Litteratur
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
AKTUELLA PROBLEM INOM TEOLOGISK
LITTERATUR 1936
Bokfloden 1936 ger otvetydiga bevis för att det i svensk teologi
arbetas med ting, som även för lekmannen torde te sig ganska väsentliga. Överhuvud har det senaste decenniet fört med sig ett starkt
närmande mellan lekmän och teologer i vårt land. A ena sidan har
gemene man genom Sven Stolpe, Ivar Harrie, Karl-Gustaf Hildebrand
och andra fått upp ögonen för vad som rör sig i den teologiska världen. Dagspressen öppnar också mer än förr sina spalter för teologiska artiklar och recensioner av dylik litteratur. Och å andra sidan
ha teologerna både i ämnesval och framställningssätt tagit sikte på
en bredare publik och anpassat sig efter dess intressesfär.
I det följande skall en framställning och värdesättning försökas av
vad som inom de olika teologiska disciplinerna framkommit av någorlunda allmännjutbar litteratur med mer eller mindre vetenskapligt
värde. Ett visst subjektivt godtycke häftar naturligen vid urvalet,
som med ett par norska och danska undantag endast rör sig med
svenskt material.
Evangelisk kristendom måste alltid sätta studiet av den Heliga
Skrift på hedersplatsen, och alltifrån den tid, då tre av våra fyra professorer föreläste exegetik, har bibelvetenskapen – med ett undantag
under 1800-talet- starkt omhuldats i Sverige. Den märkligaste epoken i denna historia belyses i en liten broschyr av den nyligen avlidne
hovpredikanten Ernst Althin med den för den oinvigde sällsamma
titeln F r ån R u d i n t i Il Lin d b l o m. Ånnu 1900 satt på vår upp- .svenska exegetiska lärostol den fromme Wald. Rudin, som emellertid
menade sig kunna kartlägga himlens lokaliteter, tolka framtiden med
hjälp av lösryckta citat ur den gammaltestamentliga profetian och
förklara motsägelserna i Bibeln med en teori om dess »förnedringsgestalt». Sedan gick utvecklingen snabbt. Text- och litterärkritiska
frågeställningar, religionshistoriskt jämförelsematerial och profanhistorisk källvärdering gjorde sitt intåg i det teologiska studiets
hjärta. Kulmen var väl nådd, när Gillis Wetter år 1926 skrev de ord,
som Althin anför: »Exegetiken har så nalkats profanvetenskaperna,
att man kan säga, att den skiljes från dem icke genom någon metod,
utan endast genom själva forskningsområdet.»
Men detta var en avväg, och utvecklingen böjde snart av åt annat
håll. Krav restes på idehistoriskt men också på religiöst förstående
av de bibliska urkunderna. Och då måste man fordra av bibelforskaren en viss kongenialitet med sitt objekt. Så är Althin framme vid
Johannes Lindblom, exegeseos professor i Lund från 1930, som fällt
139
Litteratur
detta yttrande: »Den kan ej i grund förstå Skriften, som icke själv
lever i det andeliv, som lever i Skriften och som den bär vittne om.»
Samme Johannes Lindblom har under året utgivit en bok om
I s r a e l s r e l i g i o n i g a m m a l t e s t a m e n t l i g t i d. Dess karaktär av sammanfattande handbok gör den mycket tjänlig för vårt
syfte, då vi söka den gammaltestamentliga forskningens ståndpunkt
och arbetssätt just nu.
Utmärkande för denna exegetik är, att den liksom den nytestamentliga gör allvar av att vara en både historisk och teologisk vetenskap.
Med strängt historiska – och därmed också arkeologiska, litterärkritiska och psykologiska – metoder närmar man sig de bibliska
texterna. En sådan punkt är patriarkberättelserna i l Mos. Sedan
den gamla uppfattningen att dessa återgiva individuella personers
verkliga historia måst avföras, var det länge på modet att betrakta
Abraham, Isak och de övriga som personifikationer av nomadstammar. Men genom semitiska analogier, särskilt arabiska »storscheiks»-
traditioner, står det nu klart, att dessa gestalter äro produkter av
både historia och fantasi, de representera och inkarnera stammen, och
kring dem ha samlats sägner och legender, som varit i svang inom
stammen, men stoffet går tillbaka till nomadtiden, och några fritt
uppfunna figurer äro patriarkerna näppeligen.
Redan beträffande Mose börjar historien klarare frigöra sig ur
sagans famn. »De händelser, som ligga mellan hebreernas vistelse i
Egypten och deras bosättning i Kanaan, äro alltför märkliga för att
kunna förklaras utan en mäktig insats av en stor personlighet.» Och
denna personlighet har framför allt varit å ena sidan folkhjälte och
folkledare, å den andra en religiös nydanare – däremot var Mose
varken extatisk profet eller lagstiftare i någon högre grad: här ha
senare tider gjort sin insats under Mosenarnuets auktoritet. Vissa
etiska och juridiska normer gå med all sannolikhet tillbaka på den
store folkdanaren, men inte ens Dekalogens formuleringar vågar Lindblom tillskriva honom.
En annan av kärnfrågorna i dagens gammaltestamentliga debatt är
de stora profeternas insats och betydelse. Klart är, att dessa varken
voro spåmän, reformatorer eller religionsstiftare, utan snarast religiösa och sociala domspredikanter. Om den israelitiska profetismens
psykologi, litteratur och budskap har Lindblom 1934 skrivit ett stort
och gediget, och samtidigt mycket fängslande och allmänfattligt arbete, där det nya särskilt är den måttfulla användningen av modern
psykologi och den fina förståelsen för den profetiska förkunnelsens
innehåll och religiösa särprägel.
Detta var just det vi nämnde som det andra utmärkande draget hos
Lindblom och hans vetenskap av i dag: den teologiska synen också på
Gamla Testamentet. Med enbart filologiska, historiska och litterära
kategorier kommer man inte åt det som gör Bibeln till helig skrift:
den uppenbarelse, som Bibelns författare och stora gestalter förnummit och själva söka återge. Denna uppenbarelse och inspiration
140
Litteratur
tänkes icke längre mekanisk och ofelbar, men därför är den icke
mindre verklig. Ty den är reflexen i själarna av Guds eviga och
absoluta sanning, handlande och vilja.
Denna på en gång historiska och teologiska syn är emellertid intet
nytt för svensk teologi. Den fanns redan hos Einar Billing i hans år
1907 utgivna ofullbordade arbete »D e e t i s k a t a n k a r n e i u rk r i s t e n d o m e n». Det kan betecknas som en mycket märklig händelse, att detta verk, som länge varit oåtkomligt, i år utgivits i en
nödtorftigt avslutad, men annars helt oförändrad upplaga och sålunda
på visst sätt tillhör den aktuella litteraturen.
I ett nyskrivet förord heter det mycket billingskt om arbetet: »Om
’urkristendomen’ handlar endast en ringa del därav, och dess ’etiska
tankar’ komma där överhuvud endast i förbigående till tals… Att
det i sina detaljer i mycket vid utsträckning är antikverat är blott
alltför uppenbart. Att också dess principiella inställning skulle vara
föråldrad är jag däremot på intet sätt hågad att medgiva.» -Därmed
har boken i själva verket fått en ganska träffande recension. Det är
den grekisk-romerska filosofiens och Gamla Testamentets etiska
grundsyn som avhandlas, och därtill fogas en rad fragment om Jesu
förkunnelse och självmedvetande. Men ehuru föråldrad i vissa enskildheter och till sin disposition en torso, är boken inte bara ett storartat vittnesbörd om hur Billing föregrep frågeställningar och resultat, som den tyska exegetiken och den lundensiska etiken först i våra
dagar nått, utan därjämte en fullt njutbar och vederhäftig Einfiihrung
i det antika och bibliska tänkandet.
Huvudvikten faller på den israelitiska delen. Som motto kunde man
här sätta ett ord på sid. 83: »Vad upptäckten av begreppets kunskapsvärde betydde för hellenens, betyder tåget genom Röda havets vågor
för israelitens etiska tänkande.» Guds handlande i historien, folkets
utkorelse och den därur härflytande etiska synen är framställningens
huvudtema. Men allt detta var något som Billing och hans ungkyrkliga samtida sågo sig kunna tillämpa också på vårt folk och dess
historia och kallelse. Därför är denna bok inte bara ett förnämligt
bibelteologiskt verk utan därtill – jämte Söderbloms Uppenbarelsereligion och Billings Försoningen – hela uppsalateologiens huvudarbete och den teologiska grundvalen för ungkyrklighetens syn på
folk och kyrka.
Redan Billing betonade, att det innersta i Jesu budskap var hans
eget medvetande om gudomlig sändning och hans krav på anslutning
till sin person. Denna tanke, som skarpt avviker från den liberala
Jesusforskningens, där först lärjungarna och kyrkan sägas ha klätt
Jesus i Messias-dräkten och låtit hans person skymma hans lära, är
ett grundmotiv i den senaste Jesusboken på nordiskt språk, dansken
Vilh. Gnmbech: J e s u s, M e n n e s k e s 0 n n e n (sv. övers.). Det är
en överraskande, fascinerande och på visst sätt genial bok. Den ger
oss en skakande ny syn på många Jesusord, som vi blivit alltför vana
vid, och ett starkt och nyttigt intryck av Jesu sociala vilja och gärning: han hade ett budskap till kroppen lika mycket som till själen
141
Litteratur
och bekämpade lekamlig och själslig nöd lika häftigt; båda voro
Satans verk och stå lika hindrande i vägen för Guds rike.
