Samhället och vetenskapen

~- – – – – – – – – – – – – – –
SAMHÄLLET
OCH VETENSKAPEN
Av docenten GUNNAR IIECKSCHER
VETENSKAPSMÅNNENS ställning i samhället har av ålder
givit anledning till mycken diskussion. I Platons idealstat skulle
»filosoferna» -vilket med hänsyn till nutida förhållanden kanske
närmast bör översättas med sociologerna – utöva ett bestämmande inflytande. Den inre utvecklingen inom 1700-talets upplysta
despotier bestämdes till ej ringa del av vederbörande furstars vänskapsförbindelser med samtida tänkare. 1848 års tyska nationalförsamling fick snabbt vedernamnet »professorsparlament»; och i
efterkrigsårens nyskapade demokratier besattes särskilt till en
början både ministerierna och de diplomatiska posterna till ej
ringa del med universitetslärare. Å andra sidan har det vetenskapliga arbetet i allmänna meningen alltid fått en viss prägel av
overklighet. Vetenskapsmannen anses vara tankspridd och opraktisk, ur stånd att taga vara på sig och de sina. Han behandlas
därför gärna med något av det undseende, som primitiva folk lära
visa mot idioter och sinnessjuka, och det praktiska livets män
anses göra klokt i att med ett vänligt leende avfärda de anvisningar och råd, han kan finna för gott att ge dem. Denna dualism
i uppfattningen har av naturliga skäl vållat särskilt stora svårigheter i fråga om samhällsvetenskapernas utövare. I ojämförligt
mycket större utsträckning än andra forskare syssla ju dessa med
saker, som ligga inom området för s. k. vanliga människors direkta
erfarenhet. Å ena sidan tilldraga sig socialvetenskapens resultat
särskilt stort intresse, men å andra sidan bli vetenskapsmännen
här ovanligt infamt påpassade.
Icke minst med hänsyn härtill äro frågor rörande samhällsvetenskapernas metodiska underlag värda betydligt större allmän uppmärksamhet än som hittills kommit dem till del. Det är obestridligt, som det framhölls av professor Gunnar Myrdal i den av professor Herbert Tingsten och honom i våras utgivna skriften »Sam- 40
V etenskapen och samhället
hällskrisen och socialvetenskaperna», att inom forskningen här
ofta utbildat sig »den särskilda art av vetenskapsteoretisk naivitet,
som består i att man icke ens är medveten om de systematiska förutsättningarna». Och detta är så mycket mera olyckligt, som den
offentliga diskussionen i hithörande frågor otvivelaktigt har en
mycket stor folkpedagogisk betydelse. För de människor, som göra
sig besvär att söka sig fram till en självständig uppfattning i politiska frågor, är det av allra största värde att icke blott få tillgodogöra sig samhällsforskarnas senaste resultat utan även kunna
förstå, huru dessa resultat framkommit och vilken grad av säkerhet som kan tillerkännas dem. Alldeles särskilt när meningsskiljaktigheterna mellan olika vetenskapsmän äro så stora som i våra
dagar räcker det icke med att statskunskapare, nationalekonomer
och sociologer träda fram i dörren till sitt laboratorium och inhöljda i en mantel av vetenskaplig höghet meddela den andäktigt
lyssnande allmänheten att detta eller detta är vetenskapens resultat. Åtminstone de mera tänkande medlemmarna av sagda allmänhet göra anspråk på att själva få titta in i laboratorierummen
och rent av undersöka instrumentens beskaffenhet.
