Karlfeldts fromhet
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KARLFELDTS
FROMHET
Av lektorn, docent JACOB KULLING, Västervik
KARLFELDT har en gång vid ett gymnasistmöte framhållit,
vilken avgörande betydelse den tidiga åldern har för oss alla:
»Våra böjelser, vår smak, vår sinnesriktning, allt det ursprungliga
i vårt väsen finns redan eller grundlägges under den.» Synpunkten låg honom nära, ty den gällde honom själv. Han var i hög
grad bestämd av den miljö, i vilken han växte upp. Han bevarade
alltid i djupet av sitt väsen det traditionsarv, som var den gamla
svenska bondekulturens. Detta gäller icke minst i fråga om hans
förhållande till de religiösa värdena.
I den svenska bondemiljön hade dessa sedan gammalt en utomordentlig fast förankring och detta kanske i särskilt hög grad just
i Karlfeldts hembygd Dalarna. Karlfeldt har själv vid upprepade
tillfällen betygat detta sakförhållande. I en uppsats i Svenska
turistföreningens tidskrift för 1926 framhåller han i en skildring
av dalaallmogens lynnesart, att ett kyrkligare folk säkerligen
aldrig funnits inom Sveriges landamären. Och han drar fram
vissa, av honom själv iakttagna drag i dess liv som belysande för
hur mäktigt den kyrkliga seden här präglade livsföring och sedvänjor. Det är otvivelaktigt också till barndomsminnen från landet kring Dalälven, som hans tanke går tillbaka, när han i sitt tal
över dalasonen Johan Olov Wallin i Svenska akademien 1929 skildrar dennes psalmers makt över svensk menighet, framför allt i
bygder, »där rösterna från ovan ensamma föllo in i helgens tystnad»: »Från socknens alla kanter bröt kyrkfolket upp, åkande och
vandrande på ofta milslånga vägar och stigar, roende över vida
vatten, man ur huse, trotsande alla väder. Kyrkan öppnade sin
famn, och under valven, som andades stränghet och renhet, svä-
vade Wallins koraler som anderöster i svalt majestät, långsamma,
entoniga, lyftande.»
Och det var inte bara så där i största allmänhet, som Karlfeldt
707
Jacob Kulling
under sin uppväxttid kom i kontakt med den på det svenska folkdjupet levande religiositeten. Hans eget hem behärskades av dess
anda, vilken där tagit liksom förkroppsligad gestalt i hans mor,
vars djupa gammaldags fromhet, som var ett arv i hennes släkt,
brinner i konstlösa religiösa sånger, som hon diktat. Det är från
denna religiöst bestämda barndomsmiljö, som Karlfeldts intima
förtrogenhet med den heliga skrift härleder sig: Karl XII:s bibel
gick honom, som han vid ett flertal tillfällen framhållit, liksom i
blodet. Barndomshemmets religiösa atmosfär, utstrålande från
den av honom så högt älskade moderns tro, kom i själva verket att
prägla hans personlighet med outplånliga drag.
När Karlfeldt i sitt debutverk i dikt gestaltar sitt uppbrott från
hemmet, samlar sig hans hjärtas tacksamhet till sist och framför
allt betecknande kring moderns gestalt, ur vars goda, allvarliga
ögon han vid avskedet mottagit varma religiösa tröste- och förmaningsord:
Räck mig ur fönstret din avskedsblomma,
styrk mig, o moder, till färdens plikt!
I dina ögon, de sorgset fromma,
jag tror mig läsa en biblisk dikt:
Var själ som längtar i dunkla dalar
skall hugnas ljuvt på Guds berg en gång.
Var jordisk känsla som brutet talar
skall strömma frigjord i evig sång.
(»Avskedssång.»)
Fjärran från hemmet är det även till modern hans tankar och
hans längtan söker sig. I den månklara natten vandrar hans själ
på hemtraktens stigar genom den ensliga gårdens grind fram till
fönsterkarmen, brinnande av kärlek och tacksamhet:
Till glimmande fönster jag närmar mig:
vid brasan sitter en åldrig kvinna
och ser på glöden, som blånande brinna –
min moder, hur drar mig ej längtan till dig!
(»Långt borta i världen.»)
Trots sin bundenhet vid hemmets traditioner och all sin sonliga
vördnadsfulla kärlek till modern kom emellertid Karlfeldt under
sina studieårs vistelse i 80-talets intellektuella atmosfär små-
ningom bort från moderns och barndomens tro och blev en agnos- 708
Karlfeldts fromhet
tiker och tvivlare. Men barndomstron förlorade dock inte sitt
grepp om hans själ. För vännen E. N. Söderberg bekände han
under ett samtal våren 1892, »att han aldrig blev kvitt en dragning
till gammal allmogefromhet och att han, om han en gång på allvar grepes av denna, icke skulle bliva någon halvhetsman utan
vad man kallar en bibelkristem. Den samma år författade, och
sedan i debutboken publicerade dikten »Husvilla andar» vittnar
också om att han upplevde trosförlusten med djup smärta, vittnar
·om en sinnets upprivenhet, som f. ö. var hela hans generations.
