Litteratur
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
SVENSK LYRIK 1935–56
Vinterns stora lyriska succes var Bertil Malmbergs diktsamling/
Dess i och för sig välförtjänta framgång ställde den övriga årsskörden onödigt mycket i skuggan, och don gjorde det desto liittare som
den moderna litteraturens dålighet har blivit något av en tross2ts
för svensk allmänhet. I sjiilva verket iir lyriken ;just nu – så otroligt
det kan låta – ett sällsynt intressant studiefält. Det iir alltid svårt
att säga vad som skall menas mecl Rtor dikt och ämm svårare att avgöra om dikten nu är större eller mindre iin dikten under något annat
skede; litteraturhistorien är ju inte någon rekordtabelL Men det lär
kunna sägas att det i Sverige just nu skrivs glädjande myeket av iikta
och viisentlig lyrik; om inte för annat, så är den värd att liisas diil·för
att don på ett fängslande sätt reflekterar dagens andliga liigo med
del:ls ovisshet och skärpta motsatser, dess smygande misstämning och
dess närgångna prövning av andliga viirdon.
Ett tidsdrag, som allt klarare börjar avspeglas i dikten, är den
kristna förkunnelsens växande skärpa och stridsberedRkap. Kristen
nutidsdikt är inte längre ett idylliskt rimmande med niitta stämningsbilder och ett och annat inslag av sävligt oskuldsfull satir. I
Nils Bolanders vers – senast samlingon Psalm och svä’rd (1936) –
ljuda kraftigare signaler, appeller till kristet äventyr och kriston
manlighet. Om någon enstaka detalj i hastigheten kan ha blivit osiiker, slaviskt karlfeJdtsk i formen eller monoton i sitt krigiska tonfall, Rå är sådant bisaker inför det helas omisskiinnliga äkthet och
intensitet och inte minst inför den anda av svidande s.iiilvprövning,
ROm ger fördjupni11g åt hanR sista bok I vår yngre lyrik är han en
betydande tillgång, ett eldfängt poetiskt temperament, och förbindelsen av IJRalm och sviird är hos honom inte en gest utan en verklighet. – I ett till det yttre vida blygsammare format arbetar Anders
Frostcnson, reclan berömd för sina engelskt påverkade vsalmförsök
men ockRå författare till diktsamlingar i egentlig mening; den senaste, På väg (1935), är den hittills mest betydande. Epigrammatiskt
korta, försynta i tonfallet, ömtåliga i sin spröda lyrik kunna hans
dikter vid första ögonkastet te sig som halvt tillfiilliga verssturnpar;
enkelheten iir i sjiilva verket avsiktlig formell disciplin och i sin
skenbart naiva form förkunnar :B’rostenson ett kristet evangelium
mod makt och myndighet, radikalt i sitt mänskliga krav och prövat
med don moderna teologiens tankemetoder. De två unga prtisterna
och nutidsdiktarna representera så på myeket skilda siitt en likartad
anda av rensning och förnyelse, en lidelse med djupa rötter och till- 1 Den har – liksom Hjalmar Gullbergs förnämliga bidrag till den lyriska julfloden – beltandlats i första häftet av denna årgång.
638
Litteratur
lika en viljans och intellektetets tukt, som icke är minst värdefull
bland allt dunkelt profeterande och programskrivande.
Kristen ingivelse finns också i Elof Alecssons samling Vågspelet
(1936). Uttryckligt ägnad åt »doriska och stränga ideal» är den ingen
insmickrande bok och den saknar inte kantigheter. Men den rymmer
några korta dikter, stålskarpa i tanke och beständiga i form, som
inte släppa en; framförallt är rösten i den en mans röst, och det är
nn en gång för alla ett sällsynt läte.
I våldsammaste motsats till denna kristna dikt står, i varje fall
om man ser till den yttre avsikten, en personlighet som Artur LundTwist. Den åskådning – till hans egen förargelse kallad för primitivism – som han företriider, har kanske ibland på motståndarhåll
uppfattats en smula stelbent rationalistiskt. De profetlater med vilka
den stundom förkunnats äro i själva verket mindre farliga än man
kan tro. Som exklusiv livsåskådning och om möjligt ännu mera som
samhällsprogram är det primitivistiska kravet på driftlivets frigö-
relse, stängande tabunormers förintelse och inspirerat lyssnande till
naturrösterna självfallet föga imponerande; ingenting är lättare och
mindre fruktbart att påvisa. Betraktad som andligt partiprogram
iir primitivismen verklighetsfrämmande och därför alldeles ointressant; sin betydelse har den på ett helt annat plan, som tidssymptom,
Rom konstniirligt uttryck för andlig nöd. Det är ju oförnekligt, att
nutidsmänniskan, som lever i en värld utan balans och utan naturlig enhet, har mist det naturliga förhållandet också till sin kropp,
förlorat den enkla samkänslan med växt och jord, med det oreflekterade och spontana. Det är ett närmast banalt faktum, men det är
så, och det är ett mycket plågsamt led i människans allmänna kr·isproblem. Icke minst för diktare, som trätt fram direkt ur de kroppsarbetande klasserna, har just denna konkreta och påtagliga sida av
kulturkrisen fått representera komplicerade stämningar av ovisshet
och vantrevnad i kulturen. Det primitivistiska evangeliet är en förtvivlad överbyggnad över en oro, som är djup och allmänmänsklig.
Som tragisk tidsdikt, med en knappast längre omedveten ton av rådlöshet och dödsklagan, iiro de primitivistiska diktverken ibland mäktigt gripande. Artur Lundkvists sista bok, Nattens broar (1936), ger
överliigset goda exempel på den saken. Dess dunkla bildspråk, präglat av vissa moderila stilriktningar, får inte stänga läsaren ute; det
iir i det väsentliga alls inte ogenomträngligt, om man bara vill göra
sig hPsviir.
Djupelis olja hörjar hastigt sina,
framväller ej i mörka flöden,
och vi är snart förbrunna,
fast vi nyss har tänts.
8ådaut är anslaget, icke utan beröringspunkter med den känsla av
alltings förvissning, som ligger bakom Malmbergs stora dikter. Det
kan måhända sägas vid en jämförelse, att Lundkvist har en bredare
inställning, hans tankar äro inte aristokratiskt utmejslade och av- 639
Litteratur
gränsade men i gengäld orkar han famna mer av det rent mänskliga,
djärvare söka sig utom ramen för det dagsaktuella. Ingen aldrig så
pliktmedveten andlig inställning kan väl hindra en att gripas av
diktarens stora dröm om förlösning och allgemenskap:
Förhärjad, slagen, söndersårad skådar jag ur marken
med mina ögon utgjutna som källors vatten,
skådar hjortarnas flockar så nära och havets silverne fiskstim.
tiggarnas sår vilka lyser som frukter
och moderns madonnafrid i skymningens mantel.
För ett kort ögonblick känner jag mullens ro,
känner smaken av oxens halm,
känner vattenådrornas, trädsavens, modersmjölkens glädje
i att strömma, vandra, förvandlas.
Dylika rader höra hemma i en värld oändligt långt från alla högviktiga litterära polemiker. De rymma inget patenterat läkemedel
för tidens nöd, men de kunna uttrycka och komma nära. – Man måste
bara erinra, att den rena tonen i Lundkvists bästa dikter inte genomgår alla delar av hans samling. En och annan gång har inspirationen svikit på ett besynnerligt sätt; inför Lundkvists rader om kvinnorna och sjöarna, »bådadera så djupt, så ovisst blåögda», känner
man att också en surrealist kan råka ut för någonting s<l gammalmodigt som att bli banal.
De läror, som förkunnas med profetisk glöd hos Lundkvist, genomgå en strävt realistisk självprövning i Gunnar Beskows sista bok,
Ett Faustspel (1936), som sinnrikt anknyter till den moderna diskussionen om kulturtro och primitivism. Den oändlighetshingtan som clt·iver
Goethes Faust till upptäcktsfärd, blir hos Beskow viisentligen liktydig med den intellektuella nutidsmänniskans behov av fysisk och
spontan upplevelse. Den ryktbare hormonforskaren Faust Bergmann, av sin vetenskapliga offertjänst skild från livet, återfinner
det i ett äventyr med sin vackra laboratorieassistent. Hos henne uttrycker han i en respektlös formel sin plötsliga upptiickt av njutning och sorglöshet:
Se, du late på myrornas flit,
hur en drar strået hit och den andra dit,
det ena barret bort och det andra hem
– och gläd dig att du inte liknar dem!
