Dagens frågor

DAGENSFRÅGOR
Den 14 <lPeember.
Brudkronan och När konung Georg IV av Eng-laiHl och Hannover
konungakronan. på sommaren 1830 lämnat detta jordiska, skrev
Times i sin nekrolog: »Vi tvivla på att det inom eller utom det brittiska riket finnes någon, som sörjer över konungens frånfälle.» Att
den avlidne sålunda lyckats nå det hart när ouppnåeliga målet att
överträffa faderns impopularitet, berodde icke i främsta rummet på
hans politiska verksamhet, hans älskviirda sätt att konspirera med
whigpartiet under sin kronprinstid, endast för att Håsom regent och
konung övergiva dc gamla viinnerna. Avgörandc voro i i-ltället omständigheterna i samband med konungens iiktenskap.
Ar 1795 hade Georg III tvingat sin son att ingå iiktenskap med prini-lCssan Carolina ·av Braunschweig-W olffenbii.ttel. Partiets beskaffcnhet framgår kanske bäst därav, att kronprinsen tio år tidigare ingått ett hemligt morganatiskt äktenskap med en dam vid namn
~frs. Fitzherbert och under åtta år efter sitt officiella giftermål fortsatte att leva tillsammans med denna sin första hustru, utan att därför neka sig något i avseende Ilå erotiska tidsfiirdriv. ’rre månader
sedan prinsessan Carolina i januari 1796 skiinkt honom en dotter
övergav han henne slutgiltigt. Av liitt begripliga skiil ansåg hon sig
befriad från de krav den kungliga värdigheten skulle ha ställt på
henne och förde under åtskilliga år ett i någon mån bohemartat liv
på utrikes resor. Sedan hennes man 1820 uppstigit på Englands tron,
återvände hon emellertid till London och krävde un(ler folkets bifall
erkiinnaude av sina rättigheter såsom drottning. Konungen liit därefter sina ministrar inför överhuset framlägga en begäran om äktenskapsskillnad, men den bevisning för drottningens otrohet som
man sökte förebringa befanns hopplöst otillriicklig, vittnena invecklade sig i motsägelser under korsförhöret och hela företaget måste
övergivas, ej minst därför att en revolution tycktes hota. I stället
beviljade parlamentet drottningen en pension, vilken hon likväl
aldrig kom att uppbära, emedan hon avled redan 1821, sedan hon vid
konungens kröning detta år gjort ett försök att infinna sig men med
våld utestängts från Westminster Abbey. Mrs. Fitzhcrbert levde däremot i högönsklig välmåga ända till år 1837.
Det var sålunda knappast något särdeles liitt företag för drottning
Victoria att skaffa konungahuset moraliskt anseende i landet, i synnerhet som Georg IV ingalunda varit den ende som komprometterat detsamma. U nder sina tidigare år fick hon hålla till godo med också mycket närgångna yttranden, kanske kulminerande i Punch’s skämtbild
med texten: »There was a Royal Lady wholivedin a shoe, She had so
many children that she didn’t know what to do.» Om hon likväl lyckades, var det helt säkert därför att de borgerliga dygder hon och
prinsen-gemålen företrädde passade så utomordentligt väl för tiden.
810
Dagens frågor
Några mindre skandaler med tronföljaren, vilken bl. a. inkallades
som vittne (ej svarande) i ett skilsmässomål, väckte bekymmer för
framtiden, men innan Edward VII vid femtionio års ålder fick bestiga tronen hade han hunnit stadga sig, och ej ens det viktorianska pryderiet kunde längre finna något att anmärka mot hans
privatliv.
Dessa bilder ur det engelska konungahusets äldre historia ha sitt
intresse som bakgrund till den nu pågående krisen. Konung Edward
VIII och ej minst hans konungarike skulle helt säkert ha varit att
lyckönska, om han fått vänta på kronan lika länge som farfadern;
ä andra sidan framstår ju hans beteende i en närmast förklarad dager i jämförelse med Georg IV:s.
Varför har då den anglosaxiska opinionen så kraftigt reagerat mot
konungens ifrågasatta äktenskap med en amerikansk societetsdam~
Anledningen är klar: hennes två tidigare äktenskap, båda upplösta
genom skilsmässa och det sista så nyligen, att man väl icke utan
skäl förmodat att förhållandet till konungen varit orsak till brytningen. I och för sig skulle ett kungligt äktenskap med en dam av
borgerlig härkomst helt säkert ha väckt ett jubel, i jämförelse varmed minnet av alla tidigare furstebröllop förbleknat, och tillgången på
prinsessor är i efterkrigstidens Europa icke heller så stor, att något
dylikt skull~ ha varit annat än ytterst naturligt. Men läget är nu
onekligen ett annat. Trots allt lever hos det engelska folket, och ej
minst i besittningarna bortom haven, kvar mycket av den viktorianska andan. Det är betecknande, att höga anspråk i England pläga
resas även på regeringsmedlemmarnas privatliv. Konungens tidigare
liv har icke heller varit av den beskaffenheten, att man är helt övertygad om att det endast är den oskyldiga och ljusblå romantiken
som ligger bakom hans envisa fasthållande vid en giftermålsplan,
om vilken intet ord yttrades, innan hans tronbestigning var ett fullbordat faktum, men som å andra sidan nödvändigt måste genomföras
före kröningen. Man skulle annars ha kunnat tycka, att saken skulle
ha kunnat ordnas lättare och mera smärtfritt genom en avsägelse
från tronföljden, medan Georg V ännu var i livet; eller, alternativt,
att åtminstone något år skulle ha kunnat få förflyta mellan Mrs.
Simpsons senaste skilsmässa och den kungliga förmälningen.
I själva verket är det likväl tämligen likgiltigt, vilken moralisk
ståndpunkt man intar till frågan, och det gör närmast ett löjligt intryck att studera det lidelsefulla ståndpunktstagande för och emot,
varpå exempel icke saknas hos tidningspressen t. o. m. i vårt avlägsna land. Det må vara riktigt som den gamle och alltmera jultomteliknande Lansbury, glömsk av arbetarerörelsens programmatiska saklighet, i hastigheten yttrade, att ingen konung upplevat en
mera vacker och romantisk kärlekssaga; man må med aldrig så stor
rörelse läsa den inblandade damens egen melodramatiska, om god
reklamteknik vittnande förklaring, att »konungen ensam skall vara
min domare»; kvar står i alla fall det faktum, att hela episoden skakat konungamaktens auktoritet. När Stanley Baldwin hårdnackat
811
57-36749. Svensk Tidskl”ift 1936.
Dagens frågor
vägrat att ge efter vare sig för konungens påtryckningar eller för
pöbelns demonstrationer, råder ingen tvekan om att han handlat i
överensstämmelse med den engelska medelklassens instinkter; och
som bekant är det i England än mera än i Sverige medelklassen, som
utgör opinionsbildningens tyngdpunkt. Och när vår socialistpress
tagit Edward VIII:s parti, ligger det nära till hands att sammanställa
dess ståndpunktstagande därmed, att konungadömets avskaffande
fortfarande står kvar som en punkt på den svenska socialdemokratins
program. Vårt regeringsorgan konstaterar också glädjestrålande,
»att vad som bryter förtrollningen kring den monarkiska legenden
kan lätt ge ett dråpslag mot monarkin som institution».
Ty konungamaktens ställning är betydligt ömtåligare nu än den
var på Georg IV:s tid. Den moderna pressens karaktär kastar ett
obarmhärtigt ljus över de högstas privatliv, och vad som icke får
skrivas i engelska tidningar står i stället i de amerikanska. Parlamentarismens doktriner ha gått våra dagars engelsmän i blodet, och
till dessa hör, att monarkens främsta uppgift är att vara en förebild
för sitt folk. Konungayrket hör i våra dagar varken till de bekvä-
maste eller till de roligaste, men här liksom eljest gäller, att yrkets
krav måste gå före privatlivets. Lika väl som många enkla medborgare måste avstå från skilsmässa och nytt äktenskap därför att de
icke ha råd att underhålla två familjer, lika väl reser den engelska
opinionen kravet på att konungen skall avstå från ett äktenskap, som
gör det svårt eller omöjligt för honom att lösa de kungliga uppgifterna – bortsett nu från de uppagiterade plakatbärarna i huvudstaden. Vad Rothermere-pressens gråtmilda läsare kalla romantik, det
kalla kärvare bedömare ur alla samhällsklasser i stället ansvarslöshet. Och det är de senares uppfattning som betyder något, därför
att den blir bestående medan de förra hinna ändra mening något
tiotal gånger.
Den engelska monarkien är icke heller någon quantite negligeable.
Trots det parlamentariska statsskicket kan konungen betyda mera
än någon premiärminister för det brittiska rikets fasthet och sammanhållning. Alldeles särskilt gäller detta i våra dagar, sedan imperiets karaktär genom 1931 års Statute of Westminster så radikalt
förändrats. Parlamentet i London kan icke längre lagstifta för nå-
gon dominion, som icke själv begärt en dylik lagstiftning, och ej
heller kabinettet i moderlandet har någon makt över dominieregeringarna. Den engelske konungen är en parlamentarisk monark, men
i förhållande ej blott till det engelska parlamentet och kabinettet,
utan lika mycket för Kanada, Sydafrika, Australien, Nya Zeeland och
delvis även Irland. Imperiets utrikespolitik är i huvudsak gemensam, men på grundval av rådplägning och samarbete mellan konungens
rådgivare i dess olika delar. Klart är, att konungens personliga auktoritet under dylika förhållanden kan betyda oändligt mycket. Å ven
om han mot förmodan kunnat få åtnjuta oförminskad popularitet i
England och icke blott i London och Wales, synes det vara ofrånkomligt att han på några få veckor lyckats omintetgöra allt vad han vun- 812
Dagens frågor
nit med sina mångomtalade besök i rikets skilda delar. Världsriket
bindes samman av sköra och knappast synliga trådar. Om dessa slitas av, kunna följderna bliva katastrofala för den anglosaxiska folkgruppen i dess helhet.
När exkonung Edward på kvällen den 11 december 1936 i radio tog
avsked av sitt folk och sitt imperium, betydde det lösningen av en
allvarlig kris – sannolikt, sedan händelserna tillspetsat sig, den enda
möjliga lösningen. Men trots att han betecknade förklaringen såsom
ett uttryck för sina egna innersta tankar, råder ingen tvekan om,
att det är den parlamentariska ministären som haft avgörandet i sin
hand. Baldwin, med sin moraliska instinkt och sitt lugn i den personligen påfrestande situationen, en typisk representant för John
Bull, har satt sin vilja igenom, och all opposition har förstummats.
Churchills, Maxtons och andras försök att fiska i grumligt vatten ha
skamligt misslyckats. Man torde icke taga alltför mycket miste, om
man spårar premiärministerns hand också i den sista deklarationens
formuleringar.
Därmed har också den yttersta konsekvensen dragits ur det parlamentariska styrelsesättet. Ännu 1914 diskuterades under den irländska krisen möjligheten av att konungen skulle kunna uppträda självständigt, mot sin ministär, och särskilt på den konservativa sidan
funnos många förespråkare för ett dylikt tillvägagångssätt. Nu uttalades bestämt, att någon författningskonflikt mellan monarken å
ena sidan och ministären eller parlamentet å den andra icke vidare
kan få komma i fråga. Talar ryktet sanning, ha Edward VIII och
Winston Churchill umgåtts med statskuppsplaner, och man förstår
då mer än väl att en dylik förklaring ansetts nödvändig. Måhända
har den även krävts av arbetarepartiet som villkor för dess lojalitet
mot regeringen.
Har då konungamaktens ställning försvagats~ Vid drottning Vietorias död uttalade underhusets dåvarande ledare, Arthur Balfour,
som sin mening att »kronans betydelse i vår författning är en faktor som är stadd i ökning, icke i minskning». På sätt och vis bestyrka
de senaste dagarnas händelser denna iakttagelse, så till vida som
konungens personliga integritet visat sig betyda mera än någonsin
förr. Likafullt är det ofrånkomligt, att monarkien fått en chock.
Sista gången det i England talades om abdikation var 1688, och då
åtföljdes tronskiftet av genomgripande förändringar i monarkiens
ställning. Det ligger i sakens natur, att institutionens glans även
denna gång mattats högst betydligt. Konstaterandet av att kronan
kan tillfalla en man eller kvinna, som icke personligen håller måttet,
innebär en hård stöt, något som är desto allvarligare i betraktande av
att lugnet och sammanhållningen inom världsväldet till så stor del
beror på konungens insats; detta trots att han aldrig till det yttre
får framträda utan skyddet av en konstitutionell regering. Av mindre
betydelse är, att De Valera i hägnet av förvirringen fått genomföra
sin efterlängtade irländska författningsreform och därmed så gott
som fullständigt frigjort sig från imperiets kontroll. Den förlusten
813
Dagens frågor
torde ej vara svår att överleva. Det är de framtida konsekvenserna
i imperiets olika delar, som man undrar över.
Det brittiska riket utgör ännu den lagbundna frihetens säkra värn
i Europa. Skall det så förbm Det finnes ej skäl till alltför dystra
aningar; men nog kände man sig något säkrare före de senaste händelserna. Hitlers osjälviskhet och höga privatmoral ha varit en av
hans och nationalsocialismens största tillgångar hos det tyska folket. Brister konungahuset i dessa stycken, kan vägen lätt nog banas för en diktator. Här ligger väl också den yttersta grunden till
att Edward VIII måste abdikera.
Gifta kvinnors Frågan om de gifta kvinnornas yrkesarbete har på
yrkesarbete. senaste tiden blivit brännande. Orsaken härtill är
närmast den inom vissa företag rådande praxis, enligt vilken de
kvinnliga tjänstemännen vid giftermål avskedas. I och för sig måste
det betraktas som en fördel att problemet nu kan behandlas under
en högkonjunktur och utan den hektiska stämning, som under svå-
rare arbetslöshetsperioder utlöser en i hög grad fientlig inställning
mot gift kvinnas förvärvsarbete utom hemmet.