Han bekänner sig här vara vilsen och rotlös i en hemlös värld;
han våndas under sina tvivel och sin ovisshet och sina tyranniska
lidelser, som kasta honom i stoftet. Han frågar sig vemodigt, om
hans »barndoms bästa saga» endast skrevs för att »med ömsint
svek» bedraga de lidande på jorden. Han brinner av en skygg längtan efter renhet och ro och salig trosvisshet, en längtan, som trå-
nadsfullt söker sig hän mot samma verklighet, som gripes av de
frommas böner. Han och alla de andra »husvilla andarna» lyfta
vingar~a mot den kristna trons fridsälla stränder:
Likt höstens fågelflock, som vilsen driver
och söker skogens skydd mot byn och regnet,
de vila vingarna en stund i hägnet
av Oljobergets susande oliver.
Till suset av en saga utan like
det lyssna – otrons döttrar, lustans söner –
och klappa skyggt med halvmedvetna böner
på portarna till Kristi sällhetsrike.
Vid den tid Karlfeldt gav ut sin första diktsamling, hade han i
själva verket redan åter närmat sig den kristna tron. Vid ett sammanträffande med nyss omnämnde vän detta år bekände han för
denne, »att hans ställning till religionen i dess positiva yttringar
hade befriats från mycket av sin föregående negativitet». Traditionsarvet gjorde sig med makt gällande, han stod under det förgångnas bann. Från lunden vid hans fädernegård förnam han
ständigt, som han längre fram bekänner, »som andaktsdova, heliga psalmackord», och han hörde det förgångna alltid uppfordrande tala till sig med »min egen moders röst» (»Det förgångna»).
Och han kunde inte stå emot dess maning.
Emil Liedgren har i en uppsats i »Vår lösen» 1910 också påvisat
den lutherska sensibilitet, som kännetecknar de följande diktsam- 709
Jacob Kulling
lingarna; dess med fruktan förbundna tillit till en levande personlig Gudsvilja, dess syndkänsla och ödmjukhet ha här erhållit djupt
personliga uttryck. »Hos ’Lejonets barn’ ligger frestelsen till högfärd nära, därför bedja de också: ’Vår Herre bevare oss för högfärd och skam!’ ’En envis dalkarl’ krusar ingen människa, men
han bekänner sig ärligt vara en stor stackare inför den Högst().
Dalmålaren talar också i luthersk ödmjukhet om sin ’svarta själ’,
som väl kunde behöva målas över», och han slutar med en bön om
att han, som är »en kludd och strunt på jorden» en gång måtte
få bli »ett liljeträd i paradis».
Med denna rent personliga syndkänsla är hos Karlfeldt förenad
en levande kristen förvissning om allt jordiskts syndfullhet, få-
fänglighet och intighet. Han vet, att »all mänsklig ting är bräcklighet och mänskors kärlek helst», att denna världens väsende förgås. Det finnes i denne sinnligt robuste diktares produktion i
själva verket ett drag av världsförakt, av ovärldslighet och stolt
världsöverlägsenhet, som åtminstone delvis går tillbaka på kristen
inspiration. Den kristna känsligheten utgör således säker~igen en
av komponenterna i löskekarlssymbolens legering. Löskekarlen
känner sig gå bland människorna som en främling, som har andra
vägar än de och andra mål. Han vet med sig, att han aldrig har
sökt, vad världen berömmer, och att han heller icke skyr, vad den
är van att lasta; han är redobogen till alla tunga offer. Hans andlige fader och frände, diktaren, utöser gärna också sin vredes skå-
lar över människornas vägar och väsende. Denna vrede skummar
högt i »Om en tillbörlig vrede» över världens »fräckhet och dumhet» och fala tarvlighet. Han tar i sin hand »törneriseb som gissel
och låter det dansa på ryggarna av »de mosigt överfeta och dästa
själars här» (»Epistel till Sabbacus»). Och han spar inte heller på
krutet i de stora uppgörelsedikterna med samtiden i »Flora och
Bellona». Stundom få vredesutbrotten här en götisk timbre. I »Ny
nord» riktar sig harmen mot den nationella vekligheten, svagheten
och ömkligheten; diktaren sörjer och vredgas här över att det finnes »för mycket förmultnat och unket» i hemlandet, han klagar
över att det där blivit för »bonat och varmt». Och han beder om
att den friska nordan på nytt ville döpa människorna »till liv som
är härdigt och armt», att de åter måtte få uppleva fädrens stora
liv »av kärvhet, av fara och nöd». Liknande tongångar hade ljudit
redan i »I Juda städer» i »Fridolins lustgård». I denna dikt, där
det judiska Gosen utgör en sinnebild av jordisk njutningsfull väl- 710
Karlfeldts fromhet
varo och kräslig vardagstrevnad, bekänner diktaren, hur hans
ande innerligen längtat bort från denna tillvaro till »starka vingars
rymd», och han kungör sitt manliga beslut att omgjorda sina länder »och utspy vinet mellan sina tänder» och bege sig bort ))till
leoparders berg, tilllejonöknen, där livet väntar farligt, armt och
storb. Och denna handling har här inte bara en heroisk utan också
en etisk-religiös innebörd. Diktaren förnimmer njutningslivet som
ett liv under domens tecken. Han vill stå upp för att göra bot och
för att renas från det förgångna. Mot den töckniga rymden reser
sig skuggan av en sträv Johannes döparens-gestalt, vars ord falla
tunga och straffande:
Det står en döpare vid fjärran källa
med hotfull blick och hår som dunkla välla,
en stor och sträng och straffande profet.
