Danmark och det litterära nobelpriset före 1917

DANMARK OCH DET LITTERÄRA
NOBELPRISET FÖRE 1917
UR OTRYCKTA BREV
Av fil. d:r FREDRIK VETTERLUND, Stockholm
DET blir tjugu år i år sedan det vittra Nobelpriset gick till
Danmark och delades mellan Karl Gjellerup och Henrik Pontop- _pidan. Därmed utmärktes dels en mera spekulativ fantasidiktning,
dels en följd verklighets- och samtidsromaner. Porrtoppidan lever
ännu när detta skrives men Gjellerup är borta.
Emellertid hade man naturligtvis redan före 1917 funderat på
Nobelpriset till danska diktare. Drachmann, Danmarks störste lyriker, levde ju i sju år sedan priset kom till. Honom tänkte man
sig självfallet. Men, som vi här skola se, det blev även en annan,
som särskilt efter Drachmanns död fick en mycket energisk förespråkare i Danmark och dessutom åtnjöt så starka sympatier hos
Svenska akademiens sekreterare, att hans utsikter kanske ingalunda varit dåliga. Ödets tärningar föllo dock annorledes.
Alltså! Mer eller mindre hade tidens danska skönlitteratur alltifrån 1870-talet utvecklat sig i det Brandeska »genombrottets»
tecken både till världsåskådning och estetisk teknik, fastän skiftningarna voro otaliga. Den Oehlenschläger-Heibergska tiden,
»guldåldern», var i det hela förbi. Blott några enstaka diktare av
betydenhet förblevo alldeles oberörda av den mer eller mindre naturalistiska tidsströmningen, som de i stället bekämpade direkt
eller indirekt. Så bland andra den fine lyrikern Kaalund, vars
poetiska tornering med Sophus Schandorph vart berömd – och den
man, varom här blir frågan, dramatikern, lyrikern och versteknikern Ernst v. der Recke. I sin ungdom hade han haft en stor scenframgång med sitt drama från trubadurtiden Bertran de Born,
men under den nya riktningens segertåg genom Danmark trängdes han i skuggan, blev bitter och förgrämd. Ett skådespel som
Det lukkede Land visar i direkt motsats till tidstendenserna hän
på en översinnlig tillvaro liksom den riktiga romantiken. Annars
hade väl icke de helt orätt som funno, att hos Recke det gamla
184
Danmark och det litterära iVobelpriset före 1917
guldåldersdramats blod håller på att stelna i ådrorna fastän han
som verklig poet visserligen också är mer än epigon.
Emellertid, vänner hade han, ingen kanske ivrigare än Dagrnarteaterns ledare professor Riis-Knudsen, som hatade Brandesriktningen och radikalismen och under 1890-talet satte in sin förrnö-
genhet på att hålla uppe en stor klassisk repertoar. De Iitterära
förhållandena i den övriga norden kände han tydligen också, visste
att Svenska akademiens sekreterare C. D. af Wirsen tillfullo delade hans åsikter. När nu Nobelprisen börjat gå i tur och ordning
mellan folken, beslöt han försöka slå ett stort slag för sitt land och
för den samtida danska skald som stod hans hjärta närmast.
