Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Den 13 oktober.
Geneve Även över detta års ordinarie folkförbundsförsamling har
1936. den abessinska frågan kastat sin skugga. England och
Frankrike, förbundets båda huvudmakter, infunno sig i Geneve med
den bestämda avsikten att nu äntligen göra slut på det folkrättsliga
och humanitära maskspel, som hittills uppförts av hänsyn till små-
staterna. För Paris och London gällde det att till snart sagt vilket
pris som helst hejda det tysk-italienska närmandet och vinna Mussolinis stöd vid den beramade konferensen mellan Locarnomakterna.
Efter generalsekreteraren Avenols botresa till Rom visste man, att
il Duce ej krävde, att förbundet alldeles skulle gå under oket och erkänna Italiens erövring av Abessinien. Mussolini nöjde sig med att
negus’ ombud skulle vägras tillträde i Geneve, och var i så fall villig
att låta sin egen delegation åter taga plats därstädes. Rättsgrunden
för Abessiniens avvisande skulle mr. Eden tillhandahålla. Ensamt av
makterna var England representerat i Gore, huvudorten i den ännu
ej ockuperade delen av landet. Londonregeringen kunde alltså utan
att störas av någon besvärande kontroll lämna så ogynnsamma meddelanden om förhållandena på orten i fråga, att man med gott samvete kunde förklara, att negus’ ombud ej längre företrädde någon verklig regering.
Planen var sålunda klar, och den officiösa engelska och franska
pressen lät före församlingens öppnande förstå, att inga hinder kunde
hota dess utförande. Men det oväntade inträffade. Det visade sig från
början omöjligt att fylla fullmaktsutskottet, som var avsett att fungera som exekutionspluton, med pålitligt folk. Och under dess förhandlingar visade sig de smärre staternas opposition allt starkare.
Planen måste överges. Det föreföll först, som frågan om den abessinska regeringens folkrättsliga status i stället skulle hänskjutas till
Haagdomstolen. Men även detta förslag förkastades: om hänvändelse
skedde, återstode ändå spörsmålet, hur man i Geneve skulle ställa sig
till abessinierna, medan man avvaktade orakelspråket från Haag. Så
slöt hela intrigen i ett debacle för västmakterna, negus’ befullmäktigade togo plats i folkförbundspalatset, och italienarna uteblevo.
Det inträffade kan ses ur flere synpunkter. Det råder intet tvivel
om att det för de exneutrala staterna, vilkas säkerhet otvetydigt krä-
ver ordnade folkrättsliga förhållanden, tedde sig som en hjärtesak
och ett reellt intresse att hindra ett sådant prejudikat som en medlemsstats uteslutning, emedan dess territorium helt eller delvis ockuperats av en fördragsbrytande angripare. Ur denna synpunkt talade
Holland och de nordiska staterna Abessiniens sak.
Men – vad är värdet av denna demonstration~ De abessinska delegaterna hava bevarat säte och stämma i Geneve, men Abessiniens
reella läge har på intet sätt iinrlrats. Italienarna bereda sig att an- 649
Dagens frågor
gripa Gore, och engelsmännen komma ej att låta hindra sig i sitt
uppsåt att bringa frågan ur världen genom den abessinska regeringens
dödförklaring. Härom lämnas klart besked genom hemkallandet av
den brittiske konsuln i Gore under åberopande av de kaotiska förhållandena därstädes. Abessiniens sak har man sålunda på intet sätt
främjat genom demonstrationen i Geniwe, och sedan man Mussolini
till behag slopat sanktionerna, låg väl detta också utom förbundets
räckvidd. Hur litet man är beredd att visa en bestämd hållning mot
Rom, visas för övrigt av att den italienska delegationen, trots det
senaste årets händelser och trots sin egen frånvaro, hedrades med
en av vicepresidentsposterna i församlingen. Den enda reella betydelsen av Abessiniens kvarstannande i folkförbundet är, att det kan försvåra en försoning mellan Italien och västmakterna och driva Mussolini än närmare Hitler. En dylik utveckling 1mn kanske underlätta
uppkomsten av ett europeiskt jämviktsläge i sUillet för den supremati, som sedan 1918 utövats av segermakterna. Men detta var säkerligen ej avsikten med beslutet.
Ett annat förhållande, som bort stämma de exneutrala betänksamt,
är, att beslutets ivrigaste tillskyndare var Litvinov. Hans motiv iiro
fullt klara. Det ligger helt i Rysslands intresse att göra allt för att
hindra en utjämning mellan Europas fyra stormakter, vilken skulle
beröva Moskva dess utslagsgivande roll och resa en damm mot dess
världsrevolutionära planer. Dessutom ville Ryssland undvika ett
prejudikat, som inom en mycket nära framtid kunde bliva ödesdigert
för dess skyddslingar, de halvkommunistiska regeringarna i Madrid
och Barcelona. Hr Litvinov spelade sitt spel väl och tog hem det. Om
det låg i de exneutralas intresse att assistera honom, är en annan
fråga, hur angeläget det än måste te sig att slå vakt om folkrätten.
Om den abessinska frågan dominerade Genevemötets första dagar,
har den spanska tragedin officiellt synts föga till. Madrids utrikesminister tog visserligen upp den i generaldebatten, men hans anfö-
rande rönte ingen anklang, och hans försök att nyttja N. ]~. i kampanjen mot Tysklands, Italiens och Portugals hållning till det spanska inbördeskriget avvisades. Händelserna söder om Pyreneerna få
troligen fritt utveckla sig till det allt sannolikare resultatet: den nationella resningens seger. Francos och Molas långsamma men säkra
framryckning, San Sebastians och Toledos erövring, den tilltagande
förvirringen på vänstersidan tala sitt klara språk. Ytterst belysande
är utvecklingen på engelskt håll. I en moderatkonservativ, regeringen
synnerligen närstående tidning som Daily Telegraph bliva sympatierna för den nationella resningen allt varmare, medan de fruktansvärda avslöjandena från det röda skriickviildet i Madrid och Malaga
intaga en allt större plats. Att man i London räknar med Francos
seger, är tydligt. Det återstår att se, hur den bräckliga folkfrontregimen i Paris kommer att bära denna fruktansvärda prestigeförlust.
Skulle vänsterstyrelserna både i Spanien och Frankrike störta samman, skulle detta väl knappast undgå att utöva en djupgående inverkan på stämningsläget i de återstående parlamentariskt styrda sta- 650
Dagens frågor
terna. De energiska försöken på den yttersta vänsterflygeln i Frankrike att driva Blum från noninterventionspolitiken, sedan den visat
sig lända Madrid till skada, kunna ännu sätta Europas fred i fara.
Moskvas provokatoriska framstöt mot de med Franco sympatiserande
makterna har i högsta grad skärpt lägets allvar.
Genevemötet liksom de därmed samtida viiridshändelserna – Niirnbergtalen och deras ryska genljud, de spanska förvecklingarna, den
japansk-kinesiska spänningen – hava givit dem, som till iiventyrs
iinnu skulle vara i bebov därav, en ny påminnelse om de storpolitiska
motsättningarnas oerhörda skärpa, krigsfarans överhängande art
och risken, att Nationernas förbund i en sådan kris göres till ett värdefullt redskap för den ena maktgrupperingen. Under sådana omständigheter är det iignat att väcka allvarliga bekymmer, att SverigeR
regering – Rom dock får förutsättas ha handlat i samförstånd med
de övriga nordiska och exneutrala staterna – ej ansett sig kunna avhöja att ånyo inträda i folkförbundsrådet Danmarks roll vid rådets
behandling av den tyska upprustningen och av inmarschen i Rhenlandet visar, i vilken svår ställning ett rådsmandat placerar en neutral mindre stat under en dylik kris. Hur ett votum än formuleras,
riskerar man att stöta endera parten, i värsta fall båda.
För en realistisk betraktare står det utan vidare klart, att nya
tyska aktioner av samma art som de bägge omtalade ej ligga utom
det möjligas gräns under den period, då Sverige tillhör rådet. Hr
Sandler kommer då i samma svåra situation som på sin tid dr.
