Det spanska sorgespelet
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DET SPANSKA
SORGESPELET
NÄR denna tidskrift för några månader sedan i anledning av
det spanska systemskiftet ägnade sin uppmärksamhet åt förhållandena söder om Pyreneerna, ställde den en rätt dyster prognos
för den kommande utvecklingen därstädes. För en dylik förutsägelse behövdes sannerligen ingen politisk siarblick: uppfattningen delades säkert av varje person med någon kännedom om
Spaniens sociala förhållanden, om spanskt politiskt temperament
och speciellt om spansk borgerlig vänsters regeringsduglighet, allt
sådant det kommit till uttryck i Spaniens nyare historia. Det är
nu blott att konstatera, att olycksspådomarna besannats, tyvärr
ännu snabbare och i än fruktansvärdare former, än även en
pessimistisk bedömare kunnat vänta.
Den regim, som blev frukten av februarivalen, var från början
• ytterst svag. Detta gäller redan dess personbestånd: akademici
och ideologer utan administrativ eller praktiskt-ekonomisk erfarenhet, mestadels utsedda blott på grund av sin radikala »Gesinnungstiichtigkeit» eller sina förbindelser med regeringschefen
Azaiia, en politiker, om vars kapacitet meningarna äro ytterst
delade. Vidare hade regimen alltför litet underlag ute i landet.
Vänsterpartiernas avsevärda majoritet i cortes berodde på valmetoden, ej på väljarnas verkliga fördelning. Slutligen var regeringens ställning svag även hos dess egna anhängare. Den bestod
blott av borgerligt-radikala element, medan cortesmajoritetens
tyngdpunkt låg bland socialister, kommunister, syndikalister och
anarkister av olika schatteringar, till stor del dock av högröd
nyans. Dessa bolsjeviserade element under ledning av obesvärade
demagoger såsom Largo Caballero hade ej behövt lämna någon
gisslan åt regeringen utan kunde ägna all sin kraft åt att
skrämma den från varje försök till en moderat politik.
Under dylika förhållanden blev läget från början outhärdligt.
Regeringen lyckades aldrig – om den försökte, är ovisst – att
536
Det spanska sorgespelet
få sina anhängare under kontroll. Spaniens historia efter folkfrontens seger blev en obruten kedja av våldsdåd från yttersta
vänsterns sida under ordningsmaktens passivitet eller medverkan.
Brinnande kyrkor och mördade präster hava i sex månader kantat
den spanska »arbetarkulturens» väg. A andra sidan hava dessa ideliga illdåd och regeringens otroliga passivitet drivit många inom
oppositionen till en desperation, som funnit uttryck i terroristisk
verksamhet. Även på högersidan var sålunda extremisternas inflytande i snabb tillväxt på grund av regeringens ansvarslösa
politik.
Härtill kom, att den segrande vänstern genom att avsätta presidenten Aleala Zamora och ersätta honom med sin egen nominelle
ledare Azaiia icke blott undanröjde den topp ovan partierna, som
Zamora trots sin personliga impopularitet i viss mån utgjort,
utan även berövade regeringen dess ende ledamot med någon
auktoritet. Och hoppet att kunna störta den på laglig väg var
försvunnet.
Spänningen steg alltmer inför regeringens dagligen ådagalagda
oförmåga att uppehålla ens skuggan av lag och ordning. Den
kom till utlösning efter det av ordningsmakten själv begångna
bestialiska mordet på den förre finansministern Calvo Sotelo, hö-
gerns dugligaste och mest orädde ledare. En regering, vars enda
reaktion, då dess underlydande mörda oppositionens hövding, är
att låta häkta ett stort antal av den mördades meningsfränder,
är en anomali i varje samhälle, som påstår sig vara byggt på den
parlamentariska demokratins eller rättsordningens grund.
