Högerns valnederlag

HÖGERNS
VALNEDERLAG
Av docent GUNNAR HECKSCHER, Uppsala
UTGANGEN av 1936 års riksdagsmannaval torde för många, ej
minst bland segrarna, ha inneburit en fullkomlig överraskning.
Man föreställde sig i allmänhet, att de förbättrade konjunkturerna
skulle försvaga de röda partiernas dragningskraft, liksom även att
de stormiga förhållandena ute i världen skulle öka svenska folkets
tilltro till de grupper, som påyrkat förstärkning av det nationella
försvaret och neutralitetsskyddet.
Så blev ingalunda fallet. Tvärtom gav valmanskåren klart tillkänna sin önskan om en fortsatt socialdemokratisk regim. Av
sammanlagt 2,917,620 godkända röster (mot 2,495,106 år 1932)
fingo socialdemokraterna 1,338,120 (1932: 1,040,683), högern 512,780
(585,248), bondeförbundet 418,846 (351,215), folkpartiet 376,170 (liberaler och frisinnade tillsammans 1932: 293,299), kilbomspartiet
127,833 (132,564) och sillEmkommunisterna 96,531 (74,245). Den procentuella fördelningen av valmanskåren var: socialdemokraterna
45,9 (41,7), högern 17,r. (23,4), bondeförbundet 14,4 (14,o), folkpartiet
12,9 (11,7), kilbommarna 4,4 (5,3) och sillenarna 3,3 (3,o). Som resultat härav färskjutes mandatfördelningen i den nya andra kammaren högst betydligt, och den borgerliga majoritet, som hittills
existerat, försvinner. Socialdemokraterna få 112, högern 44, bondeförbundet 36, folkpartiet 27, kilbommarna 6 och sillenarna 5 riksdagsmän i andra kammaren. Nationella förbundet, som under
föregående riksdagsperiod innehade tre mandat, fick 26,741 röster
och förlorade hela sin representation. De båda nationalsocialistiska grupperna samlade 20,306 röster och blevo likaledes utan
mandat.
Tre fakta träda genast i dagen, när man studerar valresultatet.
Socialdemokraterna ha vunnit en klar seger över sina motståndare
både till höger och vänster; högern har lidit ett lika klart neder- 625
Gunnar Heckscher
lag; och folkpartiet har efter sammanslagningen börjat hämta sig
från de förluster, som blevo frukten dels av splittringen 1923, dels
av hr Ekmans vågmästarpolitik och dels slutligen av samme
ledares moraliska konkurs omedelbart före senaste riksdagsmannaval.
Socialdemokraternas framgång är beklaglig, ej blott genom sina
följder, utan även genom sina orsaker. Det är tydligt att myten
om »välfärdspolitikens» betydelse för Sveriges återhämtning efter
lågkonjunkturen har duperat valmanskåren; särskilt påfallande
är, att socialdemokraterna i så stor utsträckning lyckats öka sitt
röstetal på landsbygden, helt säkert genom sin nya jordbrukspolitik. Att den borgerliga agitationen kan ha brustit i effektivitet, skall ej förnekas; men även om nödig hänsyn tages härtill,
kvarstår dock som ett obestridligt faktum att svenska folket visat
sig mera lättlurat än man förut haft skäl att förmoda. Tydligen
ha vi icke gjort så särdeles stora framsteg från de tider, då landskapskonungarna fingo sin berömmelse genom goda skördar och
med livet kunde få umgälla otjänlig väderlek, som fördärvade årsväxten. Överhuvud taget är det icke något gott betyg för den
svenska demokratien, att en både i sak och i form så föga framstående agitation som den socialdemokraterna denna gång – mot
vanligheten– presterat trots allt gjort effekt. Den socialdemokratiske tidningsredaktören Henning Thylin utgav mot kilbommarna
en liten broschyr med titeln »Partiet utan program». Uttrycket kan
med lika stort skäl vändas mot hans egna partivänner, som inför
1936 års val avsvurit sitt ännu gällande principprogram och icke
mäktat skapa ens ett någorlunda begripligt handlingsprogram.
Likafullt ha de fått sin blankofullmakt av väljarna. Ha dessa
tröttnat på att med sina röster utöva verkligt inflytande på landets styrelse7 I så fall kan hr Per Albin Hansson måhända även
få en socialdemokratisk diktatur i landet, blott han har tillräckligt
självförtroende för att kräva den. Att några åsikter eller någon
demokratisk övertygelse skulle lägga hinder i vägen för så utpräglade konjunkturpolitiker som våra nu ledande socialdemokrater,
är det väl ingen som på allvar föreställer sig.