Munch. Den nya tyska realpolitikens metoder å den ena sidan, folkförbundsrådetR formaljuridiska, från billighetsskäl och praktiskpolitiska grunder gärna fria sätt att handlägga dylika frågor å den
andra, göra, att rådsmakterna kunna tvingas att helt underkänna
den tyska ståndpunkten. Därmed riskerar den svenska regeringen
att nödgas tillfoga de för oss livsviktiga goda förbindelserna med
’fyskland svåra skador utan att Sveriges verkliga intressen på något
sätt behövt giva anledning därtill. Saken göres än allvarligare av
att flere av de konfliktämnen, som i första hand kunna tänkas –
Danzig, Memel, den tysk-ryska spänningen – äro östersjöfrågor, där
vår ställning redan i och för sig är ömtålig.
Det kan anföras goda sk~il för att Sverige kvarstår i Nationernas
fiirbund, Uven sedan detta numera utvecklats till en vrångbild av
vad det en gång var avsett att bliva. Möjligen har det också förefunnits tvingande skiil, som förmått oss taga på oss de stora och konkreta risker, som ett medlemskap i förbundsrådet innebär för en
östersjöstat. Men det är nästan ofattbart, varför vi å sistone låtit
insiitta oss i den rådets specialkommitte, som behandlar vissa ömtåliga Danzigfrågor. Diirigenom hava vi, trots att vi på intet sätt
kunde tvingas därtill, låtit oss inblandas i den kanske farligaste av
alla de frågor, Rom förbundet handlägger, ett spörsmål, som dessutom av geografiska skäl är speciellt riskabelt för Sverige. Har utrikesnämnden verkligen blivit hörd rörande detta farliga hedersuppdrag?
G51
Dagens frågor
Vår utrikespolitik erinrar för närvarande i vissa avseenden om
Sveriges kurs mellan Krimkriget och 1870. Å ven då trodde man sig
kallad att som förkämpe för en ide uppbära en betydande roll i europeisk politik. skandinavismen intog då i viss mån samma plats som
nu Geneveromantiken. Å ven då löpte man risk att utnyttjas av
andra makter för syften, som voro främmande för Sveriges intressen,
medan man själv i god tro följde sina höga ideal. Även då voro den
svenska pressen och opinionen högst ensidigt underrättade om de
verkliga strömningarna och maktförhållandena ute i världen och
närde en naiv övertro på västmakternas styrka och statskonst. Då
undgick Sverige endast med nöd och efter svåra förödmjukelser att
inblandas i en blodig konflikt för intressen, som ej voro våra. Troligen saknas nu en motsvarighet till Bismarck, den faktor i spelet,
som svensk 60-talsopinion så groteskt felbedömde. Men å andra sidan torde Napoleon III och Palmerston, vilkas storhet så överskattades i Carl XV:s Sverige, knappast hava något att frukta av en jämförelse med monsieur Blum och mr. Eden. Ej ens de behjärtade samfund av Polens och Tjerkessiens vänner, som i mitten av 1800-talet
försvårade vår utrikeslednings arbete, behöva nu sakna motsvarighet. Att professor Segerstedt återfinnes i den nyss med ett sällsynt
olämpligt manifest framträdda »Spanienkommitten», lärer ej förvåna
någon – den kan ingen omdömeslöshet eller smaklöshet från det hållet
längre göra. Men det är upprörande, att Göteborgs stadsfullmäktiges
ordförande och en professor i nationalekonomi kunnat siitta sina
namn under dylika ansvarslösa utmaningar. Man kan endast
hoppas, att en kommande hävdatecknare ej får skäl att skildra även
1930-talets svenska utrikespolitik under rubriken »Illusioner och verklighet».
På det engelska konservativa partiets kongress för någon vecka
sedan antogs med stor majoritet en resolution, som med tydlig hänsyftning bland annat på folkförbundet gav uttryck för allvarliga
bekymmer inför den tilltagande praxis, att utrikesministern själv å
främmande ort uppträdde som talare eller ledde förhandlingar, som
förr skulle tillkommit yrkesdiplomater. Det är klart, att så länge
andra stater företrädas av regeringsmedlemmar, är reciprocitet å vår
sida oundviklig. Men försiktighet är nödvändig. Geneveatmosfären
har vid flere tillfällen visat sig kunna på ett egendomligt sätt berusa
dem, som en längre tid insupit den, och för dem bortskymma de intressen, som de i första hand satts att vårda. Det är en smula oroväckande, när Blum nämner Sverige vid Rysslands och Lilla ententens sida bland de stater, med vilkas ombud han haft tillfredsställande
överläggningar.
Obrottslig neutralitet inför de europeiska motsättningarna, vaket
iakttagande av händelserna kring Östersjön, största möjliga varsamhet i det för våra intressen främmande spelet i Geneve och, f1;amför
allt, ett snabbt utbyggande av våra försvarsmedel borde vara de enda
riktlinjerna för svensk statskonst. Även inom ramen för ett sådant
program behöver Sverige ej svika sin uppgift i det mellanfolk- 652
Dagens frågor
liga samarbetet. För nationellt inställda kretsar med kännedom om
de senaste årtiondenas europeiska historia är det en viktig uppgift
att med lojal men vaken kritik följa den nya regeringens utrikespolitik. På intet område kan det så lätt inträffa, att både regeringen
själv och allmänheten finna sig ställda inför ett fait accompli.
Regeringskrisen När Finlands nyvalda riksdag den l september
i Finland. samlades, väntade man att ministären Kivimäki
skulle ställa sina platser till förfogande för möjliggörande av regeringsbildning på bred, parlamentarisk bas. Hr Kivimäkis parti –
framstegspartiet – hade lidit ett svårt valnederlag och var dessutom inom sig splittrat, vartill kom att oppositionen på alla håll
vuxit. Men regeringen, som i nära fyra år kommit tillrätta utan
egentligt parlamentariskt stöd, hoppades synbarligen kunna regera
vidare såsom förut, d. v. s. med från fall till fall skiftande riksdagsmajoritet.
Detta var emellertid ett misstag. De två största partierna hade
tröttnat vid leken. Av olika orsaker önskade såväl socialdemokrater som agrarer regeringens avgång. Och svenskarnas tidigare överflyttning till motståndarnas läger accentuerades, då uppgifter i september kommo ut om regeringens planer i universitetsfrågan.
Tillfälle till samling av oppositionen lät icke vänta på sig. I
mediet på september fick tidningspressen kännedom om tvenne promemorior, vilka den politiska polisen, i Finland benämnd Detektiva
Centralpolisen, utarbetat rörande kominterns hemliga verksamhet.
I promemoriorna framhölls att komintern beslutit följa en ny taktik, i det att dess män skulle nästla sig in i olika organisationer för
att under täckmanteln av arbete för liberala eller socialistiska ideal,
t. ex. mot fascismen och dödsstraffet, för de medborgerliga rättigheterna o. s. v., insmyga kommunistiskt tänkesätt och kommunistiska
ideer i olika samhällskretsar. I anledning härav gav Detektiva Centralpolisen i promemoriorna en vidlyftig expose över alla de föreningar, som kunde misstänkas som härdar för dylik kommunistisk
propaganda och uppräknade härvid en mängd organisationer, som
arbeta i frisinnad eller vänsterradikal riktning, politiska, litterära,
humanistiska sällskap, ja t. o. m. bok- och filmklubbar m. m. Och
det gavs noggranna personuppgifter angående alla dessa sammanslutningars grundare och styrelsemedlemmar. Indirekt beskylldes så-
lunda ett hundratal oförvitliga medborgare för, må vara ofrivillig,
kommunistisk propaganda. Listan inkluderade jordbruksminister Jutila, en annan regeringsmedlems hustru, ett tiotal riksdagsmän, bland
dem flertalet borgerliga, minst lika många universitetslärare o. s. v.
Den upplysta allmänheten stod handfallen. Man frågade sig om
verkligen en sådan grad av dumhet och omdömeslöshet kunde existera inom den institution, vars verksamhet dock mera än andra
fordrade takt och omdöme, att man ägnade sin tid åt undersökning
rörande dessa över alla tvivel höjda ideella sällskap, och om man
verkligen misstänkte de i promemoriorna nämnda personerna för
653
Dagens frdgor
mottaglighet för rysk propaganda. :Man fordrade omedelbara åtgiirder. Endast IKL:s och samlingspartiets tidningspress frossade i promemoriornas detaljer, jublande över att praktiskt taget alla i landet
utom den yttersta högern kommit i misstlinklig dager.
