Medborgarbildning och demokrati

MEDBORGARBILDNING
OCH DEMOKRATI
UNDERVISNINGSPROBLEMEN höra till de spörsmål som
aldrig förlora sin aktualitet, huru länge de än diskuteras. Motsatserna mellan humanistiskt och naturvetenskapligt bildningsideal,
mellan specialiseringens och allmänbildningens krav, mellan den
fysiska, den intellektuella och den moraliska utbildningens anspråk på ungdomens tid och intresse, äro lika skarpa och uppenbara i dag som de voro på Tegners och Agardhs, på Lings och
Geijers tid, och det är föga sannolikt att man om hundra år skall
ha hunnit närmare någon allmängiltig och bestående lösning. Så-
vida icke den tekniska utvecklingen skulle visa någon tendens till
stagnation, finns det ej heller skäl att förmoda att omdaningen i
statens eller samhällets organisation i och för sig behöver medföra
någon annan förändring i problemställningen, än den som kan betingas av de makthavandes mer eller mindre objektivt grundade
uppfattningar om vad man behöver och icke behöver lära sig.
I ett avseende finnes emellertid ett mycket nära samband mellan
statslivets organisation och undervisningsväsendets inriktning,
nämligen när det gäller kunskapen om samhällets organisation och
förhållandet mellan stat och medborgare. Det kan svårligen göras
gällande, att undervisning i dessa stycken i och för sig skulle ha
större bildningsvärde än studier i latin, konsthistoria, matematik
eller biologi. Men däremot är det ett ofrånkomligt faktum, att den
utgör en nödvändig förutsättning för att ett fritt demokratiskt
statsskick i längden skall kunna äga bestånd. Redan Rousseau,
demokratiens teoretiker, framställde sambandet mellan folkvälde
och folkbildning som ovillkorligt, och i Schweiz, den direkta demokratiens förlovade land, har man åtminstone i de protestantiska
kantonerna sedan många årtionden tillbaka dragit demokratiens
rätta konsekvenser genom att införa en mönstergill, delvis oöverträffat hög folkbildning. Endast om man i Sverige är beredd att
offra den allmänna rösträtten, den enskilde medborgarens rättskapacitet och likheten inför lagen, kan man våga att med ett tole- 171
Medborgarbildning och demokrati
rant småleende avfärda bristerna i medborgarbildningen. Vill
man däremot bevara dem, är det hög tid att sörja för att »educate
our masters» i fråga om det område, där deras herravälde skall
utövas.
Naturligtvis är skolundervisning icke den enda väg, på vilken
man kan uppmuntra samhällelig anda och ett samhälleligt intresse.
Tvärtom, allra bäst vore naturligtvis om valmännen frivilligt och
utan särskild kostnad för statsverket skaffade sig de nödvändiga
förutsättningarna för rösträttens begagnande; i pressens och radions tidevarv äro medborgarnas möjligheter att utan större besvär skaffa sig folkbildning synnerligen stora. Det vill dock synas,
som om man icke borde göra sig alltför stora förväntningar i det
avseendet. När det är möjligt att vinna spridning för sådana vallögner som att en borgerlig majoritet skulle betyda folkpensionernas avskaffande, eller när en konservativ väljare kan gå fram till
rösturnan i den förvissningen, att socialdemokratiens seger skulle
betyda tsarväldets införande i Sverige, då är det ganska illa ställt
med den balans i den politiska opinionsbildningen, som ansetts utgöra det säkraste värnet mot diktaturrörelserna. En ung flicka i
tjugoårsåldern med normalskolekompetens, som föreställer sig att
stadsfullmäktige utses av rådstuvurätten, har lika små möjligheter
för ett klokt begagnande av den kommunala rösträtten som den
jämnårige yngling, som saknar allt begrepp om skillnaden mellan
arbetarekommun och borgerlig kommun. Huruvida det medför
några större praktiska olägenheter om man föreställer sig att
»kommunisterna indelas i Sillenare, Lindholmare och Furugårdare» må lämnas därhän; i varje fall tyder det knappast på någon
mera djupgående kännedom om det nutida svenska partiväsendets
karaktär. Likaledes torde det vara önskligt åtminstone för den
som har sin verksamhet på landsbygden att veta vad som menas
med en nämndeman; ja, man skulle kanske rentav kunna tycka,
att de som lyda under en häradsrätts domvärjo borde ha reda på
att dess utslag icke normalt fällas genom majoritetsbeslut i nämnden. (Exemplen här och i det följande äro hämtade från valrörelsen
eller undervisning i högre undervisningsanstalter för snart röstberättigad ungdom med mer eller mindre grundlig skolbildning.)