Han visste också att en Nobelpriskandidat skall »föreslås» av
hirnplig myndighet, här av någon akademisk lärare inom de estetiska facken. Alltså vände han sig till professorn i litteraturhistoria vid Köpenhamns universitet Julius Paludan och bad honom ställa sig i spetsen för en adress med så många goda namn
som möjligt att inlämna till Svenska akademien. Riis-Knudsen
synes ej ha vetat att detta formellt sett inte behövdes – eller
trodde han på bättre verkan av en sådan adress än av ett enskilt
namn. Man pårninne sig, att professor Paludan, som erhållit sin
professur innan radikalismen kornmit till politisk makt i Danmark,
var ett synnerligen svart får inför det nu härskande partiet eftersom han fått undantränga själve Georg Brandes från dennes annars självklara plats som gamle Hauchs efterträdare; och hans
impopularitet hade naturligtvis brett sig så långt den radikala
ovinionen hade makt och inflytande – och det var sannerligen ej
litet. Paindans svarsbrev till Riis-Knudsen av den 8 maj 1908 har
dicirför ett historiskt intresse, betecknande för en litterär högermans situation i den tidens Danmark, och det torde ej vara ogrannlaga att nu nästan trettio år senare meddela ett stycke av dess
innehåll. Sedan brevskrivaren betygat hur han uppskattade Recke
och beklagade de ekonomiska och personliga kalamiteter som nyligen drabbat honom, fortsätter han:
Skulde det vise sig nogen Mulighed for at redde harn ad den af
Dem angivne Vej, er mit Navn og min Anbefaling naturligvis til
Tjeneste, men jeg tror, at der vil vrere et meget stort, tidspillende og
vanskeligt forberedende Arbejde at gjöre, som jeg hverken vil eller
tör paatage mig. J eg staar fuldkornrnen isoleret og uden Indflydelse
i alle de Kredse, hvor en saadan Forberedelse rnaatte ske, litterrere,
journalistiske, selv politiske, og af mine Universitetscalleger staar
jeg paa Grund af mine Anskaelser de fleste saa fjernt, at et Initiativ
185
14-37167. Svensk Tidskrift 1937.
Fredrik Vetterlund
fra min Side snarere vil skade end gavne Sagen. I den sidste halve
Snes Aar har jeg principiellt trukket mig ud af al Deltagelse i offentligt Liv, fordi jeg vresentlig ser paa Forholdene her hjemme ligesom
Recke eller som Rosenberg i disse Dage har udtalt sig,- kun at, hvad
de vresentlig dömme om det litterrere Publicum, for mig gjrelder Land
og Folk i det hele. Men saa meget tror jeg at skylde min Stilling, at
jeg ikke tager Initiativet i en Sag, hvor jeg let vilde komme til at
staa temmelig ene (kurs. av artikelförfattaren) og hvor der fra svensk
Side rnaaske intet Hensyn vilde blive taget til min Anbefalning –
förste og rnaaske eneste gang jeg overhovedet benyttede min Indstillingsret.
Jeg tror nemlig, at Sagen er langt vanskeligere, end De trenker.
Efter vor Samtale ifjor ang. Drachmann fölte jeg mig for hos dem
af mine Colleger – 2-3 Stykker – som jeg overhovedet taler fortroligt med, og af hvilke jeg kun tör nrevne Steenstrup. Man syntes at
mene, at Recke var gleden saa temmelig ud af den offentlige Revidsthed baade her og isrer i Sverig, hvor Afgörelsen ligger. Han har jo
i senere Aar holdt sig strerkt tilbage, og hans Dramer ere, deres store
poetiske Skjönheder ufortalte, for kölig virkelighedsfjerne til at vinde
något stort Publikum i vore Dage. Men srerligt i vore Dage er det
vanskeligere end nogensinde at opnaa noget, naar man ikke har aura
popularis med sig – har man det, kan man til Gjengreld faa alt, hvad
man peger paa!
Men Riis-Knudsen lät icke detta avskräcka sig. På sensommaren 1908 vände han sig direkt till Svenska akademiens sekreterare
och redogjorde i ett långt brev för situationen i Danmark sådan
han såg den, och för Reckes poetiska förtjänster:
De vil sikkert vrere ret vel kendt med vore literrere Forhold, men
jeg tiltroer dog ingen Udlrending at kende hele Dybden af deres
Usselhed.
