Politik och förvaltning

POLITIK OCH FÖRVALTNING
SvENSK statsförvaltning har under århundraden haft sitt särskilda skaplynne, vilket främst tagit sig uttryck i förvaltningsmyndigheternas självständighet gentemot regeringsmakten. Knappast något annat europeiskt land har så konsekvent hävdat denna
princip och dess korollarier, statstjänstemännens oavsättlighet
och tjänstetillsättning efter sakliga meriter. Som en allmän regel
har dessutom gällt, att förvaltningsmyndigheternas utlåtanden
skola ligga till grund för Kungl. Maj :ts beslut och att endast för
särskilda ändamål extra ordinarie utredningar skola företagas.
Alltsedan stadfästarrdet av 1634 års regeringsform och till dags
datum ha förvaltningsmyndigheterna intagit en oberoende ställning och verkat i kraft av den ansvarskänsla, som fritt tänkande,
allvarligt tjänstenit och sakliga skäl skapat. Detta system måste
på ett alldeles särskilt sätt hava sprungit fram ur svenskt kynne
och harmonierat med vårt väsen. Och man har ej försummat att
kraftigt reagera, när förvaltningssystemets bärande ide förfuskades eller hotade att undermineras. Dylika avsteg ha förekommit
även i vårt land, och det är betecknande, att just under dessa
perioder statsförvaltningens prestationer sjunkit i effektivitet.
Viktiga lärdomar stå i detta fall till buds.
Det mest flagranta exemplet på förvaltningsprincipernas upplösning erbjuder frihetstidens senare skede. Med partistridernas
intensifiering följde, att ämbetsverken indrogos i spelet om makten. Partierna gjorde starka ansträngningar att förskaffa sig inflytande i dessa institutioner, vilka likväl trots det ökade politiska
virrvarret länge representerade den fasta punkten i statslivet under växlande riksdagsmajoriteter. Ju jämnare kampen mellan
partierna blev, desto angelägnare visade sig partierna bli att
behärska förvaltningsmyndigheterna genom att på de högre posterna insätta sina män, och ständernas ofta godtyckliga ändringar i gjorda utnämningar bestämdes främst av partihänsyn.
Detta inverkade åter på ämbetsmännens ställningstagande till
dagens frågor, och mången föredrog att ändra sina åsikter för
751
Politik och förvaltning
att därmed öka sina utsikter. Det lugna livet i ämbetsverken
förbyttes under de långa riksdagarna i en nervös oro, varunder
ett osakligt och skadligt intrigväsen uppammades. De politiserade ämbetsverken kunde ej betraktas som oväldiga och kunde
följaktligen icke kräva respekt för sina yttranden, vilka ej sällan
betraktades som ett uttryck mindre för fri och saklig prövning
än för en speciell partipolitik. Nästa steg i utvecklingen var,
att principen om ämbetsmännens oavsättlighet utan laga dom och
rannsakan ställdes under debatt och att röster höjdes för att ur
ämbetsverken utrensa alla för den sittande regeringen misshagliga element. Själva grundvalen för statsförvaltningen rubbades;
ytterst gällde problemet, om ämbetsverken skulle bibehålla sin
självständighet eller förvandlas till viljelösa regerings- eller
kanske rättare ständerorgan. Tillvaron var för ämbetsverken så
mycket osäkrare, som ständerna i allt större utsträckning började
taga hand om utredningarna och det rikt florerande utskottsvä-
sendet överhuvud delvis tog loven av ämbetsverken; icke utan fog
sades det, att ämbetsverken kunnat upphöra med sin verksamhet,
därest ständerna skulle ha sammanträtt årligen.