Men Gmnbech har alltför mycket låtit sin egen impulsiva och rebelliska natur prägla Jesusbilden. Jesus blir framför allt den oberäknelige, oförklarlige omstörtaren av allt godtaget, riktigt och gudomligt. Han blir en paradoxmakare, som man inte riktigt kan ta på
allvar, men som man i alla fall skall ta på allvar. På enskilda punkter
är Gmnbechs teckning träffande och rent av lysande, men som helhet
saknar den trots allt större värde. Därtill äro de stora och brännande
problemen i Jesusforskningen – om ställningen till Joh. Döparen,
liknelsernas rätta mening, sinnelagsetikens roll i Jesu förkunnelse,
lidandeshistoriens och uppståndelsens tillförlitlighet – alltför ytligt
berörda och ofta missvisande ställda. Att Johannesevangeliet nu – i
motsats till tidigare- anses bygga på goda förstahandsuppgifter, har
Grenbech till framställningens skada icke observerat.
Om urkristendomens andra stora gestalt har norrmannen Ronald
Fangen skrivit sin bok P a u l u s. Den ger sig inte ut för att vara
teologisk eller ens idehistorisk utan är närmast skriven för att göra
aposteln känd och älskad för vår tid, men både ämnets natur och författarens sätt att behandla det leder ofta direkt in i den exegetiska
debatten.
Hednaapostelns aktier stå ju inte så särskilt högt i Europa just nu.
I Tyskland förkastar man den »semitiske rabbinen», och här i Norden
är man ofta just på nazifientligt håll angelägen att betona, att skall
denne halvt själssjuke fanatikers frihets- och livshämmande spekulationer vara kristendom, så betackar man sig. Fangen känner saken
bättre. Den bild han ger av Paulus som människa, kristen och missionär är gripande och riktig. Han har sett kärnpunkten i läran om
synd och nåd och det universella och övernationella i kravet på broderskap. Kapitlet »Kristus og Paulus» är utomordentligt och visar
till fullo ohållbarheten i talet om den oerhörda klyftan mellan »Jesu
enkla lära om Gud» och Pauli »inkrånglade lära om Kristus».
Det är uppfriskande att höra en lekman säga sådant. Men annars
har obekantskapen med teologernas arbete ibland sina avigsidor. Naturligtvis kan man förlåta, att Fangen tar fel i sådana frågor som
om urapostlarnas förmenta andel i motståndet mot Paulus eller om
hans sjukdom (2 Kor. 12: 7-9) eller hans ställning till tungomålstalet.
Värre är den högst otillåtliga förenkling han företar av Pauli ingalunda lättvunna och därför icke heller lättåtkomliga djupplöjningar
av de grundläggande frågorna om tro och gärningar, utkorelse och
förtappelse, Guds allmakt och det ondas makt. Med vida större skärpa
har Fangen tecknat den paulinska tanken och tron i sin roman »Mannen som elsket rettferdigheten». Nu har han litet för lätt att utropa:
»Slik er sammenhengen. Slik er den store paulinske syntese.» Det
är dock rent felaktigt att som Fangen påstå, att Paulus »slett ikke
var en teologisk skribent», eller »ingen teoretiker og kontemplativ
betrakter».
Från den exegetiska horisonten kan slutligen antecknas en liten
142
Litteratur
utmärkt trevlig och nyttig volym med titeln B i b e l n, h i s t o r i a,
f y n d o c h f o r s k n i n g a r, som utgör en av Bror Olsson verkställd
bearbetning av ett arbete av den kände f. d. chefen för British
Museum, Sir Frederic Kenyon. På ett intressant, ingående och lätttillgängligt sätt meddelas huvuddragen av bibelbokens historia, om
vilken varken lekmän eller teologer alltid ha så god föreställning. Hur många av oss veta, att vi av Nya Testamentet ha äldre
handskrifter än av någon annan antik bok~ Under det de äldsta bevarade exemplaren av Vergilius äro skrivna 350 år efter hans död,
av Horatius 900 och Platon 1300 år efter deras livstid, så gå våra
bibelhandskrifter tillbaka tilll50 år efter Nya Testamentets tillkomsttid. Eller vem vet, hur det kommer sig, att vår nya bibelöversättning
på många punkter avviker även sakligt från den gamla~
Den rikt illustrerade boken ger oss besked om den äldsta uppteckningen, de olika texttraditionernas uppkomst, fynden av gamla exemplar och versioner, de äldsta trycken och översättningarna o. s. v.
Översättaren har insprängt talrika för svenskar intressanta notiser
i framställningen och dessutom lagt till ett kapitel om den svenska
bibeln och ett om de allra nyaste handskriftsfynden.
På det kyrkohistoriska området ha många värdefulla arbeten sett
dagen. Kyrkoherden i Bokenäs Gösta Nelson har i sin bok B i s k o p
J o h a n M ö ll e r bl. a. behandlat problemet om Schartaus plats i
svensk fromhetshistoria. Hans insats har länge tyckts sakna bakgrund, och man har blott hänvisat till herrnhutiska inflytelser. Nu
söker Nelson visa, att den gamla svenska pietismen, representerad av
Anders Nohrborg, just genom Möller påverkat Schartau. »Möller är
den saknade länken mellan Nohrborg och Schartau.» Möjligen har
Nelson överdrivit Möllers pietism. Han var dock framför allt ortodox,
ehuru med upplysningsmåssig och pietistisk påverkan. Men arbetets
huvudtes är säkert riktig och i så fall synnerligen värdefull.
En annan intressant fråga, nämligen om S t r a u s s d e b a t t e n i
Sv e r i g e har utretts i en akademisk avhandling av Erik Petzäll,
som ingående klarlägger den liberala pressens aktion till evangeliekritikens förmån, teologernas motaktion, tryckfrihetsprocessen mot
L. J. Hierta och övriga utgreningar av denna strid, som torde kunna
betecknas som den första mera allvarliga, lekmännen berörande bibeldiskussionen i Sverige efter reformationen.
Till kyrkohistorien, eller åtminstone den teologiska lärdomshistorien, ha vi också att räkna Tor Andrres minnesteckning i Svenska Akademiens handlingar över G e o r g W a l l i n. För den som är det
minsta kulturhistoriskt intresserad, är denna bok en fyndgruva. I
förnämlig stil berättar och kåserar biskop Andrre här om denne märklige men hittills ganska okände representant för den gammaldags
svenska lärdomens stolta traditioner. Vi få följa Wallin från det
biskopliga fädernehemmet i Härnösand genom studier i Uppsala, lektorat i hemstaden, bibliotekstjänst och professur i Uppsala till ställningen som stiftschef först på Gotland, sedan i Göteborg, och dess- 143
Litteratur
emellan på resor i Tyskland, Holland, England och Frankrike. Vi få
en inblick i det slutande 1600-talets encyklopediska bildningsideal, då
vi erfara, hur grundligt den unge blivande teologen utbildades i olika
naturvetenskaper och i de gamla orientaliska språken. Vi få glimtar
ur ett oskrivet kapitel i vår stormaktstids lärdomshistoria: svenskarnas studieresor i utlandet. Kostlig som tidsbild är skildringen av hur
Wallin och några studentkamrater efter en glad kväll stormade Greifswalds murar, emedan de »icke utan största glädje fått förspörja den
stora seger Gud förlänt vår allernådigste konung vid Holofsin, vilkens
exempel vi städs uti denna aktion hade för ögonem.
Det var märkliga tider i vår andliga historia, då envälde ersattes
med frihetstidens skick, pietismen bröt sig mot den gamla ortodoxien,
häxväsendet rymde fältet för en upplyst natursyn och den wolffska
filosofien gjorde sitt intåg i Uppsala. I alla dessa andliga fejder deltog Wallin, mestadels på den konservativa sidan. Och dessutom
mycket flitigt i den fejd, som väl i alla tider rasat i den akademiska
världen, om än ej på samma sätt som då: striden om befordran och
professioner. Betecknande är, att Wallins svärfar, orientalisten Palmroth-vars »lätta method och oförlikneliga liuflighet» gjorde hans elever till »gode orientalister, enär the thet sielwe som minst ,förmodade» – förordade honom till professor i logik med hänvisning till de
prövningar han fått genomgå genom hans unga hustrus död.
Andrres bok är sällsynt fängslande och djupt värdefull genom sin
rikedom på material, synpunkter och utblickar.1 – Tyvärr gör frånvaron av varje slags innehållsförteckning, register o. dyl., att boken
blir ytterst obekväm att hitta i och använda.
Till kyrkohistorien bör också räknas Olle Nystedts arbete om den
ungkyrkliga väckelsens genombrottsår med den misslyckade titeln
F r å n s t u d e n t k o r s t å g e t t il l S i g t u n a s t i f t e l s e n, men då
dess ämne ligger vår egen tid så nära, att det ännu har sin aktualitet
i vårt kyrkoliv, föredrar jag att behandla denna bok i en kommande
artikel, där mera praktiskt religiös litteratur skall skärskådas. Andra
arbeten, som bidragit till ökad kunskap om vår kyrkohistoria är Carl
Lönroths prästmötesavhandling: U r v ä c k e l s e r ö r e l s e r n a s h istoria i Närke under 1800-talet, Ellen Hagens teckning av
sin fader, den kände S:ta Clara-komministern och kunglige själasörjaren B e r n h a r d W a d s t r ö m, och från missionsfältet den nyttiga biografien över P r o s t e n J. E. N o r e n i u s av Erik Sundgren.
Med sin bok D e l u t h e r s k a b e k ä n n e l s e s k r i f t e r n a har
Hilding Pleijel fyllt ett länge känt behov av en vetenskaplig undersökning om hur dessa just nu så omstridda dokument tillkommit.
Som exempel på vidsträcktheten av de ämnen, som den vetenskap- 1 Ett påpekande må i förbigående göras. På tal om det starka orientaliska
och gammaltestamentliga inslaget i vår odling vid sekelskiftet 1700 hänvisar
förf. med stor emfas till det signifikativa i att förste teologie professorn hade
att behandla Gamla Testamentet – ehuru detta i själva verket hade ändrats
redan 1655! Förf. har här helt enkelt okritiskt följt gamle C. A. Cornelius.