Bröderna Brandes och tidningen Politikens redaktör Hörup ha
fullständigt terroriserat det andliga livet i 25 år, men det skamlösaste är högerns egen hållning:
Kortsynetheden og Ligegyldigheden hos den med Urette lovpriste
Estrupske Regering, der fattedes Sans for alt undtagen for Kongemagtens Bevarelse og Kjöbenhavns Befrestning- – gav Brandes et
forholdsvis let Spil. Selve Höirebladenes Kritik var i Hrenderne paa
hele eller halve Medsammensvorne, det Kongelige Theater – – var
fuldkomment i Fjendens Magt, kun Dagmartheatret gjorde under min
Ledelse i otte Aar Front mot Retningen, for hvis srerdeles Had det
var Genstand. Kultusministeriet beherskedes den meste Tid af Folk,
der i Hjertet vare Brandes’ Aands- og Forbundsfreller. Intet under
derfor, at han var istand til at lukke alle Sunde for de Genstridige.
Og en aldrig svigtende Hjrelper fandt han i den Höirepartiets Trolöshed overfor deres Egne, der gjorde dem til passive Tilskuere ved Alt.
186
Danmark och det litterära Nobelpriset före 1917
Visserligen, fortsätter brevskrivaren, ha ett par av de talangfullaste diktarna, Gjellerup och Alfred lpsen, sedan länge brutit
med Brandes. Men blott en enda stor skaldebegåvning har alltifrån början »afviist hans Tilnrermelse» och ställt sig i skarp opposition mot hela riktningen- Ernst v. der Recke. Också har man
lyckats hindra honom ett göra sig gällande, och hans egen stolthet
har försmått sedvanlig reklam. Riis-Knudsen berättar en liten
historia, »betecknande för våra förhållanden». Redan som oppositionsparti hade vänstern lyckats skaffa statsunderstöd åt sina diktare utan att högern invände något. När så även Recke frågat
högermannen Lars Dinesen, om regeringen ej kunde göra något för
honom, fick han det klassiska svaret: Skriv i Morgonbladet (vänsterns huvudorgan före »Politiken») och låt vänstern föreslå Erhögern säger gärna ja.
Recke studsede og sagde: Det er et eget Raad jag faaer af dem,
hvis Sag jeg er tro. Det er mit Raad, svarede Dinesen, og jeg veed
ikke andet.
I parentes sagt: månne Riis-Knudsen tillfullo själv visste, vilket
intryck en dylik berättelse skulle göra just på Wirsen med hans
gränslösa förakt för undfallenhet mot »fienden» och trolöshet mot
sina egna~
»Till heder för de bättre bland vänsterm hade emellertid efter
systemskiftet just en vänsterminister tilldelat Recke ett »Digtergage».
Vidare få vi veta, att man »för några år sedan» verkligen tänkt
föreslå Drachmann till Nobelpris och att Riis-Knudsen själv tänkt
priset delat mellan Drachmann och Recke. Men Drachmann blev
ej föreslagen, kanske därför att hans senare arbeten (menar brevskrivaren) ej stode på höjd med hans tidigare, kanske också till
följd av den beryktade skandal vid rådhusfesten, som blev slutet
på Drachmanns offentliga uppträdande, »hvor Drachmann endte
med at lovprise den danske Kvinde som den der havde den skönneste Bagdel i Verdem.
Ett år senare dog Drachmann, och nu borde alltså Recke vara
den ende möjlige danske kandidaten. Brevskrivaren har därför
vänt sig till professor Paludan – och sänder till Wirsen det brev
från denne, som han mottagit och som här ovan citerats.
De vil af det see hans varme Interesse for Recke, hvem han ved en
eventuel Indstilling tilsiger sin ubetingede Stötte. Men De vil tillige
see den Mangel paa Handlekraft hos Reckes bedste Venner, hvorover
187
Fredrik Vetterlund
denne stadig har kunnet beklage sig, den Raadvillhed der – – – notorisk ikke ville röre sig, om ikke jeg, sköndt en Udenforstaaende,
skaffer Oplysning tilveie. – – Ogsaa maa jeg – til Nobelinstitutets
og det svenske Akademis lEre – tro, at Prof. Paludan tager ganske
feil, naar han som en conditio sine qua non taler om en aura popularis, som skal brere Indstillingen. – – J eg maa tvertimod tro at
Prisen af Giverens Höisind mere er tiltrenkt dem, som uden Hensyn
til Dögnets Vinder har löftet det Godes og Sandes Banner overfor den
Retning, der i Kunsten som i Samfundet og i Religionen gaaer ud paa
at .styrte alt overhovedet, Dem som i en Tid, hvor netop Massen er
idel Fornegtelse, tör vedkende sig at tro paa Noget.