I mitten av juli utbröt till slut en stor nationell resning under
ledning av generalerna Franco och Mola. Den hade sitt främsta
stöd hos armen i Marocko och i vissa delar av norra Spanien,
men utbrott förekommo i så gott som alla större garnisoner. En
snabb seger för denna rörelse hade säkerligen varit den för Spanien och Europa lyckligaste utgången, ett begrepp, som får fattas
högst relativt. Men så blev ej fallet. På flere håll, främst i
Madrid, Barcelona och Valencia, lyckades den yttersta vänstern
kväva upproret i blod. Vidare kunde Franco ej genast överföra
sina elittrupper från Marocko till Europa, emedan en betydande
del av flottans besättningar mördade sina officerare och gjorde
gemensam sak med Madridjuntan. Samtidigt försvårades även
frammarschen från norr av att de konservativa baskerna ställde
sig avoga mot den nationella rörelsen, då de fruktade, att dess
537
Det spanska sorgespelet
seger skulle medföra en centraliserad regim och ett bakslag för
deras egna autonomisträvanden. Den tilltänkta militärkuppen utvecklade sig därför till ett blodigt inbördeskrig, vars längd och
utgång äro omöjliga att förutse. Om den patriotiska rörelsen ha~
ett klart övertag i modernt utbildade, reguljära trupper och hari
största delen av de bildade klasserna på sin sida, har vänstern’
alltjämt en viss övervikt till sjöss och kan till lands åstadkomma
numerär överlägsenhet genom att mobilisera storstädernas arbetarmassor. Emellertid har det å sistone lyckats general Franco
att föra avsevärda styrkor över Gibraltar sund, och intagandet
av Bajadoz vittnar om resningens militära styrka.
Såvitt man kan urskilja genom de moln av lögner, som utsändas av de fejdande radiostationerna i Madrid och Sevilla,
synes den patriotiska rörelsen i skrivande stund behärska större
delen av Spaniens territorium, nämligen Galicien, Leon, Gamla
Kastilien, Estremadura, Aragonien, Navarra och Andalusien samt
huvudparten av Granada och vidare Balearerna, Kanarieöarna
och Marocko. Tydligen omfattas dess sak med hänförelse av stora
delar av befolkningen i dessa provinser, främst kanske i Navarra.
Det är sålunda ingalunda längre fråga om en ren militärrevolt.
De röda åter.hava sin egentliga styrka i östra Spanien, främst i
Katalonien, där deras sak sammanfaller med den katalanska
separatismens. Vidare hålla de trakten kring Madrid samt
Malaga i söder och en kustremsa med San Sebastian och Santander i norr.
Den på yttersta vänsterhåll hävdade uppfattningen, att man
har att göra med en kamp mellan en laglig, demokratisk regering
och ett fascistiskt uppror, är en fiktion och knappast ens en hederlig sådan. striden står ej mellan fascism och demokrati utan
mellan ordning och anarki. Den s. k. regeringen i Madrid hade
för länge sedan upphört att fylla, ja, överhuvud taget aldrig fyllt,
en ordnad styrelses främsta uppgift, att hävda lag och säkerhet i
landet, utan med armarna i kors åsett sina huliganers våldsdåd.
Efter den patriotiska resningens utbrott har den förlorat varje
skymt av makt utom möjligen i själva Madrid. I de röda delarna
av Spanien, främst i Katalonien, är den lagliga administrationen
helt satt ur spelet, och makten tillhör lokala sovjeter, stödda på
den väpnade pöbeln. Maktens utövning tager där formen av ett
fruktansvärt skräckvälde, vilket icke som dess motsvarighet på
den andra sidan är riktat mot politiska motståndare utan mot
538
Det spanska sorgespelet
hela befolkningslager utan åtskillnad, i främsta rummet präster
och arbetsgivare. För att finna motstycken till de illdåd, för vilka
det katalanska kleresiet fallit offer, måste man gå till Ryssland
uller flere århundraden tillbaka i tiden. Men dessa blodsorgier
uava ej framlockat någon nämnvärd reaktion på de håll i Stockholm och Göteborg, där man, för övrigt ej utan skäl, klandrar
domen över sjömannen Jansson eller oroar sig för Ossietzkys öde.
Quod licet Jovi, non licet bovi.
