Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Den 14 november.
Devalverar Guldblockets sammanbrott efter den franska folkfronTyskland’l tens ekonomiska fiasko och den därefter avslutade Londonöverenskommelsen, åsyftande vissa lättnader i handelsutbytet mellan en del f. d. guldländer å ena samt England och U. S. A. å andra
sidan, har t. v. åstadkommit ett visst tillfälligt lugn på valutamarknaden. Många orosfaktorer kvarstå dock. Prisutvecklingen i f. d.
guldländerna likaväl som i det i många hänscenden utsatta England
är ännu högst oviss. Framför allt svävar man alltjämt i ovisshet om
Tysklands ställning och verkliga planer.
Såvitt man kan döma av skilda uppgifter från Tyskland, synes den
allmänna uppfattningen i Tyskland vara att en devalvering ej synes nära förestående. När en devalvering icke företogs i samband
med den franska myntförsämringen och i anslutning till Londonavtalet, ser man di.iri en bestämd föresats från Tysklands sida att ej nu
vidta en liknande monetär operation.
Härvid måste man särskilt beakta, att den nationalsocialistiska regimen delvis betraktar en devalvering som en fråga om förtroende.
Dessutom har det tyska folket ännu bittrare erfarenheter än fransmännen av vad en valutadepreciering kan medföra, och statsledningen vill säkerligen in i det längsta ta hiinsyn till dessa folkpsykologiska faktorer.
Därtill kommer, att behovet av en devalvering för den tyska exporten ej är så trängande som i de förutvarande guldländerna. Tyskland har nämligen som bekant på andra vägar vidtagit olika exportfrämjande åtgärder. Genom sina olika mark och de understöd, som
lämnas exporten genom avgifter från den inhemska industrien, vilka
avgifter inflyta till och alltefter exportens behov utlämnas från den
s. k. Ausgleichskasse, har en viss om ock naturligtvis konstlad konkurrenskraft kunnat upprätthållas för den tyska exportens vidkommande. Därigenom har Tyskland delvis frigjort sig från den höga
markkursens olägenheter.
I detta samband bör även handelsbalansens utveckling beaktas. Så
sent som 1934 registrerade Tyskland ett importöverskott på 284 milj.
RM., vilket dock under år 1935 – delvis tack vare införlivningen a’v
Saarområdet – förbyttes i ett exportöverskott å 111 milj. (importvärdet var 4,159 milj., exportvärdet 4,270 milj.). Handelsbalansens förbättring med ungefär 400 milj. hade huvudsakligast ernåtts genom
importens nedskärning (7 procent såväl kvantitativt som efter värde
beräknat), medan exporten uppvisade den relativt ringa ökningen av
103 milj. kronor. Denna tendens har – enligt de senaste offentliggjorda siffrorna – hållit i sig under innevarande års nio första må-
nader. Aktivsaldot har januari-september 1936 stigit till 320 milj.;
september månad i år uppvisade ett exportöverskott av 75,2 milj. mot
733
Dagens frågor
63,3 milj. samma månad i fjol. Aktivsaldots ökning har åstadkommits
både genom importens minskning och exportens stegring.
Beaktas bör vidare den framgång, som regimen oavvisligen haft
vid bekämpandet av arbetslösheten – sättet att eliminera arbetslösa
ur statistiken samt den febrila upprustningens inverkan därvid ej
förbisedda. Industrien »kör för fullt» i våra dagars ’l’yskland. Emellertid har den stora svårigheter att bekämpa på grund av bristen
å råvaror. Då Tyskland har knapphet på valutor och förutom rå-
varor även måste importera vissa livsmedel är en sådan brist lätt
förklarlig. Den för ett par veckor sedan kungjorda industriella fyraårsplanen, vars realiserande överlämnats åt Göring, har som känt
är till syfte att skapa fram råvaror i landet och så låugt som möjligt eller så långt som det anses önskligt göra Tyskland oberoende
av utlandet eller åtminstone av stormakterna. Men iirnnar för industriens del söka genomföra vad man redan försökt och delvis lyckats
med beträffande jordbruket. Sålunda har det hittills lyckats ’l’yskland att till mer än 80 procent göra sig oberoende av import av vegetabiliska ämnen. I fråga om livsmedelsförsörjningen ligga svårigheterna för närvarande inom fettämnesområdet, och det har i svensk
och utländsk press ej saknats hånande skildringar av fcttiimnesnö-
den och livsmedelsköerna. Det vill bestämt syuas, som om dessa
trångmål inom det animaliska området överdrivits. Framför allt
borde ett hånande vara föga tillbörligt. Problemet för tyskarna är
att i nuvarande prekära ekonomiska eller mouetära läge söka inskränka fettvaruimporten så långt, att industriens oundgängliga rå-
varubehov tillgodoses. li’ör vinnande av detta syfte har statsledningen sökt under rättvisa mot olika befolkningslager och landsdelar fördela förefintliga tillgångar, och härvid ha dc ledande männen själva föregått med gott exempel, när det giiller att avstå och
försaka. Samtidigt härmed har allt slöseri fördrivits; synnerligen
betecknande äro uppmaningarna att ej kasta bort något, att tillvarata tandcremetuber o. s. v., för att ta ett drastiskt exempel. Vid
bedömandet av tyska folkets förrnåga att kunna hålla ut och kunna
realisera regimens mål måste folkets beredvilliga disciplin att underkasta sig umbäranden tas med i räkningen. Och det torde vara en
grundlig felbedömning av läget, om våra svenska socialdemokrater
alltjämt och framdeles låta förleda sig av sitt nazisthat att undervärdera vikten för Sverige av vänskapliga relationer med ett folk,
som uppenbarligen besitter de moraliska kvalifikationerna att utan
knot genomgå de vedermödor, som möta på vägen, innan det som
mål uppställda höggradiga ekonomiska oberoendet uppnåtts.
Om en devalvering bland annat med hänsyn till ovannämnda faktorer ej kan väntas ske nu, så torde den sannolikt dock så småningom
komma att genomföras. När och hur detta skall ske, är omöjligt att
bilda sig någon säker uppfattning om, helst som <len monetiira utvecklingen i omkringliggande länder bär på så många ovisshetsmoment. Men ej osannolikt kan en valutadepreciering väntas under loppet av nästa år. Antagligt är, att Tyskland och Schacht i samman- 734
Dagens frågor
hang därmed komma att framföra vissa villkor. Skulle ett tyskt steg
i denna riktning bidra till att minska alla konstlade hinder för det
internationella varuutbytet, vore detta mycket tacknämligt.
En annan tänkbar utveckling vore, att en stegring av produktionskostnaderna i de förutvarande guldländerna på det sätt, som nu försiggår i Frankrike, kommer att fortfara och att den varuprisrelation,
som fanns mellan Tyskland och guldblocket före septemberdevalveringarna, mer eller mindre återvinnes. I ett dylikt fall saknar givetvis Tyskland det incitament till devalvering, som skulle ligga i strä-
van att hålla jämna steg i konkurrenskraft med f. d. guldländerna.
Detta skulle dock förutsätta bland annat, att den franska folkfrontsregeringen skulle få fortsätta att driva sin inflatoriska politik, nägot
som dock kan betvivlas med hänsyn till den reaktion, som folkfrontsregeringen i Frankrike av många tecken att döma utlöst i folket.
