Hur skapas demokratiens statsvilja
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HUR SI\APAS
DEMOKRATIENs »STATSVILJA»?
Av fil. kand. GUNNAR SVÅ.RD, Göteborg
DET är en gammal erfarenhet, att de hantlangare, som äro sysselsatta med att göra :påtaglig verklighet av en uppfattning om
bästa sättet att frälsa världen, kategoriskt avvisa varje diskussion
om sin uppfattnings reella innebörd. Så var förhållandet med de
olika kristna varianternas predikare, så med nykterhetsrörelsens
milda apostlar, så med arbetarrörelsens stadiga agitatorer. Den
senare rörelsen bjuder för övrigt ett utomordentligt gott exempel
på den innehållsförändring, som plägar känneteckna övergången
från kämpande till allenarådande kyrka. Tesen för socialdemokratiens unga, rättfärdighetstörstande kämpar var ett ortodoxt
tillsnört system, där individen var en partikel. Trosinnehållet hos
dagens medelålders statsråd är betydligt mera diffust, en allmän
välvilja mot folket och en stark tilltro till möjligheterna att med
en kaskad av reformer lyckliggöra större delen av det. Underlåter
man att betvivla denna generella välviljas betydelse och ledarnas
visdom och personliga mission, kan man praktiskt taget förneka
varje detalj av lärosystemet, ja, t. o. m. utan risk hissa den teoretiska rebellflaggan, d. v. s. blott det sker i studiecirklar eller annorstädes, där det icke verkar förvillande på väljarskarorna. Tidskriften »Tiden» är ett organ, där en begåvad partimedlem utan
att riskera sitt mandat kan koka soppa på Marx och Fichte med
tankar ur Boströms statslära som oststänger.
Det demokratiska evangeliet ansågs för några år sedan ha definitivt segrat. Efter världskriget, vars uppgift som bekant var
att utbreda sagda evangelium, hade korsriddarna från Paris,
London och Washington det nöjet att se en genomdemokratiserad
värld för sina siarögon. En och annan svart punkt hade väl den
ur sanningens brunn uppstigna mänskligheten i sitt nytvagna anlete, men det gick alltid att förklara. I värsta fall fanns det ett
uttryck, som hette »mogna för demokratien», och mogna voro en- 631
Gunnar Svärd
ligt en svensk radikal redaktör och riksdagsman alla utom vissa
lågt stående medelhavsfolk utan större betydelse. En sak var i
alla fall given, och det var, att på det fundament, som en trave
skönt utsirade papper, s. k. författningsurkunder, bildade, skulle
en ny värld byggas, en värld, där rättvisa, fred, lycka och ententens hegemoni alltid skulle bestå.
Att anhängarna av demokratien under dess genombrottstid vägrade att i större utsträckning söka utforska, hur deras bärande
ide tedde sig, när den konfronterades med verkligheten, är helt
naturligt. Liksom i alla andra fall var huvudsaken, att den förverkligades. Det kan dock betraktas som något underligt, att de
heliga formlerna förblevo hemliga även sedan de blivit lagparagrafer. Det ligger något mystiskt över att de entusiastiskes skara
lyckades bibehålla greppet över sina anhängare så starkt, att toleransens entreprenörer blevo intoleransens apostlar. Att den ansåg
det nödvändigt, beror väl helt enkelt på en stark misstanke om
att den demokratiska kyrksamheten icke i stora grupper motsvarades av demokratisk övertygelse. Denna misstanke har i alla
fall i fruktansvärd grad besannats. Under alla förhållanden
lyckades den demokratiska ortodoxismens profeter göra det till
vedertagen trossats, att med en anhängare av demokratien menas
en person, som utan reservationer accepterar deras teser; den det
ej gör, är antidemokrat eller, som det efter 1930 heter, nazist, hoc
est en folkets fiende. Därmed lyckades de också effektivt förhindra varje för en större läsekrets avsedd allvarligare diskussion
av de synnerligen allvarliga problem, som tillämpandet av den
demokratiska principen aktualiserat. Demokratien blev tabu.
Dess utgestaltning, dess reella form fann ett garde av tempeltjänare, som med en ofta häpnadsväckande okunnighet om sakfrågorna förenade ett förnämligt lager av pråliga klyschor. I
dess namn kunde och kan man göra allt. Demokratien fordrar
till exempel, att det lilla antal vildhjärnor, som låtit sig lockas
av tonerna från den svenska naziströrelsen, icke blott skola allvarligt upptuktas utan även på grund av sin övertygelse skola
rensas ut ur fackföreningarna.