Ilegeringen mtirkte ej genast faran. Im·ikesminister Puhakka besvarade ett spörsmål om saken i riksdagen med urskuldanden: p:·omemoriorna voro icke till sin ordalydelse slutligt avslivade, polischefen hade varit på ledighet, ett misstag hade hegii.tts niir promemoriorna inHimnats till domstol och sålunda nått offentligheten, de
personer och organisationer som nämnts voro ingalunda beskyllda
för kommunism, det var endast nödvändigt att man hade noggranna
UPl)gifter om dessa föreningar o. s. v. Mot detta ~.;var, diiri lästes
mycket litet ogillande över polisens verksamhet, reagerade opinionen
hiiftigt. ,Jordbruksminister J utila ansug Hig okollegialt behandlad
ocl1 gick, och i riksdagen förbereddes från åtminstone två håll interIJellationer, vilka med visshet fört till ett förkrossamle nederlag för
regeringen, minst 4 /o av riksdagens medlemmar skulle oh(•tingat hava
röstat emot densamma.
Hr Kivimäki manövrerade in i det sista med utomordentlig skicklighet. Riksdagen behandlade kort innan interpellationerna skulle
inlämnas tvenne lagförslag om förnyelse av stral’flagens kapitel om
lands- och högförräderi. Då det syntes troligt att dessa förslag icke
skulle bliva godkiinda, gjorde hr Kivimiiki oviintat av dem förtroendefråga. Riksdagen lät sig överrumpla, lagarna fiilldes med
obetydlig majoritet och med dem regeringen. Hr Kivimiiki kundP
nu peka på att han stupat i kampen för landets skyddande mot landsoch högförräderi samt slapp smäleken och clet förkrossande nederlag, som väntade vid behandlingen av Detektiva Centralpolisens pronwmorior.
Den nya regeringens bildande mötte stora svårigheter. I riksdagen farms en stark opinion för en allmän samling på demokratisk
och parlamentarisk bas, d. v. s. en regering av socialdemokrater, agrarer, svenskar och framstegsmän. En sådan regering skulle hava
disponerat över 165 av riksdagens 200 röster. Men president Svinlwfvud viigrade att taga socialdemokraterna med, även som minoritet i en borgerlig regering. Han önskade i stället en borgerlig samlingsregering, bildad av agrarer, svenskar samt framstegs- och samlingspartierna. Dessa skulle hava disponerat över 101 röster. ’l’rots
att den senare kombinationen tedde sig om möjligt ännu brokigare
iin den förra åtog sig riksdagens talman, agraren Kallio, att göra
ett försök. Det visade sig emellertid genast att de andra partierna
ej önskade få samlingspartiet med, dess demokratiska sinnelag befanns icke pålitligt, men partiets medverkan ordnades dock genom
att två personligen oklanderliga fackministrar från samlingspartiet
inträdde i regeringen. Då agrarerna icke avstodo från att regeringsprogrammet skulle upptaga universitetets förfinskning blevo svenskarna utanför. President Svinhufvud vägrade först godtaga hr
Kallios lista utan svenskar – den upptog n io agrarer, tvenne fack- 654
Dagens frågor
ministrar från samlingspartiet och två medlemmar av framstegspartiet – men gav sedan efter och hr Kallio kunde träda till.
Den nya regeringen har en smal parlamentarisk bas, 60 röster sammanlagt, möjligen 20 till från samlingspartiet. Dess personsammanrsätning är ej stark, mest riksdagsmän av den vanliga typen, visserligen triinade i utskott och plena – och även på ministertauburetter
-men sakligt svaga.
Den märkligaste omständigheten i samband med den nya regeringens tillkomst iir utrikesministerportföljens överlämnande till
Finlands minister i Geneve, Rudolf Holsti. Efter 14 års paus intag·er denne äter en plats, till vilken han under de första självstiindighetsåren ansågs sjiilvskriven. Sedan Holsti åren 1919-1922 drivit en
utpräglad baltisk orienteringspolitik föll han 1922 på det s. k.
Warschau-avtalet, som avsåg defensiv allians mellan Finland och
Polen. Denna utnämning betyder dock ingen ändring i Finlands utrikespolitiska orientering. I regeringsprogrammet stiges uttryckligen,
att hr Kivimälds och Hackzells skandinaviska politik skall fullföljas. Den förre försvarsministern Oksala blir dessutom kvar som fackminister, och det är allmänt bekant att hans andel i Finlands beslutsamma anslutning till de nordiska staterna 1935 icke var ringa. SintJigen har väl också hr Holsti lärt sig något sedan 1922.
Alltför långlivad blir regeringen Kallio knappast. Socialdemokraterna äro i opposition, likaså svenskarna, och dessa två partier bilda
redan ensamma för sig majoritet i riksdagen. Men givetvis kommer regeringen att bedömas efter sina handlingar, icke efter program eller sammansättning. Senast omedelbart efter presidentskiftet den l mars 1937 kan man dock vänta ny regeringskris. Endast
ett under kan hålla regeringen kvar till nästa höst.
Näringslivet Med stolthet peka vi svenskar på vår folkrepresentaoch politiken. tion i ett hänseende: den utgör intet »advokatparlament» som mångenstiides på kontinenten och än mer i U. S. A., där
för några år sedan 60 procent av ledamöterna av representanternas
hus voro advokater, utan den inrymmer äkta företrädare för bönder,
industriarbetare och lantarbetare, medelklassen med flera liknande
grupper. Förhandlingarna få därigenom icke alltid, riittare sagt
mycket siillan, någon akademisk prägel, frasealogien blir mycket
okonstlad eller Btereotypt uppstyltad o. s. v. Men det är ändock en
folkrepre8entation i ordets egentliga mening, en samlingspunkt för
vad som direkt rör sig på folkdjupet i alla samhällslager. Någon
önskan att rubba denna riksdagens ursprungliga karaktär kan ej
förefinnas.
Likviii måste man med starkt beklagande konstatera, att den rent
numerära principen vid valen lett till en underrepresentation av
viktiga intressen. En representation, som i sig upptar alla intressen
är en utopi i en på allmänna val grundad demokrati. Men obestridligen kunna många grupper anmäla sitt missnöje; motoristerna ha ju också hotat med att bilda ett eget parti. Ett sam- 655
Dagens frågor
hällsintresse framträder härvid främst: näringslivet och företagarevärlden. Det är allom bekant, hur dess företrädare i riksdagen
alltifrån borgareståndets tid och sedan bruksägarnas gamla första
kammare upphört successivt reducerats i antal. Ett i dagarna utkommet, av professor Axel Brusewitz redigerat arbete, »Studier över den
svenska riksdagens sociala sammansättning» – vilket i ett antal uppsatser på ett ingående och synnerligen intresseväckande sätt statistiskt klarlägger yrkesfördelningen och andra sociala faktorer bland
riksdagsmännen alltifrån frihetstiden – lämnar åtskilliga siffror, som
äro talande för utvecklingstendensen. Vi skola här blott hålla oss
till de större företagarna, alltså bruksägare, grosshandlare, direktö-
rer för banker eller större företag. I första kammaren funnos 1870
28 dylika större företagare, år 1910 37 och år 1930 14; i den nästa år
sammanträdande .första kammaren är antalet ungefär detsamma. I
andra kammaren äro samma siffror 1867 21, 1876 22, 1885 25, 1897 19,
1906 23, 1912 15, 1922 11, 1933 10 och 1936 9. Yrkesbestämningen eller
rättare sagt uppdelningen i större eller mindre företagare kan givetvis ibland vålla svårigheter, men tendensen är ostridig. Efter den
allmänna rösträttens införande har riksdagen alltmer fått undvara
de insikter, som industriens och handelns män äga och företräda.