144
Litteratur
liga teologien behandlar, kan nämnas en doktorsavhandling av Ivar
Alm med titeln Den religiösa funktionen i människos j ä l e n, där frågan om den moderna psykologiens, särskilt Freuds
och Jungs, bedömning av människan och religionen upptages till en
något vag och förenklad, men därför också mycket översiktlig behandling.
Komma vi så slutligen till den teologiska systematiken. Få ord
torde tilltala lekmannen mindre än dogmatik, men också här förstå
våra dagars författare att skriva så, att det blir njutbart för dem som
överhuvud intressera sig för ideer och andeliv. I sina studier i fornkyrkans tankevärld med titeln D e t v å v ä g a r n a tar Sigfrid von
Engeström upp en rad problem, av vilka en del ha rent historiskt
intresse men de flesta äro brännande aktuella också i vår tid. Vilken
tid kommer någonsin ifrån spörsmålen om tro och trosbekännelse,
innebörden av det kristna Fadersnamnet, »de heligas samfund», religion och estetik~
Frågan om den apostoliska trosbekännelsens ålder och ursprung
sysselsätter i hög grad dogmhistorien just nu. Här ger v. Engeström
.en klargörande och självständigt kritisk översikt över den vetenskapliga debatten. Men viktigare än den rent historiska frågan om de
·exakta formuleringarnas ålder är det resultat, som förf. formulerar
så: »Det finns ingenting i bekännelsens innehåll eller form, som
hindrar oss att gå tillbaka hur långt som helst i kyrkans historia vid
uppställaodet av hypoteser om tidpunkten för dess uppkomst. Man
kan icke påvisa någon enskildhet, om vilken det kan sägas, att detta
och detta kunde sägas först under ett bestämt skede i utvecklingen.»
Det är utmärkande för v. Engeström, att han med största lyhördhet
avlyssnar skiftningarna i ordens och termernas innebörd i det material han behandlar. På tal om ångerns roll i den kristna moralen
påpekar han, hur samma ord ’obotfärdig’= icke ångrande (a(.Liöt!lY01JtO~)
hos stoikern betecknar en dygd, hos de kristna det djupaste fördärv.
Analysen av sådana begrepp som Guds Fadersnamn, Kristi Herrenamn, lönetanken och andra, utföres med fin förståelse och skärpa.
Roande är referatet av den ofta burleska sedekritiken hos Klemens
Alexandrinns med dess kostliga inblickar i dåtida kultur och levnadskonst. Intressant är skildringen av den passivitet, som de kristna
alltid ådagalade inför hedniska övergrepp, även på platser, där de
enligt Tertullianus voro så talrika, att de med framgång kunde värja
sig och ställa till upplopp. Det är något att minnas i vår tids debatt
om »motstånd utan våld»!
Det har om Billing sagts, att »ehuru hans framställning behärskas
av stora ledande synpunkter, besjälas den på samma gång av en
nästan skrupulös trohet mot det föreliggande materialet». Om man
nu om v. Engeström kan säga, att det framför allt är i det senare avseendet han fullföljer sin lärares metod, så betyda de ledande synpunkterna så mycket mer för Anders Nygren, som i slutet av året
145
Litteratur
utgav andra och sista delen av sitt jätteverk D e n k r i s t n a k ä rl e k s t a n k e n g e n o m t i d e r n a.
Nygren vill se hela den kristna idehistorien såsom en- ibland fridsam, ibland förbittrad – kamp mellan två olika uppfattningar av
kärlekens väsen. Han kallar dem eros- och agapemotivet: Eros, vars
främste predikant är Platon, är den begärande, egocentriska kärleken.
Den älskar ett föremål, därför att det är värdefullt, stiger uppåt, är
en prestation och en formav-låt vara sublimerad- självhävdelse;
den är människans kärlek: Gud är föremål för eros, men älskar egentligen icke själv.
I skarp motsats härtill ställes den »äktkristna» synen på kärleken
som agape, den offrande, självutgivande. Den älskar oberoende
av föremålets värde, sänker sig ned, är nåd och gåva och skapar
värde hos sitt föremål; den är Guds eller den av Gud helt behärskade
människans kärlek: Gud är kärlek, men kan och får strängt taget icke
älskas.
Agapetanken har naturligtvis sin upprinnelse i Jesu förkunnelse,
men sitt klaraste uttryck har den enligt Nygren fått hos Paulus i hans
predikan om korsets kärlek. Redan hos Johannes märka vi emellertid
en »glidning» -det är ju enligt de givna utgångspunkterna en aning
suspekt att som Johannes tala om kärlek till Gud – och i den gamla
kyrkan är det egentligen endast Markion och Ireneus som representera agapetypen; hos de apostoliska fäderna och Tertullianus ha vi i
stället en lagisk kärlekslära och hos gnostikerna och Origenes en tydlig erosspekulation. Därefter ingå agape och eros en märklig och för
framtiden ödesdiger syntes hos Augustinus, som enligt förf. i högre
grad än man trott blir bestämmande för medeltidens kärlekslära både
inom skolastik och mystik. Denna syntes spränges emellertid vid nya
tidens början, i det erosmotivet förnyas i renässansens tänkande (här
drar förf. fram ofta förbisedda religiösa tankar hos t. ex. Marsilio
Ficino) och agapemotivet med all önskvärd kraft förnyas av Luther,
som i sin »kopernikanska omvälvning» åter satte tanken på Guds
spontana, självutgivande kärlek i högsätet.
Detta är i allra största korthet Nygrens fascinerande, oändligt klara
och i detalj genomförda konstruktion. Arbetets första del har redan
haft en betydelse som få andra under senare tid, och i sin helhet kommer verket säkerligen att för generationer framåt stå som ledstjärnan
inom en del av vår dogmhistoriska och systematiska forskning, och
som det stora motsägelsetecknet inom en annan del. Ty då man får
höra, att Nygrens bok är »kanske det märkligaste arbetet från senaste
åren, icke bara inom svensk teologisk forskning utan också inom religionsvetenskapen överhuvud» och att »någon mera fruktbärande synpunkt än den här anlagda svårligen kan tänkas» (Aulen) – då må
man komma ihåg, att sådana omdömen härröra från en visserligen
betydande men långt ifrån allenarådande skola inom svensk trosforskning.
Här är icke platsen att ingå på en värdesättning eller kritik av
Nygrens för hans anhängare redan halvt kanoniska bok. Det må bara
146
Litteratur
påpekas, att det med skäl har framställts många anmärkningar mot
det våld på det historiska materialet, som Nygren måste begå för att
pressa in det i sitt schema. Redan många av Nya Testamentets utsagor måste vrängas eller förtigas för att man skall kunna utmönstra alla spår av själens hemlängtan eller andra »platonska»
drag. Och hur stort värde den andragna synpunkten än ofta har, så
blir det i hela framställningen tydligt, att det är en godtycklig bestämning av det »äktkristna» som gjorts till utgångspunkt. Vid närmare eftersyn visar det sig, att t. ex. Sokrates och framför allt
stoikerna visst inte helt sakna föreställningen om en omotiverad kärlek vare sig för människors eller Guds vidkommande. Och omvänt
äro de »platonska» tankarna om kärlek och längtan till Gud omistliga
för både Paulus, Ireneus och Luther. Hur skulle exempelvis vår
psalmbok se ut, rensad efter Nygrens »äktkristna» måttstock7
En i viss mån liknande, ehuru i flera avseenden mindre undersökning har företagits av Oscar Krook angående U p p e n b a r e l s e b eg r e p p e t. Utgångspunkten tages, där Nygren slutar, nämligen hos
Luther. Krook visar, hur Luther, i skarp motsats till medeltidens
»gnostiska» lära om var uppenbarelsen står att finna, ser den uteslutande i Ordet och den därav skapade tron. Uppenbarelsen är »Guds
väg till människan, hans ständigt upprepade och fortskridande frälsarehandling genom ordet».
Men denna upptäckt förvanskades enligt Krook omedelbart, och
Melanchton och den lutherska ortodoxin förde återigen in »rationella»
kategorier i uppenbarelsebegreppet. Och sedan stod det illa till med
uppenbarelsens renhet ända till »genombrottspunkten i E. Billings teologiska konception», vilken med ett citat från Tor Andrre kallas »den
viktigaste omstörtning, som ägt rlJ_m inom den protestantiska kristenheten sedan reformationen».1 Till Billings teologi lovar han återkomma i ett senare arbete.
Att denna värdesättning av utvecklingen från Luther till våra dagar innebär måttlösa överdrifter, ligger i öppen dag. Krook har utan
att här på någon punkt gå till källorna okritiskt följt den lundensiska•
uppfattningen, att ortodoxien på avgörande punkter förvanskade reformatorns intentioner. Här behövs en kraftig revision. – F. ö. ansluter sig den åtskilligt grumliga dispositionen i görligaste mån till
bokens något utflytande underrubrik: »Studier i uppenbarelsebegreppets problematik i ev.-luthersk teologi med särskild hänsyn till brytningarna i Sverige omkring senaste sekelskiftet, till Luthers reformatoriska genombrott och till begreppets bearbetning i E. Billings
teologi».
t Hos .Andrre (Nathan Söderblom sid. 103) syftar detta på omstörtningen inom
tcologien i gemen vid 1800-talets mitt. Med förvånande nonchalans låter
Krook upprepade gånger påskina, att det hos .Andrre skulle beteckna den svenska
omstörtningen.
2 Betecknande är, att man i Krooks litteraturförteckning saknar både Bohlins
»Tro och uppenbarelse» och Runestams arbeten om Luther och Melanchton.