Vad en tysk devalvering skulle betyda för Sverige kan givetvis på
förhand svårligen beräknas. Möjligen skulle den tyska konkurrensen
i en del fall ökas ej blott på den svenska hemmamarknaden utan
även i de fall, då svenska och tyska företag konkurrera på världsmarknaden. Men som ovan antytts skall man ej glömma, att konkurrensen redan är svår till följd av de åtgärder, som Tyskland företagit till främjande av sin utrikeshandel, såsom exportpremier, olika
mark o. s. v. Man får väl hoppas, att dessa exportfrämjande men för
den internationella handeln föga sunda åtgärder åtminstone delvis
bortfalla, om och niir en tysk devalvering företages.
Rexis- Den partipolitiska utvecklingen i Belgien efter världskrimen. gets slut kan sägas ha varit ganska lugn. Partigrupperingen har f. ö. varit densamma ända sedan det demokratiska genombrottet på 1890-talet: katoliker-liberaler-socialister. De tre traditionella partierna ha bekämpat varandra med en viss måttfullhet, och
förskjutningarna vid valen ha i regel varit ganska små. Sedan krigets slut ha katoliker och socialister varit nästan jämnstarka i parlamentet, dock alltid med någon övervikt för de förra; mellan dem
har funnits ett numeriirt mindre betydande liberalt parti, vars stöd
dock varit nödvändigt för att skänka en partiregering tillräckligt
underlag i parlamentet. Därjiimte ha kommunister och de flamländska separatisterna, de s. k. frontisterna, innehaft ett antal mandat
men ur parlamentarisk synpunkt kunnat negligeras. Koalitionsregeringar – mellan katoliker och liberaler — ha varit regel; i tider av
kris, såsom åren närmast efter fredslutet, under franc-krisen och på
den senaste tiden, ha även socialisterna ingått i min!stären.
Sedan regeringarna Broqueville och Theunis misslyckats att föra
landet ur krisen, bildade i mars 1935 outsidern v. Zeeland, som några
månader tillhört Broquevilles ministär, en nationell samlingsministär, i vilken katoliker, liberaler och socialister ingingo. Ministärbildningens kärnpunkt skall enligt uppgift ha varit, ej partiernas
transaktioner och kompromisser sinsemellan, utan samtliga partiers
svårigheter att smälta det program, v. Zeeland personligen uppställt
735
Dagens frågor
som ett conditio sine qua non för sin medverkan. Omständigheterna
tvingade samtliga partier att böja sig för den unge premiärministern. Utmärkande för den v. Zeelandska regimen ha varit dels regeringsmaktens expansion på parlamentets bekostnad genom fullmaktslagar, dels statliga ingripanden i näringslivet: här må erinras
om t. ex. den statliga bankinspektionen samt om de s. k. commissions
paritaires, ett slags råd bestående av representanter för arbetsgivare,
arbetare och regeringen med uppgift att förebygga arbetskonflikter
m. m. I det stora hela lyckades v. Zeeland med den uppgift, som
framtvingat regeringsbildningen: att bringa reda i det finansiella
kaos, som härskade, och regimen torde även ha varit populär. Läget
var på hösten 1935 dock ännu så pass allvarligt, att man allmänt
förutsåg fortsatt koalitionsregering under v. Zeelands ledning efter
valen, som skulle äga rum följande år. Då uppträdde plötsligt framåt
årsskiftet ett nytt parti, rex, som bedrev sin propaganda med exempellös våldsamhet, vilket ledde till att valstriden, mot tidigare förmodan, blev ytterst· häftig. Valets utgång blev sensationell. Ställningen i kammaren efter valet blev (siffrorna inom parentes ange
ökning eller minskning): katoliker 63 (-16), liberaler 23 (-1), socialister 70 (- 3), kommunister 9 (+ 6), frontister 16 (+ 8) och rexister
21 (+21).
Regeringskoalitionen förlorade alltså ej mindre än 20 mandat; nederlaget drabbade som synes främst katolikerna. Kommunister och
frontister gjorde stora framsteg. Men det sensationella var dock de
21 mandat, d. v. s. en tiondel av samtliga, som tillföllo rexisterna,
vilka framträtt blott ett halvår före valet. Belgien i:ir ju känt som
ett försiktighetens och det sunda förnuftets förlovade land; nästan
alla iakttagare, inklusive landets egna monarker, ha kunnat konstatera någon gång en viss brist på offervillig idealism men alltid mycket sinne för det påtagliga och jordiska. Rex var ett nytt parti, hade
inga synliga fördelar att bjuda på; vad har kunnat locka en niondel av hela folket att rösta för det~
Först och främst torde man böra fastslå, att rexismen, i varje fall
hittills, måste identifieras med ledaren, Leon Degrelle. Denne, en
blott knappt 30 års man, har ett tämligen brokigt förflutet. Till en
början juris studerande i Louvain, avbröt han studierna i förtid och
gav sig småningom över till Amerika, där han enligt ej bestyrkta
uppgifter bl. a. skall ha staterat i Hollywood. Av ett visst intresse
är, att han lidelsefullt följde den religiösa kampen i Mexiko, vilket
resulterade i att han vid återkomsten till fäderneslandet publicerade
en artikelserie, som väckte en viss uppmärksamhet genom sin våldsamma ton. Degrelle började så arbeta inom en katolsk organisation,
!’Action catholique, där han bl. a. ägnade sig åt tidskriftsförläggarverksamhet, vilken påstås ha lett till hans ruin. Senare lämnade han
l’Actioii catholique för att starta en egen kristlig rörelse, Rex, vars
namn anspelar på dess om man så vill valspråk: Christus Rex. Ännu
hösten 1935 hade han gjort sig bemärkt blott inom en trängre krets.
Genombrottet kom i november 1935. En av de stora katolska orga- 736
Dagens frågor
nisationerna, :Federation des cercles catholiques, hade samlats i
Courtrai till sin årliga kongress, där Degrelle oväntat uppträdde
med ett tal, som skulle göra honom känd av var man. Han vände
sig med den största våldsamhet mot de äldre katolska politikerna,
icke minst mot kongressens egen ordförande, minister Segers, sade
dem att de förlorat ungdomens förtroende, att deras förhållande till
storfinansen var det skummast tänkbara, att de borde lämna plats
för yngre, moraliskt högre stående personer. Tonen i talet framgår
exempelvis av att en namngiven, känd politiker karakteriserades
som ett »excrement vivant».
Degrelle begagnade sig av sin nyvunna ryktbarhet för att rikta
ytterligare angrepp mot det katolska partiets koryfeer och särskilt
deras förbindelser med storfinansen. Landets ledande skikt döptes
till »les pourris»; smädenamnet »bankster» är ett annat prov på
Degrelles oförnekliga styrka i invektivet. I sin egen press, i pamfletter
och på talrikt besökta möten – Degrelle är en ypperlig folktalare –
fortsatte han sin kampanj mot »hyperkapitalismen» och det politiska
livets korruption.
Hans angreppspunkter visade sig skickligt valda. Ett halvt dussin
av honom utpekade politiker förklarade sig ämna lämna det politiska livet. Det katolska partiet införde stränga restriktioner på
de katolska parlamentarikernas riHt att sitta i bolagsstyrelser o. d.
