Diktaturernas profiler
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DIKTATURERNAs
PROFILER
Av fil. lic. PER ENGDAHL, Stockholm
DEN parlamentariska demokratien har blivit föremål för ett
ingående statsvetenskapligt studium. I varje land utformas dess liv
av den nationella egenarten, de historiska förutsättningarna och
de ledande politikerna. Demokratiens ideer äro ej heller entydiga.
Grunden är visserligen densamma, kravet på folkets i allmänna
val uttryckta vilja, men det sätt, på vilket denna vilja sedan skall
förverkligas, skiftar från stat till stat och från tänkare till tänkare. Demokratiens största patos är den enskildes frihet, och de
demokratiska statsformerna bli därför bärare av starka skyddsanordningar gentemot medborgare. och institutioner. Genom en
balans mellan olika makter i staten, »maktfördelning», har man
sökt skapa en garanti mot ensidigt maktmissbruk från någondera
statsmaktens sida. Vår egen grundlag liksom Förenta staternas
konstitution äro byggda på denna princip.
Balansen mellan olika makter förekommer emellertid även i den
rent parlamentariska demokratien. Parlamentarismen överflyttar
visserligen all makt i den folkvalda representationens hand, men
inom denna skapa de olika partierna en spänning, som i längden
omöjliggör en partidiktatur. Den parlamentariska partipolitikens
spelregler äro till för att demokratiens naturliga system av vikter
och motvikter icke skall bringas i olag.
De demokratiska statsskicken erbjuda sålunda stora inbördes
olikheter. Englands berömda parlamentarism har skapat starka
och ledande regeringar, burna av stora partier. Ideerna spela här
mindre roll än solidariteten med det praktiska handlingsprogrammet i det aktuella läget. På andra sidan Kanalen har ett annat
parlamentariskt system utbildat sig med otaliga småpartier, med
hastigt växlande regeringar, med kolartro på abstrakta ideer och
med benhård logik i stället för nyktert krumbuktande common
sense. Medan Englands förvaltning och kommunala liv karakteriseras av frihet och självständighet, bär den franska motsvarig- 563
Per Engdahl
heten prägel av cesaristisk likriktning, oberörd av alla demokratiska doktriner.
När diktaturen några år efter kriget gjorde sitt intåg i Europa,
betraktades den i allmänhet som en tillfällig kris i den demokratiska utvecklingen. Man jämförde den med de napoleonska kejsardömena i Frankrike och spådde den ett likartat öde. Diktaturstaterna ha emellertid visat, att deras kynne är något helt annat
än den franska cesarismen. Det är framför allt i fascismens Italien och nationalsocialismens Tyskland, som den nya staten har
utbildats på ett följdriktigt sätt. Diktaturen framstår i dessa länder varken som ett provisorium eller som en improvisation. Den
framträder med samma anspråk som demokratien. Den har sin
egen idevärld, ur vars tankegångar den hämtar motiv för de
arbetsformer och institutioner, som den utgestaltar. Fascistisk
och nationalsocialistisk diktatur ha mycket gemensamt, men de
ha var och en sin markanta profil, mejslad av de män, som fört
rörelserna till seger, och av de ideer, som lyst deras väg.
Fascismen är ursprungligen ett skott på den europeiska arbetarrörelsens vittförgrenade träd. Det är i främsta rummet den romanska syndikalismen med dess lära om historien som ett enda
stort hjältedrama, om ideerna som strålande myter, som mänsklighetens eldstoder på vägen framåt, som inspirerat fascismen. Men
medan syndikalismens myt var myten om klasskampen och generalstrejken, blev fascismens myten om Italien, myten om det
återuppståndna Rom. Den nya tidens spänning mellan nationell
självhävdelse och socialistisk nyordning i samhällets inre framträder med utomordentlig skärpa hos fascismen.