Vildhonung doftar ur de sträva orden,
och torra grenar resa sig från jorden
utur ditt botdop, kärva ensamhet.
För Karlfeldt med hans starka känsla av människorraturens fördärv och allt människoverks skröplighet är domstanken i själva
verket sällsynt levande; ofta gestaltar han i sin diktning domens
hemsökelsetider. Han har i sina dalamålningar givit en skakande
skildring av ))Yttersta domem, då alla ställas ömkligt nakna inför
Herran och var och en får efter sina gärningar. Under världskrigets år fick tanken för honom särskild aktualitet; krigets och de i
spåren på detta följande farsoternas härjningar blevo för honom
liksom eskatologiska tecken:
Den kommer, dies irae, dies illa,
ej längre som en skräcksyn och en villa,
men som en verklighet vid rikets dörr.
Och diktaren förvånar sig inte över att vredens dag nu ljungar
ur himlabrynen. Mänsklighetens synder skria mot skyn och nedkalla straff och dom:
För allt det rena blod din lystnad gjutit,
för alla eder dina furstar brutit,
för all din skrymtan bakom helig skylt,
för alla hemska drifter som du väckte
ur tusenårens dvala hos vårt släkte
bekänn, o tid: Jag har förskyllt, förskyllt.
(»En pesthymn.»)
711
Jacob Kulling
Det har gått så långt, att Karlfeldt nu för mänsklighetens »lytta
släkte» inte kan finna något annat remedium än ett recept, signerat av doktor Mors. (»Till en apotekare.»)
Det är denna Karlfeldts intensiva upplevelse av syndens makt i
människolivet, som givit honom så förälskade ögon för renheten
och oskulden, för det lilla barnet och den unga jungfruliga kvinnan. Få svenska diktare ha skildrat dem med sådan fin och öm förståelse som Karlfeldt; de utgöra för honom liksom de enda egentliga ljuspunkterna i tillvarons mörker. I »Yttersta domen» är det
endast de små barnen och jungfrun, som gå trygga; de ha ingenting att frukta, ty de ha ingenting brutit, de stå Gud nära. Ynglingen fröjdar sig över att hans älskade aldrig skall förlora sitt
hjärtas oskuld, att hennes ljusa själ aldrig skall solkas av synd
och smuts:
I dagg och renhet utan sot,
av ingen hand berörd,
så skall du stå för mästarns fot,
du blåklint i hans skörd.
Det skimrar kring den unga kvinnans hjässa liksom en gloria av
renhet och höghet. Med än starkare och ljusare glans lyser denna
kring »Jungfru Marias» fina panna. Fjärran från människors
vägar går den lilla dalkullan sin stig, »där aldrig det dammas och
vandras», skär och skir, sluten kring sin hemlighetsfulla visshet.
Hon tillhör liksom inte riktigt denna världen; hon är en mystica,
för vilken de himmelska hemligheterna uppenbarats och som därför inte längre har någon blick för den verklighet, som omger
henne:
Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord,
som i den tysta pingstnatt vill vaka
med all sitt hjärtas bävan och tänka på de ord
hon förnummit och de under hon fått smaka.
I själva verket skulle också Karlfeldts egen religiösa livsinställning småningom få ett drag av mystik. Kristus, den ende fullkomligt rena och syndfria gestalten i mänsklighetens historia, som
varit centrum i hans moders värld, fick för honom med ären en
alltmer ofrånkomlig fascinerande realitet. Med hans mörka
världssyn borde då det stora alternativet, valet mellan Kristus
och världen, för honom ha blivit alltmer brännande. Det blev det
också. Dikten »Den rike ynglingen» ställer problemet med utom- 712
Karlfeldts fromhet
ordentlig klarhet. Den unge mannen skildras i en stund, då han
gripits av vämjelse vid sitt dästa njutningsliv, vid ära, vällust och
rikedom. Han finner vinet duvet och taffelmusikens toner så hånfullt ljudande, att han flyr bort från sitt hem. Hans guld synes
honom intet värt, och han strör det omkring sig. Han »blyges för
sin uselhet» och känner bröstet »fullt av gråt» av längtan efter
ett annat, ett nytt liv. I denna stund, i denna hans livs kris möter
han mästaren från Nasaret, strålande av höghet och renhet och
godhet, och han erbjuder honom att vända världen ryggen, att försaka allt och följa honom:
Men avskild från de andra gick en man i styrkans år.
Guds klara sommar var hans blick och bjugg i sol hans hår.
Nu kom han till min sida:
»Si, jag går bort att lida.
Försaka världen, tag min frid, och följ mig dit jag går.»
Det är lätt att förstå, med vilken stormande glädje den rike ynglingen måste ha hört dessa mästaren ord, de utgjorde ju liksom
svaret på hans hjärtas längtan:
Då svallade mitt hjärta; på stranden sjönk jag hän
och daggen låg i gräset och vätte mina knän.
J ag ville upp och vandra,
så fattig som de andra
i fiskarlaget, som försvann bland mörka oljoträn.