Skulle man försöka avlyssna den allmänna opinionen synes det
råda tämligen stor enighet om att de kvinnor, som av ekonomiska
skäl även efter giftermål behöva stå kvar i arbetet eller vilkas män
utan hustruns inkomster omöjligen kunde bilda hem, böra beredas
tillfälle till fortsatt arbete. Där så ej är fallet, anses det oftast
vara mest önskvärt att kvinnorna som gifta helt ägna sig åt hemmen med allt vad därmed sammanhänger. En viktig faktor, som
emellertid därvid ej alltid tillräckligt beaktas, är att yrkesarbetet
för ett stort antal kvinnor utgör en andlig tillgång, som dessa helt
enkelt ej ha råd att mista. I viss mån räknar man redan med detta,
när det t. ex. gäller kvinnor med relativt lång och dyrbar utbildning eller med kvinnor, som genom egen duglighet arbetat sig upp
till en ansvarsfull post. Själva utbildningskostnaderna t. ex. för
kvinnliga läkare, advokater, lärare m. fl. äro sådana, att de i högre
grad än eljest rent ekonomiskt motivera ett fortsatt yrkesarbete och
därmed förenade inkomster, vartill kommer det ändamålsenliga i att
deras – ofta med statsmedel möjliggjorda – utbildning bättre tillvaratages för samhället.
Såväl när det gäller hustrur till män med låga inkomster som när
det är fråga om kvinnor med hög utbildning eller mera krävande
uppgifter kan det numera icke gärna i princip råda olika meningar
om det önskvärda i att deras förvärvsarbete ej må hindras.
Erfarenheten visar emellertid, att även stora mängder av de kvinnor, som ej tillhöra dessa kategorier, trots allt både vilja och på allt
sätt försöka kvarhålla sitt arbete. Orsakerna härtill äro naturligtvis mångskiftande och ytterst svåra att analysera. De kunna t. ex.
ligga däri, att hemarbetet efter teknikens inträngande i de moderna
stadslägenheterna i många fall ej ger mycket verksamma husmödrar full sysselsättning. De kunna också sammanhänga därmed, att
814
Dagens frågor
många kvinnor – hur högt de än i övrigt skatta hemlivet – icke
vilja eller kunna tillägna sig det för hernarbetet nödvändiga intresset och kanske ))handlaget». Orsakerna bottna ofta däri, att man
sätter ett större materiellt välstånd högre än andra värden och därför önskar åtnjuta s. k. dubbla löner, något som i t. ex. Stockholrn
med dess ofta låga tjänstemannalöner och dyra levnadsomkostnader
ej kan förvåna. Härunder faller den kategori kvinnor, som rynka på
näsan åt köksbestyr och gärna överlåta dessa åt hembiträden. Ett
av de viktigaste skälen är slutligen fruktan för den osäkerhet, som
kan uppstå i och med att hustrun vid giftermålet lämnar eller nödgas lämna sitt arbete och familjen därigenom uteslutande hänvisas
till att leva på mannens kanske otrygga inkomster.
Vill man söka tänka igenom problemkomplexet, kornmer man nog
alltmera till den slutsatsen, att det från många håll anbefallda receptet
att kvinnorna vid giftermål helst böra upphöra med sitt yrkesarbete
bra mycket påminner om det slags patentmediciner, som endast
kunna göra ont värre. Motiverar man nämligen avstängningsreceptet
med att hänvisa till befolkningsfrågans läge, är det möjligt att en
avstängning av de gifta kvinnorna leder till ett resultat, rakt motsatt det åsyftade. Ty därest önskan om större säkerhet och högre
standard som villkor för barnalstring verkligen är en realitet – vilket säkert är svårt att förneka för envar, som känner tidsförhållandena och tidsandan – kan man befara, att en inskränkning av de
gifta kvinnornas yrkesarbete medför, att det kornmer att födas färre
och ej flera barn. I avvaktan på resultaten av 1935 års särskilda folkräkning bjuder dock försiktigheten att på denna punkt ej tillåta sig
alltför generella hypoteser. Likaså kan man ej undgå farhågan för
att ett kringskärande av gift kvinnas förvärvsarbete kan framkalla
eller öka de förbindelser, som formellt sett icke ha äktenskaps karaktär. Man kan med rätta reagera mot detta hot om konkubinat
och däri se en upplösningstendens – helst om det är fråga om personer, som mycket väl skulle kunna leva på mannens inkomster. Men
betraktar man familjen som samhällets viktigaste grundval, kan man
knappast rekommendera ett medel, som kunde vara ägnat att försvaga denna.
Å ven om någon aldrig så mycket skulle anse utvecklingen i vissa
hänseenden olycklig och med tanke härpå krävde en omvärdering av
gamla livsvi:irden, kan man dock icke komma förbi faktiska realiteter. Den aktuella frågan blir därför egentligen blott en, att finna de
praktiska åtgärder, som läget kräver.
Med hänsyn till otrygghetsrisken vore det en tänkbar utväg att
söka införa bestämmelser om att de gifta kvinnorna återfinge sina
föregående anstiillningar i händelse deras levnadsvillkor på grund
av mannens dödsfall eller sjukdorn eller på grund av skilsmässa
ändrades. I så fall skulle med största sannolikhet många av dem,
som nu av fruktan för framtidsrisken ej vilja släppa sin anställning, vid ingående av äktenskap gärna helt ägna sig åt sitt hem.
Vid statliga och kommunala företag borde det ej erbjuda större svå-
815
Dagens frågor
righeter att genomföra dylika stadganden om »återgångsrätt». Problemet ter sig mer komplicerat för de enskilda företagen, för vilka
tvångsbestämmelser ej gärna kunna påbjudas, synnerligast som
många företag ej äga någon större livslängd och dessutom kunna
undergå äganderättsförändringar. Man skulle dock mycket misskänna den sociala förståelsen hos våra stora företagsledare, om de
i de kanske få fall, som här kunna få betydelse, icke frivilligt skulle
tillmötesgå en allmän önskan att förplikta sig att under vissa betingelser återtaga gifta kvinnor. Möjligen borde dylika bestämmelser kunna utsträckas till att gälla också de kvinnor, som önska återfå
sitt arbete, när barnen vuxit upp och ej längre i samma grad som
tidigare behöva moderns ständiga närvaro i hemmet. Det är dock
knappast troligt, att något större antal kvinnor av sistnämnda anledning skulle söka sig tillbaka till den öppna arbetsmarknaden.
Å ven om en »återgångsrätt» funnes, skulle ett stort antal kvinnor
av olika skäl komma att kvarstå i sitt yrkesarbete. Härvid måste
det framstå som synnerligen önskvärt att kunna bereda dessa så-
dana lättnader, att de ej själva och därmed hem och samhälle bli
lidande på att de alltför hårt pressas. Ofrånkomligen är det för närvarande alltför ofta ett verkligt problem, hur dessa kvinnor under
någon längre tid skola kunna bära den merbelastning, som ansvaret för och i många fall också skötseln av ett hem måste utgöra.
En lösning för dessa kvinnor vore att införa förkortad tjänstgöringstid i sådana fall, då detta av »företagstekniska» skäl kunde låta sig
ordna. På sina håll har man redan försökt dylika anordningar, och
tvivelsutan skulle åtskilliga större företag ha liknande möjligheter
att gå de gifta kvinnornas intressen till mötes. I viss mån förekommer systemet redan i trafikverkens reservpersonal med dess begränsade tjänstgöringsskyidighet.
Från mera prononcerat kvinnosakshåll är man emellertid föga ivrig att förorda halvtidstjänstgöringen. Man anför från detta håll
risken för att en sådan anordning skulle sänka den kvinnliga arbetskraftens värde, vilket i sin tur skulle försvåra ett realiserande
av likalönsprincipen. Det skall här icke förnekas att en sådan risk
förefinnes. A andra sidan kan det tänkas, att de gifta kvinnornas
arbetseffektivitet skulle ökas under den kortare tid de arbeta, vilket
i sin tur skulle kunna motivera en relativt högre lön pr tidsenhet än
vad nu är fallet. Härmed är givetvis icke sagt, att alla gifta yrkesarbetande kvinnor skulle ha lägre effektivitet än övriga kvinnor,
utan blott att de till följd av sin dubbla arbetsbörda ofta belastas
på ett sådant sätt, att arbetseffektiviteten helt naturligt blir lidande
därpå, åtminstone om man ser till genomsnittet och ej endast till de
övernormalt dugliga.
Å ven om många gifta kvinnor skulle lämna sitt arbete, blott de
finge löften att eventuellt få komma tillbaka, eller också beredas förkortad utesysselsättning, kvarstå säkerligen åtskilliga fall, då alternativet blir helt arbete eller intet arbete alls. Att finna en generell
lösning av detta liksom ovan berörda problem kan knappast tän- 816
Dagens frågor
kas. Efter den sista tidens opinionsyttringar och diskussionsinlägg
torde man emellertid kunna påräkna en vidgad förståelse hos företagarna för spörsmålets allvar. Just därför att en schablonmässig
lösning ej kan tänkas, måste ändamålsenligheten tala för att man
efter hand och i mån av vunna erfarenheter söker sig fram på åsämjandets väg. Endast därigenom torde kraven på ett radikalt statsingripande med alla dess stela konsekvenser för arbetsmarknaden
kunna hållas borta. Det sätt, varpå många företag sörja för sin personals pensionering, kan härvid uppställas som förebildligt.
Man behöver ej särskilt understryka angelägenheten av att de gifta
kvinnorna vid barnsbörd beviljas ledighet i nödig utsträckning och
med det bistånd från det allmänna, som kan vara behövligt. Dessa
frågor komma väl redan nästa år på riksdagens bord, och liksom
i befolkningskommissionen torde riksdagspartierna i princip vara
eniga om behovet av en verklig mödrahjälp. Detsamma gäller helt
visst också andra tänkbara och förnuftiga åtgärder till uppmuntran
av äktenskapsbildning.
Hittills har man ofta hört sägas, att nativitetens fruktansvärda
nedgång i en stad som Stockholm – och frågan om gifta kvinnors
förvärvsarbete är ännu så länge främst ett städernas problem –
skulle bero på de speciella förhållanden, som under senare år varit
rådande, t. ex. hyreskostnaderna, trångboddhet, ofta förekommande
otrygghet, fördröjda äktenskap o. s. v. I den mån, som samhället
vidtoge en serie åtgärder till förmån för familjebildning, mödrarna
och de barnrika familjerna, och i den mån, som de gifta kvinnornas
rimliga krav på anställning tillmötesginges, skulle man i konsekvens
härmed ha rätt att utgå ifrån, att normala födelsetal åter skola
kunna registreras. Eljest finge mycket av talet om ekonomiska och
andra svårigheter en för kvinnornas samhällskänsla föga smickrande
bakgrund. Qui vivra, verra.
Kronan och I det internationella konjunkturförloppet har under de
pundet. senaste månaderna en ny företeelse framträtt – en
accentuerad stegring av vissa varupriser. Det är i synnerhet råvarornas prisutveckling, som i detta sammanhang tilldrager sig intresse.
Ett mycket representativt uttryck för den process, varom här är fråga,
erbjuder Economist’s engelska råvaruprisindex, vari ingår noteringen
för följande sjutton olika produkter, nämligen vete, majs, ris, fläsk,
kaffe, kakao, smör, kokosolja, bomull, ull, tackjärn, bly, tenn, koppar,
bensin, linolja samt gummi. Denna index, vilken hänför sig till prislä-
get den 18 september 1931, d. v. s. dagen för pundets lösgörande från guldet, som bas, visade under en lång tid en relativ konstans och steg så-
lunda med allenast 4,2 enheter, eller från 120,6 till124,s, under tiden juli
1933 till juli 1934 samt stod ytterligare ett år senare- i juli 1935- i 126,7.
I slutet av juli i år noterades siffran 140,4, men redan i slutet av oktober uppnåddes en nivå, som låg 45,7% över den vid bastidpunkten
gällande. Det märkliga är, att intet av de i indexen ingående varuslagen förblivit oberört av prisstegringen, och att denna blott i fyra
817
Dagens frågor
fall understeg 20 %. En än snabbare höjning inträffade härefter under november månad; indexsiffran ökades med ytterligare drygt 5 enheter och nådde talet 150,9. Mest framträdande var ökningen under de
sista fyra veckorna för kakaonoteringen, vilken höjdes med ej mindre
än 35 %, men även vete- och gummipriserna ha visat en kraftig stegring, vilken för vetets vidkommande säkerligen delvis influerats av
de engelska planerna på en betydande upplagring av denna viktiga
livsförnödenhet såsom reserv i händelse av krigsutbrott.
Ett till tendensen likartat ehuru ej fullt så brant förlopp uppvisar
utvecklingen av Economist’s allmänna engelska grosshandelsprisindex, omfattande 58 olika varuslag. Från 108,1 enheter i juli 1933 steg
densamma till 109,5 i juli 1934, till 112,7 i juli 1935, nådde i juli innevarande år siffran 118,7 och var den 25 sistlidne november upp i 126,a.
Företeelsen är, såsom antytt, icke av isolerad karaktär utan uttryck för en internationellt fortlöpande process, vilken- ehuru med
växlande styrka – reflekteras i nästan alla de ekonomiskt ledande
ländernas prisstatistik. Tyskland utgör i viss mån ett undantag;
dess grosshandelspriser ha sedan i juli i fjol icke stigit med mer än
2 enheter. Som en motsatt ytterlighet framstår Frankrike; den franska partiprisindexen steg från slutet av juli i år till slutet av september med nära 10 enheter (från 86,6 till 96,4) och har sedan dess
– om än i en under de sista veckorna retarderad takt – ytterligare
höjts till 105,5. I Frankrike har denna utveckling – i förening med
andra faktorer- redan påverkat levnadskostnaderna; index för dessa
har nämligen, enligt den av Nationernas förbund publicerade prisstatistiken, i Paris stegrats från 84,4 under tredje kvartalet 1935 till
90,6 under motsvarande period detta år. Det är givetvis mot bakgrunden av bland annat detta faktum, som francdevalveringen avtecknar
sig. I övriga länder äro förändringarna i uppåtgående riktning av
levnadskostnaderna i allmänhet ännu icke framträdande; att sådana
dock i realiteten kunna föreligga, ehuru de ännu ej kommit till statistiskt uttryck, har emellertid nyligen på vissa håll hävdats med
avseende å läget i Förenta staterna.
