Dagens frågor
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Den 28 augusti.
statsfinanser och Den av årets riksdag fastställda budgeten för 193&
skattepolitik. -37 ger vid en flyktig granskning ett starkt intryck av statsfinansiell soliditet. Trots betydligt ökade utgifter har
det varit möjligt att icke blott balansera den nu aktuella budgeten
utan även att göra mycket betydande avskrivningar på krislån och
lånemedelsförluster av olika slag. Det totala avskrivningsbehovet
vid ingången av budgetåret 1936-37 beräknades till 411,5 milj. kr.
Härav utgjorde 116,5 milj. kr. den ännu icke avskrivna resten av de
s. k. krislånen, d. v. s. de icke räntabla lårrentgifterna för arbetslöshetshjälpen och de statliga arbetsföretag, som i »konjunkturstimulerande» syfte igångsattes under den senaste krisen. En ännu större
post utgjorde emellertid den oräntabla delen av statens järnvägars
lånekapital, beräknad till 175 milj. kr. För svenska spannmålsföreningens lånekapital förelåg ett avskrivningsbehov på 67,5 milj. kr.
och i kreditkassan av år 1922 återstod en förlust av 27,5 milj. kr. att
täcka. Slutligen erfordrades för täckande av lånemedelsförluster,
bokförda å riksgäldskontorets avskrivningskonto, en summa av 25·
milj. kr. Av dessa 411,5 milj. kr., som utgjorde summan av här angivna avskrivningsbehov, har i den nu fastställda budgeten på en
gång avskrivits 135,5 milj. kr., d. v. s. nära en tredjedel. Vad som
återstod av krislånen, 116,5 milj. kr., har helt avskrivits. Kassafonden
har för detta ändamål fått bidraga med 60,5 milj. kr. Resten har bestritts huvudsakligen med skattemedel – inkomsterna av arvsbeskattningen och 7 milj. kr. bilskattemedeL Slutligen bör nämnas att
för amortering av den ordinarie statsskulden upptagits ett belopp av
2,5 milj kr. i budgeten.
Den åsikten har i pressen uttalats, att riksdagen gått längre i dessa
konsolideringsåtgärder än vad som rimligen kunde fordras. Man
borde ha nöjt sig med något mindre avskrivningar – i fråga om krislånen i överensstämmelse med 1933 års finansieringsplan, som förutsatte en 6-årig avskrivningsperiod – och därigenom kunnat åtminstone undvika att belasta skattebetalarna med den förhöjning av den
extra inkomst- och förmögenhetsskatten, som nu har beslutats och
varigenom en ytterligare skärpning i krisskatterna skett. Det är alldeles riktigt, att en skattehöjning i år hade kunnat undvikas, antingen genom att konsolideringspolitiken tillämpats något mindre
strängt, eller genom att vissa reserver och tillfälliga inkomster tagits.
i anspråk för budgetens finansiering. Det hade kunnat ske utan avkall på kravet på en sund och stark budget. Men när riksdagen på
denna punkt följde finansminister Wigforss kan den icke klandras.
ur de synpunkter, som från borgerligt och i all synnerhet från konservativt håll anlagts på de senaste årens finanspolitik. Framtiden
kommer sannolikt att bedöma denna åtgärd gynnsammare än dagens,
568
Dagens frågor
kritiker. Om några år redan torde vi få anledning att skatta oss
lyckliga över att krislånen icke längre tynga budgeten och att de
goda konjunkturerna begagnats för att på en gång lyfta bort så
mycket av den nyss genomgångna krisperiodens statsfinansiella belastning. De kvarstående avskrivningsbehoven, vilka nu till största
delen hänföra sig till oräntabla investeringar i statsjärnvägarna och
till förlusterna på spannmålsregleringen, äro för övrigt så betydande, att man ännu icke kan tala om en tillfredsställande konsolidering, även om läget är oerhört mycket bättre- tack vare konjunkturuppsvinget — än vad man för blott ett å två år sedan vågade
hoppas på.
Tillfredsställelsen över att krispolitiken icke medfört den derangering av våra statsfinanser, som många befarade, får dock icke föranleda alltför optimistiska slutsatser om det statsfinansiella läget.
Tvärtom finnes anledning till mycket allvarliga bekymmer för den
närmaste framtiden. De ha skymtat i årets diskussion om försvarsreformens finansiering – med ännu större skäl kunde de framföras
i anslutning till fjolårets beslut om folkpensioneringens reformering,
som på ett tjugotal år kommer att stegra statsutgifterna med en 100
milj. kr. De stora automatiska utgiftsstegringarna äro finansministrarnas ständiga bekymmer, och det förefaller icke troligt att
en normal ökning av inkomsterna ens under goda konjunkturer
skall förslå till att möta den påfrestning, som dels de redan beslutade åtgärderna i stigande tempo medföra för statsfinanserna, dels
hotar på grund av förestående, delvis oundvikliga, utgiftsökningar
för olika ändamål. Man behöver icke vara olycksprofet för att förutsäga att den dag snart kommer, då uppgiften att klara statsfinanserna kommer att ställa helt andra krav på regering och riksdag än
dem, som under de senaste åren vållat mera högljudda än allvarligt
kända bekymmer.
Under dessa förhållanden måste skattepolitiken få en allt mera
accentuerad betydelse. Arets riksdag avvisade finansminister Wigforss’ två förslag till omläggning av den direkta beskattningen och
begärde i skrivelse till K. M:t en ny utredning efter riktlinjer, varom
åtskillig strid stod under riksdagens sista timmar. Regeringen har i
dagarna effektuerat denna begäran genom tillsättandet av 1936 års
skattekommitte. De direktiv, som i statsrådsprotokollet meddelats
för kommittens arbete, torde icke föranleda några invändningar; de
ge i alla händelser icke stöd för kraven på sådana radikala förskjutningar i skattefördelningen, som i den politiska diskussionen om
skattefrågorna på sistone ställts i förgrunden. Därmed är icke sagt,
att icke dessa krav kunna kommå att aktualiseras under utredningens gång. Den som tagit del av den förre finansministerns uttalanden och förslag kan icke ett ögonblick tvivla på, att han redan
har sin ståndpunkt klar och att han som medlem av skattekommitten
kommer att hårt driva den skattepolitiska uppfattning, som han,
kanske utan större entusiasm från sitt partis sida, sökt göra till en
socialdemokratisk reformlinje i skattefrågan. I starkt agitatorisk
569
Daoen.s frågor
förenkling återfinner man hr Wigforss’ program i hans valbroschyr
»Rättvisa skatter». Hans tes är, att skattetrycket är synnerligen
orättvist fördelat i vårt land. »Av 600 milj. kr. i egentliga skatter till
staten tagas något över 200 milj. ut på den s. k. direkta vägen, i förhållande till inkomst och förmögenhet, medan något under 400 milj.
betalas i form av konsumtionsskatter på nästan allt vi förbruka av
nyttiga, mindre nyttiga eller t. o. m. skadliga varor.» Hr Wigforss’
förslag, som riksdagen avslog »under oklara och inbördes stridiga
motiveringar», gick enligt valbroschyren ut på en omläggning av
skatten, »som skulle ha tagit ut mera av de rika ooh mycket välbärgade, men gjort skatten förhållandevis lättare för mindre och medelstora inkomsttagare».
Om någon i våras tvivlade på det valtaktiska och agitatoriska syftet med de framlagda skatteförslagen så bör han vid läsningen av hr
Wigforss’ broschyr bli överbevisad om sin lättrogenhet. De försåtliga antydningarna om de borgerliga partiernas månhet om de besuttna och deras bristande intresse för de små skattedragarnas bekymmer verka i f. d. finansministerns broschyr så mycket mera
osympatiska, som han vid redogörelsen för skattefrågans behandling
vid årets riksdag nödgas – visserligen i förbigående – erkänna, att
»högerns medverkan till höjningen av den extra inkomstskatten tyder på en något större villighet att ta hänsyn till de mindre inkomsttagarnas intressen, än man kanske haft anledning att förvänta».
Men högern och folkpartiet vilja inte utgå ifrån, att den direkta beskattningen måste ytterligare höjas, det är den anklagelse, som hr
Wigforss riktar mot dessa partier. Här har hr Wigforss, kanske
omedvetet, avslöjat vad som är huvudsyftet för hans egen skattepolitik, nämligen en skärpt direkt beskattning, vare sig den är statsfinansiellt motiverad eller ej. Skatten på inkomst och förmögenhet
är för honom icke blott ett medel att skaffa staten nödvändiga inkomster, utan även ett instrument för genomförande av en annan inkomstfördelning i samhället. 1928 deklarerade han öppet denna avsikt; i år är han försiktigare, men tendensen är dock fullt tydlig.
HrWigforss’argumentering för åsikten att det indirektaskattetrycket
är oskäligt hårt i vårt land bygger på rent orimliga beräkningar av
den belastning, som skatterna på sprit, tobak, vin och maltdrycker
åsamka de mindre inkomsttagarna. Endast på detta sätt kan han påvisa
den hårda »konsumtionsbeskattning», som enligt hahs tes belastar det
svenska folket. Nu är det emellertid känt och vittnat av en opolitisk sakkunskap, att de egentliga konsumtionsskatterna; de som drabba verkliga
nödvändighetsvaror, äro lägre i vårt land än i de flesta andra. Det är
orimligt att likställa sprit- och tobaksskatter med .egentliga konsumtionsskatter. När hr Wigforss gör gällande, att en höjning av spritskatten betyder en sänkning av en medelklassfamiljs levnadsstandard
på ett sätt, »som skulle göra det omöjligt att fortsätta med talet om
att skatten drabbade en lyxkonsumtion», fäller han ett påstående, som
skarpast riktar sig mot den nykterhetspolitik, som i höga spritskatter
ser ett värdefullt vapen i kampen mot alkoholkonsumtionen. Har han
570
Dagens frågor
gjort klart för sig vilka konsekvenser hans resonemang leder till~
Vill han förorda en sänkning av spritskatterna, med alla de sociala
följdverkningar, som detta kan medföra? Om man följer hans program och höjer den direkta beskattningen för att åstadkomma någon
slags teoretisk jämvikt mellan direkt och indirekt beskattning, så bli
ju icke därigenom de sociala olägenheter av en hög spritskatt, som
hr Wigforss klagar över, på något sätt minskade. Här måste föreligga en lucka i tankegången hos den ivrige förespråkaren av skärpt
direkt beskattning. Hela broschyren bekräftar för övrigt iakttagelsen, att även en begåvad man kan, när han blir besatt av en fix ide,
göra sig skyldig till ganska otroliga påståenden och slutsatser.
Skattefrågorna bliva i fortsättningen ännu mera än hittills politiska förgrundsfrågor och kräva icke bara uppmärksamhet och studium inom och utom den politiska fackmannakretsen, utan även ett
upplysningsarbete på bredare front. Ett värdefullt utredningsmaterial framkommer undan för undan – kommunalskatteberedningen
under överståthållare Nothins ordförandeskap kommer helt visst att
lämna viktiga bidrag till detta – och småningom mognar hela det
stora skattekomplexet till avgörande. Det är av vikt att detta avgörande icke dikteras av en alltför trång krets av politiska sakkunniga. En reform, som skall kunna bli en bestående grundval för landets skatteväsende, måste noga förberedas i folkopinionen och får
icke dikteras av synpunkter, som borde vara främmande för kravet
på en rättvis beskattning för tillgodoseendet av ofrånkomliga statsbehov – men icke för ovidkommande politiska syften.
Ny riksdag Valen i Finland ~iga rum mitt i sommaren (l juli). Man
i Finland. börjar ganska allmänt bli ense om att denna tidpunkt
icke är särdeles lämplig; särskilt i ett land där jordbruket spelar
en betydande roll har det sina svårigheter att bedriva valrörelse
under maj och juni månader. Å ven med hänsyn tagen till dessa förhållanden var striden emellertid i år påfallande matt. De stigande
konjunkturerna ha i Finland ej utan rätt skapat en optimism, som
på sina håll nästan överträffar svensk opinion före den senaste krisen, och under dylika förhållanden bli de politiska konflikterna gärna
en smula dämpade.
Detta oaktat uppvisade slutsiffrorna, vilka som vanligt blevo klara
först ett tiotal dagar efter valet, en viss ökning i antalet röstande
(från 1,107,823 år 1933 till 1,174,132) och icke obetydliga förskjutningar
partierna emellan. 1933 hade den finska högern (samlingspartiet) gått
fram tillsammans med det nationella diktaturpartiet, den »fosterländska folkrörelsen», vanligen betecknad med initialerna I. K. L.
Tillsammans hade de då förvärvat 187,527 röster; sedan högern nu bestämt- t. o. m. mycket bestämt- tagit avstånd från de forna vännerna,
steg den sammanlagda siffran till 218,817, varav 121,341 på samlingspartiet och 97,476 på I. K. L. Övriga partiers siffror blevo (1933 års
571
Dagens frågor
inom parentes): agrarerna 262,803 (249,758), framstegspartiet 73,865
(82,129), finska folkpartiet 7,376 (13,390), småbrukarna 22,406 (37,544),
socialdemokraterna 452,033 (413,551). Svenska folkpartiet noterade
slutligen en vacker röstökning, till 131,251 (115,430) och står därmed
även i röstsiffror såsom det tredje av riksdagens partier. Till en
början troddes det även att svenskarna gjort en mandatvinst, men
detta visade sig sedermera bero på misstag vid sammanräkningen.
I stället fingo de nu nöja sig med att som en extra förtroendeförklaring till sitt parti inregistrera ledaren Ernst von Borns utomordentligt höga personliga röstetal i Nyland. Partiställningen i den nya
riksdagen blir som följer: I. K. L. 14 (14), samlingspartiet 20 (18),
agrarerna 53 (53), framstegspartiet 7 (11), finska folkpartiet l (2), små-
brukarna l (3), socialdemokraterna 83 (78), svenska folkpartiet 21 (21).
Bristen på överensstämmelse mellan röstsiffror och mandatsiffror
ligger i öppen dag; sålunda har varje mandat i medeltal kostat framstegspartiet 10,552 röster, medan agrarerna genomsnittligt fått mandat för mindre än 5,000 röster.
Mest tillfredsställt med utgången torde samlingspartiet vara.
Brytningen med Lapporörelsens arvtagare, som genomförts under
den gamle kloke Paasikivis ledning, har trots alla pessimistiska varningar slagit väl ut, och även om det finska högerpartiets demokratiska sinnelag kanske icke för all framtid är så fast rotat, har dock
under årets strider med herr Somersalo och hans trogna sagts och
gjorts åtskilligt, som icke på någondera sidan så lätt kommer att
glömmas. För I. K. L., som hoppats på en fördubbling av sitt mandatantal, innebär resultatet en svår besvikelse. Ehuru partiet gått fram
under parollen »glöm 1918!» och som bevis på sitt förlåtande sinnelag
kört fram med f. d. rödgardister som valtalare, har det icke vunnit
någon ny terräng, och alltmera besannas det omdömet, att denna rö-
relse åtminstone under lugna tider icke längre har någon plats att
fylla, om den icke till äventyrs överger alla sina gamla traditioner
och börjar idka vågmästarepolitik med socialdemokraterna. Den
skenbara ökningen i agrarernas röstetal åter beror på vad som återvunnits från småbrukarpartiet; räknas dessa båda som en enhet, kan
man konstatera fortsatt stagnation.
Socialdemokraternas frammarsch är betydlig, ehuru den icke fullt
motsvarar förväntningarna. Särskilt anmärkningsvärt är, att ökningen i mandatantal synes fortgå stadigt det ena valåret efter det
andra, så att partiet nu börjar närma sig siffrorna från tiden före
inbördeskriget. Det är icke blott I. K. L. som börjat »glömma 1918»;
man skulle bara önska att de svenska fackföreningarna vore lika
angelägna om den saken som deras finska kolleger. En nyhet för
årets val är att fem svenskspråkiga socialdemokrater blivit valda,
och att agitationen i flera kretsar gått ut på att markera socialdemokratiens svenskvänlighet såsom en motsats till svenska folkpartiets
påstådda »ljumhet» i språkfrågan.
De största motgångarna ha träffat regeringspartiet; även röstsiffrorna med sin minskning på 10% tala därvid sitt tydliga språk.
572
Dagens frågor
Om orsakerna råda delade meningar, vilka kort efter valet utvecklades i en tidningspolemik mellan statSiillinisterns sekreterare, hr Peltonen, och generaldirektör Cajander, framstegspartiets nuvarande
verklige ledare och sedan gammalt ingen vän av hr Kivimäki. Enligt
regeringens mening var det ett missgrepp att såsom nu skedde gå till
val på ett helt nytt och oprövat program i stället för att söka slå
mynt av det anseende regeringen vunnit genom sin hittillsvarande
politik; dessutom borde framstegspartiet ha uppehållit bättre samarbete med de övriga finska borgerliga grupperna, vilka ju faktiskt,
ehuru ej till formen, även äro företrädda i ministären. Cajander och
partiledningen mena däremot, att just regeringens samarbete med
högern skulle ha stött bort många väljare. Detta· senare bär dock en
stark prägel av efterklokhet och bestyrkes ej heller av de förmodanden man kan ha rätt att göra om röstförlusternas karaktär. Att den
tydliga klyftan mellan regering och regeringsparti däremot knappast
kan ha tilltalat väljarna, ligger i öppen dag.
För hr Kivimäki är läget uwder alla förhållanden ganska allvarligt, och trots presidentens förtroende förefaller det knappast tänkbart att hans ministär utan rekonstruktion skall kunna överleva den
riksdagssession, som tar sin början i september. Kanske blir det möjligt för honom att förbättra sina direkta förbindelser med samlingspartiet och agrarerna; kanske kunna även svenskarna förmås att
återinträda, eftersom universitetsfrågan i början av en riksdagsperiod knappast har samma aktualitet som senare (man kan nämligen räkna med att varje förslag möter tillräckligt motstånd för
att göras vilande över nyval; därför erfordras en minoritet om 1 /a).
Men det förefaller knappast troligt. Och eftersom såväl presidenten
som samtliga borgerliga partier dra sig för att lämna plats för en
socialdemokratisk ministär och därmed riskera att stämningen åter
skall bli gynnsam för »skjutsningar», förefaller det sannolikast att
samlingspartiet eller agrarerna får taga ledningen av en ny koalitionsregering. Av större vikt är frågan vad detta valresultat kan
väntas förebåda beträffande det presidentval som skall äga rum i
februari. Därom råder dock ännu den största tvekan, i synnerhet så
länge man icke vet huruvida den 75-årige Pehr Evind Svinhufvud
låter ställa upp sig till återval.
Ur rikssvensk synpunkt intressera framför allt två sidor av det
nya politiska läget: dels den finlandssvenska folkdelens ställning,
dels eventuella återverkningar på Finlands utrikespolitik. Vad beträffar det förstnämnda, synes man utan tvekan kunna konstatera en
viss, om också ej alltför betydande förbättring. Det rådande stilleståndet i universitetsfrågan kommer visserligen icke svenskarna till
godo – universitetets förfinskning kommer mänskligt att döma helt
enkelt att ske på smygvägar i stället för öppet. Men den allmänna
hetsen mot svenskheten har mildrats, och svenska folkpartiets frammarsch har icke kunnat förfela sin verkan på motståndarna. Ehuru
varje närmare samarbete mellan svenskar och socialdemokrater ter
sig såsom något ganska osannolikt, måste likväl de senares pronon- 573
40- 36461. Svens7c Tidslcrift 1936.
Dagens frågor
cerat svenskvänliga propaganda anses ha åtminstone en viss symptomatisk betydelse. Slutligen bör här anmärkas, att äktfinskhetens
stortaligaste företrädare i riksdagen, professor Heiskanen, denna
gång fallit igenom. Fördelen ur svensk synpunkt är diskutabel –
Heiskanen hade ett visst agitationsvärde såsom avskräckande exempel – men händelsen kan möjligen tyda på ökad omdömesförmåga
hos den finskspråkiga väljarkåren.
A andra sidan är den vågmästareställning mellan socialdemokrater
och finsk borgerlighet, i vilken svenskarna nu komma att befinna sig,
djupare sett föga avundsvärd. Socialdemokraterna äro möjligen beredda att i språkfrågan bjuda ganska mycket för att uppnå ett förnyande av samarbetet från den Schaumanska tiden. Men samtidigt
riktas på många håll bland Finlands svenskar en vass kritik mot
folkpartiets ledning för dess förmenta eftergivenhet mot vänsterelementen och dess oförmåga att uppnå samförstånd med den finska
högern. Kritiken riktar sig i själva verket mot förhållanden, som tillhöra ett för åtskilliga år sedan passerat stadium, och förefaller ur
den synpunkten ganska orättvis, i synnerhet som det sannerligen icke
är svenskarnas fel att samlingspartiets äktfinskhet uteslutit allt
samarbete mellan dessa båda grupper. Men det är klart att varje
tillmötesgående mot socialdemokratien skulle medföra allvarliga risker för en upplösning inom svenska folkpartiet, som i sista hand
endast skulle komma den finska språknationalismen till godo. Det
problem, som möter partiets parlamentariska ledning, är sålunda
utomordentligt svårlöst, och det blir inte lättare därför att stora
delar av den svenska ledande klassen försmå att aktivt deltaga i politiken och föredraga att sköta sina privatangelägenheter och – kritisera på avstånd.
Den skandinaviska orienteringen har genom valresultatet fått både
folkets godkännande och en förstärkt grundval, detta trots att frågan
knappast spelat någon som helst roll i agitationen. Från början torde
denna nyorientering, vilken för rikssvensk opinion måhända kom en
smula plötsligt, ha orsakats direkt av militärpolitiska beräkningar.
Ehuru den finska statsledningen säkerligen ej gör sig några förhoppningar om att omedelbart få till stånd ett defensivförbund med Sverige, kom man dock småningom till klarhet om att den dittillsvarande
politiken, innefattande ett slags tyst garanti för de baltiska staternas
integritet, var alltför riskabel och måste övergivas. Valet stod därefter mellan öppen tyskorientering och skandinaviskt samarbete. Att
det förstnämnda alternativet åtnjöt starka sympatier inom såväl
vissa svenska som- framför allt- finska högerkretsar, är obestridligt. När regeringen i samförstånd med riksdagspartiernas chefer
likväl icke slog in på denna väg, berodde det främst på två saker:
dels att man hyste farhågor för att Finlands neutralitet vid sannolika krigsfall skulle bli svår att bevara, dels och framför allt på att
den rent militärt erbjöd mycket stora svårigheter. Den skandinaviska
orienteringen framstod därför såsom en nödvändighet och blev så
mycket mera lockande som Finland därigenom befriades från den
574
Dagens frågor
förut överhängande faran att indragas i eventuella konflikter söder
om Finska viken.
Ur såväl rikssvensk som finlandssvensk synpunkt måste denna utveckling betecknas såsom ytterst glädjande. Den har utan tvivel
haft sin stora andel i att språkstriderna något mildrats. Framför allt
betyder nyorienteringen dock i åtminstone ett bestämt avseende en
utrikespolitisk vinst för Sverige. I den mån det blir klart att Finland behöver svenskt bistånd till skydd för sin neutralitet och
sitt oberoende, i samma mån minskas även risken för att oförsiktiga eskapader på den karelska gränsen eller andra utmanande
handlingar skola tillåtas äventyra freden. Den västliga orienteringen
innebär en garanti för att icke några nationalistiska fantasier skola
få utrymme i finsk utrikespolitik. Den blir därigenom en direkt fördel även för Sverige, i det att den befriar oss från en god del av
risken för en rysk-finsk konflikt, vilken under alla förhållanden, militärt eller politiskt, direkt eller indirekt, hade måst beröra Sverige.
Vårt land har ingen anledning att visa sig angeläget, när det gäller
utrikespolitiska engagemang; och för allianspolitik av vare sig det
ena eller det andra slaget är den skandinaviska Norden ännu långtifrån mogen. Men det bör å andra sidan klart sägas ut, att nyorienteringen i Finlands politik ur flera synpunkter innebär en viktig
garanti för freden i denna del av Europa samt ökar möjligheterna
att hålla hela den skandinaviska Norden utanför en kommande
världsbrand. Att Finland i motsats mot Danmark även militärt är
berett att bära sin del av ansvaret, synes i varje fall knappast böra
stämma svensk opinion ogynnsamt mot dess delaktighet.
Fullföljandet av denna nordiska politik är i själva verket den viktigaste uppgift, som den nya finska riksdagen har framför sig. Avspänning i språkfrågan är därvidlag av högsta vikt, om den psykologiska grundvalen i övriga nordiska stater skall kunna bli tillfredsställande- hr Nygaardsvolds bekanta blamage torde kunna betraktas
som en isolerad företeelse. Men lika viktigt är, att de borgerliga partierna i den nya riksdagen, svenskar som finnar, hålla vakt om landets militära resurser mot eventuella socialdemokratiska attacker.