Man får emellertid inte veta, hur den rike ynglingen slutligen
handlade. Man kan här också fråga sig: Vad innebar den upplevelse, som dikten gestaltar, i Karlfeldts liv. Väl knappast någon
verklig avgörelse. Den stund skulle emellertid komma, då Karlfeldt på nytt och då inte bara i fantasien förnam Kristi stämma,
då den av modern förmedlade kristna religionen för honom blev
en levande personlig verklighet. Som aldrig förr hade han då
ställts inför kravet att verkligen lämna allt. Kravet kom i form
av en sjukdom, en svår lunginflammation, som höll på att giva
honom döden. Han återkallades till livet, sedan redan dödens portar öppnats för honom. I dikten »Sjukdom» har Karlfeldt givit en
gripande skildring av den centralt personliga religiösa upplevelse,
som denna tilldragelse förmedlade. Dess kris förde honom fram
till en mystisk upplevelse av den gudomliga kärlek, som bär världen, av Kristus, barndomshemmets herre och mästare. När de
primära djupen i hans väsen under febertiden dyka upp inom ho- 713
Jacob Kulling
nom, uppenbarar sig för honom moderns älskad·e gestalt. I en av
de visionära scener, som dikten återger, kommer hon till honom;
den längesedan döda sätter sig vid sängen och vakar i en stol, precis som förr, när han var pojke och var sjuk. Och han känner sig
nu så underbart trygg, ty han vet, att hon ej går ifrån honom
och lämnar honom ensam. Denna ljuva visshet blir för honom liksom den fasta punkten i feberns förvirrade värld. Men hon endast
bereder vägen för en annan, som är större än hon; hon endast förmedlar uppenbarelsen av honom, som var hennes livs herre, Jesus
Kristus. När allt syntes störta samman i sjukdomens kris, är det
endast h&n, den gudomliga kärleken själv, som kan hjälpa. Karlfeldt gör Pauli underbara erfarenhet, då han vart uppryckt ända
till paradiset; han »hörde outsägliga ord, hvilka ingen människa
får utsäga»:
Nu sviktar himmel, sviktar jord,
men ett är fast och stort:
Jag hörde ett outsägligt ord
vid en obeskrivlig port.
Men porten slog i. J ag vände om
den smärtans väg jag kom.
Det sjöng alltjämt som en vindmelodi,
det ord som flög mig förbi.
Karlfeldt hade upplevt världsmysteriet, erfarit att världens grund
är kärlekens underbara verklighet. Det blev för honom en oförglömlig visshet:
Och slocknar i livets bullrande sång
dess klang från förnimmandets gräns,
så skall jag dock minnas till nästa gång
att rösten lät som en väns.
Rösten skulle emellertid aldrig slockna, den följde honom livet
igenom. Kristus blev honom vännen framför andra vänner, hans
livs tröst och hjälp. Bekännelsen bryter fram i »Höstpsalm» i sista
diktsamlingen. Dikten tillkom i samband med en Italiaresa, under
vilken Karlfeldt även besökte Assisi. Han skildrar i den, hur han
efter ett besök i den helige Frailciskus’ grotta plötsligt får en förnimmelse av att någon vandrar vid hans sida. Han frågar sig,
om det är Guds lille fattige. Men hans undran förstummas; han
ser med ens av strålglansen kring gestaltens panna, vem det är.
714
Karlfeldts fromhet
Den gamla Petrusfrågan »Quo vadis» darrar i hans sinne. Och
han hör åter rösten, den eviga kärlekens stämma, som han så klart
hade hört under sin svåra sjukdom och som han sedan förnummit
under livets svåra stunder:
Men jag har hört den milda rösten förr,
och den har följt mig som en hasselblåst,
då som en tiggare från dörr till dörr
mitt hjärta gick och allt var lyckt och låst.
Ju längre han hade gått in i skuggans och höstens land, ju tydligare hade han hört den kära stämman:
Ditt väsen kom mig när i dagens glans
blott som en bländande och snabb vision,
men närmre under kvällens törnroskrans
och närmast som en andedräkt, en ton.
Brinnande beder han nu, att mästaren allt framgent ville bli honom när och hugsvala hans hjärta under hans vandring in i
mörkret:
Bliv hos mig, mästare som tyder skriften,
ej som en spökelse ur helgongriften
men som en bordskamrat i stilla byn,
där jag vill njuta torftigt bröd och vin.
Nu står mitt Umbrien, skuggans land, framför mig;
jag kräver ej att se dig, blott jag hör dig,
blott då och då du bär min själ ett bud,
min vän i vind och skymning och min Gud.
Karlfeldt utbrister inför mästare- och frälsaregestalten i Thomas’
bekännelse: Kristus blir för honom Guds kärleks verklighet, Gud
själv. Han vet, att det endast är i hans närhet, som den fortsatta
livsvandringen blir möjlig:
Det är din närhet som gör trygg min stig,
att gå i mörkret är att gå med dig.
Så hade då Karlfeldt mot slutet av sitt liv nått fram till den
visshet, som hade varit hans moders och som ständigt hade levat
som en saknad och en längtan i hans oroliga hjärta.
