Island

ISLAND
Av professor SVEN TUNBERG, Stockholm
Vilar i vita, skummande vågor
stolt som i sagan
sagornas ö.
Länge Du höll
med ödet en holmgång.
Fick dock ej falla,
segra Du fick.
Vilar i vita, skummande vågor
stolt som i sagan
sagorpas ö.
Herre i höjden,
räck henne handen,
håll henne upp
på yrande våg.
DESSA vackra ord av A. U. Bååth, omsatta i Henrik Mällers
gripande toner, ljuda emot oss såsom det klassiska uttrycket för
det skandinaviska Nordens känslor och tankar inför Island. »Sagornas Ö», det är icke blott den historiskt ryktbara hemvisten för
fornnordisk saga och sång, det är även den av tusenåriga minnens helgd omstrålade »sagoön», vars namn blivit liksom en symbol för fornnordisk stam och fornnordisk kultur i dess högsta och
mest imponerande utveckling.
Men är denna uppfattning fortfarande ägnad att vägleda på
nordbornas färder till Island~ Stå vi i dag fast vid samma åskådning, som av våra fäder så många gånger hävdats i sång och tal
under de sist förflutna århundradena~
Då man efter flera dygns sjöresa söderifrån nalkas Island, passerar man såsom Islands yttersta utpost Västmannaöarna.
Dessas branta, grönklädda klippor, där får och allsköns sjöfågel
föra en idyllisk tillvaro, erinra närmast om Islands granne på
andra sidan havet, Skottland. Under den fortsatta färden norroch västerut skymtar å fastlandet det ena väldiga fjällmassivet
efter det andra med rika inslag av större och mindre snöfält. Så
småningom nås Islands huvudstad, Reykjavik, vid en fjord i
västra delen av landet. staden är av modern s. a. s. kolonialtyp;
man skönjer genast, att Grunder-tiden just är inne, då nyheterna.
pressas fram utan större sovring och då den rätta balansen ännu
icke blivit funnen. Bristen på trä har i sin mån – vid sidan av
klimatiska förhållanden – givit upphov till en vansklig byggnadsmetod opererande med korrugerad plåt, vilken naturligtvis
542
Island
ej varit ägnad att i estetiskt avseende bliva normbildande. För
närvarande är man inriktad på husens uppförande av betong. Då
man härvid kan lita till enbart isländskt material, synes man
vara på rätt väg. Det vore emellertid att önska, att för framtiden
betongens färgbehandling måtte gå i något gladare färgarter än
den nu dominerande gråsvarta.
Det varnas i Island och det visserligen med rätta att likställa
Reykjavik med Island i dess helhet, trots att staden inrymmer
kanske en tredjedel av öns befolkning. Särskilt i norr äger Island betydande bygder med säregen och högtstående kultur. Tyvärr har det dock ej blivit tillfälle för undertecknad att utvidga
sin kunskap om Islands land och folk i denna riktning. Reykjavik med dess närmaste omgivning och det s. k. Sydlandet äro de
delar av Island, som jag fått personligen taga kännedom om och
på vilkas förhållanden mina omedelbara isländska erfarenheter
äro grundade.
Och dock synas just dessa trakter i Island vara representativa
nog. Själva staden Reykjavik bygger sin tillvaro på Islands förnämsta näring, fisket, och handeln med dess produkter. I stadens
närhet finner man varma källor, vilka givit staden dess namn
(»Rökvikem) och som för närvarande utbyggas för tillgodoseende
av stadens uppvärmningsbehov. Omedelbart intill Reykjavik och
på Sydlandet finna vi också de grönskande grässlätter, vilka äro
det isländska jordbrukets förnämsta tillgång, lämnande näring
åt växande boskapshjordar och framför allt otaliga skaror av får.
Slutligen möta vi här Islands typiska landskapsdrag, de ofruktbara lavamarkerna, de gamla och nya vulkanerna, de väldiga
isjöklarna.
Det kan icke nekas, att det isländska landskapet, av den art som
här antytts, i det hela gör på den skandinaviska nordbon ett visserligen högst imponerande, men dock säreget, främmande intryck. Mycket bidraga härtill de ändlösa, brun- och gråsvarta
lavaformationerna med sina egendomliga bildningar liksom även
röken från de varma källornas sjudande bassänger i jordens inre.