147
Litteratur
Så var det åtminstone Krooks avsikt att stanna inför det skede i
svensk teologi, som vi i inledningen till denna översikt berörde i anslutning till Althins skrift. Svensk teologi lever ännu i hög grad på
arvet från den stora Uppsalafakulteten med namn sådana som religionshistorikern Söderblom, exegeten Stave, systematikern Billing.
Men något stillastående ha de senare decennierna icke inneburit. Med
alltjämt nya problem och med ständigt förnyad omprövning av de
gamla går den svenska teologien på sina olika linjer fram på ett sätt,
som väcker berättigad uppmärksamhet i utlandet och även borde förtjäna aktning inom vårt eget land. Åke v. Ström.
»DET GAMLA UGGLEBOET» OCH »DEN EVIGA UNGDOMENS STAD»
I »Mäster Olof» låter Strindberg Gustav Vasa, föregripande 1880-
talets bildstormare, karakterisera Uppsala som »det gamla uggleboet».
Lindblads förlag, som ägnat 17:de volymen av sin bekanta bokserie
»Hågkomster och Livsintryck» åt Uppsala under 1800-talets sista tre
decennier, har åsatt den titeln »Den eviga ungdomens stad». Som redaktören-förlagschefen i ett intressant inledningskapitel visar, återgår denna benämning på en dikt av Uppsalastudenten par preference,
skalden Johan Nybom, vid invigningen av Uppsala katedralskolas
nya lokaler den 21 okt. 1837. Att skildringarna koncentrerats till årtiondena närmast före sekelskiftet beror därpå, att förlaget företrä-
desvis vänt sig till den generation, som har de äldsta minnena att
berätta, ett förfaringssätt som så att säga ur kulturskyddssynpunkt
är djupt motiverat. Mutatis mutandis kan »Hågkomster och Livsintryck» liknas vid Arthur Hazelii livsverk. Man kunde förvisso på
denna i sitt slag ganska enastående seriepublikation och ej minst på
dess sist utkomna volym som motto sätta några ord av en känd Uppsalaprofessor, till vars tid och hem de äldsta minnena i volymen
återgå, Frithiof Holmgren:
»Den dag kan gry, då allt vårt guld ej räcker
att forma bilden av den svunna tid.»
Förlaget förebådar f. ö. en andra del Uppsalaminnen från samma
epok.
Det utomordentliga intresse för gångna tiders Uppsala, som kommit till uttryck i den rika samling minnen, som beredvilligt ställts
till förlagets förfogande, delas säkerligen av en stor allmänhet. Ty
Uppsala har en särskild plats i nationens hjärta, ej blott för vad det
betytt och till äventyrs alltjämt betyder i svenskt kulturliv, utan
och framför allt just i egenskap av den eviga ungdomens stad. Var
och en, som upplevat det, kan vittna om att det väsentliga icke är
och säkerligen heller aldrig varit vad som ej sällan ensidigt fascinerat den utomstående – detta smakar ofta av nattstånden gluntromantik – utan vad Torsten Bohlin i ett tal vid en recentiorsfest
träffande kallat »det osynliga Uppsala». Ett utdrag ur detta tal, sä-
148
Litteratur
kert ett av de yppersta, som hållits inför ett sådant auditorium, har
i volymen placerats som ett slags efterskrift, ett lyckligt grepp, ägnat att framhålla det essentiella och undanröja många vanföreställningar om livet i »den eviga ungdomens stad». Den ungdom, som
studerat vid ett storstadsuniversitet, där akademiska medborgare av
olika fakulteter, åldrar och åskådningssätt aldrig eller blott i undantagsfall träffas intimt, givande och tagande, veta i regel icke, vilka
värden de gått miste om. De åter, som upplevat det osynliga Uppsala, torde väl undantagslöst instämma i de ord, varmed professor
Jägerskiöld inleder sina erinringar om den originelle zoologen Lilljeborg: »När jag tänker tillbaka på mitt liv, är det knappt någon tid,
som synes mig mer utvecklande än de första åren i Uppsala.»
Nu skall det villigt erkännas, att »det osynliga Uppsala» är svårt
att fånga i ord. Några av minnestecknarna ha försökt det och även
lyckats, bäst kanske de, som dröjt vid tidstypiska miljöer och märkliga personligheter.
Professorskan Ann Margret Holmgren inleder serien med en teckning av det Holmgrenska hemmet, som under flera decennier var en
samlingsplats för en stor del av både det synliga och »osynliga» Uppsala och ett av de få frisinnade professorshemmen. Det stod alltid
öppet till och med för Knut Wicksell, som eljest blev portförbjuden
snart sagt överallt, sedan han i Verdandis riksbekanta sedlighetsdiskussion avslöjat sig som nymalthusian. Men även i detta radikala hus vördades de gamla Uppsalatraditionerna, särskilt Götiska
förbundets – Frithiof Holmgren var en gymnastikentusiast av Lings
skola. Likaså levde den musikaliska kulturen från Geijers och
Malla Silverstolpes romantiska tid kvar i Jacob Axel Josephsons hem,
som pietetsfullt skildrats av hans dotter Hilda Josephson. Man är
tacksam för alla inblickar i dåtidens kultiverade Uppsalahem, som
i denna bok ges av Marika Stiernstedt, Elin Hedenius, Waldemar
Svahn och andra. Men framförallt dröjer man kanske vid de egenartade personligheter, som på snart sagt varje sida möta oss i homerisk mångfald – i hemmen, i studentkulorna, bland Gottfrid Kallstenius sjungande, Hugo Swenssons spexspelande och Nathanael
Beckmans diskuterande och politiserande ynglingar liksom i den
krets religiösa 80-talsstudenter, av vilka Carl Hasselberg ger en intressant skildring. Oftast berika väl dessa i ordets egentliga mening
personliga minnen den traditionella bilden av den skildrade utan
att korrigera den. Men undantag givas. Man läse exempelvis Hjalmar Danelis erinringar om ärkebiskop Sundberg, vilken eftervärlden väl i allmänhet föreställer sig mycket annorlunda än som »den
myndige kyrkofursten» här tecknas, eller Olof Rabenius skildring av
den gamle hedersmannen och dundergubben professor Rydin, en av
bokens mest lyckade porträtt. Särskilt värdefulla äro bidragen till
Pontus Wikners biografi, emedan denne man, som betytt så mycket
för sin generations ungdom, knappast efterlämnat några skrivna
verk, som göra rättvisa åt hans personlighet. Helt visst tillhörde
han den typ av nobla män, om vilka Schiller säger, att de verka
149
Litteratur
mer genom vad de äro, än genom vad de göra. Märkligast är Johan
Bergmans på utförliga, delvis ordagrant återgivna dagboksanteckningar baserade skildring av Wikners undervisning och samvaro med
gymnasister och studenter under 1880-talets första hälft, då Wikner
var lektor vid katedralskolan. Men den dominerande gestalten framför andra är Harald Hjärne, som Rabenius kallar universitetets enda
verkliga geni under åren kring sekelskiftet. Sedan Geijers tid hade
Uppsala ej haft någon kulturpersonlighet av en sådan resning, och
det lär väl näppeligen snart finna hans like igen. Icke mindre än
fyra författare, Sixten Samuelsson, Eli Heckscher, Gustaf Jacobson
och Gunnar Rudberg, återge uteslutande personliga hågkomster om
honom. Dessa minnen utgöra tillsammans ett värdefullt surrogat för
en verklig biografi över denne store, om Samuel Johnson i mycket
erinrande svensk – Heckscher har påpekat likheten – vilken dessvärre icke fick någon James Boswell.
Medan somliga författare dröja vid märkliga händelser, exempelvis jubelfesten 1877, då Rydbergs kantat uppfördes, vid Verdandis
ovannämnda diskussion eller det bekanta möte i universitetets aula,
då Hjärne utgav parollen »Försvar och reformer», teckna andra genrebilder, av vilka flera etsa sig in i läsarens minne. På Uppsala slott
överräcker landshövdingskan, Geijers dotter, under rörelse manuskriptet till faderns »Ensam i bräcklig farkost» till Björnstjerne
Björnson, som gripen emottar gåvan, och ärkebiskopen-husarsonen
Ekman vill vid domkyrkodörren lämna försteget åt dåvarande kandidat Georg Edelstam, vars mamma är grevinna!
Liksom minnen i allmänhet ge också dessa hågkomster oftast en
skön bild av det förgångna. Endast en av medarbetarna, Viktor
Almquist, har, tyckes det, medvetet inriktat sig på att skildra både
skuggor och dagrar. Han döljer icke, att nationslivet på hans tid
huvudsakligen bestod i suporgier kring punschborden, och att professorerna föreföllo honom vara »förhörare och enskilda vetenskapsidkare, som voro befriade från skyldigheten att handleda och uppmuntra de unga i deras studier». Man måste också i sanningens
namn erkänna, att Oskar II:s Uppsala i mycket verkar »the island
within», en avskild värld, dit ekot från yttervärlden återljuder liksom från ett avlägset fjärran för att omsättas i – diskussioner. Det
är en traditionsbunden värld, vare sig den framträder i akademiskt
solenna former, i sällskaplig samvaro eller i den burschikosa humorns
dräkt, en exklusiv värld, i vilken stadens befolkning, för så vitt den
ej tillhör akademistaten eller studentkåren, i regel icke spelar nå-
gon annan roll än staffagets. Därför blev den en förargelseklippa
för Strindberg och 80-talsradikalismen, som varken senterade romantikens näktergalar eller den s. k. reaktionens ugglor. Men för oss,
som nu leva, representerar dåtidens Uppsala framförallt ett stort
stycke svensk kultur, ej minst personlighetskultur, som i möjligaste
mån bör räddas från glömskan.
Hugo Valentin.