715
50- 36685. Svensk Tidskrift 1936.
FROMHET
Av lektorn, docent JACOB KULLING, Västervik
KARLFELDT har en gång vid ett gymnasistmöte framhållit,
vilken avgörande betydelse den tidiga åldern har för oss alla:
»Våra böjelser, vår smak, vår sinnesriktning, allt det ursprungliga
i vårt väsen finns redan eller grundlägges under den.» Synpunkten låg honom nära, ty den gällde honom själv. Han var i hög
grad bestämd av den miljö, i vilken han växte upp. Han bevarade
alltid i djupet av sitt väsen det traditionsarv, som var den gamla
svenska bondekulturens. Detta gäller icke minst i fråga om hans
förhållande till de religiösa värdena.
I den svenska bondemiljön hade dessa sedan gammalt en utomordentlig fast förankring och detta kanske i särskilt hög grad just
i Karlfeldts hembygd Dalarna. Karlfeldt har själv vid upprepade
tillfällen betygat detta sakförhållande. I en uppsats i Svenska
turistföreningens tidskrift för 1926 framhåller han i en skildring
av dalaallmogens lynnesart, att ett kyrkligare folk säkerligen
aldrig funnits inom Sveriges landamären. Och han drar fram
vissa, av honom själv iakttagna drag i dess liv som belysande för
hur mäktigt den kyrkliga seden här präglade livsföring och sedvänjor. Det är otvivelaktigt också till barndomsminnen från landet kring Dalälven, som hans tanke går tillbaka, när han i sitt tal
över dalasonen Johan Olov Wallin i Svenska akademien 1929 skildrar dennes psalmers makt över svensk menighet, framför allt i
bygder, »där rösterna från ovan ensamma föllo in i helgens tystnad»: »Från socknens alla kanter bröt kyrkfolket upp, åkande och
vandrande på ofta milslånga vägar och stigar, roende över vida
vatten, man ur huse, trotsande alla väder. Kyrkan öppnade sin
famn, och under valven, som andades stränghet och renhet, svä-
vade Wallins koraler som anderöster i svalt majestät, långsamma,
entoniga, lyftande.»
Och det var inte bara så där i största allmänhet, som Karlfeldt
707
Jacob Kulling
under sin uppväxttid kom i kontakt med den på det svenska folkdjupet levande religiositeten. Hans eget hem behärskades av dess
anda, vilken där tagit liksom förkroppsligad gestalt i hans mor,
vars djupa gammaldags fromhet, som var ett arv i hennes släkt,
brinner i konstlösa religiösa sånger, som hon diktat. Det är från
denna religiöst bestämda barndomsmiljö, som Karlfeldts intima
förtrogenhet med den heliga skrift härleder sig: Karl XII:s bibel
gick honom, som han vid ett flertal tillfällen framhållit, liksom i
blodet. Barndomshemmets religiösa atmosfär, utstrålande från
den av honom så högt älskade moderns tro, kom i själva verket att
prägla hans personlighet med outplånliga drag.
När Karlfeldt i sitt debutverk i dikt gestaltar sitt uppbrott från
hemmet, samlar sig hans hjärtas tacksamhet till sist och framför
allt betecknande kring moderns gestalt, ur vars goda, allvarliga
ögon han vid avskedet mottagit varma religiösa tröste- och förmaningsord:
Räck mig ur fönstret din avskedsblomma,
styrk mig, o moder, till färdens plikt!
I dina ögon, de sorgset fromma,
jag tror mig läsa en biblisk dikt:
Var själ som längtar i dunkla dalar
skall hugnas ljuvt på Guds berg en gång.
Var jordisk känsla som brutet talar
skall strömma frigjord i evig sång.
(»Avskedssång.»)
Fjärran från hemmet är det även till modern hans tankar och
hans längtan söker sig. I den månklara natten vandrar hans själ
på hemtraktens stigar genom den ensliga gårdens grind fram till
fönsterkarmen, brinnande av kärlek och tacksamhet:
Till glimmande fönster jag närmar mig:
vid brasan sitter en åldrig kvinna
och ser på glöden, som blånande brinna –
min moder, hur drar mig ej längtan till dig!
(»Långt borta i världen.»)
Trots sin bundenhet vid hemmets traditioner och all sin sonliga
vördnadsfulla kärlek till modern kom emellertid Karlfeldt under
sina studieårs vistelse i 80-talets intellektuella atmosfär små-
ningom bort från moderns och barndomens tro och blev en agnos- 708
Karlfeldts fromhet
tiker och tvivlare. Men barndomstron förlorade dock inte sitt
grepp om hans själ. För vännen E. N. Söderberg bekände han
under ett samtal våren 1892, »att han aldrig blev kvitt en dragning
till gammal allmogefromhet och att han, om han en gång på allvar grepes av denna, icke skulle bliva någon halvhetsman utan
vad man kallar en bibelkristem. Den samma år författade, och
sedan i debutboken publicerade dikten »Husvilla andar» vittnar
också om att han upplevde trosförlusten med djup smärta, vittnar
·om en sinnets upprivenhet, som f. ö. var hela hans generations.