För att vetenskapen skall kunna göra en folkpedagogisk insats
av betydelse måste emellertid åtskilliga förutsättningar vara uppfyllda. Det mest elementära om också till synes en smula futtiga
kravet är, att den skall framläggas i begriplig form. Om de vetenskapliga diskussionerna innan de komma inför allmänhetens ögon
skola behöva vattnas ur till s. k. populärvetenskap, då ha de icke
mycket att ge. Men på de områden det här är fråga om bör detta
också vara alldeles onödigt. Just därför att socialvetenskaperna
övervägande syssla med saker, som äro mer eller mindre bekanta
för alla, kunna deras grundsatser och problem också utan svårighet uttryckas på vanligt vardagsspråk. Och när man hör en samhällsforskare klaga över att hans vetenskap saknar fast terminologi, undrar man ibland om icke bakgrunden är någon föreställning om att det är särskilt fint att uttrycka saker så, att de kunna
förstås endast av ett fåtal invigda. Det förefaller närmast en
smula barnsligt att säga, att »den liberala teorins själva apriori
var en helt allmän värdemetafysisk föreställning» om det eller det,
när man lika väl kunnat meddela att själva utgångspunkten för
den liberala uppfattningen var en helt allmän värdebetonad föreställning om samma sak; och det är svårt att förstå varför man
skall behöva »sätta samhället och samhällsinstitutionerna kon- 41
Gunnar Heclrscher
stanta och så avföra dem från analysen», när det går lika lätt att
fastlåsa dem och avföra dem från undersökningen. Att följa en
vetenskaplig framställning måste alltid kräva ett relativt stort
mått av tankeansträngning. Men det bör icke erfordras lexikon.
Mera betydelsefull än detta – som, ehuru långt ifrån oviktigt,
dock är en sak på ytan – är emellertid frågan om vetenskapens
förutsättningar i allehanda mer eller mindre värdebetonade föreställningar. Den hägerströmska skolan, till vilken i detta avseende
även professorerna Myrdal och Tingsten äro att räkna, har gjort
en insats av ovansklig betydelse, när det gällt att härvidlag bringa
en smula reda i begreppen. Vetenskapsmannen är en ofullkomlig
människa, som aldrig kan vara fullt objektiv, och eftersom varje
tänkande bestämmes av sina förutsättningar, kan det icke undgås
att resultaten på visst sätt måste bli tvivelaktiga. Meningsskiljaktigheterna mellan olika nationalekonomer bero exempelvis till ej
ringa del på olikheter i deras grundläggande men mer eller mindre
politiskt färgade värderingar. För vetenskapen själv vore det
också en oändlig fördel, om man kunde utrota den vidskepliga föreställningen om att det ena eller andra förfaringssättet i praktiska
frågor är vetenskapligt riktigt. Vetenskapen kan högst påvisa att
det med större eller mindre grad av sannolikhet kan väntas medföra vissa bestämda konsekvenser, men huruvida dessa sedan äro
önskvärda eller icke är en helt annan fråga. Denna begränsning
måste man ständigt hålla i minnet, och forskningen förlorar därigenom sannerligen icke sin praktiska betydelse. Som professor
’l’ingsten säger i den förut citerade skriften: »Valet av politisk
åskådning faller utom vetenskapens ram, men det vetenskapliga
arbetet bör för de studenter, som äga eller hålla på att arbeta sig
fram till en sådan åskådning, vara en eggelse till vinnande av
fasthet och klarhet.»
Det ligger i sakens natur, att en samhällsforskare nästan alltid
personligen tar bestämd ståndpunkt i de politiska dagsfrågorna
och rent av att han i nio fall av tio måste känna en oemotståndlig
frestelse att aktivt deltaga, om också på en mycket blygsam plats,
i det politiska händelseförlopp, som det är hans uppgift att studera. Men det är nödvändigt att han då också klargör för sig de
särskilda svårigheter, som äro förenade med hans dubbla verksamhet. I både vetenskapens och politikens intresse måste det
fordras att han skall upprätthålla en bestämd boskillnad, om icke
mellan vetenskaplig och politisk åskådning, så dock mellan veten- 42
V etenskapen och samhället
skaplig forskning och politisk agitation. En vetenskapsman, som
använder sin ställning som akademisk lärare till att utbilda partivänner, han vanhelgar sitt kall. Kan han icke, som Kipling säger,
hålla skillnad på besättningen och rommen, må han begära avsked
eller tjänstledighet.