Från detta glada friluftsevangelium går fiirden vidare till ett slags
primitivistisk världsomsegling, där Fausts umgängelse med flydda
skönhetsvärldar är utbytt mot en köttets upptäcktsfärd på badstränder och Söderhavsöar. Glädjen blir dyrköpt: älskarinnan möter
Gretchens öde i fränaste moderna form – hon dör vid abortförsök –
Faust skandaliseras i pressen, förfaller på utrikes ort; blir slutligen
överkörd utanför en krog och får, hederligare straffad än sin kol- 640
Litteratur
lega hos Goethe, bikta för sitt sökande med livslång invaliditet.
Så långt är det hela en bitter kritik både av det gamla Faustdramat
och av samtiden. Fränare kunde ingen gallsprängd moralist ha avslöjat tidens falska frihetsläror, sexuella och andra, och visat deras
skeppsbrott i praktiken. Men Beskow stannar inte här. Hans Faustspel slutar varken i ånger eller i förtvivlan. Bruten till kroppen
hegrundar Faust sitt experiment och finner att det trots allt inte har
varit bara ömklighet: bakom den grova och ovärdiga formen ha funnits berättigade ting; förtvivlan över livets stelnande och förkrympning; medkänsla med dem som djupast behöva en fullare och öppnare livsnjutning, »jordens gråa skara av bottenfrusna, ångestslutna,
förvuxna barn»; därtill också trots allt ett stänk av det egentligt
faustiska, den osläckliga törsten efter ständigt ny klarbet och nya
horisonter. Med nyvunnen insikt om lidandets och kampens roll i
allt organiskt liv vill Faust nu genom tanke och skrifter förmedla
till andra den ökade livsglädje som ban inte längre kan få själv.
Därmed stiger ur Faustspelets ironi en förnyad bekännelse, märkt av
besvikelse men med tillkämpad kraft, en tro icke på övermänniskor
och icke på det fullkomliga lyckoriket men på den trots allt existerande uppgiften att ännu ett stycke vidga gränserna för öppenhetenA
och den elementära glädjens välde. Denna tro – som i renad form
samlar det mänskligt berättigade i all s. k. primitivism – förutsätter
frihetens bestånd i rent yttre mening: Beskow har också varma och
inspirerade ord att säga om de nordiska ländernas heliga och förpliktande frihetsarv. Ojämnheter i tanke och form saknas inte i bans digra
volym, och det står en naturligtvis fritt att ha annan mening med
författaren, att tvivla på möjligheten av en livssyntes, som inte
också bar andra grundkrafter än förnuftets och den naturenliga livsföringens; men man kan inte utan hyckleri förneka, att de sistnämnda faktorerna ha sin nödvändighet just i vår situation, och man
kan inte vägra sin respekt åt en författarpersonlighet som Beskows,
präglad av den instinktiva nobless, som ensam ger frihetstron mening.
Det är inte svårt att finna likheter mellan Gunnar Beskow och Karin Boye; de representera båda en radikal inställning med vetenskapliga anknytningar och utan dogmatisk ensidighet, i det hela rätt olik
den skräckbild av obegriplighet och moralisk nihilism, som den stora
allmänheten ofta förbinder med begreppet modern dikt. Men man
känner sig en smula hjälplös, då man närmar sig Karin Boyes För
trädets skull (1935) med sådana yttre lägebestämningar. Hennes samling hör till det slags dikt, som är av livets art och som spränger alla
rationella avgränsningar. Med utomordentlig knapphet, med strängt
avskiljande av det tillfälliga och oväsentliga, är den samlad om det
innersta kraftspelet bakom en personlighets mognad och växt. Om
man någonsin kan tala om tidlös dikt, så är det här. Det gäller i vä-
sentlig mån också om formen. Om författarinnan har chockerat åtskilliga genom sitt djärva utnyttjande av moderna stilmedel, så använder hon dem å andra sidan med en fasthet och en värdighet som
vittna om klassisk formkultur. Den svenska diktens gamla heroiska
641
—
Litteratur
tradition lär i själva verket knappast ha någon värdigare arvinge i
vår nya lyrik än de granitfasta raderna i Karin Boyes »Bön till
solen»:
Med släckta ögon och brutna lemmar
är den din, som levde rak,
och hos den som dör rak
finns du, när mörker slukar mörker.
Rakheten, tankens och livets aldrig kompromissande ärlighet, friheten under eget ansvar, det är grundvärden i Karin Boyes dikt. I
några lyriska bekännelser, oändligt gripande i sin hudlöshet, har hon
talat om frigörelsens pris, om isolering, övergiven trötthet, smärtan
av andras förakt. Men ur spänningen mellan trots och svaghet växer
ständigt på nytt den djupast bärande makten i hennes förkunnelse,
det som ger visshet och innebörd åt hennes strävan, den moderligt
fina instinkten för allt hotat och förtrampat liv. Den finns i hennes
klarsynta och djupsinniga kärleksdikt. Den ger också värme åt hennes syn på det djupast individuella, den egenart innanför det utsagda och utsägbara, med vilken en människas gärning och yttre
livsöde inte utan skada kan komma i strid. Vad som driver henne
att söka det undermedvetnas »träd under jorden» är inte bara en inlärd psykoanalytisk teori, det är också en kvinnas seende kärlek till
konkret liv, som behöver hjälp. Ett par gånger har den birleken
förmått skapa en helhetssyn, en livsbetraktelse av fullkomnad klarhet och vidd. Det är dikter av en i sin art djupt religiös ingivelse.
I en av dem får den djupt upplevda konflikten mellan tradition och
frigörelse sin förklaring som led i naturens egen heliga lagbundenhet: »Ja visst gör det ont när knoppar brister.» I en annan har författarinnan funnit uttryck för det som finns på andra sidan avgörelsen, för själva det rofyllda växandets fromhet:
Du också skall stillna
bland de vakande trogna.
Du också skall slå rot,
och bli träd, och mogna.
»För trädets skull» vittnar inte om något slutgiltigt förblivande
i en sådan ro. Karin Boye är ännu i sällsynt grad en stridande människa och en människa på väg; man undrar med spänning vart hennes utveckling skall föra härnäst. Men det uttryck för livets helgd
och storhet, som hon gett i sin diktsamling, är av den art som icke
vet av förgängelse.
Nils Bohmans versepos Den onda elden intar en plats för sig bland
årets diktböcker. Bakom många krumbukter och poetiska lindansarkonster döljer den ett tragiskt och på sitt vis gripande innehåll:
en själs fasa inför den kaotiska tillvaro, där personligheten saknar
fäste och klara gränser, där hela livet kan te sig som ett ständigt
642
Litteratur
ombytande av roller, en följd av groteska förvandlingsscener. Om
Bohmans bok icke är till alla delar övertygande som helhet, så vittnar den i varje fall både om lysande formtalang och om förmåga av
stark upplevelse; man har rätt att hoppas mycket av de framtida
föreningar, som dessa gedigna poetiska element kunna komma
att ingå.
Olof Lagercrantz’ debutsamling Den döda fågeln står i den starkast tänkbara motsats till en Bohmans versfyrverkerier. Asketiskt
sträng i formen, lågmält i sitt patos, motvillig mot formella experiment och glansfulla uppvisningar vill den verka med försynta medel,
i trogen hantverksmöda söka det självklara och nödvändiga uttrycket. Den får därmed sin särskilda charme, sitt egendomliga tonfall,
som inte tränger sig på men som kan bli oförglömligt, om man en
gång förnummit det. Det lär väl kunna sägas, att en dikt av det slaget har sin speciella uppgift i vår mångskimrande svenska lyrik.
Det behöver nu mer än någonsin erinras, att den väsentliga skillnaden inte är den mellan modern eller gammalmodig, inte ens den mellan revolutionär och konservativ, rättrogen och irrlärig dikt. Dikt
når över gränserna, förmedlar mänskliga tonfall, som äro förnimbara på båda sidor om dagens stridslinjer. Och den verkliga diktens
kriterier äro ömtåligare och svårare att urskilja än de fanatiska
och dogmbundna någonsin få tid att begripa. Lagercrantz’ diktsamling är i mycket en förkunnelse av den sanningen. Vad den har att
säga om öppet natursinne, om ångestfull livskänsla i mörkrets närhet, om vördnad för ett jordiskt kärleksunder och om trevande längtan efter tro, det är väsentligt och angeläget så som den verkliga
dikten är det. Allt är inte fulländat. Men i några av dikterna äro
ögonblick och situationer givna med en sammanpressad intensitet
som kan vara mönstergill, i andra vidgas perspektivet enkelt och
vackert mot de rymder, där »längtan dör fast längtans pulsar brinna»
och där evighetsperspektivet över gärningars och ödens trånghet
blir skönjbart.