Vid studiet av den demokratiska staten brukar man alltid röra
sig med de hävdvunna begreppen, verkställande, lagstiftande och
dömande makt. Dessa begrepp ha emellertid ingen hemortsrätt i
ett studium av diktaturens skaplynne. Här har all makt samlats
på en punkt, i den högsta statsledningens hand, och underordnade organ få endast sin makt överlåten från denna högsta ledning. Diktaturens väsen kommer man inpå livet först om man
söker komma underfund med dess olika sidor. staten uppträder
i olika uppgifter eller på olika verksamhetsområden med skiftande statsorgan. Här komma Rudolf Kjellens gamla begrepp
åter till heders, staten som samhälle, hushåll och regemente. Och
härtill kommer ett annat, staten som ödes- och kulturgemenskap.
Staten företrädes i diktaturen av ledaren. Hans personlighet för- 564
Diktaturernas profiler
kroppsligar statstanken. De olika sidorna i statens väsen bäras
sedan upp av olika under ledaren stående organ eller organisationer. Den fascistiska diktaturens uppbyggnad är härutinnan
mest karakteristisk. Detta är rätt naturligt, då fascismen är den
äldsta och mest utvecklade av de nya staterna.
Den italienska statens högsta ledning utgöres av fascismens
stora råd, il gran consiglio del fascismo. Dess ordförande är
Mussolini. Under Stora Rådet förgrenar sig sedan staten i tre
huvudarmar, förvaltningen, korporationerna och det fascistiska
partiet. Förvaltningens spets utgöres av regeringen, vars chef är
Mussolini. Regeringen är således underordnad Stora Rådet. Under regeringen stå sedan de olika administrativa organen på
samma sätt som i en demokratisk stat. Förvaltningen företräder
vad Kjellen kallar staten som regemente. Den korporativa organisationen företräder staten som samhälle och hushåll. I spetsen
för de olika korporativa sammanslutningarna står det nationella
korporationsrådet, presiderat av Mussolini. Under detta råd stå
två olika slag av organisationer, dels de s. k. confederationerna,
sammanslutningar av arbetare och arbetsgivare inom olika nä-
ringsgrenar. Deras främsta uppgift är regierandet av den sociala
freden och det sociala samarbetet. Samordnad med dem står den
sammanslutning, som tar hand om folkets fritid, den s. k. Dopolavoro, »Efter arbetet». Det är staten som samhälle. Vid sidan
härav möta vi korporationerna, d. v. s. tjugutvå församlingar,
vilka var och en företräda en viss gren av produktionen. I en
korporation finnas t. ex. representanter för silkesmask-odlarna och
deras arbetare, för sidenvävarna och deras personal samt för
textilindustriens försäljningsorganisationer, exportörer eller importörer. En sådan korporation har till uppgift att leda produktionen inom ifrågarande näringsgren. Just nu lägga korporationerna i Rom upp planer för en ekonomisk nyordning av hela
Abessinien. Det experiment, som här skall göras, påminner i hög
grad om det kommunistiska experimentet i Ryssland. I båda fallen gäller det att planmässigt och i jätteformat förvandla ett av
modern industri relativt oberört land till ett tidsenligt industriland. Korporationernas uppgifter och arbetssätt för också tanken
till socialistiska produktionsmetoder. De äro det levande uttrycket för staten som hushåll.
Den tredje av fascismens statsorgan är partiet. Partidirektionen, med Mussolini som självskriven ordförande, sorterar liksom
565
Per Engdahl
regeringen och korporationsrådet direkt under Stora Rådet. Partiet förkroppsligar den åskådning, som genomsyrar den fascistiska staten. Det utgör statens propagandamedel bland folket.
Dess riktlinjer äro grundvalen för folkets andliga liv. Press och
litteratur, konst och vetenskap, arbeta i viss mån i dess tjänst.
Partiet förkroppsligar staten som ödes- och kulturgemenskap.
I Tyskland har utvecklingen ännu icke bringat samma klarhet
i läget som i Italien. När förhållandena här hunnit stabilisera
sig, är det möjligt, att den italienska tredelningen inte visar sig
vara den bästa, när det gäller att fånga den tyska diktaturens
egenart. För närvarande kan man dock skönja mycket typiska
ansatser i de tre huvudlinjerna.