150
AKTUELLA PROBLEM INOM TEOLOGISK
LITTERATUR 1936
Bokfloden 1936 ger otvetydiga bevis för att det i svensk teologi
arbetas med ting, som även för lekmannen torde te sig ganska väsentliga. Överhuvud har det senaste decenniet fört med sig ett starkt
närmande mellan lekmän och teologer i vårt land. A ena sidan har
gemene man genom Sven Stolpe, Ivar Harrie, Karl-Gustaf Hildebrand
och andra fått upp ögonen för vad som rör sig i den teologiska världen. Dagspressen öppnar också mer än förr sina spalter för teologiska artiklar och recensioner av dylik litteratur. Och å andra sidan
ha teologerna både i ämnesval och framställningssätt tagit sikte på
en bredare publik och anpassat sig efter dess intressesfär.
I det följande skall en framställning och värdesättning försökas av
vad som inom de olika teologiska disciplinerna framkommit av någorlunda allmännjutbar litteratur med mer eller mindre vetenskapligt
värde. Ett visst subjektivt godtycke häftar naturligen vid urvalet,
som med ett par norska och danska undantag endast rör sig med
svenskt material.
Evangelisk kristendom måste alltid sätta studiet av den Heliga
Skrift på hedersplatsen, och alltifrån den tid, då tre av våra fyra professorer föreläste exegetik, har bibelvetenskapen – med ett undantag
under 1800-talet- starkt omhuldats i Sverige. Den märkligaste epoken i denna historia belyses i en liten broschyr av den nyligen avlidne
hovpredikanten Ernst Althin med den för den oinvigde sällsamma
titeln F r ån R u d i n t i Il Lin d b l o m. Ånnu 1900 satt på vår upp- .svenska exegetiska lärostol den fromme Wald. Rudin, som emellertid
menade sig kunna kartlägga himlens lokaliteter, tolka framtiden med
hjälp av lösryckta citat ur den gammaltestamentliga profetian och
förklara motsägelserna i Bibeln med en teori om dess »förnedringsgestalt». Sedan gick utvecklingen snabbt. Text- och litterärkritiska
frågeställningar, religionshistoriskt jämförelsematerial och profanhistorisk källvärdering gjorde sitt intåg i det teologiska studiets
hjärta. Kulmen var väl nådd, när Gillis Wetter år 1926 skrev de ord,
som Althin anför: »Exegetiken har så nalkats profanvetenskaperna,
att man kan säga, att den skiljes från dem icke genom någon metod,
utan endast genom själva forskningsområdet.»
Men detta var en avväg, och utvecklingen böjde snart av åt annat
håll. Krav restes på idehistoriskt men också på religiöst förstående
av de bibliska urkunderna. Och då måste man fordra av bibelforskaren en viss kongenialitet med sitt objekt. Så är Althin framme vid
Johannes Lindblom, exegeseos professor i Lund från 1930, som fällt
139
Litteratur
detta yttrande: »Den kan ej i grund förstå Skriften, som icke själv
lever i det andeliv, som lever i Skriften och som den bär vittne om.»
Samme Johannes Lindblom har under året utgivit en bok om
I s r a e l s r e l i g i o n i g a m m a l t e s t a m e n t l i g t i d. Dess karaktär av sammanfattande handbok gör den mycket tjänlig för vårt
syfte, då vi söka den gammaltestamentliga forskningens ståndpunkt
och arbetssätt just nu.
Utmärkande för denna exegetik är, att den liksom den nytestamentliga gör allvar av att vara en både historisk och teologisk vetenskap.
Med strängt historiska – och därmed också arkeologiska, litterärkritiska och psykologiska – metoder närmar man sig de bibliska
texterna. En sådan punkt är patriarkberättelserna i l Mos. Sedan
den gamla uppfattningen att dessa återgiva individuella personers
verkliga historia måst avföras, var det länge på modet att betrakta
Abraham, Isak och de övriga som personifikationer av nomadstammar. Men genom semitiska analogier, särskilt arabiska »storscheiks»-
traditioner, står det nu klart, att dessa gestalter äro produkter av
både historia och fantasi, de representera och inkarnera stammen, och
kring dem ha samlats sägner och legender, som varit i svang inom
stammen, men stoffet går tillbaka till nomadtiden, och några fritt
uppfunna figurer äro patriarkerna näppeligen.
Redan beträffande Mose börjar historien klarare frigöra sig ur
sagans famn. »De händelser, som ligga mellan hebreernas vistelse i
Egypten och deras bosättning i Kanaan, äro alltför märkliga för att
kunna förklaras utan en mäktig insats av en stor personlighet.» Och
denna personlighet har framför allt varit å ena sidan folkhjälte och
folkledare, å den andra en religiös nydanare – däremot var Mose
varken extatisk profet eller lagstiftare i någon högre grad: här ha
senare tider gjort sin insats under Mosenarnuets auktoritet. Vissa
etiska och juridiska normer gå med all sannolikhet tillbaka på den
store folkdanaren, men inte ens Dekalogens formuleringar vågar Lindblom tillskriva honom.
En annan av kärnfrågorna i dagens gammaltestamentliga debatt är
de stora profeternas insats och betydelse. Klart är, att dessa varken
voro spåmän, reformatorer eller religionsstiftare, utan snarast religiösa och sociala domspredikanter. Om den israelitiska profetismens
psykologi, litteratur och budskap har Lindblom 1934 skrivit ett stort
och gediget, och samtidigt mycket fängslande och allmänfattligt arbete, där det nya särskilt är den måttfulla användningen av modern
psykologi och den fina förståelsen för den profetiska förkunnelsens
innehåll och religiösa särprägel.
Detta var just det vi nämnde som det andra utmärkande draget hos
Lindblom och hans vetenskap av i dag: den teologiska synen också på
Gamla Testamentet. Med enbart filologiska, historiska och litterära
kategorier kommer man inte åt det som gör Bibeln till helig skrift:
den uppenbarelse, som Bibelns författare och stora gestalter förnummit och själva söka återge. Denna uppenbarelse och inspiration
140
Litteratur
tänkes icke längre mekanisk och ofelbar, men därför är den icke
mindre verklig. Ty den är reflexen i själarna av Guds eviga och
absoluta sanning, handlande och vilja.
Denna på en gång historiska och teologiska syn är emellertid intet
nytt för svensk teologi. Den fanns redan hos Einar Billing i hans år
1907 utgivna ofullbordade arbete »D e e t i s k a t a n k a r n e i u rk r i s t e n d o m e n». Det kan betecknas som en mycket märklig händelse, att detta verk, som länge varit oåtkomligt, i år utgivits i en
nödtorftigt avslutad, men annars helt oförändrad upplaga och sålunda
på visst sätt tillhör den aktuella litteraturen.
I ett nyskrivet förord heter det mycket billingskt om arbetet: »Om
’urkristendomen’ handlar endast en ringa del därav, och dess ’etiska
tankar’ komma där överhuvud endast i förbigående till tals… Att
det i sina detaljer i mycket vid utsträckning är antikverat är blott
alltför uppenbart. Att också dess principiella inställning skulle vara
föråldrad är jag däremot på intet sätt hågad att medgiva.» -Därmed
har boken i själva verket fått en ganska träffande recension. Det är
den grekisk-romerska filosofiens och Gamla Testamentets etiska
grundsyn som avhandlas, och därtill fogas en rad fragment om Jesu
förkunnelse och självmedvetande. Men ehuru föråldrad i vissa enskildheter och till sin disposition en torso, är boken inte bara ett storartat vittnesbörd om hur Billing föregrep frågeställningar och resultat, som den tyska exegetiken och den lundensiska etiken först i våra
dagar nått, utan därjämte en fullt njutbar och vederhäftig Einfiihrung
i det antika och bibliska tänkandet.
Huvudvikten faller på den israelitiska delen. Som motto kunde man
här sätta ett ord på sid. 83: »Vad upptäckten av begreppets kunskapsvärde betydde för hellenens, betyder tåget genom Röda havets vågor
för israelitens etiska tänkande.» Guds handlande i historien, folkets
utkorelse och den därur härflytande etiska synen är framställningens
huvudtema. Men allt detta var något som Billing och hans ungkyrkliga samtida sågo sig kunna tillämpa också på vårt folk och dess
historia och kallelse. Därför är denna bok inte bara ett förnämligt
bibelteologiskt verk utan därtill – jämte Söderbloms Uppenbarelsereligion och Billings Försoningen – hela uppsalateologiens huvudarbete och den teologiska grundvalen för ungkyrklighetens syn på
folk och kyrka.
Redan Billing betonade, att det innersta i Jesu budskap var hans
eget medvetande om gudomlig sändning och hans krav på anslutning
till sin person. Denna tanke, som skarpt avviker från den liberala
Jesusforskningens, där först lärjungarna och kyrkan sägas ha klätt
Jesus i Messias-dräkten och låtit hans person skymma hans lära, är
ett grundmotiv i den senaste Jesusboken på nordiskt språk, dansken
Vilh. Gnmbech: J e s u s, M e n n e s k e s 0 n n e n (sv. övers.). Det är
en överraskande, fascinerande och på visst sätt genial bok. Den ger
oss en skakande ny syn på många Jesusord, som vi blivit alltför vana
vid, och ett starkt och nyttigt intryck av Jesu sociala vilja och gärning: han hade ett budskap till kroppen lika mycket som till själen
141
Litteratur
och bekämpade lekamlig och själslig nöd lika häftigt; båda voro
Satans verk och stå lika hindrande i vägen för Guds rike.
