säkerhet för att minst ett fullt verksamt skott skall kunna erhållas, om batteriet ser målet och detta utför en jämn flygning. Dessa villkor måste flygaTen i sin
tur uppfylla för att kunna fälla sina bomber med precision.
387
Richard Åkerman
de stora batteriernas verkningsområden. Snabbskjutande kanoner
måste därför grupperas i dessa dalsänkor. Samma slags kanoner
behövas också på vissa för störtbombfällning särskilt utsatta mål,
såsom gasverket, Årstabron o. s. v. I allt kan beräknas ett behov
av 8 batterier dylika kanoner, förslagsvis av Bofors 40 mm.
automatkanontyp. Till detta artilleriförsvar kommer ett antal
strålkastare, en absolut förutsättning både för att kanonerna och
jaktflygplanen skola kunna utnyttjas i mörker. Strålkastarförbandens lyssnarapparater hava ävenledes viktiga uppgifter att
fylla vid mulet väder och dimma. Sammanlagt krävas härför 10
strålkastartroppar.
Det hittills berörda utgör luftförsvarets aktiva del. Den passiva delen, det civila luftskyddet, är, som tidigare antytts, för
Stockholms del redan i viss utsträckning planlagt. Största förtjänsten härav tillkommer överståthållare Nothin. Mycket fattas
emellertid ännu för att de planlagda åtgärderna skola kunna
verkställas. Utbildning och utrustning förefinnes ingalunda i den
grad, som önskvärt och behövligt är. Den största bristen ligger
emellertid däri, att statliga föreskrifter för luftskyddet saknas.
De rent lokala åtgärderna äro än så länge i mångt och mycket
beroende på vederbörandes goda vilja. Denna är icke överallt förhanden, och ojämnhet i åtgärderna har på så sätt blivit oundviklig. I luftskyddet ingår emellertid ett flertal förberedelser, som
måste vidtagas på lång sikt. Sådana äro bl. a. utbildning av all
läkar- och sjuksköterskepersonal i gasskyddstjänst, införandet av
kännedomen om och tanken på bombernas verkan när det gäller
stadsbebyggelse och stadsplanering, industriens förflyttning från
städerna och förbud för tätare bebyggelse i närheten av särskilt
utsatta anfallsmål, luftskyddets sammankopplande med arbetarskyddet, beredande av möjligheter för avhållande av luftskyddsövningar i fred och skyldighet att deltaga i luftskyddet i krig
m. m. Utan att dessa frågor regleras löper luftskyddet fara att
endast bliva en pappersorganisation. Kostnadsfrågan är kanske
svårast att ordna. Staten får icke undandraga sig medverkan men
å andra sidan äro de flesta anordningar i så hög grad lokalbetonade, att även län, kommuner, bolag och enskilda på något sätt
måste tagas i anspråk därför. I Stockholm måste det kravet ställas på det civila luftskyddet, att det skall kunna träda i funktion
på 10 minuter, d. v. s. på den tid, som staden har att räkna med
som förvarningstid.
388
Om Stockholm anfalles från luften – -?
Med ett luftförsvar, som utom bombflygstridskrafter upptager l
jaktflottilj, 16 luftvärnsbatte’rier, 8 automatkanonbatterier och 10
strålkastartroppar samt ett statligt lett civilt luftskydd, kan
Stockholm försvaras. Visserligen får man icke fordra, att fientliga flygare därmed skola helt kunna hindras från att nå fram
över staden och där fälla sina bomber. Men ingen fiende skall
kunna komma dit utan att bliva bekämpad och invecklad i en allvarlig strid.
Regeringen har i sin proposition föreslagit en luftvärnsorganisation, som endast medgiver uppsättandet av omkring 5 batterier för hela den svenska hemortens, däri inbegripet Stockholms,
försvar. Att detta antal är grovt otillräckligt behöver icke närmare motiveras. Mellanpartierna ha i likhet med försvarskommissionen föreslagit omkring 20 luftvärnsbatterier, 9 automatkanonbatterier och 10 strålkastartroppar d. v. s. ett antal, som endast obetydligt överstiger behovet för Stockholm.. I såväl kommissionsbetänkandet som partimotionerna framhålles också, att
det uppsatta luftvärnsartilleriet huvudsakligen är avsett för
Stockholm och de bakre flygbasernas skydd. Till den senare uppgiften finnas, sedan behovet för Stockholm avräknats, endast fyra
luftvärnsbatterier och ett automatkanonbatteri, en styrka, som
ingalunda kan anses för kraftigt tilltagen för att skydda flygstationerna. En nära till hands liggande jämförelse med vad som
i motsvarande hänseende göres för flottstationerna visar detta
klarast. Någon hållbar motivering för att hela den svenska hemorten utom huvudstaden på detta sätt lämnas öppen har icke
framlagts. Högerpartiet har också funnit detta förhållande vara
en av de allvarligaste bristerna i mellanpartiernas förslag och därför motionerat om en ökad materieltilldelning för luftvärnet, som
genom ianspråktagande av landstormen skulle medgiva uppsättarrdet av ytterligare 6 luftvärnsbatterier och icke mindre än omkring 50 automatkanonbatterier. Även denna styrka skulle visserligen lämna flera viktiga objekt oförsvarade eller endast ofullständigt försvarade. Men den medger dock, särskilt om batterierna hållas rörliga, att fienden bekämpas även annorstädes än
i Stockholm och städse vid alla sina företag måste räkna med
förluster genom luftvärnsartillerield.