Ingen lär kunna påstå, att det engelska liberala partiet är antidemokratiskt. Bekännelsen till demokratien kan väl sägas ha
gått detta parti i blodet sedan åtskilliga år. Efter dess katastrofala nederlag i de val, som skapade förutsättningarna för den
nationella regeringen, började dock inom detsamma en tydligen
632
Hur skapas demokratiens l>Statsviljal>?
mycket häftig debatt oin vissa tendenser i engelskt politiskt liv,
vilken livligt påminner om en uppgörelse med vad man skulle
kunna kalla demokratismen. Dess svenska motsvarighet, det nuvarande folkpartiet, lär för övrigt även det ha sökt formulera sin
inställning till vår nuvarande statsform och kommit till för denna
mycket nedslående resultat. Skillnaden är blott, att man i England åtminstone delvis publicerade sina resultat, vilket man
veterligt i Sverige underlåtit. Det rör sig här icke om en penetration av de rent tekniska problemen utan om verklig sakdiskussion. Sveriges största borgerliga parti har i årets valrörelse icke
kunnat göra sin stämma så stark, att väljarna skänkt det segerpalmen. Detta innebär naturligtvis icke någon anledning i sig
själv, att just det börjar kritiskt granska de demokratiska trossatserna, trots att mången i besvikelsens bittra stund dragit just
den slutsatsen. Detta val har dock på ett mycket kännbart sätt
aktualiserat en serie problem, vilka sannerligen icke kunna betraktas som korttidsfenomen. Det har icke för första gången och
icke för sista skapat anledning att något granska frågan om
demokratien och metoderna för görande av och i folkvilja.
Att man just från konservativt håll måste framtvinga en
diskussion av detta problem, beror icke på de mindre möjligheter,
som ett konservativt parti alltid måste ha att skapa skönt klingande fraser och eggande paroller, utan på att konservatismen alltid måste vara intresserad av en genomtänkt och ärlig metod att
bilda statsviljan. Visserligen kunna vi vare sig erkänna demokratien som ett självändamål, eller våga beteckna den som den
s. k. utvecklingens sista och slutliga resultat, men hava vi accepterat den, måste vi vara ärliga mot den och samhället, även om
denna vår inställning framkallar raserianfall hos dess dervischer,
främst då hos överdervischen och kulturens man vid rådsbordet.
En grundläggande tes i demokratiens lärosystem måste vara
åsikten, att alla medborgare eller rättare röstberättigade kunna
och hava bildat sig en bestämd föreställning antingen om de åtgärder, som äro för samhället nyttigast, eller om vilka personer,
som äro bäst skickade att sköta statens affärer. Vilket innehåll
dessa personliga åsikter än ha, om de med samhällets bästa mena
bärarens personliga fördel på kort eller lång sikt, är i detta sammanhang likgiltigt. Det avgörande är, att i teorien är valmannen
den aktive, är väljaren den, som principiellt med sina åsikter bestämmer riktlinjerna för samhällets skötsel. Det är den reaktion,
633
Gunnar Svärd
som vissa händelser, inträffade eller kommande, framkalla hos
majoriteten av de röstberättigade, som skall förmå dem att bilda
sig en åsikt, vilken herrar politici skola omsätta i handling.
Naturligtvis har aldrig mekanismen fungerat på detta sätt.
Troligen hade väl icke heller de något så när skeptiska av demokratiens systembyggare föreställt sig ett fullt Eå idealiskt system.
Det är dock en sak att märka. De grundläggande teserna i detta
system äro skapade i ett gånget århundrade. De trängde sig fram
i en tid, då de rent tekniska resurserna voro så oändligt mycket
mindre, då försöken att skapa opinion naturligtvis icke voro
okända, men då de voro betydligt ofarligare. Praktiskt omsattes
de om än blott delvis i 1800-talets England. Hur Gladstone än
skrek, kunde han väl knappast samtidigt tala till mer än femtusen personer, för att nämna en enorm siffra. I dag möter det
inga svårigheter för Karl Kilbom att samtidigt tala till fem miljoner, om det finns så många, som ha den minsta önskan att höra
honom. Det är mig obekant, hur stor upplaga Times hade, när
den refererade Disraeli, om den nu gjorde det, men låt oss säga
några tiotusen. I dag refereras Göbbels i miljoner och åter miljoner exemplar. Ville en rik man i dåtidens England få tillfälle
att sätta M.P. efter sitt namn, köpte han sig denna rätt på ett
eller annat sätt direkt; i dag köper han en tidning eller hyr några
timmar i radio.
