Finland och pundkursen
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FINLAND
OCH PUNDKURSEN
Av bankdirektör R. VON FIEANDT, Helsingfors
I ANSLUTNING till den i Sverige pågående diskussionen i
valutafrågan har Svensk Tidskrift anhållit om en redogörelse för
huru vi i Finland se på frågan. De i Sverige anförda skälen både
för och emot en sänkning kunna i allt väsentligt åberopas också
hos oss. J ag skall därför mindre uppehålla mig vid dem och i
stället försöka giva en kort bild av de för Finland speciella omständigheter, som år 1931 vållade att pundet hos oss måste fixeras icke obetydligt högre än i Sverige, samt en antydan om de
synpunkter som nu av den allmänna opinionen anses i betraktande
av förhållandena hos oss tala för resp. mot en förändring av
kursen.
Efter världskriget hade vår valuta sjunkit till mindre än en
sjundedel av sitt tidigare guldvärde. Då det gällde att under de
följande åren verkställa betydande nya investeringar betingade
dels av självständigheten och dels av en på grund av den ryska
marknadens försvinnande nödvändig omställning och i samband
därmed skeende förstoring av vår industriproduktion, blev behovet av penningmedel såväl härför som för näringslivets ökade
behov av rörelsemedel betydligt större än tillgången. Detta resulterade, trots att både staten och vissa penninginrättningar upptogo utländska obligationslån, uti en mycket hög räntenivå. storbankernas depositionsränta höll sig långa perioder på 7% – i
mindre banker var den ännu högre – och räntan å utlåningen
med undantag av varuväxlar översteg 10 %. För så förstklassiga
säkerheter som goda fastighetsinteckningar var 11 a 12 % ingenting ovanligt.
Detta sakförhållande åstadkom en strävan närmast hos exportindustrin att i viss mån finansiera sig med utländska, korta krediter. Teoretiskt var konstruktionen den att ett sågföretag, som under vintern och våren icke hade någon export, under sagda tid
178
Finland och pundkursen
upptog förskott på sommarens och höstens skeppningar. Då räntan på dessa utländska krediter var ungefär hälften av vad man
nödgades erlägga i Finland, förefanns en rätt allmän strävan hos
våra exportörer att få en så stor del av sina krediter som möjligt
i utlandet, synnerligast som man såsom ett skäl för att få använda
dessa billigare krediter kunde anföra svårigheten att på den internationella marknaden konkurrera med motsvarande utländska,
billigare finansierade industrier. I praktiken stego dessa förskott
för många firmor till större belopp än de med skeppningsvalutorna
kunde återbetala och förvandlades sålunda till rätt frusna krediter. Men därutöver förekom det att exportörer, vilkas utförsel på-
gick kontinuerligt, hemmamarknadsindustrier, fastighetsägare
och andra i syfte att få sin räntebörda lättad upptogo kort kredit
utomlands.
Följande siffror giva en bild av storleken av ifrågavarande krediter sedan 1927. För fullständighetens skull angivas också motsvarande korta tillgodohavanden. Uppställningen går händelserna något i förväg genom att angiva utvecklingen t. o. m. senaste år.
Kortfristiga
Ar skulder fordringar
milj. mk milj. mk
1927 ………. 3,580 1,900
1928 ………. 4,140 1,250
1929 •••••••• o. 4,280 1,180
1930 ………. 3,560 1,400
1931 ………. 2,200 1,100
1932 ………. 1,570 880
1933 ………. 1,830 1,880
193~ ………. 1,500 2,450
1935 ………. 1,420 2,120
1936 ………. 1,550 2,450
Saldo
milj. mk
-1,680
-2,890
-3,100
-2,160
-1,100
690
+ 50
+ 950
+ 600
+ 900
Den begynnande återbetalningen av dessa korta krediter år
1930 sammanföll till tiden med en ändring i vår handelsbalans,
som under slutet av senaste decennium hade varit passiv, men år
1930 balanserade och från och med 1931 visade en stark aktiv
tendens.