Åtskilliga andra riksdagsmän, i synnerhet då nationalekonomer och
en del representanter från ämbetsmannaståndet med uppdrag inom nä-
ringslivet, göra givetvis sakkunskapen inom det industriella och merkantila området något större än ovannämnda siffror ange. Likaså
kan den ifrågavarande saltkunskapen ännu så länge anses relativt
väl företr~idd i första kammaren, särskilt då inom högerpartiet med
10 representanter för ifrågavarande intressen av 45. Men siffrorna
för andra kammaren äro verkligen föga imposanta. Av de nio invalda representera fyra industrien (Erik Nylander, Sven Lundberg,
De Geer i Lesjöfors och Åqvist) och två köpmiinnen (Lithander och
Henriksson); av de övriga är en försäkringsdirektör (Hellberg), en
f. d. flottningsdirektör (Sandström i Nyland) och en systembolagschef (Bergwall). Att antalet är så ringa är ej uteslutande att tillskriva de borgerliga motgångarna i valen. Av de nämnda stoclo blott
tre på absolut säker plats (Nylander, Bergwall och Lithander); trots
listkonkurrens kunde även ytterligare två betraktas som tiimligen
givna (Åqvist och Sandström). Om högern med samma uppdelning
av rösterna mellan stridande listor som den 20 september hade hållit
de elva mandat, som partiet brutto förlorade, skulle blott ytterligare
två representanter för här ifrågavarande intressen ha valts; i övriga kretsar synas endast tre företagare ha kommit närmast i röstetalet. Av folkpartiets kandielater stodo över hela landet blott ett
par tre företagare närmast att bli valda, diiribland f. handelsminister
Elof Ericsson, som med ungefär 1,000 röster föll igenom mot hr Olsson
i Rimforsa. De företagarenamn, som bondeförbundet här och var
presenterade i den rikliga sorteringen av listor, samlade aldrig något
röstetal att tala om. Läget framgår kanske biist, om man siiger, att
utanför de tre rena stadsvalkretsarna (Stockholm, Göteborg och fyr- 656
Dagens frågor
·stadskretsen) narmgsmän sänts till riksdagen blott från tre kretsar
av 25 eller av ungefär var åttonde krets.
Näringslivets representation är ett allvarligt problem inom demokratien. Att döma av de uppgifter, som prof. Brusewitz sammanfattningsvis lämnar uti det citerade verket, är undanträng-andet av företagarna icke något siirfenomen för Sverige; sålunda sitta i norska
stortinget bland 150 medlemmar blott 11 större företagare. Det är
icke lätt att ange en lösning, ty jordbrukare, medelklass, kyrka och
skola o. s. v. ha samma legitima intressen att bli företrädda. Lösningen
blir icke heller lättare, när man vet, att de flesta direktörer – och
många gånger de allra dugligaste – ej anse sig ha tid att sitta i riksdagen, väl ofta ej heller ha ro att läsa in de oerhörda hixor, som offentliga utredningar, propositioner, motioner och utskottsutlåtanden tillsammans utgöra. Så många intressen som trängas inom de borgerliga partierna och ha rätt till mandat, kan näringslivets representation under nuvarande förhållanden icke gärna bli en fråga om kvantitet utan blott och främst om kvalitet. En jämförelse mellan olika
yrkesgrupper är givetvis principiellt antastlig, eftersom en riksdagsman i första hand är folkrepresentant, ej yrkesrepresentant, men man
kan ändock till jämförelse med de nio företagarna niimna, att den
nya andra kammaren inrymmer elva järnvägstjänstemän av högre
eller lägre grad samt åtta skollärare. Problemet om näringslivets
representation blir desto viktigare, som hela politiken i oerhörd grad
))materialiserats». Det mesta riksdagsarbetet kommer säkerligen att
kretsa kring ekonomiska och näringspolitiska problem. Därför ha
näringslivets män en oändligt mycket mer krävande uppgift att fylla i
riksdagen nu än under den från statstvång idylliskt fria tid, då bruksägarna voro så talrika och så bestämmande. På den tiden funnos f. ö.
få eller inga arbetare att möta i debatterna och voteringarna, medan
socialdemokraternas fackföreningsledare i allt större utsträckning
numera fylla kamrarna; fackföreningarnas ombudsmän samt nuvarande eller f. d. kroppsarbetare dominera f. ö. numera så starkt vid
nyvalen, att det akademiskt intellektuella inslaget i socialdemokraternas riksdagsgrupp fått alltmer maka åt sig. Den allmänna rösträttens oförmåga att skapa en efter samhällsintressenas vikt allsidigt
avvägd representation kan i li:ingden bli en allvarlig stötesten för
riksdagen själv, om ej på annat sätt så därigenom att andra former
för näringslivets delaktighet i samhällsbesluten tvinga sig fram till
förfång för riksdagens maktställning. Alldeles oberoende härav måste
man med ett vemod se, att en så oundgänglig samhällsgrupp som företagarnas börjar nästan utplånas i kamrarna. Den har dock skänkt
vår politik sådana namn som Thore Petre och C. F. W aern, Andre
och Knut Wallenberg, Christian Lundeberg och Hugo Tamm, Carl
Swartz och Arvid Lindman.
Höstens mili- De Hyligen avslutade manövrarna i Gästrikland ha
tära övningar. liksom övningarna i fjol i Skåne tilldragit sig stor
uppmärksamhet. Detta intresse från allmänhetens sida, på övnings- 657
Dagens frågor
orten markerat genom närvaron ej blott av ett flertal riksdagsmän
och representanter för olika samhälleliga organ utan även av talrika åskådare från olika befolkningslager, kan i sin mån utan tvivel
anses vara ett kriterium på den förändrade uppfattning rörande försvarets nödvändighet och betydelse, vilken omsider genomträngt allt
vidare skikt. Samtidigt som å ena sidan konstateras denna nya
atmosfär, i vilken övningarna försiggå, bör å andra sidan med
tillfredsställelse annoteras, hurusom numera från militärt håll möjligheten för allmänheten att följa övningarna och förstå deras innebörd på allt sätt underlättas – ett tecken bland många andra på
den allt starkare strävan att bryta isoleringen och infoga försvarsmalden på rätt plats i samhället. För truppförbanden bli dessa övningar därigenom ej blott en examen rigorusum inför den högsta
militära ledningen utan även en offentlig examen, där allmänheten
kan göra erfarenheter och draga slutsatser rörande försvarsmaktens
tillstånd och behov.
I år kom av många skäl den luftförsvarsövning, vilken föregick
armefälttjänstövningen – som gamla tiders höstmanöver numera kallas – att tilldraga sig största uppmärksamheten, liksom den även
gav de allvarligaste tankeställarna. Årets luftförsvarsövning hade
nämligen en i flera avseenden ny karaktär. Vid övningarna i fjol i
Skåne lades huvudvikten vid angrepp mot och försvar av militära
anstalter. I år däremot inriktades anfallsflygets verksamhet främst
mot de stora industriföretagen inom övningsorten, d. v. s. Giivletraktens och Dalälvstråkets för landets näringsliv viktiga industrier.
Luftförsvarsövningen blev härigenom en åskådningsundervisning
rörande nödvändigheten av det s. k. civila luftskydd, vi iinnu så gott
som helt sakna.
Vid generalstabschefens genomgång efter övningarnas slut, åhörd
bl. a. av en stor och intresserad krets framstående industrimän, gavs
också en i all sin knappa kärvhet mycket belysande och till eftertanke manande bakgrund till händelseförloppet. Därvid påpekades,
att vårt land visserligen i flera hänseenden är självförsörjande men
att ett väsentligt villkor för detta gynnsamma Higes vidmakthållande
även vid krig är, att produktionen kan fortgå någorlunda ostörd
och att distributionen inom landet kan funktionera. Det underströks,
att om icke det härför erforderliga skyddet för produktionskällorna
och kommunikationerna skapas, så äger en motståndare, som förfogar över ett starkt flygvapen, med all sannolikhet förutsättningar
att ganska snabbt frambringa ett krigsläge, som kan medföra ödesdigra följder. Det klarlades vidare, att denna krigföringsform
uppenbarligen är desto mer sannolik ju mindre risker, som väntas,
och ju lättare målet kan nås att bryta vårt lands motståndskraft.
Stor vikt måste därför ägnas allt som kan sammanfattas i begreppet
hemortens luftförsvar.