Vid bedömandet av den internationella prisstegringens önskvärdhet i närvarande läge måste hänsyn framför allt tagas till den allmänna konjunktursituationen i de särskilda av den ifrågavarande
företeelsen berörda länderna. Då denna situation är i hög grad växlande, följer härav, att något enhetligt omdöme ej kan avgivas. En
lång rad stater ha först nyligen börjat lösgöra sig ur depressionens
järngrepp, och åtminstone Frankrike befinner sig ännu med avseende å produktionsvolymen i en lågkonjunktur; den senaste franska
produktionsindex understiger med c:a 30% 1929 års nivå. Och ehuru
läget på sistone väsentligt förbättrats i Förenta staterna, återstå
dock ännu 8% till det nyssnämnda högvattenmärket. I båda dessa
fall torde en viss prishöjning blott vara att hälsa med tillfredsställelse. Väsentligt annorlunda ligga förhållandena till i det s. k. sterlingblocket, främst i Sverige och England, varest man redan under
en avsevärd tidrymd kunnat glädja sig åt ett uppsving, vilket nu- 818
Dagens frågor
mera övergått i en markerad högkonjunktur. För vårt lands del belyses detta vältaligast genom det förhållandet, att den industriella
produktionen nu ligger ej mindre än 32% över 1929 års läge. I
England är stegringen av produktionsvolymen sedan nämnda högkonjunkturår visserligen blygsammare men dock anmärkningsvärd
nog; den ligger vid omkring 15 %. Dessa siffror för Sverige och
England ge otvetydigt vid handen, att den i jämförelse med 1931-32
års bottenläge måttliga stegringen av prisnivån, som kännetecknat
marknadsläget allt intill mitten av innevarande år, varit fullt tillräcklig för att utlösa en verklig uppblomstring inom näringslivet.
Den därefter inträdda uppskruvningen av priserna kan däremot icke
utan skäl misstänkas innebära en betydande risk för att produktionen skall stimuleras i sådan utsträckning att utvidgningar och nyinvesteringar komma till stånd, vilka på längre sikt komma att framstå såsom obefogade och skärpa ett kommande konjunkturomslag.
I det sålunda uppkomna läget och under betonandet av sambandet
mellan penningpolitik och prisnivå har man på sistone i den engelska
finanspressen livligt diskuterat riktlinjerna för den penningpolitik,
som nu bör föras. Särdeles stort intresse har en av Economist anordnad enquete med en rad framstående engelska fackmän tilldragit sig.
Av de hittills föreliggande svaren att döma är man tämligen ense
om att en ytterligare prisstegring bör undvikas. Såsom ett viktigt
hjälpmedel anbefalles härvid framför allt tullsänkningar, ägnade att
kompensera den uppåtgående tendensen för råvarorna, vilka ju till
övervägande del iiro föremål för import.
Bland synpunkter av stort intresse, vilka framkommit, kan vidare
nämnas, att man i allmänhet synes ovillig att förorda en räntestegring, enär en sådan förmenas å ena sidan skärpa den nedgång i byggnadsverksamheten, som på sistone gjort sig märkbar i England, men
å andra sidan icke förmå hejda investeringarna i rustningsindustrien.
Uppenbart är nämligen, att de engelska ekonomerna med stor oro
betrakta regeringens upprustningsprogram med hänsyn till de följdverkningar, detsamma kan förväntas få på det ekonomiska området.
Nästan enstämmigt avrådes från en finansiering på lånevägen av
upprustningen och anbefalles i stället skärpt beskattning. »We should
tax ourselves to the bone rather than risk further credit inflation»,
deklarerar sålunda med en expressiv vändning Mr. H. D. Henderson.
Att en skattestegring rekommenderas såsom ett medvetet konjunkturpolitiskt instrument med uppgift att tjäna som en viss motvikt
mot en av särskilda omständigheter betingad statlig investeringsverksamhet vid en tidpunkt på konjunkturkurvan, då en dylik verksamhet eljest om möjligt bör begränsas, är förtjänt av uppmärksamhet; det bör emellertid hållas i minnet, att det engelska skattesystemet, vilket i hög grad iir baserat på en beskattning vid inkomstkiillan,
torde ha större möjligheter att fylla en dylik uppgift än exempelvis
det svenska.
I linje med det Hendersonska resonemanget ligger den likaledes
av de tillfrågade experterna i stort sett obestridda satsen, att de all- 819
Dagens frågor
männa arbeten, som speciellt anordnats mot arbetslösheten, nu böra
i största utsträckning avvecklas och investeringsverksamheten härför kraftig reduceras; i stället böra planer upprättas för att kunna
starta dylika företag, så snart ett omslag inträffat. Synpunkten är
välkänd från den svenska debatten om krispolitiken.
När man åter kommer över till frågan om växelkurserna, är det
slut med enigheten bland deltagarna i Economist’s enquete. Henderson hävdar med skärpa, att de låga räntornas politik bör ha företräde framför de fasta växelkursernas. Påfordrar den förra en justering av de främmande valutornas notering, bör den företagas.
En rakt motsatt ståndpunkt förfäktas lika kategoriskt av professor
Gregory, medan de övriga tillsporda sväva på målet eller söka intaga en förmedlande ståndpunkt.
Såsom ett sammanfattande intryck av den engelska diskussionen
torde kunna fastslås, att flertalet deltagare i densamma anbefallt en
politik, som icke utan vidare innebär en garanti för pundkursens stabilitet i förhållande till framför allt dollarn, och att det förefaller
tvivelaktigt, om man på de rekommenderade vägarna skall kunna
helt undgå en inre inflation.
Ån betydelsefullare är, att den politik, som faktiskt torde komma
att följas av de brittiska myndigheterna, näppeligen kan förväntas
komma att i önskvärd utsträckning verkligen begagna de av de citerade experterna anvisade korrektiven mot inflationsrisken. Det fö-
refaller exempelvis knappast troligt, att några mera omfattande tullsänkningar komma att vidtagas eller att upprustningsbudgeten helt
kommer att finansieras genom beskattning, slutligen icke heller att
man är villig i tillbörlig omfattning begränsa och avveckla de allmänna arbetena.
Åven om en mer avvaktande hållning kommit till synes i de uttalanden, som bl. a. professorerna Cassel och Ohlin nyligen gjort, synes det på ovan anförda grunder – såsom redan i en artikel i föregå-
ende nummer av denna tidskrift framhållits -bli särskilt angeläget,
att den svenska valutapolitikens handhavare till övervägande upptaga
frågan, huruvida den fasta pundkursen i fortsättningen liksom hittills bör vara ett av de främsta – i realiteten det allra främsta –
målet för denna politik.
Jordbrukets En erfarenhet, som bekräftas såväl under uppåtgående
arbetslöner. som under nedåtgående tider, är att jordbruket har de
sämsta lönerna. I debatterna om arbetslöshetspolitiken har det varit
en vägande anmärkning, att arbetslösa mångenstädes haft det bättre
än lantarbetarna. År det rimligt, frågar man, att de sysslolösa skola
ha större inkomst än de arbetande~ Man kan med fog vända om satsen och undra, om arbetslönen inom en stor och viktig näringsgren
skall vara lägre än underhållet av arbetslösa. Det är ej arbetslönerna
över lag det här är fråga om utan blott de sämst betalades lön, och
att dessa äro att finna bland lantarbetarna bekräftas av alla undersökningar i frågan.
820
Dagens frågor
Emellertid är skillnaden i lönesatser för lantarbetet på olika orter
och i olika kategorier rätt avsevärd. Den fullständigaste och vetenskapligaste behandlingen av detta ämne återfinnes i en under Gösta
Bagges, Erik Lundbergs och Ingvar Svennilssons namn utgiven undersökning. (Wages, cost of living and national income in Sweden
1860-1930, stockholrus högskolas socialvetenskapliga institut 1935.)
Man finner där, att mellan perioderna 1860-1864 och 1910-1913, under
vilka lönerna voro relativt stabila, de årliga lönerna i industri och
bergsbruk stego med 195 %, medan lantbrukets dagslöner stego allenast med 155 %. Från mediet av 90-talet och fram till världskriget
var långtidstendensen för manslöner i lantbruket i stort sett likartad
som i industri och bergsbruk. Arbetslönerna för lantarbetare och
för industriarbetare stodo ännu åren närmast före världskriget ungefär i samma förhållande till varandra som vid 1870-talets ingång och
förskjutningarna under krigstiden voro i det hela taget mindre än
vad man kunnat vänta.
År 1920 började det stora prisfallet både på varor och tjänster,
men först år 1922, då fredskrisens fulla verkningar visade sig, sjönko
lantarbetarnas löner avsevärt mera än genomsnittet av industriarbetarlönerna. Bristen på mera omfattande kollektivavtal bland lantarbetarna har säkerligen bidragit härtill. Industriarbetarna lyckades
relativt snart att efter hand förbättra sin lönenivå, vilket icke kan
sägas hava varit fallet med lantarbetarna.
Nominallönen per år för industriarbetare m. fl. har enligt tillgängliga statistiska uppgifter sedan 1913 ökats med 60% av utgångslö-
nerna mera än lantarbetarnas inkomst, och förskjutningen hänför
sig huvudsakligen till tiden efter 1921. Detta sakförhållande är så
mycket märkligare, som under denna period den dagliga arbetstiden
för industriarbetarna betydligt förkortats.
Vad den lokala spridningen av löner angår, så måste man ha i minnet, när man skärskådar genomsnittet för större distrikt, att lönespridningen inom smärre lokala enheter har varit ganska avsevärd.
En karta, på vilken lönesatserna i skilda kommuner skulle markeras
med särskilda färger, skulle utgöra en mosaik, i vilken det bleve
nästan omöjligt att upptäcka några dominerande grundtendenser.
Man kunde vänta, att lönernas spridning i olika län i jämförelse
med förkrigstiden nu skulle vara mindre. För en löneutjämning utgöra kollektivavtalen den viktigaste drivkraften. Och oavsett kollektivavtalen har ju arbetets gränsproduktivitet en immanent tendens
att utjämna priser och löner. Ju starkare rörlighet inom det ekonomiska livet och ju strängare planmässighet, desto kraftigare utjämning. Men olikheterna äro likväl betydande.
De undersökningar, som gjorts beträffande lönenivåns lokala olikheter, lämna knappast någon hållpunkt för förklarandet av dessa.
Jordbruksstrukturen tycks lika litet som naturförhållandena spela
någon avgörande roll för löneutvecklingen. Kollektivavtalens lönesatser angiva i regel en medelnivå, vilket ej hindrar, att ofta nog
vida Ji.igre löner förekomma i gynnade jordbrukstrakter. Skillnaden
821
Dagens frågor
mellan olika orters arbetslön visar sig således mera beroende på de
organisationssträvanden, som ligga bakom kollektivavtalen, än på
naturförhållandena. Lönenivån regleras, här som på det industriella
området, inom vida gränser av sociala och politiska faktorer. Jordbrukshjälpen till jordägarna har visat att inkomstfördelningen kan
påverkas av en målmedveten näringspolitik. Ånnu återstår att
hjälpa den -jämte skogsarbetarna – mest nedtryckta klassen inom
produktionen. Att åtgärder av regeringen planeras för reglering av
jordbruksarbetarnas löner är bekant; huru ,utformningen blir återstår att se. Det behöver kanske ej bliva fråga om en löneförhöjning
över lag, utan blott om en standardisering, som skulle bringa upp de
mest vanlottade till medelnivån.
Problemets svårigheter ligga uppenbara; dels kan gällande avtalsfrihet försvåra en lösning, och dels måste ett ingrepp i avtalsfriheten medföra en fara för den inom jordbruket talrikt förekommande
sekunda arbetskraften, som under nuvarande fria förhållanden ofta
för nedsatt lön kan användas inom men som vid tvångslönesättning
kan ställas utanför produktionen och öka det allmännas försörjningsbörda. Ett löftesgivande tecken för möjligheterna att ernå en lösning var lantarbetsgivarnas beredvillighet i år att tillmötesgå de
anställdas önskemål om löneökningar. strävan att utsträcka jordbrukshjälpen till jordbrukets lönearbetare måste framstå som ett
önskemål höjt över alla partigränser. Innan jordbrukshjälpen inrymmer lantarbetarnas stora klass, är den endast en halvmesyr.
Inför det ständigt aktuella hotet om landsbygdens avfolkning framstår det som ett synnerligen viktigt befolkningspolitiskt önskemål att
med gemensamma krafter söka finna icke en valpolitisk utan en rationell lösning.
Domkval och Den allmänna opmwnen har nyligen varit utsatt
pressmagnater. för ett av de periodiskt återkommande upphetsningsförsök, som stå i samband med generalkonsul Torsten Kreugers försök att åstadkomma resning i Högbroforsmålet. Om själva den rättsfråga, som i detta fall varit under behandling, skall ej här ordas.
Den är enligt allas samstämmiga vittnesbörd av utomordentligt invecklad natur, och ingen torde kunna förtänka den dömde att han
med alla av lagen förutsedda medel söker åstadkomma en revision
av domen. Att ansöka om resning innebär enligt sakens natur något
helt annat än domkvaL
Åven de responsa, som de tre juris professorerna avgivit i målet,
har föranlett livlig diskussion. I den mån någon berättigad kritik
här kan förekomma bör den icke rikta sig mot personerna, utan mot
det system som tillåter universitetens lärare att på detta sätt öka
sina inkomster. Av skäl, på vilka det här ej finnes anledning att ingå,
anse sig de juridiska fakulteternas professorer icke kunna åtnöjas
endast med löneinkomsten, och lika väl som t. ex. litteraturhistoriker,
historiker och andra socialvetenskapsmän ofta idka medarbetareskap
822
Dagens f’rågor
i tidningar och tidskrifter anse sig juristerna kunna få tid över till
advokatverksamhet, låt vara huvudsakligen i den form som här på-
talats. Allmänhetens uppfattning i detta fall har endast förvirrats
genom den i grund felaktiga föreställningen, att professorerna skulle
kunna yttra sig med någon annan auktoritet än den som tillkommer
dem i deras egenskap av mer eller mindre framstående advokater,
tillkallade för att biträda en part vid utförandet av hans talan.