Men Gmnbech har alltför mycket låtit sin egen impulsiva och rebelliska natur prägla Jesusbilden. Jesus blir framför allt den oberäknelige, oförklarlige omstörtaren av allt godtaget, riktigt och gudomligt. Han blir en paradoxmakare, som man inte riktigt kan ta på
allvar, men som man i alla fall skall ta på allvar. På enskilda punkter
är Gmnbechs teckning träffande och rent av lysande, men som helhet
saknar den trots allt större värde. Därtill äro de stora och brännande
problemen i Jesusforskningen – om ställningen till Joh. Döparen,
liknelsernas rätta mening, sinnelagsetikens roll i Jesu förkunnelse,
lidandeshistoriens och uppståndelsens tillförlitlighet – alltför ytligt
berörda och ofta missvisande ställda. Att Johannesevangeliet nu – i
motsats till tidigare- anses bygga på goda förstahandsuppgifter, har
Grenbech till framställningens skada icke observerat.
Om urkristendomens andra stora gestalt har norrmannen Ronald
Fangen skrivit sin bok P a u l u s. Den ger sig inte ut för att vara
teologisk eller ens idehistorisk utan är närmast skriven för att göra
aposteln känd och älskad för vår tid, men både ämnets natur och författarens sätt att behandla det leder ofta direkt in i den exegetiska
debatten.
Hednaapostelns aktier stå ju inte så särskilt högt i Europa just nu.
I Tyskland förkastar man den »semitiske rabbinen», och här i Norden
är man ofta just på nazifientligt håll angelägen att betona, att skall
denne halvt själssjuke fanatikers frihets- och livshämmande spekulationer vara kristendom, så betackar man sig. Fangen känner saken
bättre. Den bild han ger av Paulus som människa, kristen och missionär är gripande och riktig. Han har sett kärnpunkten i läran om
synd och nåd och det universella och övernationella i kravet på broderskap. Kapitlet »Kristus og Paulus» är utomordentligt och visar
till fullo ohållbarheten i talet om den oerhörda klyftan mellan »Jesu
enkla lära om Gud» och Pauli »inkrånglade lära om Kristus».
Det är uppfriskande att höra en lekman säga sådant. Men annars
har obekantskapen med teologernas arbete ibland sina avigsidor. Naturligtvis kan man förlåta, att Fangen tar fel i sådana frågor som
om urapostlarnas förmenta andel i motståndet mot Paulus eller om
hans sjukdom (2 Kor. 12: 7-9) eller hans ställning till tungomålstalet.
Värre är den högst otillåtliga förenkling han företar av Pauli ingalunda lättvunna och därför icke heller lättåtkomliga djupplöjningar
av de grundläggande frågorna om tro och gärningar, utkorelse och
förtappelse, Guds allmakt och det ondas makt. Med vida större skärpa
har Fangen tecknat den paulinska tanken och tron i sin roman »Mannen som elsket rettferdigheten». Nu har han litet för lätt att utropa:
»Slik er sammenhengen. Slik er den store paulinske syntese.» Det
är dock rent felaktigt att som Fangen påstå, att Paulus »slett ikke
var en teologisk skribent», eller »ingen teoretiker og kontemplativ
betrakter».
Från den exegetiska horisonten kan slutligen antecknas en liten
142
Litteratur
utmärkt trevlig och nyttig volym med titeln B i b e l n, h i s t o r i a,
f y n d o c h f o r s k n i n g a r, som utgör en av Bror Olsson verkställd
bearbetning av ett arbete av den kände f. d. chefen för British
Museum, Sir Frederic Kenyon. På ett intressant, ingående och lätttillgängligt sätt meddelas huvuddragen av bibelbokens historia, om
vilken varken lekmän eller teologer alltid ha så god föreställning. Hur många av oss veta, att vi av Nya Testamentet ha äldre
handskrifter än av någon annan antik bok~ Under det de äldsta bevarade exemplaren av Vergilius äro skrivna 350 år efter hans död,
av Horatius 900 och Platon 1300 år efter deras livstid, så gå våra
bibelhandskrifter tillbaka tilll50 år efter Nya Testamentets tillkomsttid. Eller vem vet, hur det kommer sig, att vår nya bibelöversättning
på många punkter avviker även sakligt från den gamla~
Den rikt illustrerade boken ger oss besked om den äldsta uppteckningen, de olika texttraditionernas uppkomst, fynden av gamla exemplar och versioner, de äldsta trycken och översättningarna o. s. v.
Översättaren har insprängt talrika för svenskar intressanta notiser
i framställningen och dessutom lagt till ett kapitel om den svenska
bibeln och ett om de allra nyaste handskriftsfynden.
På det kyrkohistoriska området ha många värdefulla arbeten sett
dagen. Kyrkoherden i Bokenäs Gösta Nelson har i sin bok B i s k o p
J o h a n M ö ll e r bl. a. behandlat problemet om Schartaus plats i
svensk fromhetshistoria. Hans insats har länge tyckts sakna bakgrund, och man har blott hänvisat till herrnhutiska inflytelser. Nu
söker Nelson visa, att den gamla svenska pietismen, representerad av
Anders Nohrborg, just genom Möller påverkat Schartau. »Möller är
den saknade länken mellan Nohrborg och Schartau.» Möjligen har
Nelson överdrivit Möllers pietism. Han var dock framför allt ortodox,
ehuru med upplysningsmåssig och pietistisk påverkan. Men arbetets
huvudtes är säkert riktig och i så fall synnerligen värdefull.
En annan intressant fråga, nämligen om S t r a u s s d e b a t t e n i
Sv e r i g e har utretts i en akademisk avhandling av Erik Petzäll,
som ingående klarlägger den liberala pressens aktion till evangeliekritikens förmån, teologernas motaktion, tryckfrihetsprocessen mot
L. J. Hierta och övriga utgreningar av denna strid, som torde kunna
betecknas som den första mera allvarliga, lekmännen berörande bibeldiskussionen i Sverige efter reformationen.
Till kyrkohistorien, eller åtminstone den teologiska lärdomshistorien, ha vi också att räkna Tor Andrres minnesteckning i Svenska Akademiens handlingar över G e o r g W a l l i n. För den som är det
minsta kulturhistoriskt intresserad, är denna bok en fyndgruva. I
förnämlig stil berättar och kåserar biskop Andrre här om denne märklige men hittills ganska okände representant för den gammaldags
svenska lärdomens stolta traditioner. Vi få följa Wallin från det
biskopliga fädernehemmet i Härnösand genom studier i Uppsala, lektorat i hemstaden, bibliotekstjänst och professur i Uppsala till ställningen som stiftschef först på Gotland, sedan i Göteborg, och dess- 143
Litteratur
emellan på resor i Tyskland, Holland, England och Frankrike. Vi få
en inblick i det slutande 1600-talets encyklopediska bildningsideal, då
vi erfara, hur grundligt den unge blivande teologen utbildades i olika
naturvetenskaper och i de gamla orientaliska språken. Vi få glimtar
ur ett oskrivet kapitel i vår stormaktstids lärdomshistoria: svenskarnas studieresor i utlandet. Kostlig som tidsbild är skildringen av hur
Wallin och några studentkamrater efter en glad kväll stormade Greifswalds murar, emedan de »icke utan största glädje fått förspörja den
stora seger Gud förlänt vår allernådigste konung vid Holofsin, vilkens
exempel vi städs uti denna aktion hade för ögonem.
Det var märkliga tider i vår andliga historia, då envälde ersattes
med frihetstidens skick, pietismen bröt sig mot den gamla ortodoxien,
häxväsendet rymde fältet för en upplyst natursyn och den wolffska
filosofien gjorde sitt intåg i Uppsala. I alla dessa andliga fejder deltog Wallin, mestadels på den konservativa sidan. Och dessutom
mycket flitigt i den fejd, som väl i alla tider rasat i den akademiska
världen, om än ej på samma sätt som då: striden om befordran och
professioner. Betecknande är, att Wallins svärfar, orientalisten Palmroth-vars »lätta method och oförlikneliga liuflighet» gjorde hans elever till »gode orientalister, enär the thet sielwe som minst ,förmodade» – förordade honom till professor i logik med hänvisning till de
prövningar han fått genomgå genom hans unga hustrus död.
Andrres bok är sällsynt fängslande och djupt värdefull genom sin
rikedom på material, synpunkter och utblickar.1 – Tyvärr gör frånvaron av varje slags innehållsförteckning, register o. dyl., att boken
blir ytterst obekväm att hitta i och använda.
Till kyrkohistorien bör också räknas Olle Nystedts arbete om den
ungkyrkliga väckelsens genombrottsår med den misslyckade titeln
F r å n s t u d e n t k o r s t å g e t t il l S i g t u n a s t i f t e l s e n, men då
dess ämne ligger vår egen tid så nära, att det ännu har sin aktualitet
i vårt kyrkoliv, föredrar jag att behandla denna bok i en kommande
artikel, där mera praktiskt religiös litteratur skall skärskådas. Andra
arbeten, som bidragit till ökad kunskap om vår kyrkohistoria är Carl
Lönroths prästmötesavhandling: U r v ä c k e l s e r ö r e l s e r n a s h istoria i Närke under 1800-talet, Ellen Hagens teckning av
sin fader, den kände S:ta Clara-komministern och kunglige själasörjaren B e r n h a r d W a d s t r ö m, och från missionsfältet den nyttiga biografien över P r o s t e n J. E. N o r e n i u s av Erik Sundgren.
Med sin bok D e l u t h e r s k a b e k ä n n e l s e s k r i f t e r n a har
Hilding Pleijel fyllt ett länge känt behov av en vetenskaplig undersökning om hur dessa just nu så omstridda dokument tillkommit.
Som exempel på vidsträcktheten av de ämnen, som den vetenskap- 1 Ett påpekande må i förbigående göras. På tal om det starka orientaliska
och gammaltestamentliga inslaget i vår odling vid sekelskiftet 1700 hänvisar
förf. med stor emfas till det signifikativa i att förste teologie professorn hade
att behandla Gamla Testamentet – ehuru detta i själva verket hade ändrats
redan 1655! Förf. har här helt enkelt okritiskt följt gamle C. A. Cornelius.