’fvivlet på ständernas förmåga att lösa landets viktigaste frågor
spred sig emellertid i allt vidare kretsar, särskilt bland ämbetsmännen. Ä ven om dessas ståndpunktstagande ej saknade egoistiska motiv, vorode dock av ålder vana att sakligt pröva ärendena
och insågo åtminstone i princip nödvändigheten av att låta statens intressen gå före enskildas. Hur partitrogna de än voro,
kunde de ej undgå att finna vissa orimligheter i det rådande systemet. Den fria författningen innebar frihet att handla endast
för dem, som sutto vid makten, d. v. s. partioligarkien; den banade
vägen för element, vilka brusto i samhällelig ansvarskänsla och
otillbörligt tillskansade sig personliga fördelar. Inom olika delar
av samhället yppade sig samhällsupplösande företeelser; korruptionen verkade demoraliserande på de dåligt avlönade tjänstemännen, och i hägn härav frodades slentrian och godtycklighet
inom förvaltningen. Reaktionen hos ämbetsmännen själva mot
missförhållandena återgav också under frihetstidens sista år ämbetsverken något av deras forna självständighet och underlättade
1772 års statsvälvning.
På liknande sätt visade ämbetsmännen tendenser att reagera,
när det gustavianska enväldet sökte skapa förvaltningsorgan, som
skulle effektuera den kungliga viljan under mindre omständliga
752
Politik och förvaltning
och hämmande former än dem, som ämbetsverken erbjödo. Åmhetsmannaoppositio:lten fruktade, att de påtänkta inrättningarna
såsom ministeriella organ skulle förvandlas till kungamaktens
servila verktyg. Deras kritik skärptes i samma mån som regeringsuppdragen föllo i händerna på gunstlingar och personer, vilka
icke voro kapabla att lösa de maktpåliggande statsuppgifterna.
Diskussionen om förvaltningsmyndigheternas ställning till regeringsmakten fortsatte under 1800-talet och sammankopplades
med frågan om departementalsystemet. Åtskilliga ville slopa systemet med självständiga kollegier eller ämbetsverk och förordade
införandet av ministerstyrelse. Andra åter fruktade, att ämbetsmännen i fall av ministerstyrelse skulle bli beroende av de politiska skiftningarna och utlämnas åt departementschefernas godtycke, något som måste leda till en betänklig politisering av ämbetsmannakåren. Vikten av en självständig ämbetsmannaklass inskärptes av August von Hartmansdorff år 1823 i hans uppmärksammade arbete om den svenska statsförvaltningen med följande
träffande ord: »De oberoende kollegieledamöterna hos oss, eller
ämbetsmännens medelklass, äro närmast förbundna med medelklassen av medborgare i allmänhet och stå likt dessa både genom
blodsband och andra förbindelser i beröring såväl med den fattigare och ringare som med den rikare och högt uppsatte. Utan
att föranledas till nödens misströstan eller till överflödets sorglöshet, utan att förvillas av överdriven klagan eller att själva
frukta förtryck, om de vägra utöva det mot andra, stå de i medelpunkten av medborgare, kunna inhämta, urskilja och avväga
allas stridiga intressen. Denna ställning är sålunda fullkomligt
avpassad efter kollegiernas egenskap att vara mellanlänken i förvaltningskedjan och efter landets behov av oväldiga styrelseformer och oberoende ämbetsmän.. . Funnes inga kollegier, så saknade konungen en offentlig och därför i möjligaste måtto tillförlitlig kontroll på föredraganden (i statsrådet). De utgöra speglar,
vari konungen kan se målen oväldigt bedömda, ifall föredraganden ensidigt framställde dem, och varuti konungen kan skönja
sakernas skuggsida, om endast den ljusa vändes åt honom, eller
tvärtom i motsatt händelse.» Den kritik mot ämbetsmännens alltför stora självständighet, vilken just i regeringskretsarna kunde
förmärkas, riktade sig ej heller mot de centrala verken, utan huvudsakligen mot kansliets tjänstemän, vilkas oavsättlighet ansågs
hämma regeringens arbete. En annan sak var att själva organisa- 753
Politik och förvaltning
tionen av statsförvaltningen syntes mången föga tillfredsställande.