Det är naturligtvis obestridligt, att det i de spanska röda hoparna finnes mycken äkta och osjälvisk hänförelse, som skulle
vara värd bättre syften och bättre ledare. Ännu obestridligare är,
att kriget från militärpartiets sida ofta förts på ett i högsta grad
upprörande sätt. Men här föreligger, som redan antytts, den stora
skillnaden mellan en i summariskt lagliga former övad terror mot
politiska motståndare, med allt vad den innebär av ohyggligheter,
och den allmänna massakern på hela folkklasser.
Vidare ställer sig frågan, hur utvecklingen kommer att bliva
efter endera partens seger. Först och främst måste då fastslås,
att det är ett upprörande falskspel att tala om att det här gäller
demokratins och den politiska frihetens sak. Den har under inga
omständigheter någon chans.
Tillfaller segern Largo Caballero och hans anhang, äro de borgerliga radikalernas dagar räknade, och Spanien har att motse ett
rött skräckvälde, om vars metoder händelserna i Katalonien och
Malaga ge en blek föreställning. Om resultatet blir en omedelbar
röd anarki eller en regim efter ryskt mönster, torde för Spanien
vara rätt likgiltigt. Däremot bör det stå klart för alla, vilken oerc
hörd fördel för den världsrevolutionära propagandan ett spanskt
bolsjevikstyre skulle innebära, en omständighet, vars betydelse understrykes av att Frankrike för närvarande har en svag regering,
som både inrikes- och utrikespolitiskt står i ett visst beroende
av Moskva.
Det andra alternativet är en på armen stödd diktatur efter resningens seger. Vilken åskådning, som komme att sätta sin prägel
på denna diktatur, är omöjligt att spå, då inom den patriotiska
rörelsen flere olika tendenser, fascistiska, klerikala, rojalistiska
och carlistiska, finnas företrädda. Att en dylik diktatur komme
att företaga en fruktansvärd räfst med de besegrade, är säkert,
och likaså, att den i fortsättningen skulle regera med mycket
hård hand. Härtill kommer, att de senaste konservativa regi- 539.
Det spanska sorgespelet
ruerna i Spanien givit mycket klena vittnesbörd om sin vilja och
förmåga att taga i tu med de försummade samhällsproblemen,
särskilt inom jordbruket. En vit seger vore sålunda knappast
någon större lycka för det så hårt prövade Spanien. Men den
skulle dock företräda ett visst, om ock troligen blygsamt, mått av
ordning och rättssäkerhet, den skulle uppbäras av nationens kultiverade element, och den skulle framför allt ej tjäna till härd för
röd propaganda vid Medelhavet. Möjligen skulle den också inverka hälsosamt på Frankrikes för närvarande rätt oroväckande
inre utveckling. Redan de arbetsresultat, som den spanska folkfronten till dato åstadkommit, borde medföra ett tillnyktrande
inom fransk borgerlig radikalism.
Den spanska tragedin kan lätt medföra en allmän europeisk
kris. En seger för den patriotiska rörelsen skulle innebära en
svår prestigeförlust för Ryssland och den franska folkfronten och
en m()tsvarande triumf för Tyskland och Italien. Från bägge
sidor har man därför uppenbarligen skyndat sina meningsfränder
till hjälp, särskilt för att fylla bristerna i deras utrustning på
luftkrigets område. Härtill komma allsköns rykten om tyska och
italienska planer på förvärv av Balearerna, Kanarieöarna eller
spanska områden i Afrika i händelse av insurgenternas seger.
Dessa rykten äro föga trovärdiga – resningens starkt nationella
karaktär gör, att den svårligen skulle kunna gå in på landavträ-
delser. Men Balearernas strategiska betydelse är så stor- en italiensk bas där skulle kunna avskära Frankrikes förbindelser med
Nordafrika och Englands med Malta och Egypten – att dylika
uppgifter måste skärpa oron. Åven Tangerområdets internationaliserade ställning erbjuder vissa möjligheter till konflikt mellan
makterna.