Det sagda synes kanske till en början stå i strid med erkännandet av att vetenskapen svårligen kan frigöra sig från sina
värdebestämda förutsättningar. Motsättningen är emellertid endast skenbar. Ty ehuru de vetenskapliga resonemangen i varje
särskilt fall påverkas härav, är det – såsom vid upprepade tillfällen framhållits just av professor ’Myrdal – alltid nödvändigt
att behålla klart för sig, vilka utgångspunkterna äro och rent av
att i vissa fall utföra resonemanget alternativt med olika förutsättningar. Ehuru detta icke alltid är möjligt vid studiet av nya
och svårare vetenskapliga spörsmål, kan och bör det utan tvekan
ske i fråga om de grundläggande framställningar, som kunna ingå
i elementär akademisk undervisning. I själva verket är det en
av de viktigaste pedagogiska uppgifterna på detta område att
vänja dem som börja arbeta med socialvetenskapliga problem att
därvidlag taga sin politiska övertygelse så att säga utifrån. Och
de ledande aktiva vetenskapsmännen måste föregå med sådana
exempel, att icke det vetenskapliga arbetet förlorar både sitt eget
värde och allmänhetens aktning.
Men frågan om förhållandet mellan vetenskap och politik uppstår ej blott i samband med vetenskapsmännens direkta lärareverksamhet. Det är även utomordentligt önskvärt, att vederbörande i
sitt skriftställarskap åtminstone anstränga sig att göra klart, när
de framlägga resultaten av vetenskaplig forskning och när de
endast propagera för sina subjektiva åsikter. Förvirringen på
detta område är stor, icke minst när det gäller själva terminologien. Det gör onekligen ganska stor skillnad, om man kallar
samma sak för »nedärvda traditioner» eller »sociala tabuföreställningar». Under i övrigt lika omständigheter utgår läsaren helt
säkert från att nedärvda traditioner såvitt möjligt skola bevaras,
under det att sociala tabus äro ovärdiga ett kulturfolk. Vidare
kan det lätt hända, att en författare i sin iver att avslöja sina motståndares politiskt färgade resonemang helt enkelt råkar utbyta
deras värderingar mot egna lika subjektiva: »Det gäller därför
att strängt särskilja statsingripandena från planhushållningssträ-
vandena och framför allt att icke utan vidare härleda de förra ur
43
Gunnar Heckscher
de senare utan snarare tvärtom.» Utan vidare har man väl i all
rimlighets namn icke rätt att göra härledningar i någondera riktningen~ Lika illa kan det gå vid valet av exempel. Det är knappast någon tillfällighet, att professor Myrdal, när han talar om
bristande objektivitet i vetenskapliga skrifter, fäller sin dom över
dels »den från förkrigstiden nedärvda liberala ekonomiska teorin», dels »diktaturländernas ideologiska socialvetenskap». En person med andra politiska åsikter än hans erinrar sig måhända lika
gärna, att socialistenEngels och många med honom brukade tala
om »socialismens utveckling från utopi till vetenskap».