Dessa framgångar och den oerhörda anslutning, Rex erhöll icke
minst från ungdomen, förmådde Degrelle att även deltaga i valet
till parlamentet. Valkampanjen fördes efter samma linjer som striden mot katolikerna. Angreppspunkter funnos t. ex. i de stora skandalerna i den socialistiska Banque belge du travail och det katolska
Boerenbonds bank, diir ett antal politiker komprometterats. Någon
vecka före valet inträffade en för dess utgång viktig händelse. Den
redan nämnde Segers hade stämt Degrelle för ärekränkning och fordrat ett ansenligt skadestånd. Utslaget i målet, som följts med passionerat intresse i hela landet, blev sensationellt: domstolen i Bruxelles
icke bara frikiinde Degrelle utan tillät sig även att i utslaget klandra
Segers ekonomiska transaktioner. Vid valet erhöll Rex drygt 1/• miljon röster och 21 mandat. Samma dag förklarade Degrelle den nya
valkampanjen öppnad. I hans plan ingår nämligen att föra en fortsatt, våldsam kampanj mot regering och parlament för att snarast
möjligt framdriva nyval och åter nyval, till dess landet har givit honom majoritet. Intill den dagen skulle partiet förbli i opposition och
i oberoende av andra partier. I höst har Rex dock ingått ett slags
allians med frontisterna.
:Flarnliindarna, vilkas ställning tillfälligt försvagades under kriget
på grund av deras tvetydiga hållning vis a vis tyskarna, ha under
20-talet vunnit en del betydande framgångar, så exempelvis ett
eget universitet. Den belgiska nyorienteringen på det utrikespolitiska området torde ej minst vara att betrakta som en eftergift, om
inte direkt åt frontisterna, så dock åt den flamländska opinionen, hos
vilken den niira förbindelsen med Frankrike aldrig åtnjutit större
737
Dagens frågor
popularitet; »Los van Franckrijk» ~ir ju ett gammalt flamländskt fältrop. Frontisternas samgående med rex, som kan betraktas som ett
vallonskt parti, är anmärkningsvärd; det to1;de förklaras av en ömsesidig önskan att i möjligaste mån effektivisera oppositionen; och det
program i språkfrågan, som f. n. tillskrives Degrelle, är ur frontistisk synpunkt fördelaktigt: i flamländska delar av landet skall flamländska bli enda officiella språk, i de vallonska delarna franska, mcdan Bruxelles skall förbli tvåspråkigt.
Den negativa delen av det rexistiska programmet är redan antydd.
Ett citat från en av DegrellcR beundrare må åtcrgm; som typiskt:
»Det är hyperkapitalismen som förstört den gamla regimen… .Medan de politiska partierna äro upptagna av förkastliga och onaturliga inbördes strider i religiö,;a, kulturella och sociala frågor, utstriickcr den sitt välde, behärskar hela folket, ruinerar medelklassen,
exploaterar handens och hjärnans arbetare.»
Vilka äro rexismens botemedeU :B~örst g~iller det att samla hela
folket i en verklig frout »populairc» (D. aiivändcr ordet niirmast i
samma betydelse som det tyska völkisch). Det gamla artificiella och
omoraliska partivilsendet skall krossas. l”ramtidsstaten ,;kall doek
ej vara totalitär och unitär. Tvärtom skall en decentralisation –
administrativ, språklig, kulturell, ekonomi,;k – genomföras; den nya
samhiillRordningen skall vara naturlig, organisk, korporativ och låta
individen fritt utvecklaR i hans naturliga miljö. Dc religiösa och
kulturella tvistefrågorna skola lösas i en anda av rättvisa, jiimlikhet, rimlighet. Rex har en vositiv inställniug till kriRtendomcn.
I dessa f. ö. föga klart utformade huvudteser igenkänner man tankegångar från syndikali,;m, fa,;eism, nazism, fransk neomonarl\ism samt
Raimolikt icke minst de stora påvliga (~nc;rklikorna Herum novarum och Quadragesimo anno. En närmare hestiimning av partiets
karaktiir torde vara omöjlig, då auktoritativ kii.llskrift saknas och
partiet f. ö. fortfarande befinner sig i ett i hiig grad dynamiskt skede.
Ä ven om det ännu är för tidigt att fixera rexismens hety(lclsc, oeh
även om hiindelserna söndagen den 25 okt. tvivelsutan rubbat Degroiles auktoritet, torde så mycket vara säkert, att riirelseu ej bör mötas
med en axelryckning. Att 11,.-, % av ett lands viiljarkår – f. ö. anses
Hex ha särskilt mycket anhängare i ännu ej röstberättigade tirgångar – röstar på ett parti är i Rig sjiilv bevis nog, att det kornrner med något vsykologiskt viisentligt. ~aturligtvis får man här
ej bortse från bakgrunden: krisen – i Belgien furmos 1934 400,000 aiimii.lda arbetslösa, vilket antal dock nedgått till cirka 130,000 i höst
– och dc stora skandalerna inom storfinans och politik. Vidare
måste man nog se en ungdomens revolt mot gubhviil(lc: belgiska politiker ,;ynas också vara ovanligt durabla – soeial istchefen Vanderveide t. ex. kom in i parlamentet 1894!
Å andra Ridan kan det förefalla som om v. Zeeland redan innehure
en förnyelse i belgisk politik. Han står utanför partierna, han har i
hög grad stärkt exekutiven på ett impopulärt parlaments bekostnad,
han har inaugurerat en utrikespolitik, som borde vara ägnad att
738
Dagens frågor
minska inre motsatser, han lär ej stå alldeles främmande för vissa
korporativa tankegångar. Och han har positiva resultat att visa,
såsom de nyss anförda arbetslöshetssiffrorna ge vid handen.
Slutligen må påpekas, att det gamla katolska partiet, ur vilket
Rex torde kunna betraktas som en utbrytning, är ett heterogent parti
med en konservativ flygel och en socialt radikal, sammanhållna blott
av konfessionen, ett band som i våra dagar kanske ej har samma
hållfasthet som tidigare. Det förefaller ej alldeles uteslutet, att en
viss möjlighet föreligger för en delning eller omorganisation därav,
som skulle kunna leda till rexismens införande i ett i sina huvuddrag oförändrat politiskt system. Det är icke första gången i Belgiens historia, som motsiittningar föreligga mellan det katolska partiets statiska och dynamiska delar.
27/.o 1936.
Schweizisk Schweiz tillhörde länge de rikaste och mest blomstrande
revy. länderna i Europa. Turistväsendet utvecklades i takt
med den industriella och agrikulturella produktionens uppsving.
Landet blev en av Europas bankirstater. Exporthandelns relativa
omfång blev rekordartat stort men samtidigt ökades också beroendet
av världshandelns frihet. Efter kriget och särskilt efter 1930-talets
kris har viiiståndet förbytts i ett svårt ekonomiskt betryck. Turisttrafiken har stagnerat, och dess utveckling har ej befordrats av det
nybyggnads- eller utvidgningsförbud, som rått alltsedan kriget och
alltjiimt strängt upprätthålles. Den protektionism i allehanda former, vartill Schweiz fr. o. m. 1921 tvangs, har visserligen skänkt den
inhemska marknaden ett effektivt skydd men har i andra hänseenden måst hämma handelsutbytet. Även om bankvalven kunnat absorbera flyktkapital i mängd, har landets kapitalmarknad lidit stora
förluster på investeringar i Tyskland. Därtill skola läggas alla vedermödor, som vidmakthållandet efter 1931 av guldstandarden framkallat. Handelsvolymen har inskränkts, prisregleringarna och nä-
ringsingreppeu ha blivit legio, de statsfinansiella bekymren ha vuxit
och arbetslösheten har tilltagit, dock utan att nå samma proportioner som i Holland. Jäsningen inom folket har avspeglat sig i den
framviiilande jättefloden av politiska broschyrer och många gånger
urladdat sig vid folkomröstningar. Den borgerliga regeringsalliansen
(katolsk-konservativa, bondepartiet och frisinnade) har emellertid ridit ut stormarna och lyckades som bekant vid oktobervalet i fjol om
än ganska knappt bevara sin parlamentsmajoritet.