Han bekänner sig här vara vilsen och rotlös i en hemlös värld;
han våndas under sina tvivel och sin ovisshet och sina tyranniska
lidelser, som kasta honom i stoftet. Han frågar sig vemodigt, om
hans »barndoms bästa saga» endast skrevs för att »med ömsint
svek» bedraga de lidande på jorden. Han brinner av en skygg längtan efter renhet och ro och salig trosvisshet, en längtan, som trå-
nadsfullt söker sig hän mot samma verklighet, som gripes av de
frommas böner. Han och alla de andra »husvilla andarna» lyfta
vingar~a mot den kristna trons fridsälla stränder:
Likt höstens fågelflock, som vilsen driver
och söker skogens skydd mot byn och regnet,
de vila vingarna en stund i hägnet
av Oljobergets susande oliver.
Till suset av en saga utan like
det lyssna – otrons döttrar, lustans söner –
och klappa skyggt med halvmedvetna böner
på portarna till Kristi sällhetsrike.
Vid den tid Karlfeldt gav ut sin första diktsamling, hade han i
själva verket redan åter närmat sig den kristna tron. Vid ett sammanträffande med nyss omnämnde vän detta år bekände han för
denne, »att hans ställning till religionen i dess positiva yttringar
hade befriats från mycket av sin föregående negativitet». Traditionsarvet gjorde sig med makt gällande, han stod under det förgångnas bann. Från lunden vid hans fädernegård förnam han
ständigt, som han längre fram bekänner, »som andaktsdova, heliga psalmackord», och han hörde det förgångna alltid uppfordrande tala till sig med »min egen moders röst» (»Det förgångna»).
Och han kunde inte stå emot dess maning.
Emil Liedgren har i en uppsats i »Vår lösen» 1910 också påvisat
den lutherska sensibilitet, som kännetecknar de följande diktsam- 709
Jacob Kulling
lingarna; dess med fruktan förbundna tillit till en levande personlig Gudsvilja, dess syndkänsla och ödmjukhet ha här erhållit djupt
personliga uttryck. »Hos ’Lejonets barn’ ligger frestelsen till högfärd nära, därför bedja de också: ’Vår Herre bevare oss för högfärd och skam!’ ’En envis dalkarl’ krusar ingen människa, men
han bekänner sig ärligt vara en stor stackare inför den Högst().
Dalmålaren talar också i luthersk ödmjukhet om sin ’svarta själ’,
som väl kunde behöva målas över», och han slutar med en bön om
att han, som är »en kludd och strunt på jorden» en gång måtte
få bli »ett liljeträd i paradis».
Med denna rent personliga syndkänsla är hos Karlfeldt förenad
en levande kristen förvissning om allt jordiskts syndfullhet, få-
fänglighet och intighet. Han vet, att »all mänsklig ting är bräcklighet och mänskors kärlek helst», att denna världens väsende förgås. Det finnes i denne sinnligt robuste diktares produktion i
själva verket ett drag av världsförakt, av ovärldslighet och stolt
världsöverlägsenhet, som åtminstone delvis går tillbaka på kristen
inspiration. Den kristna känsligheten utgör således säker~igen en
av komponenterna i löskekarlssymbolens legering. Löskekarlen
känner sig gå bland människorna som en främling, som har andra
vägar än de och andra mål. Han vet med sig, att han aldrig har
sökt, vad världen berömmer, och att han heller icke skyr, vad den
är van att lasta; han är redobogen till alla tunga offer. Hans andlige fader och frände, diktaren, utöser gärna också sin vredes skå-
lar över människornas vägar och väsende. Denna vrede skummar
högt i »Om en tillbörlig vrede» över världens »fräckhet och dumhet» och fala tarvlighet. Han tar i sin hand »törneriseb som gissel
och låter det dansa på ryggarna av »de mosigt överfeta och dästa
själars här» (»Epistel till Sabbacus»). Och han spar inte heller på
krutet i de stora uppgörelsedikterna med samtiden i »Flora och
Bellona». Stundom få vredesutbrotten här en götisk timbre. I »Ny
nord» riktar sig harmen mot den nationella vekligheten, svagheten
och ömkligheten; diktaren sörjer och vredgas här över att det finnes »för mycket förmultnat och unket» i hemlandet, han klagar
över att det där blivit för »bonat och varmt». Och han beder om
att den friska nordan på nytt ville döpa människorna »till liv som
är härdigt och armt», att de åter måtte få uppleva fädrens stora
liv »av kärvhet, av fara och nöd». Liknande tongångar hade ljudit
redan i »I Juda städer» i »Fridolins lustgård». I denna dikt, där
det judiska Gosen utgör en sinnebild av jordisk njutningsfull väl- 710
Karlfeldts fromhet
varo och kräslig vardagstrevnad, bekänner diktaren, hur hans
ande innerligen längtat bort från denna tillvaro till »starka vingars
rymd», och han kungör sitt manliga beslut att omgjorda sina länder »och utspy vinet mellan sina tänder» och bege sig bort ))till
leoparders berg, tilllejonöknen, där livet väntar farligt, armt och
storb. Och denna handling har här inte bara en heroisk utan också
en etisk-religiös innebörd. Diktaren förnimmer njutningslivet som
ett liv under domens tecken. Han vill stå upp för att göra bot och
för att renas från det förgångna. Mot den töckniga rymden reser
sig skuggan av en sträv Johannes döparens-gestalt, vars ord falla
tunga och straffande:
Det står en döpare vid fjärran källa
med hotfull blick och hår som dunkla välla,
en stor och sträng och straffande profet.