Prisläget i landet i början av detta decennium belyses av att
partiprisindex för hemmamarknadsvaror i mediet av 1931 hade
sjunkit till 80, att därav lantbruksprodukter nedgått till knappa
70 och att levnadskostnaderna stodo på 85, allt med 1926 såsom
179
— –~——
R. von Fieandt
bas. Dessa uttryck för världsdeflationen satte sina spår också i
form av ökade växelprotester och konkurser samt en viss social
oro, s. k. »kristidsrörelse», som dock icke kom till uttryck annat
än i några lätt räknade undantagsfall, närmast bland jordbrukarbefolkningen.
Under dessa förhållanden frångicks guldmyntfoten, först av
England, och dess exempel följdes kort därpå av de fyra nordiska
länderna. Vår förhoppning var då att kunna hålla den gamla
pundkursen, men tyvärr blev detta icke möjligt. Till en del kan
detta hava berott på att vårt samhälle hade svårt att uthärda ett
fortsättande av deflationens tryck trots att prisfallet hos oss varit
mindre än t. ex. i England och Sverige, att prisnivån i Finland
absolut taget var lägre än i de flesta andra länder och trots att
omsvängningen i vår handelsbalans inträffat redan år 1930. Men
den huvudsakliga orsaken till att vi voro tvungna att nedskära
vår valuta i högre grad än både Sverige och Norge berodde uppenbarligen på den svaghet, som vållades av vår stora korta skuldsättning till utlandet. I mindre grad blevo dessa krediter må-
hända uppsagda, men huvuddelen betalades frivilligt, emedan vederbörande gäldenärer icke hyste förtroende till vår valutas framtid, utan önskade likvidera sina skulder i utländsk valuta av fruktan att dessa ytterligare skulle stiga. De starka återbetalningarna
de kritiska åren 1931-1932 framgå av tabellen här ovan och
kommo i praktiken till synes i form av – trots det betydande
exportöverskottet – bristande tillgång på valuta. Efter den 12
oktober 1931, då Finlands Bank frångick guldmyntfoten och återgick till den gamla pundkursen 193, visade det sig snart att efterfrågan på valutor icke kunde tillfredsställas. Följden härav blev
uppkomsten av en »svart börs» med betydligt högre kurser än
bankernas »nominella» noteringar, och då vi i december samma år
övergingo till det i dåvarande läge enda möjliga förfarandet, att
låta valutakurserna bestämmas av tillgång och efterfrågan, visade det sig att pundkursen efter diverse fluktuationer sökte sig
i början av 1933 till den nuvarande nivån 227, varest den sedan
dess legat.
Sedan det ekonomiska läget hos oss, säkerligen dock till en vä-
sentlig del tack vare den förhöjda och dessutom stabila pundkursen, förbättrats, har frågan om dess sänkning ofta varit under
diskussion. Då den först kom upp hösten 1933 kunde den med skäl
avvisas bl. a. med hänsyn till det osäkra läget ute i världen, så-
180
Finland och pundkursen
som t. ex. möjligheten av en stark depreciering av dollarn, och
vår ännu då rätt svaga ställning- de senaste årens gynnsamma
utveckling var man då ej berättigad att räkna med. Senare har
man i allmänhet avvisat tanken på en stegring av den finska valutan med hänvisning till att vi hittills haft endast fördelar och
veterligen inga nackdelar av densamma och att det ej kunde betraktas såsom givet att större prisstegring skulle inträda i England. Dock har man icke bestritt att en situation kunde uppstå
som betingade en ändrad ståndpunkt, varvid man allmänt varit
ense om att ett gemensamt förfarande med Sverige borde
iakttagas.
Också vid de diskussioner som under de senaste veckorna ägt
rum har man i allmänhet varit mot en förändring av valutakurserna. Detta beror kanske delvis på känslosynpunkter: den nuvarande generationen i Finland har varit med om så många kastningar i valutorna under krigstiden, under åren närmast efter kriget och under åren 1931-1932 att man redan därför har obehag
vid tanken på nya valutarubbningar. Psykologiskt verkar också
på allmänheten den omständigheten att såsom varje medborgare
kan finna landet mer än någonsin förut prospererat under den
period, som kännetecknats av den höga pundkursen.