Karl-Gustaf Hildebrand.
KONSERVATISM OCH LIBERALISM
Den numera så livaktiga statsvetenskapliga forskningen i vårt
land har hittills främst sysslat med de konstitutionella problemen,
mindre med de allmänt politiska ideerna. Vi ha en rad utomordentligt värdefulla avhandlingar behandlande en mångfald av alla de
spörsmål, som äro intimt förbundna med författningen, statsorganens stuktur och striden mellan statsmakterna, stånd och partigrupperingar. Men de politiska åskådningarna i sin helhet – således
även evad de avse de sociala, ekonomiska och kulturella förhållandena – ha haft få initierade skildrare. Och politiska biografier av
god valör äga vi ej många.
643
LUtrmtur
Lika sällsynt som kärkommet är diirför att bland årets bokskörd
påträffa ett arbete som »Ideer och män» (Sthlm 1936, N orstedt & Sö-
ners förlag, pris kr. 5: 50), docenten Erik Fahlbeclcs senaste tillskott
till den statsvetenskapliga litteraturen. Det utgöres av sju uppsatser,
som ehuru fristående ändå ha det gemensamt, att dc belysa svensk
idepolitik under förra hälften av 1800-talct. Några av dc mindre stu- <licrna ha förut i något annorlunda skick publicerats i olika tidskrifter, en för övrigt i Svensk Tidskrift 1929, men de upptaga endast en
femtedel av bokens innehåll.
Ett par kapitel äro ägnade åt den svenska konservatismens uppkomst och tidigaste utveckling. Fahlbeck kommer diirvid bl. a. in
på den av litteraturhistorikerna livligt diskuterade frågan, huruvida
Thorilds år 1794 tryckta skrift »Tiätt eller alla samhällens eviga lag»
– med mottot »tänka fritt är stort, men tänka rätt iir större» –
innebar en politisk omvändelse eller ej. Blanck t. ex. har kallat
Thorilds opus »den moderna svenska konservatismens äldsta beldinJJelseskrifi», medan Albert Nilsson hävdat, att Thorilds grundåskådning i verkligheten endast ytligt sett företer en föriindring. Fahlbeck delar den senare uppfattningen. Han framhåller, att iivcn om
Thorild utsatte sådana begrepp som frihet, jämlikhet, broderskap,
folksuveränitet och »den allmänna viljan» enligt Honsseans terminologier för en våldsam kritik, som illa rimmade med den entusiasm,
han som glödande världsreformator förut känt för franska revolutionens ideer, så har hans skrift från 1794 intet att göra med konservativa samhällsideaL Ty fastän Thorild förkunnar, att lagen bestämmes enligt den högsta erfarenhet och att den sökes i »tingens
väsen, i naturen, i Guds eviga lagstiftning», har han i själva verket
ett suveränt förakt för alla traditioner, för allt det organiska i samhällsutvecklingen, som så vältaligt försvarats av den, som mer än
kanske någon annan givit upphov till den moderna konservatismen,
irländaren Edmund Burke. Thorild är på djupet som förr rationell,
kosmopolit, och utvecklar ett ekonomiskt utopiskt program, där föga
eller ingen hänsyn tages till den historiska erfarenheten, nationella
särförhållanden och traditioner, men som så mycket mer iir resultatet av abstrakta, luftiga skrivbordsfantasier.
Riktigheten av Fahlbecks ståndpunkt torde också vara svår att
bestrida, ehuru man gärna ville ha sett den närmare utvecklad. Ty
trots allt var Thorild nog delvis på glid mot tankegångar, som voro
befryndade med den senare konservatismens. Allt för mycket bör
man nog ej heller fästa sig vid hans mycket världsfrämmande och
minst sagt dunkla radikala reformprojekt rörande samhällsekonomiens omdaning. Montesquiou exempelvis utvecklar ju även han i
L’esprit des lois ett slags statssocialistiskt program, nf1.got som inte
hindrar, att hans förståelse för olika folks egenart är on klart konservativ tankegång. Flera av 1809 års grundlagsHider hade också
en viss förkärlek för kommunistiska ideer, vilket ej heller hindrade
att de vid grundlagsriksdagen varnade för sociala experiment. Det
skulle ha varit värdefullt, om förf. haft tid att mera ingående be- 644
Litteratur
handla Thorilds åskådning, exempelvis dennes tro på att lagstiftningen borde sträva efter ett fasthållande vid det objektivt riktiga
– även konservatismen tror ju på att staten har ett objektivt giltigt
iindamål.
Som författaren visar, uppstår dock den nyromantiskt historiska
statsåskådningen på inhemsk botten först mellan åren 1809-1818. Att
fullt klarHigga dess utveckling återstår ännu för forskningen, men
Fahlbeck har lämnat ett gott bidrag härtill genom studien över Lorenzo Hammarsköld. Denne blev visserligen aldrig någon av de
större politiska profeterna, även om han inte förtjänade Tegners
elaka strofer: »visst är Du boksynt Hammarspik … men en telegraf syns Du mig lik, vet ej vad han förkunnar». Men hans utveckling är karakteristisk för mången tidigare beundrare av den franska
revolutionen. På riksdagen 1809, då han kritiserar ståndsolikheterna,
utvecklar han med värme och iver satser, fyllda av upplysningsideer
och frihetspatos och Rousseauanska naturrättsliga jämlikhetsideer.
Men några år senare finner han de fyra stånden representera eviga
ideer, försvarar skråväsendet och ser i staten en fortlevande organisk
enhet, »ej en juridisk maskin utan ett moraliskt helt», och betecknar
ämbetsverkens kollegialsystem och riksdagsutskotten som svenska
statens innersta egenhet! Ur de tyska romantikerna – framför allt
väl då Adam Miiller, som lästs så mycket i Sverige ~ hade han öst
mycken visdom, i likhet med så många andra konservativa, för vilka
nyromantiken blev en fruktbar jordmån. Att han blivit en sällsynt
entusiasmerad nyromantiker kan heller ingen misstaga sig på.
Till de allra hetaste diskussionerna inom svensk statsvetenskap
kan man räkna de lidelsefulla meningsutbyten, som en gång fördes
om Hans Järtas politiska åskådning vid grundlagsriksdagen, en debatt, till vilken Nils Höjer gav incitamentet genom en uppsats i Historisk ’ridskrift 1910. Den nyare forskningen har med bestämdhet hävdat, att Järta 1809 företrädde en liberalism av ungefär samma schattering som hans vänner bland de liberala grundlagsfäderna, en
A. G. Silverstolpe, en Mörner, en Mannerheim o. s. v. Men alltjämt
vet man mycket litet om Järtas åsikter under den tid, då han var
sekreterare i konstitutionsutskottet. Med stöd av en del dokument,
som för några år sedan uppHicktes, söker Fahlbeck närmare karakterisera Järtas dåvarande åskådning. Fahlbeck finner den visserli- ,gen i stort stå hans liberala vänners nära men anser samtidigt, att
Järta redan då ägde en mera öppen blick för den historiska verkligheten, än vad som kommer fram i vännernas ideologier. Dessa kännetecknades ofta av naturrättsliga, renodlat abstrakta resonemang, medan Järta skulle vara mera obunden av teorier och ha en starkare
känsla för erfarenhetens lärdomar. Detta är onekligen en mycket
intressant iakttagelse, även om det måste betonas, att materialets
knapphet endast ger möjligheter till gissningar och hypoteser.
Emellertid fanns det nog även bland Järtas liberala vänner – vilkas åskådning f. ö. inrymde rätt olikartade nyanser – en del, som
i likhet med Järta hade historiskt uppfattningssätt; bl. a. ha Rexius
645
45- 36i’i!JG. F\ rensk ’l’·idskrift 1936.
Litteratur
och Brusewitz påpekat, hurusom t. ex. A. G. Silverstolpe, trots den
naturrättsapologet han obestridligen var, teoretiskt föregripit den
historiska skolans ideer. Skillnaden mellan honom och Järta är i
detta fallet kanske inte så stor. Vad som gav den avgörande impulsen till att Järta några år efter 1809 – tidpunkten kan ännu ej
klart fixeras – blev en lysande representant för den konservativa samhällssynen är mycket ovisst. Järtas egna uttalanden skulle ha större
värde, om de inte så ofta voro färgade av det polemiska syftet: att
lägga allt till rätta, så att de gjorde verkan på meningsmotståndare. Mycket troligt är givetvis – såsom Fahlbeck framhåller –
att både en Ferguson eller en Burke starkt kan ha påverkat Järtas
utveckling – själv talade han visserligen gärna om vad Dala-allmogen lärt honom under hans landshövdingeskap. Hans sociala
åskådning har emellertid näppeligen några beröringspunkter med
Burkes. Den påminner då mer om Adam Mullers, Geijers, Sismondis,
Hartmansdorffs och Agardhs socialpolitiska tankegångar – här
öppna sig vida vyer och lockande men invecklade, kanske olösliga
problem för forskningen att behandla.