Vildhonung doftar ur de sträva orden,
och torra grenar resa sig från jorden
utur ditt botdop, kärva ensamhet.
För Karlfeldt med hans starka känsla av människorraturens fördärv och allt människoverks skröplighet är domstanken i själva
verket sällsynt levande; ofta gestaltar han i sin diktning domens
hemsökelsetider. Han har i sina dalamålningar givit en skakande
skildring av ))Yttersta domem, då alla ställas ömkligt nakna inför
Herran och var och en får efter sina gärningar. Under världskrigets år fick tanken för honom särskild aktualitet; krigets och de i
spåren på detta följande farsoternas härjningar blevo för honom
liksom eskatologiska tecken:
Den kommer, dies irae, dies illa,
ej längre som en skräcksyn och en villa,
men som en verklighet vid rikets dörr.
Och diktaren förvånar sig inte över att vredens dag nu ljungar
ur himlabrynen. Mänsklighetens synder skria mot skyn och nedkalla straff och dom:
För allt det rena blod din lystnad gjutit,
för alla eder dina furstar brutit,
för all din skrymtan bakom helig skylt,
för alla hemska drifter som du väckte
ur tusenårens dvala hos vårt släkte
bekänn, o tid: Jag har förskyllt, förskyllt.
(»En pesthymn.»)
711
Jacob Kulling
Det har gått så långt, att Karlfeldt nu för mänsklighetens »lytta
släkte» inte kan finna något annat remedium än ett recept, signerat av doktor Mors. (»Till en apotekare.»)
Det är denna Karlfeldts intensiva upplevelse av syndens makt i
människolivet, som givit honom så förälskade ögon för renheten
och oskulden, för det lilla barnet och den unga jungfruliga kvinnan. Få svenska diktare ha skildrat dem med sådan fin och öm förståelse som Karlfeldt; de utgöra för honom liksom de enda egentliga ljuspunkterna i tillvarons mörker. I »Yttersta domen» är det
endast de små barnen och jungfrun, som gå trygga; de ha ingenting att frukta, ty de ha ingenting brutit, de stå Gud nära. Ynglingen fröjdar sig över att hans älskade aldrig skall förlora sitt
hjärtas oskuld, att hennes ljusa själ aldrig skall solkas av synd
och smuts:
I dagg och renhet utan sot,
av ingen hand berörd,
så skall du stå för mästarns fot,
du blåklint i hans skörd.
Det skimrar kring den unga kvinnans hjässa liksom en gloria av
renhet och höghet. Med än starkare och ljusare glans lyser denna
kring »Jungfru Marias» fina panna. Fjärran från människors
vägar går den lilla dalkullan sin stig, »där aldrig det dammas och
vandras», skär och skir, sluten kring sin hemlighetsfulla visshet.
Hon tillhör liksom inte riktigt denna världen; hon är en mystica,
för vilken de himmelska hemligheterna uppenbarats och som därför inte längre har någon blick för den verklighet, som omger
henne:
Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord,
som i den tysta pingstnatt vill vaka
med all sitt hjärtas bävan och tänka på de ord
hon förnummit och de under hon fått smaka.
I själva verket skulle också Karlfeldts egen religiösa livsinställning småningom få ett drag av mystik. Kristus, den ende fullkomligt rena och syndfria gestalten i mänsklighetens historia, som
varit centrum i hans moders värld, fick för honom med ären en
alltmer ofrånkomlig fascinerande realitet. Med hans mörka
världssyn borde då det stora alternativet, valet mellan Kristus
och världen, för honom ha blivit alltmer brännande. Det blev det
också. Dikten »Den rike ynglingen» ställer problemet med utom- 712
Karlfeldts fromhet
ordentlig klarhet. Den unge mannen skildras i en stund, då han
gripits av vämjelse vid sitt dästa njutningsliv, vid ära, vällust och
rikedom. Han finner vinet duvet och taffelmusikens toner så hånfullt ljudande, att han flyr bort från sitt hem. Hans guld synes
honom intet värt, och han strör det omkring sig. Han »blyges för
sin uselhet» och känner bröstet »fullt av gråt» av längtan efter
ett annat, ett nytt liv. I denna stund, i denna hans livs kris möter
han mästaren från Nasaret, strålande av höghet och renhet och
godhet, och han erbjuder honom att vända världen ryggen, att försaka allt och följa honom:
Men avskild från de andra gick en man i styrkans år.
Guds klara sommar var hans blick och bjugg i sol hans hår.
Nu kom han till min sida:
»Si, jag går bort att lida.
Försaka världen, tag min frid, och följ mig dit jag går.»
Det är lätt att förstå, med vilken stormande glädje den rike ynglingen måste ha hört dessa mästaren ord, de utgjorde ju liksom
svaret på hans hjärtas längtan:
Då svallade mitt hjärta; på stranden sjönk jag hän
och daggen låg i gräset och vätte mina knän.
J ag ville upp och vandra,
så fattig som de andra
i fiskarlaget, som försvann bland mörka oljoträn.