Den hiirskande regimen har under de senaste åren gjort upprätthållande av guldstandarden, »Währung», nästan till en äre- och
trossak. Den leddes därvid av fruktan för prishöjningar och av omsorg om spararna, och den betvivlade möjligheten att genom en
»postum» penningvärdesiinkning kunna ta igen det förlorade på de
redan upptagna exportmarknaderna. Den litade fast till den stora
täckningen i Nationalbanken. Genom att göra bevarandet av guldstandarden till en fråga om nationell ärbarhet och kraft lyckades
739
Dagens frågor
den kväva »Freigeldners» opposition. Den borgerliga regeringen hade
i sina monetära bemödanden ett säkert stöd hos de annars notoriskt
oppositionella socialdemokraterna och i dessas förskräckelse för prisstegringar. A andra sidan hade regeringen ej kraft eller kurage nog
att fullfölja ett konsekvent deflationsprogram. I vintras genomdrev
den dock sitt »finansprogram», d. v. s. en sanering av budgeten, avseende att under två år framåt fylla ut ett nytt gapande hål om
130 milj. fr. Denna sanering kunde möjliggöras blott genom att på-
lägga nya skatter och sänka förbundstjänstemännens löner utan att
referendumfolket hördes; lönenedsättningen överskred dock ej den
sänkning, som levnadskostnaderna undergått sedan lönerna fastställdes 1928. Regeringen krävde samtidigt och erhöll även obegränsad
fullmakt att vidta åtgärder att skydda valutan. Likväl blev Schweiz
vid den franska devalveringen med naturnödvändighet endast en
hjälplös vasallstat inom guldblocket.
Händelserna vid den schweiziska devalveringen erbjuda ganska
stora likheter med förloppet i Sverige vid övergivandet av guldmyntfoten. Endast någon dag innan regeringen-förbundsrådet tvingades
att följa det franska exemplet hade ekonomiministern Obrecht avgivit den mest kategoriska försäkran om Schweiz’ fasta föresats att
försvara sin valuta; parallellen med dåv. finansminister Hamrins
likartade bedyranden är fullständig. Vidare synes Schweiz precis
som Sverige ha stått tämligen oförberett; det är begripligt, att den
svenska regeringen för fem år sedan överrumplades av de oviintade
händelserna, men förbundsrådet hade haft god tid att överväga eventuella åtgärder, ty den offentliga debatten hade i åratal liknat ett
slags penningpolitiskt proseminarium och f. ekonomiminister Schulthess – Schweiz’ faktiske näringsdiktator från kriget intill demissionen 1934 – hade till slut släppt sitt deflationsprogram och i stället
offentligt propagerat för devalvering, till yttermera visso spående
att denna före l okt. 1936 skulle bli ofrånkomlig. När förbundsrådet
den 25 sept. måste taga det steg, som det alltid fruktat, handlade det
emellertid med all kraft och beslutsamhet. Den nuvarande finansministern och fungerande presidenten Meyer – Neue Ziircher
Zeitungs förre redaktör, nationalekonom till utbildningen, en högt
begåvad men farbroderligt timid man – synes i regeringskretsen
först ha motsatt sig devalveringsbeslutet men förde sedan lojalt och
med utomordentlig skicklighet regeringens talan inför parlamentet.
Detta, som redan var samlat till ordinarie höstsession, ägnade regeringsbeslutet långa och storstilade debatter, mera uppmärksammade i hela landet än kanske någon debatt sedan augustidagarna
1914. striden gällde, om förbundsrådets budskap skulle mottas med
gillande eller icke; under debatterna i kamrarna levde parlamentsledamöterna i den uppfattningen, att förbundsrådet in corpore gjorde
kabinettsfråga av kravet på »approbation» – i så fall en ensamstående händelse i den egenartade schweziska parlamentarismens
historia – men fem minuter före nationalrådsdebattens slut (då majoriteten f. ö. redan var klar!) sökte Meyer något avtrubba udden i
740
Dagens frågor
regeringens hot. Samtidigt som den borgerliga majoriteten på några
man när beslöt devalveringsbeslutets gillande – socialdemokraterna
och gruppen Duttweiler röstade blott för aktens nakna läggande till
handlingarna – gavs förbundsrådet oinskränkta fullmakter att
skydda den nya valutan och förebygga socialt oförmånliga verkningar av myntförändringen. Sålunda har förbundsrådet fått rätt
att med förbindande kraft avgöra kollektiva lönetvister, och vidare
har det med stöd av sina »pleins pouvoirs» skyndsamt infört den
mest rigorösa priskontroll, supplerad med officiella uppmaningar till
befolkningen att ögonblickligen anmäla uppskörtare eller lagrare.
Därmed har den schweiziska förbundsstaten ställts under samma administrativa »etatistiska» förmyndarskap som under världskriget.
Aven på övriga punkter har regeringen genomdrivit sitt program.
I sanktionsfrågan i vintras lyckades Motta få nationell samling till
stånd, och hela äventyret förlöpte utan svårare påfrestningar på de
olika nationaliteternas lugna samlevnad. Ej heller har det lyckats
socialdemokraterna att få de officiella förbindelserna med Sovjetryssland återupptagna; Motta har i denna fråga fullföljt den politik,
varåt han i Geneve vid Rysslands introduktion i N. F. gav så vältaliga uttryck. Medan Motta är den i socialdemokraternas läger mest
förföljde regeringsledamoten, har han i borgerliga kretsar fått den
ställning över partierna, som redan hans snart tjugufemåriga förbundsrådskap kan motivera; få länder ha i dessa tider en ädlare röst
som sin andes stämma i världen.
I försvarsfrågan har bondepartiets försvarsminister Minger – ett
slags förebild till vår Janne Nilsson, vilken äger Mingers envishet
och eloquentia corporis men saknar dennes oförlikneliga folktalarbegåvning – genomdrivit främst 235-miljoners-anslaget till förstärkning av försvaret. Ett vackert vittnesbörd om det schweiziska folkets levande försvarsvilja skänktes, då försvarslånet övertecknades
med ej mindre än 100 miljoner; detta överskott har förbundsrådet f. ö.
ej tövat att ta hand om för framtida försvarsändamåL statspropagandan för lånet var enastående i omfång, intensitet och »modernitet»; tidningar och radio meddelade varje dag rörande episoder
om de små spararnas insatser eller om änkans skärv utan att därför
förtröttas i påminnelser till de välsituerade. Genom lånet har den
schweiziske genomsnittsborgaren fått liksom en större inteckning i
det fosterland, vars läge i denna spänningens tid ej kan vara hotfullare.
Som sin .största seger vill sannolikt Minger räkna strömkantringen
i försvarsfrågan bland de socialdemokratiska arbetarna. Långt in
på 1920-talet voro socialdemokraterna under den bekante zimmerwaldaren Robert Grimms ledning principiella antimilitarister, nota bene
så länge den borgerliga samhällsordningen bestod, och de roade sig
med att precis som våra kommunister yrka avslag på hela »klabbet».