I en fängslande studie behandlar Fahlbeck greve Bogislaus von
Schwerin – gardesofficeren, som Gustaf III gjorde till prost i Sala
– och dennes åskådning. Schwerin, som i sin offentliga verksamhet mest framträdde som finansexpert och nationalekonom, har tidigare uppmärksammats bl. a. av Ivar Anderson, Gunnar Heckscher,
Brisman och Bertil Ohlin. Det har emellertid varit Fahlbeck förunnat att närmare klarlägga Schwerins politiska ideer i ett större
sammanhang. Det resultat han kommit till är ganska märkligt. På
ett övertygande sätt visar han nämligen, hurusom »Schwerin var romantiker och liberal». Satsen kan synas vittna om en personlighetsklyvning hos den självständige politikern. ’l’y den romantiska statsuppfattningen förefaller stå konservatismen så ntira, att den föga
kunde ha att skaffa med en politik av liberalistisk kulör. Dock framträdde, som Fahlbeck närmare utvecklar, Schwcrins nyromantiska
idekonservatism i ganska modererad form. Schwerin har nämligen
aldrig- enligt Fahlbecks mening- försvurit sig åt de nyromantiska
statslärornas verklighetsfrämmande mysticism. Men även om det
skulle kunna påvisas, att hans åskådning tagit vissa intryck av den
extremare nyromantiken, hade denna enligt anmälarens mening
knappast varit alldeles oförenlig med den politik, som Schwerin
förde. Ty då t. ex. Adam Milller skriver, att staten är en levande
organism »med alla tänkbara ändamål, emedan den tjänade sig själv»,
eller då Novalis dunkelt förkunnade, att den poetiska staten är »den
sanna, den fullkomliga staten», så kan det väl ifrågasättas, om inte
Schwerins reformprojekt skulle kunna förverkliga dylika mångtydiga ändamål lika bra som den konservativa politiken.
När Schwerin i staten såg en genom generationerna fortlevande
organism, när han hyllar folkandan, den nationella egenarten och
monarkien som den yppersta statsformen, när han föreslår »uppfostrings»-tullar för industrien, då bär i varje fall hans åskådning
646
Litteratur
omisskännliga idekonservativa drag. Men när han så varmt ivrade
för parlamentarismens genomförande, kom han i stark opposition till
de konservativa. Dessa ansågo – otvivelaktigt med rätta – 1809 års
författning oförenlig med det engelska statsskick, som i Schwerin
hade en entusiastisk beundrare. Men trots allt kan man kanske även
i detta fall hos Schwerin finna spår av vissa konservativa tankegångar. Ty om det är riktigt, som Ivar Anderson framhållit, att
Schwerins parlamentarism egentligen var det konstitutionella statsskickets teori, innebar Schwerins lära knappast någon brytning med
grundtendenserna i 1809 års författning. Enligt Fahlbeck däremot
skulle Schwerin visserligen i grund och botten – av rent politiska
skäl – maskerat sin inställning till parlamentarismen: realiter
önskade han införandet av en ren engelsk parlamentarism. År denna
Fahlbecks ståndpunkt i fråga om Schwerins opportunism den rätta
– och han ger goda skäl för den – så vore onekligen klyftan mellan
Schwerin och de konservativa mycket stor. Ovisst är väl ändock
alltjämt, hur Schwerin verkligen ställt sig i frågan om parlamentarismen. Åven om man accepterar Fahlbecks ståndpunkt, är det ej
omöjligt, att Schwerins parlamentarism låter förena sig med de rent
idekonservativa åskådningar, som han 1822 utvecklar t. ex. i sin
skrift »Om riksdagar», där han kallar den riktiga statsformen den,
där konungen hägnade framtiden, där ett överhus vårdade minnet
och förbindelsen med gångna släldled, och där ett underhus främjade
nuets pr,oblem.
Å ven om Schwerin för sin samtid framstod som liberal, har han
i grund och botten mycket gemensamt med den moderna idekonservatismen, inte minst när han framhåller, att förändringarna i samhället skulle ske »lugnt och lent». Och modern i högsta grad är han
tvivelsutan, när han på nationernas och statslivets utveckling lägger
rent geopolitiska synpunkter, och då han hävdar, att idrott och glada
lekar borde ingå som led i folkuppfostran. Å ven om von Schwerins
politiska tänkande ännu rymmer åtskilliga problem att utreda och
lösa, är det docenten Fahlbecks stora förtjänst att ha framdragit
mycket stoff till en bättre förståelse av ledaren för den framväxande
s. k. liberala oppositionen.
När Schwerin 1834 slutade sin politiska bana, började det främsta
ståndet i riket allt mer att förlora ledningen inom statslivet, och den
politiska tyngdpunkten försköts till borgare- och bondestånden. Som
ett nya tidens tecken framstår den myndige brukspatron, som 1834
tog plats på riksdagen; den 40-årige ägaren till Hammarby bruk,
sedermera även Hofors, Thore Petre. Av denne framstående liberale
politiker har Fahlbeck tecknat ett fint och förståelsefullt porträtt i
sista kapitlet av sin bok.
Det skulle föra för långt, att referera det rika innehållet i studien
över Petre. Det som man emellertid främst fäster sig vid i denna
skildring, är den vackra bilden av en storkapitalist med varm medkänsla för de nödlidande i samhället. Petre var liberal, och bekämpade i konsekvens härmed skråväsende och tullagstiftning samt
647
Litteratur
reglementerandet i näringslivet överhuvud. Men han attackerar
också byråkratien och hovstaten, lyxen och överflödet hos de rikare
klasserna, ofta för att få statsmakterna att fästa blickarna på den
))nödlidande, hungrande, svältande, barkbrödsätande massam. Han
skrädde ej heller orden. Så yttrade han på riksdagen 1840: ))Det är
icke nere i dalen, som man brutit mest. Det är däruppe, där man
dövar samhällets röst, glömmer folkets behov, förskingrar dess penningar, gäckar dess förhoppningar, trampar dess lagar,)) På sin
första riksdag undrar han, om det ej vore en fördel för folkrepresentationen, ifall arbetarna fingo plats i denna. Någon manchesterliberal blev han aldrig, ty i likhet med konservativa tänkare som
Järta och Agardh ansåg han bl. a., att ))allmänna arbetem bättre
än allmosor voro ägnade att lindra arbetslösheten. Det är en socialreformatorisk liberalism, fylld av samma patos, som bar upp en
Geijers och en S. A. Hedins samhällskritik.
Att en storindustriell arbetsgivare så energiskt verkade för avhjälpandet av fattigdom och av det han ansåg vara sociala orättvisor, borde f. ö. ge herrar marxistiska forskare en allvarlig tankeställare över orättvisan i den ensidighet, med vilken de angripa de
))utsugande)) kapitalisterna. Den, som något studerat den ekonomiska
utvecklingen i vårt land, vet att man t. o. m. under en sådan inhuman epok som merkantilismen finner företagare, som liksom Petre
tänkte på arbetarnas bästa. Detta kan inte framhållas för många
gånger, allra helst som det ej var så länge sedan ett marxistiskt socialhistoriskt arbete från olika håll höjdes till skyarna, ehuru författaren trots ett rikhaltigt material tycktes ha undgått att se allt,
som ej passade för dogmerna.
Det vore orättvist att beskylla docent Fahlbeck för att handskas
ensidigt med de källor, han analyserat. Han vinnlägger sig omsorgsfullt att få fram alla skäl pro et contra den ståndpunkt, han själv
hävdar. Han gör inga fria konstruktioner, bländar ej med djärva
hypoteser eller lösa hugskott. Hans senaste arbete bär i allt vederhäftighetens solida prägel, och det vittnar om en betydande lärdom
även på andra gebit än de rent statsvetenskapliga. Det är utmärkta
biografier, han med konstförfaren hand givit i ))Ideer och män)). Ånnu
återstår många luckor att fylla i fråga om det tidigare 1800-talets
politiska idehistoria, men Fahlbeck har dragit ett gott strå till stacken, och helt visst kommer hans välskrivna bok att stimulera andra
att göra sammaledes.
Jean Braconier.