Också detta var naturligtvis som talat ur Wirsens eget hjärta
liksom ännu åtskilligt i brevet. Riis-Knudsen uppräknar ytterligare Reckes förtjänster, till exempel hans jättearbete med de
skandinaviska folkvisorna och deras parallellställen, som också
blir »ovärderligt» för Sverige och som av svenska forskare, Schiick,
Noreen, Lundell, hälsats med »stor glädje». Slutligen gör han en
del ingående frågor om vilka som äro kompetenta att föreslå.
Wirsen har svarat till hans fulla belåtenhet. Brevet känner jag
ej, men man kan precis ange dess innehåll; det har instämt i ett
och allt. Hade det berott endast på Wirsen, skulle Recke, när han
en gång blivit föreslagen, ha gått före varje annan dansk sedan
Drachmann var borta, och utan tvivel voro Wirsens innersta sympatier ännu mer hos Recke än hos Drachmann. Om Det lukkede
Land har han sagt, att hade det skrivits på ett av de stora europeiska språken, skulle dess mästare haft världsrykte. Faktum är
kanske inte troligt.
Riis-Knudsen tackar i brev från november 1910, då han tillsänder Wirsen ett nytt Reckedrama och betonar att 63-åringen alltjämt står i utveckling. Icke minst vad angår diktionens förträfflighet – onekligen av gammalt en stark sida hos Recke.
Men han har även att omtala den mörka sinnesstämning, som
olyckor och förbiseende skapat, Reckes bekymm(’lr för sig och särskilt för de sina:
Muligvis vilDe, Herr Dr, – som jeg har gjort – studse ved at det
»Lans Deo», hvormed Recke pleier at srette Slutstregen, her fattes.
Da jeg bad ham om at föie det til, svarede han: Min Bindstilstand
har hverken, da jeg skrev Stykket, eller siden vreret saaledes, at jeg
kunde srette de Ord uden at hykle.
Denna desperation finner Riis-Knudsen särskilt betänklig.
Reckes utsikter till Nobelpris hotas därtill i år av en ny omständighet:
188
Danmark och det litterära Nobelpriset före 1917
Karl Gjellerup – en Digter, hvis Forfatterskab jeg i og for sig
beundrer höit uden dog at kunne stille det i Rang med Reckes – har
i Sommer fra Dresden, hvor han har boet det meste af en Snes Aar,
foretaget en Rejse til Kjöbenhavn og har her personlig udfoldet en
utrolig Energi for at hverve stemmer til sin Kandidatur som Prremietager. – – Med sin vante Stolthed har Recke altid fundet det under
sin Vrerdighed at gaa Tiggergang efter Stemmer.
Men därför har man också- menar brevskrivaren- funnit sig
befriad från skyldighet att ge honom sin röst för att i stället
skänka den till den förste, som ivrigt anhöll om den. Och därför
torde Gjellerup nu till januari kunna uppträda med många röster
– men ej med de bästas. Riis-Knudsen slutar sitt brev med en
förhoppning att snart komma till Stockholm, där han vill uppYakta Wirsen.
* *
*
När Riis-Knudsen skrev om allt detta, hade emellertid Wirsen
själv fått påtagliga bevis, att Gjellerup i motsats till Recke ej var
rädd att tala i egen sak. Men vad skulle han göra~ Han hade
många beundrande läsare men tydligen ingen lika energisk vän
som den andre.