Det primära i detta försvar kommer alltid – erinrades det – att
utgöras av krigsmakten, särskilt av dess flyg och luftvärn. Men
flyget förmår endast åstadkomma en viss, fast naturligtvis synner- 658
Dagens frågor
!igen eftersträvansvärd minskning av intensiteten och kraften i fiendens bombangrepp. Luftvärnsartilleriets verkningsmöjligheter åter
äro i sin tur begränsade till de orter, där det är grupperat. Sådant
artilleri för hemortens skydd är f. n. praktiskt taget obefintligt. Även
efter genomförandet av den nya försvarsordningen kommer tillgången att medgiva ett skydd enbart av Stockholm och flygets bakre
baser. För landet i övrigt står luftvärnsartilleri till förfogande
endast i den mån de rörliga luftvärnsbatterierna icke tagas i anspråk för armens behov, den uppgift för vilken de i första hand avsetts. Men även i de undantagsfall, då dessa rörliga batterier kunna
användas för hemortsförsvar, kan blott ett fåtal platser erhålla artilleriskydd.
Genom ett mycket allmänt och intresserat deltagande i den avslutade övningen både från civila myndigheter och från ortens industrier, vilka nedlagt icke oväsentliga kostnader på luftförsvarsåtgiirder, hava säkerligen åtskilliga värdefulla erfarenheter inhöstats rö-
rande de mångskiftande frågor, vilka måste besvaras, då det gäller
att giva fasta former åt rikets luftförsvar – i all synnerhet det civila luftskyddet. Övningen torde ha givit så mycket starkare impulsar härtill som helt säkert alla i densamma deltagande fått ett
nedslående intryck av rådande brist på effektiva försvarsmedel mot
anfall från luften. För envar stod uppenbar den gapande lucka i
vårt luftförsvar, som frånvaron av luftvärnsvapen till hemortens
skydd utgör. Fylles icke denna lucka medan tid är, ökas ögenskenligen – som generalstabschefen framhöll – vårt lands risker under
den farofyllda period, vi nu genomleva. Det ifrågasattes med skäl,
om det icke blir nödvändigt att finna någon form för att på frivillighetens väg söka i största möjliga utsträckning fylla de mest påtagliga bristerna. Berättigade erinringar kunna givetvis resas mot ett
sådant förfaringssätt. Det ligger dock, påpekades det, en påtaglig
fara i dröjsmål. Och sannolikt är det också så, som generalstabschefen antydde, att statsanslag knappast kunna påräknas inom närmaste framtid.
Om sålunda under luftförsvarsövningen på ett hart när skrämmande sätt konstaterades den farligaste luckan i vår nya försvarsordning, gåvo å sin sida armefälttjänstövningarna vid handen den nya
försvarsreformens nödvändighet för att fylla den gamla härordningens luckor i vad gäller möjlighet att organisera operationsdugliga armeförband. Ännu ha verkningarna av den nya härordningen
ej hunnit göra sig gällande i personalhänseende. Klart framstod
därför nu som tidigare, hur föga de på 1925 års grund rekryterade
regementena – särskilt vid infanteriet- göra skäl för namnet regementen ens under repetionsövningarna, trots att dock flera årsklasser
då äro inkallade. Till det som för armens operationsduglighet är det
väsentliga, nämligen truppförbandsutbildning och truppföring med
närmelsevis fältstarka förband, givas ytterligt små möjligheter inom
1925 års härordning. Under fälttjänstövningarna har det därför icke
varit görligt att låta samtliga infanteriregementen omfatta de tre
659
Dagens frågor
bataljoner, reg·ementet normalt skall bestå av. För att uppnå detta
antal vid åtminstone flertalet regementen krävdes sammanslagning
av förband från flera förläggningsorter. Och trots dessa sammanslagningar ägde förbanden långt ifrån fältstyrka. Nämnda omständigheter göra det f. n. omöjligt att giva högre och lägre befälhavare
den rutin i truppföring inom större ram, som måste vara a och o
i fredsutbildningen. ·
Vid armen äro förhållandena i detta hänseende icke jämförbara
med de båda andra försvarsgrenarna. Vid dessa representera krigsfartyget respektive flygmaskinen en färdig stridsenhet, inom vilken
alla de faktorer äro förhanden, vilka tillsammans konstituera just
en dylik stridsenhet och sålunda alltid ge befälhavaren möjlighet
att förvärva den rutin och erfarenhet, som fordrades för enhetens
förande. Icke så vid armeförbanden. Där växlar strukturen med
personalstyrkan. Det är en väsentlig skillnad mellan att föra ett
mer eller mindre reducerat och ofullständigt utrustat eller ett fältstarkt och fältmässigt rustat förband. Både för den enskilde mannen och – framförallt – för befälet ger uppträdandet i fältförband
en helt annan bild och erfarenhet än då förbanden blott iiro embryonala. Det största tekniska kunnande och den största teoretiska förmåga att operera vid krigsspelsbordet kunna icke ersätta den praktiska rutin, som förvärvas vid uppträdande i fulltaliga förband under fältmässiga förhållanden. Även med den starkaste fantasi kunna
icke röda skärmar och fingerade enheter ersätta realiteter.
Då den nya härordningen till fullo genomförts, inträder en bestämd förbättring i dessa med hänsyn till armens operationsduglighet vitala förhållanden genom de ökade möjligheter, utvidgade befälskadrar och större värnpliktskontingenter komma att giva. Läggas härtill den större materieltillgång, de beviljade engångsanslagen så småningom avsätta, och den förbättrade utbildning, ökningen av tjänstgöringstiden för infanteriet kommer att medgiva,
finnes alltså all anledning förvänta, att de stora fälttjänstövningarna i framtiden skola giva ökat utbyte i fråga om den truppförbandsutbildning, som är av grundläggande betydelse för armens användbarhet. Facit av de nu hållna övningarna, liksom av tidigare,
bestyrker sålunda, huru nödvändig försvarsreformen har varit. Men
det får heller icke glömmas, att det tar tid, innan densamma hinner
lämna här berörda organisatoriska och taktiska resultat. Då man
ser de mörka molnen över Europas horisont, må man blott hoppas,
att denna tidsfrist förunnas oss, liksom också att luckorna i vårt
försvar härunder hinna fyllas.
Abortförbudet i Medan det i Sverige på visst håll ivras för infö-
Sovjetryssland. rande av legaliserad abort, avskaffas i det stora fö-
regångslandet Sovjetryssland med ett slag den statliga aborten. Den
har utdömts som farlig både för individ och folk, ur både fysiskmedicinsk och moralisk-samhällelig synpunkt.
När den leninistiska revolutionen genomfördes i Ryssland, stod
660
Dagens frågor
kvinnans frigörelse som en av de första punkterna på dagordningen.
Formerna för äktenskaps ingående reducerades till en enkel registrering på ett kontor och lika lätt gick det att upplösa det. Familjen
var grundad på privategendom och skulle därför bort. Om en kvinna
icke ville föda barn skulle hon icke tvingas till det. Men den nya
staten skulle se till, att hon icke råkade i händerna på kvacksalvare
– därför inrättades statliga abortarier, där fosterfördrivning utförtles av erfarna läkare.
Det antal kvinnor, som begagnade sig av möjligheterna till abort,
var mycket stort. Enbart i Moskva utfördes varje månad mellan
12,000 och 13,000 aborter, eller i runt tal årligen 160,000. Utvecklingen
var icke direkt tilltalande för de sovjetryska herrarna, ty slagordet
för dem de sista åren har varit att genom en kraftig folkökning
skaffa nya möjligheter för Sovjetunionens försvar mot imperalism
och fascism. Då aborterna icke godvilligt kunde avskaffas genom
propaganda, som gick ut på att framhäva just dessa fakta, fick man
övergå till ett rent förbud. Den 25 maj 1936 framlades ett lagförslag, som helt förbjöd aborten. I detta citerar man – försiktigtvis
– Lenin, som i grund och botten ansåg aborten som ett samhälleligt
ont. Att den genomfördes efter revolutionen berodde i sin tur på,
att man helt radikalt måste frigioira sig från alla borgerliga fördomar,
som härskat i det tsaristiska Ryssland. Al)orten kom som en ren
följd av revolutionen, var en revolntionsöverdrift. Men nu har tillståndet i Ryssland under den store ledaren Stalin (märk att Stalin
kallas vozjd, »ledare», helt enkelt det tyska »Fiihrer») förbättrats så
pass, att återgångsreformer kunna genomföras. Nu förbjudas aborterna generellt, med undantag för fall, då det föreligger absolut livsfara för modern att framföda barnet. Då har legitimerad läkare rätt
att företaga ingreppet. Sakläget är alltså i våra dagars Ryssland
•letsamma som enligt rättspraxis i Sverige. Den läkare, som efter
den nya lagens ikraftträdande företager abort på sjukhus eller i sitt
hem, dömes till l eller 2 års fängelse, medan kvacksalvare eller lä-
kare, som företager en abort under försvårande omständigheter, få
tre års fängelse. Om någon försöker tvinga en havande kvinna till
abort, dömes han till 2 års fängelse. Denna paragraf är alltså riktad
mot fadern till barnet, eller anhöriga, som anses såsom medbrottsliga. Som jämförelse kan nämnas, att en person i Sverige, som
med kvinnans vilja utför abort och fostret dött eller blivit ofullgånget, skall ådömas straffarbete från 6 månader till 2 år; i annat
fall fängelse i högst ett år. Tvingande av kvinna att låta på sig
utföra abort straffas hos oss med straffarbete från 6 månader till 3
år. Personer, som yrkesmässigt utföra fosterfördrivning, skola vidare hos oss dömas till straffarbete från l till 6 år, om fostret dör
eller blir ofullgånget, eljest till straffarbete i högst ett år.