Men den farliga okunnigheten gäller icke blott själva samhällsorganisationens beskaffenhet. Vad skulle upphovsmännen till den
nya giftermålsbalken säga, om de träffade samman med den giftasvuxna unga dam, som föreställde sig de ekonomiska rättsförhållan- 172
Medborgarbildning och demokrati
dena inom äktenskapet så, att hustrun fritt disponerade över sin
enskilda förmögenhet och inkomst, men mannen ensam vore skyldig att försörja familjen~ Reglerna om godtrosförvärv ha
snart hundraårig hemul i svensk rättspraxis, men likafullt hysa
många svenska medborgare den föreställningen, att de utan ersättning kunna återtaga sin förlorade egendom av vem som helst som
råkat få den i sina händer. Och en dyrköpt erfarenhet har visat
oss, att ganska få av dem som väljas till smärre revisorsuppdrag
ha ens de mest elementära kunskaper i bokföring eller äro i stånd
att fatta innebörden av en balansräkning.
Det bör särskilt understrykas, att okunnigheten i dessa avseenden ingalunda alltid är minst bland dem som eljest stå på en
relativt hög bildningsnivå. För några år sedan klagades det allmänt över att juris kandidater, som i samband med sin förvärvsverksamhet fingo sig en eller annan förtroendepost anförtrodd,
ofta voro ur stånd att sitta som ordförande och att leda ens de
enklaste förhandlingar, och man stöter ej sällan på graduerade
humanister eller naturvetare, som äro helt renons på både intresse
och kunskaper, när det gäller sociala problem. Sådant är alldeles
särskilt farligt, eftersom det här gäller människor, av vilka menige man väntar sig stöd och hjälp på dessa områden.
I själva verket är undervisningen i samhälleliga spörsmål också
åtminstone på papperet mindre styvmoderligt behandlad inom
folkundervisningen än i de högre skolformerna. Åmnet medborgarkunskap (som dock innefattar åtskilligt annat än samhällslära) intar i den allmänna fortsättningsskolan en framskjuten
plats, och även på yrkeslinjen har det fått sig ett visst utrymme
anvisat. Detta utesluter dock icke, att behovet av vidgade kunskaper och än större möjligheter att erhålla dylika är stort även för
dem, som blott genomgått folkskola och fortsättningsskola. Icke
minst bland den vakna ungdomen själv önskar man sig gärna
ändamålsenliga kurser i tjuguårsåldern, då mognaden och kanske
också ambitionen är större än under skolåren. sedan försvaret
åter blivit en allmän nationell tillgång, funnes det kanske större
utsikter än tidigare att i någon form realisera den gamla fälthögskoletanken, d. v. s. förenandet av den medborgerliga värnplikten
med en fördjupad medborgarundervisning. Folkundervisningen
och därmed sammanhängande frågor skola dock här ej närmare
dryftas.
Man får gå tillläroverken och flickskolorna för att finna de verk- 173
Medborgarbildning och demokrati
ligt svåra missförhållandena. Här åker samhällsläran fortfarande snålskjuts med den historieundervisning, på vilken överhuvud taget alltid lassas det man icke kan finna någon annan
plats för. I läroplanen för gymnasiet heter det mycket vackert,
att undervisning skall meddelas rörande ))det nutida samhällets
sociala byggnad, social lagstiftning, viktigare sociala rörelser
och organisationsformer (arbetarrörelsen, kooperationen, kvinnoemancipationen, nykterhetsrörelsen), Sveriges statsförfattning och
förvaltning)) samt ))några av det ekonomiska livets viktigare företeelser». Men alldeles oavsett att ej heller detta är tillräckligt,
eftersom t. ex. praktiskt taget hela rättsväsendet lämnats åsido, lå-
ter det sig lättare tänkas än beslutas, vilka resultat som kunna
uppnås i denna undervisning, när den är förlagd helt och hållet
till det sista skolåret, varunder man dessutom skall hinna med
svensk och allmän historia efter 1848 samt repetition av hela kursen i nyare tidens historia. I realskolan och flickskolan är utrymmet dessutom ännu knappare tillmätt.