144
Litteratur
liga teologien behandlar, kan nämnas en doktorsavhandling av Ivar
Alm med titeln Den religiösa funktionen i människos j ä l e n, där frågan om den moderna psykologiens, särskilt Freuds
och Jungs, bedömning av människan och religionen upptages till en
något vag och förenklad, men därför också mycket översiktlig behandling.
Komma vi så slutligen till den teologiska systematiken. Få ord
torde tilltala lekmannen mindre än dogmatik, men också här förstå
våra dagars författare att skriva så, att det blir njutbart för dem som
överhuvud intressera sig för ideer och andeliv. I sina studier i fornkyrkans tankevärld med titeln D e t v å v ä g a r n a tar Sigfrid von
Engeström upp en rad problem, av vilka en del ha rent historiskt
intresse men de flesta äro brännande aktuella också i vår tid. Vilken
tid kommer någonsin ifrån spörsmålen om tro och trosbekännelse,
innebörden av det kristna Fadersnamnet, »de heligas samfund», religion och estetik~
Frågan om den apostoliska trosbekännelsens ålder och ursprung
sysselsätter i hög grad dogmhistorien just nu. Här ger v. Engeström
.en klargörande och självständigt kritisk översikt över den vetenskapliga debatten. Men viktigare än den rent historiska frågan om de
·exakta formuleringarnas ålder är det resultat, som förf. formulerar
så: »Det finns ingenting i bekännelsens innehåll eller form, som
hindrar oss att gå tillbaka hur långt som helst i kyrkans historia vid
uppställaodet av hypoteser om tidpunkten för dess uppkomst. Man
kan icke påvisa någon enskildhet, om vilken det kan sägas, att detta
och detta kunde sägas först under ett bestämt skede i utvecklingen.»
Det är utmärkande för v. Engeström, att han med största lyhördhet
avlyssnar skiftningarna i ordens och termernas innebörd i det material han behandlar. På tal om ångerns roll i den kristna moralen
påpekar han, hur samma ord ’obotfärdig’= icke ångrande (a(.Liöt!lY01JtO~)
hos stoikern betecknar en dygd, hos de kristna det djupaste fördärv.
Analysen av sådana begrepp som Guds Fadersnamn, Kristi Herrenamn, lönetanken och andra, utföres med fin förståelse och skärpa.
Roande är referatet av den ofta burleska sedekritiken hos Klemens
Alexandrinns med dess kostliga inblickar i dåtida kultur och levnadskonst. Intressant är skildringen av den passivitet, som de kristna
alltid ådagalade inför hedniska övergrepp, även på platser, där de
enligt Tertullianus voro så talrika, att de med framgång kunde värja
sig och ställa till upplopp. Det är något att minnas i vår tids debatt
om »motstånd utan våld»!
Det har om Billing sagts, att »ehuru hans framställning behärskas
av stora ledande synpunkter, besjälas den på samma gång av en
nästan skrupulös trohet mot det föreliggande materialet». Om man
nu om v. Engeström kan säga, att det framför allt är i det senare avseendet han fullföljer sin lärares metod, så betyda de ledande synpunkterna så mycket mer för Anders Nygren, som i slutet av året
145
Litteratur
utgav andra och sista delen av sitt jätteverk D e n k r i s t n a k ä rl e k s t a n k e n g e n o m t i d e r n a.
Nygren vill se hela den kristna idehistorien såsom en- ibland fridsam, ibland förbittrad – kamp mellan två olika uppfattningar av
kärlekens väsen. Han kallar dem eros- och agapemotivet: Eros, vars
främste predikant är Platon, är den begärande, egocentriska kärleken.
Den älskar ett föremål, därför att det är värdefullt, stiger uppåt, är
en prestation och en formav-låt vara sublimerad- självhävdelse;
den är människans kärlek: Gud är föremål för eros, men älskar egentligen icke själv.
I skarp motsats härtill ställes den »äktkristna» synen på kärleken
som agape, den offrande, självutgivande. Den älskar oberoende
av föremålets värde, sänker sig ned, är nåd och gåva och skapar
värde hos sitt föremål; den är Guds eller den av Gud helt behärskade
människans kärlek: Gud är kärlek, men kan och får strängt taget icke
älskas.
Agapetanken har naturligtvis sin upprinnelse i Jesu förkunnelse,
men sitt klaraste uttryck har den enligt Nygren fått hos Paulus i hans
predikan om korsets kärlek. Redan hos Johannes märka vi emellertid
en »glidning» -det är ju enligt de givna utgångspunkterna en aning
suspekt att som Johannes tala om kärlek till Gud – och i den gamla
kyrkan är det egentligen endast Markion och Ireneus som representera agapetypen; hos de apostoliska fäderna och Tertullianus ha vi i
stället en lagisk kärlekslära och hos gnostikerna och Origenes en tydlig erosspekulation. Därefter ingå agape och eros en märklig och för
framtiden ödesdiger syntes hos Augustinus, som enligt förf. i högre
grad än man trott blir bestämmande för medeltidens kärlekslära både
inom skolastik och mystik. Denna syntes spränges emellertid vid nya
tidens början, i det erosmotivet förnyas i renässansens tänkande (här
drar förf. fram ofta förbisedda religiösa tankar hos t. ex. Marsilio
Ficino) och agapemotivet med all önskvärd kraft förnyas av Luther,
som i sin »kopernikanska omvälvning» åter satte tanken på Guds
spontana, självutgivande kärlek i högsätet.
Detta är i allra största korthet Nygrens fascinerande, oändligt klara
och i detalj genomförda konstruktion. Arbetets första del har redan
haft en betydelse som få andra under senare tid, och i sin helhet kommer verket säkerligen att för generationer framåt stå som ledstjärnan
inom en del av vår dogmhistoriska och systematiska forskning, och
som det stora motsägelsetecknet inom en annan del. Ty då man får
höra, att Nygrens bok är »kanske det märkligaste arbetet från senaste
åren, icke bara inom svensk teologisk forskning utan också inom religionsvetenskapen överhuvud» och att »någon mera fruktbärande synpunkt än den här anlagda svårligen kan tänkas» (Aulen) – då må
man komma ihåg, att sådana omdömen härröra från en visserligen
betydande men långt ifrån allenarådande skola inom svensk trosforskning.
Här är icke platsen att ingå på en värdesättning eller kritik av
Nygrens för hans anhängare redan halvt kanoniska bok. Det må bara
146
Litteratur
påpekas, att det med skäl har framställts många anmärkningar mot
det våld på det historiska materialet, som Nygren måste begå för att
pressa in det i sitt schema. Redan många av Nya Testamentets utsagor måste vrängas eller förtigas för att man skall kunna utmönstra alla spår av själens hemlängtan eller andra »platonska»
drag. Och hur stort värde den andragna synpunkten än ofta har, så
blir det i hela framställningen tydligt, att det är en godtycklig bestämning av det »äktkristna» som gjorts till utgångspunkt. Vid närmare eftersyn visar det sig, att t. ex. Sokrates och framför allt
stoikerna visst inte helt sakna föreställningen om en omotiverad kärlek vare sig för människors eller Guds vidkommande. Och omvänt
äro de »platonska» tankarna om kärlek och längtan till Gud omistliga
för både Paulus, Ireneus och Luther. Hur skulle exempelvis vår
psalmbok se ut, rensad efter Nygrens »äktkristna» måttstock7
En i viss mån liknande, ehuru i flera avseenden mindre undersökning har företagits av Oscar Krook angående U p p e n b a r e l s e b eg r e p p e t. Utgångspunkten tages, där Nygren slutar, nämligen hos
Luther. Krook visar, hur Luther, i skarp motsats till medeltidens
»gnostiska» lära om var uppenbarelsen står att finna, ser den uteslutande i Ordet och den därav skapade tron. Uppenbarelsen är »Guds
väg till människan, hans ständigt upprepade och fortskridande frälsarehandling genom ordet».
Men denna upptäckt förvanskades enligt Krook omedelbart, och
Melanchton och den lutherska ortodoxin förde återigen in »rationella»
kategorier i uppenbarelsebegreppet. Och sedan stod det illa till med
uppenbarelsens renhet ända till »genombrottspunkten i E. Billings teologiska konception», vilken med ett citat från Tor Andrre kallas »den
viktigaste omstörtning, som ägt rlJ_m inom den protestantiska kristenheten sedan reformationen».1 Till Billings teologi lovar han återkomma i ett senare arbete.
Att denna värdesättning av utvecklingen från Luther till våra dagar innebär måttlösa överdrifter, ligger i öppen dag. Krook har utan
att här på någon punkt gå till källorna okritiskt följt den lundensiska•
uppfattningen, att ortodoxien på avgörande punkter förvanskade reformatorns intentioner. Här behövs en kraftig revision. – F. ö. ansluter sig den åtskilligt grumliga dispositionen i görligaste mån till
bokens något utflytande underrubrik: »Studier i uppenbarelsebegreppets problematik i ev.-luthersk teologi med särskild hänsyn till brytningarna i Sverige omkring senaste sekelskiftet, till Luthers reformatoriska genombrott och till begreppets bearbetning i E. Billings
teologi».
t Hos .Andrre (Nathan Söderblom sid. 103) syftar detta på omstörtningen inom
tcologien i gemen vid 1800-talets mitt. Med förvånande nonchalans låter
Krook upprepade gånger påskina, att det hos .Andrre skulle beteckna den svenska
omstörtningen.
2 Betecknande är, att man i Krooks litteraturförteckning saknar både Bohlins
»Tro och uppenbarelse» och Runestams arbeten om Luther och Melanchton.