Sverige och det De senaste månadernas händelser hava kraftigt
rustande Europa. understrukit det världspolitiska lägets utomordentligt farofyllda karaktär. Om lösningen av en hotande konflikt
ett ögonblick synts bereda mänskligheten någon lättnad, har brandstoff genast hopats på ett annat håll. Knappt hade Londonregeringens
undfallenhet undanröjt risken för ett engelskt-italienskt krig och utsikterna börjat te sig något ljusare för en konferens mellan Locarnomakterna för att ordna de genom den tyska aktionen av 7 mars rubbade internationella förhållandena, förrän det spanska sorgespelet
visade sig vara i stånd att sätta freden mellan stormakterna i fara.
Om den tysk-franska spänningen för närvarande – delvis på grund
av Frankrikes försvagning under den Blumska regimen- synes något
mindre hotande, är den japansk-ryska motsättningen alltjämt oför- 575
Dagens frågor
minskad och synes fiendskapen mellan Tyskland och Ryssland alltmer närma sig den intensitet, där ett utbrott blir svårt att förebygga.
Under intryck av denna ständiga internationella spänning har
rustningsarbetet runt omkring i världen bedrivits allt ivrigare.
Länge hava Tyskland och Hyssland gått i spetsen med de mest fruktansvärda ansträngningar. En kapprustning mellan J apan och Förenta staterna synes stå omedelbart för dörren och medföra överhängande risker för att läget i Stilla havet bringas i gungning genom befästande av de ögrupper, som på grund av Washingtonfördraget länge utgjort ett militärt vacuum. Varskott av sitt diplomatiska
nederlag mot Italien har England begynt en upprustning av gigantiska mått för att taga igen det försummade, och hela den brittiska
motorindustrin arbetar för högtryck till flygvapnets förbättrande.
Polen strävar efter att skapa de finansiella betingelserna för att
hävda sig mot sina bägge till tänderna rustade grannar. Smärre
stater i utsatta lägen såsom Schweiz, Holland och Belgien hava icke
lämnat någon möda ospard för att i tid se om sina hus.
Serlan de junidagar, då en positiv lösning av vår försvarsfråga
i kompromissens tecken nåddes, hava riskerna för Sveriges säkerhet
ytterligare vuxit. I och med att den fransk-tyska motsatsen i skärpa
trätt tillbaka för den rysk-tyska, tenderar Östersjön alltmer till att
bliva Europas stormcentrum. Även om de uppgifter om Rysslands
kolossala rustningar, som spridas ur ryska och tyska källor, av olika
skäl böra upptagas med en viss skepsis, är det tydligt, att herrarna
i Kreml under det sista året i allra högsta grad stärkt sina krafter
såväl till lands och i luften som på och än mer under Östersjöns yta.
Och denna alltjämt pågående kraftanhopnings rent offensiva prägel
blir alltmer tydlig. Den nu senast tillkännagivna sänkningen av
värnpliktsåldern till 19 år medför en högst uppseendeväckande engångsökning av den ryska armen för den närmaste tiden. Och den
har genast fått ett lika uppseendeväckande svar i Tysklands utsträckning av tjänstgöringstiden från ett till två år, en åtgärd, som medför
en kraftig utsvällning av det tredje rikets omedelbara slagkraft och
på ett hemskt sätt erinrar om åren närmast före 1914. Samtidigt härmed blir tonen i de bägge makternas av de styrande helt behärskade
press alltmer ohöljt utmanande. Som klimax väntar man på en höjning av värnpliktstiden i Frankrike till treårig.
Det är ej skäl att trots dessa hotande tecken hängiva sig åt någon
desperat Ragnarökstämning och giva upp allt hopp om en fredlig
utgång. Ingen makt torde innerst inne vilja taga risken av ett krig,
och ingen torde ännu hava fullbordat sina rustningar. Men faran för
en katastrof växer alltmer i den tilltagande spänningen.
Ju mörkare läget i Europa ter sig, desto högre ställas kraven på
Sveriges försvar. Även om Europas stormakter åter skulle mötas på
slagfälten,. kan vårt land bevara sin neutralitet, förutsatt att vår
krigsberedskap är tillräckligt stark för att avskräcka från försök
att kränka svenskt territorium. I det försvarsministerskifte, som
äntligen ägt rum, vill man med glädje se en borgen för ett lojalt och
576
Dagens frågor
kraftfullt verkställande av riksdagens beslut. Ju mer krigsriskerna
hopas, desto starkare ställes kravet, att intet, som är tekniskt genomförbart, försummas, när det gäller att snabbast möjligt uppnå den
avsedda högsta försvarsberedskapen. Särskilt riktas blickarna mot
det vapen, som jämte flyget har att taga den första stöten vid en
neutralitetskränkning. Det är nödvändigt, att den utredning av flottans typfråga, som riksdagen i försvarsbeslutet förutsatte, utan
något dröjsmål genomföres, så att ingen tidsspillan uppstår, när det
gäller att förnya det alltmer till åren komna fartygsbeståndet Endast på grund av åldersgränsens plötsliga höjning kan detta bevaras
ännu några få år, men redan 1941 faller pansarskeppet »Sverige»
ändå för strecket, och dylika ersättningsbyggen äro inga hastverk.
Brottslingar- Det är en många gånger upprepad sanning, att lanas ansvar. garna skola stå i överensstämmelse med det allmänna
rättsmedvetandet. I stort sett torde den svenska lagstiftningen – vi
tänka nu närmast på strafflagstiftningen – på ett lyckligt sätt harmoniera med folkets sunda rättsuppfattning. Vissa diskrepanser äro
oundvikliga i en tid av snabbt föränderliga samhällsförhållanden,
helst som det hör till god svensk sed att icke låta lagstiftningen som
hastverk framspringa ur ögonblickets stämningar; måhända sker
dock lagstiftningens nödvändiga anpassning ibland alltför långsamt
såsom i fråga om skärpning av straffen för bedrägeri- och förskingringsbrott, men att döma av justitieminister Bergqvists uttalande
kommer riksdagen äntligen nästa år att få mottaga ett regeringsförslag i ämnet. Osäkrare är däremot, om strafflagens tillämpning alltid står i samklang med folkets rättsinstinkt Härvid är det dock
icke domstolarnas oväld, som på något sätt drages i tvivelsmål, utan
de av sinnessjukläkare förfäktade principerna för bedömande av de
brottsliges ansvarighet. Det är den gamla frågan om straffrihet eller
förminskad tillräknelighet. .
Om man bortser från villkorlig dom och villkorlig frigivning och
vissa andra speciella strafformer, såsom ungdomsfängelser, kan en
person, som gjort sig skyldig till grövre brott, behandlas efter fyra
olika huvudregler. Han kan i vanlig ordning dömas till fängelse
eller straffarbete. Han kan också förklaras mindre tillräknelig utan
att därför vara straffri och ådömes då ett lägre straff att avtjänas
på allmän straffanstalt eller också intages han till »förvaring» för
minst samma tid, som han eljest skulle ha undergått straff, dock
minst två år; hans behandling blir i mycket lik fängelsevistelse,
men han skall under interneringen göras till föremål för lämplig
psykisk vård. Han kan även som avvita eller sinnessjuk förklaras
straffri, och undantagslöst blir han därefter omhändertagen, oftast
på sinnessjukhus. Han kan slutligen, om han är återfallsförbrytare och avtjänat straff i mer än tio år, interneras på längre,
obestämd tid eller på livstid. Grundläggande princip är sålunda,
att ingen brottsling skall gå helt fri och att den brottslige före
577
Dagens frågor
frihetens återvinnande skall så långt möjligt ha emottagit en sådan
behandling, att han åter kan inpassas i samhällslivet. Om riktigheten
av dessa principer torde ingen strid kunna råda, och det finnes väl
blott en mening om att 1927 års lagar om förminskat tillräkneliga och
återfallsförbrytare verkat i god riktning. En av justitieministern bebådad utvidgning av lagen om återfallsförbrytare torde endast hälsas
med tillfredsställelse.
När samhällsmakten på dessa sätt alltid reagerar mot förövarna av
grövre brott, när med andra ord dessa genom att insättas på den
ena eller andra anstalten alltid berövas sin frihet, kunde man tycka
att allmänheten borde känna sig tillfreds. Det finnes dock fog för att
ställa frågan under diskussion. Den allmänna opinionen är nämligen ej fullt belåten. Den reagerar främst i tre hänseenden.
Allmänheten är visserligen ej likgiltig för frågan, på vilken sorts
anstalt den brottslige omhändertages, men den fordrar främst att
den omhändertagne icke så fort utsläppes, att frihetsförlusten blir
för liten i förhållande till förbrytelsen eller att den frigivne åter
blir en fara för rättssäkerheten. Ä ven om skäl ej skulle finnas för
klagomål över de medicinska myndigheternas handläggning av utskrivningsärenden, gäller dock att »frigivningen» av sådana brottslingar, vilka såsom straffriförklarade remitterats till sinnessjukhusen, icke ankommer på domstolar eller adminstrativa myndigheter
utan enbart på läkareutlåtanden, och det är långtifrån visst, att psykiatrikerns uppfattning alltid kan förstås av allmänheten. I fråga
om de förminskat tillräkneliga och återfallsförbrytarna beslutar däremot den av lekmän och läkare sammansatta interneringsnämnden
om frigivning, och det torde finnas grund för uppfattningen att denna
nämnd snarare handlat strängt än motsatsen.
Den allmänna opinionen har också svårt att förlika sig med att
vissa omhändertagna beredas förmåner och friheter, som förbrytelsens grovhet icke borde tillåta. Otvivelaktigt är det mycket svårt
att finna den rätta avvägningen mellan samhällets repression och
den lättnad i tvånget, som kan vara önsklig för att successivt göra
kriminalpatienten eller den internerade mogen att återinträda i samhällslivet. Härvid kan dock det senare intresset ej få vara det enda
avgörande. Nu kan en på sinnessjukhus intagen utom andra friheter
få rättigheten att bli en s. k. frigångare, och vad de förminskat tillräkneliga beträffar medger lagen uttryckligen rätt till vissa förmå-
ner, som ej tillkomma vanliga fångar. Icke minst synes en fara
här föreligga att de mera välsituerade favoriseras. Hur liten en
sådan risk vid tillämpningen än må vara, torde rättsmedvetandet på
ingen punkt vara så känsligt som i denna fråga om likhet inför
lagen. Det väckte också för något år sedan berättigad undran, att
en dam ur högsta societeten, som efter att ha blivit straffriförklarad
vårdades på sinnessjukanstalt, under denna tid var synlig – och väl
mycket så -·på restauranger och konditorier i en landsortsstad några
kilometer från ifrågavarande anstalt. Ä ven om dylika tvångslättnader skulle stå i överensstämmelse med lagen, stå de ej i överens- 578
Dagens frågor
stämruelse med en allmän uppfattning om vad som bör följa på ett
brott av största tragik.
Framför allt har allmänheten svårt att alltid dela psykiatrikernas
åsikter i den viktigaste frågan, om den brottsliges ansvar för sina
gärningar. När den ene förbrytaren efter den andre antingen utges
som icke ansvarig för brottet eller som förminskat tillräknelig och
detta inträffar med personer, som före brottets upptäckande betraktats som vanliga människor eller rent av- på grund av mångfalden
förtroendeuppdrag – som framstående medborgare, då må man ej
förtänka lekmannen, om han ställer sig undrande och spörjande.
Denna undran är helt visst icke dikterad av några grymma vedergällningsmotiv, ty i vårt land ropar ingen på bödeln eller på summariska koncentrationsläger, utan den dikteras främst av farhågan
för att ett alltför generöst förfarande vid bedömande av tillräkneligheten måste till .slut uppluckra alla vedertagna begrepp om den
enskildes ansvar för följderna av brott mot lagarna och samhällsordningen.
Lekmannen hävdar självfallet ej, att fängelsepsykiatrikerna enligt
sina uppfattningar om brott och straff handla på ett mindre ansvarskännande sätt. Något sådant vore otänkbart att förutsätta. Han kan
blott konstatera; att psykiatrin ibland kommit i konflikt med allmänhetens åskådningssätt. Han finner ett visst stöd härför redan däri,
att meningarna kunna högst väsentligt skifta mellan psykiatrikerna
själva om en undersökt persons sinnesbeskaffenhet, ty detta måste
styrka honom i den uppfattningen att sinnessjukläkarnas normer
äro relativa och därför icke ojäviga. Det är sålunda tydligt, att bedömningsgrunderna ej äro identiska vid Långholmens sinnessjukavdelning och låt oss säga i Malmö. På det förra stället måste uppenbarligen de mest liberala principer förhärska, såsom framgår av följande statistik över undersökta personer under år 1934 och 1935, varvid det sammanlagda antalet bägge gånger råkat vara 100. Ar 1934
blevo i läkarutlåtandena 68 (54 män och 14 kvinnor) helt straffriförklarade, 31 (samtliga män) förklarade för förminskat tillräkneliga
och l förklarad helt ansvarig. Ar 1935 blevo 63 (51 +12) förklarade
straffria, 35 (31 + 4) förklarade mindre tillräkneliga och 2 tillräkneliga. Följaktligen har på Långholmens sinnessjukavdelning under
två år icke mer än summa tre av tvåhundra remitterade häktade förklarats tillräkneliga. Siff~an är verkligen icke hög. Visserligen torde de flesta fallen redan enligt lekmannauppfattning varit
misstänkta, eftersom domstolarna medgivit undersökning av sinnesbeskaffenheten, men ofta måste man väl räkna med att domstolarna
utan att hysa någon övertygelse om bristande tillräknelighet dock
»för säkerhets skull» i den anklagades och humanitetens intresse
velat bringa fallet inför sinnessjukläkarna. Att lagarna kommit att
tolkas i mycket liberal anda synes också framgå av det anförande,
som dåvarande justitieminister Thyren höll 1927 vid riksdagsbehandlingen av lagen om förminskat tillräkneliga. Hr Thyren yttrade då
i första kammaren, att maximum av samtidiga internater enligt
579
Dagens frågor
denna lag ej borde kunna överstiga femtio. F. n. är Norrköpingsanstalten otillräcklig för att bereda rum åt alla dem, som dömts som
förminskat tillräkneliga, och ändock vistas där närmare hundra
internater. »Maximum” har sålunda fördubblats. Då skillnaden i
brottslighet ej kan vara nämnvärd under de nio åren efter 1927, frestas man att draga den slutsatsen, att läkarna och därmed också domstolarna vid tillämpning av lagen överskridit deras mening, som
lagen gjorde.
Bland de många synpunkter, som kunna anläggas på dessa svåra
problem, kan man icke förbigå den egendomliga känsla hos allmänheten, som hel eller partiell straffriförklaring av högt betrodda män
måste efterlämna. För en tid sedan har sålunda en av de två borgmästare i Östergötlands småstäder, vilka fått utbyta domarsätet mot
de anklagades bänk, av den psykiatriska vetenskapen förklarats ej
tillräknelig för sina brott. Vad skall folket få för aktning för rättsväsendet, om en domare – därest han nu varit sinnessjuk – opåtalt
fått fungera under sådana förhållanden, och vad skall man tro om
de domar, som han under sitt förmenta sinnestillstånd avkunnat?
När en annan framskjuten, in i det sista betrodd man rätt nyligen
förklarades mindre tillräknelig blott intill en viss dag men otillräknelig för senare begångna brott, frågar man sig, om det kan ligga inom
psykiatrikernas möjlighet att så noggrant efteråt kunna fixera övergången från ett sinnesstadium till ett annat; om denna retrospektiva
förmåga övertygades f. ö. icke heller domstolen, som korrigerade
läkarvetenskapens utsago.
En annan konsekvens av en brottslig ämbetsmans otillräknelighetsförklaring har blivit, att hans bortovaro efter domstolsutslaget för
sinnessjukvård blott räknas som sjukledighet. Formellt skulle han
följaktligen vara berättigad att efter utskrivning få återgå till sin
tjänst. Krav på att återfå sin befattning i en stadskommun reste
också – för att taga ett exempel – en sålunda utskriven förskingrare, vilkens otillräknelighet påtagligt hade sin rot i alkoholism.
Särskilda arrangemang måste vidtagas för att förhindra något så
stötande som att en förskingrande ämbetsman finge njuta samma
förmåner som en oförvitlig kollega.
För att en brottsling skall bli förklarad straffri eller mindre tillräknelig stadgar strafflagen, att sinnestillståndet skall ha uppkommit »utan egen skuld». Det är möjligt, att uttrycket ej tillerkännes
någon större relevans och att sinnessjukläkarna finna upphovet till
en psykisk sjukdom värt mindre beaktande än angelägenheten att
häva densamma. Rättsmedvetandet accepterar dock icke utan vidare
en sådan medicinsk uppfattning. Det vill i det citerade uttrycket se
en lagstiftarnes anvisning, att det icke skall räknas helt som oförskyllt, om en person t. ex. genom alkoholism eller allehanda utsvävningar råkar i ett tillstånd, som fött brottet. Icke minst på detta
område ruvar faran för att den oeftergivliga regeln om likhet inför
lagen antastas. En arbetare har ju sällan vare sig råd eller tid att
skaffa sig en massa vanor eller exeentriteter, och en torpargumma
580
Dagens frågor
kan inte »cocktaila» om förmiddagarna och dricka en massa sprit på
lyxrestauranger om kvällarna med neuroser som produkt. Ibland
bibringas allmänheten en bestämd känsla av, att normerna vid bedö-
mandet av ansvarigheten ej utgöra ett stöd för individernas sunda
självuppfostran och självkontroll.
Vad som gör denna fråga om psykiatrin och brottsligheten så
aktuell är infångandet av den bestialiskt ohyggliga Salaligan. Ingen
behöver uppmana våra domstolar och myndigheter att sätta säkert
lås för dessa förbrytares blivande celler, ty detta ansvar känna myndigheterna varje bön förutan. Nej, farhågor hysas blott för att vissa
defekter hos ligamedlemmarna – främst då hos ligaledaren – skola
vid den i detta fall obligatoriska undersökningen tas till intäkt för utlåtanden att dessa kallt beräknande, tekniskt förslagna mördare icke
skulle ha handlat under tillräknelighet. Något sådant skulle folk aldrig
kunna förstå eller det allmänna rättsmedvetandet fördraga. Och det
allmänna rättsväsendet är sunt härvidlag. Det kräver icke strafformer, som strida mot hela andan i vårt kulturland, det behjärtar alla
förmildrande omständigheter när sådana finnas, det vänder sig icke
emot en differentiering av brottslingsklientelet enligt samhällets intressen, men det reagerar bestämt mot allt pjosk och allt daltande
med förbrytare, mot varje utslag av falsk humanitet.
Bokpriserna och I en i alla större tidningar för en tid sedan införd
allmänheten. annons meddelade ett förlag att av dess årsproduktion en roman utgått i 10,000 exemplar till ett pris av 8: 75, en i 8,000
till 8: 50, en i 6,000 till 5 kr. o. s. v. För sålunda annonserade 48,000
exemplar romaner hade det svenska folket fått betala 321,250 kr. Annonsen ger i sin något skrytsamma naivitet en osökt anledning till
några reflexioner över en del av dc svenska bokförlagens prispolitik,
som för närvarande varken är lycklig för förlagen själva eller för
den stora läsande allmänheten.
Bokförlagen klaga över att den svenska allmänheten i allt mindre
och mindre utsträckning köper böcker. Det är numera bibliotek och
bokklubbar, som furnera individen med de färska böckerna. Boken
tenderar till att bli en sällsynt lyxvara, som den enskilde endast i
sällsynta fall kan kosta på sig. Det måste så vara med den prispolitik, som de svenska förlagen i allmänhet tillämpa. Det är nämligen ingen överdrift, om man påstår att den svenska boken icke anpassats efter de i övrigt fallande priserna utan i stort sett står kvar
på kristidens prisnivå.
Men även internationellt sett är den svenska boken utan gensägelse
bland de dyraste i världen, varom man kan förvissa sig genom en
titt i andra länders bokkataloger. Engelska böcker, som både till
innehåll och utstyrsel stå över de svenska, äro avgjort billigare. Av
skönlitteratur utges i England i allmänhet en första upplaga till ett
pris, som något så när motsvarar priset på en svensk roman. Men
efter den första upplagan tryckes den engelska skönlitteraturen till
ett pris, som vida understiger den svenska bokens, ofta i en enshil- 581
Dagens frågor
Ungsupplaga – den första upplagans höga pris beror till en del på
den förvända engelska samlarmanin på »first editions» och är alltså
att betrakta som ett slags bibliofilpris. Den tyska bokhandeln har numera i största utsträckning återgått till normala priser, vida lägre än
de svenska. För närvarande utger ett tyskt förlag de stora klassikerna, historikerna och filosoferna, i de yppersta editioner och i
vackraste utstyrsel till pris, som den svenska allmänheten icke vågar
att drömma om, medan våra svenska klassiker till följd av de höga
priserna äro böcker med sju insegel. Man kan inte underlåta en
undran, om det icke skulle vara en värdigare uppgift för de svenska
förlagen att lämna en del av den moderna skönlitteraturen åt sitt öde
och i stället göra den svenska klassiska litteraturen lättare tillgänglig. Det skall dock tacksamt anmärkas, att ett svenskt förlag på sista
tiden börjat utge den svenska litteraturens mästerverk i prisbillig
upplaga under ledning av bästa kompetenta kraft.
Nu kan man visserligen med rätta invända, att den svenska bokmarknaden är alltför liten i jämförelse med den engelsk- eller tyskspråkiga, för att den skulle kunna tillämpa priser något så när jämförliga med dessas. Det är emellertid ett par omständigheter, som
styrker den kritiske betraktaren i hans tro att denna synpunkt icke
är den allena avgörande faktorn för bokens pris eller att det icke
står riktigt rätt till med de svenska förlagens prispolitik. Danska
böcker äro i stort sett billigare än svenska, och norska äro i vart fall
icke dyrare, och ändock äro dessa marknaders absorptionsförmåga
avsevärt mindre än den svenskas. De svenska förlagen tyckas icke
ha kommit att tänka på att en liten marknad icke gärna kan bli större
genom att man tillämpar toppriser, men att den kan stimuleras
genom lägsta möjliga priser. Det är tyvärr så att de höga bokpriserna i många fall lägga hinder i vägen för allvarliga bildningssträ-
vanden, ty populärvetenskaplig litteratur – historia, litteraturhistoria, nationalekonomi o. s. v. – betingar i allmänhet priser, som icke
äro överkomliga för annat än ett mindre privilegierat fåtal. Det kan
ur bildningssynpunkt kanske vara tämligen betydelselöst vad en
svensk roman kostar, men försvåras spridningen av den i egentlig
mening bildande litteraturen över hövan, ha svenska bildningsvårdande organ all anledning att ägna bokförlagens prispolitik större
uppmärksamhet än som hittills skett.
Men det är en iakttagelse, som gör betraktaren viss om att den nuvarande prispolitiken icke ens ur förlagens synpunkt låter försvara
sig i längden. Det har numera blivit regel, att åtminstone hälften av
förlagens produktion efter något år – närmare uppgifter kunna lätt
inhämtas i förlagens kataloger – realiseras till en spottstyver av det
ursprungliga priset. Detta måste betyda, att boken åsatts ett så högt
pris att försäljningen av mindre antal till det ursprungliga priset
jämte den summa som inflyter för den realiserade restupplagan
täcker förlagets kostnader – man kan ju inte gärna antaga att förlagen äro några välgörenhetsinrättningar.. Om förlagen kalkylera på
detta sätt, bör det först som sist sägas ifrån, att detta är en förvänd
582
Dagens frågor
praxis. Den har numera resulterat däri att man i stor utsträckning
uppskjuter med att köpa en ny bok, tills man får den för låt oss säga
.25% av det ursprungliga priset. Man kan gott .förstå dens förargelse.
som köpt en bok för 12 a 15 kronor och efter något år finner denna
säljas i bokhandeln för 2 kr. Riktigare vore naturligvis att från början åsätta boken ett sådant pris att den vore åtkomlig för en större
allmänhet än den som nu köper egna böcker. Bokhandeln skulle därigenom befrias från de ständigt återkommande realisationerna, som
för den icke kunna betyda annat än ett irritament, och antikvariaten
skulle kunna inskränka sig till försäljningen av verkliga antikvaria.
Numera ha även dessa ryckts med av den allmänna realisationsvurmen och ett vetenskapligt svenskt antikvariat kan knappast existera.
Allt talar för att bokförlagens prispolitik tages under allvarlig omprövning.
Några, som Det har många gånger sagts, att någon parlamentsleda
tröttnat. ej kan upptäckas hos de svenska riksdagsmännen, och
onekligen bekräftas detta intryck av fåtalet avsägelser före det stundande valet till andra kammaren. Man kan visserligen icke exakt
fastställa antalet avsägelser, ty gränsen mellan frivillig och nödtvungen avgång kan ibland vara hårfin. Dessutom ha alla listor
ännu icke publicerats, när detta skrives. I allt väsentligt äro emellertid partiernas slagordningar klara och ge god ledning. Antalet av
dem, som avböjt återval, utgör mellan 25 och 30. Siffran är icke hög,
då den innebär, att nära nio tiondelar av kammarledamöterna mer
eller mindre gärna önska komma tillbaka. I jämförelse med 1932 års
val äro de frivilliga avsägelserna i år något talrikare, ty då undanbåda sig blott cirka tjugo återval. N aturligtvis blir den faktiska omsättningen minst den dubbla, beroende dels på mandatförskjutningar
mellan partierna och dels på den numera inom samtliga borgerliga
partier i system satta listkonkurrensen, varigenom förutvarande
riksdagsmäns mandat åtminstone somligstädes äro starkt hotade
även vid bibehållen mandatställning; inom parentes kan tilläggas,
att man ej längre hör några förnäma fördomar mot denna obestridligt förnuftiga, ehuru ibland dock parodiskt genomförda form av
personlighetsvaL Det normala vid senare val har också varit, att
andra kammaren tillförts femtio a sextio nya ledamöter.