Den högsta tyska statsledningen är riksregeringen, vars chef
samtidigt har övertagit posten som rikspresident Vid sidan av
de äldre ministerierna har det nationalsocialistiska partiets ledning infogats. Den ställföreträdande partiledaren är sålunda
riksminister utan portfölj. Inom regeringen har det kunnat förmärkas en tendens till utbildandet av en inre cirkel. Utnämnandet av Göring till en slags ekonomisk diktator med befogenhet
över de ekonomiska ministerierna, de senaste fullmakterna till
Goebbels, som gör honom till en sorts kulturellledare med sådana
män som kulturministern Rust, kyrkoministern Kerrl och i viss
mån rättsministern Frank under sig, äro symptom i denna riktning. Utnämningen av Blomberg till fältmarskalk ger krigsministern en företrädesställning framför samtliga försvarsgrenschefer. Armens och marinens överbefälhavare ha samtidigt erhållit riksministers rang, vilket i någon mån utökar den egentliga riksregeringens antal.
Om den första av de tre grenarna, förvaltningen, är i Tyskland
ingenting särskilt att säga. ·Den kommunala självstyrelsen i demokratisk mening har här liksom i Italien avskaffats. Borgmästaren eller »Dorfschultzen» har en ledares befogenheter.
Likaså har ledarprincipen helt genomförts inom ämbetsverken.
Korporatismen befinner sig i Tyskland blott i begynnelsen. Av
de s. k. »riksstånden», är det endast ett, som är fullt utbildat,
nämligen jordbruket. Under ledning av den unge jordbruksministern Darre har en fullständig korporativisering ägt rum.
Vid sidan av jordbruket finns det även ett industriens, handelns
och hantverkets riksstånd. Men dessa organisationer äro blott
sammanslutningar av företag i stil med exempelvis Sveriges
566
Diktaturernas profiler
industriförbund. Någon motsvarighet till riksståndet för jordbruket utgöra de icke. Här har nationalsocialismen tills vidare
givit efter för de storindustriella kretsarnas motstånd.
På det kulturella området har däremot den fackliga organisationen hunnit längre. Rikskulturkammaren med en rad underavdelningar utgör på denna punkt organisationernas topp.
Likaså ha de fackliga sammanslutningarna inom den s. k. »arbetsfronten» företagit en omorganisation av de gamla fackföreningarna, så att de nuvarande arbetar- och tjänstemannaorganisationerna närmare ansluta sig till de olika industrigrenarna.
Arbetsfronten jämte industriens, handelns och hantverkets riksstånd utgöra i viss mån motsvarigheter ehuru ofullständiga till
de italienska confederationerna. Staten som samhälle har i Tyskland hunnit längre än staten som hushålL Någon motsvarighet
till korporationerna förekommer nämligen icke i Tyskland, om
man möjligen undantar jordbruksministeriet.
Däremot står det nationalsocialistiska partiet i samma förhållande till det offentliga livet som det fascistiska. Man kan må-
hända våga det påståendet, att kulturlivet och partiet i Tyskland
gå fram utefter två mera markant skilda linjer än i Italien. I
riksregeringen representeras dessa linjer av riksministrarna
Goebbels och Hess. Staten som kulturgemenskap och staten som
·Öde skall kanske här få två olika organisatoriska uttryck.
Den tyska staten är ännu i vardande. Men man kan dock tydligt urskilja dess rötter i den nationalsocialistiska id{JVärlden.
Nazismen har icke på samma sätt som fascismen sprungit fram
ur arbetarrörelsen. Dess småborgerliga signatur är mera i ögonen
fallande. Kravet på en markant statsprofil har icke här spelat
samma roll. Korporatismens socialistiska tendenser hållas ännu
i bakgrunden. A andra sidan har differentieringen på det ideologiska arbetets område gått längre än i Italien. Där Mussolini
medvetet låter den flammande extasen drapera en kall beräkning,
där väver Hitler omedvetet samman realpolitiska motiv och romantiska föreställningar. Det ligger något av den personliga
skillnaden mellan il duce och der Fiihrer i italiensk och tysk
statsorganisation. För förståelsen av vad som sker i dagens
Europa blir det till sist också nödvändigt att känna till diktaturernas profiler. De utgöra samma reflexer av djupgående strömningar och viljeriktningar som de demokratiska statsskickens
skiftande former för balans mellan makter och intressegrupper.