Ej enbart Mingers förtjänst utan främst diktaturernas uppkomst i
grannländerna ha föranlett omsvängningen. Den kom till synes
första gången vid folkomröstningen om övningstidens förlängning
741
Dagens frågor
våren 1935, då socialdemokraterna ej längre som parti avvisade en
försvarsförbättring. När partikongressen i år behandlade 235-miljoners-krediten, ogillades denna dock med 265 röster mot 257. Till
minoriteten hörde nu -Robert Grimm, som utan att någon brytning
i partiet skedde utträdde ur partiledningen. Parlamentsfraktionen
»frigav» röstningen i frågan, och endast ett tiotal ledamöter i nationalrådet röstade emot det stora försvarsanslaget. Med all sannolikhet är dock denna försvarsvänlighet starkare bland partiets ledande
män än bland massorna, vilket ej blott det nyssnämnda kongressbeslutet utan även den utomordentligt stora folkminoriteten vid
fjolårets försvarsreferendum visade.
.Även i ett annat hänseende var socialistkongressen av betydelse.
Med stor majoritet avslogs där förslaget om att i folkfrontens tecken
inleda ett socialdemokratiskt-kommunistiskt samarbete. Eftersom
kommunisterna i Schweiz äro föga talrika, hade förslaget större
principiellt än praktiskt intresse. Förslagsställare var den illustre
Leon Nicole, Geneves nästan allsmäktige styresman sedan 1933. Nieole
har ej blott härigenom utan även eljest lyckats värna sin stiillning
som Schweiz’ mest hetsande och omstridde politiker. Urspruug·ligen
lägre posttjänsteman, år 1933 dömd till fängelsestraff som anstiftare
av de blodiga Genevekravallerna den 9 nov. 1932, omedelbart efter
straffets avtjänande vald av folket till regeringschef i kantonen, alltid opererande på yttersta vänsterkanten i förbund med en invandrad polsk jude, som antagit namnet Dicker och även fått säte i nationalrådet, har Nieole sökt inplantera spanska och franska seder i
edsförbundet. Världshuvudstaden har också på sistone fått uppleva
många scener i den lidelsemättade kampen för och emot Nicole. Häftigast gingo lidelsernas vågor, när den stridbare Jean Maria Musy
– förutvarande katolskt-konservative förbundsrådet, efter 1935 åter
ledamot av förbundsparlamentet – på en av sina föredragsturneer
skulle i Geneve tala om bolsjevismen som viirldsfara; mötet måste
under nästan tumultuariska former upplösas, och polisen måste mota
hem mötesdeltagarna, försiktigtvis på olika gator alltefter åskådning. (Geneve är f. ö. icke det enda stillle, där Musy ställt upp sig
mot ett retat publikum för att söka väcka Schweiz till en »Verjii.ngerung» i katolicismens och korporatismens tecken.) Tumultet
kring Musys första föredrag – Musy kom senare tillbaka och fick
då inför ett kontrollerat och ransonerat auditorium tala ostört – illustrerar de svåra motsättningarna i våra dagars folkstyrda Schweiz.
Det ger också på sitt sätt en illustration till Nicoles agitationsfras,
uttalad på fransk mark, att friheten ej skulle längre existera i
Schweiz. Geneves röde diktator tillhör icke de med medlen nogdiknade, och hans skändande av sitt land har utmanat så starkt, att de
borgerliga partierna ett tag voro betänkta på att liksom 1933 – trots
avsaknaden av laglig rätt därtill- suspendera honom från förbundsparlamentet; de avstodo dock till slut från planen och åtnöjde sig
med att avge en samfälld protest, vilken talmannen uppläste. Geneve
ligger för nära Frankrike och Spanien för att Nicoles rekommenda- 742
Dagens frågor
tioner för en folkfront skulle kunna utöva någon som helst lockelse
på det ordnings- och frihetsälskande borgerliga Schweiz.
Sedan ovanstående skrivits har kantonen Geneve valt parlament.
Sedan 1933 ha de borgerliga haft majoritet däri, medan socialdemokraterna haft majoritet (fyra ledamöter av sju) i regeringen. Vid
valet den 8 nov. befiiste den borgerliga koalitionen (inklusive den
halvfascistiska Union nationale) sin majoritet, erövrande 60 platser
av 100 mot förut 55. Nieales socialistiskt-kommunistiska block förlorade ungefär 1,000 röster och de borgerliga ökade ungefär 2,000. Den
29 nov. har folket att välja regering, och efter utgången i parlamentsvalen torde det icke vara något tvivel underkastat att Nieales förloror sin plats i regeringen och att hans regim får lämna plats för
den s. k. nationella frontens »gouvernement de concentration». Anmärkningsviirt var att Duttweilers rörelse, som hade så stora framgångar vid fjolårets federala val i tyska Schweiz, fortfarande gjorde
fiasko i Geneve. För förbundsregeringen innebär valutgången i Geneve en stor liittnad. Att den känner sig maktfullkomlig liksom att
den i tid ämnar stävja kommunistiska eller andra revolutionära rådslag, visade den tydligt, när den för någon vecka sedan utan folkets
hörande utfiirdade en förordning mot samhällsomstörtande verksamhet, som till betydande delar innehåller detsamma som den omstörtningslag, vilken 1934 under så många förvecklingar fälldes av folket
i referendum.
Offentlig Bland fenomenen i tiden ingår en humanitet och tolerans,
moral. bägge p~isade såsom tecken på hög kultur. I själva verket äro de tidstecken på gott och ont. Under humanitetens och toleranseus tiickmantel få många företeelser florera, som varken äro uttryck för något andligt framsteg eller vittnesbörd om någon stigande
moral. Till belysning av denna falska eller åtminstone farliga humanitet vilja vi beröra en episod ur årets valrörelse, varvid materialet hämtats ur en dombok vid en av vårt lands häradsrätter.
Ar 1912 hade rådhusrätten i en viss stad dömt dåvarande studenten N. N., som erkänt, för förfalskning av en lantbrukares namn å
en viixel å 48,000 kr., till 8 månaders straffarbete och ett års förlust
av medborgerligt förtroende.
Ar 1913 efter avtjänat straff dömde en närbelägen häradsrätt N. N.
för häststöld till l år och 6 månaders straffarbete; detta straff nedsattes av hovriitten till 6 månaders straffarbete. I protokollet intogs
en skrift s<:som uttryck för N. N :s sinnesförfattning; enligt denna
skulle han ha hotat sina oviinner; han ansåg sig ha blivit en »parias»
och sade sig uppträda som »parias»; »nu skall jag bli landsvägsrö-
vare i stor stil, gömma mig i … obygder, dra fram till häst med revolver …» o. s. v.
Ar 1914 häktades N. N. ånyo och rannsakades vid en annan häradsrätt i trakten, anklagad för rån begånget mot en kreaturshandlare.
Efter undersökning å sinnessjukhus förklarades han såsom i saknad av förståndets fulla bruk samt farlig för den allmänna säker- 743
Dagens frågor
heten, för straffri samt internerades för sinnessjukvård. Om rånet
kunna följande detaljer, citerade ur domstolsutslaget, förtjäna nämnas: »Beträffande därefter själva målet, så, enär svaranden medgivit, att han i avsikt att beröva målsägaren livet lockat denne med
sig in i den i målet omförmälda skog och där framtagit sin medhavda revolver och riktat denna mot målsägaren under yttrande
som inneburit att svarandens sista stund var kommen livensom att
svaranden efter det han övergivit sin berörda avsikt, utan att dock
härom underrätta målsägaren, fortfarande hållit revolvern riktad
mot målsägaren ej allenast, då denne med bön för sitt liv till svaranden utlämnat de pengar, som målsägande vid tillfiillet hade på
sig, utan även under det svaranden satte sig i besittning av pengarna och av målsägaren tog löftet att denne skulle låta binda sig
till händer och fötter av svaranden, på det att svaranden skulle
kunna komma undan, finner häradsrätten svaranden hava gjort sig
förfallen till ansvar enligt strafflagen 11 kap. 8 §, 14 kap. 15 §, 15 kap.