Bland Wirsens papper finnes nämligen ett par skrivelser, daterade Dresden 10/a och 11/5 1910, däri Gjellerup, »maaske meget for
uintroducereb anbefaller sig hos Svenska akademiens sekreterare
till ett Nobelpris.
Han har skickat Wirsen sina senare arbeten och antager
at det vilde vrere det svenske Akademi kjrert at kunne udmerke
den danske Litteratur ved at tilkjende en dansk Digter Prisen – naturligvis under Forudsretning af at der findes nogen, der kan siges
at vrere vrerdig til den. Ligeledes kunde jeg trenke mig, at et saadant
önske maatte ligge Akademiet nrert netop nu, da en svensk Romanforfattarinde har modtaget denne Verdenspris\ medens en norsk Digter1 forlrengst har faaet den, saa at af de skandinaviske Lande Danmark nu staaer alene tilbage.
Efter Drachmanns död- »som visserligen alltid var långt populärare än jag» – anses han av allmänna meningen för Danmarks
störste levande skald. Men särskilt betonar han, att efter statuterna priset bör tilldelas den, som producerat det bästa i idealistisk riktning. Och
1 Selma Lagerlöf 1909; Björnstjerne Björnson hade fått det 1903.
189
~ ~ –~~-~~~~~~~~~~~–~~~
Fredrik Vetterlund
der findes neppe nogen nulevende dansk Digter, der indtager en
ligesaa iöinefaldende Stilling og hvis Vrerker i samme (eller höiere)
Grad brere Idealismens Prreg.
Sin kollega Ernst v. der Recke betraktar Gjellerup tydligen som
en quantite negligeable, tänker inte på honom i detta sammanhang. I varje fall var det ju sant att Reckes diktning ej som hans
hade fallit i publikens ögon – Gjellerup hade först lyckats göra
skandal med sin radikalism och sedan med sin brytning med radikalismen. Dessutom hade hans diktning även som »idealism» nog
mera levande puls än Reckes. Men det tyckte knappast Wirsen,
hur stort värde han satte även på Gjellerups versdramatik i hög
antik stil.
Gjellerup fortsätter:
Vel har en stor Del af min Produktion staaet under Realismens
Tegn – jeg er ikke for intet Barn af min Tid og paavirket af dens
Strömninger. Men ligesom min förste Bog ikke tilfreldigvis bar Navnet En Idealist og angav sig selv som forfattet af »Epigonos» =af en
Efterfölger af Classicismens idealistiske Digtere: – saaledes strrekkes
Rrekken af mine idealistiske Kunstvrerker sig ligefra Brynhild og
Thamyris i ndtil Den Fuldendtes Hustru og V erdensvandrere. De
realistiske Fortrollinger have skaffet mig den beskedne Grad af Popularitet, som jeg nyder, og overhovedet gjort det muligt at leve som
Forfatter. De idealistiske Vrerker have paa den anden Side vresentlig bidraget til at skaffe mig en officiell Anerkjendelse, der fandt sit
Ddtryk i Digtergagen. Det er af dem jeg haaber, at de vil skaffe mig
Nobelprisen.
Eljes finnes, menar han, ingenstans i litteraturen något vidare
utmärkt i idealistisk riktning från senare år. Gjellerup tager termerna idealism och realism dels som en ren stilskillnad, dels som
motsatsen mellan fantasikonst och verklighetsmålning.
Men nu kommer ett men! Har han förstått statuterna rätt, finns,
säger han, i Danmark strängt taget endast en person som har rätt
att föreslå honom, professorn i litteraturhistoria vid Köpenhamns
universitet, alltså Georg Brandes!
At han skulde gjöre det, er ganske udelukket, da han hader mig og
aldrig har kjendt andet end personlige Hensyn eller Parti-Hensyn.