Även av andra uttalanden framgår, att man allmänt betraktade
de självständiga förvaltningsmyndigheterna som ett värn för
folkfriheten och därigenom som den styrelseform, vilken bäst passade för de svenska förhållandena. Vid 1844 års riksdag erinrade
prosten Stenhammar om att icke allenast enväldiga konungar
kunde begå maktmissbruk utan att även ministrar och folkrepresentationer av »maktbegärets retelse» kunde göra sig skyldiga därtill. Tider kunde komma, framhöll han, då regeringen, jagad av
»en alltför nitisk representations reformbegär» skulle vara tacksam för att i dämpande syfte kunna stödja på de sakkunniga,
självständiga ämbetsverken. Tanken om ämbetsverkens inflyttande
i departementen har därför ständigt mött oöverkomligt motstånd,
senast då 1912 års betänkande om modifierad ministerstyrelse
framlades. Inom alla samhällsklasser har en överväldigande majoritet hyst uppfattningen, att förvaltningens oavhängighet representerade värden, som ej finge prisges.
Vilken styrka den:l’la tradition har och hur djupt rotad uppfattningen om t. ex. statstjänstemännens oavsättlighet är, framgår
bl. a. av det faktum, att t. o. m. politiska befattningar såsom statssekreterarbeställningarna i vissa fall övergått till att vara vanliga tjänster, vilkas innehavare kvarstanna även när regeringen
skiftar färg. Betecknande är också, att många endast på förordnande tillsatta chefsposter i realiteten hänföras till kategorien av
oavsättliga ämbeten. Någon motsvarighet till det amerikanska
»spoils-systemeb fmnes ej i Sverige.
” ”•
Otvivelaktigt genomgår vår statsförvaltning för närvarande en
brytningsperiod. Många aktuella yttringar och företeelser äro
gengångare från de tider, vilkas strömningar här ovan i grova
drag tecknats. Partiväsendets intensifiering är återigen den
främsta drivfjädern. Men även tidens mångomtalade dynamik och
statens vidgade maktsfär ha påverkat utvecklingen. Tendenserna
äro sinsemellan icke fullständigt likartade men ändock ganska
tydliga, och de stämma till eftertanke.
Ett av de mest betecknande dragen är instoppandet i statsförvaltningen av mångahanda nya verkformer vid de fasta verkens
754
Politik och förvaltning
sida. Nya »verk» av halvstatlig karaktär ha avsiktligt givits en
friare, affärsmässigare ställning; i främsta rummet gäller detta
monopolföretagen, men delvis liknande signatur bära de stora
kredit- eller hypotekskassorna liksom en del pensionskassor. Pregnantare framträda de nya formerna uti sådana välbekanta institutioner såsom arbetslöshetskommissionen, arbetsrådet och de statliga jordbruksnämnderna (jordbruks-, socker- och potatismjölsnämnderna), vilka samtliga till åliggande ha rena förvaltningsuppgifter. De äga åtskilliga släktingar i den statliga förvaltningen:
efter statskalendern kan man uppräkna och utskilja interneringsnämnden, fastighetsregisterkommissionen, riksvärderingsnämnden, rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, fartygsregistreringskommissionen, försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå, besvärsnämnden för reservarbetslöner, Djurgårdskommissionen, statens bostadsnämnd, centralnämnden för ackords- och stödlåneväsendet, statens jordnämnd samt de olika
lönenämnderna.
Det kan här icke diskuteras, i vad mån dessa nya extra institutioner varit nödvändiga. Obestridligt är, att riksdagen många
gånger fruktat de äldre ämbetsverkens påstådda tungroddhet och
i synnerhet för att lösa krisernas problem velat finna smidigare
former. Sålunda har lantbruksstyrelsen uppenbarligen icke åtnjutit ett sådant förtroende i riksdagskretsar, att den ansetts
skickad att »förvalta» jordbrukshjälpen. Många gånger har den
statsfinansiella rädslan för att skapa en alltför stor byråkrati av
oavsättliga ämbetsmän dikterat besluten. Andra gånger har man
önskat representanter för olika grupper, t. ex. i de paritetiska
kommissionerna, och därvid improviserat en från det gamla verket
fristående nämnd. Ofta har provisoriets natur kännetecknat de
nya inrättningarna, vilket icke hindrar, att dessa med tiden fast
inkomponeras i förvaltningen. Med en något överdriven generalisering skulle kunna sägas, att de nya kommissionstyperna nyttjats för det dynamiska i tiden, medan de gamla verken främst
företrätt det statiska momentet.