Högerpartiet har sedan länge regelbundet haft den relativt största
personomsättningen, vare sig orsaken varit många avsägelser eller
valmännens ombytlighet, och årets val bildar intet undantag från
.denna regel. Ej mindre än tretton av de förutvarande representanterna saknas på listorna, varvid dock Gävleborgsrepresentanten
major Holmström överflyttas till första kammaren. Bland de avgående märkas de mångåriga lantmannarepresentanterna hrr Olsson
i Blädinge (kammarens till levnadsåren äldste) och Persson i Fritorp, prosten Pehrsson i Göteborg, som dock på äldre dar förlorade
sin framskjutna ställning från början av 1920-talet, fröken Bertha
Wellin, som nedlagt ett synnerligen aktningsvärt arbete under femton
583
Dagens frågor
riksdagar, samt jur. d:r Hillgård i Halmstad; den sistnämndes avsägelse är mycket betecknande för svensk folkrepresentations »advokatlöshet», i det att med d:r Hillgård kammarens ende advokat försvinner. Härutöver förlorar högerpartiet två av sina »soumets» –
förste vice talmannen Magnusson i Tumhult och landshövding
Linner.
»Tumhults» avgång betecknar på visst sätt en epok. Efter »författningsuppgörelsen» ha inga som han inom högern och som Olof
Olsson i Kullenbergstorp inom bondeförbundet uppburit det gamla
lantmannapartiets arv och representerat kontinuiteten i svensk
bondepolitik I vår dynamiska tid och bland den nya tidens »kollektivbönder» kände båda sig förvisso litet främmande, ty båda hade
det gamla lantmannapartiets »statiska» politik i blodet, och det var
säkerligen icke utan ett stort vemod, som »Tumhult» såsom ibland
tjänsteförrättande talman fick avsluta sin trettiofyraåriga riksdagsbana med att klubbfästa den »nya» tidens beslut. Det har alltid stått
en viss mystik kring Kronobergsrepresentanten, därför att han synts
mindre än han verkat. Det fanns t. o. m. en tid, då en känd politiker utanför högern på 1920-talet uttalade sig för att »Tumhult»
skulle ställas i spetsen för en borgerlig samlingsregering. »Tumhults» hela lynne har fört honom utanför de positiva och dristiga
kraftpolitikernas kategori, men han har ägt en klokhet, som i sitt
slag varit ensamstående, en kombinationsförmåga, som endast kunnat härflyta ur en överlägsen begåvning, och en bjudande, i bästa
mening aristokratisk värdighet i sitt framträdande, som mindre er~
inrat om bondeståndet än om riddarhuset. Och dessutom är denne
store tigare, som aldrig i kammaren blev fri från rampfeber, i själva
verket en orator av ovanliga mått, koncis och klar, milt ironisk och
underfundig, med fint sinne för nyanser och ett herravälde över språ-
ket nästan till konstnärlighet.
Landshövding Linner, som avsagt sig för att mer odelat kunna
ägna sig åt sitt läns angelägenheter, har endast fyra år tillhört riksdagen, men han har under denna korta tid satt många spår efter sig.
Det torde vara få riksdagsmän, som under den senaste perioden så
föga skonat sig som hr Linner. Hans enastående kännedom om statsförvaltningen och lika enastående arbetsförmåga ha utnyttjats på
alla områden, ofta mera för andra frågor än för dem som han såsom
utskottsman haft att ta direkt befattning med. Han har visserligen
varit en flitig debattör men har uppenbarligen aldrig älskat rampljuset. Sin största tillfredsställelse fann han i »grovarbetet» bakom
offentlighetens förlåt. Utan överdrift kan sägas, att andra kammaren
i hr Linner förlorar sin mångkunnigaste medlem.
För det gamla frisinnade partiet var föryngringen det svåraste
problemet – den successiva minskningen vid varje val ledde nästan
undantagslöst till att blott gamla återvaldes – men i år föreligga
hela sex avsägelser i folkpartiet, vilket oavsett valutgången i övrigt
medför en relativt större personomsättning än vanligt. Av de avgående har hr Bengtsson i Norup varit den mest kände, och sålunda
584
Dagens frågor
har han i tur och ordning beklätt de båda vicetalmansposterna. Som
mångårig ledamot av statsutskottets skolavdelning spelade han med
sin utslagsgivande röst under åratal stor roll i vårt undervisningsväsens anslagsfrågor. Genom sitt gemyt och sitt saktmod vann han
popularitet, men hans styrka låg i en stor habilitet, som överskylde
hans alldagligare skärpa och kunnighet. Två gamla lantmän förlorar partiet i hrr Olsson i Ramsta och Olofsson i Digernäs; den
senare, som invaldes redan vid 1899 års val, har haft ett huvud eller
bildat ett parti för sig, »den stora vredens» parti, ty han var alltid
indignerad, icke minst över skåningar, och hans lika roande som
ofarliga krevader skola nog saknas. Ej heller hade partiledningen
någon mer läraktig discipel i hr Elof Ljunggren, med vilken riksdagen förlorar den siste i den skara av nykterhetsmän, som kring
sekelskiftet dominerade den borgerliga radikalismen och som särskilt
vid 1911 års val fyllde kamrarna; hr Ljunggren föredrog t. o. m. att
låta sin svanesång i våras bli ett anatema över partipiskan, ett anförande som dock totalt förfelade sin verkan i folkpartiets läger men
beredde socialdemokraterna stor hugsvalelse. ’l’vå näringslivets män
mister folkpartiet i hrr Carleson och Ekman i Göteborg. Det vore
oriktigt att säga att dessa tillhört kammarens mer inflytelserika ledamöter, men de ha bägge med stor ambition och vaksamhet deltagit i
arbetet, särskilt då hr Carleson, som gärna tagit till orda, alltid
kort, konciliant och kunnigt, och som genom sin politiska uppfostran och administrativa karriär besuttit vidsträckta politiska
insikter.
Bland bondeförbundets 38 ledamöter i kammaren föreligger blott
en avsägelse, från jordbrukaren och f. d. fanjunkaren Pettersson i
Broaryd. Detta bekräftar i sin mån den gamla erfarenheten, att en
i riksdagen invald jordbrukare finner huvudstaden angenäm som
uppehållsort under vintersäsongen. Föryngringen inom bondeförbundet har sedan länge huvudsakligast skett genom mandatvinsternas
nya tillsatser.
I det socialdemokratiska partiet föreligga ett tiotal avsägelser,
men endast en bemärkt man lämnar arenan, f. talmannen landshövding Bernhard Eriksson. Invald redan 1905, vid 27 års ålder, var hr
Eriksson predestinerad att bli ålderspresident, men han avträder nu
från politiken av samma skäl som sin kollega på Uppsala slott; alltifrån 1912 tills nu ha också Kopparbergslänets hövdingar (hrr Holmqvist, Kvarnzelius och Eriksson) haft sin varelse under halva året
vid riksdagen. Vad Albert Engström på sina beryktade hexametrar
1914 skrev om »Bernhard från Grängesberg» – »du är renhjärtad
som en nyfödd, och ditt hjärta du bär på din dalasjungande tunga» –
gäller nog i mycket ännu: landshövding Eriksson hade visserligen
med åren blivit visare, mer realistisk, men sin oförfalskade godhjärtenhet och sitt djupa patos för samhällets mindre lyckligt lottade
behöll han riksdagstiden ut. De gamla agitatorstonfallen kunde dock
höras i riksdagen även sedan han blivit konungens troman. Samtidigt lämnar den gamle »trädgårdsodlaren» och politiske filosofen
585
Dagens frågor
August Nilsson i Kabbarp första kammaren, också han en gång medlem av sin kammares presidium och uppskattad för sin självständighet av alla utom av partivännerna. Med »Grängesberg» och »Kabbarp» försvinna ur riksdagen två av de få kvarvarande representanterna för den generation socialdemokrater, som voro med om det
»demokratiska genombrottet». Endast hrr Viktor Larsson och Olof
Olsson finnas ännu kvar på skansen, den förre tillbakadragen och
grånad, i år pensionerad som bankofullmäktig för att bereda plats
för hr Sköld, och den senare visserligen spjärnande mot udden men
ändock av hr Engberg ställd i skuggan. Branting, Thorsson, Herman
Lindqvist, Ryden, Palmstierna, Nils Persson, A. C. Lindblad, Linders,
Christiernsson, Sven Persson- alla äro de borta ur livet eller ur politiken, och makten i partiet ligger nu helt hos generationen kring hr
P. Albin Hansson, samtidigt som en ny generation skönjes vid horisonten kring hrr Myrdal, Richard Lindström, Vougt m. fl. Eljest ge
de socialdemokratiska kandidatnomineringarna en ny bekräftelse åt
iakttagelsen, att socialdemokraterna snart få sitt åldersproblem därför att riksdagsmannaskapet blivit ett levebröd för många och hänsynen härtill gjort det svårt för minnesgoda väljare att rata rörelsens gamla trotjänare.
Att ställa någon prognos angående den nya andra kammaren i personhänseende kan knappast nu göras, eftersom ovissheten om vindriktningen vid valet är större än vanligt. Man lägger dock märke
till, att kvinnorna efter sin »sammansvärjning» mot männen i vintras
här och var bjudits något högre placering på listorna, dock utan att
deras antal i den nya kammaren därför lärer kunna stiga nämnvärt
över den nuvarande siffran fem. Även näringslivets män ha på grund
av kristidspolitiken uppenbarligen eftersträvat en förbättrad representation; här och var finnas visserligen nya män ur företagarevärlden på valbar plats, men slutresultatet blir ändock säkerligen rätt
magert, delvis beroende på svårigheterna att utanför Stockholm
kunna få fatt i framstående människor, som ha tid att ägna halva
året åt riksdagsarbete. Det mest observerade nyförvärvet gör andra
kammaren genom professor Bagges övergång i enlighet med den politiska tyngdlagen till den folkvalda delen av representationen; för
tredje gången på fyra år ställes förstakammarhögern därför inför
ett nytt val av kammarledare. Eljest framföras i år i ovanligt stor
utsträckning såsom nya på valbar plats personer, vilkas berömmelse
koncentrerats till hembygden. Folkpartiet har dock uppställt i respektive län statsråden Ericsson och Bergqvist samt biskop Stadener;
bondeförbundet har i sin tur i Malmö, Lunds, Hälsingborgs och Landskrona städer uppställt statsrådet Gynnerstedt. Samtliga dessas val
är problematiskt, i ett par fall otänkbart. Vid ett val under 1920-
talet uppsatte liberalerna landshövdingarna Stenström, Murray och
Mörner, men ingen av dessa visade sig ha en mikroskopisk chans,
och historien upprepar sig kanske vid dessa nya försök till kvalitetsförstärkning. Det titelsjuka svenska folket har nämligen aldrig visat
någon svaghet för titlar på valdagen.
586 .
Dagens frågor
Polens Ett egenartat drag hos Polens politiska utveckling särskilt
affärer. efter 1926 har varit den utslagsgivande roll, som marskalk
Pilsudski spelat i statsstyrelsen. Alla viktiga politiska frågor avgjorde i allmänhet icke sejmen, icke kabinettet, ja icke en gång republikens president, utan marskalkens auktoritativa röst. Pilsudski
bar länge titeln »statens överhuvud». statsöverhuvud var han
icke blott formellt utan även reellt, i ordets fulla bemärkelse. Under
sina sista levnadsår utövade han emellertid sin makt under den blygsammare titeln generalinspektör, ehuru dennes formella befogenheter icke begränsade sig till armens organisation och ledning. Skapandet utav en slagfärdig arme för det återuppståndna Polen utgjorde huvudpunkten i marskalkens program. Man torde knappast
missta sig, om man säger, att Pilsudskis makt nådde sin höjdpunkt i
hans politiska testamente, i vilket han till sin efterföljare som generalinspektör på livstid utsåg divisionsgeneralen Rydz-Smigly. RydzSmigly intar nu ock en särställning i Polens styrelse precis som hans
mästare och vän Pilsudski. Anmärkningsvärt i detta hänseende är
den skrivelse, som ministerpresidenten Skladkowski låtit sända
de olika ministeriernas ressortchefer och som bekantgjordes i mitten
av juli. Däri heter det varken mer eller mindre än att Rydz-Smigly
»enligt statspresidentens vilja bör betraktas och aktas som Polens
efter presidenten förste person»; vidare att Smigly skall anses »som
den åv Pilsudski utpekade förste försvararen och skyddaren av staten och som presidentens förste medarbetare i ledningen av statsskicket».· Härigenom utgör i ämbetsmannahierarkien icke ministerpresidenten utan generalinspektören den närmast presidenten stå-
ende. Icke mindre intressant är ministerpresidenten Skladkowskys
meddelande den 4 juni i sejmen, att han hade övertagit sitt ämbete
som ministerpresident »på statspresidentens och generalinspektör
Rydz-Smiglys befallning».
Den karriär, som marskalkens efterträdare gjort, tilldrager sig intresse. Edward Rydz-Smigly föddes den 11 mars 1886 i Brzezany, Ostgalizien. Han genomgick gymnasiet i Krakau och studerade vid
konstakademien därstädes; samtidigt åhörde han föreläsningar vid
det jagelloniska universitetets filosofiska fakultet. Under studentåren blev han medlem av den av Pilsudski grundade skytteorganisationen och besökte dess officersskola, vilken han genomgick med utmärkel<se. I början av 1914 verkade han i Lemberg som ansvarig
utgivare . av skytteorganisationens tidskrift »Strzelec» (Skytten).
I skickelsedigra augusti 1914 blev Rydz-Smigly utnämnd till kommendant för Lembergs avdelning av skytteorganisationen och kort
därpå till kommendant för III. bataljonen. Den forne konstnären
blev helt och hållet soldat. Han utförde vid fronten de svåraste uppdrag. När Pilsudski i juni 1917 häktades av den tyska militärförvaltningen, övertog överste Rydz-Smigly ledningen av den hemliga
polska militärorganisationen. Han fyllde denna uppgift med stor
framgång. Efter sin frigivning i november 1918 fann Pilsudski i
denna organisation en god grundval för den framtida polska armen.
587
Dagens frågor
Efter Polens oavhängighetsförklaring verkade Smigly, som under
tiden befordrats till general, på ett framstående sätt vid uppbyggandet av den nya polska armen. När polsk-ryska kriget utbröt, återfanns Rydz-Smigly naturligtvis i spetsen för sin arme. I ett synnerligen kritiskt ögonblick, vid den polska armens sammanbrott, utsåg
Pilsudski just Rydz-Smigly till kommendant för den vid floden
Wieprz bildade »stötarmen» med uppdrag att hindra den röda armens
fortsatta framryckning. Planen lyckades, och ryssarna måste anträda återtåget.
Under de följande åren arbetade Rydz-Smigly på armens upprustande. Han följde härvid marskalkens direktiv och förenades
med honom i en intim vänskap. Från och med 1926 har han varit
Pilsudskis närmaste militäre medarbetare.
Sitt inträde i den aktiva politiken kungjorde Smigly genom sitt
uttalande till legionärerna den 24 maj i år uti Warschau. Däri fordrade han »folkviljans organiserade ledning». Men staten kunde enligt hans ord blott organisera, när folkets vilja leddes efter en
strängt enhetlig plan. Programmet just nu vore försvarandet av
staten, som i sig inneslöte folklivets alla områden.
Om generalinspektörens världsåskådning gå meningarna i den
polska offentligheten isär. Många påstå, att han blivit sina liberala
åskådningar från ungdomstiden trogen; andra däremot hysa den
uppfattningen, att han företräder den totala statens ide. Denna
diskussion har mest en akademisk prägel. Men den vinner ändå ett
aktuellt intresse i sammanhang med frågan om den polska statens
väsen över huvud, vilken alltid åter och åter upprepas. Tvivelsutan
intar Polen en särställning, som gör att man varken kan räkna det
till de demokratiska eller till de fascistiska staterna. Till skillnad
från den fascistiska doktrinen tillåter den polska författningen existensen av en politisk opposition; icke blott »statspartiet» utan även
andra partier kunna göra bruk av de politiska fri- och rättigheterna.
A andra sidan förnekar den polska politiken de demokratiska principerna, och ej heller har det parlamentariska systemet fått tilllämpas. Tvärtom är, som redan framhållits, det personliga elementet
av avgörande betydelse för statsledningen. Förvisso är militären i
Polen mer än i andra länder en faktor av första ordningen. Sålunda
har den polska regeringen i dagspressen ofta skyltat under begreppet
»översteregeringen». Likväl vore det felaktigt att beteckna Polen
som ett land med militärdiktatur, detta redan av den enkla anledningen att en sådan diktatur vore oförenlig med politiska och statsborgerliga frihetsrättigheter. Man får icke glömma, att den polska
armen uppstått ur legionärernas breda folkrörelse, vilken genom sin
kamp gjorde Polen fritt. Och enär det övervägande flertalet av folket deltog i denna rörelse, kan man icke förundra sig över, om den
unga statens politiska ämbetsmän för det mesta rekryterades från
militären. Mentaliteten från den nationella befrielsen, som enligt sin
natur bar en militär prägel, har fortlevat och är fast förankrad i
statslivet.
588
Dagens frågor
Av aktuellt intresse är frågan, huruvida det officiella samförståndet mellan den polska republiken och det nationalsocialistiska Tyskland bör tolkas, som om den offentliga meningen i Polen skänkt sitt
förtroende åt nationalsocialismens fredsförsäkringar. På denna fråga
kan man nästan med bestämdhet svara, att man antingen betraktar
fördraget med Tyskland som ett »oundvikligt ont», i vilket man tillfälligtvis måste finna sig, eller bestrider dess ändamålsenlighet över
huvud. I den polska pressen diskuteras dock livligt återgång till den
tidigare franska orienteringen. Med hänsyn till dessa uttalanden erhåller den franske generalstabschefen Gamelins besök i Polen och
Smiglys återvisit i Paris en politisk betydelse av största räckvidd. Beaktas bör också uppgiften, att Polen hos Frankrike nyligen
sökt ett större lån för rustningsändamåL Man kan med all sannolikhet antaga, att Polen genom de nya rustningarna vill befästa
sin säkerhet ej blott mot ö,ster utan också mot väster. Detta säger
ganska mycket, om hur Polen uppfattar vänskapsfördraget med
Tyskland i fall av fara.
I verkligheten bereder den västlige grannen ofta Warschau stora
bekymmer. Ett tydligt exempel härpå är Danzigfrågan, som senast
aktualiserades i början av juli i år. I samförstånd med Berlin hade
presidenten för Danzigs nationalsocialistiskt regerade senat, Greiser,
gjort en framstöt mot Folkförbundet med kategoriskt krav på upphävandet av protektoratet över fristaden. Vid ett samtal med en
representant för Daily Express förklarade Greiser, att han »vore färdig med N. F.». Med andra ord, han skulle ignorera Geneve och dess
kommissarie i Danzig, Mr. S. Lester. Senaten övergick från ord till
handling; den upplöste oppositionspartierna och satte de politiska
friheterna ur kraft. Greisers uppträdande i Geneve och senatens
aktion ge vid handen, att Danzig helt kommit i Det tredje rikets farvatten. Och även om den formella anslutningen till Tyskland tillsvidare uteblir, så ger dock den nya kursen Polen orsak till allvarliga
farhågor. Polen har det största intresse av status quo; utvidgandet
av det tyska inflytandet på Weichselmynningen, de viktigaste järnvägslinjerna vid den baltiska kusten och Danzigs hamn skulle betyda en kränkning av Polens rättigheter och skapa ett osäkerhetstillstånd vid Östersjön för landet. Det är därför mycket begripligt,
att Greisers uppträdande mot N. F. framkallat väldiga protestmöten i Polen. Efter långa förhandlingar har det lyckats polska utrikesdepartementet att klarera tvistefrågan så långt denna har avseende på förhållandet till Polen. Greiser har avgivit försäkran, att
Polens rättigheter i Danzig icke skola antastas. Vad Danzigs förhållande till N. F. beträffar, betecknas detta som en angelägenhet
mellan fristaden och Geneve. Man kan dock lämna därhän, om detta
resultat kan anses som en rationell lösning.
Polen är ett agrarland, och jordbruket genomgår sedan flera år tillbaka en svår kris. Enligt officiell förklaring från en polsk minister
har jordbrukarnas nöd fått en förskräckande karaktär; i många områden är eländet nästan gränslöst. Bondeoroligheter och lantarbetar- 589
41- 36461. Svensk Tidskrift 1.936.
Dagens frågor
strejker ha under de sista månaderna hört till dagordningen. ·Utomordentligt stor är arbetslösheten i Polen. Vidare är Pölen en ·stat,
bestående av flera nationaliteter: judar, ukrajnare, tyskar, ryssar
o. s. v. bilda ansenliga minoriteter, vilkas nationella och ekonomiska
aspirationer icke alltid kunna bringas i samklang med den officiella
politiken. I den förhandenvarande krisen med dess stora överskott
på arbetskraft på alla områden känna minoriteterna sig lätt tillbakaträngda och tillbakasatta.
Regeringens ekonomiska program torde kunna sammanfattas i
följande huvudpunkter: minskning av arbetslösheten, förstärkning
av den industriella produktionen, uppnående av budgetjämvikt och
värnande av penningstabiliteten. Av redan genomförda åtgärder kan
nämnas valutakontroll. För att hindra kapitalflykt till utlandet ha
utfärdats förordningar, enligt vilka man icke får utföra mer än två-
hundra zloty. I syfte att minska nöden f åkerbruksdistrikten ägnar
regeringen särskild uppmärksamhet åt en jordreform. Ävenså bör
erinras om att regeringen understött den judiska emigrationen.
Främst bland alla uppgifter står dock, som. redan anmärkts, militärprogrammet, vars genomförande Rydz-Smigly påbörjat. Polens försvarsbudget belöper sig för närvarande till 34% av republikens totala
utgifter. Denna procentsats anses dock icke nog. En stegring av
militärutgifterna förutses. Liksom de flesta andra länder i Europa
står dagens Polen i upprustningens tecken.
Lärdomshistoriens Ärkebiskop Eric Benzelius d. y., säger Gjörwell,
renässans. »innehaver första rummet ibland alle framfarne
svenske lärde. Hans mångfaldige och tillika grunde]ige kunskaper
intyga detta. Vad en Johannes Schefferus i den svenska lärdomen
införde, nämligen lärdomshistorien och granskningen, det utförde en
Eric Benzelius för sin tid i all dess höjd.» Eftervärlden har på denna
punkt i allo givit den flitige och entusiastiske bibliotekarien rätt.
Eric Benzelius’ insats i den svenska forskningen är av epokgörande
beskaffenhet, om än ogynnsamma omständigheter tyvärr fogade så
att allt för många av hans betydelsefulla uppslag ej buro den frukt
som man haft anledning att hoppas. Men i fråga om det ämnesområde som låg Gjörwell särskilt om hjärtat, lärdomshistorien, kom
han verkligen att inaugurera en länge kvarlevande och för den
svenska vetenskapen ovärderlig tradition. Som helt ung bibliotekarie
(han hade ännu ej fyllt trettio år) begynte han (år 1704) att på biblioteket föreläsa över den lärda litteraturens historia, »och gav anledning», som han säger i sin självbiografi, »att jämte själva böckernas
visande lära känna deras förtjänster och fel». Detta var något nytt
i den dåvarande svenska universitetsvetenskapen, som eljest i regel
både till material och synpunkter begränsades av en alltför trång
horisont. Vad Eric Benzelius syftade till var att i vårt land vinna
terräng för den forskning, som han under sina långvariga utländska
resor blivit förtrogen med, nämligen studiet· av vetenskapernas all- 590
Dagens frågor
männa utveckling i dess inre sammanhang, de olika specialgrenarnas
inbördes relationer, möjligheten att genom material från det ena området rikta det andra och problemet om att nå fram till en stor syntes av det mänskliga vetandet i dess helhet. Betecknande för vidden
av hans vetenskapliga intresse är att han, som till hela sin läggning
var humanist, historiker och paleograf, i sin självbiografi särskilt
skattar sig lycklig att hava kunnat bidraga till att matematiken på
nytt blev föremål för intresse vid Uppsala universitet. »Medan min
omsorg var», säger han, »att väl anföra de unge herrar, som voro
under min inspektion, drog jag efter hand deras hug till mathesin,
då ock deras private prreceptores skaffade sig bättre insikt däruti;
och så begynte studia mathemathica sticka upp huvudet». Hans ledande synpunkt var det organiska sammanhanget inom allt mänskligt vetande, och det var honom, som dock själv var en grundlärd
specialist, särskilt angeläget att ordna universitetsundervisningen så
att både docentes och discentes ständigt hade de stora ideella sammanhangen för ögonen.