En utomordentligt viktig sak är emellertid också socialdemokratiens förmåga att på alla stadier få fram sina bästa krafter i det
politiska arbetet. För en arbetare eller fackföreningstjänsteman
är politiken den naturliga och snart sagt den enda vägen till ökat
inflytande och förbättrad samhällsställning. Med liv och lust och
626
Högerns valnederlag
utan att tillbakahållas av några hämningar kastar han sig därför
in i denna verksamhet; och vare sig det gäller statsråd, riksdagsmän, kommunalmän, ombudsmän, valsedelsutdelare eller husagitatorer har den socialdemokratiska ledningen därför endast att välja
mellan de bästa bland meningsfränderna. Att saken gestaltar sig
annorlunda på borgerligt håll är givet. Dessa partier äro till
största delen sammansatta av dels välsituerade medborgare, som
anse det under sin värdighet att propagera för sina åsikter, dels
mindre väl ställda, som ofta hämmas av inflytandet från en fientlig miljö eller äro rädda att icke kunna göra sig gällande i konkurrensen med socialt högre placerade meningsfränder.
Att en förnyelse på borgerligt håll måste komma från den senare
gruppen och icke från den förra, är givet. Vore det sant som
ibland yttras, att socialismen endast skall gå ut över de rika, skulle
man med lugnt samvete kunna säga att dessa i det övervägande
antalet fall endast ha sin egen lojhet att skylla. Tyvärr är det
icke så enkelt. Kvar står emellertid det faktum, att socialdemokraternas större arbetsvilja och den personligen höga intellektuella medelnivån bland deras aktiva krafter utgör en viktig orsak
till deras framgångar.
Folkpartiet har som sagt hämtat sig, och ingen behöver tveka
om att det här främst är ett långvarigt, målmedvetet arbete som
burit frukt, även om de ovanligt välfyllda valfonderna kanske haft
sin betydelse i sammanhanget. Framgången är dock icke överväldigande. Visserligen föreligger en avgjord ökning i jämförelse
med år 1932, men man bör komma ihåg att förhållandena då, efter
Ekman-krisen, voro minst sagt exceptionella. Går man i stället
till 1928 års siffror, finner man att den absoluta ökningen reducerar sig till drygt tusen röster, och procentuellt är återhämtningen alls icke fullständig: medan folkpartiet nu fått 12,9% av
valmanskåren, hade liberaler och frisinnade 1928 tillsammans
15,9 %. Likväl var 1928 års val ingalunda någon seger för de Ekman-Löfgrenska skarorna. Men Rom byggdes icke på en dag, och
det är kanske sannolikt att hr Andersson i Rasjön framdeles kan
lyckas än mera fullständigt ersätta det förlorade. Så mycket synas
emellertid vara tydligt, att det för det liberala mellanpartiet lönar
sig att såsom nu föra en bestämd borgerlig politik i stället för
att kokettera med något slags radikalism. Påståendet om samarbete med högern skulle stöta bort dess sensibla väljarkår är
uppenbarligen ogrundat. Snarare synes detta samarbete ge ökade
627
Gunnar Heckscher
möjligheter till framgång, därigenom att det bereder tillfälle att
nagga högern i kanterna. Det bekanta »tuschstrecket» går i våra
dagar till vänster, icke till höger om f’Olkpartiet, och detta torde
väl även stå klart för dess nya män, som numera utan olust kunna
tänka på framtiden i stället för att som den äldre generationen
gräva ned sig i 1914 års motsättningar.
Högerns nederlag är slutligen föga mindre än katastrofalt.
Absolut taget är förlusten över 70,000 röster; men för att bibehålla
sin ställning hade partiet i stället behövt öka sitt röstetal med
minst denna siffra; nu inträder en nedgång i andelen av valmanskåren på nära 6 % i jämförelse med 1932, nära 12 % i jämförelse
med segervalet 1928 och 8 1/2 % i jämförelse med 1924 års siffror.
Inom socialdemokratien har man ej heller försummat att jubla
över huvudmotståndarens olyckor, och hr Engberg, som under valstriden lagt av sin klerikala pondus, har begagnat tillfället till
diverse utfall mot högerns ledare.
Många orsaker kunna tänkas. Utan tvivel har det betytt mycket,
att högern haft en annan uppfattning av den horgerliga valsamverkans innebörd än mellanpartierna. Såvitt man kan konstatera,
har dess agitation så gott som undantagslöst riktat sig enbart mot
socialdemokratien och kommunismen men däremot lämnat de
andra borgerliga i fred. Detta har tydligen varit att visa alltför
stor samvetsömhet. Särskilt bondeförbundet har genomgående visat sig obundet av alla dylika lojalitetshänsyn, och i själva verket
torde det endast vara genom att värva röster från sina allierade
med lock och med pock, ofta med de fackliga lantbrukssammanslutningarna som instrument, som partiet undgått att se sin
stagnation utbytt mot direkt tillbakagång. Det står utom allt tvivel, att bondeförbundets agitation ute i bygderna i allt större utsträckning börjar använda sig av metoder, liknande dem som
komma till användning inom fackföreningarna för att hindra avfall från den allena saliggörande socialistiska läran. I många
trakter är det numera för en svensk lantbrukare eller lantarhetare
förenat med ej obetydliga risker att öppet erkänna sig vara högerman eller folkpartist. Dessa omständigheter böra beaktas, då man
söker förklaringen till högerns tillbakagång på landsbygden.