Diiremot synes det vara allt skäl att bestämt reagera mot den presskampanj, som igångsatts och bl. a. hänsynslöst utnyttjat professorernas insats. Att tryckfriheten skall få kasta ljus även över domstolarnas verksamhet, har vår grundlag uttryckligen fastslagit, och under de första decennierna av vårt statsskick hörde offentliggörandet
av rättegångshandlingar och partsinlagor även till ordningen för
dagen. Vid denna tid tillämpades även tämligen konsekvent· bestämmelserna om att sådant offentliggörande skall innefatta båda parternas och domstolens yttranden i frågan, även om exempel aldrig
salmats på ensidiga framställningar; med den moderna tidningspressens tillkomst ersattes ju även helt naturligt utgivandet av fullständiga rättegångshandlingar med de referat, vilka även tryckfrihetsförordningen förutsatt, ehuru under den för oss något främmande
benämningen species facti.
Hela problemet har emellertid fått en annan karaktär genom tidningspressens kommersialisering. Den person, som mer eller mindre
öppet står som ägare till en eller flera stora tidningar, kan under nutida
förhållanden använda detta propagandainstrument för att kring sin
process agitera upp en stämning, vilken är avsedd att skrämma domstolen till eftergift. Endast i de yttre formerna skiljer sig denna art
av påtryckning från Falstaff Fakirs ryktbara »Salmonibrev»: »Om
Herr Häradshövdingen icke dömer till min fördel i målet mellan mig
och N. N., slår jag ihjäl Herr Häradshövdingen.» Det bör likväl anmärkas, att upphovsmannen till utpressningsförsök av den moderna typen kan vara hur öppenhjärtig som helst i fråga om sitt
namn och sin adress, utan att, som Falstaff uttrycker det, »få se på
den som tyckte att Åmål ändå var något». Bestämmelserna om domkval höra nämligen numera till lagens döda bokstäver, frånsett att
straffet är alltför lindrigt för att kunna avskräcka personer med goda
ekonomiska resurser.
I vissa delar av den socialdemokratiska pressen har man givit vederbörande sitt stöd för att därigenom få en utgångspunkt för ett
allmänt angrepp mot domstolsväsendet och särskilt Högsta Domstolen. Man kan möjligen förvåna sig över att det groteska i situationen icke verkat avkylande på »arbetarepressens» skribenter: Torsten
Kreuger är dock ingen proletär, icke ens sedan domstolens utslag
gått honom emot, och att framställa en av det nutida Sveriges mest
profit- och spekulationshungriga storkapitalister såsom det oskyldiga
offret för plutokratiens förföljelse synes vara en väl halsbrytande
konstruktion. Den sidan av saken har dock lämnats åsido, helt sä-
kert på grund av den allmänna tendens att låta ändamålet helga med- 823
Dagens frågor
len, som sedan gammalt varit kännetecknande för övermodiga riktningar av såväl politisk som religionspolitisk art.
Och ändamålet är helt enkelt att misskreditera det »borgerliga»
domstolsväsende, från vilket man kanhända befarar ett alltför strikt
upprätthållande av lagarnas helgd gentemot de makthavandes för all
del mycket rundlynta godtycke. Åtminstone tidigare har tanken på
folkvalda och avsättliga domare därvidlag även framställts såsom en
naturlig konsekvens av demokratiens slutliga genomförande. Att erfarenheterna från Förenta Staterna, det enda land där ett dylikt system under någon längre tid tillämpats, vittna om den laglöshet oeh
den korruption som blir följden av denna anordning, har därvid helt
förbisetts. Eller är det något dylikt man vill åstadkomma~ I så fall
torde det finnas allt skäl för den sansade opinionen att sätta sig till
kraftfullt motvärn, ej minst därför att missförhållanden på detta
område skapa den bästa tänkbara jordmån för antidemokratiska rö-
relser av det ena eller andra slaget.
Den viktigaste förevändningen för denna attack mot domstolarna har
man hämtat ur det förhållandet, att Högsta Domstolens medlemmar
genom sin härkomst oeh uppfostran skulle vara predisponerade i
»borgerlig» riktning, och att domstolens opartiskhet sålunda endast
skulle finnas till på papperet. Erfarenheterna från arbetsdomstolen,
vars ordförande, själv medlem av en gammal ämbetsmannasläkt, ej
minst från arbetarepartens sida vunnit oskrymtad uppskattning av
sin insats, giva vid handen att omständigheter av detta slag betyda
ganska litet i jämförelse med den gamla svenska domaretraditionen.
Visserligen finns det domare, vilka på grund av obändigt lynne eller
liknande icke alltid visa tillbörligt sinne för domarekallets höghet,
men något exempel på att dessa kommit så långt som till Högsta
Domstolen torde i varje fall icke kunna uppdrivas från de senaste
sjuttiofem eller hundra åren, än mindre finns det skymten för någon
grund att rikta anklagelser av antydd art mot domstolen i dess helhet. Den verklighetsfrämmande karaktären av hela resonemanget
framgår ej minst av att man för att styrka dess giltighet måst välja
ett så långsökt exempel som Kreugerprocessen.
Naturligtvis kan det förekomma att misstag begås även i konungens högsta domstol. Det Hörnströmska arvsmålet gav nyligen
ett bevis för denna mänskliga ofullkomlighet. Erfarenheterna t. ex.
från Landskrona stads kommunalförvaltning åter visa, att även demokratiskt valda förtroendemän kunna göra sig skyldiga till både
slarv och ännu mera komprometterande saker. Den tid kan komma,
när vår lagliga ordning, av vilken ej minst den svenska arbetareklassens välfärd till så stor del beror, behöver allt det skydd den kan
få av domstolarnas auktoritet. Är det verkligen någon mening i att
med utgångspunkt från förlegade marxistiska dogmer undergräva
ett av de säkraste värnen för det demokratiska svenska samhällets
bestånd~ En sansad kritik mot uppenbara missgrepp kan icke vara
annat än till nytta, även om den skulle komma att träffa aldrig så
upphöjda statstjänare, statsråd eller domare. Men därifrån är vägen
824
Dagens frågo’r
ganska lång till det omotiverade ståndskall, som nu efter den i saken
inblandades signaler satts igång. Det är att beklaga, att situationen
så som skett utnyttjats för en kortsynt partipolitisk hetsagitation.
Har icke justitieministern något att säga i frågan~
En Adrian Molin har alltid varit en kättare i svensk polikättare. tik och det har aldrig gått att ställa in honom i någon
av de kända partifållorna. Han har väl alltid varit en högerman –
men en högerman, som varit i opposition mot den officiella högern.
I likhet med Harald Nielsen i Danmark – som i vissa stycken är
hans själsfrände – är han väl också för mycket av stridsman för
att kunna trivas i fredligt bänkalag med officiellt erkända ledare.
Det kan väl icke heller förnekas, att hans opposition mot det parti,
som dock står hans hjärta och hans åskådning närmast, ibland får
former, som äro fränt utmanande, särskilt under en tid, som ställer
ökade krav på de borgerliga gruppernas sammanhållning.
I den lilla politiska litteratur, som vårt land äger, äro Molins skrifter alltid uppmärksammade inslag. Författaren tar alltid upp stora
och svåra problem och han har en egen linje och en egen stil. Erfarenhet och beläsenhet stämma möte i hans skrifter på ett sätt, som
icke är alltför vanligt i vårt land. I sitt sista arbete, stafetten går
vidare (2:a uppl. 1936), har han sammanfattat centrala tankegångar
i sin åskådning och konfronterat dem med nya upplevelser, i vårt
land, i det nya Amerika och i det nyaste Tyskland. Han har icke
fastnat i något nationalekonomiskt systems dammiga spindelvävar
utan har en frisk och originell syn på de ekonomiska sammanhangen.
Om den är riktig eller ej vågar författaren av dessa rader ej avgöra. Beaktansvärd är emellertid icke minst hans reaktion mot den
vanliga höga uppskattningen av bankernas förmåga att med sina manipulationer dirigera konjunkturutvecklingen. Sveriges historia är
icke längre dess konungars – men icke heller dess bankdirektörers.
Mot demokratien är han liksom tidigare strängt kritisk. Vid sina
krav på en sanering av denna gå hans tankar till de korporativa
ideerna. I stället för de sympatier in abstracto för dessa, som man
så ofta möter, skulle det vara intressant att en gång få se ett mera
i detalj utarbetat förslag till deras förverkligande. Det är väl fara
värt, att ett sådant förslag skulle visa en sak: att de med de förutsättningar som föreligga i vårt land icke kunna förverkligas. För
det tyska systemet har Molin som bekant större sympatier, än som
för närvarande är modernt i vårt land.
År Molin kritisk mot demokratien, så är han helt avvisande mot
den moderna parlamentarismen. Den har nu gjort sin tjänst, anser
han, och måste försvinna. »För nu skall det byggas igen, det nya
korporativa samhället – eller ståndssamhället eller hur man vill beteckna den organiska växt, som skall avlösa liberalismens sociala
mekanik – ett nytt statsskick på detta samhälle och ett folkhushåll
i anslutning till bäggedera, och härvid är det konstruktiva ideer och
kvalificerad ledning som göres oss behov.» I en värld, där de flesta
825
Dagens frågor
famla i ovisshet om det öde, som väntar det moderna samhälle som
nu ligger i stöpsleven, är Adrian Molin en man, en ganska ensam
man, men också en självständig man, som vet hur han vill ha det.
Men hans stora tvivel på borgerlighetens förmåga att förstå tidens
tecken och att samla sig till ett krafttag gör väl även för honom
den närmaste händelseutvecklingen, med dess många problem och
konflikter, spännande oviss.
Modern borgerlighet kan icke komma förbi de frågor, som Molin
i dem1a skrift behandlar. Det vore förvisst önskvärt, om problemen
kunde lösas i den anda av praktisk erfarenhet och praktisk idealitet,
som Molin representerar. Men samtidigt måste man konstatera, att
vår svenska utveckling inrymmer starka krafter, som icke tillbörligt beaktats i Adrian Molins framställning, som av naturliga skäl
icke bara är essayistisk utan också fragmentarisk. Många gånger
skyler den överlägsna essaystilen icke sakliga misstag eller besynnerliga värderingar; Molins fördömande av 1934 års uppgörelse i
byggnadskonflikten kan väl sålunda endast förklaras av obekantskap
med fakta, ty efter uppgörelsen ha arbetsförhållandena i utomordentlig grad sanerats, och Molins nuvarande höga uppskattning av Karl
Staaff förefaller mot bakgrunden av vad han förr skrivit överraskande. Det vore önskvärt, om de i boken avhandlade frå-
gorna kunde bli föremål för en djupare diskussion – en diskussion
utan sådana tillmälen och hårda ord, vari förf. till skada för sina
egna syftemål excellerar. När det brinner i knutarna äro de hårda
orden förklarliga, men knappast försvarliga.
Hetsen mot Under den tid, som förflutit allt ifrån världskriget och
Tyskland. fram till de allra senaste åren, torde knappast något europeiskt land hava kunnat glädja sig åt så varma och vidsträckta sympatier hos den tyska allmänheten som Sverige. Vårt lands rakryggade neutralitetspolitik under kriget stack för tyska ögon fördelaktigt av från andra mindre staters förstuckna eller öppna tjänster
åt ententemakterna. Den storartade kärleksverksamhet, som under
nödåren efter sammanbrottet visades Tyskland från svenskt håll, befäste ytterligare dessa sympatier, och i samma riktning verkade under Ruhrockupationen och den följande tiden en övervägande svensk
opinions förståelse och moraliska stöd för den tyska regeringens
svåra kamp mot den ensidiga krigsskulddogmen och Versaillesfredens orättvisor. För Sverige har det varit till stor nytta att möta
sådana känslor av välvilja och tacksamhet hos ett av Europas största
folk, ett folk, som mot 20-talets slut återtagit sin likaberättigade
plats bland makterna och med vilket Sverige av ålder haft de intimaste ekonomiska och kulturella förbindelser. S~irskilt på det sistnämnda ·området har Sverige i allmänhet varit den mottagande parten, och icke minst från senare år minnas otaliga svenska vetenskapsmän den välvilja och älskvärdhet, varmed de mötts av sina tyska
kolleger.
826
Dagens frågor
Nationalsocialismens genombrott innebar otvivelaktigt – trots så-
dana missgrepp som behandlingen av Elsa Brändströms make – utsikter till ytterligare fördjupning av de tyska sympatierna för Sverige såsom en följd av den – för oss ofta kanske något naiva – nordisk-germanska romantiken med dess intresse för Skandinavien så-
som den nordiska rasens klassiska bygd.
Utvecklingen har emellertid blivit en helt annan. Undan för undan hava de tyska sympatierna för Sverige smultit samman och på
många håll bytts i helt motsatta stämningar. Orsaken härtill är ej
svår att finna: !len ligger i den ton, som betydande delar av svensk
press funnit lämpligt att anslå mot vår granne söder om Östersjön.
Ingen omdömesgill svensk torde vilja bestrida, att mycket av det
som skett i det nya ’l’yskland för oss tett sig i hög grad främmande,
åtskilligt även beklagligt och motbjudande. Fullt fog skulle finnas
för att behandla dessa företeelser med den kritik, som pressen i andra fall ansett sig kunna och böra ägna förhållanden i mot oss vänskapligt sinnade stater. Men om en dylik sansad kritik har det ej varit
fråga i största delen av vår socialdemokratiska press och beklagligtvis ej heller i åtskilliga borgerligt radikala tidningar – härvid åsyftas ej folkpartiets språkrör i Stockholm, vilka i allmänhet på ett
lovvärt sätt vinnlagt sig om en saklig och måttfull kritik. Men i de
andra organ, som här avses, har man fått se niistan groteska prov
på den gamla svenska benägenheten att bedöma världshändelserna
ur pseudomoralisk synpunkt med suveränt förakt för alla de bittra
erfarenheter, som andra folk fått genomgå men som ej passa in i
den svenska idyllen. Här rasar sedan åratal en aldrig vilande hets,
där ingen lögn är för grov, intet okviidinsord för rått mot den hatade. Ä ven de, som liknöjt åsett hela samhällsklassers kallblodiga
utrotning på annat håll, hava nu ej epitet nog starka, då det gäller
varje enskilt utslag av brutalitet i Tyskland, det må vara styrkt
eller ej. Så har denna falang inom nutida svensk journalistik nått
ned till en nivå, som är lika beklämmande ur intellektuell, moralisk
och stilistisk synpunkt, och nazismens fiender visa sig som villiga
efterapare av de obehagligaste sidorna i dess publicistik.