Såsom huvudskäl till förmån för en förändring har liksom i
Sverige anförts att pristendensen i England numera visar oroväckande symptom. Häremot har det dock gjorts gällande att en
långvarig erfarenhet visar att England plägat kunna sköta sin
ekonomiska politik och att vi här i Norden icke hava någon anledning att förutsätta att denna gång något undantag härifrån skulle
äga rum. Å andra sidan kan man icke värja sig för den känslan,
att den engelska prisstegringen i viss mån ser hotande ut, stärkt
som den är av rustningsutgifterna, statens intresse av låga räntor och möjligheterna att med det devalverade guldet som bas öka
sedelutgivningen.
Finland har självfallet ett särskilt intresse av att undvika en
prisstegring. Dels har den nuvarande generationen av sparare
redan en gång sett köpkraften hos sitt kapital nedgå till en tiondedel och dels är marginalen mellan inkomster och utgifter också
med nuvarande prisnivå hos viktiga samhällslager såsom tjänstemannakåren mindre än den torde vara i Sverige och medger sä-
kerligen ingen nämnvärd utgiftsstegring. Men å andra sidan hava
vi den erfarenheten att en förändring av importprisen beroende
181
R. von Fieandt
antingen på prisstegring utomlands eller förhöjda valutakurser
endast i oväntat ringa grad och långsamt påverkar prisnivån
inom landet i dess helhet. Sålunda stod vår partiprisindex från
1932 till mediet av senaste år oberoende av alla fluktuationer
utomlands praktiskt taget oförändrad på 90. Belysande för det
ovan sagda är också följande tabell, som anger prisstegringen hos
oss under de senaste tolv månaderna och som visar att under en
period, då importprisen starkt stigit, endast en mindre stegring
ägt rum i partiprisen och att blott en obetydlig förhöjning av detaljpriser och levnadskostnader förekommit.
Prisnit,åernas förändring under senaste 12 månader.
1936
Importpriserna, cif . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87
Partipriserna för inh. marknad . . . .. . . . 90
Detaljpriser för konsum. varor . . . . . . 107,6
Totala levnadskostnaderna . . . . . . . .. . . . 100
1937
103
98
110,9
102
Ökning, ~;.
18,4 (jan.)
8,o
3,1
2,0
)}
(febr.)
(jan.)
Ehuru det således är sannolikt att en prisstegring utomlands
icke i så hög grad som man vore böjd att tro skulle påverka prisnivån och särskilt levnadskostnaderna i Finland, är det å andra
sidan klart att det ligger i det allmännas intresse att motverka
jämväl en mindre stegring. Detta kan i viss mån ske t. ex. genom
tullsänkningar. Härvid bör observeras att våra finanstullar i betydligt högre grad än vad fallet är i Sverige betunga konsumenterna. Ar 1931 utgjorde sålunda importtullen, varav finanstullarna representera den största delen, icke mindre än 33,3 % av
hela importens värde. Denna siffra nedgick 1936 till 25,9 %, delvis
beroende på att index för importprisen steg från 634 till 696, men
också delvis på grund av företagna tullsänkningar.
Förhållandena hos oss måste fortfarande i stort sett betraktas
såsom sunda. En viss betänklighet väcker börsindex för industriaktier, som ännu i december 1935 låg på 210, men ett år senare
stigit till 302 och den 3 innevarande mars till 362. Till en del kan
stegringen dock hänföras till räntenivåns nedgång. Men t. ex~
byggnadsverksamheten i städerna, som hos oss under högkonjunkturer plägar starkt ökas, har icke nu överskridit det normala.
Och den ovan antydda stegringen av prisnivån hänför sig främst
till vissa konjunkturkänsliga artiklar: spannmål, metallvaror och
trävaror.
182
Finland och pundkursen
Läget synes för n~irvarande vara sådant, att allvarliga skäl
kunna anföras för en Eänkning av pundkursen, men att å andra
sidan så goda skäl åtminstone än så länge förefinnas för en motsatt åsikt, att man väl förstår, att de som hava ansvaret för vårt
lands valutapolitik icke ansett sig böra utsätta oss för de delvis
oberäkneliga påföljderna av en förhöjning av finska markens
sedan fyra år stabila kurs. Den allmänna opinionen hos oss kan
sägas vara tillfreds med den av Finlands Bank förda valutapolitiken, som innebär formellt ett samgående med Sverige och i sak
detsamma, som det på auktoritativt håll därstädes fattade beslutet, att »någon ändring av pundkursen icke överväges vare sig
omedelbart eller under den framtid, som nu kan överblickas».