Vidare har tydligen en viss förvirring gjort sig gällande i avseende på högerns politiska program. Det är allmänt känt, att
högerpartiet på senare år kommit att intaga en betydligt mera
positiv ställning än tidigare till socialt reformarbete, och att det
628
Högerns valnederlag
därvid främst inriktat sin uppmärksamhet på sädana samhällsgrupper, som hittills icke fått något med av den sociala omvårdnaden. För dem som vant sig vid att anse sparsamhetsintresset
och skattebetalarsynpunkterna allenarädande inom högern har
detta inneburit en stor överraskning, trots att tendenser i samma
riktning ej heller tidigare ha saknats. Åtskilliga väljare ha sannolikt tvivlat på uppriktigheten i åsiktsförändringen, i det de glömt
eller icke vetat, att den nya högern därvid endast fallit tillbaka
på gammal god konservativ tradition, känd både från Sverige och
– framför allt – från England. Allteftersom det fortsatta arbetet
klart ådagalägger, att det socialpolitiska intresset icke blott är ett
medel för röstfiske utan bottnar i allvarlig övertygelse, är det antagligt att dessa förluster kunna repareras. Av en viss betydelse
har det måhända även varit, att förskjutningen i partiets politik
också motsvarats av ett ledareskifte, och att väljarna ännu icke
fått tillfälle att göra tillräckligt intim bekantskap med den nye
partiordföranden, hans eventuella nattrock och övriga egenheter.
På samma sätt hade ju också hr Hansson att kämpa med stora
svårigheter, då han 1928 för första gängen gick till ett val som
socialdemokratiens främste man.
Ett anmärkningsvärt förhällande är att Nationella Förbundet
icke i större utsträckning förmådde göra sig gällande. Detta visar
i sin mån, att högern knappast skulle ha haft större framgång,
därest den för tre är sedan anslutit sig till de krav somdå-ännu
så länge inom högerns ram- framfördes av den tidigare ungdomsrörelsens ledning. A andra sidan har splittringen mellan högern
och de nationella säkerligen skadat bådas sak. Sedan de senare
numera äter frigjort sig frän större delen av det nationalsocialistiska inflytandet – vad som äterstår skulle kunna bli en ganska
nyttig krydda till kritiken mot socialdemokratien – borde väl
en försoning ligga i båda parternas intresse. Säkerligen komma
personfrågor därvid att välla de största svärigheter;_a, men det
borde likväl ej vara helt omöjligt att uppnå en fred, vilken icke
för någondera riktningen behövde te sig såsom kapitulation, och
som därför kunde bli bestående. Organisationsspörsmålen i all
ära: viktigare är dock att idemotsättningarna mellan högern och
Nationella Förbundet icke äro och knappast någonsin varit större
än vad som bör kunna förekomma inom ett partis ram. Utbrytningen var från början omotiverad och olycklig. Man får nu
hoppas, att förlöpningarna å ömse sidor skola kunna glömmas och
629
44- 36596. Svensk Tidskrift 1936.
Gunnar Heckscher
diskussionen återföras till ett sakligt plan samt föras utanför valarbetets fält.
På sina håll har man lagt skulden för det inträffade på högerpartiets princip- och handlingsprogram, och helt säkert torde
många krav på revision av dessa komma att resas efter valet.
Sambandet synes dock icke vara fullt klart. Icke ens den mest
entusiastiske demokrat går väl så långt att han tror att majoriteten under alla förhållanden har rätt, även om han anser det
lyckligt att dess riktiga eller oriktiga åsikter få bli bestämmande
för statens styrelse. Ha politiska partier någon uppgift alls, måste
det vara att övertyga medborgarna om riktigheten av sina åsikter,
icke att välja sådana åsikter, om vilkas riktighet medborgarna
förut äro övertygade. Eller, annorlunda uttryckt: en uppfattning
blir varken mer eller mindre sann och värdefull, därför att den
delas endast av en halv miljon männniskor. Ett valpolitiskt nederlag kan och bör ge anledning till en granskning av propagandans
lämplighet och av politikens konsekvens och klarhet. Men endast
strebrar och karriärister kunna däri finna motiv för ändrade
åsikter.
En annan sak är, att högern nu för första gången finner sig placerad som rent oppositionsparti och därmed befrias från de hänsyn, smn samarbetet med andra grupper förut gjort nödvändiga.
Under den kommande fyraårsperioden kan högern föra ren högerpolitik, och den kan ägna sig åt bestämd och skoningslös ehuru
saklig kritik mot den halvsocialistiska politik som kommer att
föras. Tillfällen till befogade anmärkningar lära icke komma att
saknas, och det är uppenbart att motståndarna hysa en icke obetydlig fruktan härför. Samtidigt ger oppositionsställningen också
möjligheter till inre konsolidering, varigenom linjerna i partiets
position nogsamt komma att klarna. Högern har sedan gammalt
velat föra realpolitik och icke demonstrationspolitik. Den grundsatsen finns’ det intet skäl att överge. Men ej minst försvarsfrå-
gans utveckling visar, att realpolitik på lång sikt innefattar mycket, som för stunden ter sig som blotta demonstrationer.
630