Man får emellertid inte veta, hur den rike ynglingen slutligen
handlade. Man kan här också fråga sig: Vad innebar den upplevelse, som dikten gestaltar, i Karlfeldts liv. Väl knappast någon
verklig avgörelse. Den stund skulle emellertid komma, då Karlfeldt på nytt och då inte bara i fantasien förnam Kristi stämma,
då den av modern förmedlade kristna religionen för honom blev
en levande personlig verklighet. Som aldrig förr hade han då
ställts inför kravet att verkligen lämna allt. Kravet kom i form
av en sjukdom, en svår lunginflammation, som höll på att giva
honom döden. Han återkallades till livet, sedan redan dödens portar öppnats för honom. I dikten »Sjukdom» har Karlfeldt givit en
gripande skildring av den centralt personliga religiösa upplevelse,
som denna tilldragelse förmedlade. Dess kris förde honom fram
till en mystisk upplevelse av den gudomliga kärlek, som bär världen, av Kristus, barndomshemmets herre och mästare. När de
primära djupen i hans väsen under febertiden dyka upp inom ho- 713
Jacob Kulling
nom, uppenbarar sig för honom moderns älskad·e gestalt. I en av
de visionära scener, som dikten återger, kommer hon till honom;
den längesedan döda sätter sig vid sängen och vakar i en stol, precis som förr, när han var pojke och var sjuk. Och han känner sig
nu så underbart trygg, ty han vet, att hon ej går ifrån honom
och lämnar honom ensam. Denna ljuva visshet blir för honom liksom den fasta punkten i feberns förvirrade värld. Men hon endast
bereder vägen för en annan, som är större än hon; hon endast förmedlar uppenbarelsen av honom, som var hennes livs herre, Jesus
Kristus. När allt syntes störta samman i sjukdomens kris, är det
endast h&n, den gudomliga kärleken själv, som kan hjälpa. Karlfeldt gör Pauli underbara erfarenhet, då han vart uppryckt ända
till paradiset; han »hörde outsägliga ord, hvilka ingen människa
får utsäga»:
Nu sviktar himmel, sviktar jord,
men ett är fast och stort:
Jag hörde ett outsägligt ord
vid en obeskrivlig port.
Men porten slog i. J ag vände om
den smärtans väg jag kom.
Det sjöng alltjämt som en vindmelodi,
det ord som flög mig förbi.
Karlfeldt hade upplevt världsmysteriet, erfarit att världens grund
är kärlekens underbara verklighet. Det blev för honom en oförglömlig visshet:
Och slocknar i livets bullrande sång
dess klang från förnimmandets gräns,
så skall jag dock minnas till nästa gång
att rösten lät som en väns.
Rösten skulle emellertid aldrig slockna, den följde honom livet
igenom. Kristus blev honom vännen framför andra vänner, hans
livs tröst och hjälp. Bekännelsen bryter fram i »Höstpsalm» i sista
diktsamlingen. Dikten tillkom i samband med en Italiaresa, under
vilken Karlfeldt även besökte Assisi. Han skildrar i den, hur han
efter ett besök i den helige Frailciskus’ grotta plötsligt får en förnimmelse av att någon vandrar vid hans sida. Han frågar sig,
om det är Guds lille fattige. Men hans undran förstummas; han
ser med ens av strålglansen kring gestaltens panna, vem det är.
714
Karlfeldts fromhet
Den gamla Petrusfrågan »Quo vadis» darrar i hans sinne. Och
han hör åter rösten, den eviga kärlekens stämma, som han så klart
hade hört under sin svåra sjukdom och som han sedan förnummit
under livets svåra stunder:
Men jag har hört den milda rösten förr,
och den har följt mig som en hasselblåst,
då som en tiggare från dörr till dörr
mitt hjärta gick och allt var lyckt och låst.
Ju längre han hade gått in i skuggans och höstens land, ju tydligare hade han hört den kära stämman:
Ditt väsen kom mig när i dagens glans
blott som en bländande och snabb vision,
men närmre under kvällens törnroskrans
och närmast som en andedräkt, en ton.
Brinnande beder han nu, att mästaren allt framgent ville bli honom när och hugsvala hans hjärta under hans vandring in i
mörkret:
Bliv hos mig, mästare som tyder skriften,
ej som en spökelse ur helgongriften
men som en bordskamrat i stilla byn,
där jag vill njuta torftigt bröd och vin.
Nu står mitt Umbrien, skuggans land, framför mig;
jag kräver ej att se dig, blott jag hör dig,
blott då och då du bär min själ ett bud,
min vän i vind och skymning och min Gud.
Karlfeldt utbrister inför mästare- och frälsaregestalten i Thomas’
bekännelse: Kristus blir för honom Guds kärleks verklighet, Gud
själv. Han vet, att det endast är i hans närhet, som den fortsatta
livsvandringen blir möjlig:
Det är din närhet som gör trygg min stig,
att gå i mörkret är att gå med dig.
Så hade då Karlfeldt mot slutet av sitt liv nått fram till den
visshet, som hade varit hans moders och som ständigt hade levat
som en saknad och en längtan i hans oroliga hjärta.
715
50- 36685. Svensk Tidskrift 1936.