Slottet
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SLOTTET,
det befästade Uppsalaslott, efterträdde på 1540-talet som fortifikation ärkebiskopsresidenset. Det sträckte ut sig mäktigt på
höjdåsen, under Gustaf Adolfs regering och storhetstiden, och det
med en ursprunglighet och kraft, som gjorde slottet till en högborg för svensk storvulenhet. Vår typiska Vasaborg. Först med
storhetstidens fall förföll också Vasaslottet.
Trots sådana byggmästare som .Jean de la Vallee, Tessinarne
och Hårleman blev det lilla som gjordes för att iståndsätta slottet mer reparationsarbete än byggnadsverk. Såväl »Långslottet»,
med Vasavåningen och dess dekorationer, som Västpartiet med
Kapellflygeln kommo alldeles i vanhävd. Tessin den yngre med
sin italienskt franska renässansförfining kände helt enkelt motvilja mot Vasatidens byggnadssätt och hade helst efter sin personliga smak velat anlägga något helt nytt på den remarkabla slottshöjden. Hårleman däremot sökte hålla Vasatonen uppe. Härom
vittna de ännu bestående rundtornen och slottets faluröda färg –
om denna får tillskrivas honom -, en i alla händelser svensk
manifestering av första ordningen.
Med 1900-talets början vidtogos i nyttighetssyfte mer omfattande inredningsarbeten för landsarkiv och för landshövdingeresidens, arbeten, som präglades av tidens rätt stora känslofrihet
för historiska värden.
Ar 1929 gjordes emellertid en uppryckning med själfullare syfte
och djupare bakgrund. Det hade länge talats och skrivits om en
»ändamålsenlig restaurering» av Uppsala slott, till gagn och heder för själva slottet, för Uppsala stad, länet, universitetet och
studentkåren. Men först när slottets ståthållare, landshövding
21
Ragnar Östberg
Nedre galleriet.
Hammarskjöld, nämnda år sammankallade till konferens, blevo
planerna omsatta i handling. Det gällde främst återupprättandet
av slottets huvudvåning, Vasarummen, Rikssalen, entreer, huvudtrappa – och detta till 300-årsjubileet, den 6 november 1932, då
Uppsala universitet gick att fira minnet av sin store välgörare.
Men därjämte erfor universitetet allt mer behovet av att för
inhemska och utländska gäster äga en värdig bankettsal vid representativa tillfällen, likaså studentkåren att äga särskilda samlingslokaler. Allt detta kunde genom slottsvåningarnes upprättande samtidigt erhållas.
Den tillsatta kommitten forcerade sitt arbete. Byggnadsstyrelsen hördes, och efter ett år var arkitekt anmodad att uppgöra
förslag enligt programmet: »Riksvåning med tillhörande rum
inom Uppsala slott.» Något anslag till iståndsättningsarbetena
förelåg emellertid ännu ej. Ovisshet rådde, hur ett sådant skulle
erhållas.
Med hänsyn till dessa förhållanden företog den för byggnadsplanerna högst intresserade professor Fåhrreus en resa till Väs- 22
Slottet
Trappuppgången.
tern, U. S. A., visserligen i vetenskapligt syfte men undermedvetet inriktad på att bland storamerikanskt och storsvenskt därute tända ett intresse för de stora minnena i Uppsala. Samtidigt
fann den anmodade arkitekten det gott att fara söderut, till Italien och Grekland, för att vid dessa stamhärdar för monumentalitet vidga sin klarsyn.
Arkitekten befann sig i Italien våren 1930. I Verona, Museo
Vecchio. Dess åldriga slottsalar stodo just inordnade för sitt moderna, museala ändamål. Originellt och fängslande formerat.
Med alla krav, på ett osökt sätt, tillgodosedda. Lugnt, avvägt utan
ostentation. Rummen gjorde sig, både vart för sig och som en
helhet, och föremålen stodo fullständigt vilsamt. – Italienarna
kunna konsten att ge liv åt gamla värden, att vid restaurering
väcka fram friska tag – långt från alla mumiesensationer.
Hela det gamla, historiska Vicenza bildade en förtjusande illustration härtill. En fond, mot vilken det ungdomliga livet rörde
sig helt betagande – just såsom man skulle önska, att Uppsala- 23
Ragnar Östberg
Rådskanuuaren.
rummen en gång skulle komma att sluta sig kring studenternas
fester!