567
—————
PROFILER
Av fil. lic. PER ENGDAHL, Stockholm
DEN parlamentariska demokratien har blivit föremål för ett
ingående statsvetenskapligt studium. I varje land utformas dess liv
av den nationella egenarten, de historiska förutsättningarna och
de ledande politikerna. Demokratiens ideer äro ej heller entydiga.
Grunden är visserligen densamma, kravet på folkets i allmänna
val uttryckta vilja, men det sätt, på vilket denna vilja sedan skall
förverkligas, skiftar från stat till stat och från tänkare till tänkare. Demokratiens största patos är den enskildes frihet, och de
demokratiska statsformerna bli därför bärare av starka skyddsanordningar gentemot medborgare. och institutioner. Genom en
balans mellan olika makter i staten, »maktfördelning», har man
sökt skapa en garanti mot ensidigt maktmissbruk från någondera
statsmaktens sida. Vår egen grundlag liksom Förenta staternas
konstitution äro byggda på denna princip.
Balansen mellan olika makter förekommer emellertid även i den
rent parlamentariska demokratien. Parlamentarismen överflyttar
visserligen all makt i den folkvalda representationens hand, men
inom denna skapa de olika partierna en spänning, som i längden
omöjliggör en partidiktatur. Den parlamentariska partipolitikens
spelregler äro till för att demokratiens naturliga system av vikter
och motvikter icke skall bringas i olag.
De demokratiska statsskicken erbjuda sålunda stora inbördes
olikheter. Englands berömda parlamentarism har skapat starka
och ledande regeringar, burna av stora partier. Ideerna spela här
mindre roll än solidariteten med det praktiska handlingsprogrammet i det aktuella läget. På andra sidan Kanalen har ett annat
parlamentariskt system utbildat sig med otaliga småpartier, med
hastigt växlande regeringar, med kolartro på abstrakta ideer och
med benhård logik i stället för nyktert krumbuktande common
sense. Medan Englands förvaltning och kommunala liv karakteriseras av frihet och självständighet, bär den franska motsvarig- 563
Per Engdahl
heten prägel av cesaristisk likriktning, oberörd av alla demokratiska doktriner.
När diktaturen några år efter kriget gjorde sitt intåg i Europa,
betraktades den i allmänhet som en tillfällig kris i den demokratiska utvecklingen. Man jämförde den med de napoleonska kejsardömena i Frankrike och spådde den ett likartat öde. Diktaturstaterna ha emellertid visat, att deras kynne är något helt annat
än den franska cesarismen. Det är framför allt i fascismens Italien och nationalsocialismens Tyskland, som den nya staten har
utbildats på ett följdriktigt sätt. Diktaturen framstår i dessa länder varken som ett provisorium eller som en improvisation. Den
framträder med samma anspråk som demokratien. Den har sin
egen idevärld, ur vars tankegångar den hämtar motiv för de
arbetsformer och institutioner, som den utgestaltar. Fascistisk
och nationalsocialistisk diktatur ha mycket gemensamt, men de
ha var och en sin markanta profil, mejslad av de män, som fört
rörelserna till seger, och av de ideer, som lyst deras väg.
Fascismen är ursprungligen ett skott på den europeiska arbetarrörelsens vittförgrenade träd. Det är i främsta rummet den romanska syndikalismen med dess lära om historien som ett enda
stort hjältedrama, om ideerna som strålande myter, som mänsklighetens eldstoder på vägen framåt, som inspirerat fascismen. Men
medan syndikalismens myt var myten om klasskampen och generalstrejken, blev fascismens myten om Italien, myten om det
återuppståndna Rom. Den nya tidens spänning mellan nationell
självhävdelse och socialistisk nyordning i samhällets inre framträder med utomordentlig skärpa hos fascismen.