Enligt den nya lagen får den havande kvinnan ledighet från sitt
arbete 56 dagar före och efter födseln – något som kan behövas i
Ryssland bättre än i något annat land, då den ryska kvinnan i mycket stor utsträckning ägnar sig åt hårt kroppsarbete.
661
46- 36596. Svensk Tid~krift 1936.
Dagens frågor
Den nya lagen, som trädde i kraft den 28 juni, nedbringade genast
antalet aborter i Moskva till ett minimum i jämförelse med de tidigare siffrorna. Så rapporteras för juli i år 700, för augusti 900 lagligt
genomförda aborter. Ett stort antal »förträffliga medborgare» – som
Pravda uttrycker sig – kommer att tillföras landet, därigenom att
den landsfarliga aborten upphävts. Ganska självfallet ha de ickelegala aborterna tilltagit katastrofalt och den sovjetryska pressen
har redan relaterat ett stort antal fall, som kommit till myndigheternas kännedom.
I Pravdas kommentar till abortförslaget förekommer en passus,
som kan vara av intresse för våra svenska abortivrare att studera.
»I de kapitalistiska länderna är aborten förbjuden. Men där äro de
arbetande kvinnorna männens slavar, där härskar det fattigdom och
hunger. Där är abortförbudet ett skandalöst förhånande av kvinnan.
Endast i socialismens land, i det land där den stalinska politikeu
arbetar för kvinnan, i det land där män och kvinnor äro jämlika och
där kulturen och det materiella välståndet fortsätter att växa, kan
man på allvar taga i tu med frågan om kamp mot aborterna.» Skulle
förutsättningarna i det »kapitalistiska» Sverige verkligen vara så-
dana, som Pravdas ledarskribent framställer dem~
Samtidigt som aborten förbjudes i Ryssland stärkes åter familjen.
Genom ett särskilt dekret inskränkas möjligheterna för att erhålla
skilsmässa. Hemmet skall vara grundstommen i det ryska samhällslivet.
Man kan icke undgå att förvåna sig över denna återgång till de
gamla borgerliga formerna. Det är ett slag i ansiktet i synnerhet
på de europeiska radikala kvinnoorganisationerna, som arbeta på att
få aborten legaliserad. De kunna hädanefter icke vänta något stöd
från Sovjetryssland, där man redan insett de faror abortsystemet
medför. Åktenskapets och hemlivets stärkande och abortens avskaffande i Ryssland är att betrakta som ett led i det allmänna förborgerligande som proletärstaten genomgår – det må sedan hur mycket som helst förklaras som ett evolutionsfenomen av kommunismens teoretiker -, ett förborgerligande, som har sin grund i lärdomarna av en teori, omsatt i praktik i ett 170-miljoners folk under
loppet av nära två decennier.
I Sverige har det under det sista året varit ganska tyst på abortfronten. Det ryktades i julas med bestämdhet, att statsminister Hansson ej ville låta den då planerade men för många stötande abortlagstiftningen vila tills efter valen. Söndagsnisse-strix slog säkerligen
huvudet på spiken, när skämttidningen lät en bonde förklara, att
han icke kunde begripa, att befolkningskommissionen och abortutredningen kunde arbeta samtidigt. Känt är, att befolkningskommissionen på sistone varit sysselsatt med att även taga ställning till frågan
att under vissa förhållanden legalisera aborteringen. Det har emellertid uppgivits, att nyheterna från Ryssland alstrat den största betänksamhet även bland kommissionens eldigaste feminister mot tanken att inlåta sig på legalisering efter sociala indikationer. När allt
662
Dagens frågor
kommer omkring, inskränker sig sannolikt kommissionen till sitt
ursprungliga syfte, att befordra folkökningen. Och riksdagen besparas måhända i fortsättningen sådan vidrig fosterfördrivningspropaganda som hr Spångbergs.
Första kam- Utgången av valet till andra kammaren har gjort frä-
maren. gan om majoriteten i första kammaren aktuellare än
någonsin. Vid det ena landstings- och elektorsvalet efter det andra
ha socialdemokraterna även där ökat sin representation. En omedelbar upplösning skulle med all sannolikhet ge dem och de båda radikala arbetarpartierna tillsammans 73 mandat eller alltså i det närmaste hälften. På grund av regeringsfrågans lösning och väl även
eljest torde en sådan upplösning just nu vara utesluten – majoritet
i den gemensamma voteringen få arbetarpartierna ju ändock redan
om ett år. Socialdemokraternas ohejdade och oavbrutna röstökning
skulle under alla förhållanden vid landstingsvalen om två år ha inneburit ett hot mot den knappa borgerliga majoriteten, men deras oerhörda röstmobilisering den 20 september har gjort bevarandet av den
gamla majoritet än osäkrare. Några siffror och tekniska faktorer
skola här antydas ägnade att på sakernas nuvarande ståndpunkt belysa läget.
Redan de grova röstsiffrorna tala sitt tydliga språk. Vid 1932 års
val till andra kammaren vägde det jämnt mellan borgerliga och »röda»
med en aning övervikt för de senare; att denna övervikt ej resulterade
i kammarmajoritet berodde dels på proportionalismens ofullkomlighet,
dels på att kommunisterna gingo utanför den dåvarande kartellen
mellan socialdemokraterna och kilbomskommunisterna, varigenom
deras röster utom i Norrbotten förlorade all betydelse. Vid landstingsoch elektorsvalen 1934/35 avgåvos ungefär 1,051,000 röster på de borgerliga och 1,025,000 röster på arbetarpartierna, varav 884,000 röster
enbart på socialdemokraterna. I år voro de borgerligas röstsumma
1,335,000 och de trenne arbetarpartiernas 1,559,000; socialdemokraterna
ensamma nådde högre röstetal än de borgerliga. (I ovannämnda
siffror har hela tiden bortsetts från nationalsocialisterna.) Det
säger sig självt, att även ett något minskat deltagande från arbetarpartierna vid landstingsvalen -vilket hittills alltid registrerats
– under i övrigt oförändrade förhållanden nu skulle göra deras erövring av majoriteten tämligen sannolik. Blir dessutom erövrandet
av den hägrande överhusmajoriteten en eggande paroll vid 1938 års
val, kan valdeltagandet mera än hittills stimuleras på arbetarpartiernas sida.
Härtill komma tre nya tekniska moment, samtliga ägnade att mer
eller mindre säkert gynna de »röda» partierna.
För det första förskonas socialdemokraterna 1938 från den hittillsvarande borgerliga samverkan, därest den nuvarande koalitionsregeringen då sitter kvar, ett antagande som just med hänsyn till värdet
för socialdemokraterna av den bekanta klausulen i regeringskontraktet om förbud mot annan valsamverkan kan anses mycket plausibelt.
663
46*- 36596.
Dagens frågor
Tre möjligheter kunna i så fall oberoende av lokala avvikelser tänkas:
samtliga större partier, d. v. s. högern, folkpartiet, bondeförbundet
och socialdemokraterna, gå för sig själva; högern och folkpartiet samverka, medan bondeförbundet och socialdemokraterna gå för sig
själva; högern och folkpartiet bilda en kartell, bondeförbundet och
socialdemokraterna en annan – den tredje möjligheten får väl hållas
för mycket otrolig, men bondeförbundet har överraskat på sistone så
många gånger, att den här medtagits. I samtliga fall har förutsatts
att kilbororoare och sillenare samverka; vidare ha de nationellas röster ej medräknats, då dessa endast i något enstaka fall kunnat inverka.
