Litteratur

LITTERATUR
Två verk om Karl XII-gestalten
FRANS G. BENGTSSONS KARL XII
Frans G. Bengtssons stora Karl XII-monografi har fått ett enastå-
ende entusiastiskt mottagande. De väldiga upplagorna visa, att han
träffat just den ton, som förmått giva återklang i svenska folkets
hjärtan. På framgångens omfattning har den delvis ganska beska
kritik, som från vetenskapligt håll riktats särskilt mot verkets första
band, icke haft någon inverkan.
Författaren meddelar i första bandets företal, att hans avsikt varit,
att »på ett läsligt sätt berätta om hans (Karl XII:s) liv och verk driven av en större åstundan att uppehålla mig vid honom själv och hans
företag än vid de lärdas teorier i ämnet». Av företalets fortsättning
och av åtskilliga uttalanden i det följande att döma måste man tolka
denna deklaration som ett misstroendevotum mot den vetenskapliga
forskningens hittillsvarande försök att komma till klarhet med Karl
XII-problemet och ett bragelöfte om att med begagnande av nya metoder nå bättre resultat. Man kan nämligen icke ta miste på att författarens allvarliga uppsåt varit att framställa en sannare och mera
psykologiskt begriplig bild av »hjälten av Guds nåde». Slagrutan, som
skulle visa honom vägen, var hans egen frejdiga diktarintuition.
Jag skall i det följande söka analysera några av Frans G. Bengtssons värdesättningar och särskilt dröja vid hans inställning till Karl
XII:s person under olika perioder av konungens levnad. Härvid gäller
det främst att få svar på frågorna: Har författaren i sin strävan att
hålla sin hjälte ovanför sköldarna givit en helgjuten bild av honom,
har han idealiserat honom eller sett honom i verklighetens ljus, har
han lyckats hålla hjältebegreppet oantastat och oanfrätt av skepticisc
mens tviven Har med ett ord diktaren eller vetenskapsmannen dominerat i författarens framställning~
Första bandets Karl XII är den renodlade hjälten, sådan han framträder i de primitiva folkens föreställningar och i skaldernas fantasi.
Hedan från början är han fix och fiirdig, framsprungen ur Pallas
Athenas sköte. Hans särmärke är att den ära och ryktbarhet han eftertraktar endast är en bubbla, »ty den rymmer ingenting handgripligt
eller nyttigt, värmer föga niir elden falnat, duger inte att göra
smörgås av eller sätta på bank, och till mänsklighetens allmänna
fromma bidrager den inte stort. Hjältarna äro nämligen självändamål, och deras gärningar självändamål i samma grad.» Logiskt sett
måste en dylik hjältegestalt vara oföränderlig livet igenom.
I överensstämmelse med sin hjälteuppfattning måste Frans G.
Bengtsson hiivda, att den adertonårige konungen redan i krigets bör- 209
Litteratur
jan framträdde som fulländad ledare och personligen på ett avgörande
sätt ingrep i företagens planläggning. Det är emellertid till fullo bevisat, att konungen under de båda första krigsåren förtroendefullt
följde Stuarts, Rebuskölds och Dahlberghs råd beträffande såväl den
operativa som den taktiska delen av krigföringen. Först efter dunaövergången på sommaren 1701 tog han allt i egna händer.
Då Frans G. Bengtsson i överensstämmelse med sin tes om hjältens
likgiltighet för det nyttiga gör gällande, att Karl XII a priori avskydde diplomatiens medel och alltid slog dövörat till för mer eller
mindre kloka råd, skjuter han nog också över målet. Att konungen
var oförmögen att personligen sköta förhandlingar och av olika anledningar under de tidigare åren icke heller förstod att utnyttja de
politiska möjligheterna innebär icke, att han så fullständigt bortsåg
från dessa, som Frans G. Bengtsson i första bandet gör gällande. Hans.
lyssnande till kloka råd framför Köpenhamn förorsakade, att han,
som Frans G. Bengtsson själv framhåller, »gav upp och fann sig i det
skedda». Då han efter landstigningen i Pernau avstod från beslutet
att omedelbart anfalla konung August för att i stället undsätta Narva
var detta, enligt vad Karl Wrede den 16 oktober 1700 skrev till Fabian
\Vrede, resultatet av generalernas upprepade föreställningar.