Faran, att det spanska inbördeskriget skulle kunna urarta till
en öppen kris mellan Ryssland-Frankrike och Tyskland-Italien,
hade därför varit högst reell, om bägge parterna fortsatt att uppmuntra sina spanska vänner. I riktig känsla härav föreslog
ministären Blum, trots sin tydliga sympati för de röda – en
•sympati, som särskilt representeras av flygministern Cot och som
synes hava tagit sig uttryck i en del flygmaskinsleveranser till
Barcelona – en allmän noninterventionskonvention med förbud
mot export av krigsmateriel till Spanien. Tyskland och Italien
pekade på vissa kryphål i konventionstexten och begärde åtgärder mot den moraliska och ekonomiska solidaritet med de spanska
540
Det spanska sorgespelet
röda, som proklamerats på marxistiskt håll. Förhandlingarna
drogo ut på tiden, men Blum har nyligen erhållit önskade försäkringar från Hitler och Mussolini, ehuru den formliga konventionen ännu ej kommit till stånd. Ovädersmolnet från sydväst
över Europa synes för tillfället draga förbi.
De tyska och italienska invändningarna kunde mycket väl vara
sakligt motiverade, ty Internationalens – även i Sverige – ovillighet till verklig neutralitet i det spanska inbördeskriget är klar
för varje ärlig iakttagare. Det kan också tänkas, att Berlin och
Rom önskade hålla fråga’n öppen tills vidare för att vid behov
kunna tillgodose sina privata syften, de må nu avse direkta landförvärv eller blott skapandet av en mot diktaturerna välvillig
regim i Spanien. Det får ej förbises, att Italiens fruktan för en
bolsjevikregim i Sydeuropa är högst uppriktig och grundad på
reella förhållanden. Men om en stormakt ginge till öppen intervention i Spanien, skulle säkert en utomordentligt allvarlig
världspolitisk kris utbryta. Å ven ett förverkligande av Madridregeringens påstådda avsikt att draga inbördeskriget inför Nationernas Förbund skulle giva anledning till svåra förvecklingar.
Man får hoppas, att Geneve besparas denna nya påfrestning.
28.8. 1936.
541
:38-36461. Svensk Tidskrift 1936.
SORGESPELET
NÄR denna tidskrift för några månader sedan i anledning av
det spanska systemskiftet ägnade sin uppmärksamhet åt förhållandena söder om Pyreneerna, ställde den en rätt dyster prognos
för den kommande utvecklingen därstädes. För en dylik förutsägelse behövdes sannerligen ingen politisk siarblick: uppfattningen delades säkert av varje person med någon kännedom om
Spaniens sociala förhållanden, om spanskt politiskt temperament
och speciellt om spansk borgerlig vänsters regeringsduglighet, allt
sådant det kommit till uttryck i Spaniens nyare historia. Det är
nu blott att konstatera, att olycksspådomarna besannats, tyvärr
ännu snabbare och i än fruktansvärdare former, än även en
pessimistisk bedömare kunnat vänta.
Den regim, som blev frukten av februarivalen, var från början
• ytterst svag. Detta gäller redan dess personbestånd: akademici
och ideologer utan administrativ eller praktiskt-ekonomisk erfarenhet, mestadels utsedda blott på grund av sin radikala »Gesinnungstiichtigkeit» eller sina förbindelser med regeringschefen
Azaiia, en politiker, om vars kapacitet meningarna äro ytterst
delade. Vidare hade regimen alltför litet underlag ute i landet.
Vänsterpartiernas avsevärda majoritet i cortes berodde på valmetoden, ej på väljarnas verkliga fördelning. Slutligen var regeringens ställning svag även hos dess egna anhängare. Den bestod
blott av borgerligt-radikala element, medan cortesmajoritetens
tyngdpunkt låg bland socialister, kommunister, syndikalister och
anarkister av olika schatteringar, till stor del dock av högröd
nyans. Dessa bolsjeviserade element under ledning av obesvärade
demagoger såsom Largo Caballero hade ej behövt lämna någon
gisslan åt regeringen utan kunde ägna all sin kraft åt att
skrämma den från varje försök till en moderat politik.
Under dylika förhållanden blev läget från början outhärdligt.