Vid studiet av den demokratiska staten brukar man alltid röra
sig med de hävdvunna begreppen, verkställande, lagstiftande och
dömande makt. Dessa begrepp ha emellertid ingen hemortsrätt i
ett studium av diktaturens skaplynne. Här har all makt samlats
på en punkt, i den högsta statsledningens hand, och underordnade organ få endast sin makt överlåten från denna högsta ledning. Diktaturens väsen kommer man inpå livet först om man
söker komma underfund med dess olika sidor. staten uppträder
i olika uppgifter eller på olika verksamhetsområden med skiftande statsorgan. Här komma Rudolf Kjellens gamla begrepp
åter till heders, staten som samhälle, hushåll och regemente. Och
härtill kommer ett annat, staten som ödes- och kulturgemenskap.
Staten företrädes i diktaturen av ledaren. Hans personlighet för- 564
Diktaturernas profiler
kroppsligar statstanken. De olika sidorna i statens väsen bäras
sedan upp av olika under ledaren stående organ eller organisationer. Den fascistiska diktaturens uppbyggnad är härutinnan
mest karakteristisk. Detta är rätt naturligt, då fascismen är den
äldsta och mest utvecklade av de nya staterna.
Den italienska statens högsta ledning utgöres av fascismens
stora råd, il gran consiglio del fascismo. Dess ordförande är
Mussolini. Under Stora Rådet förgrenar sig sedan staten i tre
huvudarmar, förvaltningen, korporationerna och det fascistiska
partiet. Förvaltningens spets utgöres av regeringen, vars chef är
Mussolini. Regeringen är således underordnad Stora Rådet. Under regeringen stå sedan de olika administrativa organen på
samma sätt som i en demokratisk stat. Förvaltningen företräder
vad Kjellen kallar staten som regemente. Den korporativa organisationen företräder staten som samhälle och hushåll. I spetsen
för de olika korporativa sammanslutningarna står det nationella
korporationsrådet, presiderat av Mussolini. Under detta råd stå
två olika slag av organisationer, dels de s. k. confederationerna,
sammanslutningar av arbetare och arbetsgivare inom olika nä-
ringsgrenar. Deras främsta uppgift är regierandet av den sociala
freden och det sociala samarbetet. Samordnad med dem står den
sammanslutning, som tar hand om folkets fritid, den s. k. Dopolavoro, »Efter arbetet». Det är staten som samhälle. Vid sidan
härav möta vi korporationerna, d. v. s. tjugutvå församlingar,
vilka var och en företräda en viss gren av produktionen. I en
korporation finnas t. ex. representanter för silkesmask-odlarna och
deras arbetare, för sidenvävarna och deras personal samt för
textilindustriens försäljningsorganisationer, exportörer eller importörer. En sådan korporation har till uppgift att leda produktionen inom ifrågarande näringsgren. Just nu lägga korporationerna i Rom upp planer för en ekonomisk nyordning av hela
Abessinien. Det experiment, som här skall göras, påminner i hög
grad om det kommunistiska experimentet i Ryssland. I båda fallen gäller det att planmässigt och i jätteformat förvandla ett av
modern industri relativt oberört land till ett tidsenligt industriland. Korporationernas uppgifter och arbetssätt för också tanken
till socialistiska produktionsmetoder. De äro det levande uttrycket för staten som hushåll.
Den tredje av fascismens statsorgan är partiet. Partidirektionen, med Mussolini som självskriven ordförande, sorterar liksom
565
Per Engdahl
regeringen och korporationsrådet direkt under Stora Rådet. Partiet förkroppsligar den åskådning, som genomsyrar den fascistiska staten. Det utgör statens propagandamedel bland folket.
Dess riktlinjer äro grundvalen för folkets andliga liv. Press och
litteratur, konst och vetenskap, arbeta i viss mån i dess tjänst.
Partiet förkroppsligar staten som ödes- och kulturgemenskap.
I Tyskland har utvecklingen ännu icke bringat samma klarhet
i läget som i Italien. När förhållandena här hunnit stabilisera
sig, är det möjligt, att den italienska tredelningen inte visar sig
vara den bästa, när det gäller att fånga den tyska diktaturens
egenart. För närvarande kan man dock skönja mycket typiska
ansatser i de tre huvudlinjerna.