Vid sidan av hetsen i den egentliga pressen pågår en energisk kampanj i samma syfte från vissa »intellektuella» kretsar, som fylkat
sig kring den herostratiskt ryktbara publikationen Kulturfront, men
som även göra sig påminta på andra sätt, så t. ex. i opinionsyttringen
mot iakttagande av vanlig mellanfolklig hövlighet vid universitetets i Heidelberg jubelfest.
I och för sig skulle de här vidrörda företeelserna endast vara av
intresse som vittnesbörd om hur svagt sanningskravet esomoftast
är i de kretsar, som slå sig till riddare för forskningens frihet, hur
dålig smaken kan vara bland många av dem, som föregiva sig kämpa
för litterära och konstnärliga värden, hur stor råheten icke sällan
är bland dem, som bryta staven över diktaturernas barbari. Men saken har en annan mycket allvarligare sida. I Tyskland väcker denna
oavlåtliga kampanj så mycket större bitterhet, som den föres av
827
58- 36HU. Svensk Tidskrift 1936.
Dagens frågor
personer, som utifrån tyckas vara tongivande och stå den nuvarande
svenska riksledningen mycket nära. Särskilt gäller detta om SocialDemokraten, som i utlandet måste te sig som regeringsorganet par
preference. Hur ringa herrar Z. Höglund, Fredrik Ström och Georg
Branting skattas av vederhäftigt folk, även inom deras eget parti,
är ej lätt för främmande att veta. Ej heller kunna de alltid känna
till, att herr Segerstedts monomana skriverier berövat Göteborgs
Handelstidning hela dess under niira ett sekel uppbyggda ställning
som svensk liberalisms mest ansedda språkrör.
Konsekvenserna av dessa förhållanden kunna för vårt land bliva
djupt allvarliga. I ansvarskännande press har vid många tillfällen
betonats, att hetsen mot de diktaturstyrda staterna kan bereda vårt
näringsliv stora svårigheter och mycket avbräck. För Tysklands del
tillkommer lossandet av de kulturella förbindelser, som, särskilt för
svensk vetenskap, betytt så ofantligt mycket och för vilka ersättning
ej står att vinna på annat håll. Ur denna synpunkt är norska stortingets Nobelkommittes senaste beslut särskilt beklagligt. Att giva
fredspriset åt en person, som redan under Weimarrepubliken av sitt
fäderneslands högsta domstol i laga ordning fällts för högförräderi,
var en grov kränkning av tyska folket, ej endast av dess nuvarande
förtroendemän. Uttalanden av och i de tidningar, som framdrivit beslutet, måste bibringa allmänheten den uppfattningen, att på många
håll viljan att förolämpa Tyskland, ej intresset för Ossietzky, varit
den egentliga drivfjädern. Den tyska allmänheten torde tyvärr ej
hava så lätt att göra klart för sig, att detta pris icke som de andra
utdelas i Sverige. Episoden torde därför kunna ytterligare försämra
våra förbindelser med Tyskland, särskilt just på det kulturella området.
Men långt viktigare är i nuvarande kritiska världspolitiska läge
den rent politiska synpunkten. Den antityska presskampanjen måste
i Tyskland mer och mer främja den uppfattningen, att den svenska
opinionen, i varje fall dess nu och för en till synes lång framtid bestämmande del, är fanatiskt antitysk och att Sverige sålunda är en
potentiell fiende vid en möjlig katastrof. Särskilt Social-Demokratens ledande artiklar giva ofta fog för en dylik tolkning, och regeringsorganets alltmer öppet framträdande sovjetsympatier, med dess
ideliga ryska bildmaterial och dess införande utan någon som helst
reservation av de vidrigaste ryska hatkarikatyrer mot Tyskland,
äro en ytterst allvarlig sak. Högst oroväckande äro också de tendenser till bildande av »folkfronter», som yppats i samband med Spanieninsamlingen, främst i Göteborg. Upprop, innehållande obehärskade
utfall och de mest tendentiösa vrängningar av fakta, hava underskrivits även av borgerliga radikaler. Betänkligt är, att en man i
herr Undens officiösa och internationellt exponerade ställning finner lämpligt att sätta sitt namn under ett dylikt manifest.
Alla dessa förhållanden bidraga till att i utlandet skapa den föreställningen (som man också finner i utländska tidningar) att Sverige
liksom övriga nordiska stater är att påräkna för en blockbildning,
828
Dagens frågor
med Ryssland som medlem, mot Tyskland och Italien. Det bör vara
tydligt för envar, vilka fruktansvärda risker en dylik uppfattning
utomlands kan medföra för vårt land vid ett plötsligt krigsutbrott,
där parterna hänsynslöst söka att bereda sig bästa möjliga utgångsläge. Skånes och Gotlands strategiska betydelse för Nordenropa är
känd.
Ingen torde betvivla regeringens fasta avsikt att hålla Sverige
utanför sinsemellan fientliga alliansbildningar, och i herr Sandlers
senaste stora tal har denna avsikt kommit till uttryck med all önskvärd tydlighet. Men det räcker ej. Utrikesministern har för vana
att hålla mästerligt avfattade anföranden, vilkas djupa ansvarskänsla för rikets och mänsklighetens öden tillvunnit honom allmänt
bifall. Samtidigt fortsätta inflytelserika politiska meningsfränder
till honom att driva en helt annan politik. Så var fallet med försvarsfrågan under dess tidigare skeden, så med landsorganisationens
Tysklandsblockad, så nu senast med Spanien. Det måste fastslås, att
under en parlamentarisk regim en regering har ansvar för sitt partis och sin press’ hållning, allra helst när detta parti är så utomordentligt väl disciplinerat och organiserat som det socialdemokratiska
i Sverige. En dubbel bokföring är här otillåten och kan i nuvarande
situation utsätta riket för de största vådor. Det är herrar Hanssons
och Sandlers oavvisliga plikt att förmå partiets press att följa den
av utrikesministern dragna neutralitetslinjen. Skulle ledande partiorgan fortsätta att propagera en helt annan kurs, kan den meningen
så småningom vinna terräng inom och utom landet, att utrikesministerns anföranden ej giva uttryck för regeringens verkliga avsikter. En dylik mening får ej uppstå: i nuvarande världsläge får regeringspressen ej föra annan politik än rikets officiella.
Varje sken måste undvikas av ett svenskt partitagande i nuvarande
storpolitiska konflikter. Den svenska politiken tjänar inga statsteoretiska åskådningar, ej heller kan den efter den kollektiva säkerhetens bankrutt taga hänsyn till andra staters intressen än Sveriges
egna. Författningsteorier och statsformer växla, men kvar står alltid plikten att hävda rikets säkerhet och oberoende mot vem det
vara månde.
statskuppen Den politiska betydelsen avIraks geografiska läge kan
i Bagdad. knappast överskattas: det är verkligen, som Rutger
Essen en gång så träffande framhållit, ett »Mittens Rike» i främre
Orienten. En inre oro i Irak måste oundvikligen återverka på de
många grannländerna, på deras förhållande till varandra och till
omvärlden; det kunde lätt sätta hela Västasien i gungning och få
oöverskådliga konsekvenser för den världspolitiska situationen. Landets rika, ännu blott till ringa del utnyttjade naturtillgångar och dess
centrala belägenhet på den ständigt allt viktigare land- och luftvägen
till Indien understryka ytterligare dess betydelse.
Det har därför varit mycket förmånligt, att Irak under sin nu snart
829
Dagens frågor
femtonåriga statliga tillvaro, som omfattat tio år som engelskt mandat och över fyra år som självständigt rike, präglats av en utveckling, som i själva verket varit påfallande lugn och snabb.
statskuppen vid förra månadsskiftet kom därför som en fullständig överraskning för yttervärlden, i initierade kretsar i grannländerna likaväl som i London; icke ens i Bagdad synes man ha haft
minsta aning om vad som förehades. Detta torde väl främst bero
därpå, att dess upphovsman och ledare, general Bekr Sidqi Beg,
planlagt och utfört ett mästerstycke i genren, som värdigt kan ställas vid sidan av de yppersta världshistorien har att uppvisa. Sällan
har en statsvälvning genomförts så snabbt, så effektivt, med så ringa
offer av människoliv och så fullständigt överrumplat den rådande
regimen. Den vittnar i varje fall om Bekr Sidqis betydande taktiska
talanger; han anses av engelska fackman vara Iraks dugligaste militär. Liksom det övriga högre befälet i landet var han ursprungligen
officer i den gamla turkiska armen och tjänstgjorde för övrigt under dåvarande Mustafa Kemal Pasha, som lär vara hans förebild och
ideal. Men i motsats till sina kolleger är han, ehuru iraki, ej av ren
arabisk börd utan har starkt kurdiskt påbrå, vilket kanske kan förklara hans ytterliga hänsynslöshet och fördomsfrihet.
Det är nämligen ställt utom allt tvivel, att Bekr Sidqi bär det moraliska ansvaret för den ohyggliga massakern på de vapenlösa assyrer, som år 1933 förövades i Mosulområdet, där han då var kommendant; den man, han nu skjutit fram på statsministerposten,
Hikmet Suleiman Beg, var samtidigt inrikesminister och hade underlåtit allt som kunnat förebygga blodsdådet. Det lömska och brutala
sätt, varpå han låtit mörda den hittillsvarande regeringens krigsminister, Djafar Pasha – den enda personlighet i landet, vilken
skulle kunnat bilda ett allvarligt hinder på Bekr Sidqis väg till makten -kastar en ny skugga över hans personlighet. Om man betecknar honom som den minst sympatiska och minst förtroendeinväckande av samtidens diktatorer, går man säkerligen icke för långt.
Hans faktiska ställning i landet är otvivelaktigt den oinskränkta
diktatorns: den unga kung Ghazi torde hädanefter ha ännu mindre
att säga till om än förut, om parlamentet gäller detsamma, och i regeringen har Bekr Sidqi placerat sina handgångna miin. Men sig
själv synes han ha tilldelat en roll, som närmast motsvarar Pilsudskis: han håller sig i bakgrunden men håller i trådarna. Med
tanke på att han anses vara lika äregirig som han är hänsynslös
och maktlysten, förefaller det dock icke osannolikt, att han med tiden
kommer att gå samma väg, som en man vilken han i mycket påminner om, härskaren i grannlandet, Rhiza Shah Pehlevi. Sedan den
unge monarken nu förlorat det stöd han hittills haft i sin faders –
konung Feisals – gamla och betrodda rådgivare, torde han icke
kunna göra mycket åt att hejda en sådan utveckling.
I det politiska läget, särskilt det utrikespolitiska, synes statsvälvningen åtminstone tillsvidare icke medföra någon ändring. I telegrammen har talats om att »militärdiktatur införts», att »militär- 830
Dagens frågor
partiet» tagit makten etc. Men även den förra regeringen var mycket
militärt präglad: samtliga dess tre ledande män, Yasin al Hashimi,
Nuri as Said och Djafar al Askari, voro yrkesofficerare och hade generals rang. Militärdiktaturen har varit Iraks faktiska styrelseform
alltifrån statens tillkomst: formellt har landet varit demokratiskt förvaltat men det har exempelvis aldrig haft och kommer ej på länge
att få fria val. Det riktigaste är nog att säga, att medan det förut
härskande militärpartiet i huvudsak leddes av äldre officerare, så
är det nu till makten komna dominerat av en yngre generation, som
vuxit upp i det nya Irak och samlats kring Bekr Sidqi.
I förhållandet till England lär ingen ändring komma att ske. För
att övertyga sig därom behöver man icke hålla sig till de högtidliga
försäkringar, som den nya statsministern Hikmet Suleiman avgivit
till brittiska ministern i Bagdad. Ett gott samförstånd och intimt
samarbete är en tvingande realpolitisk nödvändighet för Irak lika
mycket som för England. Royaltyn från oljeindustrin i Mosniområdet är statens bästa och säkraste inkomstkälla; utan engelsk teknisk och kommersiell ledning skulle Irak icke kunna tillgodogöra sig
dess rikedomar och exporten är beroende av de engelska rörledningarna till Medelhavet. Landets ekonomiska välstånd är intimt förknippat med dess läge på land- och luftvägen till Indien, som långsamt börjat återge Bagdad något av dess fordomtima betydelse som
handelsstad. Om en antiengelsk politik i Irak skulle föranleda engelsmännen att flytta sina förbindelselinjer med Indien norrut eller sö-
derut – vilket är tekniskt möjligt – bleve konsekvenserna svårast
för Irak självt: ingen irakisk regering, som är mån om sin egen
ställning på lång sikt, skulle våga påtaga sig ansvaret därför.
Icke heller i förhållande till grannländerna torde den hittills förda
politiken komma att omläggas: snarare komma väl Bekr Sidqi och
den starkt turkiserade Hikmet Suleiman att verka för ett fortsatt närmande till Turkiet; den stora orientaliska blockbildningen lär väl
också komma att ytterligare utbyggas.
Däremot ställer man sig frågande till telegrammens uppgifter, att
den nya regimen skulle vara utpräglat panarabisk: dess ledares
föregående tyder knappast därpå och gör förr en avkylning av den
panarabiska entusiasmen sannolik. Den störtade regeringen representerade redan den en klart nationalistisk-panarabisk kurs, och särskilt dess undervisningsminister gjorde en betydande insats för spridandet av panarabismens ideer bland ungdomen och folkets breda
lager. De synas nu också fått så fast fotfäste, att en kursförändring
till separatistisk nationalism knappast längre är möjlig. Det visas
också av den entusiasm, varmed ledaren för det arabiska upproret
i Palestina, Fawzi ad Din Kanakji, mottagits av befolkningen i
Bagdad, som föranlett den nya regeringen att – med eller mot sin
vilja – behandla honom som en folkhjälte.