Ä ven om man praktiskt kan förstå alla dessa arrangemang och
behjärtar utvecklingens krav, får man ej bortse från faran för
den omvandling, som vårt förvaltningsliv därmed undergår. Den
gamla oavsättlighetsprincipen rubbas därigenom att ledamöterna
av dessa kommissioner tillsättas blott på förordnande; de många
kriserna i arbetslöshetskommissionens historia visa, att det till- 755
Politik och förvaltning
fälliga i anställningsformen givit bråda personskiften eller fullständiga vaktombyten till resultat. De ofta starkt politiserade ämbetsuppgifterna i dessa kommissioner öka en regerings frestelser
att däri insätta ur partisynpunkt pålitliga män. När riksdagsmän
i stor utsträckning utsetts till ledamöter, riskeras därmed att rikselagen flyttar in i förvaltningen eller förvaltningen in i riksdagen.
Samtidigt har regeringen fått en allt större rätt att bestämma i
rena tillämpningsfrågor, ej blott besvärsvägen utan även och
främst genom anvisningar; regeringen har härvid haft att- som
det heter – följa »riksdagens direktiv» och därigenom starkt ökat
sin maktställning. Gentemot regeringen intar flertalet av dessa
kommissioner en ställning, som ej kan jämföras med de gamla
verkens oavhängighet. I realiteten har på dessa områden insmugit
sig en ej obetydlig grad av ministerstyrelse, alltså just den förvaltningsform, som riksdagen tidigare med hänsyn till förvaltningens integritet och medborgarnas rättssäkerhet ej velat
veta av.
En gammal och seglivad företeelse är kommitteväsendet. Den
konservative Geijer yttrade 1828 i prästeståndet: »I varje vrå av
styrelseverket sitter ju en kommitte, med betänkliga miner stirrande på den stackars rikskroppen. Ej under om patienten själv
skulle börja finna tillståndet ganska betänkligt. Månne ej någon
lisa kunde vinnas, om inga kommitteer på en rund tid ytterligare finge tillsättas, och de sedan tillsatta ej ytterligare finge
rådpläga vid straff tillgörandes.» Trots sin tillspetsning är uttalandet för att komma från en sådan man av intresse som det
enklaste receptet. Kommitteväsendets outrotlighet är dock det
bästa beviset för att det fyller ett legitimt behov.
Att praktiska män inkopplas redan på ett tidigt stadium av
en frågas beredning kan vara önskvärt ej blott för att få ett
ärende belyst från av expertis »oförvillade» synpunkter utan
även för att vinna den önskade parlamentariska återförsäkringen.
Ibland kunna kommittetillsättningar motiveras av önskvärdheten att icke överlasta ett redan arbetstyngt ämbetsverk eller
att anlita annan verklig sakkunskap än den, som vederbörande
verk disponerar. Men ibland kreeras kommitteer utan sådant nödtvång och med förbigående av vederbörande verk, trots att detta
mycket väl bort kunna prestera den eftersträvade utredningen.
Just nu liknar kommitteväsendet en springflod – precis som för
något mer än ett decennium sedan, då F. W. Thorsson såg sig
756
Politik och förvaltning
nödsakad att låta Geddesyxan gå -, och tendensen är ögonskenlig: att i möjligaste mån ge utredningen en inriktning, som icke
sätter dess objektivitet eller förutsättningslöshet som främsta mål.
I all synnerhet gäller detta den utredningsform, som går under
namnet av »sakkunnige inom departementet» och som strängt
taget är ett steg på väg mot ministerstyrelse.