Men framför allt oroas ett skandinaviskt sinne av den nästan totala avsaknaden av träd; man kan så att säga icke gripa landskapets konturer, när man icke har de välkända vegetationsavskuggningarna i terrängen att lita till och det är som om något
vänligt, kärt och trofast på ett besynnerligt sätt vore borta. Man
berättar på Island, att ön en gång haft mycken skogväxt och hän- 543
Sven Tunberg
visar till sagornas uppgifter. Något mer än en låg småskog synes
Island knappast ägt under historisk tid. En annan sak är – så-
som min kollega professor Ahlmann förtäljer mig- att man vid
Vatnajökelns iskanter ännu i dag kan uppsamla betydande lämningar av en förhistorisk storskog, tillkommen under andra vegetationsförhållanden.
Men den isländska naturens främlingskap förhöjes av en annan
omständighet, vilken sammanhänger med karaktären av den
mänskliga odlingen på ön. Människan har på Island hittills skapat så litet av bestående minnen av sitt liv och sin verksamhet.
Inga gamla byggnader, inga framträdande gravhögar, inga
rester av mänsklig företagsamhet från långt svunna sekler kunna
uppvisas. I lättförgängligt material och i lättförgängliga former ha isländingarna frambragt sitt livs nödvändigheter, och
efter några få generationer ha alla spår av många års trägen
möda och omsorg varit helt försvunna. Fåfängt spanar nu
blicken efter monumenten efter sagans store; endast naturen står
där med sitt oföränderliga ansikte och vittnar om all mänsklig
insats’ fåfänglighet. starkast träder detta för medvetandet på det
så ryktbara Tingvalla. Några obetydliga stenkummel äro allt,
som återstår av vad som tänkts, talats och verkats på islänningarnas heliga plats, bäraren av sambandet i deras mer än tusenåriga historia.
Inför sin egen känsla kan man sålunda knappast göra gällande,
att »sagoön» fullt motsvarar vad som i nordisk fantasi i fråga
om densamma uppbyggts. Vi hava tvärtom en viss svårighet att
tänka oss, att vår nordiska stam just på denna plats skulle kunnat i högre grad utveckla sina särskilda anlag. Det »nordiska
hemmet» i mera speciell mening vill i varje fall här ej omedelbart te sig för vår syn.
Blicken vändes då från Islands natur till Islands folk. Genast
skall erkännas, att främlingskänslan omedelbart och helt försvinner. Islands folk är ett nordiskt folk i begreppets bästa mening
och hävdar med ära sin stams yppersta egenskaper. Till det
yttre inrangera sig islänningarna i det hela tvångslöst i den nordiska gemenskapen. Till det inre söker och finner ett sympatetiskt brodersöga hos dem så mycket av fädernas höga och dyrbara arv; Själslig förfining och kulturell livaktighet förmäla sig
med mod och handlingskraft inför nuets nya uppgifter på ett
sätt, som är :värdigt sagornas folk. Man känner med glädje och
544
Island
nordisk stolthet, att här se vi inför oss en människostam, vars
stora fäder icke fått leva förgäves.
Men om vi sålunda i detta avseende komma i kontakt med gammal traditionell, nordisk uppfattning, krävas härtill några kompletterande anmärkningar, vilka äro ägnade att närmare belysa
den aktuella situationen på Island.
Islänningarna av i dag önska ingalunda att vara ett »sagornas
folk». Vi vilja vara ett modernt, dugligt folk, säga de, vilket med
kraft och intresse tillvaratager det levande livets möjligheter; vi
vilja icke uppgå i ett verklighetsfrämmande åskådande av forntida minnen, hur höga och förpliktande de än må vara. Otvivelaktigt betecknar detta en reaktion och kanske en nödvändig
sådan mot en förgången tids ensidighet. Och såsom ovan framhölls, islänningen är i den dag som är en fullt modernt aktuell
samhällsvarelse. Ingen som sett vad det unga självständiga Island förmått under de sista decennierna i fråga om modern kulturbyggande verksamhet, kan ett ögonblick tvivla härpå. Det är
Islands och hela Nordens fast grundade förhoppning, att Islands
folk i kraft av sin del i den nordiska stammens tekniska och organisatoriska duglighet, speciellt avpassad efter det moderna livets
krav, skall gå en rik ekonomisk framtid till mötes. Kanske skola
också de nordiska brödrafolken härvid kunna sträcka en stödjande hand. Särskilt Sverige med dess stora finansiella resurser
torde i så fall hava en viktig uppgift att fylla.
Men liksom för den antika triumfatorn anmäla sig också för
den optimistiske betraktaren av dagens Island varnande röster.
Det känns som en plikt att ej alldeles undertrycka desamma.
Islänningen berör i samtal med främlingar ogärna »politik».
Sker det någon gång, beledsagar han ofrivilligt ofta sina ord med
en något föraktfull höjning av skuldrorna. Han föraktar nämligen politik, ehuru han – älskar den. På denna punkt är han
en äkta son av sagornas folk. Hur politiserades ej på det gamla
Island, hur fäktades det ej och munhöggs de isländska storpamparna emellan! Och huru föraktade man ej alla andra för deras
politiska vingleris och politiska mångsyssleris skull! I det moderna Island har man bokstavligen tagit upp detta fädernas arv.