Tanken på en storarabisk förbundsstat som mål för Iraks politik
förefaller redan ha vunnit allmänt insteg: tanken på en union med
Sandiska Arabien och med Syrien, så snart det senare landet nått
831
Dagens frågor
full självständighet, är så omfattad, att en annan inställning knappast kan tänkas hos en regering, som vill göra sig populär.
Så länge Bekr Sidqi följer denna kurs, föreligger ingen större risk
för komplikationer. Skulle han däremot sträva efter kronan, riskerar han att mot sig få den övervägande delen av landets panarabiskt
inställda befolkning, för vilken namnet Ibn Sa’ud – Arabiens uppbyggare och konung, på svenska glänsande skildrad i ArmstrongLanglets bok Ibn Sa’ud – utövar en formlig trollmakt och som endast väntar på den dag, då ett verkligt Storarabien under dennes ledning skall förverkligas. Att motsätta sig utvecklingen i denna riktning torde Bekr Sidqi icke vara mäktig: om han gör det, kan mycket och onödigt blod färga Tigris gulgrå vatten rött.
Intryck från Med anledning av ett på ledande plats i Svenska MorEstland. gonbladet framfört angrepp mot kyrkoherde Nilsson i
Tallinn för hans inledningsbön vid Narvamonumentets invigning
gjordes för någon tid sedan i »Kustbon», estlandssvenskarnas anspråkslösa men välredigerade organ, en gripan.de deklaration, som
säkerligen motsvarar uppfattningen hos flertalet av Estlands befolkning. Den framställda kritiken vände sig bl. a. på känt pacifistiskt
maner mot prästens uppmaning till tacksamhet mot Gud för den
vunna segern. På detta svarades i Kustbon: »Denna tacksamhet är
icke en tacksamhet enbart för Karl XII:s bragd såsom sådan. Denna
är egentligen endast en av de många bragder, som under århundradenas gång utförts i kampen om Narvagränsen. Men vad som bör
fylla våra hjärtan med tacksamhet är att den gränsen i denna dag
verkligen finnes. Sv. M. borde taga sig en funderare över vad denna
gräns betyder, framför allt ur religiös synpunkt, vilket väl närmast
torde intressera. Estlands kyrka vet, vad den gränsen är värd. Har
för övrigt inte också Svenska missionsförbundet en predikant utskickad hit för verksamhet i Estland~ Men då borde också dess tidning förstå, att förutsättningen för denne missionärs verksamhet här,
liksom för all annan offentlig religiös verksamhet i Estland, just
är Narvagränsen. Och vi tacka Gud för att det år 1918 i Estlands
bygder fanns modige män, villiga att gå ut och kämpa för sitt fosterland. Utan blod kunde segern icke vinnas. Men vi föredraga dock
en sådan blodsutgjutelse framför det slag av blodsutgjutelse, som i
vår tid gått ut över Rysslands kristna!»
En lika gripande bekräftelse av det befogade i »Kustbons» resonemang lämnar den ingermanländske prästen Kuortti i sitt år 1935
på Diakonistyreisens förlag utkomna arbete »Präst, tvångsarbetare,
flykting». Med skrämmande realism redogör han för de ryska myndigheternas utrotningspolitik mot den luterska kyrkan i Ingermanland och de barbariska bestraffningsmetoder, som tillämpas mot dem,
vilka på andra sidan Narvagränsen fasthålla vid sina fäders religion.
Vad »Kustbon» i ovanstående citat uttrycker är helt enkelt det estniska folkets känsla av oupplöslig samhörighet med den västerländska kulturkretsen och dess beredvillighet att till varje pris där för- 832
Dagens frågor
bliva. General Laidoner, den estniska statens representative företrä-
dare vid högtidligheten i Narva, hade säkerligen detta i tankarna,
då han begagnade tillfället att deklarera Estlands principiella fredskärlek och därav följande obenägenhet för förbundspolitik i allmänhet, samtidigt som han förklarade att »vi gå till strids endast om
någon skulle vilja angripa vårt land och vår stat och endast för försvarandet av vår tillvaro, men då göra vi det lika tappert och beslutsamt som Karl XII gjorde det».
För oss svenskar är det en glädje att konstatera, att man i Estland är fullt medveten om vad Sverige i gångna tider betytt för det
estniska folkets kulturella inriktning. Genom de svenska vapnen framflyttades gränsen mot öster, så att största möjliga trygghet vanns
för Finland och Estland, och den kunde sedan hållas under så lång
tid, att svensk rättsordning och svensk andlig kultur fick rotfäste bland
folket. När efter Rysslands och Tysklands sammanbrott i världskriget förhållandena kring Östersjön ordnades upp genom nya statsbildningar, var det ingen tillfällighet att dessas östgräns i huvudsak
kom att sammanfalla med den Gustav II Adolf utstakat i Stolbova.
Svenska resenärer i Estland av i dag få ständiga påminnelser om
de gamla förbindelserna mellan de båda folken. Vid grävningsarbetena ute på det gamla slagfältet vid monumentet funno arbetarna
ett icke obetydligt antal svenska 1600-talsmynt och en del granatskärvor, vilka fynd med stor sannolikhet kunna sättas i samband
med slaget. Bland nyssnämnda arbetare funnos två med de klart
svenskklingande namnen Kask och Järv. Ehuru namnen även kunna
vara av rent estniskt ursprung gjorde dock båda icke utan stolthet gällande, att de härstammade från svenska knektar. Den estniske
officer, som demonstrerade Narvaslaget på invigningsdagen, bar
namnet Holmgren, som han sade sig ha ärvt från en underofficer
vid ett svenskt regemente på Karl XII:s tid. Hundratals andra exempel av motsvarande innebörd skulle kunna anföras. En djupare rasbiologisk undersökning av det svenska inflytandet på den estniska
folkstammen skulle säkerligen vara av stort intresse. Då man vet,
att under våra många och långa krig på den östra fronten Estland
antingen var krigsskådeplats eller baseringsområde, där svenska
trupper så gott som oavbrutet uppehöllo sig, förefaller det sannolikt,
att de befolkningspolitiska konsekvenserna blevo desamma som efter
de nordiska vikingarnas påhälsningar i Normandie.
Om man således ur skilda historiska synpunkter torde kunna härleda de numera starkt framträdande ömsesidiga sympatierna mellan
oss och esterna, så ha de även starka motiv av mera aktuell karaktär. Sålunda är det ett självklart svenskt intresse av första ordningen, att det estniska folkets förankring inom den västerländska
kulturkretsen måtte bliva så hållfast som landets utsatta läge fordrar. Detta är den primära förutsättningen för att den ur svensk
synpunkt så gynnsamma nuvarande statsbildningen vid Östersjön
för framtiden kan upprätthållas.
Estland har under sin korta tillvaro som självständig stat redan
833
Dagens frågor
haft åtskilliga inrepolitiska kriser av allvarlig natur att övervinna,
och efter allt att döma synes det inre läget för närvarande icke utan
orosanledningar. Landets ursprungliga författning, som antogs 1920,
var starkt demokratisk, och uttryckligen stadgades, att »folket självt»
skulle utöva högsta makten. Uppbyggandet av den nya staten visade sig emellertid vara en ytterst vansklig uppgift. Landets farofyllda yttre läge och de inre problemens omfattning och komplicerade natur krävde också en starkare ledning än den som det valda styrelseskicket eller åtminstone partisplittringen medgav. Efter ganska
E.tarlm inre slitningar antogs efter den bekanta folkomröstningen på
hösten 1933 en serie författningsändringar, varigenom riksäldsten
Konstantin Päts bekläddes med nästan diktatorisk maktfullkomlighet.
I nära samverkan med överbefälhavaren för armen general Johan
Laidoner samt statsministern Kaarel Enpalu (f. d. Einbund) har
Päts utövat regeringsmakten. Otvivelaktigt har denna statsledning
under den tid den verkat åstadkommit mycket goit. Sålunda har det
allmänna välståndet märkbart tilltagit och en viss aVSJ)iinning utåt
av de starka politiska mots[ittningarna kunnat ske. Belysande i detta
hänseende torde vara, att bland de skyddskårsavdelningar, som paraderade vid monumentsinvigningen i Narva, ett par kompanier bestodo av arbetare från det stora textilfabriksområdet utanför staden.
Vissa tecken tyda emellertid på att den närmaste framtiden kommer att medföra ökad inrepolitisk spänning. statsledningen har
nämligen funnit tiden inne att söka fastare reglera författningslivet,
varvid man närmast torde ha it{nkt sig en folkrepresentation, bestå-
ende dels av en folkvald, dels av en korporativt sammansatt kammare. Till den ändan skall i mitten av december en konstituerande
nationalförsamling väljas. Då emellertid alla partier tidigare upplösts, ha valförberedelserna i stor utsträckning skett genom d. s. k.
fosterländska fronten, som handlar enligt regeringens direktiv. Resultatet blev också, att av landets samtliga 80 valkretsar 49 uppställde
endast en kandidat, varigenom endast 31 kretsar behöva viilja.
Gent emot detta tillvägagångssätt vände sig för kort tid sedan fyra
föregående statstUdstar i en framställning till Päts om valens uppskjutande till nästa vår i förening med omedelbart upphävande av
förbudet beträffande politisk verksamhet. Då Päts avvisade detta
projekt, blev detta märkligt nog publicerat i en finsk tidning. Otvivelaktigt framkallade dessa h[indelser en viss irritation i Estland,
men något bedömande av oppositionens styrka och avsikter låter sig
för närvarande icke göra. Päts’ ställning synes emellertid nu så stark,
att någon rubbning i förhållandenas lugna utveckling knappast kan
väntas. Till en avspänning kan måhända också bidraga, att Päts
och hans medhjälpare, såsom bl. a. framgått av en i dagarna avgiven deklaration av Enpalu, numera definitivt tagit avstånd från
Fiihrerprineipen och ämnar verka för att i det blivande parlamentet
plats även heredes för en lojal opposition med dithörande partibildning.
Den skärpta spänningen mellan Ryssland och Tyskland framhiiver
834
Dagens frågor
allvaret av Estlands liksom de övriga randstaternas farofyllda läge.
I Estland strävar man efter att hålla sig utanför alla avtal, som
kunna innebära anslutning till den ena eller andra stormaktsgruppen. General Laidoners nyss citerade uttalande i Narva var otvivelaktigt avsett att giva klart besked på denna punkt. Det är därför
icke att vänta, att de inviter till en uppslutning på Tysklands sida,
som nyligen förekommo i generalen och geopolitikern Hanshofers
tidskrift »Volk und Reich», vinna förståelse i Estland.
För oss svenskar är det nyttigt att på nära håll se de realiteter,
som sammanhänga med Estlands läge på gränsen till Sovjetryssland.
Sålunda känner man sig på ett alldeles särskilt sätt allvarligt stämd,
då man står vid taggtrådsstängslet med dess spöklika observationstorn och vid betraktandet av hammaren och skäran på gränsstolparna
tänker på att det närmaste området på den ryska sidan är ett ödeland, där människor ej få bo, och åkrar ej bära frukt. Här står
otryggheten på lur och här förstår man bättre än i det lugna Sverige,
hur esterna känna det.
De uppgifter, som pålagts Estland och som dess folk med stolthet
erkänner, äro tvivelsutan av allvarligaste innebörd. Den fundamentala förutsättningen för deras lösning är vidmakthållandet och utvecklandet av landets kulturella anknytning till Västeuropa och icke
minst Sverige. Som ett svenskt intresse och en svensk plikt av första
ordningen framstår därför, att vi göra på vad oss ankommer för att
stödja det estniska folkets fortsatta utveckling i vad det gäller dess
kulturella och materiella välfärd. Gustaf Petri.
Tysk-japanska av- Alltsedan Hitler övertagit makten i Tyskland har
talets tolkning. världspressen ständigt aviserat ett fördrag av ett
eller annat slag mellan den uppgående solens land och tredje riket.
Ån har det varit fråga om ett militärfördrag, än om en allmän politisk vänskapstraktat. Dessa rykten ha emellertid alltid pä det bestämdaste dementerats av de tyska och japanska regeringarna. Men
ingen rök utan eld. Otvivelaktigt ha dessa bägge länder hyst ömsesidig förståelse för varandras politiska problemställningar. Den gemensamma frontställningen gentemot Sovjetunionen och vissa likheter i stats- och samhällssystem hava skapat gynnsamma förutsättningar för ett såväl kulturellt som politiskt närmande. När en tyskjapansk traktat nu undertecknats, består det märkliga icke så mycdäri, att den överhuvud kommit till stånd utan däri att den iklätts
en för mellanfolkliga avtal så säregen gestalt. Enligt sin ordalydelse
avser den blott att vara »ein Abwehrsvertrag» mot den internationella politiska företeelsen Komintern. Den har därigenom fått en
betydligt mera universell tillspetsning än vad som kanske observerats
i dagspressen.
Att en överenskommelse icke tidigare kommit till stånd, får till
stor del tillskrivas den anglosaxiska världens absoluta obenägenhet
för främmande maktkonstellationer i fjärran östern, vilka mycket
lätt kunde hota dess ekonomiska intressen därstädes. Hitler har
835
Dagens frågor
ofta ansett sig böra respektera Englands önskemål, vilket bland annat kom till synes i fråga om det tysk-engelska flottavtalet. Under
kortare tidsepoker har dessutom en viss animositet varit rådande
mellan Tokio och Berlin på grund av tyskarnas kategoriska framhävande av den nordiska rasens supremati.
Det nu avslutade fördraget består av en ingress, 3 artiklar och ett
tilläggsprotokoll på 3 punkter. I art. l överenskomma de båda fördragsslutande länderna att hålla varandra »a jour» med den kommunistiska internationalens verksamhet samt att i intim samverkan genomföra de erforderliga motåtgärderna. Denna artikel är synnerligen allmänt hållen, och man kan icke draga den slutsatsen, att de
enbart skulle hålla varandra underkunniga om Kominterns undermineringsarbete i de fördragsslutande staterna. Det vore tiimligen
onödigt att sluta ett avtal om något dylikt, då det just i Japan och
Tyskland torde vara svårast för Sovjets agenter att kunna bedriva
sin verksamhet. Man torde i stället få uppfatta innebörden av denna
formulering på så sätt, att det är fråga om ett planmässigt studium
av kommunistiska internationalens arbete överhuvud. På gruudval
av ett ingående studium av dess samhällsupplösande verksamhet i
alla länder är det möjligt att sluta sig till dess kommande planer och
vidtaga de preventionsåtgärder, som anses nödvändiga för att skydda
de egna intressena.