En regering är vid utredandet av frågor icke bunden av författningsstadganden utan kan förfara efter gottfinnande. En
stark och målmedveten ministär – framförallt ifall den tror sig
om att länge få sitta i orubbat bo och således säkrare kan planlägga ett reformarbete – kan med fog kräva en viss frihet vid
beredandet av sina programmatiska mål. Därom behöva meningarna icke skifta. l\Ien lika oomtvistlig är oppositionens rätt
att påvisa, i vad mån utredningsväsendet brister i ändamålsenlighet och objektivitet eller drager orimliga kostnader. Framför
allt kan det kravet aldrig uppges, att regeringen lojalt skall respektera regeringsformen § 10 och dess föreskrift om ämbetsverkens hörande. I detta hänsMnde har de senaste årens och enkannerligen den Hanssonska regeringens trafik utsatts för en lika befogad som kännbar kritik. Ämbetsverken bli omkring jul och de
första riksdagsmånaderna fullkomligt översköljda med utredningar och förslag, över vilka de inom en ofta mycket snävt utmätt respittid skola yttra sig. Både ärendenas mångfald och tidsfristens korthet göra det ofta omöjligt för verken att med grundlighet företaga de undersökningar och leverera den kritik, som
pliktmässigt åligga dem. Endast verkens lojalitet kan förklara,
att remissystemet under så vidriga förhållanden icke helt brustit.
Därtill kan läggas, att ämbetsverkens yttranden i allmänhet blott
avse det första utkastet, alltså icke det kanhända helt nya förslag,
som regeringen sedan alla yttranden inkommit kan vara sinnad
att lägga fram som riksdagsproposition; härutinnan skiljer sig
praxis från lagrådets yttrande, som avges över förslaget i dess
sista version. Häremot har riksdagen ibland reagerat: nya yttranden ha någon gång infordrats från verken, och i våras avvisades
regeringens skattereformer uttryckligen med hänvisning till de
icke nöjaktiga yttrandena. Även om en riksdagsmajoritet ej kan
påtvingas någon plikt att behörigen beakta ett verks materiella
kritik, kan regeringen utan att begå brott mot ett kategoriskt
grundlagsbud icke nonchalera ämbetsverken, dessas yttranderätt
eller tilläventyrs ovälkomna yttranden.
757
Politik och förvaltning
Den tredje metoden att politisera förvaltningen – den kanske
allra aktuellaste, sedan institutionen med fullmäktige i verken
efter d:r Ivar Andersons rensningskampanj förlorat sin bouquet
– är att besätta chefsposter med politiker av allroundutbildning.
Ämnet är otvivelaktigt mycket delikat. Partibelöningar ha förekommit i alla tider, och man måste ha full förståelse för att socialdemokraterna efter sin stora frammarsch ej ha mindre »rätt»
än borgerliga till ledareposter. Vidare måste man karakterisera
åtskilligt av det som yttras om politiska belöningar såsom en alltför förnäm underskattning av den duglighet, kunnighet och förmåga av överblick, som lång politisk fostran kan skänka; en jämförelse mellan t. ex. landshövdingar med politisk och administrativ proveniens ger sålunda alls icke något entydigt resultat. Å
andra sidan måste systematiskt företagna politiska utnämningar
oavvisligen öppna farliga perspektiv. Den nuvarande regeringens
serie av direkta eller indirekta politiska utnämningar- ett slags
kröningspengar, som utkastades till de behövande och bugandeuppfattades utan tvivel i vidaste kretsar som det allvarligaste avsteget på åratal från övlig återhållsamhet. På styrkan av denna
allmänna reaktion kan regeringen ej gärna misstaga sig.
Man kan anknyta många reflexioner till denna reaktion. Vi
skola endast ange några. Mellan den tidigare och den moderna
reträttplatsförläningen råder den väsentliga skillnaden, att förr
bestämde den efterträdande, oftast politiskt olikfärgade regeringen över reträttposterna, medan i det aktuella fallet den sittande regeringen förhjälpt gamla kolleger till en god utkomst;
tidigare fanns sålunda en viss garanti mot missbruk, för så vitt
den nya regeringen ej genom någon Uriaskommendering ville
göra sig kvitt en obehaglig motståndare, medan denna garanti
nu felas.