183
OCH PUNDKURSEN
Av bankdirektör R. VON FIEANDT, Helsingfors
I ANSLUTNING till den i Sverige pågående diskussionen i
valutafrågan har Svensk Tidskrift anhållit om en redogörelse för
huru vi i Finland se på frågan. De i Sverige anförda skälen både
för och emot en sänkning kunna i allt väsentligt åberopas också
hos oss. J ag skall därför mindre uppehålla mig vid dem och i
stället försöka giva en kort bild av de för Finland speciella omständigheter, som år 1931 vållade att pundet hos oss måste fixeras icke obetydligt högre än i Sverige, samt en antydan om de
synpunkter som nu av den allmänna opinionen anses i betraktande
av förhållandena hos oss tala för resp. mot en förändring av
kursen.
Efter världskriget hade vår valuta sjunkit till mindre än en
sjundedel av sitt tidigare guldvärde. Då det gällde att under de
följande åren verkställa betydande nya investeringar betingade
dels av självständigheten och dels av en på grund av den ryska
marknadens försvinnande nödvändig omställning och i samband
därmed skeende förstoring av vår industriproduktion, blev behovet av penningmedel såväl härför som för näringslivets ökade
behov av rörelsemedel betydligt större än tillgången. Detta resulterade, trots att både staten och vissa penninginrättningar upptogo utländska obligationslån, uti en mycket hög räntenivå. storbankernas depositionsränta höll sig långa perioder på 7% – i
mindre banker var den ännu högre – och räntan å utlåningen
med undantag av varuväxlar översteg 10 %. För så förstklassiga
säkerheter som goda fastighetsinteckningar var 11 a 12 % ingenting ovanligt.
Detta sakförhållande åstadkom en strävan närmast hos exportindustrin att i viss mån finansiera sig med utländska, korta krediter. Teoretiskt var konstruktionen den att ett sågföretag, som under vintern och våren icke hade någon export, under sagda tid
178
Finland och pundkursen
upptog förskott på sommarens och höstens skeppningar. Då räntan på dessa utländska krediter var ungefär hälften av vad man
nödgades erlägga i Finland, förefanns en rätt allmän strävan hos
våra exportörer att få en så stor del av sina krediter som möjligt
i utlandet, synnerligast som man såsom ett skäl för att få använda
dessa billigare krediter kunde anföra svårigheten att på den internationella marknaden konkurrera med motsvarande utländska,
billigare finansierade industrier. I praktiken stego dessa förskott
för många firmor till större belopp än de med skeppningsvalutorna
kunde återbetala och förvandlades sålunda till rätt frusna krediter. Men därutöver förekom det att exportörer, vilkas utförsel på-
gick kontinuerligt, hemmamarknadsindustrier, fastighetsägare
och andra i syfte att få sin räntebörda lättad upptogo kort kredit
utomlands.
Följande siffror giva en bild av storleken av ifrågavarande krediter sedan 1927. För fullständighetens skull angivas också motsvarande korta tillgodohavanden. Uppställningen går händelserna något i förväg genom att angiva utvecklingen t. o. m. senaste år.
Kortfristiga
Ar skulder fordringar
milj. mk milj. mk
1927 ………. 3,580 1,900
1928 ………. 4,140 1,250
1929 •••••••• o. 4,280 1,180
1930 ………. 3,560 1,400
1931 ………. 2,200 1,100
1932 ………. 1,570 880
1933 ………. 1,830 1,880
193~ ………. 1,500 2,450
1935 ………. 1,420 2,120
1936 ………. 1,550 2,450
Saldo
milj. mk
-1,680
-2,890
-3,100
-2,160
-1,100
690
+ 50
+ 950
+ 600
+ 900
Den begynnande återbetalningen av dessa korta krediter år
1930 sammanföll till tiden med en ändring i vår handelsbalans,
som under slutet av senaste decennium hade varit passiv, men år
1930 balanserade och från och med 1931 visade en stark aktiv
tendens.