Här frågar man sig: visste Gjellerup då icke, att den statsanställde professorn var Paludan och att Brandes endast hade titeln,
ett statsanslag och rätt att föreläsa~ Visste han däremot, att
Wirsens ovilja mot Brandes var så pass utpräglad, att Brandes’
hat snarast skulle stärka hans egen kandidatur inför Wirsen~ Jag
vågar verkligen inte uttala någon mening därom. Gjellerup hade
190
Danmark och det litterära Nobelpriset före 1917
ju flere år levat i Tyskland och hans isolering från Skandinavien
kan ha varit ganska effektiv, så besynnerligt det än ser ut, att han
ej skulle känna till hur sakerna stodo åtminstone i Köpenhamn.
Han ber få veta om Wirsen finner honom värd att bli en av
kandidaterna till priset; i så fall önskar han upplysas om vilken
väg han skall gå. Finns det i Danmark någon institution som
lämpligen kan föreslå~ »Cultusministeriet» med tillslutning av
riksdagsmän, professorer, Kgl. teaterns direktion~ Eller professor
Gran i Kristiania~ Och då Gjellerup icke blott är dansk utan tysk
författare, kunde han nog få understöd från Tyskland, där han har
många framstående beundrare. Likväl vill han helst bli bedömd
som dansk diktare.
slutligen nämner han sina ekonomiska villkor, som tvingat honom att skriva realistisk prosa även när han varit upplagd för
idealistisk vers. Emellertid sätter han själv värde även på vissa
av sina realistiska saker, till exempel (och därtill hade han goda
skäl) romanen Minna.
Wirsen har svarat och säkerligen framhållit att han på sin tid
– vilket Gjellerup aldrig vetat – i Posttidningen lovprisat hans
stora klassiska dramer Tamyris och Kam1Jen med Muserne. Därjämte har han väl hänvisat till professor Paludan. Ur Gjellerups
andra brev (d. 19 maj) anför jag:
Höitrerede Hr. Doktor!
Min hjertelige Tak for Deres venlige Linier. J eg har aldrig set
nogen Anmeldelse paa Svensk undtagen af mine förste Böger (i Göteborgs Handels og Sjöfartstidende). Det svenske Forlag sendte mig
faa Dage för jeg modtog deres Brev en meget smuk Anmeldelse af
Pilgrimen Kamanita fra Deres Haand, og det gireder mig af Deres
Brev at se, at ogsaa mine tidligere poetiske Vrerker have vundet
Deres Bifald. Srerlig takker jeg for de Vink, De har vreret saa venlig
at give mig angaaende den Vei, som jeg har at slaa ind paa for at
blive foreslaaet til Nobelprisen. Naar jeg kommer til Kjöbenhavn,
skal jeg ikke forsömme at tale med de paagjreldende Personer. Det
er min Hensigt at rejse derfra til Stockholm – – jeg skal tage mig
den Frihed at opsöge Dem ved den Lejlighed.—
Jeg skulde tro at Prof. Paludan vilde vrere villig at indstille mig.
Han var den förste at give mig litterrer Opmuntring, da jeg endnu
som Student i studenterforeningen vandt en Pris med en Samling
Digte, af hvilke flere senere blev offentliggjorde i Min Kcerligheds
Bog. Han var Foreningens Formand.
* *
*
191
………..
Fredrik Vetterlund
Det var sålunda två danska författare som detta år 1911 starkt
påtänktes till Nobelpris – Ernst v. der Recke åtminstone av professor Riis-Knudsen- Karl Gjellerup hade väl även sina gynnare,
gissar jag, fastän de ej framträdde. Huruvida flere mobiliserades
till att föreslå någon, vet jag inte. Professor Paludan, vilken, som
vi sett, ej ville träda i bräschen för Recke, ville det kanske ännu
mindre för Gjellerup. Hur som helst: 1911 års pris gick ju alls
icke till Danmark utan till belgiern Mreterlinck.
Wirsen uppskattade högt Gjellerups senare diktning men var väl
ännu mer fästad vid Reckes. Våren 1912 skrev han i Posttidningen
en ytterst sympatisk anmälan av Reckes då utkomna dikter och
kastade en blick på hans äldre produktion. Troligen har han tänkt
sig honom som nobelpristagare detta år. Och nu, men nu först,
lät Recke själv höra av sig i brev, det enda hans skrev till sin
svenske själsfrände.