Det är icke tillräckligt, om de utnämnda politikernas allmänna begåvning ej kan ifrågasättas; även deras lämplighet för
själva den nya uppgiften måste vara oomstridd. Icke minst med
tanke på Ådalshändelserna måste man i fråga om landshövdingeposterna oeftergivligt uppställa kravet på myndig pondus och
självständig kraft; talar ryktet sant, skulle i Värmlandsfallet
denna åsikt även haft inflytelserika anhängare i regeringen, ända
till dess pressens förhandskritik gjorde det till en prestigesak att
»knusa» oppositionen. Naturligtvis ha dåliga landshövdingar under alla tider förekommit. l\Ian kan likväl tveka om det för hr
758
Politik och förvaltning
Vennerström skulle utgöra någon större glädje att sammanställas
med den kollega, vid vilkens utnämning för något över hundra
år sedan av den föredragande anfördes, att han »med detta lönehelopp syntes så mycket mera höra åtnöjas, som han, i tillförordnade statssekreterarens tanka, icke hade särdeles stora förtjänster
att för detta ämbetes erhållande göra gällande, och genom utnämningen därtill således rönte ett stort bevis på Kungl. Maj :ts nåd
och förtroende».
I sådana speciella verk som lotsstyrelsen åter måste praktisk
sakkunskap vara ett över all diskussion höjt krav; vilken personlig självständighet och administrativ förfarenhet den nye generallotsdirektören än gjort sig känd för, måste man beklaga att
detta krav vid utnämningen eftergivits, säkerligen till den nye
chefens egen förundran och till synes blott för att ge en annan
exminister ett ämbete, för vilket just det socialdemokratiska partiets elektorer endast för ett par år sedan ej ansågo honom kompetent. Denna ministeriella familjepolitik har till hela sin art gått
vida över ramen för det politiska urval, som kan vara motiverat
och ibland välbehövligt vid besättandet av högre poster i statsförvaltningen. Den kastar ett Tipstjänstskimmer över det politiska livet på höjderna, som kan stå dess anseende dyrt.
Aterverkningen på förvaltningen av dylik nepotism ligga i öppen dag. ]’å politikerna ett slags företrädesrätt till chefsposterna,
måste detta försämra rekryteringen till förvaltningen, vars löneförmåner redan i och för sig ej kunna verka attraherande. Vidare
måste en överdriven politisering nu som under frihetstiden undergräva allmänhetens tilltro till verkens oavhängighet. Ytterligare
måste den fresta ämbetsmännen att ställa sig in hos den riktning,
som till synes äger de bästa utsikterna att få regera ofta och länge,
Det vore visserligen en grov orätt att generalisera en sådan farhåga, men det vore lika oriktigt att blunda för det mänskliga i
att befattningshavare följa dagens modeströmning, om detta skulle
visa sig vara deras säkraste, kanske enda medel att i konkurrens
med politiker inom eller utom förvaltningen vinna befordran till
chefsställning. En sådan inre söndervittring av – låt oss kalla
det – vår ämbetsmannakårs karaktärsfasthet skulle strida mot de
dygder, som vi i Sverige hittills hyllat hos förvaltningens män
och som kunna sammanfattas i tvenne egenskaper: självständig,
saklig, orädd åsiktsbildning, parad med absolut lojalitet mot regeringsmaktens växlande innehavare. Vi kunna svårligen före- 759
Politik och förvaltning
ställa oss, att ens en socialdemokratisk regering skulle önska se
ämbetsmännens karaktärsfasthet undergrävd och ersatt med räddhågad eller spekulerande inställsamhet. Ämbetsmannakåren själv
skulle genom en sådan politisk servilism snart spoliera ingenting
mindre än den aktning, som den trots vissa radikala missljud
hittills åtnjutit i alla folklager.
»Evigt kan ej bli det gamla.» Den moderna expansiva staten
kan behöva nya institutioner och nya styrelseformer. I stället
för att bygga till kan det vara mest praktiskt att bygga nytt.