Enligt årets röstsiffror – vilka vid fullständig borgerlig samling
i alla kretsar skulle ha givit till resultat 110 borgerliga och 120 »röda»
– skulle mandatfördelningen i stället för 107 borgerliga och 123 »röda»
ha blivit: enligt första uppställningen 96 borgerliga och 134 »röda».
enligt andra uppställningen 104 resp. 126, enligt tredje uppställningen
101 resp. 129. Av största intresse är tredje uppställningen, d. v. s. tre
karteller, bestående av högern och folkpartiet, bondeförbundet och
socialdemokraterna, kilbororoare och sillenare. Partiställningen skulle
därvid ha blivit högern 44 (nu 44), folkpartiet 25 (nu 27), bondeförbundet 31 (nu 36), socialdemokraterna 118 (nu 112), kilbororoare och sillenare liksom nu 6 resp. 5. Socialdemokraterna såsom det överlägset
största partiet skulle sålunda i en kartell med bondeförbundet favoriseras på bondeförbundets bekostnad. Klart är av dessa beräkningar,
att bondeförbundets utträde ur den borgerliga valsamverkan vid varje
tänkbar kombination medför en dekapitering av de borgerliga. Exc.
Hansson visste sålunda vad han gjorde, när han utformade regeringskontraktet.
För det andra kommer nästa års riksdag tvivelsutan att införa bestämmelser om röstkort, varom redan ett enigt principbeslut föreligger. Ingen beklagar att det orättvist verkande s. k. flyttningsstrecket
därmed förpassas ur svensk vallagsstiftning, men här skall blott konstateras, att detta streck uppenbarligen hårdast drabbat arbetarna,
varför dess avhysning stärker arbetarpartiernas valutsikter.
För det tredje känner sig bondeförbundet på grund av regeringssamverkan säkerligen förpliktat att nästa år fullfölja det vilande
grundlagsförslaget om sänkning av rösträttsåldern vid landstingsval. Det är statistiskt klarlagt, att även denna sänkning av rösträttsåldern i låt vara ringa mån kommer att gynna arbetarpartierna. Ä ven
för denna grundlagsändring kan det anföras förnuftiga skäl, ty förvisso kan- bildligt talat- den avsutne dragonens röst ej vara mera
värd än dragonens på roten. Men högerns och folkpartiets motstånd
i år mot en rösträttssänkning vände sig ej i och för sig mot att ungdomen finge större inflytande utan mot ett sådant system för överhusreformer, enligt vilket bit för bit ur den gamla förstakammarbyggnaden får lossna och raseras utan att något annat sättes i stället och
utan att förstakammarfrågan i dess totalitet prövas. Efter årets val
torde inom överskådlig tid en överhusreform vara otänkbar, synner~
ligast som de borgerliga genom den förda raseringspolitiken undan
664
Dagens frågor
för undan och utan åstundan efter vederlag avhänt sig tänkbara kompensationsobjekt.
Det sudettyska Det råder intet tvivel om att den sudettyska frågan
problemet. inom en snar framtid kommer att bli brännande
aktuell. Förhållandet mellan tjecker och tyskar har efter nationalsocialismens seger i Tyskland blivit allt mera spänt, och man börjar
nu på båda sidor skicka ut sina trevare för att söka åstadkomma en
fredlig lösning, innan detta definitivt skall bliva för sent. Genom den
tysk-österrikiska vänskapstraktaten – om vars verkliga värde det
dock ännu torde vara svårt att yttra sig – har Prag kommit i ett
avsevärt försämrat strategiskt läge, och de rykten, som tala om att
förberedande underhandlingar skulle pågå mellan Wilhelmstrasse
och Hradsin, torde säkerligen icke sakna fog. Sudettyskarnas
ledare, Konrad Henlein, tog som gammal gymnast och idrottsman
tillfället i akt att bevista den gigantiska Berlinolympiaden, och
det torde säkerligen icke vara förmätet att antaga, att han vid sina
sammanträffanden med Hitler fört sudettyskarnas sak på tal och
kanske även kommit med positiva förslag till frågans lösning.
När man skall taga ställning till det sudettyska problemet, måste
man framför allt göra klart för sig att den unga tjeckoslovakiska
republiken icke är en nationalstat i detta ords verkliga bemärkelse
utan i stället är ett klassiskt exempel på en s. k. nationalitetsstat.
Inom landets gränser bo för närvarande 7,400,000 tjecker, 3,300,000
tyskar, 2,200,000 slovaker, 800,000 ungrare, 550,000 rutener och ukrainare
och c:a 300,000 polacker, rumäner och judar. Tjeckerna räknas som
ledande statsfolk, övriga som minoriteter. Självklart måste denna
heterogena folksammansättning med nödvändighet leda till en viss
inre instabilitet. Och man saknar den traditionens sammanhållande
kraft, som huset Habsburg dock förlänade åt Donaumonarkin.
När tjeckerna under Masaryks ledning efter fredsslutet med de
segrande ententemakternas sanktion bildade den tjeckoslovakiska
republiken, opponerade sig sudettyskarna, vilka övervägande äro bo- ~atta i gränstrakterna av de s. k. historiska länderna Böhmen, Mähren
och Schlesien, på det livligaste mot en ovillkorlig inkorporering. Aberopande den Wilsonska tesen om folkens självbestämmanderätt begärde de i stället att få inträda i den lilla, stympade österrikiska
statsbildningen. Men deras begäran gjordes förgäves.
När de första allmänna valen böllos 1920, upptogo samtliga tyska
partier på sitt program principen att tyskarna själva skulle få bestämma sitt livsöde. Som en konsekvens härav &tällde de sig även i
opposition mot regeringen och vägrade att taga del i varje statligt
samarbete. Denna så att säga negativa tyska inställning till republiken upphörde emellertid 1926, då medlemmar av två tyska partier inträdde i regeringen. Härigenom inleddes den sudettyska politikens
aktivistiska era. Man hade hoppats, att detta bättre skulle gagna de
egna nationella intressena. Det visade sig emellertid snart att icke
heller denna nya taktik ledde till någon egentlig förbättring av läget.
665
Dagens frågor
I början på 30-talet drabbades sudettyskarna oerhört av den ekonomiska världskrisen. Vid upplösningen 1933 av de båda nationella partierna, vilka tillsammans hade 15 parlamentsledamöter och av vilka
det ena kunde betraktas som rent nationalsocialistiskt, härskade inom
de tyska folklagren en panikstämning, vilken lätt kunnat få fatala
följder för hela staten.
Det var i denna ödesdigra stund, som ledningen togs av Konrad
Henlein, vilken dittills endast verkat som ledare för den sudettyska
gymnastikrörelsen. På spillrorna av de upplösta nationella organisationerna bildade han det sudettyska partiet och sökte att i detta samla
alla tyska krafter. Vad de durkdrivna politikerna icke lyckats med
uppnådde han, den politiske novisen, på en sällsynt kort tid. Vid de
allmänna valen 1935 blev hans parti som bekant det största i Tjeckoslovakiet. Det erhöll icke mindre än 2/a av samtliga tyska röster och
sände 44 kammarledamöter och 23 senatorer till parlamentet i Prag.
Trots att de övriga partierna tillsammans ha klar majoritet, är det
dock givet att sudettyskarna på grund av sin numerär kunna få en
viss betydelse i parlamentet. Det nya partiets frammarsch har ännu
icke avstannat att döma av de senaste kommunalvalen, då ytterligare
röster erövrades. Vid sista partimötet i Eger i juni återvaldes Konrad Henlein med acklamation som ordförande.
Orsakerna till den nästan lavinartade frammarschen äro icke svåra
att finna. Främst verkade de svåra ekonomiska förhållandena i de
sudettyska områdena. De tidigare blomstrande glas- och textilindustrierna ha gått katastrofalt tillbaka både på grund av världskrisen
och till följd av en väl chauvinistiskt genomförd »raison d’etatpolitik». En stor arbetslöshet har blivit följden, och av de 800,000
’arbetslösa i Tjeckoslovakien påstås icke mindre än 2/a vara tyskar,
ehuru tyskarna icke utgöra mera än 22% av landets befolkning.