Prisläget i landet i början av detta decennium belyses av att
partiprisindex för hemmamarknadsvaror i mediet av 1931 hade
sjunkit till 80, att därav lantbruksprodukter nedgått till knappa
70 och att levnadskostnaderna stodo på 85, allt med 1926 såsom
179
— –~——
R. von Fieandt
bas. Dessa uttryck för världsdeflationen satte sina spår också i
form av ökade växelprotester och konkurser samt en viss social
oro, s. k. »kristidsrörelse», som dock icke kom till uttryck annat
än i några lätt räknade undantagsfall, närmast bland jordbrukarbefolkningen.
Under dessa förhållanden frångicks guldmyntfoten, först av
England, och dess exempel följdes kort därpå av de fyra nordiska
länderna. Vår förhoppning var då att kunna hålla den gamla
pundkursen, men tyvärr blev detta icke möjligt. Till en del kan
detta hava berott på att vårt samhälle hade svårt att uthärda ett
fortsättande av deflationens tryck trots att prisfallet hos oss varit
mindre än t. ex. i England och Sverige, att prisnivån i Finland
absolut taget var lägre än i de flesta andra länder och trots att
omsvängningen i vår handelsbalans inträffat redan år 1930. Men
den huvudsakliga orsaken till att vi voro tvungna att nedskära
vår valuta i högre grad än både Sverige och Norge berodde uppenbarligen på den svaghet, som vållades av vår stora korta skuldsättning till utlandet. I mindre grad blevo dessa krediter må-
hända uppsagda, men huvuddelen betalades frivilligt, emedan vederbörande gäldenärer icke hyste förtroende till vår valutas framtid, utan önskade likvidera sina skulder i utländsk valuta av fruktan att dessa ytterligare skulle stiga. De starka återbetalningarna
de kritiska åren 1931-1932 framgå av tabellen här ovan och
kommo i praktiken till synes i form av – trots det betydande
exportöverskottet – bristande tillgång på valuta. Efter den 12
oktober 1931, då Finlands Bank frångick guldmyntfoten och återgick till den gamla pundkursen 193, visade det sig snart att efterfrågan på valutor icke kunde tillfredsställas. Följden härav blev
uppkomsten av en »svart börs» med betydligt högre kurser än
bankernas »nominella» noteringar, och då vi i december samma år
övergingo till det i dåvarande läge enda möjliga förfarandet, att
låta valutakurserna bestämmas av tillgång och efterfrågan, visade det sig att pundkursen efter diverse fluktuationer sökte sig
i början av 1933 till den nuvarande nivån 227, varest den sedan
dess legat.
Sedan det ekonomiska läget hos oss, säkerligen dock till en vä-
sentlig del tack vare den förhöjda och dessutom stabila pundkursen, förbättrats, har frågan om dess sänkning ofta varit under
diskussion. Då den först kom upp hösten 1933 kunde den med skäl
avvisas bl. a. med hänsyn till det osäkra läget ute i världen, så-
180
Finland och pundkursen
som t. ex. möjligheten av en stark depreciering av dollarn, och
vår ännu då rätt svaga ställning- de senaste årens gynnsamma
utveckling var man då ej berättigad att räkna med. Senare har
man i allmänhet avvisat tanken på en stegring av den finska valutan med hänvisning till att vi hittills haft endast fördelar och
veterligen inga nackdelar av densamma och att det ej kunde betraktas såsom givet att större prisstegring skulle inträda i England. Dock har man icke bestritt att en situation kunde uppstå
som betingade en ändrad ståndpunkt, varvid man allmänt varit
ense om att ett gemensamt förfarande med Sverige borde
iakttagas.
Också vid de diskussioner som under de senaste veckorna ägt
rum har man i allmänhet varit mot en förändring av valutakurserna. Detta beror kanske delvis på känslosynpunkter: den nuvarande generationen i Finland har varit med om så många kastningar i valutorna under krigstiden, under åren närmast efter kriget och under åren 1931-1932 att man redan därför har obehag
vid tanken på nya valutarubbningar. Psykologiskt verkar också
på allmänheten den omständigheten att såsom varje medborgare
kan finna landet mer än någonsin förut prospererat under den
period, som kännetecknats av den höga pundkursen.