Tillfredsställande för det demokratiska statsskickets minimikrav
blir denna undervisning aldrig, förrän den över hela linjen brutits ut till ett självständigt ämne. Det är visst och sant att intresset för samhälleliga spörsmål under hela skoltiden måste drypasin försiktigt, som en långsamt verkande medicin. Men dessutom
måste ges en tillräckligt fyllig och koncentrerad kurs, lämpligen
förlagd till de två sista klasserna i varje skolform. Skulle därigenom den olyckan inträffa, att en eller annan finge genomgå den
två gånger på olika stadier, finge man försöka bära den saken med
ett visst jämnmod. Endast då får man garantier för att icke saken
klaras undan med ett hastverk, liksom det även annars blir snart
sagt omöjligt att av lärarna fordra den utbildning i ämnet, som
är nödvändig för att deras undervisning skall kunna bli fruktbärande.
Vad skall då samhällsläran omfatta~ Först och främst måste
den anknytas till de politiska, sociala och rättsliga företeelser, med
vilka en normal svensk medborgare kommer i beröring. Det skall
åligga skolan att ge honom tillräckliga förkunskaper för att kunna
bilda sig en egen mening i de grundläggande stridsfrågorna, att
läsa en tidning med kritik och att utöva sin rösträtt med omdöme.
Vidare måste tillses, att han icke är alldeles bortkommen i sådant
som gäller hans egen och hans familjs rättsliga och ekonomiska
ställning. Man kan utgå från någon av de läroböcker, som finnas
174
Medborgarbildning och demokrati
redan nu– t. ex. Herlitz: Svensk samhällslära, som särskilt i sin
sista upplaga innehåller ett inom tillgängligt utrymme ovanligt
väl avvägt kunskapsmått. Man tvingas visserligen genast till det
konstaterandet, att vad som här ges är ett minimum av vad en
student bör ha reda på. Likafullt är det obestridligt, att brist på
användbara läroböcker icke kan lägga några avgörande hinder i
vägen; och skulle ämnet få sig större utrymme anvisat, bleve det
säkerligen ej heller svårt att verkställa de omarbetningar som
kunde befinnas erforderliga.
Utom statskunskap i inskränkt mening, d. v. s. kännedom om
Sveriges statsskick och förvaltning, bör undervisningen i samhällslära sålunda främst avse att skapa kännedom om det svenska samhällets faktiska organisation. Ekonomisk teori får man sannolikt
vara rätt sparsam med, åtminstone så länge en fast och allmänt
antagen doktrin på detta område saknas. Däremot kan man fordra
att en svensk medborgare – även om han eller hon icke läst det
differentierade gymnasiets kurs i geografi – skall veta ungefär hur
stor del av vår befolkning som sysselsättes i var och en av de större
näringarna; vilka som äro våra viktigaste export- och importvaror;
med vilka länder vi främst stå i handelsförbindelse, och vilka varor
dessa förbindelser främst omfatta; vilka företag inom olika områden som främst äro av betydelse för svenskt näringsliv; grunddragen av företagens organisation; samt ej minst inkomst- och förmögenhetsfördelningens allmänna karaktär i Sverige, gärna under
någon jämförelse med andra viktigare länder. Fackföreningsrörelsens, kooperationens och jordbruksorganisationernas omfattning
och ej minst deras byggnad hör också till de saker som var och
en måste känna till. Av praktiska färdigheter på detta område
torde förmågan att författa en självdeklaration icke vara den
minst betydelsefulla, och eftersom praktiskt taget alla svenskar
·äro revisorer eller revisorssuppleanter i någon sammanslutning,
borde helst vissa elementa av bokföringskonsten inläggas redan
på det lägsta stadiet. Vad en indexberäkning vill säga, torde även
höra till det som icke kan förbigås, och grunddragen av befolkningsläran måste man åtminstone på gymnasiet hinna beröra.
Av rättskunskapen må nämnas sådana saker som de allmänna reglerna rörande avtal, deras giltighet och rättsverkningar, godtrosförvärv, föreskrifterna för förvaltningen av omhänderhavda medel, de ekonomiska förhållandena mellan äkta makar, reglerna för
arv- och testamente samt domstolsväsendets organisation. Om
175
Medborgarbildning och demokrati
överläggningar och beslut bör var och en veta tillräckligt för att
kunna aktivt deltaga i ett föreningssammanträde utan att blamera sig; av dem som ha högre skolbildning bör även fordras förmåga att leda förhandlingar och ställa en proposition. Om den
kommunala organisationen och framför allt kommunernas uppgifter bör det även åligga skolan att meddela undervisning, liksom även själva undervisningsväsendets byggnad såvitt möjligt
bör behandlas. En översiktlig redogörelse för de politiska partierna, deras program och röstetal (gärna utarbetad av dem själva)
samt, helst, också ett icke alltför ytligt studium av den moderna
pressen och nyhetsförmedlingen torde fullständiga önskelistan.