Men – det var i själva verket det riktigt urgamla, som jag
sökte nere i södern. Klassisk enkelhet. En skönhetsform, som
håller och består – alldeles som de stora tagen i vår egen
Vasatid.
Sicilien nåddes alltså och segestatemplet där. Detta grekiska
tempel, som i sin ljusgrå marmor framstår fullständigt isolerat
på den nakna heden med ett ofantligt bergmassiv tätt bakom.
Det strålar en beständighetens resning ur denna arkitektur.
En fulländning, liksom direkt sprungen ur naturen, ur berget
bakom. – Efter denna syn blev det omöjligt att inte ta fatt i
urhärden till denna mäktiga byggnad.
Grekland alltså, över ,Joniska havet, mellan klilJl)Ol’ och genom
skärgård, naken och kal – som vår Bohuslänska kust, eget nog.
24
Slottet
Rik8salen.
Ingenting av yppighet, men själva bergmassornas vitgrå väggar
tycktes dölja en undervärld.
Väl i land mötte stigar mer än vägar, och på dem albaneser,
.som gledo fram i svart och rött. Om det var herdar i sina dräkter
eller rövare var man inte säker på.
Från berget Philopappos ser man äntligen Akropolis på höjden långt borta. Som slutmål, efter vandringen, en märklig uppenbarelse, som för mig tedde sig som ett nordiskt Valhall, som
med ens dök upp. Molnskyar över bergfält blevo till Valkyrior,
svepande i flykt över ett storartat slagfält, vitt, fascinerande och
drömlikt- gudar och människor om varann, som färgsynen »Brå-
valla slag» av vår målare Malmström. En egendomlig dubbelsensation!
,Jag vände hem igen.
Det hade blivit midsommar uppe i Sverige. Ladulängorna lågo
25
Ragnar Östberg
studenternas galleri.
långa och ståtliga i sin röda prakt med svarta knutar. Albaneserfärg. Dessa byggnader äro betagande i landskapet, rejäla, äkta
byggverk. Utsträckta i sin soligt långsamma vila och med en
självklarhet, som om ingen skillnad funnes mellan grekiskt och
svenskt. Den orubbliga fastheten i våra timmerlador och Vasaslott bilda levande krafthärdar – alldeles som Greklands byggnadsfragment.
Rudbecks Atlantica tycks bära mer sanning än saga – och i
det svenska landskapet skymtade för mig en de yverbornes renässans.
Väl återkommen till Sveriges huvudstad finner jag ett brev
från vännen Fåhra:ms, arbetande i sin värld – poststämpel Chicago. Han säger där, att han »känner sig som en grekisk små-
stadsbo på sitt första besök i kejsartidens Rom» – alltså även
han mättad med grekiska förnimmelser i själva U. S. A. –
men tillägger: »Generalkonsuln i New York och ministern i
Washington slogo ifrån sig med bägge händerna vid mitt tal om
Uppsala slott.» Ack – således ännu inga dollars till vårt stora
företag.
26
Slottet
Först två år senare, nyåret 1932, förelåg äntligen anslaget –
320,000 kr. – till byggnadsverket fullt klarat, huvudsakligen
medels lotterimedel, för Slottets södra parti.
Iståndsättningsarbetena, som började på byggnadsplatsen i januari 1932, stodo färdiga den 6 november samma år. De utfördes
under ständig samverkan mellan professorn Robin Fåhrams,
byggmästaren Anders Diös och arkitekten Ragnar Östberg.
På grund av sin ålderdomlighet, sina måttförhållanden och
material bildar Rikssalen i Uppsala slott en svensk sal av högst
förnämlig beskaffenhet. Själva volymen talar härom: 28,5 X 16,5
meter i plan och över 10,5 m. i höjd, vilket motsvarar en rumskub
av 5,000 kbm.