648
SVENSK LYRIK 1935–56
Vinterns stora lyriska succes var Bertil Malmbergs diktsamling/
Dess i och för sig välförtjänta framgång ställde den övriga årsskörden onödigt mycket i skuggan, och don gjorde det desto liittare som
den moderna litteraturens dålighet har blivit något av en tross2ts
för svensk allmänhet. I sjiilva verket iir lyriken ;just nu – så otroligt
det kan låta – ett sällsynt intressant studiefält. Det iir alltid svårt
att säga vad som skall menas mecl Rtor dikt och ämm svårare att avgöra om dikten nu är större eller mindre iin dikten under något annat
skede; litteraturhistorien är ju inte någon rekordtabelL Men det lär
kunna sägas att det i Sverige just nu skrivs glädjande myeket av iikta
och viisentlig lyrik; om inte för annat, så är den värd att liisas diil·för
att don på ett fängslande sätt reflekterar dagens andliga liigo med
del:ls ovisshet och skärpta motsatser, dess smygande misstämning och
dess närgångna prövning av andliga viirdon.
Ett tidsdrag, som allt klarare börjar avspeglas i dikten, är den
kristna förkunnelsens växande skärpa och stridsberedRkap. Kristen
nutidsdikt är inte längre ett idylliskt rimmande med niitta stämningsbilder och ett och annat inslag av sävligt oskuldsfull satir. I
Nils Bolanders vers – senast samlingon Psalm och svä’rd (1936) –
ljuda kraftigare signaler, appeller till kristet äventyr och kriston
manlighet. Om någon enstaka detalj i hastigheten kan ha blivit osiiker, slaviskt karlfeJdtsk i formen eller monoton i sitt krigiska tonfall, Rå är sådant bisaker inför det helas omisskiinnliga äkthet och
intensitet och inte minst inför den anda av svidande s.iiilvprövning,
ROm ger fördjupni11g åt hanR sista bok I vår yngre lyrik är han en
betydande tillgång, ett eldfängt poetiskt temperament, och förbindelsen av IJRalm och sviird är hos honom inte en gest utan en verklighet. – I ett till det yttre vida blygsammare format arbetar Anders
Frostcnson, reclan berömd för sina engelskt påverkade vsalmförsök
men ockRå författare till diktsamlingar i egentlig mening; den senaste, På väg (1935), är den hittills mest betydande. Epigrammatiskt
korta, försynta i tonfallet, ömtåliga i sin spröda lyrik kunna hans
dikter vid första ögonkastet te sig som halvt tillfiilliga verssturnpar;
enkelheten iir i sjiilva verket avsiktlig formell disciplin och i sin
skenbart naiva form förkunnar :B’rostenson ett kristet evangelium
mod makt och myndighet, radikalt i sitt mänskliga krav och prövat
med don moderna teologiens tankemetoder. De två unga prtisterna
och nutidsdiktarna representera så på myeket skilda siitt en likartad
anda av rensning och förnyelse, en lidelse med djupa rötter och till- 1 Den har – liksom Hjalmar Gullbergs förnämliga bidrag till den lyriska julfloden – beltandlats i första häftet av denna årgång.
638
Litteratur
lika en viljans och intellektetets tukt, som icke är minst värdefull
bland allt dunkelt profeterande och programskrivande.
Kristen ingivelse finns också i Elof Alecssons samling Vågspelet
(1936). Uttryckligt ägnad åt »doriska och stränga ideal» är den ingen
insmickrande bok och den saknar inte kantigheter. Men den rymmer
några korta dikter, stålskarpa i tanke och beständiga i form, som
inte släppa en; framförallt är rösten i den en mans röst, och det är
nn en gång för alla ett sällsynt läte.
I våldsammaste motsats till denna kristna dikt står, i varje fall
om man ser till den yttre avsikten, en personlighet som Artur LundTwist. Den åskådning – till hans egen förargelse kallad för primitivism – som han företriider, har kanske ibland på motståndarhåll
uppfattats en smula stelbent rationalistiskt. De profetlater med vilka
den stundom förkunnats äro i själva verket mindre farliga än man
kan tro. Som exklusiv livsåskådning och om möjligt ännu mera som
samhällsprogram är det primitivistiska kravet på driftlivets frigö-
relse, stängande tabunormers förintelse och inspirerat lyssnande till
naturrösterna självfallet föga imponerande; ingenting är lättare och
mindre fruktbart att påvisa. Betraktad som andligt partiprogram
iir primitivismen verklighetsfrämmande och därför alldeles ointressant; sin betydelse har den på ett helt annat plan, som tidssymptom,
Rom konstniirligt uttryck för andlig nöd. Det är ju oförnekligt, att
nutidsmänniskan, som lever i en värld utan balans och utan naturlig enhet, har mist det naturliga förhållandet också till sin kropp,
förlorat den enkla samkänslan med växt och jord, med det oreflekterade och spontana. Det är ett närmast banalt faktum, men det är
så, och det är ett mycket plågsamt led i människans allmänna kr·isproblem. Icke minst för diktare, som trätt fram direkt ur de kroppsarbetande klasserna, har just denna konkreta och påtagliga sida av
kulturkrisen fått representera komplicerade stämningar av ovisshet
och vantrevnad i kulturen. Det primitivistiska evangeliet är en förtvivlad överbyggnad över en oro, som är djup och allmänmänsklig.
Som tragisk tidsdikt, med en knappast längre omedveten ton av rådlöshet och dödsklagan, iiro de primitivistiska diktverken ibland mäktigt gripande. Artur Lundkvists sista bok, Nattens broar (1936), ger
överliigset goda exempel på den saken. Dess dunkla bildspråk, präglat av vissa moderila stilriktningar, får inte stänga läsaren ute; det
iir i det väsentliga alls inte ogenomträngligt, om man bara vill göra
sig hPsviir.
Djupelis olja hörjar hastigt sina,
framväller ej i mörka flöden,
och vi är snart förbrunna,
fast vi nyss har tänts.
8ådaut är anslaget, icke utan beröringspunkter med den känsla av
alltings förvissning, som ligger bakom Malmbergs stora dikter. Det
kan måhända sägas vid en jämförelse, att Lundkvist har en bredare
inställning, hans tankar äro inte aristokratiskt utmejslade och av- 639
Litteratur
gränsade men i gengäld orkar han famna mer av det rent mänskliga,
djärvare söka sig utom ramen för det dagsaktuella. Ingen aldrig så
pliktmedveten andlig inställning kan väl hindra en att gripas av
diktarens stora dröm om förlösning och allgemenskap:
Förhärjad, slagen, söndersårad skådar jag ur marken
med mina ögon utgjutna som källors vatten,
skådar hjortarnas flockar så nära och havets silverne fiskstim.
tiggarnas sår vilka lyser som frukter
och moderns madonnafrid i skymningens mantel.
För ett kort ögonblick känner jag mullens ro,
känner smaken av oxens halm,
känner vattenådrornas, trädsavens, modersmjölkens glädje
i att strömma, vandra, förvandlas.
Dylika rader höra hemma i en värld oändligt långt från alla högviktiga litterära polemiker. De rymma inget patenterat läkemedel
för tidens nöd, men de kunna uttrycka och komma nära. – Man måste
bara erinra, att den rena tonen i Lundkvists bästa dikter inte genomgår alla delar av hans samling. En och annan gång har inspirationen svikit på ett besynnerligt sätt; inför Lundkvists rader om kvinnorna och sjöarna, »bådadera så djupt, så ovisst blåögda», känner
man att också en surrealist kan råka ut för någonting s<l gammalmodigt som att bli banal.
De läror, som förkunnas med profetisk glöd hos Lundkvist, genomgå en strävt realistisk självprövning i Gunnar Beskows sista bok,
Ett Faustspel (1936), som sinnrikt anknyter till den moderna diskussionen om kulturtro och primitivism. Den oändlighetshingtan som clt·iver
Goethes Faust till upptäcktsfärd, blir hos Beskow viisentligen liktydig med den intellektuella nutidsmänniskans behov av fysisk och
spontan upplevelse. Den ryktbare hormonforskaren Faust Bergmann, av sin vetenskapliga offertjänst skild från livet, återfinner
det i ett äventyr med sin vackra laboratorieassistent. Hos henne uttrycker han i en respektlös formel sin plötsliga upptiickt av njutning och sorglöshet:
Se, du late på myrornas flit,
hur en drar strået hit och den andra dit,
det ena barret bort och det andra hem
– och gläd dig att du inte liknar dem!