Måhända förefalla dessa anspråk överdrivna, särskilt för dem
som med en viss ängslan se mångläseriets utbredning i skolorna.
Åtskilligt finnes visserligen på papperet även i de nuvarande skolkurserna (särskilt geografi). Det skall också villigt erkännas, att
förvärvarrdet av dessa kunskaper komme att kräva rätt mycket
arbete och tid av både lärare och elever. Men det är nu en gång
så, att man icke får någonting gratis, och vill man ha ett demokratiskt statsskick i ordets egentliga mening, så får man vackert
betala vad det kostar. Därtill kommer, att ungdom alltid har förunderligt lätt att lära sig sådant som väcker dess intresse. Och är
det så, att folkstyrelsens grundsatser verkligen äro fast rotade hos
folket, att det sätter tillräckligt stort värde på sin frihet för att
vilja offra något för den, då kommer icke detta skolämne att kännas betungande. Ett och annat tyder på att så är fallet, bl. a. en
enquete, som en huvudstadstidning för några år sedan anordnade
bland äldre gymnasister, och där just kravet på ordentlig och
grundlig undervisning i dessa stycken hörde till de oftast återkommande.
En höjning av den politiska bildningen i landet är emellertid
icke blott en fråga om undervisningens inriktning och omfattning. Skolan eller skolorna kunna göra mycket – och vad de
högre skolorna beträffar avsevärt mycket mer än hittills- men de
kunna icke göra allt. Mycket hänger på den egna viljan hos medborgaren att följa sin tid, lära känna sitt land och sitt folk, kort
sagt fördjupa sin förståelse av utvecklingen och därigenom lägga
grunden till en egen verksalp insats i samhällsarbetet. De s. k. bildade klasserna kunna visserligen skylla sin alltför ofta förekomma:P-de desorientering på bristfällig undervisning och specialise- 176
Medborgarbildning och demokrati
ringens tvång, men de kunna icke fritas från anmärkningen att
alltför ofta ha låtit stor likgiltighet komma sig till last. En »Överklass», som ginge upp i att göra fina affärer eller åtnöjer sig med
notarietjänst åt politikerna eller att sköta sjukdomar och förrätta
begravningar eller finner sig fullt tillfreds med att indolent estetisera eller botanisera, medan »folkets män» ha hand om statsrodret,
kan sägas ha underskrivit sin egen bankruttförklaring. Det är
mycket typiskt för rollfördelningen mellan klasserna eller åtminstone ganska betecknande för den högre bildningens dagsvärde,
att ingen av våra fem senaste statsministrar haft någon akademisk utbildning. Därmed är givetvis intet nedsättande sagt om den
kvalitet, som dessa fem representerat. Ej heller avses därmed att
på något sätt vilja förklena det folkliga inslaget i våra dagars
svenska politik. Tvärtom: styrkan i svensk folkstyrelse ligger obestridligen däri, att den är verkligt folklig och ej genom några exklusiva bildningskrav utestänger från inflytande begåvade och framstående personligheter direkt ur folkets mitt. Men demokratien
fordrar allas medverkan och allas ansträngningar, icke minst deras, som staten själv genom sina läroverk och högskolor påkostat
en högre utbildning och alltså utrustat med särskilda förutsättningar att fylla en viktig funktion i samhällsarbetet. Ju mera
dessa bildningens »privilegierade» på grund av självtillräcklighetskänslor eller bekvämlighet eller av andra skäl undandra sig
att förvärva de i våra dagar mer än tidigare nödvändiga medborgerliga insikterna, desto sannolikare blir det att starkare viljor
och målmedvetnare krafter bli allena bestämmande i samhället.
Eftersom vi icke identifiera de s. k. bildade klasserna med nå-
gon viss partiåskådning, finna vi deras förbättrade medborgerliga
utbildning icke vara någon partifråga utan tvärtom ett allmänt
samhällsintresse. Den politiska selektionen skulle endast kunna
vinna på att de begåvningar, för vilka våra högre skolformer äro
avsedda, genom undervisningens läggning närmas i stället för att
fjärmas folkstyrelsen och de uppgifter, denna kan avfordra envar
medborgare. Men selektionen är också en fråga om individuellt
underbyggnadsarbete och ansvar. Den som anser sig för god att
syssla med sitt samhälles allmänna problem har fråndömt sig själv
all talan; den som utan kunskaper och utan vilja att skaffa sig
dessa vill göra sig bred dömes och utdömes av andra.
177
……..