Golvet har blivit belagt med ekbräder, i 5-meters kvadrater,
med kalkstensfris längs väggarne. Taket är alltjämt täckt med
sina gamla, kraftigt dimensionerade, tätt liggande furubjälkar,
gående i ett sträck över hela rumsbredden. Proportionerna, enhetligheten och måttens storhet göra här allt. Murytorna äro hållna
tunt putsade, så att de gamla murtagen och under olika tider
igensatta muröppningar markeras. Två äldre genombrytningar
framträda nu i form av nischinsättningar mot västra långmuren,
vilken vägg fordom, medels dessa stora bågöppningar, öppnade
sig ~ot det på andra sidan muren liggande, medeltidsbetonade
kyrkkapellet. Det återstår tör framtiden att ansluta detta intressanta rum till Rikssalen, som fordomdags varit fallet. För närvarande ingår »kapellet» i landsarkivets bredvid liggande lokaler,
för vilka man emellertid beräknar finna annan plats.
Under arbetet med slottets iståndsättande ha de orörda rummen
och murpartierna i Vadstena slott fått ge anvisningar för behandlingen av murar och tak i Uppsalaslottets salar. Någon
dekorering i egentlig mening har ej vid iståndsättningsarbetena
upptagits, även om man vetat att en sådan en gång funnits. Endast då helt uppenbara rester av dekoration påträffats på murytan, såsom i omnämnda nischbildningar mot Rikssalens västvägg, har ornamentskompositionen tydliggjorts. slottrummens
rymdverkan står i och för sig så klar och vägande, att man rö-
rande dekoreringseffekter frågar sig, om ens drottning Kristinas
gobelinsuite, som en tid haft sin plats i Rikssalen, med fördel åter
kunde placeras här.
27
Ragnar Östberg
Planritning.
Från Rikssalen är en dörröppning upptagen för tillträde till
blivande ekonomilokaler inom Södra tornet. Huvudtrappan är
nymurad och välv med samma läge som den äldre trappan. Alla
golv äro av sten (tegel eller kalksten) utom Rikssalens, som
är av ek.
De grekiska skulpturerna åter, vilka genom professor A. W.
Perssons intelligenta arbete nu presentera sig som ett nytt inslag
i Övre galleriet, äro egendomligt väl på sin plats och av utmärkt
verkan, bildande en invasion av grekiskt hit till Norden, som står
både överraskande och betagande mitt i Vasarummens allvar. I
detta galleri, som öppnar sig ned mot Rikssalen, enas i de klassiska marmorbilderna, på ett gripande sätt, Hellas och Suecia
Antiqua.
i8
,
det befästade Uppsalaslott, efterträdde på 1540-talet som fortifikation ärkebiskopsresidenset. Det sträckte ut sig mäktigt på
höjdåsen, under Gustaf Adolfs regering och storhetstiden, och det
med en ursprunglighet och kraft, som gjorde slottet till en högborg för svensk storvulenhet. Vår typiska Vasaborg. Först med
storhetstidens fall förföll också Vasaslottet.
Trots sådana byggmästare som .Jean de la Vallee, Tessinarne
och Hårleman blev det lilla som gjordes för att iståndsätta slottet mer reparationsarbete än byggnadsverk. Såväl »Långslottet»,
med Vasavåningen och dess dekorationer, som Västpartiet med
Kapellflygeln kommo alldeles i vanhävd. Tessin den yngre med
sin italienskt franska renässansförfining kände helt enkelt motvilja mot Vasatidens byggnadssätt och hade helst efter sin personliga smak velat anlägga något helt nytt på den remarkabla slottshöjden. Hårleman däremot sökte hålla Vasatonen uppe. Härom
vittna de ännu bestående rundtornen och slottets faluröda färg –
om denna får tillskrivas honom -, en i alla händelser svensk
manifestering av första ordningen.
Med 1900-talets början vidtogos i nyttighetssyfte mer omfattande inredningsarbeten för landsarkiv och för landshövdingeresidens, arbeten, som präglades av tidens rätt stora känslofrihet
för historiska värden.
Ar 1929 gjordes emellertid en uppryckning med själfullare syfte
och djupare bakgrund. Det hade länge talats och skrivits om en
»ändamålsenlig restaurering» av Uppsala slott, till gagn och heder för själva slottet, för Uppsala stad, länet, universitetet och
studentkåren. Men först när slottets ståthållare, landshövding
21
Ragnar Östberg
Nedre galleriet.
Hammarskjöld, nämnda år sammankallade till konferens, blevo
planerna omsatta i handling. Det gällde främst återupprättandet
av slottets huvudvåning, Vasarummen, Rikssalen, entreer, huvudtrappa – och detta till 300-årsjubileet, den 6 november 1932, då
Uppsala universitet gick att fira minnet av sin store välgörare.