I Benzelius’ anda fortlevde den svenska lärda traditionen ganska
länge, om än ej oanfäktad. Ty det adertonde århundradets forskning,
som visserligen hos oss länge bibehöll kontakten med barockperiodens massiva lärdomsprogram, kom dock så småningom under inflytande från den mondäna hov- och storstadskulturen, och därmed
begynte arvet från fordom allt mer och mer att komma i vanpris.
Hovkavaljerernas värdesättningar blevo bestämmande, man önskade
framför allt en elegant, formsäker och lättillgänglig framställning,
och om resultaten bekymrade man sig mindre, blott de ej kommo i
närheten av vad som på tidens språk kallades »gräl». Den experimentella naturvetenskapen med praktisk syftning blev tidens favoritiimne, och den iildre periodens ansträngningar att fatta forskningen
som en enhet ringaktades. »Man berättar», säger Samuel ödmann,
»att framlidne Kanslie-Rådet Ihre (den store språkforskaren) daterade all solid kunskaps avtagande ifrån Linnes botaniska excursioner.» Förut hade den klassiska traditionen dominerat, nu blev det
naturvetenskapens tur att stå i främsta rummet. Resultatet av denna
inbördes tävlan, skärpt av de djupgående motsättningarna i tidens
sociala struktur (hovet och stadskulturen mot universiteten), blev att
tanken på vetenskapens enhet så småningom helt förflyktigades.
Under romantikens period i början av det nittonde århundradet gjordes ett nytt försök att ånyo knyta till det lösta bandet dels i Schellings naturfilosofi, dels ock i det stora Regelska försöket att nå fram
till en universell syntes av det mänskliga tankearbetet, men initiativet, hur storslaget det särskilt för Regels vidkommande var, blev
dock icke av bestående betydelse. Naturforskningen sade upp bekantskapen med humanismen och gick framdeles sina egna vägar, kringjublad av en världs bifall och viss om att för all framtid kunna
reda sig på egen hand.
I våra dagar har emellertid läget på den lärda fronten helt och
591
Dagens frågor
hållet förändrats. Specialiseringen, som förr höll sig åtminstone till
större grupper och enheter inom vetenskapen, har numera drivits
därhän att man ej längre tror sig om mera än att kunna behärska
ett litet avgränsat område inom en grupp av problem inom envetenskap. Men som en följd av detta faktum, som hotat hela det vetenskapliga livet med en slags andlig sterilisering, har ånyo framträtt
medvetandet om att en förnyad utvecklingshistorisk sammanfattning
av forskningen under gemensam och enhetlig synvinkel är ett ofrånkomligt behov. Talesmän för denna åskådning ha framträtt i olika
länder, i Frankrike, Italien, England och icke minst i Amerika, där
överhuvud taget de stora vetenskapliga problemen mångenstädes angripas med en anmärkningsvärd friskhet och självständighet. I
Sverige har denna åskådning fått en energisk företrädare i Johan
Nordström, vilken sedan 1932 bekläder en genom enskild donators
framsynta frikostighet skapad professur för lärdoms- och idehistoria
vid Uppsala universitet, Claes Annerstedts och Henrik Schiicks lärosäte. I klar uppfattning av det stora ansvar, som hans ställning
ålägger honom, har J ohan Nordström icke inskränkt sig till att verka
blott inom den krets av studenter som samlas framför hans kateder;
han har även velat slå ett stort slag för själva den princip han i sin
egenskap av akademiker företräder och kring sitt forskningsprogram
samla hela den krets av bildningsintresserade svenskar, för vilka det
lärda arbetet icke tar slut med examen. Bärare av detta program är
det på hans initiativ stiftade Lärdomshistoriska samfundet, som för
icke länge sedan utgivit sin första publikation, årsboken Lychnos, en
ståtlig volym på mer än 500 sidor i kvartformat. En blick på dess
innehåll visar att om någonsin en publikation kallats till liv i rätta
ögonblicket så är det denna. På dess blad har en rad skilda
forskare stämt möte, vilka helt visst, om den icke existerat, skulle
haft mycket svårt att placera sina arbeten på åtminstone något så
när lättillgängligt håll. Geografiskt-historiska exposeer, rättshistoriska undersökningar, biografiska skisser, studier till medicinens historia, arkivaliska fynd och ännu mycket mera upptaga huvudparten
av volymen, under det att dess sista del utfylles av en utomordentligt
rikhaltig recensionsavdelning, där representanter för olika vetenskapliga discipliner förenats kring uppgiften att söka giva en föreställning om de problem som den nuvarande lärdomshistoriska forskningen sysslar med och de resultat den uppnått. Imponerande är
denna avdelning i och för sig och imponerande också den energi, som
redaktionen lagt i dagen genom att locka fram så många högtkvalificerade medarbetare inom recensentfacket. Erfarenheten lärer eljest
tidigare mången gång ha visat att detta är bland det svåraste av
allt i den lärda världen.
Under lyckosamma auspicier har sålunda Lärdomshistoriska samfundet inlett sin verksamhet. Att det måtte få lika god lycka i fortsättningen är ett önskemål som måste ligga varje av forskning och
bildning intresserad svensk varmt om hjärtat.
Oskar Wieselgren.
592
Dagens frågor
Den olympiska Hela världen känner det romantiska inslaget vid
elden. öppnandet av den fulländade teknikens och organisationens olympiad. Den siste av en lång rad stafettlöpare tände med
sin fackla »den olympiska elden» på ett »altare» i Berlins väldiga
betongstadion. Lågan hade hämtats från det peloponnesiska Olympia, där den »tänts av solen» på Zeus’ (eller var det Apollonsn altare;
sedan hade den på antytt sätt under diverse ceremonier förts genom
halva Europa.
Härom vore i och för sig icke mycket annat att säga, än att betongens och järnkonstruktionernas tidevarv icke lyckats ta död på
det mänskliga behovet av pittoresk och ofunktionalistisk romantik.
Det är emellertid påfallande, att man här famlar efter en religiös
symbolism, som tillmötesgår vissa tendenser i nutiden att ge den
idrottsliga kroppskulturen heder och värdighet av religion. En prästerlig skribent under strecket i Sv. D. (26H anknyter till antiken.
»Åt Zeus ensam helgades de olympiska spelen. Och inom tempelgården skulle spelen firas. De gamla grekerna hade hunnit längre
än vi med ’kyrka och idrott’. Och det var så angeläget och självklart,
så att tempelområdet för det gamla Parthenon på Atens Akropolis
måste utvidgas för att kunna inrymma det stadion, som skulle byggas.» Varifrån den besynnerliga uppgiften hämtats, att de klassiska
olympiadernas stadion befunnit sig inom Parthenontemplets område,
kan lämnas därhän. Det är i varje fall icke mer överraskande, än
att oräknade journalister förlagt olympiaspelen till »foten av berget
Olympos». Fortsättningen kräver större uppmärksamhet. Via »vår
svenska idrottspsalm» kommer förf. in på en karakteristik av »idrottens religiösa drag»: »För att uttrycka dess starkaste upplevelser tillgriper man ofta bilder ur livets högsta föreställningsvärld. Det
olympiska stadion i Paris 1924 blev för författaren Andre Obey till
en orgel med de sju rena klangerna. Eolsharpan sjöng så mjukt i de
bevingade hundrameterslöparnas flykt över kolstybben, och kontrabasen gav trygg bärighet åt det långa loppets kämpar. Predikanter
funnos där också. Nurmi var en av dem. Han hade många lyssnare.
Och magister Pihlmia – idrottsfilosofen _:_ upphickte den religiösa
undertonen, när han såg, hur Nurmi samlade hela sin människa i
koncentration och själens jämvikt inför ett betydelsefullt avgörande
på löparbanan. Obey talar också om den tro, som bär idrottsmannen,
när hög, trygg tävlingsform slår ut i högsta funktion…. En idrottsentusiast beskrev, hur en av våra aktiva samlade sig till den stora
tävlingen. Han fann intet annat ord än detta: ’Han söker sjä-
lens frid’.»
Bortsett från att de anförda formuleringarna ligga farligt nära
pekoralets gräns kan man ju säga, att detta är en relativt oskyldig
lek med religiösa termer. Den citerade förf. antyder också i förbigående, att idrottsreligionen inte är alldeles detsamma som man med
kristet språkbruk menar med religion. Totalinställningen blir dock
ganska betänklig, om den skall tillåtas prägla den numera aktuella
konstellationen »kyrka och idrott». Den ökade förståelse, som på se- 593
Dagens frågor
nare tid från kyrkligt håll visats idrottsrörelsen, är enbart glädjande.
Kyrkans män ha i allt högre grad fått klart för sig, att idrotten innesluter positiva värden, som icke få underskattas. På många håll är
idrotten ett naturligt led i det kyrkliga ungdomsarbetet. »Samförståndskonferenserna» i Sigtuna ha icke heller varit utan betydelse.
Klokt nog har man där väsentligen inriktat sig på vissa praktiska
ting, bl. a. frågan om idrotten och söndagshelgden. Idrottsledningen
har å sin sida visat förståelse för de kyrkliga synpunkterna. De
stora helgdagarna ha sålunda praktiskt taget frilagts från tävlingar, och det är ingenting onormalt, att idrottsspel inledas med
en andaktsstund. Genom tidiga »idrottsgudstjäuster» på söndagsmorgnarna har man även mångenstädes sökt tillgodose behovet av
gemensam andakt för dem, som vilja använda så stor del som möjligt av sin sparsamt tillmätta fritid till sport och friluftsliv. Därbakom ligger den sunda och riktiga tanken, att idrottsmännen i religiöst avseende äro tämligen likställda med oss andra, som ha sämre
muskler. Idrottens karakttir av mäktig folkrörelse kan emellertid
härvid kräva speciella åtgärder av praktisk art. Kyrkan hör göra
allt den kan för att på denna punkt möta tidens krav – inte surmulet utan med förståelse och glädje.
Detta är en sak – en annan sak är att göra idrotten själv till en
religion. Det kan i så fall bara bli fråga om en religion, som konkurrerar med kristendomen; den olympiska elden hämtades, som bekant, inte från Det heliga landet. Kyrkans elasticitet vid upptäckandet av religiösa värden utanför hennes egna murar må vara än så
beundransvärd. Risken är, att hon av idel tillmötesgående tappar
bort sig själv och det egenartade i sitt budskap. K. G. Hildebrand
har ett förträffligt ord om den saken i sin essäsamling >>Kristna perspektiv»: >>All historisk erfarenhet visar, att kristendomen inte kau
uträtta någonting alls, om den inte kan vara sig själv; hur önskvärt
det än vore att kunna förändra sig efter de yttre Higenas behjärtansvärda krav, så kan den kristna åskådningen icke gagna någon genom
ett sådant förändrande, ty det medför bara, att den förlorar all inre
kraft och hållfasthet.>>
På Olympia-stadions läktare i Berlin satt invigningsdagen Sten
Selander. Då kör och orkester framförde Händels Halleluja, började
han fundera över »ifall detta ändå inte smakar litet hädelse>>. Nåja,
reflexionen föranleddes ju närmast av sådant, som hotade »idrottens
ide» – »något som är släkt med chauvinismens, reklamens och massdyrkans orena andar». Men var det inte också en känsla av att den
ur kristet segerjubel inspirerade hymnen verkade en smula hemlös,
där den dundrade ut över det olympiska altaret med Zeusflamman?
J. c.
Olympiadens Trots den oerhört skärpta konkurrensen >>inkom>> Svefacit. rige vid Berlinolympiaden som sjunde land tätt inpå
Finland, Frankrike och Ungern och före bl. a. Japan och England.
Sjunde plats är en aktningsvärd position i ländernas idrottsliga rang- 594
Dagens frågor
rulla, helst som den svenska truppen icke gynnades av turen. L,ikväl
kvarstår som facit av Sveriges deltagande, att den svenska idrotten,
mätt efter olympiska mått, förlorat sin stormaktsställning. En sådan
kan ej byggas huvudsakligast på en idrottsgren, brottning, utan
måste vila på bredare fundament. Tidigare ha vi liksom ursäktat
våra ringa framgångar i spelens huvudtävlingar, den fria idrotten,
genom att hänvisa till vår allsidighet, men våra insatser i Berlin ha
tydligt visat, att denna allsidighet ej längre existerar, åtminstone ej
i den utsträckning som vi intalat oss. Vår allsidighet är ej större än
de flesta med oss jämförliga europeiska länders. Liksom dessa ha vi
våra specialiteter och våra svagheter. I Berlin framträdde dessa
svagheter alldeles för starkt – vi tänka härvid särskilt på simning,
fotboll och rodd, vartill kom den oväntat starka tillbakagången i en
del militära idrottsgrenar. Åtskilliga »poänggivande» grenar, såsom
frigymnastik, bancykel och tyngdlyftning, odlas dessutom icke alls i
Sverig’e eller åtminstone blott drivhusmässigt; att mer eller mindre
hermafroditisk damidrott dessutom ej framdrives hos oss är en
verklig välsignelse. Hur mycken besvikelse friidrottsmännens resultat ~in utlöste under spelens första vecka, då folkets optimism ej hunnit cUimpas och pressens löpsedlar ännu firade orgier i knappast oavsiktligt bedrägliga rubriker, framstå deras prestationer vid lugnare
eftertanke och särskilt mot bakgrunden av Sveriges glanslösa andra
vecka som solida, utan all jämförelse överlägsna tidigare svenska insatser, om hiinsyn tas till den stegrade konkurrensen.
Den svenska optimismen hade – som vanligt frestas man säga –
varit för stor. Det bör emellertid räknas den stora svenska idrottstidningen till förtjänst, att den varnat för rosenröda förhoppningar
och vad den fria idrotten beträffar i stort sett träffat rätt i sina förutsägelser. Erfarenheten från tidigare spel har måst lära oss, att
ungefär blott en av tre förhoppningar går i uppfyllelse och att missräkningarna öka, ju större motgångarna i början varit, ty dessa deprimera truppen; uppenbarligen hade i år en viss nederlagsstämning
snart spritt sig på sina håll i svenska truppen, vilket ej kan förundra,
så starkt som idrotten bygger på kamratskap och idrottsmännens
deltagande i varandras med- och motgång. Erfarenheterna av olympiaderna som de få glädjeämnenas och de många missräkningarnas fest funnos dock icke hos en del tidningar vid redigerandet av
löpsedlarna: sällan ha väl så många skinn sålts innan björnarna
varit skjutna som under olympiadens första hälft. Ä ven radiomännen bidrogo ibland till förhandsglädjen på ett föga sakkunnigt eller
föredömligt sätt; vad skall man säga t. ex. om en sådan upplysningstjänst som att Thofeldt dagen före moderna femkampens terränglopp
sades i morgon kämpa om guldet, då var och en, som hade minsta
kännedom om artilleriofficerens svaga löpförmåga, med användning
av enkel addition kunde räkna ut att hans utsikter att överhuvud
komma på prislistan voro högst problematiska. Visserligen avstod
man visligen under andra veckan från att lättsinnigt profetera, men
all sangvinism hade redan hunnit knäcka de icke initierades intresse
595
Dagens frågor
för olympiaden. Denna sangvm1sm har utgjort en orättvisa mot
idrottsmännen, som måst gå till sitt verk nästan slagna på förhand
av känslan a~ för högt ställda pretentioner. Den har även gjort den
svenska idrotten stor skada genom att undergräva allmänhetens förtroende för denna. Varken idrottsmännen eller idrotten i stort förtjänade denna behandling.
Ser man spelen från vidare synpunkt, har det från alla håll omvittnats, att de blevo ej blott en idrottslig utan även en organisatorisk triumf för Tyskland. Organisationens maskinmässiga förträfflighet har t. o. m. ansetts så stor, att idrottens »ande», dess natur
av ursprunglig ungdomlig lek, icke kommit till sin fulla rätt. Olympiaden utnyttjades av tyskarna även sorgfälligt i nationalistiskt
syfte, och fortsättning följer 1940 i Tokio av japanerna. De enkla
men vederhäftiga arrangemang, som hörde 1912 års stockholmsspel
till, äro icke längre tänkbara, icke ens i Helsingfors, om spelen förläggas dit 1944. Denna arrangörteknikens utveckling till men för
idrotten, som ändock är det väsentliga, lärer ej kunna hejdas.
Men trots detta var Berlinolympiaden en triumf både för den
olympiska iden och idrotten som sådan. Det var en Nemesis att den
till Barcelona samtidigt utlysta s. k. arbetarolympiaden måste inställas på grund av inbördeskriget; de svenska andraplansidrottsmän,
som ej hade några utsikter att uttagas till Berlin men lockades av
en resa genom Europa, kommo aldrig längre än till Paris, och deltagare från andra länder, som hunnit fram, fingo blott uppleva nöjet
att gå i demonstrationståg innan de sändes hem med oförrättat
ärende. Bevaras freden i världen, är det väl blott en tidsfråga, när
även Sovjet-Ryssland anmäler sig till olympiaderna. Av gamla politiska misshälligheter märktes föga; en svag återklang av sanktionerna hördes dock, när det italienska fotbollaget vägrade att spela
med en engelsman som linjeman. Efter olympiaden ha både tyska
och italienska olympiatrupper tävlat i Sverige utan tillstymmelse
till några demonstrationer från publiken. I denna söndringens och
upprustningens tid har olympiaden obestridligen visat sig som en tillgång för världen i försoningens och folkförståelsens tjänst. Den må
därför vara värd sina överdimensionerade arrangemang.
Olympiaden var också en seger för idrotten själv. De s. k. domarskandalerna, en eljest oundviklig ingrediens, synas ha varit ytterst
få. Bedömningen i poängidrotten, alltså i sådana grenar där ej
sifferresultaten tala sitt ojäviga språk, synes med undantag för prisridningen ha gått en bit framåt och lett till större internationell enhetlighet i uppfattningarna. Endast en gång framställdes en grav
anmärkning mot arrangörerna för »unfairness». Blott behandlingen
av de som alla sydamerikaner alltför uppspelta peruanerna i spelens
sorglustiga fotbolltävling antyder ett intrigmakeri, som har föga med
ädel olympisk tävlan att skaffa. Tävlingarna i de stora folkidrotterna, friidrott, simning, boxning och brottning, genomfördes utan
bråk och i en hög anda av ärlighet och ridderlighet, medan betecknande nog en så exklusiv sport som segling drogs ned genom ett
596
Dagens frågor
oefterrättligt protesterande. Idrottens rena tävlingsformer ha generellt sett bestått olympiadens svåra belastningsprov, vilket är av
utomordentlig betydelse för idrottens folkutjämnande mission.
Emellertid måste man med ledning av rönen från den elfte olympiaden fråga sig, varthän idrottens utveckling pekar. Otvivelaktigt
skrämma de tendenser, som kunna förmärkas särskilt i diktaturländerna. Idrottsmännen upphöra där att vara personer, som idrotta
därför att det roar dem, och förvandlas i stället i sin egenskap av
idrottsmän till statstjänare. Man vet icke riktigt, om dessa länder
med alla medel framdriva idrotten med tanke på ungdomens fostran
eller blott med hänsyn till dess internationella reklamvärde. När
deras toppmän beredas möjligheter att ägna all sin tid åt träning
och för sina segrar hugnas med befordringar, som annars ej varit
tänkbara, har ej blott amatörgränsen tangerats utan även överskridits. Det måste i framtiden bli svårt att diskvalificera en person som
Nurmi, vilken tog emot små dusörer, men tillåta en olympiasegrare
som esten Parusalo att ta emot ett gods som belöning. Man förvånar
sig över att detta belöningssystem applåderats i vissa svenska tidningar. Skulle denna utveckling vinna överhand, kommer spelens
ide att i hög grad förvanskas. Obestridligt är denna fara för handen.
Det behöver knappast diskuter-as, att denna utveckling ej av ansvarskännande människor kan rekommenderas för Sveriges del. Sverige är ingen totalstat, där idrottsmännen skola göras till marionetter
i statsledningens hand. Idrottens värde ligger i dess frihet och dess
jämnmått. För Sveriges del måste amatörismen stå som det givna
idealet. Därvid behöver man ej diskutera petitessfrågor som dagtraktamentets storlek eller betalning för förlorad arbetsförtjänst.
Man kan kort och gott förklara, att amatörism innebär att ingen
stjärnidrottsman skall kunna leva på sin idrott utan skall vara
tvungen att som andra tjäna sitt levebröd. Endast därigenom kan
garanteras att stjärnidrottsmannen icke göres till en samhällets
konstprodukt. Detta måste vara den svenska idrottens grundprincip.
En sådan amatöridrott utesluter varken att idrotten som rekreation och förströelse tränger ut till massorna eller att ett övre lager
av stjärnor bildas, som inom förnuftiga gränser stödjas och hjälpas.
Erfarenheten har ej alltid men i regel betygat, att idrottsmännen
senare i livet äro minst lika väl rustade för samhällsdugliga insatser
som andra människor; idrottsåren äro sällan bortkastade år, och
ingen blir en stor idrottsman utan viljestyrka, härdning, uthållighet
och ett visst mått av försakelse. Därmed är givetvis icke sagt, att
alla våra idrottsmän äro några praktexemplar; tvärtom återstår för .
idrottsledningen i vårt land att just på detta »moraliska» område betydligt skärpa sin tillsyn, om idrotten helt skall förtjäna sitt folkuppfostrande namn. Så länge tipsmedlen flöda, borde det ej erbjuda
svårigheter att utveckla instruktörsverksamheten eller förbättra
träningsmöjligheterna. Ej heller borde det vara ogörligt – som också
i år skedde i vissa grenar- att kort före olympiaden bereda de bästa
idrottsmännen någon kortare tids ledighet. Ytterligare kan man upp- 597
Dagens .frågor
ställa önskemålet, att stjärnidrottsmän, som bortsett från nödväu,
diga ledigheter för resor sköta sitt civila arbete, icke skola i heford,
ringshänseende ställas i efterhand; de flesta enskilda arbetsg-ivare
torde också redan förfara så och ge därmed sitt erkännande åt de ung,
domar, som utåt hedra sitt land på det enda s~itt som står dem till huds.
Åtskilliga tecken tyda på att en svensk idrottsrörelse, förnuftigt
understödd men utan professionell urartning, ändock har utsikter i
konkurrensen. För det första är det icke bevisat, att »statsidrotten»
skapar oövervinnelighet; Tysklands framgångar i t. ex. fri idrott
voro visserligen stora men ingalunda övervtildigande, och Italiens
framsteg ha varit mycket måttliga. För det andra uppvisade icke
Berlinolympiaden sådana fenomenresultat överlag, att man kan draga
den slutsatsen att idrottsprestationerna skulle kunna ;;tegras in in,
finitum; visserligen har en allmän nivåhöjning varit självfallen som
en följd av idrottens expansion till nya länder, träningsmetodernas
utveckling och redskapens förbättring, visserligen kunna här och var
enstaka fenomen som en Owens, en T’ajima, en Ullman alltid framträda, men världsrekorden i år voro ntistan förvånansviirt få, i den
individuella manliga simningen inga. För det tredje har det visat
sig, att personer, som få slita hårt i det »civila», iiven kunna nå
glänsande resultat; Lovelock, som gjorde en av spelem.; främsta
prestationer, är barnbördsläkare, Kälarne-Johnsson har fått arbeta
som en vanlig dödlig på Elektro-Lux o. s. v. För det f.iiirde är det
icke skrivet i stjärnoma, att idrottens segertåg till nya !tinder alltid
skall medföra, att äldre idrottsländer som Sverige skola trängas tillbaka; för ett tiotal år sedan var Sverige ett medelmåttigt land i
brottning men står nu som det ledande, i skidåkning och i värjfäktning har Sverige ryckt starkt fram, gångsporten går i Sverige mot
ett stort uppsving o. s. v., varför den svenska sinmingen;; kräftgång
ej behöver vara utvecklingens lag. För det femte hiinger ytterst det
mesta på ledningens kraft; idrottsorganisatörer som kapten Einar
Råberg, fabrikör Sixtus J ansson och ingenjör Bo Ekelund ha visat
att svenska idrottstrupper kunna fostras och ledas till stordåd, och
ledningens förmåga är och förblir idrottens a och o.
Man skulle kunna tillägga: för det sjätte ~ir det icke ett livsvillkor
för Sverige att hävda sig i olympisk konkurrens, om spelen utveckla
sig till yrkesbetalda gladiatorers cirkusskådespeL Förvisso icke.
Idrottens utbredning till allt större lager av folket är viktigare än
olympiska hjältedater. Men det ena utesluter icke det andra; tvärtom
är varje olympisk framgång en propaganda för folkidrotten. Och så
länge olympiaderna genom att sammanföra folken ha en uppgift att
fylla och även i en så ond tid som denna visa sig kunna fylla sin uppgift, så länge svensk ungdom vill offra tid och intresse åt sin fysiska
fostran, så länge idrottens tävlingar ännu vädja till ungdomens
sunda kampinstinkt, så länge idrotten i högre grad än någon annan
samhällsrörelse förmår slå bryggor över samhällsklasserna – så
länge ha vi icke råd att avvara denna monumentala fest för världens ungdom. E. H.