147
Litteratur
Så var det åtminstone Krooks avsikt att stanna inför det skede i
svensk teologi, som vi i inledningen till denna översikt berörde i anslutning till Althins skrift. Svensk teologi lever ännu i hög grad på
arvet från den stora Uppsalafakulteten med namn sådana som religionshistorikern Söderblom, exegeten Stave, systematikern Billing.
Men något stillastående ha de senare decennierna icke inneburit. Med
alltjämt nya problem och med ständigt förnyad omprövning av de
gamla går den svenska teologien på sina olika linjer fram på ett sätt,
som väcker berättigad uppmärksamhet i utlandet och även borde förtjäna aktning inom vårt eget land. Åke v. Ström.
»DET GAMLA UGGLEBOET» OCH »DEN EVIGA UNGDOMENS STAD»
I »Mäster Olof» låter Strindberg Gustav Vasa, föregripande 1880-
talets bildstormare, karakterisera Uppsala som »det gamla uggleboet».
Lindblads förlag, som ägnat 17:de volymen av sin bekanta bokserie
»Hågkomster och Livsintryck» åt Uppsala under 1800-talets sista tre
decennier, har åsatt den titeln »Den eviga ungdomens stad». Som redaktören-förlagschefen i ett intressant inledningskapitel visar, återgår denna benämning på en dikt av Uppsalastudenten par preference,
skalden Johan Nybom, vid invigningen av Uppsala katedralskolas
nya lokaler den 21 okt. 1837. Att skildringarna koncentrerats till årtiondena närmast före sekelskiftet beror därpå, att förlaget företrä-
desvis vänt sig till den generation, som har de äldsta minnena att
berätta, ett förfaringssätt som så att säga ur kulturskyddssynpunkt
är djupt motiverat. Mutatis mutandis kan »Hågkomster och Livsintryck» liknas vid Arthur Hazelii livsverk. Man kunde förvisso på
denna i sitt slag ganska enastående seriepublikation och ej minst på
dess sist utkomna volym som motto sätta några ord av en känd Uppsalaprofessor, till vars tid och hem de äldsta minnena i volymen
återgå, Frithiof Holmgren:
»Den dag kan gry, då allt vårt guld ej räcker
att forma bilden av den svunna tid.»
Förlaget förebådar f. ö. en andra del Uppsalaminnen från samma
epok.
Det utomordentliga intresse för gångna tiders Uppsala, som kommit till uttryck i den rika samling minnen, som beredvilligt ställts
till förlagets förfogande, delas säkerligen av en stor allmänhet. Ty
Uppsala har en särskild plats i nationens hjärta, ej blott för vad det
betytt och till äventyrs alltjämt betyder i svenskt kulturliv, utan
och framför allt just i egenskap av den eviga ungdomens stad. Var
och en, som upplevat det, kan vittna om att det väsentliga icke är
och säkerligen heller aldrig varit vad som ej sällan ensidigt fascinerat den utomstående – detta smakar ofta av nattstånden gluntromantik – utan vad Torsten Bohlin i ett tal vid en recentiorsfest
träffande kallat »det osynliga Uppsala». Ett utdrag ur detta tal, sä-
148
Litteratur
kert ett av de yppersta, som hållits inför ett sådant auditorium, har
i volymen placerats som ett slags efterskrift, ett lyckligt grepp, ägnat att framhålla det essentiella och undanröja många vanföreställningar om livet i »den eviga ungdomens stad». Den ungdom, som
studerat vid ett storstadsuniversitet, där akademiska medborgare av
olika fakulteter, åldrar och åskådningssätt aldrig eller blott i undantagsfall träffas intimt, givande och tagande, veta i regel icke, vilka
värden de gått miste om. De åter, som upplevat det osynliga Uppsala, torde väl undantagslöst instämma i de ord, varmed professor
Jägerskiöld inleder sina erinringar om den originelle zoologen Lilljeborg: »När jag tänker tillbaka på mitt liv, är det knappt någon tid,
som synes mig mer utvecklande än de första åren i Uppsala.»
Nu skall det villigt erkännas, att »det osynliga Uppsala» är svårt
att fånga i ord. Några av minnestecknarna ha försökt det och även
lyckats, bäst kanske de, som dröjt vid tidstypiska miljöer och märkliga personligheter.
Professorskan Ann Margret Holmgren inleder serien med en teckning av det Holmgrenska hemmet, som under flera decennier var en
samlingsplats för en stor del av både det synliga och »osynliga» Uppsala och ett av de få frisinnade professorshemmen. Det stod alltid
öppet till och med för Knut Wicksell, som eljest blev portförbjuden
snart sagt överallt, sedan han i Verdandis riksbekanta sedlighetsdiskussion avslöjat sig som nymalthusian. Men även i detta radikala hus vördades de gamla Uppsalatraditionerna, särskilt Götiska
förbundets – Frithiof Holmgren var en gymnastikentusiast av Lings
skola. Likaså levde den musikaliska kulturen från Geijers och
Malla Silverstolpes romantiska tid kvar i Jacob Axel Josephsons hem,
som pietetsfullt skildrats av hans dotter Hilda Josephson. Man är
tacksam för alla inblickar i dåtidens kultiverade Uppsalahem, som
i denna bok ges av Marika Stiernstedt, Elin Hedenius, Waldemar
Svahn och andra. Men framförallt dröjer man kanske vid de egenartade personligheter, som på snart sagt varje sida möta oss i homerisk mångfald – i hemmen, i studentkulorna, bland Gottfrid Kallstenius sjungande, Hugo Swenssons spexspelande och Nathanael
Beckmans diskuterande och politiserande ynglingar liksom i den
krets religiösa 80-talsstudenter, av vilka Carl Hasselberg ger en intressant skildring. Oftast berika väl dessa i ordets egentliga mening
personliga minnen den traditionella bilden av den skildrade utan
att korrigera den. Men undantag givas. Man läse exempelvis Hjalmar Danelis erinringar om ärkebiskop Sundberg, vilken eftervärlden väl i allmänhet föreställer sig mycket annorlunda än som »den
myndige kyrkofursten» här tecknas, eller Olof Rabenius skildring av
den gamle hedersmannen och dundergubben professor Rydin, en av
bokens mest lyckade porträtt. Särskilt värdefulla äro bidragen till
Pontus Wikners biografi, emedan denne man, som betytt så mycket
för sin generations ungdom, knappast efterlämnat några skrivna
verk, som göra rättvisa åt hans personlighet. Helt visst tillhörde
han den typ av nobla män, om vilka Schiller säger, att de verka
149
Litteratur
mer genom vad de äro, än genom vad de göra. Märkligast är Johan
Bergmans på utförliga, delvis ordagrant återgivna dagboksanteckningar baserade skildring av Wikners undervisning och samvaro med
gymnasister och studenter under 1880-talets första hälft, då Wikner
var lektor vid katedralskolan. Men den dominerande gestalten framför andra är Harald Hjärne, som Rabenius kallar universitetets enda
verkliga geni under åren kring sekelskiftet. Sedan Geijers tid hade
Uppsala ej haft någon kulturpersonlighet av en sådan resning, och
det lär väl näppeligen snart finna hans like igen. Icke mindre än
fyra författare, Sixten Samuelsson, Eli Heckscher, Gustaf Jacobson
och Gunnar Rudberg, återge uteslutande personliga hågkomster om
honom. Dessa minnen utgöra tillsammans ett värdefullt surrogat för
en verklig biografi över denne store, om Samuel Johnson i mycket
erinrande svensk – Heckscher har påpekat likheten – vilken dessvärre icke fick någon James Boswell.
Medan somliga författare dröja vid märkliga händelser, exempelvis jubelfesten 1877, då Rydbergs kantat uppfördes, vid Verdandis
ovannämnda diskussion eller det bekanta möte i universitetets aula,
då Hjärne utgav parollen »Försvar och reformer», teckna andra genrebilder, av vilka flera etsa sig in i läsarens minne. På Uppsala slott
överräcker landshövdingskan, Geijers dotter, under rörelse manuskriptet till faderns »Ensam i bräcklig farkost» till Björnstjerne
Björnson, som gripen emottar gåvan, och ärkebiskopen-husarsonen
Ekman vill vid domkyrkodörren lämna försteget åt dåvarande kandidat Georg Edelstam, vars mamma är grevinna!
Liksom minnen i allmänhet ge också dessa hågkomster oftast en
skön bild av det förgångna. Endast en av medarbetarna, Viktor
Almquist, har, tyckes det, medvetet inriktat sig på att skildra både
skuggor och dagrar. Han döljer icke, att nationslivet på hans tid
huvudsakligen bestod i suporgier kring punschborden, och att professorerna föreföllo honom vara »förhörare och enskilda vetenskapsidkare, som voro befriade från skyldigheten att handleda och uppmuntra de unga i deras studier». Man måste också i sanningens
namn erkänna, att Oskar II:s Uppsala i mycket verkar »the island
within», en avskild värld, dit ekot från yttervärlden återljuder liksom från ett avlägset fjärran för att omsättas i – diskussioner. Det
är en traditionsbunden värld, vare sig den framträder i akademiskt
solenna former, i sällskaplig samvaro eller i den burschikosa humorns
dräkt, en exklusiv värld, i vilken stadens befolkning, för så vitt den
ej tillhör akademistaten eller studentkåren, i regel icke spelar nå-
gon annan roll än staffagets. Därför blev den en förargelseklippa
för Strindberg och 80-talsradikalismen, som varken senterade romantikens näktergalar eller den s. k. reaktionens ugglor. Men för oss,
som nu leva, representerar dåtidens Uppsala framförallt ett stort
stycke svensk kultur, ej minst personlighetskultur, som i möjligaste
mån bör räddas från glömskan.
Hugo Valentin.
150