Men därjämte erfor universitetet allt mer behovet av att för
inhemska och utländska gäster äga en värdig bankettsal vid representativa tillfällen, likaså studentkåren att äga särskilda samlingslokaler. Allt detta kunde genom slottsvåningarnes upprättande samtidigt erhållas.
Den tillsatta kommitten forcerade sitt arbete. Byggnadsstyrelsen hördes, och efter ett år var arkitekt anmodad att uppgöra
förslag enligt programmet: »Riksvåning med tillhörande rum
inom Uppsala slott.» Något anslag till iståndsättningsarbetena
förelåg emellertid ännu ej. Ovisshet rådde, hur ett sådant skulle
erhållas.
Med hänsyn till dessa förhållanden företog den för byggnadsplanerna högst intresserade professor Fåhrreus en resa till Väs- 22
Slottet
Trappuppgången.
tern, U. S. A., visserligen i vetenskapligt syfte men undermedvetet inriktad på att bland storamerikanskt och storsvenskt därute tända ett intresse för de stora minnena i Uppsala. Samtidigt
fann den anmodade arkitekten det gott att fara söderut, till Italien och Grekland, för att vid dessa stamhärdar för monumentalitet vidga sin klarsyn.
Arkitekten befann sig i Italien våren 1930. I Verona, Museo
Vecchio. Dess åldriga slottsalar stodo just inordnade för sitt moderna, museala ändamål. Originellt och fängslande formerat.
Med alla krav, på ett osökt sätt, tillgodosedda. Lugnt, avvägt utan
ostentation. Rummen gjorde sig, både vart för sig och som en
helhet, och föremålen stodo fullständigt vilsamt. – Italienarna
kunna konsten att ge liv åt gamla värden, att vid restaurering
väcka fram friska tag – långt från alla mumiesensationer.
Hela det gamla, historiska Vicenza bildade en förtjusande illustration härtill. En fond, mot vilken det ungdomliga livet rörde
sig helt betagande – just såsom man skulle önska, att Uppsala- 23
Ragnar Östberg
Rådskanuuaren.
rummen en gång skulle komma att sluta sig kring studenternas
fester!
Men – det var i själva verket det riktigt urgamla, som jag
sökte nere i södern. Klassisk enkelhet. En skönhetsform, som
håller och består – alldeles som de stora tagen i vår egen
Vasatid.
Sicilien nåddes alltså och segestatemplet där. Detta grekiska
tempel, som i sin ljusgrå marmor framstår fullständigt isolerat
på den nakna heden med ett ofantligt bergmassiv tätt bakom.
Det strålar en beständighetens resning ur denna arkitektur.
En fulländning, liksom direkt sprungen ur naturen, ur berget
bakom. – Efter denna syn blev det omöjligt att inte ta fatt i
urhärden till denna mäktiga byggnad.
Grekland alltså, över ,Joniska havet, mellan klilJl)Ol’ och genom
skärgård, naken och kal – som vår Bohuslänska kust, eget nog.
24
Slottet
Rik8salen.
Ingenting av yppighet, men själva bergmassornas vitgrå väggar
tycktes dölja en undervärld.
Väl i land mötte stigar mer än vägar, och på dem albaneser,
.som gledo fram i svart och rött. Om det var herdar i sina dräkter
eller rövare var man inte säker på.
Från berget Philopappos ser man äntligen Akropolis på höjden långt borta. Som slutmål, efter vandringen, en märklig uppenbarelse, som för mig tedde sig som ett nordiskt Valhall, som
med ens dök upp. Molnskyar över bergfält blevo till Valkyrior,
svepande i flykt över ett storartat slagfält, vitt, fascinerande och
drömlikt- gudar och människor om varann, som färgsynen »Brå-
valla slag» av vår målare Malmström. En egendomlig dubbelsensation!
,Jag vände hem igen.
Det hade blivit midsommar uppe i Sverige. Ladulängorna lågo
25
Ragnar Östberg
studenternas galleri.
långa och ståtliga i sin röda prakt med svarta knutar. Albaneserfärg. Dessa byggnader äro betagande i landskapet, rejäla, äkta
byggverk. Utsträckta i sin soligt långsamma vila och med en
självklarhet, som om ingen skillnad funnes mellan grekiskt och
svenskt. Den orubbliga fastheten i våra timmerlador och Vasaslott bilda levande krafthärdar – alldeles som Greklands byggnadsfragment.