598
Den 28 augusti.
statsfinanser och Den av årets riksdag fastställda budgeten för 193&
skattepolitik. -37 ger vid en flyktig granskning ett starkt intryck av statsfinansiell soliditet. Trots betydligt ökade utgifter har
det varit möjligt att icke blott balansera den nu aktuella budgeten
utan även att göra mycket betydande avskrivningar på krislån och
lånemedelsförluster av olika slag. Det totala avskrivningsbehovet
vid ingången av budgetåret 1936-37 beräknades till 411,5 milj. kr.
Härav utgjorde 116,5 milj. kr. den ännu icke avskrivna resten av de
s. k. krislånen, d. v. s. de icke räntabla lårrentgifterna för arbetslöshetshjälpen och de statliga arbetsföretag, som i »konjunkturstimulerande» syfte igångsattes under den senaste krisen. En ännu större
post utgjorde emellertid den oräntabla delen av statens järnvägars
lånekapital, beräknad till 175 milj. kr. För svenska spannmålsföreningens lånekapital förelåg ett avskrivningsbehov på 67,5 milj. kr.
och i kreditkassan av år 1922 återstod en förlust av 27,5 milj. kr. att
täcka. Slutligen erfordrades för täckande av lånemedelsförluster,
bokförda å riksgäldskontorets avskrivningskonto, en summa av 25·
milj. kr. Av dessa 411,5 milj. kr., som utgjorde summan av här angivna avskrivningsbehov, har i den nu fastställda budgeten på en
gång avskrivits 135,5 milj. kr., d. v. s. nära en tredjedel. Vad som
återstod av krislånen, 116,5 milj. kr., har helt avskrivits. Kassafonden
har för detta ändamål fått bidraga med 60,5 milj. kr. Resten har bestritts huvudsakligen med skattemedel – inkomsterna av arvsbeskattningen och 7 milj. kr. bilskattemedeL Slutligen bör nämnas att
för amortering av den ordinarie statsskulden upptagits ett belopp av
2,5 milj kr. i budgeten.
Den åsikten har i pressen uttalats, att riksdagen gått längre i dessa
konsolideringsåtgärder än vad som rimligen kunde fordras. Man
borde ha nöjt sig med något mindre avskrivningar – i fråga om krislånen i överensstämmelse med 1933 års finansieringsplan, som förutsatte en 6-årig avskrivningsperiod – och därigenom kunnat åtminstone undvika att belasta skattebetalarna med den förhöjning av den
extra inkomst- och förmögenhetsskatten, som nu har beslutats och
varigenom en ytterligare skärpning i krisskatterna skett. Det är alldeles riktigt, att en skattehöjning i år hade kunnat undvikas, antingen genom att konsolideringspolitiken tillämpats något mindre
strängt, eller genom att vissa reserver och tillfälliga inkomster tagits.
i anspråk för budgetens finansiering. Det hade kunnat ske utan avkall på kravet på en sund och stark budget. Men när riksdagen på
denna punkt följde finansminister Wigforss kan den icke klandras.
ur de synpunkter, som från borgerligt och i all synnerhet från konservativt håll anlagts på de senaste årens finanspolitik. Framtiden
kommer sannolikt att bedöma denna åtgärd gynnsammare än dagens,
568
Dagens frågor
kritiker. Om några år redan torde vi få anledning att skatta oss
lyckliga över att krislånen icke längre tynga budgeten och att de
goda konjunkturerna begagnats för att på en gång lyfta bort så
mycket av den nyss genomgångna krisperiodens statsfinansiella belastning. De kvarstående avskrivningsbehoven, vilka nu till största
delen hänföra sig till oräntabla investeringar i statsjärnvägarna och
till förlusterna på spannmålsregleringen, äro för övrigt så betydande, att man ännu icke kan tala om en tillfredsställande konsolidering, även om läget är oerhört mycket bättre- tack vare konjunkturuppsvinget — än vad man för blott ett å två år sedan vågade
hoppas på.
Tillfredsställelsen över att krispolitiken icke medfört den derangering av våra statsfinanser, som många befarade, får dock icke föranleda alltför optimistiska slutsatser om det statsfinansiella läget.
Tvärtom finnes anledning till mycket allvarliga bekymmer för den
närmaste framtiden. De ha skymtat i årets diskussion om försvarsreformens finansiering – med ännu större skäl kunde de framföras
i anslutning till fjolårets beslut om folkpensioneringens reformering,
som på ett tjugotal år kommer att stegra statsutgifterna med en 100
milj. kr. De stora automatiska utgiftsstegringarna äro finansministrarnas ständiga bekymmer, och det förefaller icke troligt att
en normal ökning av inkomsterna ens under goda konjunkturer
skall förslå till att möta den påfrestning, som dels de redan beslutade åtgärderna i stigande tempo medföra för statsfinanserna, dels
hotar på grund av förestående, delvis oundvikliga, utgiftsökningar
för olika ändamål. Man behöver icke vara olycksprofet för att förutsäga att den dag snart kommer, då uppgiften att klara statsfinanserna kommer att ställa helt andra krav på regering och riksdag än
dem, som under de senaste åren vållat mera högljudda än allvarligt
kända bekymmer.
Under dessa förhållanden måste skattepolitiken få en allt mera
accentuerad betydelse. Arets riksdag avvisade finansminister Wigforss’ två förslag till omläggning av den direkta beskattningen och
begärde i skrivelse till K. M:t en ny utredning efter riktlinjer, varom
åtskillig strid stod under riksdagens sista timmar. Regeringen har i
dagarna effektuerat denna begäran genom tillsättandet av 1936 års
skattekommitte. De direktiv, som i statsrådsprotokollet meddelats
för kommittens arbete, torde icke föranleda några invändningar; de
ge i alla händelser icke stöd för kraven på sådana radikala förskjutningar i skattefördelningen, som i den politiska diskussionen om
skattefrågorna på sistone ställts i förgrunden. Därmed är icke sagt,
att icke dessa krav kunna kommå att aktualiseras under utredningens gång. Den som tagit del av den förre finansministerns uttalanden och förslag kan icke ett ögonblick tvivla på, att han redan
har sin ståndpunkt klar och att han som medlem av skattekommitten
kommer att hårt driva den skattepolitiska uppfattning, som han,
kanske utan större entusiasm från sitt partis sida, sökt göra till en
socialdemokratisk reformlinje i skattefrågan. I starkt agitatorisk
569
Daoen.s frågor
förenkling återfinner man hr Wigforss’ program i hans valbroschyr
»Rättvisa skatter». Hans tes är, att skattetrycket är synnerligen
orättvist fördelat i vårt land. »Av 600 milj. kr. i egentliga skatter till
staten tagas något över 200 milj. ut på den s. k. direkta vägen, i förhållande till inkomst och förmögenhet, medan något under 400 milj.
betalas i form av konsumtionsskatter på nästan allt vi förbruka av
nyttiga, mindre nyttiga eller t. o. m. skadliga varor.» Hr Wigforss’
förslag, som riksdagen avslog »under oklara och inbördes stridiga
motiveringar», gick enligt valbroschyren ut på en omläggning av
skatten, »som skulle ha tagit ut mera av de rika ooh mycket välbärgade, men gjort skatten förhållandevis lättare för mindre och medelstora inkomsttagare».
Om någon i våras tvivlade på det valtaktiska och agitatoriska syftet med de framlagda skatteförslagen så bör han vid läsningen av hr
Wigforss’ broschyr bli överbevisad om sin lättrogenhet. De försåtliga antydningarna om de borgerliga partiernas månhet om de besuttna och deras bristande intresse för de små skattedragarnas bekymmer verka i f. d. finansministerns broschyr så mycket mera
osympatiska, som han vid redogörelsen för skattefrågans behandling
vid årets riksdag nödgas – visserligen i förbigående – erkänna, att
»högerns medverkan till höjningen av den extra inkomstskatten tyder på en något större villighet att ta hänsyn till de mindre inkomsttagarnas intressen, än man kanske haft anledning att förvänta».
Men högern och folkpartiet vilja inte utgå ifrån, att den direkta beskattningen måste ytterligare höjas, det är den anklagelse, som hr
Wigforss riktar mot dessa partier. Här har hr Wigforss, kanske
omedvetet, avslöjat vad som är huvudsyftet för hans egen skattepolitik, nämligen en skärpt direkt beskattning, vare sig den är statsfinansiellt motiverad eller ej. Skatten på inkomst och förmögenhet
är för honom icke blott ett medel att skaffa staten nödvändiga inkomster, utan även ett instrument för genomförande av en annan inkomstfördelning i samhället. 1928 deklarerade han öppet denna avsikt; i år är han försiktigare, men tendensen är dock fullt tydlig.
HrWigforss’argumentering för åsikten att det indirektaskattetrycket
är oskäligt hårt i vårt land bygger på rent orimliga beräkningar av
den belastning, som skatterna på sprit, tobak, vin och maltdrycker
åsamka de mindre inkomsttagarna. Endast på detta sätt kan han påvisa
den hårda »konsumtionsbeskattning», som enligt hahs tes belastar det
svenska folket. Nu är det emellertid känt och vittnat av en opolitisk sakkunskap, att de egentliga konsumtionsskatterna; de som drabba verkliga
nödvändighetsvaror, äro lägre i vårt land än i de flesta andra. Det är
orimligt att likställa sprit- och tobaksskatter med .egentliga konsumtionsskatter. När hr Wigforss gör gällande, att en höjning av spritskatten betyder en sänkning av en medelklassfamiljs levnadsstandard
på ett sätt, »som skulle göra det omöjligt att fortsätta med talet om
att skatten drabbade en lyxkonsumtion», fäller han ett påstående, som
skarpast riktar sig mot den nykterhetspolitik, som i höga spritskatter
ser ett värdefullt vapen i kampen mot alkoholkonsumtionen. Har han
570
Dagens frågor
gjort klart för sig vilka konsekvenser hans resonemang leder till~
Vill han förorda en sänkning av spritskatterna, med alla de sociala
följdverkningar, som detta kan medföra? Om man följer hans program och höjer den direkta beskattningen för att åstadkomma någon
slags teoretisk jämvikt mellan direkt och indirekt beskattning, så bli
ju icke därigenom de sociala olägenheter av en hög spritskatt, som
hr Wigforss klagar över, på något sätt minskade. Här måste föreligga en lucka i tankegången hos den ivrige förespråkaren av skärpt
direkt beskattning. Hela broschyren bekräftar för övrigt iakttagelsen, att även en begåvad man kan, när han blir besatt av en fix ide,
göra sig skyldig till ganska otroliga påståenden och slutsatser.
Skattefrågorna bliva i fortsättningen ännu mera än hittills politiska förgrundsfrågor och kräva icke bara uppmärksamhet och studium inom och utom den politiska fackmannakretsen, utan även ett
upplysningsarbete på bredare front. Ett värdefullt utredningsmaterial framkommer undan för undan – kommunalskatteberedningen
under överståthållare Nothins ordförandeskap kommer helt visst att
lämna viktiga bidrag till detta – och småningom mognar hela det
stora skattekomplexet till avgörande. Det är av vikt att detta avgörande icke dikteras av en alltför trång krets av politiska sakkunniga. En reform, som skall kunna bli en bestående grundval för landets skatteväsende, måste noga förberedas i folkopinionen och får
icke dikteras av synpunkter, som borde vara främmande för kravet
på en rättvis beskattning för tillgodoseendet av ofrånkomliga statsbehov – men icke för ovidkommande politiska syften.
Ny riksdag Valen i Finland ~iga rum mitt i sommaren (l juli). Man
i Finland. börjar ganska allmänt bli ense om att denna tidpunkt
icke är särdeles lämplig; särskilt i ett land där jordbruket spelar
en betydande roll har det sina svårigheter att bedriva valrörelse
under maj och juni månader. Å ven med hänsyn tagen till dessa förhållanden var striden emellertid i år påfallande matt. De stigande
konjunkturerna ha i Finland ej utan rätt skapat en optimism, som
på sina håll nästan överträffar svensk opinion före den senaste krisen, och under dylika förhållanden bli de politiska konflikterna gärna
en smula dämpade.
Detta oaktat uppvisade slutsiffrorna, vilka som vanligt blevo klara
först ett tiotal dagar efter valet, en viss ökning i antalet röstande
(från 1,107,823 år 1933 till 1,174,132) och icke obetydliga förskjutningar
partierna emellan. 1933 hade den finska högern (samlingspartiet) gått
fram tillsammans med det nationella diktaturpartiet, den »fosterländska folkrörelsen», vanligen betecknad med initialerna I. K. L.
Tillsammans hade de då förvärvat 187,527 röster; sedan högern nu bestämt- t. o. m. mycket bestämt- tagit avstånd från de forna vännerna,
steg den sammanlagda siffran till 218,817, varav 121,341 på samlingspartiet och 97,476 på I. K. L. Övriga partiers siffror blevo (1933 års
571
Dagens frågor
inom parentes): agrarerna 262,803 (249,758), framstegspartiet 73,865
(82,129), finska folkpartiet 7,376 (13,390), småbrukarna 22,406 (37,544),
socialdemokraterna 452,033 (413,551). Svenska folkpartiet noterade
slutligen en vacker röstökning, till 131,251 (115,430) och står därmed
även i röstsiffror såsom det tredje av riksdagens partier. Till en
början troddes det även att svenskarna gjort en mandatvinst, men
detta visade sig sedermera bero på misstag vid sammanräkningen.
I stället fingo de nu nöja sig med att som en extra förtroendeförklaring till sitt parti inregistrera ledaren Ernst von Borns utomordentligt höga personliga röstetal i Nyland. Partiställningen i den nya
riksdagen blir som följer: I. K. L. 14 (14), samlingspartiet 20 (18),
agrarerna 53 (53), framstegspartiet 7 (11), finska folkpartiet l (2), små-
brukarna l (3), socialdemokraterna 83 (78), svenska folkpartiet 21 (21).
Bristen på överensstämmelse mellan röstsiffror och mandatsiffror
ligger i öppen dag; sålunda har varje mandat i medeltal kostat framstegspartiet 10,552 röster, medan agrarerna genomsnittligt fått mandat för mindre än 5,000 röster.
Mest tillfredsställt med utgången torde samlingspartiet vara.
Brytningen med Lapporörelsens arvtagare, som genomförts under
den gamle kloke Paasikivis ledning, har trots alla pessimistiska varningar slagit väl ut, och även om det finska högerpartiets demokratiska sinnelag kanske icke för all framtid är så fast rotat, har dock
under årets strider med herr Somersalo och hans trogna sagts och
gjorts åtskilligt, som icke på någondera sidan så lätt kommer att
glömmas. För I. K. L., som hoppats på en fördubbling av sitt mandatantal, innebär resultatet en svår besvikelse. Ehuru partiet gått fram
under parollen »glöm 1918!» och som bevis på sitt förlåtande sinnelag
kört fram med f. d. rödgardister som valtalare, har det icke vunnit
någon ny terräng, och alltmera besannas det omdömet, att denna rö-
relse åtminstone under lugna tider icke längre har någon plats att
fylla, om den icke till äventyrs överger alla sina gamla traditioner
och börjar idka vågmästarepolitik med socialdemokraterna. Den
skenbara ökningen i agrarernas röstetal åter beror på vad som återvunnits från småbrukarpartiet; räknas dessa båda som en enhet, kan
man konstatera fortsatt stagnation.
Socialdemokraternas frammarsch är betydlig, ehuru den icke fullt
motsvarar förväntningarna. Särskilt anmärkningsvärt är, att ökningen i mandatantal synes fortgå stadigt det ena valåret efter det
andra, så att partiet nu börjar närma sig siffrorna från tiden före
inbördeskriget. Det är icke blott I. K. L. som börjat »glömma 1918»;
man skulle bara önska att de svenska fackföreningarna vore lika
angelägna om den saken som deras finska kolleger. En nyhet för
årets val är att fem svenskspråkiga socialdemokrater blivit valda,
och att agitationen i flera kretsar gått ut på att markera socialdemokratiens svenskvänlighet såsom en motsats till svenska folkpartiets
påstådda »ljumhet» i språkfrågan.
De största motgångarna ha träffat regeringspartiet; även röstsiffrorna med sin minskning på 10% tala därvid sitt tydliga språk.
572
Dagens frågor
Om orsakerna råda delade meningar, vilka kort efter valet utvecklades i en tidningspolemik mellan statSiillinisterns sekreterare, hr Peltonen, och generaldirektör Cajander, framstegspartiets nuvarande
verklige ledare och sedan gammalt ingen vän av hr Kivimäki. Enligt
regeringens mening var det ett missgrepp att såsom nu skedde gå till
val på ett helt nytt och oprövat program i stället för att söka slå
mynt av det anseende regeringen vunnit genom sin hittillsvarande
politik; dessutom borde framstegspartiet ha uppehållit bättre samarbete med de övriga finska borgerliga grupperna, vilka ju faktiskt,
ehuru ej till formen, även äro företrädda i ministären. Cajander och
partiledningen mena däremot, att just regeringens samarbete med
högern skulle ha stött bort många väljare. Detta· senare bär dock en
stark prägel av efterklokhet och bestyrkes ej heller av de förmodanden man kan ha rätt att göra om röstförlusternas karaktär. Att den
tydliga klyftan mellan regering och regeringsparti däremot knappast
kan ha tilltalat väljarna, ligger i öppen dag.
För hr Kivimäki är läget uwder alla förhållanden ganska allvarligt, och trots presidentens förtroende förefaller det knappast tänkbart att hans ministär utan rekonstruktion skall kunna överleva den
riksdagssession, som tar sin början i september. Kanske blir det möjligt för honom att förbättra sina direkta förbindelser med samlingspartiet och agrarerna; kanske kunna även svenskarna förmås att
återinträda, eftersom universitetsfrågan i början av en riksdagsperiod knappast har samma aktualitet som senare (man kan nämligen räkna med att varje förslag möter tillräckligt motstånd för
att göras vilande över nyval; därför erfordras en minoritet om 1 /a).
Men det förefaller knappast troligt. Och eftersom såväl presidenten
som samtliga borgerliga partier dra sig för att lämna plats för en
socialdemokratisk ministär och därmed riskera att stämningen åter
skall bli gynnsam för »skjutsningar», förefaller det sannolikast att
samlingspartiet eller agrarerna får taga ledningen av en ny koalitionsregering. Av större vikt är frågan vad detta valresultat kan
väntas förebåda beträffande det presidentval som skall äga rum i
februari. Därom råder dock ännu den största tvekan, i synnerhet så
länge man icke vet huruvida den 75-årige Pehr Evind Svinhufvud
låter ställa upp sig till återval.
Ur rikssvensk synpunkt intressera framför allt två sidor av det
nya politiska läget: dels den finlandssvenska folkdelens ställning,
dels eventuella återverkningar på Finlands utrikespolitik. Vad beträffar det förstnämnda, synes man utan tvekan kunna konstatera en
viss, om också ej alltför betydande förbättring. Det rådande stilleståndet i universitetsfrågan kommer visserligen icke svenskarna till
godo – universitetets förfinskning kommer mänskligt att döma helt
enkelt att ske på smygvägar i stället för öppet. Men den allmänna
hetsen mot svenskheten har mildrats, och svenska folkpartiets frammarsch har icke kunnat förfela sin verkan på motståndarna. Ehuru
varje närmare samarbete mellan svenskar och socialdemokrater ter
sig såsom något ganska osannolikt, måste likväl de senares pronon- 573
40- 36461. Svens7c Tidslcrift 1936.
Dagens frågor
cerat svenskvänliga propaganda anses ha åtminstone en viss symptomatisk betydelse. Slutligen bör här anmärkas, att äktfinskhetens
stortaligaste företrädare i riksdagen, professor Heiskanen, denna
gång fallit igenom. Fördelen ur svensk synpunkt är diskutabel –
Heiskanen hade ett visst agitationsvärde såsom avskräckande exempel – men händelsen kan möjligen tyda på ökad omdömesförmåga
hos den finskspråkiga väljarkåren.
A andra sidan är den vågmästareställning mellan socialdemokrater
och finsk borgerlighet, i vilken svenskarna nu komma att befinna sig,
djupare sett föga avundsvärd. Socialdemokraterna äro möjligen beredda att i språkfrågan bjuda ganska mycket för att uppnå ett förnyande av samarbetet från den Schaumanska tiden. Men samtidigt
riktas på många håll bland Finlands svenskar en vass kritik mot
folkpartiets ledning för dess förmenta eftergivenhet mot vänsterelementen och dess oförmåga att uppnå samförstånd med den finska
högern. Kritiken riktar sig i själva verket mot förhållanden, som tillhöra ett för åtskilliga år sedan passerat stadium, och förefaller ur
den synpunkten ganska orättvis, i synnerhet som det sannerligen icke
är svenskarnas fel att samlingspartiets äktfinskhet uteslutit allt
samarbete mellan dessa båda grupper. Men det är klart att varje
tillmötesgående mot socialdemokratien skulle medföra allvarliga risker för en upplösning inom svenska folkpartiet, som i sista hand
endast skulle komma den finska språknationalismen till godo. Det
problem, som möter partiets parlamentariska ledning, är sålunda
utomordentligt svårlöst, och det blir inte lättare därför att stora
delar av den svenska ledande klassen försmå att aktivt deltaga i politiken och föredraga att sköta sina privatangelägenheter och – kritisera på avstånd.
Den skandinaviska orienteringen har genom valresultatet fått både
folkets godkännande och en förstärkt grundval, detta trots att frågan
knappast spelat någon som helst roll i agitationen. Från början torde
denna nyorientering, vilken för rikssvensk opinion måhända kom en
smula plötsligt, ha orsakats direkt av militärpolitiska beräkningar.
Ehuru den finska statsledningen säkerligen ej gör sig några förhoppningar om att omedelbart få till stånd ett defensivförbund med Sverige, kom man dock småningom till klarhet om att den dittillsvarande
politiken, innefattande ett slags tyst garanti för de baltiska staternas
integritet, var alltför riskabel och måste övergivas. Valet stod därefter mellan öppen tyskorientering och skandinaviskt samarbete. Att
det förstnämnda alternativet åtnjöt starka sympatier inom såväl
vissa svenska som- framför allt- finska högerkretsar, är obestridligt. När regeringen i samförstånd med riksdagspartiernas chefer
likväl icke slog in på denna väg, berodde det främst på två saker:
dels att man hyste farhågor för att Finlands neutralitet vid sannolika krigsfall skulle bli svår att bevara, dels och framför allt på att
den rent militärt erbjöd mycket stora svårigheter. Den skandinaviska
orienteringen framstod därför såsom en nödvändighet och blev så
mycket mera lockande som Finland därigenom befriades från den
574
Dagens frågor
förut överhängande faran att indragas i eventuella konflikter söder
om Finska viken.
Ur såväl rikssvensk som finlandssvensk synpunkt måste denna utveckling betecknas såsom ytterst glädjande. Den har utan tvivel
haft sin stora andel i att språkstriderna något mildrats. Framför allt
betyder nyorienteringen dock i åtminstone ett bestämt avseende en
utrikespolitisk vinst för Sverige. I den mån det blir klart att Finland behöver svenskt bistånd till skydd för sin neutralitet och
sitt oberoende, i samma mån minskas även risken för att oförsiktiga eskapader på den karelska gränsen eller andra utmanande
handlingar skola tillåtas äventyra freden. Den västliga orienteringen
innebär en garanti för att icke några nationalistiska fantasier skola
få utrymme i finsk utrikespolitik. Den blir därigenom en direkt fördel även för Sverige, i det att den befriar oss från en god del av
risken för en rysk-finsk konflikt, vilken under alla förhållanden, militärt eller politiskt, direkt eller indirekt, hade måst beröra Sverige.
Vårt land har ingen anledning att visa sig angeläget, när det gäller
utrikespolitiska engagemang; och för allianspolitik av vare sig det
ena eller det andra slaget är den skandinaviska Norden ännu långtifrån mogen. Men det bör å andra sidan klart sägas ut, att nyorienteringen i Finlands politik ur flera synpunkter innebär en viktig
garanti för freden i denna del av Europa samt ökar möjligheterna
att hålla hela den skandinaviska Norden utanför en kommande
världsbrand. Att Finland i motsats mot Danmark även militärt är
berett att bära sin del av ansvaret, synes i varje fall knappast böra
stämma svensk opinion ogynnsamt mot dess delaktighet.
Fullföljandet av denna nordiska politik är i själva verket den viktigaste uppgift, som den nya finska riksdagen har framför sig. Avspänning i språkfrågan är därvidlag av högsta vikt, om den psykologiska grundvalen i övriga nordiska stater skall kunna bli tillfredsställande- hr Nygaardsvolds bekanta blamage torde kunna betraktas
som en isolerad företeelse. Men lika viktigt är, att de borgerliga partierna i den nya riksdagen, svenskar som finnar, hålla vakt om landets militära resurser mot eventuella socialdemokratiska attacker.