Från detta glada friluftsevangelium går fiirden vidare till ett slags
primitivistisk världsomsegling, där Fausts umgängelse med flydda
skönhetsvärldar är utbytt mot en köttets upptäcktsfärd på badstränder och Söderhavsöar. Glädjen blir dyrköpt: älskarinnan möter
Gretchens öde i fränaste moderna form – hon dör vid abortförsök –
Faust skandaliseras i pressen, förfaller på utrikes ort; blir slutligen
överkörd utanför en krog och får, hederligare straffad än sin kol- 640
Litteratur
lega hos Goethe, bikta för sitt sökande med livslång invaliditet.
Så långt är det hela en bitter kritik både av det gamla Faustdramat
och av samtiden. Fränare kunde ingen gallsprängd moralist ha avslöjat tidens falska frihetsläror, sexuella och andra, och visat deras
skeppsbrott i praktiken. Men Beskow stannar inte här. Hans Faustspel slutar varken i ånger eller i förtvivlan. Bruten till kroppen
hegrundar Faust sitt experiment och finner att det trots allt inte har
varit bara ömklighet: bakom den grova och ovärdiga formen ha funnits berättigade ting; förtvivlan över livets stelnande och förkrympning; medkänsla med dem som djupast behöva en fullare och öppnare livsnjutning, »jordens gråa skara av bottenfrusna, ångestslutna,
förvuxna barn»; därtill också trots allt ett stänk av det egentligt
faustiska, den osläckliga törsten efter ständigt ny klarbet och nya
horisonter. Med nyvunnen insikt om lidandets och kampens roll i
allt organiskt liv vill Faust nu genom tanke och skrifter förmedla
till andra den ökade livsglädje som ban inte längre kan få själv.
Därmed stiger ur Faustspelets ironi en förnyad bekännelse, märkt av
besvikelse men med tillkämpad kraft, en tro icke på övermänniskor
och icke på det fullkomliga lyckoriket men på den trots allt existerande uppgiften att ännu ett stycke vidga gränserna för öppenhetenA
och den elementära glädjens välde. Denna tro – som i renad form
samlar det mänskligt berättigade i all s. k. primitivism – förutsätter
frihetens bestånd i rent yttre mening: Beskow har också varma och
inspirerade ord att säga om de nordiska ländernas heliga och förpliktande frihetsarv. Ojämnheter i tanke och form saknas inte i bans digra
volym, och det står en naturligtvis fritt att ha annan mening med
författaren, att tvivla på möjligheten av en livssyntes, som inte
också bar andra grundkrafter än förnuftets och den naturenliga livsföringens; men man kan inte utan hyckleri förneka, att de sistnämnda faktorerna ha sin nödvändighet just i vår situation, och man
kan inte vägra sin respekt åt en författarpersonlighet som Beskows,
präglad av den instinktiva nobless, som ensam ger frihetstron mening.
Det är inte svårt att finna likheter mellan Gunnar Beskow och Karin Boye; de representera båda en radikal inställning med vetenskapliga anknytningar och utan dogmatisk ensidighet, i det hela rätt olik
den skräckbild av obegriplighet och moralisk nihilism, som den stora
allmänheten ofta förbinder med begreppet modern dikt. Men man
känner sig en smula hjälplös, då man närmar sig Karin Boyes För
trädets skull (1935) med sådana yttre lägebestämningar. Hennes samling hör till det slags dikt, som är av livets art och som spränger alla
rationella avgränsningar. Med utomordentlig knapphet, med strängt
avskiljande av det tillfälliga och oväsentliga, är den samlad om det
innersta kraftspelet bakom en personlighets mognad och växt. Om
man någonsin kan tala om tidlös dikt, så är det här. Det gäller i vä-
sentlig mån också om formen. Om författarinnan har chockerat åtskilliga genom sitt djärva utnyttjande av moderna stilmedel, så använder hon dem å andra sidan med en fasthet och en värdighet som
vittna om klassisk formkultur. Den svenska diktens gamla heroiska
641
—
Litteratur
tradition lär i själva verket knappast ha någon värdigare arvinge i
vår nya lyrik än de granitfasta raderna i Karin Boyes »Bön till
solen»:
Med släckta ögon och brutna lemmar
är den din, som levde rak,
och hos den som dör rak
finns du, när mörker slukar mörker.
Rakheten, tankens och livets aldrig kompromissande ärlighet, friheten under eget ansvar, det är grundvärden i Karin Boyes dikt. I
några lyriska bekännelser, oändligt gripande i sin hudlöshet, har hon
talat om frigörelsens pris, om isolering, övergiven trötthet, smärtan
av andras förakt. Men ur spänningen mellan trots och svaghet växer
ständigt på nytt den djupast bärande makten i hennes förkunnelse,
det som ger visshet och innebörd åt hennes strävan, den moderligt
fina instinkten för allt hotat och förtrampat liv. Den finns i hennes
klarsynta och djupsinniga kärleksdikt. Den ger också värme åt hennes syn på det djupast individuella, den egenart innanför det utsagda och utsägbara, med vilken en människas gärning och yttre
livsöde inte utan skada kan komma i strid. Vad som driver henne
att söka det undermedvetnas »träd under jorden» är inte bara en inlärd psykoanalytisk teori, det är också en kvinnas seende kärlek till
konkret liv, som behöver hjälp. Ett par gånger har den birleken
förmått skapa en helhetssyn, en livsbetraktelse av fullkomnad klarhet och vidd. Det är dikter av en i sin art djupt religiös ingivelse.
I en av dem får den djupt upplevda konflikten mellan tradition och
frigörelse sin förklaring som led i naturens egen heliga lagbundenhet: »Ja visst gör det ont när knoppar brister.» I en annan har författarinnan funnit uttryck för det som finns på andra sidan avgörelsen, för själva det rofyllda växandets fromhet:
Du också skall stillna
bland de vakande trogna.
Du också skall slå rot,
och bli träd, och mogna.
»För trädets skull» vittnar inte om något slutgiltigt förblivande
i en sådan ro. Karin Boye är ännu i sällsynt grad en stridande människa och en människa på väg; man undrar med spänning vart hennes utveckling skall föra härnäst. Men det uttryck för livets helgd
och storhet, som hon gett i sin diktsamling, är av den art som icke
vet av förgängelse.
Nils Bohmans versepos Den onda elden intar en plats för sig bland
årets diktböcker. Bakom många krumbukter och poetiska lindansarkonster döljer den ett tragiskt och på sitt vis gripande innehåll:
en själs fasa inför den kaotiska tillvaro, där personligheten saknar
fäste och klara gränser, där hela livet kan te sig som ett ständigt
642
Litteratur
ombytande av roller, en följd av groteska förvandlingsscener. Om
Bohmans bok icke är till alla delar övertygande som helhet, så vittnar den i varje fall både om lysande formtalang och om förmåga av
stark upplevelse; man har rätt att hoppas mycket av de framtida
föreningar, som dessa gedigna poetiska element kunna komma
att ingå.
Olof Lagercrantz’ debutsamling Den döda fågeln står i den starkast tänkbara motsats till en Bohmans versfyrverkerier. Asketiskt
sträng i formen, lågmält i sitt patos, motvillig mot formella experiment och glansfulla uppvisningar vill den verka med försynta medel,
i trogen hantverksmöda söka det självklara och nödvändiga uttrycket. Den får därmed sin särskilda charme, sitt egendomliga tonfall,
som inte tränger sig på men som kan bli oförglömligt, om man en
gång förnummit det. Det lär väl kunna sägas, att en dikt av det slaget har sin speciella uppgift i vår mångskimrande svenska lyrik.
Det behöver nu mer än någonsin erinras, att den väsentliga skillnaden inte är den mellan modern eller gammalmodig, inte ens den mellan revolutionär och konservativ, rättrogen och irrlärig dikt. Dikt
når över gränserna, förmedlar mänskliga tonfall, som äro förnimbara på båda sidor om dagens stridslinjer. Och den verkliga diktens
kriterier äro ömtåligare och svårare att urskilja än de fanatiska
och dogmbundna någonsin få tid att begripa. Lagercrantz’ diktsamling är i mycket en förkunnelse av den sanningen. Vad den har att
säga om öppet natursinne, om ångestfull livskänsla i mörkrets närhet, om vördnad för ett jordiskt kärleksunder och om trevande längtan efter tro, det är väsentligt och angeläget så som den verkliga
dikten är det. Allt är inte fulländat. Men i några av dikterna äro
ögonblick och situationer givna med en sammanpressad intensitet
som kan vara mönstergill, i andra vidgas perspektivet enkelt och
vackert mot de rymder, där »längtan dör fast längtans pulsar brinna»
och där evighetsperspektivet över gärningars och ödens trånghet
blir skönjbart.