I en mångfald partigrupperingar kämpa det lilla folkets representanter emot varandra, och vad som säges och göres får ofta
prägel av en i Norden eljest nästan okänd frenesi.
Politisk livaktighet är självfallet en styrka och en tillgång för
545
Sven Tunberg
ett folk. Icke minst skola alla av nordisk stam erkänna detta.
Men den politiska livaktigheten får ej övergå till verklig söndring, då de personliga synpunkterna tränga undan de sakliga.
Samverkan och gemensamt ansvar skola dock alltid stå som de
bärande lösensorden över de parlamentariska församlingarnas
rådslag.
Ej minst Islands historia har här tunga lärdomar att ge dem,
som kunna förnimma och förstå.
Det äldsta isländska samhället fick på grund av allbekanta
historiska omständigheter en säregen och dock typiskt nordisk
samhällsbyggnad. De rättsbildande och rättskipande samhällsfaktorerna utvecklades i rik blomstring, men de i egentlig mening
verkställande saknades. Huru germanskt! Huru nordiskt! Den
verkliga aktionen i samhällets tjänst ålades icke någon eller
några utan påvilade alla medborgare gemensamt i lika måtto.
För visso en stolt tanke och en tanke, som bör ligga såsom grundprincip innerst inne i staternas kärna. Men såsom praktisk regel
i livets vardaglighet blir en sådan grundsats till sina verkningar
just motsatsen till vad den åsyftat, den leder till samhällets kraftlöshet, upplösning och död. Att den på Island till en tid kunde
leva och tillämpas utan landets snara undergång, berodde främst
på det enastående förhållandet att Island länge saknade egentlig
utrikespolitik. Ingenting utifrån eller hotande trängde med övermäktig kraft på och kallade till enhet och samling i rådslag och
handling. Då situationen i detta avseende förändrades, kommo
emellertid den isländska statsförfattningens svagheter fram. I
förtärande partisplit runno landets krafter bort, och Islands öden
länkades snart efter utomståendes vilja.
Lyckliga tidsomständigheter hava återskänkt Island dess politiska självständighet. Det är lättförklarligt, att Islands folk inför de nya, stora och lockande statsproblemen gripits av iver och
arbetslust. Det är också lättförklarligt, att det- kanske ej minst
med hänsyn till sina politiska traditioner – splittrat sig på tämligen olika fram-marschvägar. Men man hoppas livligt, att när
tävlingsropen på dessa vägar bliva alltför gälla, besinningens
signal skall ljuda. Det är dock gemensamma öden det gäller, gemensam välfärd och lycka, och med sådana höga värden på spel
kan saklöst offras mycket av även angelägna enskilda intressen
och meningar. Man har också på känn, att isländingarna ur sin
stora och märkliga historia kunna draga den facit, att kringsynta
546
Island
överläggningar och beslut i statens angelägenheter måste krönas
av en kraftig och hänsynslös verkställighet – övei.’heten har i
alla tider att bära ett svärd, utländskom till varning och inländskom till näpst.
Island har ju för övrigt nu en utrikespolitik, som det gäller att
med fasthet och enighet uppbära. Främst på dagordningen är
satt förhållandet till unionsbrodern Danmark med däri inom
några år förestående viktiga avgöranden. Det är hela Nordens
förvissning, att Islands ställningstagande i detta avseende skall
präglas av klok saklighet, ej minst med hänsyn till solidariteten
och sambandet mellan Nordens länder.
Sagornas ö! De ovan gjorda korta anmärkningarna ha velat
antyda, i vad mån detta i Norden hävdvunna uttryck har sin
rätta tillämpning på den nuvarande verkligheten. Inskränkande
påpekningar hava därvid måst framföras. Men låt oss sluta med
att uttala en innerlig förhoppning och önskan för framtiden!
Sagornas ö, det är icke blott den ö, som en gång skapat en högtstående litteratur, det är också den ö, som såsom bakgrund för
denna litteratur givit födelse och växt åt en i världshistorien
sällsynt själslig kultur och djup andlig odling, en prydnad och
stolthet för vår nordiska stam. Må våra isländska bröder på
denna punkt alltjämt fullfölja sitt höga fädernearv, må de så-
lunda såsom i gammal tid gå i främsta ledet i Nordens ideella utvecklingskamp. Och må de då också förstå och uppskatta, när
de nordiska bröderna bringa sin tacksamma hälsning och hyllning till »sagornas Ö».
Juli 1936.
547