Sverige och det De senaste månadernas händelser hava kraftigt
rustande Europa. understrukit det världspolitiska lägets utomordentligt farofyllda karaktär. Om lösningen av en hotande konflikt
ett ögonblick synts bereda mänskligheten någon lättnad, har brandstoff genast hopats på ett annat håll. Knappt hade Londonregeringens
undfallenhet undanröjt risken för ett engelskt-italienskt krig och utsikterna börjat te sig något ljusare för en konferens mellan Locarnomakterna för att ordna de genom den tyska aktionen av 7 mars rubbade internationella förhållandena, förrän det spanska sorgespelet
visade sig vara i stånd att sätta freden mellan stormakterna i fara.
Om den tysk-franska spänningen för närvarande – delvis på grund
av Frankrikes försvagning under den Blumska regimen- synes något
mindre hotande, är den japansk-ryska motsättningen alltjämt oför- 575
Dagens frågor
minskad och synes fiendskapen mellan Tyskland och Ryssland alltmer närma sig den intensitet, där ett utbrott blir svårt att förebygga.
Under intryck av denna ständiga internationella spänning har
rustningsarbetet runt omkring i världen bedrivits allt ivrigare.
Länge hava Tyskland och Hyssland gått i spetsen med de mest fruktansvärda ansträngningar. En kapprustning mellan J apan och Förenta staterna synes stå omedelbart för dörren och medföra överhängande risker för att läget i Stilla havet bringas i gungning genom befästande av de ögrupper, som på grund av Washingtonfördraget länge utgjort ett militärt vacuum. Varskott av sitt diplomatiska
nederlag mot Italien har England begynt en upprustning av gigantiska mått för att taga igen det försummade, och hela den brittiska
motorindustrin arbetar för högtryck till flygvapnets förbättrande.
Polen strävar efter att skapa de finansiella betingelserna för att
hävda sig mot sina bägge till tänderna rustade grannar. Smärre
stater i utsatta lägen såsom Schweiz, Holland och Belgien hava icke
lämnat någon möda ospard för att i tid se om sina hus.
Serlan de junidagar, då en positiv lösning av vår försvarsfråga
i kompromissens tecken nåddes, hava riskerna för Sveriges säkerhet
ytterligare vuxit. I och med att den fransk-tyska motsatsen i skärpa
trätt tillbaka för den rysk-tyska, tenderar Östersjön alltmer till att
bliva Europas stormcentrum. Även om de uppgifter om Rysslands
kolossala rustningar, som spridas ur ryska och tyska källor, av olika
skäl böra upptagas med en viss skepsis, är det tydligt, att herrarna
i Kreml under det sista året i allra högsta grad stärkt sina krafter
såväl till lands och i luften som på och än mer under Östersjöns yta.
Och denna alltjämt pågående kraftanhopnings rent offensiva prägel
blir alltmer tydlig. Den nu senast tillkännagivna sänkningen av
värnpliktsåldern till 19 år medför en högst uppseendeväckande engångsökning av den ryska armen för den närmaste tiden. Och den
har genast fått ett lika uppseendeväckande svar i Tysklands utsträckning av tjänstgöringstiden från ett till två år, en åtgärd, som medför
en kraftig utsvällning av det tredje rikets omedelbara slagkraft och
på ett hemskt sätt erinrar om åren närmast före 1914. Samtidigt härmed blir tonen i de bägge makternas av de styrande helt behärskade
press alltmer ohöljt utmanande. Som klimax väntar man på en höjning av värnpliktstiden i Frankrike till treårig.
Det är ej skäl att trots dessa hotande tecken hängiva sig åt någon
desperat Ragnarökstämning och giva upp allt hopp om en fredlig
utgång. Ingen makt torde innerst inne vilja taga risken av ett krig,
och ingen torde ännu hava fullbordat sina rustningar. Men faran för
en katastrof växer alltmer i den tilltagande spänningen.
Ju mörkare läget i Europa ter sig, desto högre ställas kraven på
Sveriges försvar. Även om Europas stormakter åter skulle mötas på
slagfälten,. kan vårt land bevara sin neutralitet, förutsatt att vår
krigsberedskap är tillräckligt stark för att avskräcka från försök
att kränka svenskt territorium. I det försvarsministerskifte, som
äntligen ägt rum, vill man med glädje se en borgen för ett lojalt och
576
Dagens frågor
kraftfullt verkställande av riksdagens beslut. Ju mer krigsriskerna
hopas, desto starkare ställes kravet, att intet, som är tekniskt genomförbart, försummas, när det gäller att snabbast möjligt uppnå den
avsedda högsta försvarsberedskapen. Särskilt riktas blickarna mot
det vapen, som jämte flyget har att taga den första stöten vid en
neutralitetskränkning. Det är nödvändigt, att den utredning av flottans typfråga, som riksdagen i försvarsbeslutet förutsatte, utan
något dröjsmål genomföres, så att ingen tidsspillan uppstår, när det
gäller att förnya det alltmer till åren komna fartygsbeståndet Endast på grund av åldersgränsens plötsliga höjning kan detta bevaras
ännu några få år, men redan 1941 faller pansarskeppet »Sverige»
ändå för strecket, och dylika ersättningsbyggen äro inga hastverk.
Brottslingar- Det är en många gånger upprepad sanning, att lanas ansvar. garna skola stå i överensstämmelse med det allmänna
rättsmedvetandet. I stort sett torde den svenska lagstiftningen – vi
tänka nu närmast på strafflagstiftningen – på ett lyckligt sätt harmoniera med folkets sunda rättsuppfattning. Vissa diskrepanser äro
oundvikliga i en tid av snabbt föränderliga samhällsförhållanden,
helst som det hör till god svensk sed att icke låta lagstiftningen som
hastverk framspringa ur ögonblickets stämningar; måhända sker
dock lagstiftningens nödvändiga anpassning ibland alltför långsamt
såsom i fråga om skärpning av straffen för bedrägeri- och förskingringsbrott, men att döma av justitieminister Bergqvists uttalande
kommer riksdagen äntligen nästa år att få mottaga ett regeringsförslag i ämnet. Osäkrare är däremot, om strafflagens tillämpning alltid står i samklang med folkets rättsinstinkt Härvid är det dock
icke domstolarnas oväld, som på något sätt drages i tvivelsmål, utan
de av sinnessjukläkare förfäktade principerna för bedömande av de
brottsliges ansvarighet. Det är den gamla frågan om straffrihet eller
förminskad tillräknelighet. .
Om man bortser från villkorlig dom och villkorlig frigivning och
vissa andra speciella strafformer, såsom ungdomsfängelser, kan en
person, som gjort sig skyldig till grövre brott, behandlas efter fyra
olika huvudregler. Han kan i vanlig ordning dömas till fängelse
eller straffarbete. Han kan också förklaras mindre tillräknelig utan
att därför vara straffri och ådömes då ett lägre straff att avtjänas
på allmän straffanstalt eller också intages han till »förvaring» för
minst samma tid, som han eljest skulle ha undergått straff, dock
minst två år; hans behandling blir i mycket lik fängelsevistelse,
men han skall under interneringen göras till föremål för lämplig
psykisk vård. Han kan även som avvita eller sinnessjuk förklaras
straffri, och undantagslöst blir han därefter omhändertagen, oftast
på sinnessjukhus. Han kan slutligen, om han är återfallsförbrytare och avtjänat straff i mer än tio år, interneras på längre,
obestämd tid eller på livstid. Grundläggande princip är sålunda,
att ingen brottsling skall gå helt fri och att den brottslige före
577
Dagens frågor
frihetens återvinnande skall så långt möjligt ha emottagit en sådan
behandling, att han åter kan inpassas i samhällslivet. Om riktigheten
av dessa principer torde ingen strid kunna råda, och det finnes väl
blott en mening om att 1927 års lagar om förminskat tillräkneliga och
återfallsförbrytare verkat i god riktning. En av justitieministern bebådad utvidgning av lagen om återfallsförbrytare torde endast hälsas
med tillfredsställelse.
När samhällsmakten på dessa sätt alltid reagerar mot förövarna av
grövre brott, när med andra ord dessa genom att insättas på den
ena eller andra anstalten alltid berövas sin frihet, kunde man tycka
att allmänheten borde känna sig tillfreds. Det finnes dock fog för att
ställa frågan under diskussion. Den allmänna opinionen är nämligen ej fullt belåten. Den reagerar främst i tre hänseenden.
Allmänheten är visserligen ej likgiltig för frågan, på vilken sorts
anstalt den brottslige omhändertages, men den fordrar främst att
den omhändertagne icke så fort utsläppes, att frihetsförlusten blir
för liten i förhållande till förbrytelsen eller att den frigivne åter
blir en fara för rättssäkerheten. Ä ven om skäl ej skulle finnas för
klagomål över de medicinska myndigheternas handläggning av utskrivningsärenden, gäller dock att »frigivningen» av sådana brottslingar, vilka såsom straffriförklarade remitterats till sinnessjukhusen, icke ankommer på domstolar eller adminstrativa myndigheter
utan enbart på läkareutlåtanden, och det är långtifrån visst, att psykiatrikerns uppfattning alltid kan förstås av allmänheten. I fråga
om de förminskat tillräkneliga och återfallsförbrytarna beslutar däremot den av lekmän och läkare sammansatta interneringsnämnden
om frigivning, och det torde finnas grund för uppfattningen att denna
nämnd snarare handlat strängt än motsatsen.
Den allmänna opinionen har också svårt att förlika sig med att
vissa omhändertagna beredas förmåner och friheter, som förbrytelsens grovhet icke borde tillåta. Otvivelaktigt är det mycket svårt
att finna den rätta avvägningen mellan samhällets repression och
den lättnad i tvånget, som kan vara önsklig för att successivt göra
kriminalpatienten eller den internerade mogen att återinträda i samhällslivet. Härvid kan dock det senare intresset ej få vara det enda
avgörande. Nu kan en på sinnessjukhus intagen utom andra friheter
få rättigheten att bli en s. k. frigångare, och vad de förminskat tillräkneliga beträffar medger lagen uttryckligen rätt till vissa förmå-
ner, som ej tillkomma vanliga fångar. Icke minst synes en fara
här föreligga att de mera välsituerade favoriseras. Hur liten en
sådan risk vid tillämpningen än må vara, torde rättsmedvetandet på
ingen punkt vara så känsligt som i denna fråga om likhet inför
lagen. Det väckte också för något år sedan berättigad undran, att
en dam ur högsta societeten, som efter att ha blivit straffriförklarad
vårdades på sinnessjukanstalt, under denna tid var synlig – och väl
mycket så -·på restauranger och konditorier i en landsortsstad några
kilometer från ifrågavarande anstalt. Ä ven om dylika tvångslättnader skulle stå i överensstämmelse med lagen, stå de ej i överens- 578
Dagens frågor
stämruelse med en allmän uppfattning om vad som bör följa på ett
brott av största tragik.
Framför allt har allmänheten svårt att alltid dela psykiatrikernas
åsikter i den viktigaste frågan, om den brottsliges ansvar för sina
gärningar. När den ene förbrytaren efter den andre antingen utges
som icke ansvarig för brottet eller som förminskat tillräknelig och
detta inträffar med personer, som före brottets upptäckande betraktats som vanliga människor eller rent av- på grund av mångfalden
förtroendeuppdrag – som framstående medborgare, då må man ej
förtänka lekmannen, om han ställer sig undrande och spörjande.
Denna undran är helt visst icke dikterad av några grymma vedergällningsmotiv, ty i vårt land ropar ingen på bödeln eller på summariska koncentrationsläger, utan den dikteras främst av farhågan
för att ett alltför generöst förfarande vid bedömande av tillräkneligheten måste till .slut uppluckra alla vedertagna begrepp om den
enskildes ansvar för följderna av brott mot lagarna och samhällsordningen.
Lekmannen hävdar självfallet ej, att fängelsepsykiatrikerna enligt
sina uppfattningar om brott och straff handla på ett mindre ansvarskännande sätt. Något sådant vore otänkbart att förutsätta. Han kan
blott konstatera; att psykiatrin ibland kommit i konflikt med allmänhetens åskådningssätt. Han finner ett visst stöd härför redan däri,
att meningarna kunna högst väsentligt skifta mellan psykiatrikerna
själva om en undersökt persons sinnesbeskaffenhet, ty detta måste
styrka honom i den uppfattningen att sinnessjukläkarnas normer
äro relativa och därför icke ojäviga. Det är sålunda tydligt, att bedömningsgrunderna ej äro identiska vid Långholmens sinnessjukavdelning och låt oss säga i Malmö. På det förra stället måste uppenbarligen de mest liberala principer förhärska, såsom framgår av följande statistik över undersökta personer under år 1934 och 1935, varvid det sammanlagda antalet bägge gånger råkat vara 100. Ar 1934
blevo i läkarutlåtandena 68 (54 män och 14 kvinnor) helt straffriförklarade, 31 (samtliga män) förklarade för förminskat tillräkneliga
och l förklarad helt ansvarig. Ar 1935 blevo 63 (51 +12) förklarade
straffria, 35 (31 + 4) förklarade mindre tillräkneliga och 2 tillräkneliga. Följaktligen har på Långholmens sinnessjukavdelning under
två år icke mer än summa tre av tvåhundra remitterade häktade förklarats tillräkneliga. Siff~an är verkligen icke hög. Visserligen torde de flesta fallen redan enligt lekmannauppfattning varit
misstänkta, eftersom domstolarna medgivit undersökning av sinnesbeskaffenheten, men ofta måste man väl räkna med att domstolarna
utan att hysa någon övertygelse om bristande tillräknelighet dock
»för säkerhets skull» i den anklagades och humanitetens intresse
velat bringa fallet inför sinnessjukläkarna. Att lagarna kommit att
tolkas i mycket liberal anda synes också framgå av det anförande,
som dåvarande justitieminister Thyren höll 1927 vid riksdagsbehandlingen av lagen om förminskat tillräkneliga. Hr Thyren yttrade då
i första kammaren, att maximum av samtidiga internater enligt
579
Dagens frågor
denna lag ej borde kunna överstiga femtio. F. n. är Norrköpingsanstalten otillräcklig för att bereda rum åt alla dem, som dömts som
förminskat tillräkneliga, och ändock vistas där närmare hundra
internater. »Maximum” har sålunda fördubblats. Då skillnaden i
brottslighet ej kan vara nämnvärd under de nio åren efter 1927, frestas man att draga den slutsatsen, att läkarna och därmed också domstolarna vid tillämpning av lagen överskridit deras mening, som
lagen gjorde.
Bland de många synpunkter, som kunna anläggas på dessa svåra
problem, kan man icke förbigå den egendomliga känsla hos allmänheten, som hel eller partiell straffriförklaring av högt betrodda män
måste efterlämna. För en tid sedan har sålunda en av de två borgmästare i Östergötlands småstäder, vilka fått utbyta domarsätet mot
de anklagades bänk, av den psykiatriska vetenskapen förklarats ej
tillräknelig för sina brott. Vad skall folket få för aktning för rättsväsendet, om en domare – därest han nu varit sinnessjuk – opåtalt
fått fungera under sådana förhållanden, och vad skall man tro om
de domar, som han under sitt förmenta sinnestillstånd avkunnat?
När en annan framskjuten, in i det sista betrodd man rätt nyligen
förklarades mindre tillräknelig blott intill en viss dag men otillräknelig för senare begångna brott, frågar man sig, om det kan ligga inom
psykiatrikernas möjlighet att så noggrant efteråt kunna fixera övergången från ett sinnesstadium till ett annat; om denna retrospektiva
förmåga övertygades f. ö. icke heller domstolen, som korrigerade
läkarvetenskapens utsago.
En annan konsekvens av en brottslig ämbetsmans otillräknelighetsförklaring har blivit, att hans bortovaro efter domstolsutslaget för
sinnessjukvård blott räknas som sjukledighet. Formellt skulle han
följaktligen vara berättigad att efter utskrivning få återgå till sin
tjänst. Krav på att återfå sin befattning i en stadskommun reste
också – för att taga ett exempel – en sålunda utskriven förskingrare, vilkens otillräknelighet påtagligt hade sin rot i alkoholism.
Särskilda arrangemang måste vidtagas för att förhindra något så
stötande som att en förskingrande ämbetsman finge njuta samma
förmåner som en oförvitlig kollega.
För att en brottsling skall bli förklarad straffri eller mindre tillräknelig stadgar strafflagen, att sinnestillståndet skall ha uppkommit »utan egen skuld». Det är möjligt, att uttrycket ej tillerkännes
någon större relevans och att sinnessjukläkarna finna upphovet till
en psykisk sjukdom värt mindre beaktande än angelägenheten att
häva densamma. Rättsmedvetandet accepterar dock icke utan vidare
en sådan medicinsk uppfattning. Det vill i det citerade uttrycket se
en lagstiftarnes anvisning, att det icke skall räknas helt som oförskyllt, om en person t. ex. genom alkoholism eller allehanda utsvävningar råkar i ett tillstånd, som fött brottet. Icke minst på detta
område ruvar faran för att den oeftergivliga regeln om likhet inför
lagen antastas. En arbetare har ju sällan vare sig råd eller tid att
skaffa sig en massa vanor eller exeentriteter, och en torpargumma
580
Dagens frågor
kan inte »cocktaila» om förmiddagarna och dricka en massa sprit på
lyxrestauranger om kvällarna med neuroser som produkt. Ibland
bibringas allmänheten en bestämd känsla av, att normerna vid bedö-
mandet av ansvarigheten ej utgöra ett stöd för individernas sunda
självuppfostran och självkontroll.
Vad som gör denna fråga om psykiatrin och brottsligheten så
aktuell är infångandet av den bestialiskt ohyggliga Salaligan. Ingen
behöver uppmana våra domstolar och myndigheter att sätta säkert
lås för dessa förbrytares blivande celler, ty detta ansvar känna myndigheterna varje bön förutan. Nej, farhågor hysas blott för att vissa
defekter hos ligamedlemmarna – främst då hos ligaledaren – skola
vid den i detta fall obligatoriska undersökningen tas till intäkt för utlåtanden att dessa kallt beräknande, tekniskt förslagna mördare icke
skulle ha handlat under tillräknelighet. Något sådant skulle folk aldrig
kunna förstå eller det allmänna rättsmedvetandet fördraga. Och det
allmänna rättsväsendet är sunt härvidlag. Det kräver icke strafformer, som strida mot hela andan i vårt kulturland, det behjärtar alla
förmildrande omständigheter när sådana finnas, det vänder sig icke
emot en differentiering av brottslingsklientelet enligt samhällets intressen, men det reagerar bestämt mot allt pjosk och allt daltande
med förbrytare, mot varje utslag av falsk humanitet.
Bokpriserna och I en i alla större tidningar för en tid sedan införd
allmänheten. annons meddelade ett förlag att av dess årsproduktion en roman utgått i 10,000 exemplar till ett pris av 8: 75, en i 8,000
till 8: 50, en i 6,000 till 5 kr. o. s. v. För sålunda annonserade 48,000
exemplar romaner hade det svenska folket fått betala 321,250 kr. Annonsen ger i sin något skrytsamma naivitet en osökt anledning till
några reflexioner över en del av dc svenska bokförlagens prispolitik,
som för närvarande varken är lycklig för förlagen själva eller för
den stora läsande allmänheten.
Bokförlagen klaga över att den svenska allmänheten i allt mindre
och mindre utsträckning köper böcker. Det är numera bibliotek och
bokklubbar, som furnera individen med de färska böckerna. Boken
tenderar till att bli en sällsynt lyxvara, som den enskilde endast i
sällsynta fall kan kosta på sig. Det måste så vara med den prispolitik, som de svenska förlagen i allmänhet tillämpa. Det är nämligen ingen överdrift, om man påstår att den svenska boken icke anpassats efter de i övrigt fallande priserna utan i stort sett står kvar
på kristidens prisnivå.
Men även internationellt sett är den svenska boken utan gensägelse
bland de dyraste i världen, varom man kan förvissa sig genom en
titt i andra länders bokkataloger. Engelska böcker, som både till
innehåll och utstyrsel stå över de svenska, äro avgjort billigare. Av
skönlitteratur utges i England i allmänhet en första upplaga till ett
pris, som något så när motsvarar priset på en svensk roman. Men
efter den första upplagan tryckes den engelska skönlitteraturen till
ett pris, som vida understiger den svenska bokens, ofta i en enshil- 581
Dagens frågor
Ungsupplaga – den första upplagans höga pris beror till en del på
den förvända engelska samlarmanin på »first editions» och är alltså
att betrakta som ett slags bibliofilpris. Den tyska bokhandeln har numera i största utsträckning återgått till normala priser, vida lägre än
de svenska. För närvarande utger ett tyskt förlag de stora klassikerna, historikerna och filosoferna, i de yppersta editioner och i
vackraste utstyrsel till pris, som den svenska allmänheten icke vågar
att drömma om, medan våra svenska klassiker till följd av de höga
priserna äro böcker med sju insegel. Man kan inte underlåta en
undran, om det icke skulle vara en värdigare uppgift för de svenska
förlagen att lämna en del av den moderna skönlitteraturen åt sitt öde
och i stället göra den svenska klassiska litteraturen lättare tillgänglig. Det skall dock tacksamt anmärkas, att ett svenskt förlag på sista
tiden börjat utge den svenska litteraturens mästerverk i prisbillig
upplaga under ledning av bästa kompetenta kraft.
Nu kan man visserligen med rätta invända, att den svenska bokmarknaden är alltför liten i jämförelse med den engelsk- eller tyskspråkiga, för att den skulle kunna tillämpa priser något så när jämförliga med dessas. Det är emellertid ett par omständigheter, som
styrker den kritiske betraktaren i hans tro att denna synpunkt icke
är den allena avgörande faktorn för bokens pris eller att det icke
står riktigt rätt till med de svenska förlagens prispolitik. Danska
böcker äro i stort sett billigare än svenska, och norska äro i vart fall
icke dyrare, och ändock äro dessa marknaders absorptionsförmåga
avsevärt mindre än den svenskas. De svenska förlagen tyckas icke
ha kommit att tänka på att en liten marknad icke gärna kan bli större
genom att man tillämpar toppriser, men att den kan stimuleras
genom lägsta möjliga priser. Det är tyvärr så att de höga bokpriserna i många fall lägga hinder i vägen för allvarliga bildningssträ-
vanden, ty populärvetenskaplig litteratur – historia, litteraturhistoria, nationalekonomi o. s. v. – betingar i allmänhet priser, som icke
äro överkomliga för annat än ett mindre privilegierat fåtal. Det kan
ur bildningssynpunkt kanske vara tämligen betydelselöst vad en
svensk roman kostar, men försvåras spridningen av den i egentlig
mening bildande litteraturen över hövan, ha svenska bildningsvårdande organ all anledning att ägna bokförlagens prispolitik större
uppmärksamhet än som hittills skett.
Men det är en iakttagelse, som gör betraktaren viss om att den nuvarande prispolitiken icke ens ur förlagens synpunkt låter försvara
sig i längden. Det har numera blivit regel, att åtminstone hälften av
förlagens produktion efter något år – närmare uppgifter kunna lätt
inhämtas i förlagens kataloger – realiseras till en spottstyver av det
ursprungliga priset. Detta måste betyda, att boken åsatts ett så högt
pris att försäljningen av mindre antal till det ursprungliga priset
jämte den summa som inflyter för den realiserade restupplagan
täcker förlagets kostnader – man kan ju inte gärna antaga att förlagen äro några välgörenhetsinrättningar.. Om förlagen kalkylera på
detta sätt, bör det först som sist sägas ifrån, att detta är en förvänd
582
Dagens frågor
praxis. Den har numera resulterat däri att man i stor utsträckning
uppskjuter med att köpa en ny bok, tills man får den för låt oss säga
.25% av det ursprungliga priset. Man kan gott .förstå dens förargelse.
som köpt en bok för 12 a 15 kronor och efter något år finner denna
säljas i bokhandeln för 2 kr. Riktigare vore naturligvis att från början åsätta boken ett sådant pris att den vore åtkomlig för en större
allmänhet än den som nu köper egna böcker. Bokhandeln skulle därigenom befrias från de ständigt återkommande realisationerna, som
för den icke kunna betyda annat än ett irritament, och antikvariaten
skulle kunna inskränka sig till försäljningen av verkliga antikvaria.
Numera ha även dessa ryckts med av den allmänna realisationsvurmen och ett vetenskapligt svenskt antikvariat kan knappast existera.
Allt talar för att bokförlagens prispolitik tages under allvarlig omprövning.
Några, som Det har många gånger sagts, att någon parlamentsleda
tröttnat. ej kan upptäckas hos de svenska riksdagsmännen, och
onekligen bekräftas detta intryck av fåtalet avsägelser före det stundande valet till andra kammaren. Man kan visserligen icke exakt
fastställa antalet avsägelser, ty gränsen mellan frivillig och nödtvungen avgång kan ibland vara hårfin. Dessutom ha alla listor
ännu icke publicerats, när detta skrives. I allt väsentligt äro emellertid partiernas slagordningar klara och ge god ledning. Antalet av
dem, som avböjt återval, utgör mellan 25 och 30. Siffran är icke hög,
då den innebär, att nära nio tiondelar av kammarledamöterna mer
eller mindre gärna önska komma tillbaka. I jämförelse med 1932 års
val äro de frivilliga avsägelserna i år något talrikare, ty då undanbåda sig blott cirka tjugo återval. N aturligtvis blir den faktiska omsättningen minst den dubbla, beroende dels på mandatförskjutningar
mellan partierna och dels på den numera inom samtliga borgerliga
partier i system satta listkonkurrensen, varigenom förutvarande
riksdagsmäns mandat åtminstone somligstädes äro starkt hotade
även vid bibehållen mandatställning; inom parentes kan tilläggas,
att man ej längre hör några förnäma fördomar mot denna obestridligt förnuftiga, ehuru ibland dock parodiskt genomförda form av
personlighetsvaL Det normala vid senare val har också varit, att
andra kammaren tillförts femtio a sextio nya ledamöter.