Om Nobelpriset säger han intet direkt, men troligen häntyder
han bl. a. därpå när han börjar:
De vil neppe have mistydet min Tilbageholdenhed, naar jeg i lange
Aar har afholdt mig fra ethvert Forsög paa Tilnmrmelse, uanseet at
De bland vore Nabolandes Digtere var den med hvem jeg aandeligt
troer mig nrermest breslregtet.
Men också ur andra synpunkter har detta brev från den enslige
och förgrämde danske skalden sitt intresse både för svenska och
danska, ja i en punkt för norska läsare.
Recke berättar först hur hans »högt älskade och djupblickande,
jag kunde säga faderlige vän» Molbech en gång för flere årtionden sedan bett honom skriva litterära korrespondenser till Ny
Svensk Tidskrift, som en kort tid redigerades av Wirsen. När
Recke inte vågat sig på detta, hade Molbech beklagat det: en mer
utmärkt själsfrände än Wirsen hade de ingenstädes i Norden, och
kunde Recke ej åtaga sig uppdraget, vore det all fara för, att de
förlorade en andlig förpost. (Jag erinrar om hur denne Molbech,
diktare själv och censor vid Köpenhamns Kungliga teater, liksom
Recke och Wirsen stod fientlig mot den litterära radikalismen.)
Recke fortsätter och förtäljer varför han nu skriver: han har
genom en vän mottagit ett posttidningsnummer med en recension
av hans dikter utav märket C. D. W.:
Og ligesaa vist som jeg i lange tider har fundet det udelikat at
tilskrive Dem, ligesaa vist synes det mig nu, at jeg vilde komme paa
– eller udover – Grrendsen af Utalmemmelighed, om jeg her undlod
192
Danmark och det litterära Nobelpriset före 1917
at bringe Dem min varmeste Tak for en Omtale af mig, der virkelig
kommer som en Solstraale hvortil jeg kunde trrenge. – – En virkelig
dybere Forstaaelse finder en Digter kun hos en Digter med samme
Grundstemning. Blandt Dansktalende kan jeg kun regne paa den hos
nogle Enkelte, srerlig Thor Lange og Alfred lpsen – som de kunne
det hos mig.
Han går in på detaljer i Wirsens kritik som han tackar särskilt
för: att denne t. ex. framhållit honom som Danmarks mest anlitade
officielle kantatskald m. m. Men apropos sin kantat vid Kristian
IX:s död måste han förtälja en nedslående och förödmjukande
historia. Egentligen hade han – liksom Riis-Knudsen – under
kungens senare tid varit innerligt missnöjd med högerpartiets
slapphet och svaghet i allt, som inte rörde Köpenhamns befästning,
särskilt att det negligerade »Aandsliveb, där fienderna finge fritt
spel; kungen själv var välmenande men led av »haablös Mangel
paa Begreb om Alt, Reste undtagne», och Recke, ättling av baltiska statsmän, kunde ej heller förlika sig med hovets Rysslandskurtis. Men när Kristian IX dog, hade dock något av gammal
känsla vaknat igen hos poeten. Han skrev en kantat, infann sig
med den hos vederbörande, blev mottagen som om han lämnat in
en ansökan i stället för en gåva – och fick från överhovmarskalksämbetet det svaret, att man ej hade bruk »för sång i kyrkan!»
Skulle, undrar han, något sådant kunna passera i Sverige~ Kantaten framfördes senare för annat auditorium.
slutligen gör brevskrivaren några uttalanden som röra broderlanden. Wirsen skall säkert förstå att Recke alltid hatat »den
norske Aandsretning» – därmed menar han tydligen Norges nyI’ealistiska litteratur, ty han »kan beundre en enkelt Ting som
Kongsemnerne)) och Welhaven är den skald han jämte Uhland
älskar högst av alla.