Samtliga borgerliga partier såväl som regeringen ha föreslagit
uppsättarrdet av en jaktflottilj. Denna är tillräcklig för Stockholm men räcker icke till mera. Armen, kustflottan, fästningarna
389
28- 36327. Svensk Tidskrift 1936.
Richard Akerman
och flygbaserna måste sålunda bliva utan jaktförband, såvida
icke stockholmsförsvaret skall splittras och staden någon tid av
dygnet lämnas utan jaktskydd. Det måste betecknas som beklagligt, att icke en andra jaktflottilj kunnat uppsättas, och förvå-
nande, att icke på något håll detta behov beaktats.
I fråga om det civila luftskyddet har regeringen såväl genom
sin proposition som genom den i dagarna tillsatta utredningen
ånyo undvikit att taga den så väl behövliga statliga ledningen.
I själva verket förelåg redan för två år sedan- vilket även framgår av försvarsministerns yttrande till statsrådsprotokollet –
alla förutsättningar för att regeringen skulle ha kunnat fattat
beslut om hur det civila luftskyddet borde planläggas och ledas.
Chefen för generalstaben hade då framlagt ett förslag, som godkänts av alla berörda myndigheter, samma förslag, som sedermera
även försvarskommissionen ansett sig böra förorda och som såväl
mellanpartierna som högerpartiet motionerat om. Enligt detta
förslag skulle planläggningen och ledningen av luftskyddet åvila
en luftskyddsbyrå inom socialdepartementet och ute i landet länsstyrelserna. Innan denna organisation kommer i gång och får
verka blir aldrig det civila luftskyddet – eller ens undersökningen av hur det kan ordnas – enhetligt lett och få icke heller
åtgärderna det praktiska värde, som avses. En fortsättning på de
utredningar, som pågått sedan 1918, kan under inga förhållanden
föra luftskyddet framåt.
Sedan försvarskommissionens betänkande avgavs, har det abessinska fälttåget givit en ny lektion i det moderna krigets gestaltning och behovet av luftförsvar. Det måste dock påpekas, att erfarenheterna från Abessinien om flygvapnets verkningsfulla insatser icke kunna direkt omsättas på svenska förhållanden. A ena
sidan har det italienska flygvapnet haft att verka mot en okunnigare och mer odisciplinerad befolkning än den svenska, liksom
också de abessinska lerhyddorna och tälten givetvis varit lättare
att förstöra än våra svenska tegel- och betonghus. De abessinska
s. k. luftvärnsvapnen ha säkerligen varit kulsprutor av äldre konstruktion och sannolikt även med bristfällig ammunition och
aldrig vad vi mena med luftvärnskanoner. Men å andra sidan
voro Abessiniens förvaltning och folkförsörjning på intet sätt så
känsliga som de svenska, och något försörjningskrig i egentlig
bemärkelse har med flyget aldrig kunnat utföras av italienarna.
Icke förty visar det ostafrikanska fälttåget vilka oerhörda möj- 390
Om Stockholm anfalles från luften – -?
ligheter, som det nya modernt utrustade flygvapnet besitter. Att
därför hängiva sig åt en pessimism i fråga om möjligheterna till
försvar vore ändock säkerligen oriktigt. Erfarenheterna från
världskriget, under fredsskjutningar vunna träffresultat, övningar och experiment, visa alla på, att ett organiserat luftförsvar förmår nedbringa verkan av flyganfall så väsentligt, att den
räknad i döda, sårade och materielskador samt uttryckt i siffror
kan utgöra endast 10 % av vad den helt oförsvarade blir utsatt
för. Det är beklagligt, att icke skyddet kan göras fullständigt.
Att rädda 90 av 100 är dock även det en stor uppgift. Skyddet
blir emellertid 100-procentigt, om fiendens förluster kunna göras
så stora och hans vinster med anfallen så små, att han finner det
förmånligast att helt lämna hemorten i fred. Detta är ett mål,
som ingalunda är ouppnåeligt.
Inför de händelser, som utspelats på den afrikanska krigsskådeplatsen och av vilka ingen torde ha undgått att taga intryck, är
regeringens sätt att behandla luftförsvarsfrågan minst sagt upprörande. Av samma anledning är det också förvånande, att icke
mellanpartierna funnit skäl frångå sin i försvarskommissionen
tillkännagivna åsikt, att endast Stockholm bör försvaras, och höjt
materielanslaget till luftvärnet. Åtminstone måste de personer,
militära och civila, på vilka under ett krig ansvaret för den civila
befolkningens skydd vilar och av vilka säkerligen detta ansvar
också kommer att utkrävas, betrakta njuggheten i fråga om hemortens luftförsvar med allvarligaste oro och bekymmer.
3!)1