Dels för att få några nästan karikerade exempel på vad denna
tekniska revolution betytt och betyder, med andra ord för att
göra klart, att det gäller ett allvarligt problem, dels för att rädda
min själ, skall jag tillåta mig några kända exempel från U. S. A.
Det fanns för några år sedan en man i det landet, som av insiktsfulla politiska skribenter ansågs vara den största faran icke blott
för Roosevelt utan för hela samhället. Han hette Huye Long och
var som bekant Louisianas oinskränkte och inskränkte diktator.
Hans politiska karriär ansågs bero på tre ting: ett allmänt missnöje,
karlaktigt litet råbarkat, personligt uppträdande och skicklig propaganda. En revolverkula stäckte hans väg, vilken mycket väl kunnat leda till Vita huset. Samtidigt gasterade en välkänd komiker,
Will Rogers, i radio. En katolsk präst med ytterligt förvirrade
ideer slog sig ihop med denne. I senaten i Washington förelåg
till avgörande frågan om ratificering av U. S. A:s anslutning till
internationella domstolen i Haag. Majoritet ansågs säkrad. På
kvällen före avgörandet talade och gasterade nämnda herrar i
634
Hur skapas demokratiens »statsvilja»?
radio. De voro motståndare till det väntade beslutet. Dagen
därpå inlöpte tillräckligt med telegram till huvudstaden för att
förmå några tvehågsna senatorer att ändra mening. Förslaget föll.
Exempel av denna art skulle kunna mångfaldigas. Man skulle
kunna leta upp paralleller i de flesta av världens demokratier.
Man skulle kunna visa på propagandan under världskriget, där
de mest sagolika ting svaldes icke blott av anhängare och neutrala, t. ex. av oss hiir hemma, utan även av fienden. Det berättas
en patetisk händelse om den effekt, propagandan för världsfrälsaren Wilson medförde. I någon stad möttes de uthungrade och
krossade retirerande tyska trupperna av en transparang, där det
liir ha stått: »Vi lita på Gud och Wilson.» Läsaren kan dock fortsätta uppräkningen pl egen hand. Det är viktigare att söka draga
några få slutsatser.
Först har utvecklingen skapat ett nytt yrke, agitationsexpertens. Överallt har han icke nått värdighet av riksminister, men
hans inflytande behöver icke vara mindre för att han kallas ombudsman eller redaktör. Dennes uppgift är icke att göra de argument, som ett partis program eller handlande kan leverera, så
smakfulla som möjligt, utan helt enkelt at t trumma ihop så
många väljare som möjligt, kanske ibland för ett mer eller mindre
förtiget ändamål. Han tycks i sitt handlande endast vara bunden
av skyldigheten att lyckas och kan därför välja vilka medel han
vill, även sanningar. Dessa måste dock vara så beskaffade, att
de icke stöta bort några väljare.
I teorien är väljaren den aktive, i allmänna medvetandet politikern, i verkligheten måhända agitationsexperten. Väljaren måste
ha motiv för att handla på ett visst sätt, för att välja en viss valsedel. De ivrigt arbetande experterna stå gärna till tjänst, och
i det stora antalet fall följas deras locktoner medvetet eller omedvetet. Experterna måste ha stoff att arbeta med, och det levereras av politikerna. Antingen dessas handlingar, dessas avsikter eller dessas personer måste stå till förfogande. Allt efter behov kan sedan allt detta användas som lockelsemedel eller som
skräckkabinett. Måhända skulle det hela vara litet lättare att
smälta, om stoffet endast utgjordes av de handlingar eller avsikter, som avsågo att göra en genomtänkt åsikt till verklighet. Nu
ha emellertid förhållandena tvingat fram en annan sakernas ordning. Agitationen nöjer sig icke med ett givet stoff, den skapar
för sitt behov speciellt material i form av beslut eller förslag till
635
Gunnar Svärd
representationen och löften om sådana. Det är att märka: det gäller icke här, vad väljarna begärt, det gäller, vad vissa herrar tro
passande för väljarna, det gäller spekulationer i folkets lidelser.