Och så Sverige! Han gör den märkliga bekännelsen att han till
vårt land står i skuld för det bästa i liv som dikt. Och på vad
sätU Jo:
Er det ved denne Sonatkrans ikke faldet Dem ind, at dens Tankegang er Svedenborg fra först til sidsU Og jeg tör sige at alt det
Bedste i Det lukkede Land som ogsaa i Dronning Eigra stammer fra
samme Kilde. For mig er han den Störste der har levet. J eg ser
mörkt paa hele den ariske Stammes Cultur og paa dens Udvikling,
som ligefrem synes mig selvmorderisk1 ; men skulde jeg troe, at noget
den tilhörende Folk endnu har et Fremtidshaab, saa skulde det vrerc
1 Detta skrev Recke alltså redan före yärldskriget och med blicken på rent
kulturella ting.
193
Fredrik Vetterlund
det, som har frembragt ham. Hvad angaar mit eget, anseer jeg det
fremfor noget for redningslöst, som det daglig synker dybere i det
herskende og altopslugende Koprokrati- Alberti hörer i mine Tanker
langt fraa til de Vrerste – og det er for mig selv det mest Trösteslöse,
at Alt, hvad jeg har udrettet og vil kunne udrette, er spildt paa dets
Fremtid lige saa fuldt som paa dets Nutid. Havde Skjrebnen Anno
1720 ladet min danske stamfader grunde en Slregt i Svedenborgs Land
istedenfor i Brandes’ og Hörups, vilde jeg have velsignet ham derfor
i hans Grav. Jeg har blandt Andet stadig misundt Deres Land det
Sprog, hvori jeg som Metriker altid har· seet det skjönneste i Verden
til Brug i bunden Stil, – Spansk kommer det öiensynlig heri nrermest,
men overgaaer det i hvert Fald ikke; Italiensk som de övrige germanske er absolut ikke paa Höide dermed. Jeg har tidt havt Lyst til
indgaaende at belyse dette Forhold, men har forelöbig indskrrenket mig
til at opfordre min gode Ven Professor Wrangel dertil.
Som synes: om något Nobelpris gör Recke icke den minsta direkta antydan. J ag undrar emellertid, om han ej just detta år 1912
verkligen blev föreslagen därtill — från svensk sida. Men den som
inom svenska akademien i så fall avgjort varit hans gynnare,
Wirs{m, avled på sommaren, och under andra stjärnor gick priset
till tysken Gerhardt Hauptmann.
Och sedan var Reckes tid försutten. Fredrik Böök skrev, likaledes 1912: »l våra dagar finner man runt omkring i de nordiska
länderna spåren av en grupp, som delat Wirsens lott, som lamslagits, tystats ner eller åtminstone förlorat den levande kontakten
med tiden under trycket av samma idekonstellationer som dem han
bekämpade.» Till den gruppen hörde Ernst v. der Recke, men den
fortlevde ännu en tid, särskilt i Danmark till och med ganska
stridbar (Alfred Ipsen och andra). Dock, när det slutligen effektivt
blev fråga om Nobels litterära pris, var den stolte och finkänslige
gamle efterromantikern ej längre med i tävlingen. Karl Gjellerup
fick nu omsider sin del och realisten Fontoppidan sin, och man
kan ej säga annat, än att rättvisa därvid skipades, när varken
Holger Drachmann eller Jakob Knudsen längre voro i livet.
De två vännerna professor Riis-Knudsen och skalden Recke
måste sålunda se sina förhoppningar gå i kvav. Det har knappast
gjort deras mörka syn på samtiden ljusare. Och de fingo god tid
att sörja eller resignera- tillsammans. Ty Riis-Knudsen, en gång
Dagmarteaterns förhoppningsfulle och generöse ledare, gick bort
först 1932, och den vän, för vars person och försenade »guldålders»-
diktning han så ivrigt och trofast velat träda i bräschen, följde
honom året därefter.
194