Regeringen lyckades aldrig – om den försökte, är ovisst – att
536
Det spanska sorgespelet
få sina anhängare under kontroll. Spaniens historia efter folkfrontens seger blev en obruten kedja av våldsdåd från yttersta
vänsterns sida under ordningsmaktens passivitet eller medverkan.
Brinnande kyrkor och mördade präster hava i sex månader kantat
den spanska »arbetarkulturens» väg. A andra sidan hava dessa ideliga illdåd och regeringens otroliga passivitet drivit många inom
oppositionen till en desperation, som funnit uttryck i terroristisk
verksamhet. Även på högersidan var sålunda extremisternas inflytande i snabb tillväxt på grund av regeringens ansvarslösa
politik.
Härtill kom, att den segrande vänstern genom att avsätta presidenten Aleala Zamora och ersätta honom med sin egen nominelle
ledare Azaiia icke blott undanröjde den topp ovan partierna, som
Zamora trots sin personliga impopularitet i viss mån utgjort,
utan även berövade regeringen dess ende ledamot med någon
auktoritet. Och hoppet att kunna störta den på laglig väg var
försvunnet.
Spänningen steg alltmer inför regeringens dagligen ådagalagda
oförmåga att uppehålla ens skuggan av lag och ordning. Den
kom till utlösning efter det av ordningsmakten själv begångna
bestialiska mordet på den förre finansministern Calvo Sotelo, hö-
gerns dugligaste och mest orädde ledare. En regering, vars enda
reaktion, då dess underlydande mörda oppositionens hövding, är
att låta häkta ett stort antal av den mördades meningsfränder,
är en anomali i varje samhälle, som påstår sig vara byggt på den
parlamentariska demokratins eller rättsordningens grund.
I mitten av juli utbröt till slut en stor nationell resning under
ledning av generalerna Franco och Mola. Den hade sitt främsta
stöd hos armen i Marocko och i vissa delar av norra Spanien,
men utbrott förekommo i så gott som alla större garnisoner. En
snabb seger för denna rörelse hade säkerligen varit den för Spanien och Europa lyckligaste utgången, ett begrepp, som får fattas
högst relativt. Men så blev ej fallet. På flere håll, främst i
Madrid, Barcelona och Valencia, lyckades den yttersta vänstern
kväva upproret i blod. Vidare kunde Franco ej genast överföra
sina elittrupper från Marocko till Europa, emedan en betydande
del av flottans besättningar mördade sina officerare och gjorde
gemensam sak med Madridjuntan. Samtidigt försvårades även
frammarschen från norr av att de konservativa baskerna ställde
sig avoga mot den nationella rörelsen, då de fruktade, att dess
537
Det spanska sorgespelet
seger skulle medföra en centraliserad regim och ett bakslag för
deras egna autonomisträvanden. Den tilltänkta militärkuppen utvecklade sig därför till ett blodigt inbördeskrig, vars längd och
utgång äro omöjliga att förutse. Om den patriotiska rörelsen ha~
ett klart övertag i modernt utbildade, reguljära trupper och hari
största delen av de bildade klasserna på sin sida, har vänstern’
alltjämt en viss övervikt till sjöss och kan till lands åstadkomma
numerär överlägsenhet genom att mobilisera storstädernas arbetarmassor. Emellertid har det å sistone lyckats general Franco
att föra avsevärda styrkor över Gibraltar sund, och intagandet
av Bajadoz vittnar om resningens militära styrka.
Såvitt man kan urskilja genom de moln av lögner, som utsändas av de fejdande radiostationerna i Madrid och Sevilla,
synes den patriotiska rörelsen i skrivande stund behärska större
delen av Spaniens territorium, nämligen Galicien, Leon, Gamla
Kastilien, Estremadura, Aragonien, Navarra och Andalusien samt
huvudparten av Granada och vidare Balearerna, Kanarieöarna
och Marocko. Tydligen omfattas dess sak med hänförelse av stora
delar av befolkningen i dessa provinser, främst kanske i Navarra.
Det är sålunda ingalunda längre fråga om en ren militärrevolt.