Naturligtvis kan ingen propaganda arbeta med framgång, om
den icke appellerar till existerande behov eller snarare föreställningar om behov eller till andra psykiska realiteter. Men därmed
är alls icke sagt, att den riktning segrar, som uppfylla majoritetens mest trängande behov eller önskningar. De flesta människor
ha en viss motvilja mot individer, vilkas utseende, språk, sätt och
religion stå dem främmande. Av denna kan skapas en flammande
antisemitism, för att nämna ett exempel, som är stark nog att få
dem att fullständigt bortse från allt vad deras eget intresse krä-
ver. Vindögda människor se ofta lömska ut. Det är icke otroligt,
att en effektiv propaganda skulle kunna tvinga fram särskilda
·kontrollåtgärder rörande deras uppförande. Många hysa en stark
önskan att på ett eller annat sätt revanschera sig på dem, som i
arbetet äro överordnade, och som aldrig uppskatta ens arbete tillräckligt. Vissa partier förstå att skickligt utnyttja detta. Den
fattige är ofta misstänksam mot den mera välbärgade. Den senares eventuella försök att hjälpa sin olyckligare broder smaka
välgörenhet, förnedra, äro till sitt innehåll och sin avsikt värda
misstankar. Det är mycket trevligare att tvinga av honom hans
skärv, att ha rätt till den. Denna inställning är sannerligen icke
outnyttjad. I stora samhällsgrupper har man en generell känsla
av att det är synd om en massa människor och att dessa naturligtvis kunna hjälpas, om icke vissa egoister snörde till samhällets pung så hårt. Ingen agitator kan stöta denna välviljans anhängare för pannan. Några grupper i samhället anse sig så ensamstående, att många av deras medlemmar fordra, att gruppens
namn skall förekomma i namnet på det parti man skall stödja.
En del personer rösta principiellt icke på ytterlighetspartier, de
ha en känsla av, att i mitten finns sanningen och vettet. Katalogen över dessa allmänt kända faktorer skulle kunna göras långt
fullständigare, men det må anstå. Konstateras skall blott, att utnyttjandet av dessa föreställningar icke behöver avse att skapa
opinion för tillgodoseende av innehavarnas verkliga intressen,
tvärtom kunna dessa föreställningar och en samvetslös agitation
mycket väl förmå väljaren att rösta för hans egen ofärd.
På många håll betraktas utgången av 1936 års val som ett
tecken på de begränsningar, den politiska propagandan har att
636
Hur skapas demokratiens »statsvilja»?
åstadkomma resultat. Man anser speciellt högerns nederlag bevisa, att de svenska väljarna tagit ståndpunkt utan att låta sig
förvillas av den trumeld av agitation, som brassades av. Detta
har tagits till intäkt för en upprepning av påståendet om det
svenska folkets speciellt förnuftiga motiv för sitt handlande.
Vilka orsaker än valutgången haft, en är säker, och den är socialdemokraternas överlägsna propaganda. Redan deras utgångspunkt, den landsfaderliga s. k. folkregeringens återkomst, gay
dem ett försprång. Mot den yttre världens oro sattes behovet aY
trygghet och sävlighet; den avgångne statsministerns anlete, hans
kiinda »klokhet» fick garantera ett säkert och förnuftigt sätt att
sköta affärerna. Sedan spelades upp för fullt. Välfärd eller kris,
vem tvekar i valet. Alla erfarenhetsmässigt nmna rön utnyttjades. Dc gamla och fattiga, de arbetslösa, lägre tjänstemän –
alla behövde dc antagligen hjälp, naturligtvis skola de hjälpas.
Bara affischen om dc åldrigas rättvisa krav skaffade röster i stort
antal. ::Vfan kan, om man vill göra jämförelser, draga vissa paralleller mellan å ena sidan vissa delar av den tyska nazismens propa~r,anda llå sin tid och å andra den svenska socialdemokratiens.
Båda lovade stauilitet och trygghet mitt i all oro. Nazismen ville
på sitt sätt garantera den stauilitet, det medeltida samhället trots
allt erbjöd. Socialdemokratien offererade samma vara, ehuru dess
metoder att nä mälet voro något annorlunda. Tidigare hette
socialdemokratiens fiende kapitalismen. Den hade ett fel: man
kunde icke personifiera don utan att stöta stora delar av medelklassen för pannan, ty den enskilde företagaren iir i dessa grupIJCr ingen bov utan ett ideal. Nazismen hittade dä något, som kallades siod1nansen. I en serie av »autentiska» romaner har det
under de senaste åren Hinmats interiörer från denna mystiska
makts inre liv. Den går Hitt att personifiera, det är chefsdirektörerna i storbankerna, som i upphöjt majestät från sina luxuösa
direktionsrum tvinga alla människor att betala tillbaka sina skulder med riinta Ilå ränta, det är bolagsdirektörerna, som mod ett
penndrag avskeda tusontals arbetare, därför att det roar dem.
Denna uppfinning fann socialdemokratiens propagandaministerium nyttig just nu. Dess motståndare hade endast ett egentligt
slagnummer: människans skräck för det okända, för socialismen,
och känslan för den svagare parten, när det gällde monopoliseringar. Detta var icke nog. Resultatet blev också det väntade.