Högerpartiet har sedan länge regelbundet haft den relativt största
personomsättningen, vare sig orsaken varit många avsägelser eller
valmännens ombytlighet, och årets val bildar intet undantag från
.denna regel. Ej mindre än tretton av de förutvarande representanterna saknas på listorna, varvid dock Gävleborgsrepresentanten
major Holmström överflyttas till första kammaren. Bland de avgående märkas de mångåriga lantmannarepresentanterna hrr Olsson
i Blädinge (kammarens till levnadsåren äldste) och Persson i Fritorp, prosten Pehrsson i Göteborg, som dock på äldre dar förlorade
sin framskjutna ställning från början av 1920-talet, fröken Bertha
Wellin, som nedlagt ett synnerligen aktningsvärt arbete under femton
583
Dagens frågor
riksdagar, samt jur. d:r Hillgård i Halmstad; den sistnämndes avsägelse är mycket betecknande för svensk folkrepresentations »advokatlöshet», i det att med d:r Hillgård kammarens ende advokat försvinner. Härutöver förlorar högerpartiet två av sina »soumets» –
förste vice talmannen Magnusson i Tumhult och landshövding
Linner.
»Tumhults» avgång betecknar på visst sätt en epok. Efter »författningsuppgörelsen» ha inga som han inom högern och som Olof
Olsson i Kullenbergstorp inom bondeförbundet uppburit det gamla
lantmannapartiets arv och representerat kontinuiteten i svensk
bondepolitik I vår dynamiska tid och bland den nya tidens »kollektivbönder» kände båda sig förvisso litet främmande, ty båda hade
det gamla lantmannapartiets »statiska» politik i blodet, och det var
säkerligen icke utan ett stort vemod, som »Tumhult» såsom ibland
tjänsteförrättande talman fick avsluta sin trettiofyraåriga riksdagsbana med att klubbfästa den »nya» tidens beslut. Det har alltid stått
en viss mystik kring Kronobergsrepresentanten, därför att han synts
mindre än han verkat. Det fanns t. o. m. en tid, då en känd politiker utanför högern på 1920-talet uttalade sig för att »Tumhult»
skulle ställas i spetsen för en borgerlig samlingsregering. »Tumhults» hela lynne har fört honom utanför de positiva och dristiga
kraftpolitikernas kategori, men han har ägt en klokhet, som i sitt
slag varit ensamstående, en kombinationsförmåga, som endast kunnat härflyta ur en överlägsen begåvning, och en bjudande, i bästa
mening aristokratisk värdighet i sitt framträdande, som mindre er~
inrat om bondeståndet än om riddarhuset. Och dessutom är denne
store tigare, som aldrig i kammaren blev fri från rampfeber, i själva
verket en orator av ovanliga mått, koncis och klar, milt ironisk och
underfundig, med fint sinne för nyanser och ett herravälde över språ-
ket nästan till konstnärlighet.
Landshövding Linner, som avsagt sig för att mer odelat kunna
ägna sig åt sitt läns angelägenheter, har endast fyra år tillhört riksdagen, men han har under denna korta tid satt många spår efter sig.
Det torde vara få riksdagsmän, som under den senaste perioden så
föga skonat sig som hr Linner. Hans enastående kännedom om statsförvaltningen och lika enastående arbetsförmåga ha utnyttjats på
alla områden, ofta mera för andra frågor än för dem som han såsom
utskottsman haft att ta direkt befattning med. Han har visserligen
varit en flitig debattör men har uppenbarligen aldrig älskat rampljuset. Sin största tillfredsställelse fann han i »grovarbetet» bakom
offentlighetens förlåt. Utan överdrift kan sägas, att andra kammaren
i hr Linner förlorar sin mångkunnigaste medlem.
För det gamla frisinnade partiet var föryngringen det svåraste
problemet – den successiva minskningen vid varje val ledde nästan
undantagslöst till att blott gamla återvaldes – men i år föreligga
hela sex avsägelser i folkpartiet, vilket oavsett valutgången i övrigt
medför en relativt större personomsättning än vanligt. Av de avgående har hr Bengtsson i Norup varit den mest kände, och sålunda
584
Dagens frågor
har han i tur och ordning beklätt de båda vicetalmansposterna. Som
mångårig ledamot av statsutskottets skolavdelning spelade han med
sin utslagsgivande röst under åratal stor roll i vårt undervisningsväsens anslagsfrågor. Genom sitt gemyt och sitt saktmod vann han
popularitet, men hans styrka låg i en stor habilitet, som överskylde
hans alldagligare skärpa och kunnighet. Två gamla lantmän förlorar partiet i hrr Olsson i Ramsta och Olofsson i Digernäs; den
senare, som invaldes redan vid 1899 års val, har haft ett huvud eller
bildat ett parti för sig, »den stora vredens» parti, ty han var alltid
indignerad, icke minst över skåningar, och hans lika roande som
ofarliga krevader skola nog saknas. Ej heller hade partiledningen
någon mer läraktig discipel i hr Elof Ljunggren, med vilken riksdagen förlorar den siste i den skara av nykterhetsmän, som kring
sekelskiftet dominerade den borgerliga radikalismen och som särskilt
vid 1911 års val fyllde kamrarna; hr Ljunggren föredrog t. o. m. att
låta sin svanesång i våras bli ett anatema över partipiskan, ett anförande som dock totalt förfelade sin verkan i folkpartiets läger men
beredde socialdemokraterna stor hugsvalelse. ’l’vå näringslivets män
mister folkpartiet i hrr Carleson och Ekman i Göteborg. Det vore
oriktigt att säga att dessa tillhört kammarens mer inflytelserika ledamöter, men de ha bägge med stor ambition och vaksamhet deltagit i
arbetet, särskilt då hr Carleson, som gärna tagit till orda, alltid
kort, konciliant och kunnigt, och som genom sin politiska uppfostran och administrativa karriär besuttit vidsträckta politiska
insikter.
Bland bondeförbundets 38 ledamöter i kammaren föreligger blott
en avsägelse, från jordbrukaren och f. d. fanjunkaren Pettersson i
Broaryd. Detta bekräftar i sin mån den gamla erfarenheten, att en
i riksdagen invald jordbrukare finner huvudstaden angenäm som
uppehållsort under vintersäsongen. Föryngringen inom bondeförbundet har sedan länge huvudsakligast skett genom mandatvinsternas
nya tillsatser.
I det socialdemokratiska partiet föreligga ett tiotal avsägelser,
men endast en bemärkt man lämnar arenan, f. talmannen landshövding Bernhard Eriksson. Invald redan 1905, vid 27 års ålder, var hr
Eriksson predestinerad att bli ålderspresident, men han avträder nu
från politiken av samma skäl som sin kollega på Uppsala slott; alltifrån 1912 tills nu ha också Kopparbergslänets hövdingar (hrr Holmqvist, Kvarnzelius och Eriksson) haft sin varelse under halva året
vid riksdagen. Vad Albert Engström på sina beryktade hexametrar
1914 skrev om »Bernhard från Grängesberg» – »du är renhjärtad
som en nyfödd, och ditt hjärta du bär på din dalasjungande tunga» –
gäller nog i mycket ännu: landshövding Eriksson hade visserligen
med åren blivit visare, mer realistisk, men sin oförfalskade godhjärtenhet och sitt djupa patos för samhällets mindre lyckligt lottade
behöll han riksdagstiden ut. De gamla agitatorstonfallen kunde dock
höras i riksdagen även sedan han blivit konungens troman. Samtidigt lämnar den gamle »trädgårdsodlaren» och politiske filosofen
585
Dagens frågor
August Nilsson i Kabbarp första kammaren, också han en gång medlem av sin kammares presidium och uppskattad för sin självständighet av alla utom av partivännerna. Med »Grängesberg» och »Kabbarp» försvinna ur riksdagen två av de få kvarvarande representanterna för den generation socialdemokrater, som voro med om det
»demokratiska genombrottet». Endast hrr Viktor Larsson och Olof
Olsson finnas ännu kvar på skansen, den förre tillbakadragen och
grånad, i år pensionerad som bankofullmäktig för att bereda plats
för hr Sköld, och den senare visserligen spjärnande mot udden men
ändock av hr Engberg ställd i skuggan. Branting, Thorsson, Herman
Lindqvist, Ryden, Palmstierna, Nils Persson, A. C. Lindblad, Linders,
Christiernsson, Sven Persson- alla äro de borta ur livet eller ur politiken, och makten i partiet ligger nu helt hos generationen kring hr
P. Albin Hansson, samtidigt som en ny generation skönjes vid horisonten kring hrr Myrdal, Richard Lindström, Vougt m. fl. Eljest ge
de socialdemokratiska kandidatnomineringarna en ny bekräftelse åt
iakttagelsen, att socialdemokraterna snart få sitt åldersproblem därför att riksdagsmannaskapet blivit ett levebröd för många och hänsynen härtill gjort det svårt för minnesgoda väljare att rata rörelsens gamla trotjänare.
Att ställa någon prognos angående den nya andra kammaren i personhänseende kan knappast nu göras, eftersom ovissheten om vindriktningen vid valet är större än vanligt. Man lägger dock märke
till, att kvinnorna efter sin »sammansvärjning» mot männen i vintras
här och var bjudits något högre placering på listorna, dock utan att
deras antal i den nya kammaren därför lärer kunna stiga nämnvärt
över den nuvarande siffran fem. Även näringslivets män ha på grund
av kristidspolitiken uppenbarligen eftersträvat en förbättrad representation; här och var finnas visserligen nya män ur företagarevärlden på valbar plats, men slutresultatet blir ändock säkerligen rätt
magert, delvis beroende på svårigheterna att utanför Stockholm
kunna få fatt i framstående människor, som ha tid att ägna halva
året åt riksdagsarbete. Det mest observerade nyförvärvet gör andra
kammaren genom professor Bagges övergång i enlighet med den politiska tyngdlagen till den folkvalda delen av representationen; för
tredje gången på fyra år ställes förstakammarhögern därför inför
ett nytt val av kammarledare. Eljest framföras i år i ovanligt stor
utsträckning såsom nya på valbar plats personer, vilkas berömmelse
koncentrerats till hembygden. Folkpartiet har dock uppställt i respektive län statsråden Ericsson och Bergqvist samt biskop Stadener;
bondeförbundet har i sin tur i Malmö, Lunds, Hälsingborgs och Landskrona städer uppställt statsrådet Gynnerstedt. Samtliga dessas val
är problematiskt, i ett par fall otänkbart. Vid ett val under 1920-
talet uppsatte liberalerna landshövdingarna Stenström, Murray och
Mörner, men ingen av dessa visade sig ha en mikroskopisk chans,
och historien upprepar sig kanske vid dessa nya försök till kvalitetsförstärkning. Det titelsjuka svenska folket har nämligen aldrig visat
någon svaghet för titlar på valdagen.
586 .
Dagens frågor
Polens Ett egenartat drag hos Polens politiska utveckling särskilt
affärer. efter 1926 har varit den utslagsgivande roll, som marskalk
Pilsudski spelat i statsstyrelsen. Alla viktiga politiska frågor avgjorde i allmänhet icke sejmen, icke kabinettet, ja icke en gång republikens president, utan marskalkens auktoritativa röst. Pilsudski
bar länge titeln »statens överhuvud». statsöverhuvud var han
icke blott formellt utan även reellt, i ordets fulla bemärkelse. Under
sina sista levnadsår utövade han emellertid sin makt under den blygsammare titeln generalinspektör, ehuru dennes formella befogenheter icke begränsade sig till armens organisation och ledning. Skapandet utav en slagfärdig arme för det återuppståndna Polen utgjorde huvudpunkten i marskalkens program. Man torde knappast
missta sig, om man säger, att Pilsudskis makt nådde sin höjdpunkt i
hans politiska testamente, i vilket han till sin efterföljare som generalinspektör på livstid utsåg divisionsgeneralen Rydz-Smigly. RydzSmigly intar nu ock en särställning i Polens styrelse precis som hans
mästare och vän Pilsudski. Anmärkningsvärt i detta hänseende är
den skrivelse, som ministerpresidenten Skladkowski låtit sända
de olika ministeriernas ressortchefer och som bekantgjordes i mitten
av juli. Däri heter det varken mer eller mindre än att Rydz-Smigly
»enligt statspresidentens vilja bör betraktas och aktas som Polens
efter presidenten förste person»; vidare att Smigly skall anses »som
den åv Pilsudski utpekade förste försvararen och skyddaren av staten och som presidentens förste medarbetare i ledningen av statsskicket».· Härigenom utgör i ämbetsmannahierarkien icke ministerpresidenten utan generalinspektören den närmast presidenten stå-
ende. Icke mindre intressant är ministerpresidenten Skladkowskys
meddelande den 4 juni i sejmen, att han hade övertagit sitt ämbete
som ministerpresident »på statspresidentens och generalinspektör
Rydz-Smiglys befallning».
Den karriär, som marskalkens efterträdare gjort, tilldrager sig intresse. Edward Rydz-Smigly föddes den 11 mars 1886 i Brzezany, Ostgalizien. Han genomgick gymnasiet i Krakau och studerade vid
konstakademien därstädes; samtidigt åhörde han föreläsningar vid
det jagelloniska universitetets filosofiska fakultet. Under studentåren blev han medlem av den av Pilsudski grundade skytteorganisationen och besökte dess officersskola, vilken han genomgick med utmärkel<se. I början av 1914 verkade han i Lemberg som ansvarig
utgivare . av skytteorganisationens tidskrift »Strzelec» (Skytten).
I skickelsedigra augusti 1914 blev Rydz-Smigly utnämnd till kommendant för Lembergs avdelning av skytteorganisationen och kort
därpå till kommendant för III. bataljonen. Den forne konstnären
blev helt och hållet soldat. Han utförde vid fronten de svåraste uppdrag. När Pilsudski i juni 1917 häktades av den tyska militärförvaltningen, övertog överste Rydz-Smigly ledningen av den hemliga
polska militärorganisationen. Han fyllde denna uppgift med stor
framgång. Efter sin frigivning i november 1918 fann Pilsudski i
denna organisation en god grundval för den framtida polska armen.
587
Dagens frågor
Efter Polens oavhängighetsförklaring verkade Smigly, som under
tiden befordrats till general, på ett framstående sätt vid uppbyggandet av den nya polska armen. När polsk-ryska kriget utbröt, återfanns Rydz-Smigly naturligtvis i spetsen för sin arme. I ett synnerligen kritiskt ögonblick, vid den polska armens sammanbrott, utsåg
Pilsudski just Rydz-Smigly till kommendant för den vid floden
Wieprz bildade »stötarmen» med uppdrag att hindra den röda armens
fortsatta framryckning. Planen lyckades, och ryssarna måste anträda återtåget.
Under de följande åren arbetade Rydz-Smigly på armens upprustande. Han följde härvid marskalkens direktiv och förenades
med honom i en intim vänskap. Från och med 1926 har han varit
Pilsudskis närmaste militäre medarbetare.
Sitt inträde i den aktiva politiken kungjorde Smigly genom sitt
uttalande till legionärerna den 24 maj i år uti Warschau. Däri fordrade han »folkviljans organiserade ledning». Men staten kunde enligt hans ord blott organisera, när folkets vilja leddes efter en
strängt enhetlig plan. Programmet just nu vore försvarandet av
staten, som i sig inneslöte folklivets alla områden.
Om generalinspektörens världsåskådning gå meningarna i den
polska offentligheten isär. Många påstå, att han blivit sina liberala
åskådningar från ungdomstiden trogen; andra däremot hysa den
uppfattningen, att han företräder den totala statens ide. Denna
diskussion har mest en akademisk prägel. Men den vinner ändå ett
aktuellt intresse i sammanhang med frågan om den polska statens
väsen över huvud, vilken alltid åter och åter upprepas. Tvivelsutan
intar Polen en särställning, som gör att man varken kan räkna det
till de demokratiska eller till de fascistiska staterna. Till skillnad
från den fascistiska doktrinen tillåter den polska författningen existensen av en politisk opposition; icke blott »statspartiet» utan även
andra partier kunna göra bruk av de politiska fri- och rättigheterna.
A andra sidan förnekar den polska politiken de demokratiska principerna, och ej heller har det parlamentariska systemet fått tilllämpas. Tvärtom är, som redan framhållits, det personliga elementet
av avgörande betydelse för statsledningen. Förvisso är militären i
Polen mer än i andra länder en faktor av första ordningen. Sålunda
har den polska regeringen i dagspressen ofta skyltat under begreppet
»översteregeringen». Likväl vore det felaktigt att beteckna Polen
som ett land med militärdiktatur, detta redan av den enkla anledningen att en sådan diktatur vore oförenlig med politiska och statsborgerliga frihetsrättigheter. Man får icke glömma, att den polska
armen uppstått ur legionärernas breda folkrörelse, vilken genom sin
kamp gjorde Polen fritt. Och enär det övervägande flertalet av folket deltog i denna rörelse, kan man icke förundra sig över, om den
unga statens politiska ämbetsmän för det mesta rekryterades från
militären. Mentaliteten från den nationella befrielsen, som enligt sin
natur bar en militär prägel, har fortlevat och är fast förankrad i
statslivet.
588
Dagens frågor
Av aktuellt intresse är frågan, huruvida det officiella samförståndet mellan den polska republiken och det nationalsocialistiska Tyskland bör tolkas, som om den offentliga meningen i Polen skänkt sitt
förtroende åt nationalsocialismens fredsförsäkringar. På denna fråga
kan man nästan med bestämdhet svara, att man antingen betraktar
fördraget med Tyskland som ett »oundvikligt ont», i vilket man tillfälligtvis måste finna sig, eller bestrider dess ändamålsenlighet över
huvud. I den polska pressen diskuteras dock livligt återgång till den
tidigare franska orienteringen. Med hänsyn till dessa uttalanden erhåller den franske generalstabschefen Gamelins besök i Polen och
Smiglys återvisit i Paris en politisk betydelse av största räckvidd. Beaktas bör också uppgiften, att Polen hos Frankrike nyligen
sökt ett större lån för rustningsändamåL Man kan med all sannolikhet antaga, att Polen genom de nya rustningarna vill befästa
sin säkerhet ej blott mot ö,ster utan också mot väster. Detta säger
ganska mycket, om hur Polen uppfattar vänskapsfördraget med
Tyskland i fall av fara.
I verkligheten bereder den västlige grannen ofta Warschau stora
bekymmer. Ett tydligt exempel härpå är Danzigfrågan, som senast
aktualiserades i början av juli i år. I samförstånd med Berlin hade
presidenten för Danzigs nationalsocialistiskt regerade senat, Greiser,
gjort en framstöt mot Folkförbundet med kategoriskt krav på upphävandet av protektoratet över fristaden. Vid ett samtal med en
representant för Daily Express förklarade Greiser, att han »vore färdig med N. F.». Med andra ord, han skulle ignorera Geneve och dess
kommissarie i Danzig, Mr. S. Lester. Senaten övergick från ord till
handling; den upplöste oppositionspartierna och satte de politiska
friheterna ur kraft. Greisers uppträdande i Geneve och senatens
aktion ge vid handen, att Danzig helt kommit i Det tredje rikets farvatten. Och även om den formella anslutningen till Tyskland tillsvidare uteblir, så ger dock den nya kursen Polen orsak till allvarliga
farhågor. Polen har det största intresse av status quo; utvidgandet
av det tyska inflytandet på Weichselmynningen, de viktigaste järnvägslinjerna vid den baltiska kusten och Danzigs hamn skulle betyda en kränkning av Polens rättigheter och skapa ett osäkerhetstillstånd vid Östersjön för landet. Det är därför mycket begripligt,
att Greisers uppträdande mot N. F. framkallat väldiga protestmöten i Polen. Efter långa förhandlingar har det lyckats polska utrikesdepartementet att klarera tvistefrågan så långt denna har avseende på förhållandet till Polen. Greiser har avgivit försäkran, att
Polens rättigheter i Danzig icke skola antastas. Vad Danzigs förhållande till N. F. beträffar, betecknas detta som en angelägenhet
mellan fristaden och Geneve. Man kan dock lämna därhän, om detta
resultat kan anses som en rationell lösning.
Polen är ett agrarland, och jordbruket genomgår sedan flera år tillbaka en svår kris. Enligt officiell förklaring från en polsk minister
har jordbrukarnas nöd fått en förskräckande karaktär; i många områden är eländet nästan gränslöst. Bondeoroligheter och lantarbetar- 589
41- 36461. Svensk Tidskrift 1.936.
Dagens frågor
strejker ha under de sista månaderna hört till dagordningen. ·Utomordentligt stor är arbetslösheten i Polen. Vidare är Pölen en ·stat,
bestående av flera nationaliteter: judar, ukrajnare, tyskar, ryssar
o. s. v. bilda ansenliga minoriteter, vilkas nationella och ekonomiska
aspirationer icke alltid kunna bringas i samklang med den officiella
politiken. I den förhandenvarande krisen med dess stora överskott
på arbetskraft på alla områden känna minoriteterna sig lätt tillbakaträngda och tillbakasatta.
Regeringens ekonomiska program torde kunna sammanfattas i
följande huvudpunkter: minskning av arbetslösheten, förstärkning
av den industriella produktionen, uppnående av budgetjämvikt och
värnande av penningstabiliteten. Av redan genomförda åtgärder kan
nämnas valutakontroll. För att hindra kapitalflykt till utlandet ha
utfärdats förordningar, enligt vilka man icke får utföra mer än två-
hundra zloty. I syfte att minska nöden f åkerbruksdistrikten ägnar
regeringen särskild uppmärksamhet åt en jordreform. Ävenså bör
erinras om att regeringen understött den judiska emigrationen.
Främst bland alla uppgifter står dock, som. redan anmärkts, militärprogrammet, vars genomförande Rydz-Smigly påbörjat. Polens försvarsbudget belöper sig för närvarande till 34% av republikens totala
utgifter. Denna procentsats anses dock icke nog. En stegring av
militärutgifterna förutses. Liksom de flesta andra länder i Europa
står dagens Polen i upprustningens tecken.
Lärdomshistoriens Ärkebiskop Eric Benzelius d. y., säger Gjörwell,
renässans. »innehaver första rummet ibland alle framfarne
svenske lärde. Hans mångfaldige och tillika grunde]ige kunskaper
intyga detta. Vad en Johannes Schefferus i den svenska lärdomen
införde, nämligen lärdomshistorien och granskningen, det utförde en
Eric Benzelius för sin tid i all dess höjd.» Eftervärlden har på denna
punkt i allo givit den flitige och entusiastiske bibliotekarien rätt.
Eric Benzelius’ insats i den svenska forskningen är av epokgörande
beskaffenhet, om än ogynnsamma omständigheter tyvärr fogade så
att allt för många av hans betydelsefulla uppslag ej buro den frukt
som man haft anledning att hoppas. Men i fråga om det ämnesområde som låg Gjörwell särskilt om hjärtat, lärdomshistorien, kom
han verkligen att inaugurera en länge kvarlevande och för den
svenska vetenskapen ovärderlig tradition. Som helt ung bibliotekarie
(han hade ännu ej fyllt trettio år) begynte han (år 1704) att på biblioteket föreläsa över den lärda litteraturens historia, »och gav anledning», som han säger i sin självbiografi, »att jämte själva böckernas
visande lära känna deras förtjänster och fel». Detta var något nytt
i den dåvarande svenska universitetsvetenskapen, som eljest i regel
både till material och synpunkter begränsades av en alltför trång
horisont. Vad Eric Benzelius syftade till var att i vårt land vinna
terräng för den forskning, som han under sina långvariga utländska
resor blivit förtrogen med, nämligen studiet· av vetenskapernas all- 590
Dagens frågor
männa utveckling i dess inre sammanhang, de olika specialgrenarnas
inbördes relationer, möjligheten att genom material från det ena området rikta det andra och problemet om att nå fram till en stor syntes av det mänskliga vetandet i dess helhet. Betecknande för vidden
av hans vetenskapliga intresse är att han, som till hela sin läggning
var humanist, historiker och paleograf, i sin självbiografi särskilt
skattar sig lycklig att hava kunnat bidraga till att matematiken på
nytt blev föremål för intresse vid Uppsala universitet. »Medan min
omsorg var», säger han, »att väl anföra de unge herrar, som voro
under min inspektion, drog jag efter hand deras hug till mathesin,
då ock deras private prreceptores skaffade sig bättre insikt däruti;
och så begynte studia mathemathica sticka upp huvudet». Hans ledande synpunkt var det organiska sammanhanget inom allt mänskligt vetande, och det var honom, som dock själv var en grundlärd
specialist, särskilt angeläget att ordna universitetsundervisningen så
att både docentes och discentes ständigt hade de stora ideella sammanhangen för ögonen.