Den högsta tyska statsledningen är riksregeringen, vars chef
samtidigt har övertagit posten som rikspresident Vid sidan av
de äldre ministerierna har det nationalsocialistiska partiets ledning infogats. Den ställföreträdande partiledaren är sålunda
riksminister utan portfölj. Inom regeringen har det kunnat förmärkas en tendens till utbildandet av en inre cirkel. Utnämnandet av Göring till en slags ekonomisk diktator med befogenhet
över de ekonomiska ministerierna, de senaste fullmakterna till
Goebbels, som gör honom till en sorts kulturellledare med sådana
män som kulturministern Rust, kyrkoministern Kerrl och i viss
mån rättsministern Frank under sig, äro symptom i denna riktning. Utnämningen av Blomberg till fältmarskalk ger krigsministern en företrädesställning framför samtliga försvarsgrenschefer. Armens och marinens överbefälhavare ha samtidigt erhållit riksministers rang, vilket i någon mån utökar den egentliga riksregeringens antal.
Om den första av de tre grenarna, förvaltningen, är i Tyskland
ingenting särskilt att säga. ·Den kommunala självstyrelsen i demokratisk mening har här liksom i Italien avskaffats. Borgmästaren eller »Dorfschultzen» har en ledares befogenheter.
Likaså har ledarprincipen helt genomförts inom ämbetsverken.
Korporatismen befinner sig i Tyskland blott i begynnelsen. Av
de s. k. »riksstånden», är det endast ett, som är fullt utbildat,
nämligen jordbruket. Under ledning av den unge jordbruksministern Darre har en fullständig korporativisering ägt rum.
Vid sidan av jordbruket finns det även ett industriens, handelns
och hantverkets riksstånd. Men dessa organisationer äro blott
sammanslutningar av företag i stil med exempelvis Sveriges
566
Diktaturernas profiler
industriförbund. Någon motsvarighet till riksståndet för jordbruket utgöra de icke. Här har nationalsocialismen tills vidare
givit efter för de storindustriella kretsarnas motstånd.
På det kulturella området har däremot den fackliga organisationen hunnit längre. Rikskulturkammaren med en rad underavdelningar utgör på denna punkt organisationernas topp.
Likaså ha de fackliga sammanslutningarna inom den s. k. »arbetsfronten» företagit en omorganisation av de gamla fackföreningarna, så att de nuvarande arbetar- och tjänstemannaorganisationerna närmare ansluta sig till de olika industrigrenarna.
Arbetsfronten jämte industriens, handelns och hantverkets riksstånd utgöra i viss mån motsvarigheter ehuru ofullständiga till
de italienska confederationerna. Staten som samhälle har i Tyskland hunnit längre än staten som hushålL Någon motsvarighet
till korporationerna förekommer nämligen icke i Tyskland, om
man möjligen undantar jordbruksministeriet.
Däremot står det nationalsocialistiska partiet i samma förhållande till det offentliga livet som det fascistiska. Man kan må-
hända våga det påståendet, att kulturlivet och partiet i Tyskland
gå fram utefter två mera markant skilda linjer än i Italien. I
riksregeringen representeras dessa linjer av riksministrarna
Goebbels och Hess. Staten som kulturgemenskap och staten som
·Öde skall kanske här få två olika organisatoriska uttryck.
Den tyska staten är ännu i vardande. Men man kan dock tydligt urskilja dess rötter i den nationalsocialistiska id{JVärlden.
Nazismen har icke på samma sätt som fascismen sprungit fram
ur arbetarrörelsen. Dess småborgerliga signatur är mera i ögonen
fallande. Kravet på en markant statsprofil har icke här spelat
samma roll. Korporatismens socialistiska tendenser hållas ännu
i bakgrunden. A andra sidan har differentieringen på det ideologiska arbetets område gått längre än i Italien. Där Mussolini
medvetet låter den flammande extasen drapera en kall beräkning,
där väver Hitler omedvetet samman realpolitiska motiv och romantiska föreställningar. Det ligger något av den personliga
skillnaden mellan il duce och der Fiihrer i italiensk och tysk
statsorganisation. För förståelsen av vad som sker i dagens
Europa blir det till sist också nödvändigt att känna till diktaturernas profiler. De utgöra samma reflexer av djupgående strömningar och viljeriktningar som de demokratiska statsskickens
skiftande former för balans mellan makter och intressegrupper.
567
—————