De röda åter.hava sin egentliga styrka i östra Spanien, främst i
Katalonien, där deras sak sammanfaller med den katalanska
separatismens. Vidare hålla de trakten kring Madrid samt
Malaga i söder och en kustremsa med San Sebastian och Santander i norr.
Den på yttersta vänsterhåll hävdade uppfattningen, att man
har att göra med en kamp mellan en laglig, demokratisk regering
och ett fascistiskt uppror, är en fiktion och knappast ens en hederlig sådan. striden står ej mellan fascism och demokrati utan
mellan ordning och anarki. Den s. k. regeringen i Madrid hade
för länge sedan upphört att fylla, ja, överhuvud taget aldrig fyllt,
en ordnad styrelses främsta uppgift, att hävda lag och säkerhet i
landet, utan med armarna i kors åsett sina huliganers våldsdåd.
Efter den patriotiska resningens utbrott har den förlorat varje
skymt av makt utom möjligen i själva Madrid. I de röda delarna
av Spanien, främst i Katalonien, är den lagliga administrationen
helt satt ur spelet, och makten tillhör lokala sovjeter, stödda på
den väpnade pöbeln. Maktens utövning tager där formen av ett
fruktansvärt skräckvälde, vilket icke som dess motsvarighet på
den andra sidan är riktat mot politiska motståndare utan mot
538
Det spanska sorgespelet
hela befolkningslager utan åtskillnad, i främsta rummet präster
och arbetsgivare. För att finna motstycken till de illdåd, för vilka
det katalanska kleresiet fallit offer, måste man gå till Ryssland
uller flere århundraden tillbaka i tiden. Men dessa blodsorgier
uava ej framlockat någon nämnvärd reaktion på de håll i Stockholm och Göteborg, där man, för övrigt ej utan skäl, klandrar
domen över sjömannen Jansson eller oroar sig för Ossietzkys öde.
Quod licet Jovi, non licet bovi.
Det är naturligtvis obestridligt, att det i de spanska röda hoparna finnes mycken äkta och osjälvisk hänförelse, som skulle
vara värd bättre syften och bättre ledare. Ännu obestridligare är,
att kriget från militärpartiets sida ofta förts på ett i högsta grad
upprörande sätt. Men här föreligger, som redan antytts, den stora
skillnaden mellan en i summariskt lagliga former övad terror mot
politiska motståndare, med allt vad den innebär av ohyggligheter,
och den allmänna massakern på hela folkklasser.
Vidare ställer sig frågan, hur utvecklingen kommer att bliva
efter endera partens seger. Först och främst måste då fastslås,
att det är ett upprörande falskspel att tala om att det här gäller
demokratins och den politiska frihetens sak. Den har under inga
omständigheter någon chans.
Tillfaller segern Largo Caballero och hans anhang, äro de borgerliga radikalernas dagar räknade, och Spanien har att motse ett
rött skräckvälde, om vars metoder händelserna i Katalonien och
Malaga ge en blek föreställning. Om resultatet blir en omedelbar
röd anarki eller en regim efter ryskt mönster, torde för Spanien
vara rätt likgiltigt. Däremot bör det stå klart för alla, vilken oerc
hörd fördel för den världsrevolutionära propagandan ett spanskt
bolsjevikstyre skulle innebära, en omständighet, vars betydelse understrykes av att Frankrike för närvarande har en svag regering,
som både inrikes- och utrikespolitiskt står i ett visst beroende
av Moskva.
Det andra alternativet är en på armen stödd diktatur efter resningens seger. Vilken åskådning, som komme att sätta sin prägel
på denna diktatur, är omöjligt att spå, då inom den patriotiska
rörelsen flere olika tendenser, fascistiska, klerikala, rojalistiska
och carlistiska, finnas företrädda. Att en dylik diktatur komme
att företaga en fruktansvärd räfst med de besegrade, är säkert,
och likaså, att den i fortsättningen skulle regera med mycket
hård hand. Härtill kommer, att de senaste konservativa regi- 539.