637
DEMOKRATIENs »STATSVILJA»?
Av fil. kand. GUNNAR SVÅ.RD, Göteborg
DET är en gammal erfarenhet, att de hantlangare, som äro sysselsatta med att göra :påtaglig verklighet av en uppfattning om
bästa sättet att frälsa världen, kategoriskt avvisa varje diskussion
om sin uppfattnings reella innebörd. Så var förhållandet med de
olika kristna varianternas predikare, så med nykterhetsrörelsens
milda apostlar, så med arbetarrörelsens stadiga agitatorer. Den
senare rörelsen bjuder för övrigt ett utomordentligt gott exempel
på den innehållsförändring, som plägar känneteckna övergången
från kämpande till allenarådande kyrka. Tesen för socialdemokratiens unga, rättfärdighetstörstande kämpar var ett ortodoxt
tillsnört system, där individen var en partikel. Trosinnehållet hos
dagens medelålders statsråd är betydligt mera diffust, en allmän
välvilja mot folket och en stark tilltro till möjligheterna att med
en kaskad av reformer lyckliggöra större delen av det. Underlåter
man att betvivla denna generella välviljas betydelse och ledarnas
visdom och personliga mission, kan man praktiskt taget förneka
varje detalj av lärosystemet, ja, t. o. m. utan risk hissa den teoretiska rebellflaggan, d. v. s. blott det sker i studiecirklar eller annorstädes, där det icke verkar förvillande på väljarskarorna. Tidskriften »Tiden» är ett organ, där en begåvad partimedlem utan
att riskera sitt mandat kan koka soppa på Marx och Fichte med
tankar ur Boströms statslära som oststänger.
Det demokratiska evangeliet ansågs för några år sedan ha definitivt segrat. Efter världskriget, vars uppgift som bekant var
att utbreda sagda evangelium, hade korsriddarna från Paris,
London och Washington det nöjet att se en genomdemokratiserad
värld för sina siarögon. En och annan svart punkt hade väl den
ur sanningens brunn uppstigna mänskligheten i sitt nytvagna anlete, men det gick alltid att förklara. I värsta fall fanns det ett
uttryck, som hette »mogna för demokratien», och mogna voro en- 631
Gunnar Svärd
ligt en svensk radikal redaktör och riksdagsman alla utom vissa
lågt stående medelhavsfolk utan större betydelse. En sak var i
alla fall given, och det var, att på det fundament, som en trave
skönt utsirade papper, s. k. författningsurkunder, bildade, skulle
en ny värld byggas, en värld, där rättvisa, fred, lycka och ententens hegemoni alltid skulle bestå.
Att anhängarna av demokratien under dess genombrottstid vägrade att i större utsträckning söka utforska, hur deras bärande
ide tedde sig, när den konfronterades med verkligheten, är helt
naturligt. Liksom i alla andra fall var huvudsaken, att den förverkligades. Det kan dock betraktas som något underligt, att de
heliga formlerna förblevo hemliga även sedan de blivit lagparagrafer. Det ligger något mystiskt över att de entusiastiskes skara
lyckades bibehålla greppet över sina anhängare så starkt, att toleransens entreprenörer blevo intoleransens apostlar. Att den ansåg
det nödvändigt, beror väl helt enkelt på en stark misstanke om
att den demokratiska kyrksamheten icke i stora grupper motsvarades av demokratisk övertygelse. Denna misstanke har i alla
fall i fruktansvärd grad besannats. Under alla förhållanden
lyckades den demokratiska ortodoxismens profeter göra det till
vedertagen trossats, att med en anhängare av demokratien menas
en person, som utan reservationer accepterar deras teser; den det
ej gör, är antidemokrat eller, som det efter 1930 heter, nazist, hoc
est en folkets fiende. Därmed lyckades de också effektivt förhindra varje för en större läsekrets avsedd allvarligare diskussion
av de synnerligen allvarliga problem, som tillämpandet av den
demokratiska principen aktualiserat. Demokratien blev tabu.
Dess utgestaltning, dess reella form fann ett garde av tempeltjänare, som med en ofta häpnadsväckande okunnighet om sakfrågorna förenade ett förnämligt lager av pråliga klyschor. I
dess namn kunde och kan man göra allt. Demokratien fordrar
till exempel, att det lilla antal vildhjärnor, som låtit sig lockas
av tonerna från den svenska naziströrelsen, icke blott skola allvarligt upptuktas utan även på grund av sin övertygelse skola
rensas ut ur fackföreningarna.