Karl-Gustaf Hildebrand.
KONSERVATISM OCH LIBERALISM
Den numera så livaktiga statsvetenskapliga forskningen i vårt
land har hittills främst sysslat med de konstitutionella problemen,
mindre med de allmänt politiska ideerna. Vi ha en rad utomordentligt värdefulla avhandlingar behandlande en mångfald av alla de
spörsmål, som äro intimt förbundna med författningen, statsorganens stuktur och striden mellan statsmakterna, stånd och partigrupperingar. Men de politiska åskådningarna i sin helhet – således
även evad de avse de sociala, ekonomiska och kulturella förhållandena – ha haft få initierade skildrare. Och politiska biografier av
god valör äga vi ej många.
643
LUtrmtur
Lika sällsynt som kärkommet är diirför att bland årets bokskörd
påträffa ett arbete som »Ideer och män» (Sthlm 1936, N orstedt & Sö-
ners förlag, pris kr. 5: 50), docenten Erik Fahlbeclcs senaste tillskott
till den statsvetenskapliga litteraturen. Det utgöres av sju uppsatser,
som ehuru fristående ändå ha det gemensamt, att dc belysa svensk
idepolitik under förra hälften av 1800-talct. Några av dc mindre stu- <licrna ha förut i något annorlunda skick publicerats i olika tidskrifter, en för övrigt i Svensk Tidskrift 1929, men de upptaga endast en
femtedel av bokens innehåll.
Ett par kapitel äro ägnade åt den svenska konservatismens uppkomst och tidigaste utveckling. Fahlbeck kommer diirvid bl. a. in
på den av litteraturhistorikerna livligt diskuterade frågan, huruvida
Thorilds år 1794 tryckta skrift »Tiätt eller alla samhällens eviga lag»
– med mottot »tänka fritt är stort, men tänka rätt iir större» –
innebar en politisk omvändelse eller ej. Blanck t. ex. har kallat
Thorilds opus »den moderna svenska konservatismens äldsta beldinJJelseskrifi», medan Albert Nilsson hävdat, att Thorilds grundåskådning i verkligheten endast ytligt sett företer en föriindring. Fahlbeck delar den senare uppfattningen. Han framhåller, att iivcn om
Thorild utsatte sådana begrepp som frihet, jämlikhet, broderskap,
folksuveränitet och »den allmänna viljan» enligt Honsseans terminologier för en våldsam kritik, som illa rimmade med den entusiasm,
han som glödande världsreformator förut känt för franska revolutionens ideer, så har hans skrift från 1794 intet att göra med konservativa samhällsideaL Ty fastän Thorild förkunnar, att lagen bestämmes enligt den högsta erfarenhet och att den sökes i »tingens
väsen, i naturen, i Guds eviga lagstiftning», har han i själva verket
ett suveränt förakt för alla traditioner, för allt det organiska i samhällsutvecklingen, som så vältaligt försvarats av den, som mer än
kanske någon annan givit upphov till den moderna konservatismen,
irländaren Edmund Burke. Thorild är på djupet som förr rationell,
kosmopolit, och utvecklar ett ekonomiskt utopiskt program, där föga
eller ingen hänsyn tages till den historiska erfarenheten, nationella
särförhållanden och traditioner, men som så mycket mer iir resultatet av abstrakta, luftiga skrivbordsfantasier.
Riktigheten av Fahlbecks ståndpunkt torde också vara svår att
bestrida, ehuru man gärna ville ha sett den närmare utvecklad. Ty
trots allt var Thorild nog delvis på glid mot tankegångar, som voro
befryndade med den senare konservatismens. Allt för mycket bör
man nog ej heller fästa sig vid hans mycket världsfrämmande och
minst sagt dunkla radikala reformprojekt rörande samhällsekonomiens omdaning. Montesquiou exempelvis utvecklar ju även han i
L’esprit des lois ett slags statssocialistiskt program, nf1.got som inte
hindrar, att hans förståelse för olika folks egenart är on klart konservativ tankegång. Flera av 1809 års grundlagsHider hade också
en viss förkärlek för kommunistiska ideer, vilket ej heller hindrade
att de vid grundlagsriksdagen varnade för sociala experiment. Det
skulle ha varit värdefullt, om förf. haft tid att mera ingående be- 644
Litteratur
handla Thorilds åskådning, exempelvis dennes tro på att lagstiftningen borde sträva efter ett fasthållande vid det objektivt riktiga
– även konservatismen tror ju på att staten har ett objektivt giltigt
iindamål.
Som författaren visar, uppstår dock den nyromantiskt historiska
statsåskådningen på inhemsk botten först mellan åren 1809-1818. Att
fullt klarHigga dess utveckling återstår ännu för forskningen, men
Fahlbeck har lämnat ett gott bidrag härtill genom studien över Lorenzo Hammarsköld. Denne blev visserligen aldrig någon av de
större politiska profeterna, även om han inte förtjänade Tegners
elaka strofer: »visst är Du boksynt Hammarspik … men en telegraf syns Du mig lik, vet ej vad han förkunnar». Men hans utveckling är karakteristisk för mången tidigare beundrare av den franska
revolutionen. På riksdagen 1809, då han kritiserar ståndsolikheterna,
utvecklar han med värme och iver satser, fyllda av upplysningsideer
och frihetspatos och Rousseauanska naturrättsliga jämlikhetsideer.
Men några år senare finner han de fyra stånden representera eviga
ideer, försvarar skråväsendet och ser i staten en fortlevande organisk
enhet, »ej en juridisk maskin utan ett moraliskt helt», och betecknar
ämbetsverkens kollegialsystem och riksdagsutskotten som svenska
statens innersta egenhet! Ur de tyska romantikerna – framför allt
väl då Adam Miiller, som lästs så mycket i Sverige ~ hade han öst
mycken visdom, i likhet med så många andra konservativa, för vilka
nyromantiken blev en fruktbar jordmån. Att han blivit en sällsynt
entusiasmerad nyromantiker kan heller ingen misstaga sig på.
Till de allra hetaste diskussionerna inom svensk statsvetenskap
kan man räkna de lidelsefulla meningsutbyten, som en gång fördes
om Hans Järtas politiska åskådning vid grundlagsriksdagen, en debatt, till vilken Nils Höjer gav incitamentet genom en uppsats i Historisk ’ridskrift 1910. Den nyare forskningen har med bestämdhet hävdat, att Järta 1809 företrädde en liberalism av ungefär samma schattering som hans vänner bland de liberala grundlagsfäderna, en
A. G. Silverstolpe, en Mörner, en Mannerheim o. s. v. Men alltjämt
vet man mycket litet om Järtas åsikter under den tid, då han var
sekreterare i konstitutionsutskottet. Med stöd av en del dokument,
som för några år sedan uppHicktes, söker Fahlbeck närmare karakterisera Järtas dåvarande åskådning. Fahlbeck finner den visserli- ,gen i stort stå hans liberala vänners nära men anser samtidigt, att
Järta redan då ägde en mera öppen blick för den historiska verkligheten, än vad som kommer fram i vännernas ideologier. Dessa kännetecknades ofta av naturrättsliga, renodlat abstrakta resonemang, medan Järta skulle vara mera obunden av teorier och ha en starkare
känsla för erfarenhetens lärdomar. Detta är onekligen en mycket
intressant iakttagelse, även om det måste betonas, att materialets
knapphet endast ger möjligheter till gissningar och hypoteser.
Emellertid fanns det nog även bland Järtas liberala vänner – vilkas åskådning f. ö. inrymde rätt olikartade nyanser – en del, som
i likhet med Järta hade historiskt uppfattningssätt; bl. a. ha Rexius
645
45- 36i’i!JG. F\ rensk ’l’·idskrift 1936.
Litteratur
och Brusewitz påpekat, hurusom t. ex. A. G. Silverstolpe, trots den
naturrättsapologet han obestridligen var, teoretiskt föregripit den
historiska skolans ideer. Skillnaden mellan honom och Järta är i
detta fallet kanske inte så stor. Vad som gav den avgörande impulsen till att Järta några år efter 1809 – tidpunkten kan ännu ej
klart fixeras – blev en lysande representant för den konservativa samhällssynen är mycket ovisst. Järtas egna uttalanden skulle ha större
värde, om de inte så ofta voro färgade av det polemiska syftet: att
lägga allt till rätta, så att de gjorde verkan på meningsmotståndare. Mycket troligt är givetvis – såsom Fahlbeck framhåller –
att både en Ferguson eller en Burke starkt kan ha påverkat Järtas
utveckling – själv talade han visserligen gärna om vad Dala-allmogen lärt honom under hans landshövdingeskap. Hans sociala
åskådning har emellertid näppeligen några beröringspunkter med
Burkes. Den påminner då mer om Adam Mullers, Geijers, Sismondis,
Hartmansdorffs och Agardhs socialpolitiska tankegångar – här
öppna sig vida vyer och lockande men invecklade, kanske olösliga
problem för forskningen att behandla.