22 § och 4 kap. l §.»
N. N. vistades därefter å sinnessjukhus under sex år, tills han efter
viss tids permittering utskrevs, f. ö. sedan medicinalstyrelsen första
gången viigTade godkänna vederbörande sjukhusdirektions utskrivning. Sedan dess har N. N. varit instiimd i ärekränkningsmål och
av domstol förklarats icke vittneskapabcl; i övrigt har han i den
kommun, där han är bosatt, deltagit i det kommunala livet på ett
sätt, som för ett par år sedan mycket ingående skildrades i en artikelserie i Dag. Nyh.
Denne man, som sålunda straffats för förfalskning och stöld samt
vidare häktats och inspiirrats för rån, sitter för närvarande som
landstingsman i sitt hemlän och var i årets valrörelse en av sitt parti
reklamerad och utnyttjad agitator, som därvid gjorde kandiderande
riksdagsmän sällskap på dessas föredragsturnecr. Eftersom det
parti, han tillhörde, långtifrån tillhörde de mindre, kunde hans assistens ej gärna motiveras av bristen på agitatorer.
Det vare oss fjärran att intaga en sådan ståndpunkt som att ett
straff skall brännas fast på den straffade för livet. Utan några
egentliga meningsmotsättningar borttog årets riksdag de gamla på-
följdsstraffen. Vad en person kan ha gjort sig skyldig till i ungdomen under ett olyckligt ögonblick eller i en olämplig miljö kan
och bör glömmas, om vederbörande senare bemödar sig om ett oförvitligt förhållande till medmänniskor och samhället. Likaså må de,
som dömas för brott utan brottsligt uppsåt, åter få sin fulla chans
efter det att straffet avtjänats. Vidare bedömer opinionen – med
rätt eller orätt- politiska brott såsom faktiskt icke vanfrejdande; vid
årets val ha åtminstone tre förut för politiska brott straffade invalts i
Andra kammaren. Vare sig den straffade gjort sig skyldig till brott
med brottsligt syfte eller allenast vållat skada, måste det ligga i
samhällets intresse att de efter fängelsevistelsens slut ej hindras i
strävan att göra sina insikter och sin arbetsförmåga gällande. Men
därifrån och till att tolerera att såsom förbrytare förut straf- 744
Dagens frågor
fade – och till på köpet mer än en gång straffade – framträda som
folkledare är steget långt, mycket långt. Även demokratien – rättare sagt i synnerhet demokratien – har behov av en viss moralisk
etikett. Till den etiketten måste höra, att de, som beklädas med förtroendeuppdrag eller såsom agitatorer genom kritik av andra partier och människor göra anspråk på att vägleda väljarna, själva
kunna uppvisa ett minimum av oförvitlighet. En person, som meriterat sig genom förfalskning, stöld och som skogsgangster, kan
även om omdömesförmågan härvid skulle ha varit omtöcknad –
omöjligen uppfylla dessa minimianspråk.
Föreliggande fall har valts som det mest beklämmande exemplet
på en labilitet i fråga om samhällsmoralisk uppfattning, vilken
skulle kunna tillåta allt och ursäkta allt. Man behöver ej måla i
svart, om man påstår, att uenna labilitet har blivit oroväckande stor.
Även om det ej rörue sig om kriminella företeelser, kunde det omöjligen kallas för någon seger för den sunda folkstyrelsen, när SvenskImportmännen uen ene efter den andre återbördades till eller invaldes i riksdagen. Det kan icke heller vara uppbyggligt att se,
att en stor ekonomisk intresseorganisation med anspråk på att leda
en hel samhällsklass som resetalare anlitar en f. d. riksdagsman, vilken för bedriigeribrott måste lämna Helgeandsholmen och överflyttas till en annan holme. Vi stanna härvid med exempelsamlingen.
Vi upprepa, att vi finna det endast i sin ordning och av rent humanitära skäl högeligen påkallat att icke lägga några hinder i vägen
för att straffade äter inpassas i samhällslivet på sådana poster, där
de fä användning för sin arbetskraft. Men demokratiens förtroendemän måste uppfylla ett visst mått av mcdborgardygder. Strikta regler kunna ej uppstilllas för bedömandet av olika fall. Det sunda förnuftet, det allmänna rättsmedvetandet får vara regulatorn. Och detta
säger, att folkstyret i längtlen icke kan gagnas av någon slapphet i
de moraliska värueringarna. Börjar opinionen ge efter, är man snart
ute på det sluttande planet. I stället för att visa slapphet måste
opinionen reagera strängt. Endast därigenom kan man stämma i
bäcken. Och endast därigenom kan folkstyret tillvinna sig det allmänna förtroende, som är huvudvillkoret för att det skall fungera
meu den auktoritet, som vår söndersprängda tid kriiver.
Svenska krigar- Den nationella livsyttring, som tagit sig uttryck i
monument. resandet av Narvamonumentet, har hälsats med
sympati på alla håll utom i vissa ultraradikala kretsar, som troget
sin sterila och livsfientliga negativism fört till torgs sitt sedvanliga
klander och skrikit om chauvinistisk löftespolitik, om utmaning mot
Ryssland m. m. Samtidigt som dessa bleksiktiga personer varmt prisa
den ryska nationalismen, beskärma de sig över att Sverige anser sig
böra föra svenskhetens talan och vilja ej ens på historiens område
tillåta en nationell manifestation. De äro mer ryska än ryssarna
själva, vilka äga förnuft nog att ej göra väsen av en i och för sig
fullt naturlig sak. Som verkligheten i dag gestaltar sig, måste det
745
Dagens frågor
ligga inom Sveriges – liksom varje annat lands – intresse att hålla
på sitt och trygga de värden, som i förgången och nuvararrue tid
konstituera svenskt väsen. Narva är en förträfflig exponent därför,
alla invändningar till trots. Mannakraft och nationell offervillighet
ingå ej i våra kulturbolsjevikers utrustning, och liksom tarvligheten
och ondskan ej pläga få någon sentima hyllning må dviirgaläter även
lämnas åt den stora tystnaden. Genteomt talet om att Narv’ li!Onumentets resande på estniskt håll skulle tolkas som en svensk försvarspolitisk utfästelse må endast tilläggas, att esterna sjiilva bestämt avvisat denna tanke, alldeles oavsett att de ingalunda :iro tillräckligt okunniga om svensk politik för att därvidlag göra sig några
illusioner.
Vid Narvamonumentets avtäckning syntes en tidning vilja göra
gällande, att Sverige skulle brista i pietet mot fädrens bragder på
slagfältet. Uttalandet innehåller tvivelsutan en kärna av sanning
men kan ej anses fullt rättvist. Undersöker man saken, finner man
många platser, där eftervärlden i sten eller koppar bevarat minnet
av den svenska krigsmaktens insatser. Man finner vidare, at~ icke
blott den ärorika segern utan även det hedersamma nederlaget hyllats. Det har alltså ej varit tal om skrytsamhet och punschpatriotism
utan om en gärd till den trofasta pliktuppfyllelsen och det ärliga
svenskmannasinnet.