Ingen lär kunna påstå, att det engelska liberala partiet är antidemokratiskt. Bekännelsen till demokratien kan väl sägas ha
gått detta parti i blodet sedan åtskilliga år. Efter dess katastrofala nederlag i de val, som skapade förutsättningarna för den
nationella regeringen, började dock inom detsamma en tydligen
632
Hur skapas demokratiens l>Statsviljal>?
mycket häftig debatt oin vissa tendenser i engelskt politiskt liv,
vilken livligt påminner om en uppgörelse med vad man skulle
kunna kalla demokratismen. Dess svenska motsvarighet, det nuvarande folkpartiet, lär för övrigt även det ha sökt formulera sin
inställning till vår nuvarande statsform och kommit till för denna
mycket nedslående resultat. Skillnaden är blott, att man i England åtminstone delvis publicerade sina resultat, vilket man
veterligt i Sverige underlåtit. Det rör sig här icke om en penetration av de rent tekniska problemen utan om verklig sakdiskussion. Sveriges största borgerliga parti har i årets valrörelse icke
kunnat göra sin stämma så stark, att väljarna skänkt det segerpalmen. Detta innebär naturligtvis icke någon anledning i sig
själv, att just det börjar kritiskt granska de demokratiska trossatserna, trots att mången i besvikelsens bittra stund dragit just
den slutsatsen. Detta val har dock på ett mycket kännbart sätt
aktualiserat en serie problem, vilka sannerligen icke kunna betraktas som korttidsfenomen. Det har icke för första gången och
icke för sista skapat anledning att något granska frågan om
demokratien och metoderna för görande av och i folkvilja.
Att man just från konservativt håll måste framtvinga en
diskussion av detta problem, beror icke på de mindre möjligheter,
som ett konservativt parti alltid måste ha att skapa skönt klingande fraser och eggande paroller, utan på att konservatismen alltid måste vara intresserad av en genomtänkt och ärlig metod att
bilda statsviljan. Visserligen kunna vi vare sig erkänna demokratien som ett självändamål, eller våga beteckna den som den
s. k. utvecklingens sista och slutliga resultat, men hava vi accepterat den, måste vi vara ärliga mot den och samhället, även om
denna vår inställning framkallar raserianfall hos dess dervischer,
främst då hos överdervischen och kulturens man vid rådsbordet.
En grundläggande tes i demokratiens lärosystem måste vara
åsikten, att alla medborgare eller rättare röstberättigade kunna
och hava bildat sig en bestämd föreställning antingen om de åtgärder, som äro för samhället nyttigast, eller om vilka personer,
som äro bäst skickade att sköta statens affärer. Vilket innehåll
dessa personliga åsikter än ha, om de med samhällets bästa mena
bärarens personliga fördel på kort eller lång sikt, är i detta sammanhang likgiltigt. Det avgörande är, att i teorien är valmannen
den aktive, är väljaren den, som principiellt med sina åsikter bestämmer riktlinjerna för samhällets skötsel. Det är den reaktion,
633
Gunnar Svärd
som vissa händelser, inträffade eller kommande, framkalla hos
majoriteten av de röstberättigade, som skall förmå dem att bilda
sig en åsikt, vilken herrar politici skola omsätta i handling.
Naturligtvis har aldrig mekanismen fungerat på detta sätt.
Troligen hade väl icke heller de något så när skeptiska av demokratiens systembyggare föreställt sig ett fullt Eå idealiskt system.
Det är dock en sak att märka. De grundläggande teserna i detta
system äro skapade i ett gånget århundrade. De trängde sig fram
i en tid, då de rent tekniska resurserna voro så oändligt mycket
mindre, då försöken att skapa opinion naturligtvis icke voro
okända, men då de voro betydligt ofarligare. Praktiskt omsattes
de om än blott delvis i 1800-talets England. Hur Gladstone än
skrek, kunde han väl knappast samtidigt tala till mer än femtusen personer, för att nämna en enorm siffra. I dag möter det
inga svårigheter för Karl Kilbom att samtidigt tala till fem miljoner, om det finns så många, som ha den minsta önskan att höra
honom. Det är mig obekant, hur stor upplaga Times hade, när
den refererade Disraeli, om den nu gjorde det, men låt oss säga
några tiotusen. I dag refereras Göbbels i miljoner och åter miljoner exemplar. Ville en rik man i dåtidens England få tillfälle
att sätta M.P. efter sitt namn, köpte han sig denna rätt på ett
eller annat sätt direkt; i dag köper han en tidning eller hyr några
timmar i radio.