I en fängslande studie behandlar Fahlbeck greve Bogislaus von
Schwerin – gardesofficeren, som Gustaf III gjorde till prost i Sala
– och dennes åskådning. Schwerin, som i sin offentliga verksamhet mest framträdde som finansexpert och nationalekonom, har tidigare uppmärksammats bl. a. av Ivar Anderson, Gunnar Heckscher,
Brisman och Bertil Ohlin. Det har emellertid varit Fahlbeck förunnat att närmare klarlägga Schwerins politiska ideer i ett större
sammanhang. Det resultat han kommit till är ganska märkligt. På
ett övertygande sätt visar han nämligen, hurusom »Schwerin var romantiker och liberal». Satsen kan synas vittna om en personlighetsklyvning hos den självständige politikern. ’l’y den romantiska statsuppfattningen förefaller stå konservatismen så ntira, att den föga
kunde ha att skaffa med en politik av liberalistisk kulör. Dock framträdde, som Fahlbeck närmare utvecklar, Schwcrins nyromantiska
idekonservatism i ganska modererad form. Schwerin har nämligen
aldrig- enligt Fahlbecks mening- försvurit sig åt de nyromantiska
statslärornas verklighetsfrämmande mysticism. Men även om det
skulle kunna påvisas, att hans åskådning tagit vissa intryck av den
extremare nyromantiken, hade denna enligt anmälarens mening
knappast varit alldeles oförenlig med den politik, som Schwerin
förde. Ty då t. ex. Adam Milller skriver, att staten är en levande
organism »med alla tänkbara ändamål, emedan den tjänade sig själv»,
eller då Novalis dunkelt förkunnade, att den poetiska staten är »den
sanna, den fullkomliga staten», så kan det väl ifrågasättas, om inte
Schwerins reformprojekt skulle kunna förverkliga dylika mångtydiga ändamål lika bra som den konservativa politiken.
När Schwerin i staten såg en genom generationerna fortlevande
organism, när han hyllar folkandan, den nationella egenarten och
monarkien som den yppersta statsformen, när han föreslår »uppfostrings»-tullar för industrien, då bär i varje fall hans åskådning
646
Litteratur
omisskännliga idekonservativa drag. Men när han så varmt ivrade
för parlamentarismens genomförande, kom han i stark opposition till
de konservativa. Dessa ansågo – otvivelaktigt med rätta – 1809 års
författning oförenlig med det engelska statsskick, som i Schwerin
hade en entusiastisk beundrare. Men trots allt kan man kanske även
i detta fall hos Schwerin finna spår av vissa konservativa tankegångar. Ty om det är riktigt, som Ivar Anderson framhållit, att
Schwerins parlamentarism egentligen var det konstitutionella statsskickets teori, innebar Schwerins lära knappast någon brytning med
grundtendenserna i 1809 års författning. Enligt Fahlbeck däremot
skulle Schwerin visserligen i grund och botten – av rent politiska
skäl – maskerat sin inställning till parlamentarismen: realiter
önskade han införandet av en ren engelsk parlamentarism. År denna
Fahlbecks ståndpunkt i fråga om Schwerins opportunism den rätta
– och han ger goda skäl för den – så vore onekligen klyftan mellan
Schwerin och de konservativa mycket stor. Ovisst är väl ändock
alltjämt, hur Schwerin verkligen ställt sig i frågan om parlamentarismen. Åven om man accepterar Fahlbecks ståndpunkt, är det ej
omöjligt, att Schwerins parlamentarism låter förena sig med de rent
idekonservativa åskådningar, som han 1822 utvecklar t. ex. i sin
skrift »Om riksdagar», där han kallar den riktiga statsformen den,
där konungen hägnade framtiden, där ett överhus vårdade minnet
och förbindelsen med gångna släldled, och där ett underhus främjade
nuets pr,oblem.
Å ven om Schwerin för sin samtid framstod som liberal, har han
i grund och botten mycket gemensamt med den moderna idekonservatismen, inte minst när han framhåller, att förändringarna i samhället skulle ske »lugnt och lent». Och modern i högsta grad är han
tvivelsutan, när han på nationernas och statslivets utveckling lägger
rent geopolitiska synpunkter, och då han hävdar, att idrott och glada
lekar borde ingå som led i folkuppfostran. Å ven om von Schwerins
politiska tänkande ännu rymmer åtskilliga problem att utreda och
lösa, är det docenten Fahlbecks stora förtjänst att ha framdragit
mycket stoff till en bättre förståelse av ledaren för den framväxande
s. k. liberala oppositionen.
När Schwerin 1834 slutade sin politiska bana, började det främsta
ståndet i riket allt mer att förlora ledningen inom statslivet, och den
politiska tyngdpunkten försköts till borgare- och bondestånden. Som
ett nya tidens tecken framstår den myndige brukspatron, som 1834
tog plats på riksdagen; den 40-årige ägaren till Hammarby bruk,
sedermera även Hofors, Thore Petre. Av denne framstående liberale
politiker har Fahlbeck tecknat ett fint och förståelsefullt porträtt i
sista kapitlet av sin bok.
Det skulle föra för långt, att referera det rika innehållet i studien
över Petre. Det som man emellertid främst fäster sig vid i denna
skildring, är den vackra bilden av en storkapitalist med varm medkänsla för de nödlidande i samhället. Petre var liberal, och bekämpade i konsekvens härmed skråväsende och tullagstiftning samt
647
Litteratur
reglementerandet i näringslivet överhuvud. Men han attackerar
också byråkratien och hovstaten, lyxen och överflödet hos de rikare
klasserna, ofta för att få statsmakterna att fästa blickarna på den
))nödlidande, hungrande, svältande, barkbrödsätande massam. Han
skrädde ej heller orden. Så yttrade han på riksdagen 1840: ))Det är
icke nere i dalen, som man brutit mest. Det är däruppe, där man
dövar samhällets röst, glömmer folkets behov, förskingrar dess penningar, gäckar dess förhoppningar, trampar dess lagar,)) På sin
första riksdag undrar han, om det ej vore en fördel för folkrepresentationen, ifall arbetarna fingo plats i denna. Någon manchesterliberal blev han aldrig, ty i likhet med konservativa tänkare som
Järta och Agardh ansåg han bl. a., att ))allmänna arbetem bättre
än allmosor voro ägnade att lindra arbetslösheten. Det är en socialreformatorisk liberalism, fylld av samma patos, som bar upp en
Geijers och en S. A. Hedins samhällskritik.
Att en storindustriell arbetsgivare så energiskt verkade för avhjälpandet av fattigdom och av det han ansåg vara sociala orättvisor, borde f. ö. ge herrar marxistiska forskare en allvarlig tankeställare över orättvisan i den ensidighet, med vilken de angripa de
))utsugande)) kapitalisterna. Den, som något studerat den ekonomiska
utvecklingen i vårt land, vet att man t. o. m. under en sådan inhuman epok som merkantilismen finner företagare, som liksom Petre
tänkte på arbetarnas bästa. Detta kan inte framhållas för många
gånger, allra helst som det ej var så länge sedan ett marxistiskt socialhistoriskt arbete från olika håll höjdes till skyarna, ehuru författaren trots ett rikhaltigt material tycktes ha undgått att se allt,
som ej passade för dogmerna.
Det vore orättvist att beskylla docent Fahlbeck för att handskas
ensidigt med de källor, han analyserat. Han vinnlägger sig omsorgsfullt att få fram alla skäl pro et contra den ståndpunkt, han själv
hävdar. Han gör inga fria konstruktioner, bländar ej med djärva
hypoteser eller lösa hugskott. Hans senaste arbete bär i allt vederhäftighetens solida prägel, och det vittnar om en betydande lärdom
även på andra gebit än de rent statsvetenskapliga. Det är utmärkta
biografier, han med konstförfaren hand givit i ))Ideer och män)). Ånnu
återstår många luckor att fylla i fråga om det tidigare 1800-talets
politiska idehistoria, men Fahlbeck har dragit ett gott strå till stacken, och helt visst kommer hans välskrivna bok att stimulera andra
att göra sammaledes.
Jean Braconier.
648