En inventering av antalet minnesstenar över drabbningar i Sverige
ger följande resultat. Från medeltidens krig hava hugnists s~agen
vid Kungslena 1208 och Gestilren 1210, striderna på Gotland 1313 och
1361, drabbningen vid Falköping 1389, slaget vid Brunkeberg (StenSturemonumentet i Uppsala) och fäktningen vid Bogesund 1520.
Gustaf Vasas frihetsrörelse har särskilt i Dalarne bevarats i troget
minne, och här finnas minnesmärken i Mora, Rättvik, Svärdsjö, Torsång, Isala lada och Sälen. Striderna vid Brunnbäcks färja och Läby
vad 1521 hava ej heller blivit bortglömda. Från senare hälften av
1500-talet märkas slagen vid Axtorna 1565 och Stångebro 1598. Jesper
Mattssons Cruus’ lyckade fäktning mot danskarna vid Kinna 1611,
smålänningarnas framgång vid Tenhult 1611 och Gustaf II Adolfs
räddning vid Vittsjö 1612 hava likaså hedrats med minnesmärken.
Från en något senare tid märkas prästen Daniel Buscovius’ segerrika tåg mot Särna 1644, striden vid Genevad 1657 samt drabbningarna vid Fyllebro 1676, vid Lund 1676 och Landskrmta 1677. Av stora
nordiska krigets tilldragelser må nämnas Hiilsingborg 1710, Strömstad 1717, Skogsö vid Saltsjöbaden 1719 samt Armfeltska tåget, vilket
hedrats med minnesmärken i Duved, Handöl, Ånn och Bustvt1len.
Slutligen märkas minnesmärken över striderna vid Hörnetors och
Sävar 1809. Nämnas må även minnesmärkena vid Älvsnabben och
Peenemiinde, Gustaf II Adolfs avseglings- och landstigningsplatser
1630. Dessutom tillkomma en mängd minnesmiirken över svenska armens mötesplatser samt över enskilda härförare eller krigshjältar
E.åsom Engelbrekt, Johan Baner (jättesten i Linköping), Lennart To'”stensson (minnessten i Forstena, Västergötland), Erik Dahlberg (Karls- 746
Dagens frågor
krona och Turinge), Magnus Stenbock (Hiilsingborg), Georg Karl von
Döbeln (Umeå och Stenstorp), Wilhelm von Schwerin (Tärna i Västmanland), Zacharias Bång (förebilden till Sven Dufva, Lyckselc)
m. fl. Begravningsplatser för i fiiltsjukan döda soldater iiro också
uppmiirksammade med minnesmärken, likaså de under viiridskrigets
neutralitetsvakt dödade.
De svenska härtågen utomlands ha hugfilstats med en rikhaltig
samling av minnesstenar, vilka rests dels av svenskar, dels av respektive liinders invånare. Listan på minnesstenar från skilda delar
av Europa är ganska imponerande. Det skulle föra för långt att
räkna upp alla, och här skola blott de mest kända platserna nämnas.
l Danmark märkes i Binderup en minnessten över Karl X Gustafs
tåg över Billten samt i Dybböl och Als över svenskarnas insatser i
1864 års krig. N orge uppvisar minnesmärken vid Fredrikshald 1718
och Trangen 1808. Finland äger en rikhaltig samling, såsom vid Rautus
1656, Hangö udd 1714, Porrosalmen och Parkumäki 1789, Svensksund
1790, Siikajoki, Revolaks, Lappo, Alavo, J utas, Oravais och Virta bro
1808, Tammerfors 1918 o. s. v. ’l’yskland har att uppvisa minnesstenar
vid Werben och Breitenfeld 1631, Niirnberg och Liitzen 1632, Fraustadt 1706 och Bornhöft 1813, ’rjeckoslovakien Briinn 1645 och Prag
1648, Ryssland Poltava 1709 och Rumänien Bender 1713. Vad beträffar
östersjöprovinserna återfinnas minnesmärken vid Narva 1700 och
Gemäucrthof (Kurland) 1705. Slutligen bör nämnas, att sjöslagen vid
Svensksund och Hogland iiro hugfästade med minnesstenar på
Skeppsholmen i Stockholm och i Haglandsparken i Karlskrona.
I stort sett äro alltså våra härfärder väl utprickade. Givetvis finnas
åtskilliga valplatser, vilka ännu lysa tomma, såsom Brännkyrka,
Wittstock, Jankowitz, Warschau, Kliszov, Holofzin, Willmanstrand
m. fl. – fiir att ej tala om sagans Fyrisvall -; dessutom synas vår
flottas bragder härvid i flera fall förgätna. Karakteristiskt är, att
flertalet minnesmärken blivit resta i sen tid. Särskilt gäller detta
Finland och Östersjöprovinserna, vilka, så länge de lydde under rysk
spira, voro portförbjudna för dylika historiska erinringar. Estland
har sist av alla fått ett svenskt minnesmärke, varför man ej beträffande detta land kan tala om något monumentslöser·i. Överhuvud taget har Sverige i denna sak endast följt exemplen från utlandet. Må-
hända äro våra monument mindre monumentala iin ofta i utlandet
-såsom mycket riktigt påpekades av N. D. A. i samband med Narvafestligheterna – men de hedra därför icke mindre våra fäders insatser, så som vi äro dem beundran och tacksamhet skyldiga.
Kampen mot religionsförföl- Den ryska folksjiilen är av gammalt
jelsen i Sovjetryssland. mystiskt religiös, och då man hos
många ryssar lyckats totalt förtränga de trosföremål, som förut
fyllde själarna, ha dessa i stället intagits av en starkt nationalistiskt fiirgad tro på det inomvärldsliga lyckorike, som skall uppstå,
när kapitalismen är besegrad, alla klasskillnader utplånade och sovjetväldet genom världsrevolutionen befriat alla andra folk från dc- 747
52- 3GG8:>. Svensic Tirlslcrift 19.%.
Dagens frågor
ras »ok». Betecknande för sovjets inställning är följande yttrande
av Lenin: »En hel värld av smuts, av synd, av våld och fysisk smitta
är – emedan den framträder öppet – vida mindre farlig än den
mest subtila, förandligade och rena gudside.»
Inom sovjetriket bedrives propagandan. mot religionen särskilt av
»de kämpande gudlösas förbund», som står i intim förbindelse med
»de proletära fritänkarnas föreningar» och liknande organisationer
i talrika andra länder. Märkliga äro en del uttalanden i »riktlinjer
för de kämpande gudlösas verksamhet». Så skriver förbundets ledare, Jaroslavski (alias Gubelmann) i dess tidskrift Besbosjnik bl. a.:
»Blott en opportunist kan tro, att den religiösa människan kan vara
kommunist. På den antireligiösa fronten finns ingen vilodag, intet
vapenstillestånd. Tvärtom måste vi aktivera denna front, reorganjsera hela den antireligiösa propagandan, bättre utrusta våra kamptrupper. Vi måste icke blott framhålla, hur religionen fjättrar oss
socialt, utan även utnyttja den vetenskapliga kritiken på religionen,
klargöra den avgrund, som skiljer religionen från vetenskapen och
hjälpa massorna att komma över denna avgrund. Det är vår uppglft
för de kommande åren. Ty kampen mot religionen är kampen för
socialismen.» – »Riktlinjerna» taga sikte på gudlöshetsundervisningen i skolorna och på verksamheten bland bönderna. Särskild uppmärksamhet ägnas vidare åt att inleda och utvidga förbindelserna
med antireligiösa organisationer i utlandet. Slutligen rekommenderas livligt arbete i kolonierna, d. v. s. bland färgade folk i främmande
världsdelar. I Frankrike utges publikationen »Terre nouvelle» – ett
motstycke till den i Ryssland utkommande »L’Eglise vivante», vars
specialitet är att skandalisera kyrka och präster. Illvilliga propa-.
gandister innästla sig i kristna företag, sprida insinuationer och
lögnaktigt skvaller.