De anförda citaten må tjäna som bevis för huru lätt även en
forskare med de bästa avsikter kan frestas att röra ihop sitt vetenskapliga och sitt politiska skriftställarskap. ·Det räcker i själva
verket ingalunda att i förväg tala om att man icke kan resonera
annat än efter sina subjektiva förutsättningar. Ty på varje punkt
i resonemanget kan läsaren alltid komma att stanna i ovisshet om
vad i slutsatserna som är beroende av dessa och vad som håller
streck även utifrån andra värdeförutsättningar. I ett rent teoretiskt resonemang kan det, om detta framlagts med tillräcklig
skärpa, möjligen gå för sig, men ingalunda när man, såsom i allmänhet inom samhällsvetenskaperna, har att studera och draga
slutsatser ur samtida faktiska förhållanden. Den som i slutet av
september 1935 inskränkte sig till att konstatera, att konjunkturerna i Sverige voro bättre än två år tidigare samt att krig höll
på att utbryta mellan Italien och Abessinien, kunde göra anspråk
på att hans påståenden skulle vinna allmänt erkännande. Men
många uttryckte saken så, att 1933 års krisåtgärder burit frukt
och att Italien var på väg att kränka världsfreden; eller så, att
det allmänna europeiska konjunkturuppsvinget trots den socialdemokratiska regeringen sträckt sina verkningar till Sverige och
att den italienska folkökningen lett fram till sina ofrånkomliga
konsekvenser. Detta var i verkligheten rent politiska ställningstaganden, ehuru flertalet människor kanske skulle betecknat dem
som sanna eller osanna påståenden. Känslotänkandet tar, som
Hägerström påvisat, ej sällan formen av påståendesatser och blir
då så mycket mera farligt och missledande. Härmed är nu ingalunda meningen att förringa värdet av att var och en påpekar de
subjektiva momenten i sitt vetenskapliga tänkande. Men vad som
förtjänar att understrykas, det är, att ingen samvetsgrannhet härvidlag befriar vetenskapsmannen från skyldigheten att även fort- 44
Vetenskapen och samhället
sättningsvis fullfölja sin framställning »sine ira et studio»; eller
såsom professor Tingsten uttrycker saken: »Det synes härvid angeläget att betona, att medvetenheten om en ofrånkomlig subjektivism icke – såsom stundom sker – får begagnas som ett försvar för bristande vilja till sanning, till klarhet och fullständighet.» Försyndelser häremot kunna lätt förvandla en politiskt intresserad och verksam vetenskapsman till en yrkespolitiker med
vetenskapen som levebröd eller språngbräde till politisk ryktbarhet.
Att upprätthålla kravet på boskillnad mellan vetenskaplig och
politisk verksamhet är emellertid så mycket svårare, som gränserna mellan olika vetenskapsområden hålla på att allt mera utsuddas. En statsvetenskapsman måste, om hans studier i författningslivet skola kunna bli fruktbärande, ha en viss kännedom om
de ekonomiska och sociala krafter, vilka röra sig inom författningens ram, liksom i viss utsträckning också om de psykologiska
förutsättningar, som varit bestämmande för de enskilda handlande
personernas verksamhet. Nationalekonomen får icke glömma, att
de ekonomiska förhållandena blott äro en sida av mänsklighetens
livsvillkor. Och både sociologer och ekonomer, både statskunskapare och psykologer måste hålla i minnet, att ett studium av samtida förhållanden är möjligt endast mot historisk bakgrund. Samhällsforskarnas berättigade strävan att draga allmänhetens intresse till sig och deras behov av beröring med den sociala verkligheten torde innebära tillräckliga garantier mot att statskunskap
och ekonomi förvandlas till övervägande historiska vetenskaper.
Åtminstone just nu föreligger det nog större risk för att överdrivet
aktualitetsjäkt skall kunna förleda nybörjare på dessa områden
till ett ytligt ohistoriskt betraktelsesätt. överhuvud taget är det
säkerligen riktigt- som professor Myrdal framhåller- att specialistkunskap inom samhällsvetenskaperna numera är av långt
mindre värde än förr. Och ju större områden varje forskare
tvingas att spänna över, desto svårare blir det för honom att hålla
politiken ute: säkra detaljkunskaper utgöra i allmänhet en viss
hämsko på tendentiösa problemförenklingar. Just därför är det
emellertid allt skäl för den, som skall ägna sig åt ett vetenskapligt studium av de moderna samhällsproblemen, att åtminstone till
en början söka vinna förankring i grundliga detaljforskningar på
något visst område. Fråga är väl också, om icke just de sociala
vetenskapernas historiska partier då lämna det bästa arbetsfältet.