Särskilt fördragets art. 2 bör observeras. I denna säges bl. a.: »Andra stater, vilkas inre fred hotas av Kominterns upplösningsarbete,
skola inbjudas att vidtaga motåtgärder i detta avtals anda eller att
ansluta sig till avtalet.» Detta har av dagspressen tolkats på så sätt,
att vissa bestämda stater avsetts. Således har man ansett att det vore
de fördragsslutande staternas mening att inbjuda Kina och Tjeckoslovakien att deltaga i det antikommunistiska arbetet för att därigenom sätta en spärr för den kommunistiska frammarschen i dessa
länder. Givetvis skulle varken Japan eller ’l’yskland ha något emot
ett samarbete i denna riktning med dessa för dem så betydelsefulla
länder, men att etablera sådant samarbete under nuvarande politiska
situation torde vara lättare sagt än gjort. Det torde ej heller vara
dessa stater, som avtalet hänsyftar på.
Den sista tidens stora politiska händelser – härvid syftas ej blott
på det numer så gott som konstanta eländet i Spanien – ha kännetecknats av en genomgående enhetlig tendens. Cianos resor i MellanEuropa, de tysk-japanska och italiensk-japanska överenskommelserna
samt Titulescus fall ha alla betingats av samma politiska kraftkälla.
En tydlig avspänning har uppstått i förhållandet mellan Tyskland
och Italien. Den österrikiska frågan har skrinlagts, enär bägge makterna efter den abessinska krisen och Rhenlandskuppen känt sig isolerade och med sin utvidgningslust stodo i motsats till de efter 1919
saturerade staterna. Likheten i statsskick och världsåskådning har
underlättat ett närmande, och Tysklands välvilliga hållning under
sanktionstiden har återställt dess av Dollfussmordet förstörda popularitet i Italien. Det samtidiga erkännandet av Francos nationella
836
Dagens frågor
regering får tagas som ett tecken på att en praktisk arbetsgemenskap
upprättats. Ryktena om att Mussolini planerar att inom kort avlägga
ett besök hos Hitler ha endast ytterligare accentuerat den nya tyskitalienska vänskapen.
En händelse, som i detta sammanhang icke tillräckligt uppmärksammats av pressen men som får anses vara synnerligen symptomatisk för vad som rör sig i tiden, ~ir öppnandet av den stora antikommunistiska utställningen i Miinchen för en kort tid sedan. Denna utställning, vilken organiserats av tyska Anti-Komintern under dr.
Adolf Ehrts ledning, upptager ett helt byggnadskomplex och kan betecknas som enastående i sitt slag. Förutom den av tyskarna anordnade utställningen finnas nästan lika stora italienska och ungerska avdelningar, till vilka materialet ställts till förfogande av respektive regeringar. Vid öppningsceremonin deltogo representanter
för italienska och ungerska regeringarna, vilket väckte en viss uppmärksamhet. Det var ingalunda svårt att se vad det var för vind,
som blåste.
Det kan ingalunda förvåna, att de tre autoritärt styrda stormakterna, med deras betonande av den nationella egenarten, på det kraftigaste reagera mot Kominterns strävanden. Ej heller kan det överraska, att det halv-autoritära Ungern, vilket 1919 under 133 dagar
hade att utstå Bela Kuhns och Tibor Szamuelys blodiga våldsregim,
tager avstånd från allt vad kommunism heter. Men även i andra
delar av v~irlden ser man tydliga tecken på att de enskilda staterna
betacka sig för kommunistiska internationalens enträgna uppmärksamhet. Särskilt katastrofen i Spanien har härvid varit ett allvarligt memento. Engelske ministern i Portugal, sir Francis Lindley,
förklarade den 22 augusti 1936: »Det spanska inbördeskriget är ett
under åratal väl förberett verk av Moskvas agenter.» Detta torde
vara en mycket god karakteristik av vad som tilldrager sig på spanska halvön.
Den övriga latinska världen har starkt reagerat mot inbördeskriget. Såväl Portugal som de syd-amerikanska staterna ha givit
Franco sitt moraliska och måhända även materiella stöd. Sydamerika
har haft mycket nedslående erfarenheter av att erbjuda såväl Sovjetunionen som Komintern sin gästfrihet. De kommunistiska revolterna och upproren ha varit legio, då Moskvas agenter framförallt
koncentrerat sig på att erövra de stora hamnstäderna med deras heterogena befolkning. 1935 gick det som bekant så långt, att Uruguay
avbröt de diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen och tillställde dess minister, Minkin, vilken redan tidigare utvisats från
Argentina, hans kreditivbrev. Bland de sydamerikanska stater,
vilka nu rikta blickarna över haven för att finna bundsförvanter i
sina strävanden att hålla de kommunistiska irrlärorna på avstånd,
märkas framförallt Argentina, Bolivia, Brasilien och Chile.
Det är mot denna bakgrund som man bör förstå formuleringen
och innebörden av fördragets art. 2. Den har en mycket mer universell tillspetsning, än vad i allmänhet antagits, och får snarare upp- 837
Dagens frågor
fattas som första ledet eller momentet i en på lång sikt och på bred
basis lagd aktion, vilken siktar till att slå vakt om de nationella intressena i världen. Ej osannolikt kan man därför trots den just nu
efter Brrenes-Aireskonferensen aktuella panamerikanismen vänta sig
en utvidgning av den antikommunistiska kampen utöver vad som
kommit till uttryck i det tysk-japanska avtalet.
.Med hänsyn härtill var det säkerligen riktigt att antaga, att det
faktum att von Ribbentrop undertecknade fördraget, var avsett som
en gest mot England. I egenskap av ambassadör i Londen manifesterade han Tysklands vilja att beakta de brittiska intressena, och när
undertecknaren av fördraget icke var utrikesministern utan en framstående partimedlem, betonades därmed att avtalet icke var en rent
mellanstatlig angelägenhet i vanlig bemärkelse.
Ä ven artikel 3 erbjuder åtskilligt av intresse för den politiske iakttagaren. I andra stycket av denna artikel heter det: »De fördragsslutande staterna skola i behörig tid före denna frists utgång träffa
överenskommelse om samarbetets vidare utgestaltning.» Denna rätt
ovanliga uppsägningsklansal bör antagligen tolkas sålunda, att
överenskommelsen endast är avsedd att vara preliminär. Efter de
avtalade fem åren är det tydligen meningen att på grundval av gjorda
erfarenheter ytterligare utbygga fördraget. Uppenbarligen hoppas
kontrahenterna, att detta separatavtal så småningom skall komma
aU inbyggas i en allmän antikommunistisk pakt. Vad som nu sker
får niimligen uppfattas som en strävan från de autoritärt styrda staterna icke att isolera sig i ett eget block mot kommunismen utan i
stället att utvidga denna blockbildningen till en antikommunistisk
världsfront, omfattad av alla de nationer, som såväl i teori som praktik taga avstånd från kommunismens läror.
Sovjetdiplomatin under Litvinovs ledning har alltid använt den
taktiken att betona, att Sovjetunionen och dess regering icke haft
något med kommunistiska internationalen att göra. Därigenom har
det lyckats Sovjets makthavare att komma in i Geneve och bedriva
sin s. k. kollektiva fredspolitik. Rent formellt folkrättsligt sett äro
Sovjetunionen och Komintern två skilda politiska företeelser. .Men
denna taktik, som inbragt Sovjet så många strategiska fördelar,
har nu vänts till ett vapen mot Sovjetryssland självt. Då Komintern
formalrättsligt betraktat – hur det förhåller sig i realiteten iir en
annan sak – icke kan identifieras med något lands regering, kunna
andra länder vända sig mot denna politiska företeelse utan att därmed begå en mot en annan stat riktad handling. Och det är just vad
som skett genom det tysk-japanska avtalet – Sovjet har fallit eller
åtminstone kan falla i den grop, som grävts åt andra. -t.
Tilläggs- Frågan om tilläggsmandat har numera kommit i ett något
mandaten. annat läge än tidigare. När proportionalismen en gång i
tiden infördes, kunde man erfarenhetsmässigt och på goda grunder
anse det vara av relativt underordnad betydelse, om partierna fingo
några mandat för litet eller för mycket, helst som den gamla första
838
Dagens frågor
kammaren med sina garantier fanns. I samma stund som striden om
makten står mellan olika riktningar, av vilka en säger sig närmare
eller fjärmare i tiden vilja omskapa samhället, och detta parti fått
sådan styrka att det kan vinna majoritet i bägge kamrarna, aktualiseras dock ovillkorligen kravet på garantier för att riksdagsmajoriteten korresponderar mot folkmajoriteten. Även om de borgerliga
skulle kunna hämta sig vid stundande val, kommer kampen inom
överskådlig tid att stå om »röd» majoritet eller icke. Under flera år
framåt kan den gemensamma voteringen, d. v. s. rätten att beskatta
svenska folket, hänga på några röster. Det är icke enbart ett tankeexperiment att räkna med möjligheten, att första kammaren efter
1938 års val får »röd» majoritet, som dröjer kvar in på 1940-talet,
samtidigt som vi 1940 trots borgerliga återerövringar få en »röd»
andra kammare utan motsvarande »röd» majoritet i folket; vi skulle
m. a. o. kunna få en överårig »röd» första kammare och en felvald
»röd» andra kammare – i så fall i sanning en egenartad folkrepresentation. Grotesk kunde situationen även bli vid en upplösning av
andra kammaren, om folkets majoritet tydligt vägrade regeringen
sitt stöd men proportionalismen ändock skapade en regeringsvänlig
majoritet eller vice versa. Läget är kort sagt sådant, att angelägenheten av att fä en riktig majoritet i andra kammaren kan komma
andra synpunkter på problemet om tilläggsmandat att te sig som relativt oviktiga eller föråldrade.
Debatterna om tilläggsmandaten ha hittills utgått frän andra synpunkter. Medan anhängare av utjämningsiden endast krävt rättvisa
åt de små partierna, ha motståndarna huvudsakligen fäst avseende
vid den hotande tendensen i Sverige till ökad partisplittring. Länge
intalade man sig, att proportionalismens uppfordran till närbesläktade mindre partier att av ren självhävdelse ingå valsamverkan
skulle göra valsamverkan mer än teknisk och låta den fortsätta i
riksdag och regering. Omöjligheten hittills att skapa en borgerlig
samlingsregering även i de mest upplagda situationer ger ej längre
rum för några illusioner i detta avseende. När hr Pehrsson i Brarostorp i våras ej kunde bilda en regering med de partier, med vilka
han i valen samverkat, men nu i höst kunde slå ihop sina påsar med
det parti, mot vilket valsamverkan varit riktad, ter sig tron på valsamverkan som ett medel till överbyggande av partisplittringen mer än
bedräglig. Argumentet kan tydligen saklöst avföras ur diskussionen.
Mot systemet med tilläggsmandat har vidare alltid invänts, att
det skulle uppmuntra till nya partibildningar och därigenom förvärra splittringen. Utan tvivel är detta det starkaste motskälet. Att
en fara för splittring skulle uppstå, bekräftas redan av det förhållandet, att ett tiotal partier deltoga i årets val. Dessa farhågor besannas också av erfarenbeterna från Tyskland, vars sinnrika dubbla
utjämningssystem resulterade i ett tjugutal riksdagsfraktioner; denna
partirikedom utmynnade i en förlamning av parlamentet, vilket i
bög grad underlättade – för att icke säga delvis orsakade – nationalismens segertåg. .Åven rönen från Danmark peka åt samma håll.
839
Dagens frågor
Vid en objektiv diskussion om tilläggsmandat kan man icke gärna
blunda för möjligheten av en likartad utveckling hos oss. Man kan
dessutom anföra, att statsviljan, sådan denna manifesteras i en folkrepresentation, icke kan bero på de s. k. skvättar, som ett litet parti
här och var kan samla utan att dock någonstädes erhålla ett mandat.
Sådana små partier, som endast med tilläggsmandatens hjälp skulle
kunna vinna representation, ha till främsta uppgift i statslivet att
föra fram nya ideer och påverka opinionen. De äro ofta i eniment
mening opinionsbildande, men denna opinion behöver nödvändigtvis
ej företrädas i riksdagen förrän den med egen kraft kan erövra mandat. Parlamentet måste i första hand vara ett arbetande, ej ett debatterande organ, och den politiska idedebatten kan i ett land med
fri press och vidhjärtad församlingsrätt med fördel åtminstone förberedelsevis föras utanför riksdagen. En dylik uppfattning innebär
ingen undervärdering av de små gruppernas roll utan blott en förnuftig arbetsfördelning. År den nya partiriktningen något mer än
en efemär företeelse, kommer även dess tid, så sant som stark ström
går med egna vågor genom havet.
Ett eventuellt utjämningssystem borde därför konstrueras under
hänsynstagande till faran för en ökning av partisplittringen eller
rättare sagt för uppmuntran till nya partibildningar. Men kan tillgodose detta önskemål genom att stadga, att endast de partier, som
i primärvalen ernått representation, skola komma i åtnjutande av
tilläggsmandat. Så föreslogs också i regeringspropositionen 1932.
Risken därmed vore, att ett i primärvalen orepresenterat partis
röster bortspilldes. Det måste dock härvid röra sig om relativt litet
antal röster. Dessutom torde varje litet parti ha möjlighet att i form
av underpartibeteckning liera sig med något närstående parti, ifall
det självt ville undvika risken att dess röster helt bortkastades.
Åven ett annat arrangemang kan i detta sammanhang diskuteras.