Svårast har naturligtvis den nedbrytande verksamheten gått ut
över religion, kyrkor, präster och religiösa församlingar inom sovjetunionen själv. I första hand drabbade förödelsen den grekisk-katolska
eller »ortodoxa» kyrkan. Av dess tiotusentals större och mindre kyrkor och kapell samt kloster återstå numera några få hundratal.
Ofantligt många ha bränts eller raserats; andra ha omvandlats till
klubblokaler, teatrar, biografer, »gudlöshetsmuseer» m. m. Några
märkligare kyrkor bibehållas för att visa turister. Massor av präster
– från metropoliter och biskopar till de enklaste poper – ha dels
avdagatagits, dels kastats i fängelse eller släpats bort till »arbetsläger» vid gruvor, vid järnvägsbyggen i Sibiriens skogar, till Solovetskiöarna i Vita havet för att träla och lida i åratal – deportationerna gälla ofta i tio år – och i många fall duka under såväl av
köld, svält och umbäranden av alla slag som av ett omänskligt hårt
arbete. Enligt en polsk tidning (Viskresnoje Tekenje, Varsjava, n:r 7
för 1936) uppskattas antalet ortodoxa präster, som på sådant sätt behandlats, till omkring 40,000.
Om än något senare ha förföljelserna gått fram lika fruktansviirt
över katoliker, protestanter och sekterister i Ryssland. Mycken upp- 748
Dagens frågor
märksamhet har givetvis i protestantiska länder väckts av förföljelserna av evangeliska präster och deras familjer. Där funnos tidigare nära 200 församlingar med 800 gudstjänstlokaler och 230 präster.
Av de sistnämnda voro i oktober 1935 ännu 14 i funktion; i februari
d. å. funnos blott 8 kvar. I utlandet sprides uppgiften, att religionsförföljelserna äro på retur, att antalet avsatta och dömda präster
avtager. Det sistnämnda är nog riktigt; men det beror på, att det
finns så få – snart inga mer kvar att avsätta!
Länge hade blott periodiska protester rests mot dessa ohyggligheter. Omsider har organiserats en politisk motaktion, ej blott mot religionsförföljelserna i sovjetunionen utan även mot ateistpropagandan i andra länder. På engelskt initiativ igångsattes i oktober 1933
Pro-deo-rörelsen, omfattande representanter för olika kyrkosamfund.
Den har sitt centrum i Geneve, varest en kommission (P. D. K.) med
särskild byrå upprättats, samt är förgrenad till en rad länder, där
lokala kommissioner bildats. Kommissionen, som ej utgör en förening i vanlig mening, har tagit till uppgift att understödja de
kristna kyrkornas motaktioner mot religionsförtryck liksom att
hjälpa förföljda trosförvanter. Den vill genom publicistisk verksamhet, utställningar, föredrag o. dyl. öka människors kunskap om gudlöshetspropagandan samt väcka deras samveten till insikt om och
ovillkorlig plikt att bekämpa denna. Den förtjänar allt stöd, både
ideellt och materiellt. En viss avspänning av religionsförföljelserna
i Ryssland har redan inträtt, vilket torde få tillskrivas den internationella reaktionen mot barbarismen. Men denna avspänning torde
få anses som taktik eller camouflage.
Ty hur är det i verkligheten~ Att de ryktesvis omtalade ansatserna
till reträtt skulle ha lett till något bestående resultat av betydelse, är
ej känt. I sovjettidningen Pravda (d. 3 febr. 1936) omtalas »de gudlösas» förbunds omfattande arbete bland folk i fabriker, kollektivjordbruk och gruvor. Man har bildat omkring 5,000 »celler» – omfattande c:a 5 miljoner aktiva »kämpar» – samt upprättat 30 gudlöshetsmuseer. Förbundet håller tiotusentals lokala möten årligen. Under kampanjen mot påskfirandet (1935) – den ortodoxa kyrkans
största högtid – böllos över 3,600 möten. Lenins änka, Kroupskaja,
har i förbundets tidning (nov. 1935) uttalat, att uppfostran av de
ateistiska barnen var och förblev sovjetstatens mål.
Tjänar det då något till att med en stor apparat kämpa mot sovjets antireligiösa manifestationer~ Härtill kan svaras, att det icke
är så helt med »de gudlösas» framgångar ens i Ryssland. I centralrådet för »de kämpande gudlösas förbund» (augusti 1935) klagades
över, att det antireligiösa arbetet betänkligt avtagit. I Leningrad
ha många »aktivister» övergivit den aktiva propagandan – likadant
i Ukraina och på diverse håll i norr, i Sibirien m. fl. trakter. »Cellernas» medlemsantal har betydligt minskats. Det är något »artificiellt»
över hela rörelsen. Belysande är även att sovjettidskriften »Die neue
Welt» (citerad efter den ryska dagliga tidningen »Poslednije Novosti»
den 7 okt. 1935) klagar: »Vi se i U. S. S. R. unga personer, som ge- 749
~\
Dagens frågor
nom grundligt studium av fysik bragts därhän att predika uppenbar idealism. Dessa ungdomar bilda rent av ett slags prästsällskap.»
Förf. i den ryska tidskriften anmärker därvid föraktfullt, att i den
borgerliga Västern – efter en period av materialism – vetenskapsmän och präster numera slutit sig samman för att söka sanningen.
Han inlåter sig ej på några reflexioner över orsakerna till den likartade företeelsen i Ryssland, där det dock ej kan vara fråga om
några borgerliga inflytelser. Sovjetförfattaren nöjer sig med följande
anmärkning: »Engels har dock skrivit, att det icke finnes och icke
kan finnas någon skapare. Hur är det då möjligt, att man ännu 1935
i U. S. S. R. vågar motsäga detta fastställda faktum~» –
»De gudlösa» ha stött på en för dem ödesdiger motsägelse: Lenin
har en gång förklarat, att roten till fromheten är ängslan. Den religiösa tron hos massorna i kapitalistiska länder hålles vid liv, genom
att den härskande klassen brukar religionen till att skrämma, undertrycka och utnyttja folket. När kommunisterna upphäva kapitalismen, borttaga de anledningen till ängslan, motivet till religionen försvinner och denna förlorar därmed sin makt över själarna. – Nu
visar emellertid erfarenheten från Sovjetunionen, att denna klyftiga
teori icke håller streck. Trots det att privatkapitalisterna försvunnit,
lever religionen ännu segt kvar hos massor av människor. Där det
kan ske – ibland nattetid ute i ensliga skogar – samlas människor
till mässa eller påskfirande. Förstuckna poper finnas, livnärande sig
och de sina som skomakare eller av annat slag av hantverk, men beredda att i smyg tjäna religionens sak. T. o. m. i nyupprättade stä-
der, såsom Magnitogorsk, där ingen kyrka byggts och ingen präst
får slippa in, ge sig religiösa behov till känna hos en del innevånare.
»De gudlösa» kunna icke förstå, att ej religionen försvinner. Det
stämmer icke med Lenins djupsinniga teori.
Kampen mot »de gudlösa» och deras eftersägare och emissarier
överallt i jordens olika länder är nog icke utsiktslös. Men den fordrar ihärdighet och planmässighet.
C. G. Santesson.
750