Rudbecks Atlantica tycks bära mer sanning än saga – och i
det svenska landskapet skymtade för mig en de yverbornes renässans.
Väl återkommen till Sveriges huvudstad finner jag ett brev
från vännen Fåhra:ms, arbetande i sin värld – poststämpel Chicago. Han säger där, att han »känner sig som en grekisk små-
stadsbo på sitt första besök i kejsartidens Rom» – alltså även
han mättad med grekiska förnimmelser i själva U. S. A. –
men tillägger: »Generalkonsuln i New York och ministern i
Washington slogo ifrån sig med bägge händerna vid mitt tal om
Uppsala slott.» Ack – således ännu inga dollars till vårt stora
företag.
26
Slottet
Först två år senare, nyåret 1932, förelåg äntligen anslaget –
320,000 kr. – till byggnadsverket fullt klarat, huvudsakligen
medels lotterimedel, för Slottets södra parti.
Iståndsättningsarbetena, som började på byggnadsplatsen i januari 1932, stodo färdiga den 6 november samma år. De utfördes
under ständig samverkan mellan professorn Robin Fåhrams,
byggmästaren Anders Diös och arkitekten Ragnar Östberg.
På grund av sin ålderdomlighet, sina måttförhållanden och
material bildar Rikssalen i Uppsala slott en svensk sal av högst
förnämlig beskaffenhet. Själva volymen talar härom: 28,5 X 16,5
meter i plan och över 10,5 m. i höjd, vilket motsvarar en rumskub
av 5,000 kbm.
Golvet har blivit belagt med ekbräder, i 5-meters kvadrater,
med kalkstensfris längs väggarne. Taket är alltjämt täckt med
sina gamla, kraftigt dimensionerade, tätt liggande furubjälkar,
gående i ett sträck över hela rumsbredden. Proportionerna, enhetligheten och måttens storhet göra här allt. Murytorna äro hållna
tunt putsade, så att de gamla murtagen och under olika tider
igensatta muröppningar markeras. Två äldre genombrytningar
framträda nu i form av nischinsättningar mot västra långmuren,
vilken vägg fordom, medels dessa stora bågöppningar, öppnade
sig ~ot det på andra sidan muren liggande, medeltidsbetonade
kyrkkapellet. Det återstår tör framtiden att ansluta detta intressanta rum till Rikssalen, som fordomdags varit fallet. För närvarande ingår »kapellet» i landsarkivets bredvid liggande lokaler,
för vilka man emellertid beräknar finna annan plats.
Under arbetet med slottets iståndsättande ha de orörda rummen
och murpartierna i Vadstena slott fått ge anvisningar för behandlingen av murar och tak i Uppsalaslottets salar. Någon
dekorering i egentlig mening har ej vid iståndsättningsarbetena
upptagits, även om man vetat att en sådan en gång funnits. Endast då helt uppenbara rester av dekoration påträffats på murytan, såsom i omnämnda nischbildningar mot Rikssalens västvägg, har ornamentskompositionen tydliggjorts. slottrummens
rymdverkan står i och för sig så klar och vägande, att man rö-
rande dekoreringseffekter frågar sig, om ens drottning Kristinas
gobelinsuite, som en tid haft sin plats i Rikssalen, med fördel åter
kunde placeras här.
27
Ragnar Östberg
Planritning.
Från Rikssalen är en dörröppning upptagen för tillträde till
blivande ekonomilokaler inom Södra tornet. Huvudtrappan är
nymurad och välv med samma läge som den äldre trappan. Alla
golv äro av sten (tegel eller kalksten) utom Rikssalens, som
är av ek.
De grekiska skulpturerna åter, vilka genom professor A. W.
Perssons intelligenta arbete nu presentera sig som ett nytt inslag
i Övre galleriet, äro egendomligt väl på sin plats och av utmärkt
verkan, bildande en invasion av grekiskt hit till Norden, som står
både överraskande och betagande mitt i Vasarummens allvar. I
detta galleri, som öppnar sig ned mot Rikssalen, enas i de klassiska marmorbilderna, på ett gripande sätt, Hellas och Suecia
Antiqua.
i8
,