Opartiska utländska iakttagare – däribland även prominenta svenskar -ha konstaterat att en djup nöd på många håll är förhärskande
i tyska Böhmen. Vid sitt officiella besök nyligen i Böhmen erkände
presidenten Benesj i sitt tal i Reichenberg att den tyska delen av
landet lidit förhållandevis mer än övriga delar, och han ställde i utsikt statliga ingripanden för att avhjälpa svårigheterna.
Särskilt efter Hitlers övertagande av statsledningen i Tyskland ha
nationalsocialistiska vindar blåst in över de böhmiska provinserna
och påverkat den sudettyska befolkningens politiska tänkande. Även
om – som det måste fastslås – det sudettyska partiet under Konrad
Henleins ledning ingalunda siktar till att införa nationalsocialismen
i Tjeckoslovakien, är det dock givet att sudettyskarna i mångt och
mycket influerats av nationalsocialismens dynamiska socialfilosofi.
I viss mån söka de forma sitt eget liv efter nationalsocialismens
ideal. Så till exempel är det sudettyska partiet baserat på ledarprincipen; förtroende och disciplin gentemot ledaren är högsta dygd.
Vilket är det sudettyska partiets program? Vid ett samtal, som
artikelförfattaren för någon tid sedan hade med Henlein, framhöll
denne att man för att rätt kunna bedöma tyskarnas ställning måste
666
Dagens frdgor
göra klart för sig den tjeckoslovakiska republikens karaktär av en
nationalitetsstat. Tjeckerna ha ofta framhållit sitt land som den sista
demokratin i Europa, men Henlein såg i detta uttalande en fras utan
egentligt innehåll. Det vore si och så både med det individuella och
det nationella likaberättigandet. Då de enskilda individerna i sig
själva aldrig se något annat än medlemmar av olika folk som t. ex.
tyskar, slovaker, tjecker, polacker o. s. v. och myndigheterna ej heller
betrakta den enskilde annat än som tillhörig en viss nation, vore det
primära ej att realisera det individuella likaberättigandet utan det
nationella. En för den enskilde medborgaren lycklig status kunde ej
ernås genom en formell individualdemokrati utan först genom skapandet av en reell folkdemokrati. Detta ha de tjeckiska makthavarna
ej insett eller ej velat inse, yttrade Henlein, och däri ville han se en
naturlig förklaring till de nu rådande missförhållandena.
Konrad Henlein yttrade till mig följande ord om sitt politiska mål:
»Det är icke vår avsikt att störa den fredliga utvecklingen av den
tjeckoslovakiska statsbildningen; tvärtom skola vi söka åstadkomma
en utjämning av de nationella motsättningarna och därigenom skapa
ett på sanna demokratiska principer baserat likaberättigande och så-
lunda skänka staten en varaktig stabilitet. Jag skall försöka bringa
plikten gentemot mitt folk i samklang med plikten gentemot staten.»
Den tjeckiska regeringen- och i synnerhet den nuvarande presidentenBenesj-har ständigt framhållit att en varaktig lycka för republiken blott kan uppnås för det fall att även tyskarna betraktas vid
tjeckernas sida som ett andra statsfolk Sudettyskarna anse också, att
de icke äro att betrakta som en minoritet i 1919 års minoritetsskyddsfördrags mening utan att de genom sitt stora antal, sina historiska
data och moraliska kvalifikationer mer än väl äro berättigade att även
de facto intaga ställningen som ett andra statsfolk Benesj’s ord ha
emellertid aldrig gått i uppfyllelse. Tvärtom har den aktivistiska
tjeckiska inrikespolitiken och Prags liaison med Moskva orsakat en
skärpning av de redan förut spända nationella motsättningarna.
Ett starkt friktionsmoment utgöres av tjeckernas politiska slagord:
»Gör språkgränsen identisk med statsgränsen.» Att detta slagord tillkommit av rent militärstrategiska och allmänt politiska skäl är uppenbart, men det har bidragit till att skapa en djup oro inom det sudettyska folklagren. Ty tyskarna äro just bosatta i gränstrakterna, och
de känna sin existens hotad av det största statsfolkets framträngande.
För någon månad sedan antog parlamentet en lag om allmän försvarsberedskap, varigenom i realiteten en statlig militärdiktatur infördes. Det räcker enligt regeringens förmenande icke med att statens
frihet garanteras av en ypperlig militärorganisation; det fordras därutöver även konsoliderade inrikespolitiska förhållanden och statlig
tillförlitlighet hos de enskilda medborgarna. Det ligger i de lokala
militära myndigheternas befogenhet att begära den eller de entledigade från sina platser, som icke äro statligt tillförlitliga. Benesj inskärpte i Reichenberg öppet, att staten i denna tid ej kunde underlåta
att tillse, att tjiinstemannakåren var pålitlig, att den ej inrymde per•
667
Dagens frågor
soner »med fascistiska totalitets- eller kommunistiska grundsatser».
En sådan lag har dock måst fraiiikalla stor oro, och särskilt den sudettyska arbetarstammen känner sig kränkt i sina demokratiska fri- och
rättigheter. Ännu har man icke sett, hur lagstiftningen utfaller i praktiken, men det fordras ett synnerligen omdömesgillt handhavande av
de rättsliga befogenheterna för att icke sprickan mellan tjecker och
tyskar skall vidga sig ännu mera.
Man har på sista tiden i dagspressen sett en uppgift, att det vore
Hitlers önskan att Böhmen förvandlades till en autonom tysk republik,
som sedan skulle ingå i en union med det tjeckiska statsfolket. Uppgiften, som ursprungligen härstammar från madame Tabouis i
»L’Oeuvre», får uppfattas som en sanning, ehuru med stor modifikation. Det torde, om artikelförfattaren är rätt informerad, icke vara
fråga om en sudettysk separering med ty åtföljande autonomi. Något
sådant vore under dessa politiskt labila tider knappast tänkbart. Men
att man på skilda håll med stor iver strävar efter att finna en
»schweizisk» lösning på problemet är säkert. Ehuru man i Schweiz
först ställde sig synnerligen skeptisk till Henlein och hans rörelse, har
stämningen sista tiden – i synnerhet sedan Henlein gjort ett flertal
resor dit – svängt om, och många politiska kretsar därstädes förorda
nu sin egen statsform som den lämpligaste förebilden för en lösning
av det svåra problemet Tjeckoslovakien. Då man lyckats att skapa
en germansk-latinsk syntes i den schweiziska förbundsstaten, vore det
väl icke alldeles omöjligt att en germano-slavisk statsbildning skulle
kunna komma till stånd. Men Benesj avvisade i Reichenberg mycket
snävt »slagorden om autonomi eller om vilket slags federation som
helst», samtidigt förordande »en förnuftig decentralisation, förbunden med en ändamålsenlig ekonomisk och administrativ regionalism».
Naturligtvis åtnjuta sudettyskarna ett mycket starkt moraliskt
stöd av »das grosse Vaterland» under dess nuvarande nationella och
autoritära regim. Men en annan god bundsförvant, vilken för dem
kanske är av minst lika stort värde, är England. Det kan tyckas förvånansvärt, att England så kraftigt intresserar sig för denna rent
centraleuropeiska angelägenhet, men en avspänning i Centraleuropa
skulle betyda, att England finge händerna fria att gripa sig an Imperiets stora problem -Medelhavet och Fjärran östern.
Henlein har under det sista året gjort åtskilliga avstickare till London, där han hållit föredrag om den sudettyska frågan och samtidigt
konfererat med ledande politiker. Han har så vitt man vet gjort ett
synnerligen gott intryck, och hans sak torde ligga väl till i Foreign
Office. Säkerligen ha nu herrar Hitler, Vansittart och Henlein haft
ett intimt samtal a trois vid tebordet i rikskanslerns kansli. Trots att
Benesj i Reichenberg avvisade varje utländsk inblandning, hade det
varit önskvärt, att även en representant för de tjeckiska intressena
varit närvarande. Ty att den sudettyska frågan får en lycklig lösning
iir av vitalt intresse för Europas fred. Edvard Gernandt.
668