Såsom huvudskäl till förmån för en förändring har liksom i
Sverige anförts att pristendensen i England numera visar oroväckande symptom. Häremot har det dock gjorts gällande att en
långvarig erfarenhet visar att England plägat kunna sköta sin
ekonomiska politik och att vi här i Norden icke hava någon anledning att förutsätta att denna gång något undantag härifrån skulle
äga rum. Å andra sidan kan man icke värja sig för den känslan,
att den engelska prisstegringen i viss mån ser hotande ut, stärkt
som den är av rustningsutgifterna, statens intresse av låga räntor och möjligheterna att med det devalverade guldet som bas öka
sedelutgivningen.
Finland har självfallet ett särskilt intresse av att undvika en
prisstegring. Dels har den nuvarande generationen av sparare
redan en gång sett köpkraften hos sitt kapital nedgå till en tiondedel och dels är marginalen mellan inkomster och utgifter också
med nuvarande prisnivå hos viktiga samhällslager såsom tjänstemannakåren mindre än den torde vara i Sverige och medger sä-
kerligen ingen nämnvärd utgiftsstegring. Men å andra sidan hava
vi den erfarenheten att en förändring av importprisen beroende
181
R. von Fieandt
antingen på prisstegring utomlands eller förhöjda valutakurser
endast i oväntat ringa grad och långsamt påverkar prisnivån
inom landet i dess helhet. Sålunda stod vår partiprisindex från
1932 till mediet av senaste år oberoende av alla fluktuationer
utomlands praktiskt taget oförändrad på 90. Belysande för det
ovan sagda är också följande tabell, som anger prisstegringen hos
oss under de senaste tolv månaderna och som visar att under en
period, då importprisen starkt stigit, endast en mindre stegring
ägt rum i partiprisen och att blott en obetydlig förhöjning av detaljpriser och levnadskostnader förekommit.
Prisnit,åernas förändring under senaste 12 månader.
1936
Importpriserna, cif . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87
Partipriserna för inh. marknad . . . .. . . . 90
Detaljpriser för konsum. varor . . . . . . 107,6
Totala levnadskostnaderna . . . . . . . .. . . . 100
1937
103
98
110,9
102
Ökning, ~;.
18,4 (jan.)
8,o
3,1
2,0
)}
(febr.)
(jan.)
Ehuru det således är sannolikt att en prisstegring utomlands
icke i så hög grad som man vore böjd att tro skulle påverka prisnivån och särskilt levnadskostnaderna i Finland, är det å andra
sidan klart att det ligger i det allmännas intresse att motverka
jämväl en mindre stegring. Detta kan i viss mån ske t. ex. genom
tullsänkningar. Härvid bör observeras att våra finanstullar i betydligt högre grad än vad fallet är i Sverige betunga konsumenterna. Ar 1931 utgjorde sålunda importtullen, varav finanstullarna representera den största delen, icke mindre än 33,3 % av
hela importens värde. Denna siffra nedgick 1936 till 25,9 %, delvis
beroende på att index för importprisen steg från 634 till 696, men
också delvis på grund av företagna tullsänkningar.
Förhållandena hos oss måste fortfarande i stort sett betraktas
såsom sunda. En viss betänklighet väcker börsindex för industriaktier, som ännu i december 1935 låg på 210, men ett år senare
stigit till 302 och den 3 innevarande mars till 362. Till en del kan
stegringen dock hänföras till räntenivåns nedgång. Men t. ex~
byggnadsverksamheten i städerna, som hos oss under högkonjunkturer plägar starkt ökas, har icke nu överskridit det normala.
Och den ovan antydda stegringen av prisnivån hänför sig främst
till vissa konjunkturkänsliga artiklar: spannmål, metallvaror och
trävaror.
182
Finland och pundkursen
Läget synes för n~irvarande vara sådant, att allvarliga skäl
kunna anföras för en Eänkning av pundkursen, men att å andra
sidan så goda skäl åtminstone än så länge förefinnas för en motsatt åsikt, att man väl förstår, att de som hava ansvaret för vårt
lands valutapolitik icke ansett sig böra utsätta oss för de delvis
oberäkneliga påföljderna av en förhöjning av finska markens
sedan fyra år stabila kurs. Den allmänna opinionen hos oss kan
sägas vara tillfreds med den av Finlands Bank förda valutapolitiken, som innebär formellt ett samgående med Sverige och i sak
detsamma, som det på auktoritativt håll därstädes fattade beslutet, att »någon ändring av pundkursen icke överväges vare sig
omedelbart eller under den framtid, som nu kan överblickas».
183