Dels för att få några nästan karikerade exempel på vad denna
tekniska revolution betytt och betyder, med andra ord för att
göra klart, att det gäller ett allvarligt problem, dels för att rädda
min själ, skall jag tillåta mig några kända exempel från U. S. A.
Det fanns för några år sedan en man i det landet, som av insiktsfulla politiska skribenter ansågs vara den största faran icke blott
för Roosevelt utan för hela samhället. Han hette Huye Long och
var som bekant Louisianas oinskränkte och inskränkte diktator.
Hans politiska karriär ansågs bero på tre ting: ett allmänt missnöje,
karlaktigt litet råbarkat, personligt uppträdande och skicklig propaganda. En revolverkula stäckte hans väg, vilken mycket väl kunnat leda till Vita huset. Samtidigt gasterade en välkänd komiker,
Will Rogers, i radio. En katolsk präst med ytterligt förvirrade
ideer slog sig ihop med denne. I senaten i Washington förelåg
till avgörande frågan om ratificering av U. S. A:s anslutning till
internationella domstolen i Haag. Majoritet ansågs säkrad. På
kvällen före avgörandet talade och gasterade nämnda herrar i
634
Hur skapas demokratiens »statsvilja»?
radio. De voro motståndare till det väntade beslutet. Dagen
därpå inlöpte tillräckligt med telegram till huvudstaden för att
förmå några tvehågsna senatorer att ändra mening. Förslaget föll.
Exempel av denna art skulle kunna mångfaldigas. Man skulle
kunna leta upp paralleller i de flesta av världens demokratier.
Man skulle kunna visa på propagandan under världskriget, där
de mest sagolika ting svaldes icke blott av anhängare och neutrala, t. ex. av oss hiir hemma, utan även av fienden. Det berättas
en patetisk händelse om den effekt, propagandan för världsfrälsaren Wilson medförde. I någon stad möttes de uthungrade och
krossade retirerande tyska trupperna av en transparang, där det
liir ha stått: »Vi lita på Gud och Wilson.» Läsaren kan dock fortsätta uppräkningen pl egen hand. Det är viktigare att söka draga
några få slutsatser.
Först har utvecklingen skapat ett nytt yrke, agitationsexpertens. Överallt har han icke nått värdighet av riksminister, men
hans inflytande behöver icke vara mindre för att han kallas ombudsman eller redaktör. Dennes uppgift är icke att göra de argument, som ett partis program eller handlande kan leverera, så
smakfulla som möjligt, utan helt enkelt at t trumma ihop så
många väljare som möjligt, kanske ibland för ett mer eller mindre
förtiget ändamål. Han tycks i sitt handlande endast vara bunden
av skyldigheten att lyckas och kan därför välja vilka medel han
vill, även sanningar. Dessa måste dock vara så beskaffade, att
de icke stöta bort några väljare.
I teorien är väljaren den aktive, i allmänna medvetandet politikern, i verkligheten måhända agitationsexperten. Väljaren måste
ha motiv för att handla på ett visst sätt, för att välja en viss valsedel. De ivrigt arbetande experterna stå gärna till tjänst, och
i det stora antalet fall följas deras locktoner medvetet eller omedvetet. Experterna måste ha stoff att arbeta med, och det levereras av politikerna. Antingen dessas handlingar, dessas avsikter eller dessas personer måste stå till förfogande. Allt efter behov kan sedan allt detta användas som lockelsemedel eller som
skräckkabinett. Måhända skulle det hela vara litet lättare att
smälta, om stoffet endast utgjordes av de handlingar eller avsikter, som avsågo att göra en genomtänkt åsikt till verklighet. Nu
ha emellertid förhållandena tvingat fram en annan sakernas ordning. Agitationen nöjer sig icke med ett givet stoff, den skapar
för sitt behov speciellt material i form av beslut eller förslag till
635
Gunnar Svärd
representationen och löften om sådana. Det är att märka: det gäller icke här, vad väljarna begärt, det gäller, vad vissa herrar tro
passande för väljarna, det gäller spekulationer i folkets lidelser.