Det spanska sorgespelet
ruerna i Spanien givit mycket klena vittnesbörd om sin vilja och
förmåga att taga i tu med de försummade samhällsproblemen,
särskilt inom jordbruket. En vit seger vore sålunda knappast
någon större lycka för det så hårt prövade Spanien. Men den
skulle dock företräda ett visst, om ock troligen blygsamt, mått av
ordning och rättssäkerhet, den skulle uppbäras av nationens kultiverade element, och den skulle framför allt ej tjäna till härd för
röd propaganda vid Medelhavet. Möjligen skulle den också inverka hälsosamt på Frankrikes för närvarande rätt oroväckande
inre utveckling. Redan de arbetsresultat, som den spanska folkfronten till dato åstadkommit, borde medföra ett tillnyktrande
inom fransk borgerlig radikalism.
Den spanska tragedin kan lätt medföra en allmän europeisk
kris. En seger för den patriotiska rörelsen skulle innebära en
svår prestigeförlust för Ryssland och den franska folkfronten och
en m()tsvarande triumf för Tyskland och Italien. Från bägge
sidor har man därför uppenbarligen skyndat sina meningsfränder
till hjälp, särskilt för att fylla bristerna i deras utrustning på
luftkrigets område. Härtill komma allsköns rykten om tyska och
italienska planer på förvärv av Balearerna, Kanarieöarna eller
spanska områden i Afrika i händelse av insurgenternas seger.
Dessa rykten äro föga trovärdiga – resningens starkt nationella
karaktär gör, att den svårligen skulle kunna gå in på landavträ-
delser. Men Balearernas strategiska betydelse är så stor- en italiensk bas där skulle kunna avskära Frankrikes förbindelser med
Nordafrika och Englands med Malta och Egypten – att dylika
uppgifter måste skärpa oron. Åven Tangerområdets internationaliserade ställning erbjuder vissa möjligheter till konflikt mellan
makterna.
Faran, att det spanska inbördeskriget skulle kunna urarta till
en öppen kris mellan Ryssland-Frankrike och Tyskland-Italien,
hade därför varit högst reell, om bägge parterna fortsatt att uppmuntra sina spanska vänner. I riktig känsla härav föreslog
ministären Blum, trots sin tydliga sympati för de röda – en
•sympati, som särskilt representeras av flygministern Cot och som
synes hava tagit sig uttryck i en del flygmaskinsleveranser till
Barcelona – en allmän noninterventionskonvention med förbud
mot export av krigsmateriel till Spanien. Tyskland och Italien
pekade på vissa kryphål i konventionstexten och begärde åtgärder mot den moraliska och ekonomiska solidaritet med de spanska
540
Det spanska sorgespelet
röda, som proklamerats på marxistiskt håll. Förhandlingarna
drogo ut på tiden, men Blum har nyligen erhållit önskade försäkringar från Hitler och Mussolini, ehuru den formliga konventionen ännu ej kommit till stånd. Ovädersmolnet från sydväst
över Europa synes för tillfället draga förbi.
De tyska och italienska invändningarna kunde mycket väl vara
sakligt motiverade, ty Internationalens – även i Sverige – ovillighet till verklig neutralitet i det spanska inbördeskriget är klar
för varje ärlig iakttagare. Det kan också tänkas, att Berlin och
Rom önskade hålla fråga’n öppen tills vidare för att vid behov
kunna tillgodose sina privata syften, de må nu avse direkta landförvärv eller blott skapandet av en mot diktaturerna välvillig
regim i Spanien. Det får ej förbises, att Italiens fruktan för en
bolsjevikregim i Sydeuropa är högst uppriktig och grundad på
reella förhållanden. Men om en stormakt ginge till öppen intervention i Spanien, skulle säkert en utomordentligt allvarlig
världspolitisk kris utbryta. Å ven ett förverkligande av Madridregeringens påstådda avsikt att draga inbördeskriget inför Nationernas Förbund skulle giva anledning till svåra förvecklingar.
Man får hoppas, att Geneve besparas denna nya påfrestning.
28.8. 1936.
541
:38-36461. Svensk Tidskrift 1936.