I Benzelius’ anda fortlevde den svenska lärda traditionen ganska
länge, om än ej oanfäktad. Ty det adertonde århundradets forskning,
som visserligen hos oss länge bibehöll kontakten med barockperiodens massiva lärdomsprogram, kom dock så småningom under inflytande från den mondäna hov- och storstadskulturen, och därmed
begynte arvet från fordom allt mer och mer att komma i vanpris.
Hovkavaljerernas värdesättningar blevo bestämmande, man önskade
framför allt en elegant, formsäker och lättillgänglig framställning,
och om resultaten bekymrade man sig mindre, blott de ej kommo i
närheten av vad som på tidens språk kallades »gräl». Den experimentella naturvetenskapen med praktisk syftning blev tidens favoritiimne, och den iildre periodens ansträngningar att fatta forskningen
som en enhet ringaktades. »Man berättar», säger Samuel ödmann,
»att framlidne Kanslie-Rådet Ihre (den store språkforskaren) daterade all solid kunskaps avtagande ifrån Linnes botaniska excursioner.» Förut hade den klassiska traditionen dominerat, nu blev det
naturvetenskapens tur att stå i främsta rummet. Resultatet av denna
inbördes tävlan, skärpt av de djupgående motsättningarna i tidens
sociala struktur (hovet och stadskulturen mot universiteten), blev att
tanken på vetenskapens enhet så småningom helt förflyktigades.
Under romantikens period i början av det nittonde århundradet gjordes ett nytt försök att ånyo knyta till det lösta bandet dels i Schellings naturfilosofi, dels ock i det stora Regelska försöket att nå fram
till en universell syntes av det mänskliga tankearbetet, men initiativet, hur storslaget det särskilt för Regels vidkommande var, blev
dock icke av bestående betydelse. Naturforskningen sade upp bekantskapen med humanismen och gick framdeles sina egna vägar, kringjublad av en världs bifall och viss om att för all framtid kunna
reda sig på egen hand.
I våra dagar har emellertid läget på den lärda fronten helt och
591
Dagens frågor
hållet förändrats. Specialiseringen, som förr höll sig åtminstone till
större grupper och enheter inom vetenskapen, har numera drivits
därhän att man ej längre tror sig om mera än att kunna behärska
ett litet avgränsat område inom en grupp av problem inom envetenskap. Men som en följd av detta faktum, som hotat hela det vetenskapliga livet med en slags andlig sterilisering, har ånyo framträtt
medvetandet om att en förnyad utvecklingshistorisk sammanfattning
av forskningen under gemensam och enhetlig synvinkel är ett ofrånkomligt behov. Talesmän för denna åskådning ha framträtt i olika
länder, i Frankrike, Italien, England och icke minst i Amerika, där
överhuvud taget de stora vetenskapliga problemen mångenstädes angripas med en anmärkningsvärd friskhet och självständighet. I
Sverige har denna åskådning fått en energisk företrädare i Johan
Nordström, vilken sedan 1932 bekläder en genom enskild donators
framsynta frikostighet skapad professur för lärdoms- och idehistoria
vid Uppsala universitet, Claes Annerstedts och Henrik Schiicks lärosäte. I klar uppfattning av det stora ansvar, som hans ställning
ålägger honom, har J ohan Nordström icke inskränkt sig till att verka
blott inom den krets av studenter som samlas framför hans kateder;
han har även velat slå ett stort slag för själva den princip han i sin
egenskap av akademiker företräder och kring sitt forskningsprogram
samla hela den krets av bildningsintresserade svenskar, för vilka det
lärda arbetet icke tar slut med examen. Bärare av detta program är
det på hans initiativ stiftade Lärdomshistoriska samfundet, som för
icke länge sedan utgivit sin första publikation, årsboken Lychnos, en
ståtlig volym på mer än 500 sidor i kvartformat. En blick på dess
innehåll visar att om någonsin en publikation kallats till liv i rätta
ögonblicket så är det denna. På dess blad har en rad skilda
forskare stämt möte, vilka helt visst, om den icke existerat, skulle
haft mycket svårt att placera sina arbeten på åtminstone något så
när lättillgängligt håll. Geografiskt-historiska exposeer, rättshistoriska undersökningar, biografiska skisser, studier till medicinens historia, arkivaliska fynd och ännu mycket mera upptaga huvudparten
av volymen, under det att dess sista del utfylles av en utomordentligt
rikhaltig recensionsavdelning, där representanter för olika vetenskapliga discipliner förenats kring uppgiften att söka giva en föreställning om de problem som den nuvarande lärdomshistoriska forskningen sysslar med och de resultat den uppnått. Imponerande är
denna avdelning i och för sig och imponerande också den energi, som
redaktionen lagt i dagen genom att locka fram så många högtkvalificerade medarbetare inom recensentfacket. Erfarenheten lärer eljest
tidigare mången gång ha visat att detta är bland det svåraste av
allt i den lärda världen.
Under lyckosamma auspicier har sålunda Lärdomshistoriska samfundet inlett sin verksamhet. Att det måtte få lika god lycka i fortsättningen är ett önskemål som måste ligga varje av forskning och
bildning intresserad svensk varmt om hjärtat.
Oskar Wieselgren.
592
Dagens frågor
Den olympiska Hela världen känner det romantiska inslaget vid
elden. öppnandet av den fulländade teknikens och organisationens olympiad. Den siste av en lång rad stafettlöpare tände med
sin fackla »den olympiska elden» på ett »altare» i Berlins väldiga
betongstadion. Lågan hade hämtats från det peloponnesiska Olympia, där den »tänts av solen» på Zeus’ (eller var det Apollonsn altare;
sedan hade den på antytt sätt under diverse ceremonier förts genom
halva Europa.
Härom vore i och för sig icke mycket annat att säga, än att betongens och järnkonstruktionernas tidevarv icke lyckats ta död på
det mänskliga behovet av pittoresk och ofunktionalistisk romantik.
Det är emellertid påfallande, att man här famlar efter en religiös
symbolism, som tillmötesgår vissa tendenser i nutiden att ge den
idrottsliga kroppskulturen heder och värdighet av religion. En prästerlig skribent under strecket i Sv. D. (26H anknyter till antiken.
»Åt Zeus ensam helgades de olympiska spelen. Och inom tempelgården skulle spelen firas. De gamla grekerna hade hunnit längre
än vi med ’kyrka och idrott’. Och det var så angeläget och självklart,
så att tempelområdet för det gamla Parthenon på Atens Akropolis
måste utvidgas för att kunna inrymma det stadion, som skulle byggas.» Varifrån den besynnerliga uppgiften hämtats, att de klassiska
olympiadernas stadion befunnit sig inom Parthenontemplets område,
kan lämnas därhän. Det är i varje fall icke mer överraskande, än
att oräknade journalister förlagt olympiaspelen till »foten av berget
Olympos». Fortsättningen kräver större uppmärksamhet. Via »vår
svenska idrottspsalm» kommer förf. in på en karakteristik av »idrottens religiösa drag»: »För att uttrycka dess starkaste upplevelser tillgriper man ofta bilder ur livets högsta föreställningsvärld. Det
olympiska stadion i Paris 1924 blev för författaren Andre Obey till
en orgel med de sju rena klangerna. Eolsharpan sjöng så mjukt i de
bevingade hundrameterslöparnas flykt över kolstybben, och kontrabasen gav trygg bärighet åt det långa loppets kämpar. Predikanter
funnos där också. Nurmi var en av dem. Han hade många lyssnare.
Och magister Pihlmia – idrottsfilosofen _:_ upphickte den religiösa
undertonen, när han såg, hur Nurmi samlade hela sin människa i
koncentration och själens jämvikt inför ett betydelsefullt avgörande
på löparbanan. Obey talar också om den tro, som bär idrottsmannen,
när hög, trygg tävlingsform slår ut i högsta funktion…. En idrottsentusiast beskrev, hur en av våra aktiva samlade sig till den stora
tävlingen. Han fann intet annat ord än detta: ’Han söker sjä-
lens frid’.»
Bortsett från att de anförda formuleringarna ligga farligt nära
pekoralets gräns kan man ju säga, att detta är en relativt oskyldig
lek med religiösa termer. Den citerade förf. antyder också i förbigående, att idrottsreligionen inte är alldeles detsamma som man med
kristet språkbruk menar med religion. Totalinställningen blir dock
ganska betänklig, om den skall tillåtas prägla den numera aktuella
konstellationen »kyrka och idrott». Den ökade förståelse, som på se- 593
Dagens frågor
nare tid från kyrkligt håll visats idrottsrörelsen, är enbart glädjande.
Kyrkans män ha i allt högre grad fått klart för sig, att idrotten innesluter positiva värden, som icke få underskattas. På många håll är
idrotten ett naturligt led i det kyrkliga ungdomsarbetet. »Samförståndskonferenserna» i Sigtuna ha icke heller varit utan betydelse.
Klokt nog har man där väsentligen inriktat sig på vissa praktiska
ting, bl. a. frågan om idrotten och söndagshelgden. Idrottsledningen
har å sin sida visat förståelse för de kyrkliga synpunkterna. De
stora helgdagarna ha sålunda praktiskt taget frilagts från tävlingar, och det är ingenting onormalt, att idrottsspel inledas med
en andaktsstund. Genom tidiga »idrottsgudstjäuster» på söndagsmorgnarna har man även mångenstädes sökt tillgodose behovet av
gemensam andakt för dem, som vilja använda så stor del som möjligt av sin sparsamt tillmätta fritid till sport och friluftsliv. Därbakom ligger den sunda och riktiga tanken, att idrottsmännen i religiöst avseende äro tämligen likställda med oss andra, som ha sämre
muskler. Idrottens karakttir av mäktig folkrörelse kan emellertid
härvid kräva speciella åtgärder av praktisk art. Kyrkan hör göra
allt den kan för att på denna punkt möta tidens krav – inte surmulet utan med förståelse och glädje.
Detta är en sak – en annan sak är att göra idrotten själv till en
religion. Det kan i så fall bara bli fråga om en religion, som konkurrerar med kristendomen; den olympiska elden hämtades, som bekant, inte från Det heliga landet. Kyrkans elasticitet vid upptäckandet av religiösa värden utanför hennes egna murar må vara än så
beundransvärd. Risken är, att hon av idel tillmötesgående tappar
bort sig själv och det egenartade i sitt budskap. K. G. Hildebrand
har ett förträffligt ord om den saken i sin essäsamling >>Kristna perspektiv»: >>All historisk erfarenhet visar, att kristendomen inte kau
uträtta någonting alls, om den inte kan vara sig själv; hur önskvärt
det än vore att kunna förändra sig efter de yttre Higenas behjärtansvärda krav, så kan den kristna åskådningen icke gagna någon genom
ett sådant förändrande, ty det medför bara, att den förlorar all inre
kraft och hållfasthet.>>
På Olympia-stadions läktare i Berlin satt invigningsdagen Sten
Selander. Då kör och orkester framförde Händels Halleluja, började
han fundera över »ifall detta ändå inte smakar litet hädelse>>. Nåja,
reflexionen föranleddes ju närmast av sådant, som hotade »idrottens
ide» – »något som är släkt med chauvinismens, reklamens och massdyrkans orena andar». Men var det inte också en känsla av att den
ur kristet segerjubel inspirerade hymnen verkade en smula hemlös,
där den dundrade ut över det olympiska altaret med Zeusflamman?
J. c.
Olympiadens Trots den oerhört skärpta konkurrensen >>inkom>> Svefacit. rige vid Berlinolympiaden som sjunde land tätt inpå
Finland, Frankrike och Ungern och före bl. a. Japan och England.
Sjunde plats är en aktningsvärd position i ländernas idrottsliga rang- 594
Dagens frågor
rulla, helst som den svenska truppen icke gynnades av turen. L,ikväl
kvarstår som facit av Sveriges deltagande, att den svenska idrotten,
mätt efter olympiska mått, förlorat sin stormaktsställning. En sådan
kan ej byggas huvudsakligast på en idrottsgren, brottning, utan
måste vila på bredare fundament. Tidigare ha vi liksom ursäktat
våra ringa framgångar i spelens huvudtävlingar, den fria idrotten,
genom att hänvisa till vår allsidighet, men våra insatser i Berlin ha
tydligt visat, att denna allsidighet ej längre existerar, åtminstone ej
i den utsträckning som vi intalat oss. Vår allsidighet är ej större än
de flesta med oss jämförliga europeiska länders. Liksom dessa ha vi
våra specialiteter och våra svagheter. I Berlin framträdde dessa
svagheter alldeles för starkt – vi tänka härvid särskilt på simning,
fotboll och rodd, vartill kom den oväntat starka tillbakagången i en
del militära idrottsgrenar. Åtskilliga »poänggivande» grenar, såsom
frigymnastik, bancykel och tyngdlyftning, odlas dessutom icke alls i
Sverig’e eller åtminstone blott drivhusmässigt; att mer eller mindre
hermafroditisk damidrott dessutom ej framdrives hos oss är en
verklig välsignelse. Hur mycken besvikelse friidrottsmännens resultat ~in utlöste under spelens första vecka, då folkets optimism ej hunnit cUimpas och pressens löpsedlar ännu firade orgier i knappast oavsiktligt bedrägliga rubriker, framstå deras prestationer vid lugnare
eftertanke och särskilt mot bakgrunden av Sveriges glanslösa andra
vecka som solida, utan all jämförelse överlägsna tidigare svenska insatser, om hiinsyn tas till den stegrade konkurrensen.
Den svenska optimismen hade – som vanligt frestas man säga –
varit för stor. Det bör emellertid räknas den stora svenska idrottstidningen till förtjänst, att den varnat för rosenröda förhoppningar
och vad den fria idrotten beträffar i stort sett träffat rätt i sina förutsägelser. Erfarenheten från tidigare spel har måst lära oss, att
ungefär blott en av tre förhoppningar går i uppfyllelse och att missräkningarna öka, ju större motgångarna i början varit, ty dessa deprimera truppen; uppenbarligen hade i år en viss nederlagsstämning
snart spritt sig på sina håll i svenska truppen, vilket ej kan förundra,
så starkt som idrotten bygger på kamratskap och idrottsmännens
deltagande i varandras med- och motgång. Erfarenheterna av olympiaderna som de få glädjeämnenas och de många missräkningarnas fest funnos dock icke hos en del tidningar vid redigerandet av
löpsedlarna: sällan ha väl så många skinn sålts innan björnarna
varit skjutna som under olympiadens första hälft. Ä ven radiomännen bidrogo ibland till förhandsglädjen på ett föga sakkunnigt eller
föredömligt sätt; vad skall man säga t. ex. om en sådan upplysningstjänst som att Thofeldt dagen före moderna femkampens terränglopp
sades i morgon kämpa om guldet, då var och en, som hade minsta
kännedom om artilleriofficerens svaga löpförmåga, med användning
av enkel addition kunde räkna ut att hans utsikter att överhuvud
komma på prislistan voro högst problematiska. Visserligen avstod
man visligen under andra veckan från att lättsinnigt profetera, men
all sangvinism hade redan hunnit knäcka de icke initierades intresse
595
Dagens frågor
för olympiaden. Denna sangvm1sm har utgjort en orättvisa mot
idrottsmännen, som måst gå till sitt verk nästan slagna på förhand
av känslan a~ för högt ställda pretentioner. Den har även gjort den
svenska idrotten stor skada genom att undergräva allmänhetens förtroende för denna. Varken idrottsmännen eller idrotten i stort förtjänade denna behandling.
Ser man spelen från vidare synpunkt, har det från alla håll omvittnats, att de blevo ej blott en idrottslig utan även en organisatorisk triumf för Tyskland. Organisationens maskinmässiga förträfflighet har t. o. m. ansetts så stor, att idrottens »ande», dess natur
av ursprunglig ungdomlig lek, icke kommit till sin fulla rätt. Olympiaden utnyttjades av tyskarna även sorgfälligt i nationalistiskt
syfte, och fortsättning följer 1940 i Tokio av japanerna. De enkla
men vederhäftiga arrangemang, som hörde 1912 års stockholmsspel
till, äro icke längre tänkbara, icke ens i Helsingfors, om spelen förläggas dit 1944. Denna arrangörteknikens utveckling till men för
idrotten, som ändock är det väsentliga, lärer ej kunna hejdas.
Men trots detta var Berlinolympiaden en triumf både för den
olympiska iden och idrotten som sådan. Det var en Nemesis att den
till Barcelona samtidigt utlysta s. k. arbetarolympiaden måste inställas på grund av inbördeskriget; de svenska andraplansidrottsmän,
som ej hade några utsikter att uttagas till Berlin men lockades av
en resa genom Europa, kommo aldrig längre än till Paris, och deltagare från andra länder, som hunnit fram, fingo blott uppleva nöjet
att gå i demonstrationståg innan de sändes hem med oförrättat
ärende. Bevaras freden i världen, är det väl blott en tidsfråga, när
även Sovjet-Ryssland anmäler sig till olympiaderna. Av gamla politiska misshälligheter märktes föga; en svag återklang av sanktionerna hördes dock, när det italienska fotbollaget vägrade att spela
med en engelsman som linjeman. Efter olympiaden ha både tyska
och italienska olympiatrupper tävlat i Sverige utan tillstymmelse
till några demonstrationer från publiken. I denna söndringens och
upprustningens tid har olympiaden obestridligen visat sig som en tillgång för världen i försoningens och folkförståelsens tjänst. Den må
därför vara värd sina överdimensionerade arrangemang.
Olympiaden var också en seger för idrotten själv. De s. k. domarskandalerna, en eljest oundviklig ingrediens, synas ha varit ytterst
få. Bedömningen i poängidrotten, alltså i sådana grenar där ej
sifferresultaten tala sitt ojäviga språk, synes med undantag för prisridningen ha gått en bit framåt och lett till större internationell enhetlighet i uppfattningarna. Endast en gång framställdes en grav
anmärkning mot arrangörerna för »unfairness». Blott behandlingen
av de som alla sydamerikaner alltför uppspelta peruanerna i spelens
sorglustiga fotbolltävling antyder ett intrigmakeri, som har föga med
ädel olympisk tävlan att skaffa. Tävlingarna i de stora folkidrotterna, friidrott, simning, boxning och brottning, genomfördes utan
bråk och i en hög anda av ärlighet och ridderlighet, medan betecknande nog en så exklusiv sport som segling drogs ned genom ett
596
Dagens frågor
oefterrättligt protesterande. Idrottens rena tävlingsformer ha generellt sett bestått olympiadens svåra belastningsprov, vilket är av
utomordentlig betydelse för idrottens folkutjämnande mission.
Emellertid måste man med ledning av rönen från den elfte olympiaden fråga sig, varthän idrottens utveckling pekar. Otvivelaktigt
skrämma de tendenser, som kunna förmärkas särskilt i diktaturländerna. Idrottsmännen upphöra där att vara personer, som idrotta
därför att det roar dem, och förvandlas i stället i sin egenskap av
idrottsmän till statstjänare. Man vet icke riktigt, om dessa länder
med alla medel framdriva idrotten med tanke på ungdomens fostran
eller blott med hänsyn till dess internationella reklamvärde. När
deras toppmän beredas möjligheter att ägna all sin tid åt träning
och för sina segrar hugnas med befordringar, som annars ej varit
tänkbara, har ej blott amatörgränsen tangerats utan även överskridits. Det måste i framtiden bli svårt att diskvalificera en person som
Nurmi, vilken tog emot små dusörer, men tillåta en olympiasegrare
som esten Parusalo att ta emot ett gods som belöning. Man förvånar
sig över att detta belöningssystem applåderats i vissa svenska tidningar. Skulle denna utveckling vinna överhand, kommer spelens
ide att i hög grad förvanskas. Obestridligt är denna fara för handen.
Det behöver knappast diskuter-as, att denna utveckling ej av ansvarskännande människor kan rekommenderas för Sveriges del. Sverige är ingen totalstat, där idrottsmännen skola göras till marionetter
i statsledningens hand. Idrottens värde ligger i dess frihet och dess
jämnmått. För Sveriges del måste amatörismen stå som det givna
idealet. Därvid behöver man ej diskutera petitessfrågor som dagtraktamentets storlek eller betalning för förlorad arbetsförtjänst.
Man kan kort och gott förklara, att amatörism innebär att ingen
stjärnidrottsman skall kunna leva på sin idrott utan skall vara
tvungen att som andra tjäna sitt levebröd. Endast därigenom kan
garanteras att stjärnidrottsmannen icke göres till en samhällets
konstprodukt. Detta måste vara den svenska idrottens grundprincip.
En sådan amatöridrott utesluter varken att idrotten som rekreation och förströelse tränger ut till massorna eller att ett övre lager
av stjärnor bildas, som inom förnuftiga gränser stödjas och hjälpas.
Erfarenheten har ej alltid men i regel betygat, att idrottsmännen
senare i livet äro minst lika väl rustade för samhällsdugliga insatser
som andra människor; idrottsåren äro sällan bortkastade år, och
ingen blir en stor idrottsman utan viljestyrka, härdning, uthållighet
och ett visst mått av försakelse. Därmed är givetvis icke sagt, att
alla våra idrottsmän äro några praktexemplar; tvärtom återstår för .
idrottsledningen i vårt land att just på detta »moraliska» område betydligt skärpa sin tillsyn, om idrotten helt skall förtjäna sitt folkuppfostrande namn. Så länge tipsmedlen flöda, borde det ej erbjuda
svårigheter att utveckla instruktörsverksamheten eller förbättra
träningsmöjligheterna. Ej heller borde det vara ogörligt – som också
i år skedde i vissa grenar- att kort före olympiaden bereda de bästa
idrottsmännen någon kortare tids ledighet. Ytterligare kan man upp- 597
Dagens .frågor
ställa önskemålet, att stjärnidrottsmän, som bortsett från nödväu,
diga ledigheter för resor sköta sitt civila arbete, icke skola i heford,
ringshänseende ställas i efterhand; de flesta enskilda arbetsg-ivare
torde också redan förfara så och ge därmed sitt erkännande åt de ung,
domar, som utåt hedra sitt land på det enda s~itt som står dem till huds.
Åtskilliga tecken tyda på att en svensk idrottsrörelse, förnuftigt
understödd men utan professionell urartning, ändock har utsikter i
konkurrensen. För det första är det icke bevisat, att »statsidrotten»
skapar oövervinnelighet; Tysklands framgångar i t. ex. fri idrott
voro visserligen stora men ingalunda övervtildigande, och Italiens
framsteg ha varit mycket måttliga. För det andra uppvisade icke
Berlinolympiaden sådana fenomenresultat överlag, att man kan draga
den slutsatsen att idrottsprestationerna skulle kunna ;;tegras in in,
finitum; visserligen har en allmän nivåhöjning varit självfallen som
en följd av idrottens expansion till nya länder, träningsmetodernas
utveckling och redskapens förbättring, visserligen kunna här och var
enstaka fenomen som en Owens, en T’ajima, en Ullman alltid framträda, men världsrekorden i år voro ntistan förvånansviirt få, i den
individuella manliga simningen inga. För det tredje har det visat
sig, att personer, som få slita hårt i det »civila», iiven kunna nå
glänsande resultat; Lovelock, som gjorde en av spelem.; främsta
prestationer, är barnbördsläkare, Kälarne-Johnsson har fått arbeta
som en vanlig dödlig på Elektro-Lux o. s. v. För det f.iiirde är det
icke skrivet i stjärnoma, att idrottens segertåg till nya !tinder alltid
skall medföra, att äldre idrottsländer som Sverige skola trängas tillbaka; för ett tiotal år sedan var Sverige ett medelmåttigt land i
brottning men står nu som det ledande, i skidåkning och i värjfäktning har Sverige ryckt starkt fram, gångsporten går i Sverige mot
ett stort uppsving o. s. v., varför den svenska sinmingen;; kräftgång
ej behöver vara utvecklingens lag. För det femte hiinger ytterst det
mesta på ledningens kraft; idrottsorganisatörer som kapten Einar
Råberg, fabrikör Sixtus J ansson och ingenjör Bo Ekelund ha visat
att svenska idrottstrupper kunna fostras och ledas till stordåd, och
ledningens förmåga är och förblir idrottens a och o.
Man skulle kunna tillägga: för det sjätte ~ir det icke ett livsvillkor
för Sverige att hävda sig i olympisk konkurrens, om spelen utveckla
sig till yrkesbetalda gladiatorers cirkusskådespeL Förvisso icke.
Idrottens utbredning till allt större lager av folket är viktigare än
olympiska hjältedater. Men det ena utesluter icke det andra; tvärtom
är varje olympisk framgång en propaganda för folkidrotten. Och så
länge olympiaderna genom att sammanföra folken ha en uppgift att
fylla och även i en så ond tid som denna visa sig kunna fylla sin uppgift, så länge svensk ungdom vill offra tid och intresse åt sin fysiska
fostran, så länge idrottens tävlingar ännu vädja till ungdomens
sunda kampinstinkt, så länge idrotten i högre grad än någon annan
samhällsrörelse förmår slå bryggor över samhällsklasserna – så
länge ha vi icke råd att avvara denna monumentala fest för världens ungdom. E. H.
598