45
Gunnar Heckscher
Åtminstone ter sig saken så för den, som anser att både nutidens
och forntidens samhällen i lika hög grad erbjuda föremål för fruktbärande vetenskaplig forskning. Den gamla metoden att draga
gränsen t. ex. mellan historia och statskunskap vid ett visst årtal
är väl alltför ovetenskaplig för att i våra dagar kunna påräkna
några anhängare. Avgörande är naturligtvis ingenting annat än
de behandlade problemens karaktär. Ett studium av frihetstidens
författningsliv är och förblir statskunskap lika säkert som en redogörelse för 1914 års härordning hör historien till.
Till slut ännu en sak, som i detta sammanhang förtjänar att
observeras. Både professor Tingsten och professor Myrdal betona
med programmatisk skärpa, att forskningsfrihet särskilt för
socialvetenskaperna är en ofrånkomlig nödvändighet. Riktigheten
och betydelsen av detta faktum kunna icke nog understrykas. Det
ligger i själva verket i sakens natur, att ett allvarligt studium av
de samhälleliga förhållandena icke är möjligt, om samhällets myndigheter föreskriva forskningsresultatens innehåll. Vetenskapsmännens arbete blir ju då fullkomligt onödigt: vad tjänar det till
att försöka lösa ett problem, om man har lösningen färdig bredvid
sig~ Icke minst för samhället själv måste ett dylikt tvång få
mycket skadliga verkningar. Det orimliga i revolutionsmannens
yttrande till Lavoisier, »republiken behöver inga kemister», ligger
icke däri, att kemien är viktigare än republiken, utan i att republiken faktiskt behöver kemister. I våra dagars komplicerade och
maktfullkomliga stat ha samhällsforskare av olika slag blivit så
gott som oumbärliga, och meningsbrytningarna dem emellan ge
ofta den bästa hjälpen, då trassliga praktiska frågor skola utredas
och lösas.
Ej minst i statslivets eget intresse har vetenskapen därför rätt
att kräva obeskuren forskningsfrihet. Men vad många ha lätt för
att glömma, det är de krav som då också måste ställas på forskarna
själva. Vetenskapens frihet har kanske i den akademiska högfärden sin svåraste fiende, och akademisk frihet är icke detsamma
som ·vetenskapsmännens självsvåld. Det finns tyvärr exempel på
att vetenskapens höghet icke alltid tillbörligen beaktas av dem,
som av staten fått sig tilldelad uppgiften att vara hennes tjänare.
De skandalösa befordringsstrider, vilka tidvis hört till ordningen
för dagen, ha givit drastiska exempel därpå. Någon gång händer
det också, att en forskare, som nått fram till den lärostol han
under många år eftersträvat, därefter tämligen fullständigt tap- 46
V etenskapen och samhället
par intresset för vetenskapligt arbete, att han försummar sin forskning och undervisning för exempelvis fakultetsintriger eller också,
som man säger, helt enkelt »ingår i den eviga vilan».
Och vidare: rätten att yttra en egen mening i vetenskapliga frå-
gor måste i ett fritt land vara oberoende icke blott av ålder och
politisk mantalsskrivningsort utan även av yrke. Den får icke
vara ett skråprivilegium för dem som förvärvat vissa akademiska
lärdomsgrader, ej heller får det faktum att en person är filosofie
doktor, docent eller professor ensamt fattas såsom någon garanti
för värdet av hans påståenden. Det tvång, som här kan utövas, är
icke av statlig eller samhällelig natur. Men det är obestridligt,
att de officiella akademikerna under olyckliga omständigheter
kunna uppresa allvarliga hinder gentemot värdefulla nyheter i
vetenskapens värld, liksom att övertron på akademiska titlar i
många fall gjort den svenska allmänheten till ett lätt byte för
utländska charlataner.
Vetenskapens frihet är ett av de största värden, som våra dagars
Sverige vetat att rädda från gångna tider. Men här liksom på så
många andra områden gäller, att en upprensning med det självsvåld, som vuxit upp i frihetssystemets hägn, är ett av de bästa
medlen att bevara oss för den olycka, som likriktningen skulle
innebära.
47
4- 33707. Svensk Tidskrift 198;).