Konflikten mellan de gamla, på verkens oavhängighet byggda förvaltningsprinciperna och den genomdemokratiserade statens böjelse
för folklig, obyråkratisk självförvaltning finnes latent. Effektivitetskravet har i vår tid starkare accentuerats och måste koordineras med det gamla rättssäkerhetskravet. Ämbetsverken äro intet självändamål utan ha endast sitt värde i den mån de i sitt
samhälleliga tjänande förmå att gå i land med verkställandet av
de grundläggande politiska besluten. Olika ansatser – alla erinrande om frihetstiden utan att dock ännu ens tillnärmelsevis
ha skapat något liknande dess förfall – ge vid handen, hurusom
rågången mellan förvaltning och politik börjat utsuddas eller förstöras. Eftersom ansatserna ha sitt givna samband med välfärdsstatens framväxt, ha de denna gång en annan förklaring än för
tvåhundra år sedan och kunna därför bli svårare att hejda. Det
är därför möjligt, att bevarandet av det fundamentalaste i vårt
förvaltningsväsen, dess integritet, måste köpas till priset av
vissa eftergifter. Sålunda kan lämpligheten bjuda att vissa eminent politiska materier handhas av politiserade organ, åtminstone
under experimenttiden och innan en fast praxis hunnit utgestalta
sig. Likaledes kunna principiella skäl tala för en viss återhållsamhet vid anförtroendet av utredningsuppdrag åt verken. I
bägge fallen skulle motsatsen kunna alltför starkt politisera verkens uppgifter och därmed öka en maktmedvetens regerings begär
att förskaffa sig partibefryndade verkchefer. I förminskad skala
skulle samma synpunkt t. o. m. kunna anläggas på fullmäktigesystemet, där detta är paritetiskt. Med samma utgångspunkt kan
en politisering av statssekreterareämbetena i de fall, då regeringen
anser sig ha behov av en politisk avdelningschef och dessutom
verkligen äger tillgång till en kapacitet, icke blott vara försvarlig
utan rent av att föredraga; överhuvud måste en departementschef
förunnas rätten att välja sin främste assistent med stor frihet, så
760
Politik och förvaltning
mycket mera som de hittillsvarande politiska statssekreterarna ej
hugnats med statliga reträttplatser. I spänningen mellan politik
och förvaltning kunna sådana principiella eftergifter delvis försvaras redan med hänsyn till regeringsmaktens stegrade anspråk
på styrka och rörelsefrihet; de kunna även bli oundvikliga såsom
enda utvägen att rädda så mycket som möjligt av reala traditionsvärden hos förvaltningen själv. Men varje regering, som ej vill
taga risken att jämna vägen för en ny frihetstid, måste vara medveten om sin plikt att gå varsamt fram. Härvid är ingen smittobärare farligare än regeringen. Just därför att vi kanske stå inför en ny politisk era och därför att oppositionen helt saknar
makt att hindra inaugurerandet av ett nytt system, får man hoppas att den sittande ministären själv betänker konsekvenserna av
sina handlingar.
Icke utan förvåning har man kunnat iakttaga, att demokratiens
enligt egna utsagor hängivnaste försvarare stå relativt likgiltiga
till problemet om förvaltningens oavhängighet. I själva verket
hör den beroende förvaltningen främst hemma i diktaturstater.
Oavhängigheten måste vara omistlig i en folkstyrelse, som icke
vill prisge rättssäkerheten, människornas känsla av trygg tillit
till de verkställande organens opartiskhet, ämbetsmännens förvissning om att få avancera icke efter meriterna i politisk anpassningsförmåga utan efter »förtjänst och skicklighet». För att
enligt svensk tradition vara fullvärdig fordrar demokratien en fast
punkt hos staten mitt uppe i alla stormar. Den fasta punkten har
varit förvaltningen men funnes ej hos en förvaltningskår, som
ovanifrån eller inifrån inficierats och lik ett rö vajar för de politiska vindkasten.
761