Enligt 1932 års proposition skulle de trettio tilläggsmandaten besättas på så sätt, att mandaten inom varje tilläggsberättigat parti i tur
och ordning tillfölle det län, där partiet hade högsta överskottstalet,
och den person, som stod närmast till att där bli vald på partiets
listor. Förfarandet var sålunda rent automatiskt. Principiellt är
det tvivelsutan det enklaste. Emellertid torde åtminstone inom de
mindre partierna efter varje val framträda vissa luckor i deras representation. Dugande personer kunna ha fallit igenom, vissa viktiga intressen kunna vara orepresenterade eller behov av expertis
kan förefinnas. I stället för en rent matematisk komplettering
kunde tilläggsmandaten utnyttjas för att ge partierna möjlighet att
tillgodose legitima önskemål om bästa kvalitativa eller allsidiga representation. Man skulle i anslutning härtill kunna tänka sig, att
kompletteringen överläts åt den redan vid primärvalen valda riksdagsgruppen och av denna finge företagas bland de personer, som i
varje krets inom vederbörande parti stode närmast att bli valda,
alltså bland 28 personer i de partier, som tävla över hela landet.
Arrangemanget vore ett slags kooptation inom ett av urväljarna
840
Dagens {Tågor
uppställt personförslag. Ett dylikt indirekt valförfarande kan även
delvis motiveras därmed, att det automatiska fortsatta räknandet
enligt 1932 års proposition måste verka ogynnsamt för landsbygdskretsarna, där valdeltagandet åtminstone hittills brukat vara lägre
än i stadskretsarna. Svårigheter kunde möjligen uppstå att tillämpa
det antydda kooptationssystemet inom ett sådant parti, som blott
fått ett mandat vid urvalet och som vore berättigat till tilläggsmandat, men givetvis finnas utvägar att lösa även en sådan situation.
Erfarenheterna från Danmarks kooptation i landstinget torde vara
goda. Det rena kooptationssystemet med fria val föreslogs f. ö. på
sin tid av 1926 års förstakammarsakkunnige att gälla en mindre del
av vårt överhus, varför förfarandet delvis redan är genomdiskuterat. Man bör kunna utgå ifrån som tämligen givet, att den allmänna opinionen skulle fästa så stor vikt vid dessa kompletteringsval, att riskerna för camaraderie måste vara minimala. Varje riksdagsgrupp torde själv vara bäst medveten om sina brister och kompletteringsbehov. Medvetandet härom utgör helt visst fullgod garanti för att ett system med tilläggsmandat, utbyggt med en viss
indirekt valmetod, ej blott skulle förebygga en förväxling mellan
folkminoritet och kammarmajoritet utan även i sin mån bidraga till
att kvalitativt höja kammaren.
Skola tilläggsmandat införas – den politiska möjligheten därav
må i förevarande partiläge lämnas därhän – synas de i vart fall
bättre lämpa sig för andra kammaren än för landstingsområdena,
något som man på folkpartihåll dock ibland uttalat sympatier för.
Landstingen äro visserligen sekundärt politiska elektorskollegier för
val till första kammaren men dock med hänsyn till sina sjukhus- och
andra bestyr primärt kommunala organ, där en oavkortad lokal representation utan utjämningsfinesser måste vara det naturligaste.
Å ven om mindre partier tillföljd av kretsarnas ibland alltför ringa
omfång ha svårigheter att bli rättvist representerade, kunna dock
partierna i mitten knappast klaga, eftersom en mångårig erfarenhet har givit vid handen att dessa partier på grund av sin möjlighet
att kunna förhandla både åt höger och vänster icke blivit missgynnade vid förstakammarvalen; senast denna höst lyckades folkpartiet behålla två överhusmandat utan att i någotdera valkollegiet ha
röststyrka nog att med egen kraft kunna insätta en man. Vid både
1932, 1934/35 och 1936 års val motsvarade bondeförbundets resp. nuvarande folkpartiets röstsiffror cirka 14 resp. 12 procent. F. n. ha de
bägge partierna i första kammaren 22 resp. 16 mandat och nästa höst
torde deras tal stiga till 23 resp. 17, vilket synnerligen nära motsvarar deras andel i väljarkåren. Mera kan väl ej begäras. Och på införandet av någon sorts riksutjämning av landstingsmandat lärer
väl ingen tänka. E. H.
Idrott och 1936 års olympiad är nu ett minne blott, men alltjämt
kultur. föranleder den pressen – särskilt då i samband med presenterandet av de nyutkomna publikationerna om spelen i Berlin –
841
~———————
Dagens frågor
till diverse spekulationer över stjärnidrotten i gemen. Det är ju
också en fråga, som måste vara aktuell, så länge idrotten finnes. Åtskilliga värdefulla artiklar i detta ämne ha onekligen sett dagen,
men mycket har varit mindre genomtänkt, för att nu inte tala om
de rena pekoralia, som diverse kåsörer anse sina läsare betjänta av.
Grundackordet i de flesta av dessa kommentatorers idrottsbetraktelser är välbekant: man talar om »tävlingsraseriet», om hur oändligt
mycket värdefullare för samhället den idrott är, »som går på djupet»,
att »som väl är så mätes ej kulturen i skrämmande rekordnoteringar»
o. s. v. Det är som om Berlinolympiadens ofantliga massorganisation, de fenomenala resultaten, de kolossala åskådaremängderna
skulle vara yttersta upphovet till de rätt skeptiska betraktelserna
om Berlinolympiaden och om olympiadernas framtid överhuvud.
Det förefaller härvid, som om man inte riktigt givit sig tid att
fundera vare sig över den stjärnidrott man tadlar eller över den kultur man prisar och som man understundom ställer i motsats till
idrotten, vilken man vägrar att räkna till det värdefulla i kulturen.
Men i själva verket är det ju så, att idrotten är en skapelse av modern kultur, likaväl som antikens olympiska spel hade sin grund i
grekisk civilisation och skönhetsdyrkan.
Mången synes visserligen ha detta klart för sig men är ändå inne
på tankegången om stjärnidrotten som en slags skadlig kultur. När
rekorden pressas allt hårdare och hårdare, då gripa herrar skeptiker
så gärna till ordef rekordraseri, ja ibland tala de riitt ologiskt om
»tävlingsraseri». Men på vad vis det skulle vara skadligare att göra
ett fenomenalt resultat, för den som är kapabel därtill, än för den
mindre skicklige idrottsmannen att göra ett medelmåttigt resultat,
talar man inte om. I själva verket tror väl ingen, att det – generellt
sett – är mera ansträngande för Owens att springa 100 m. på 10,2 sek.
än för hr Olsson i Tornelilla att springa på 13,s; den ene har helt enkelt anlag att springa litet fortare ~in den andre. Inte såg heller
exempelvis den koreanske marathonsegraren tröttare ut Lin de andra,
därför att han sprang fortare – tvärtom!
Men nu mena naturligtvis de flesta kritiker något annat, när dc
tala om rekordraseri. De anse, att ett världsrekord i våra dagar eller
en seger i olympisk konkurrens endast kan nås av den, som offrar
allt annat i livet för idrotten. Det ligger åtski1ligt av sanning i en
sådan tankegång, men den är ändå långt ifrån motsägelsefri. Det
utfördes vid senaste olympiaden utomordentliga idrottsprestationer
av män, som samtidigt uträtta ett arbete i samhällets tjänst; man
skulle kunna peka på Finlay, Lovelock, Ivar Johansson, Attervall,
Warngård och många andra. liksom man å andra sidan kan hänvisa
till, hurusom det internatstränade tyska fotbollslaget besegrades av
de amatörmässiga norrmännen. Arbete och stjärnidrott kunna förenas, ja, man skulle våga påstå, att de verkligt fenomenala människorna prestera både »fina» idrottsresultat och ett gott arbete i det
»civila». Det finns många idrottsmän, som mena, att intet stimulerar
arbetsglädjen så som att använda fritiden till entusiasmerande tävling.
842
-~ -~ ~~~~~~———
Dagens frågor
Men det som kritikerna väl ändå mest äro rädda för är att själva
idrottens ide skall gå förlorad i dessa gigantiska olympiska spel.
Idrotten skall vara lek och ej blodig bitter strid, säger man, och därför fruktar man för m~inniskomaterialets ödeläggande under »tävlingsraseriet». Farhågan för att idrotten skall bli en ren nöjesindustri eller ett kallt fungerande tävlingsmaskineri kan synas mycket
berättigad. Det stereotypa, standardiserade, glädjelösa lurar t. ex.
bakom allsvenska serien i fotboll, det sticker fram i ett monotont
10,000-meterslopp, i en stångningsmatch i brottning o. s. v. Men ändå!
Stjärnidrotten av i dag rymmer trots allt så mycket av spontan
glädje, strålande eggande kamp, ger så mycket av omv~ixling, av det
ov~intade, fantasifyllda, ja ger en bild av livet självt. Och därför behöver det inte, som så många högljutt ropa, vara andefattigt att blott
se på idrott: ett stavhopp över de 440, en hård, jämn kamp under den
ilsnabba flykten över häckarna på 110 m., en ursinnig, l:v!hjärtacl spurt
på det sista varvet, ett intuitivt, smidigt målvaktssprång, ett trampolinhopp, ett spjuts fascinerande bana, ett stafettlopps andlösa spänning – allt detta ger inte bara tjusning för stunden utan ofta för
hela livet bestående, rika, skönhetsmåttade minnen. De fylla sinnet
med »gosselyJme, hoppfull håg och fantasi>> och ge åt vardagens grå-
het något av den fiirgglädje och värme, som Montherlanth lyckats
fånga i poesi av Rann skönhet.
Det finns otvivelaktigt i nutida tävlingsidrott åtskilligt som väcker betänklighet. Men när man kritiserar, får man inte stirra sig
blind bara på bristerna, ty då håller ingen folkrörelse måttet. Vår
av så många författare bepriRade s. k. värdefulla kultur är även den
behiiftad med stora lyten. Konstiga och vackra ord, mångordiga och
subtila analyser om kulturen är litteraturen rik på. Men är det ej
i själva verket så, att man blir betänksam, när det ständigt tutas i
oss, hur mycket värdefullt kulturen har1 Är det inte snarare på det
viset, att kulturen hos de allra flesta människor inskränker sig till
ett »belevat» uppträdande, fina gångkläder, utstuderade choser, falsk
hjiirtlighet och ytlig vänskap – att de många vackra orden äro till
för att dölja realiteterna? Man skall inte tro, att ens lärdom ger
någon verklig kultur: när t. ex. aspiranter till professurer taga heder
och ära av varandra, eller då en forskare aldrig kan erkänna ett
misstag, då söker man förgäves efter hjärtats sanna adel, och när
politiker agitera i en valkampanj, då är det svårt att upptäcka det
kanske värdefullaste i all kultur, sanningskärleken! Och när en människa söker i affärer lura den andre – och det är nog ingen sällsynt
företeelse även bland »kulturella» personer – då bryr han sig ofta
inte mycket om att vara gentleman. När herrar litteraturkännare
göra ned en bok, diirför att den ej uppfyller vissa, ofta mycket schablonartade regler, då glömma de gärna, att en diktares verk kunna
vara ytterst värdefulla för människan och samhället, även om hans
stil inte är utstuderad som Paul Valerys eller Maupassants.
Dessa kritiker blunda ofta för vår kulturs bräcklighet men äro ej
sena att frenetiskt påtala de avigsidor, som finnas inom modern
843
59- 367 49. Svensk Tiäsk?-ift 1936.
Dagens frågor
idrott. Inte sällan vänder man sig då mot publiken. Skadeglatt må-
lar man därvid ut den chauvinism, som en skränande fotbollspublik
har, som ropar »ut med domarn» i varannan sekund och som aldrig
tycks kunna applådera ett främmande lag, ja då breder den stillsamme åskådaren ut sig i spalterna över litet högröstade svenskar
i Berlin, som heja tills de ej orka skrika mer och som påstås heja
»på orätt ställe». J a då är man färdig att göra narr åt svenska fotbollsspelare – som haft en hård säsong bakom sig – när de ha en
sällsynt dålig dag, precis som inte en författare, en musiker eller
en skald av högsta klass också ibland prestera svaga saker. Detta
utesluter ingalunda, att man bör och har rätt att kritisera de svaga
prestationerna. Men man får därvid ej glömma, att stjärnidrotten
av i dag rymmer så mycket värdefullt och bärande i den sanna kulturen: där finns uppoffrande kamratskap, rättrådighet sann ridderlighet mellan olika nationaliteter, viljeanspänning av det mest beundransvärda slag, fair play, solidaritet med sitt lag, strålande segervilja. Där är det ganska sällsynt att segraren bluffar, är feg eller
oärlig. Lagerkransen hemföres i regel av den, som offrat mycket av
livets lockelser under åratal; blir idrottsmannen besegrad, faller han
oftast med ära – hur många slagna politiker eller misslyckade
affärsmän göra deU
Den dag, då dessa egenskaper ej bära upp stjärnidrotten, är den
värd att gå under – men då kanske också vår värld är så fången i
materialismens förgörande bojor, att äkta livsglädje, ädel och sant
mänsklig kamplust, helt förbytts i däst bekvämlighet och att livets enda
mening blivit god mat, väl ombonade hus, sexualdriftens tillfredsställande, makten samt att armbåga sig fram genom att lura eller
förtala sin nästa o. s. v. Men så länge idrotten rymmer så mycket
skönt och är fylld av livets goda makter, då kan och bör även idrottspubliken andligt sett höjas. Får publiken ej sinne för det värdefulla
och stimulerande inom idrotten, för den kärna av »framåtskridande»,
som ligger i tävlingens ide, är detta kanske ej så mycket idrottens
fel utan snarare den kulturs, som man visserligen ofta hyllar i svarvad poesi och prosa men som de flesta så ohågat vilja i gärning
höja eller vårda, strida eller våga något för. Och den kultur, som så
föga entusiasmerar till offer, kan knappast spridas, men behöver
väl bli föremål för en omprövning. Den kräver starka, sunda, rättrådiga kämpar, vilka lik de tävlande på idrottsbanan spänna sina
krafter. Endast då flyr det kvalmiga, det förljugna, det småskurna,
det egoistiska och livsförstörande från den moderna tillvaron, om
den har män, som till motto för sin livsuppgift taga Schillers ord:
»Und setzet ihr nicht das Leben ein,
Nie wird euch das Leben gewonnen sein.»
J. B-r.
844