Naturligtvis kan ingen propaganda arbeta med framgång, om
den icke appellerar till existerande behov eller snarare föreställningar om behov eller till andra psykiska realiteter. Men därmed
är alls icke sagt, att den riktning segrar, som uppfylla majoritetens mest trängande behov eller önskningar. De flesta människor
ha en viss motvilja mot individer, vilkas utseende, språk, sätt och
religion stå dem främmande. Av denna kan skapas en flammande
antisemitism, för att nämna ett exempel, som är stark nog att få
dem att fullständigt bortse från allt vad deras eget intresse krä-
ver. Vindögda människor se ofta lömska ut. Det är icke otroligt,
att en effektiv propaganda skulle kunna tvinga fram särskilda
·kontrollåtgärder rörande deras uppförande. Många hysa en stark
önskan att på ett eller annat sätt revanschera sig på dem, som i
arbetet äro överordnade, och som aldrig uppskatta ens arbete tillräckligt. Vissa partier förstå att skickligt utnyttja detta. Den
fattige är ofta misstänksam mot den mera välbärgade. Den senares eventuella försök att hjälpa sin olyckligare broder smaka
välgörenhet, förnedra, äro till sitt innehåll och sin avsikt värda
misstankar. Det är mycket trevligare att tvinga av honom hans
skärv, att ha rätt till den. Denna inställning är sannerligen icke
outnyttjad. I stora samhällsgrupper har man en generell känsla
av att det är synd om en massa människor och att dessa naturligtvis kunna hjälpas, om icke vissa egoister snörde till samhällets pung så hårt. Ingen agitator kan stöta denna välviljans anhängare för pannan. Några grupper i samhället anse sig så ensamstående, att många av deras medlemmar fordra, att gruppens
namn skall förekomma i namnet på det parti man skall stödja.
En del personer rösta principiellt icke på ytterlighetspartier, de
ha en känsla av, att i mitten finns sanningen och vettet. Katalogen över dessa allmänt kända faktorer skulle kunna göras långt
fullständigare, men det må anstå. Konstateras skall blott, att utnyttjandet av dessa föreställningar icke behöver avse att skapa
opinion för tillgodoseende av innehavarnas verkliga intressen,
tvärtom kunna dessa föreställningar och en samvetslös agitation
mycket väl förmå väljaren att rösta för hans egen ofärd.
På många håll betraktas utgången av 1936 års val som ett
tecken på de begränsningar, den politiska propagandan har att
636
Hur skapas demokratiens »statsvilja»?
åstadkomma resultat. Man anser speciellt högerns nederlag bevisa, att de svenska väljarna tagit ståndpunkt utan att låta sig
förvillas av den trumeld av agitation, som brassades av. Detta
har tagits till intäkt för en upprepning av påståendet om det
svenska folkets speciellt förnuftiga motiv för sitt handlande.
Vilka orsaker än valutgången haft, en är säker, och den är socialdemokraternas överlägsna propaganda. Redan deras utgångspunkt, den landsfaderliga s. k. folkregeringens återkomst, gay
dem ett försprång. Mot den yttre världens oro sattes behovet aY
trygghet och sävlighet; den avgångne statsministerns anlete, hans
kiinda »klokhet» fick garantera ett säkert och förnuftigt sätt att
sköta affärerna. Sedan spelades upp för fullt. Välfärd eller kris,
vem tvekar i valet. Alla erfarenhetsmässigt nmna rön utnyttjades. Dc gamla och fattiga, de arbetslösa, lägre tjänstemän –
alla behövde dc antagligen hjälp, naturligtvis skola de hjälpas.
Bara affischen om dc åldrigas rättvisa krav skaffade röster i stort
antal. ::Vfan kan, om man vill göra jämförelser, draga vissa paralleller mellan å ena sidan vissa delar av den tyska nazismens propa~r,anda llå sin tid och å andra den svenska socialdemokratiens.
Båda lovade stauilitet och trygghet mitt i all oro. Nazismen ville
på sitt sätt garantera den stauilitet, det medeltida samhället trots
allt erbjöd. Socialdemokratien offererade samma vara, ehuru dess
metoder att nä mälet voro något annorlunda. Tidigare hette
socialdemokratiens fiende kapitalismen. Den hade ett fel: man
kunde icke personifiera don utan att stöta stora delar av medelklassen för pannan, ty den enskilde företagaren iir i dessa grupIJCr ingen bov utan ett ideal. Nazismen hittade dä något, som kallades siod1nansen. I en serie av »autentiska» romaner har det
under de senaste åren Hinmats interiörer från denna mystiska
makts inre liv. Den går Hitt att personifiera, det är chefsdirektörerna i storbankerna, som i upphöjt majestät från sina luxuösa
direktionsrum tvinga alla människor att betala tillbaka sina skulder med riinta Ilå ränta, det är bolagsdirektörerna, som mod ett
penndrag avskeda tusontals arbetare, därför att det roar dem.
Denna uppfinning fann socialdemokratiens propagandaministerium nyttig just nu. Dess motståndare hade endast ett egentligt
slagnummer: människans skräck för det okända, för socialismen,
och känslan för den svagare parten, när det gällde monopoliseringar. Detta var icke nog. Resultatet blev också det väntade.
637