Första bandets Karl XII möter oss emellertid kanske bäst gripbar
i kapitlet om ’l’horns belägring·. Först konstaterar författaren nästan
ursäktande de starka militära skäl, som kunna tänkas ha motiverat
konungens beslut om belägringen. »Men samtidigt kan den andre
Karl – den mindre abstrakte och rationelle, den säkre hjälten, som
var sig själv nog, krigaren som konstnär – ha tänkt: Här ha vi en
fästning, morsk och fin, med bastioner och ravelliner nylagade och
god besättning: en trevlig sak som man inte hittar varje dag: låt oss
en stund leka med den och se vad vi komma ihåg av stuartens lektioner i ämnet; allt det andra hinna vi alltid med sedan.»
Frans G. Bengtsson säger här åter klart ifrån, att vi icke helt eller
ens i främsta rummet böra uppfatta hjältarna »som någon sorts
nyttans springpojkar» och ur denna synpunkt vill han lägga minsta
möjliga vikt vid de påvisbara reella motiven för belägringen. Med
utgångspunkt från konungens i brev till Rebusköld klart uttalade avsikt att infånga de i Thorn inneslutna 6,000 sachsarna, måste man dock
hävda, att åtminstone han själv främst avsåg något nyttigt med
thornoperationen. Därmed vill jag icke hava sagt, att han icke gladdes i sin själ inför utsikten till ett nytt storslaget militärt äventyr.
Problemställningen från Thorn är karakteristisk för första bandets
Karl XII:s-uppfattning. Jag skall nu med några exempel belysa, hur
hjälten framträder i det andra. Redan vid skildringen av Karl XII:s
i flera avseenden fördomsfria förhållande till sina orientaliska bundsförvanter konstaterar Frans G. Bengtsson en viss eftergift i tidigare
strängt upprätthållna religiösa och etiska krav. Då han säger sig förutsätta »ett visst mått av matematikerns logik i hans tankar även på
dessa områden», stämmer detta knappast med hans tidigare hävdande
av att hjälten och hans gärningar måste betraktas som själviindamål
210
Litteratur
och ej som tjänande förnuftiga syften. Karl XII:s flykt från armen
vid Perevolotschna blir ännu svårare att infoga i den från början anlagda tankegången, och Frans G. Bengtsson erkänner öppet: »Som
hjälte borde han ha stannat, all fångenskapsrisk och alla politiska
nödvändigheter till trots, som konung måste han gå.» Efter detta erkännande blir det lättare för honom att i fortsättningen framhålla
även vissa nyttighetsbetonade drag i konungens väsen, vilket otvivelaktigt måste hälsas med stor tillfredsställelse av representanterna för
»en prosaiskt kausalitetsgrubblande vetenskap», vilkas uppfattning
hädanefter icke behöver stå i någon principiell motsättning till Frans
G. Bengtssons.
När författaren i sambaud med konstaterandet av Karl XII:s politiska nyorientering i Turkiet anmärker: »Ingenting kunde vara bittrare för honom än att på detta sätt få erkänna sig övervunnen, men
intet annat fanns att göra», tager han ett stort steg vidare på den
uyinslagna vägen.
Då Frans G. Bengtsson vill göra gällande, att Karl XII aldrig blev
någon fullfjädrad diplomat, i:ir det svårt att veta, vad han menar,
eftersom han icke förnekar, att konungen ledde och godkände Görtz’
))diplomatiska taskspelerier runt Europa». Man måste nog också ställa
sig tveksam till påståendet, att »han fasthöll sin övertygelse att skurkaktighet i politik alls inte var mera ursäktlig än skurkaktighet i
privatlivet och att han kunde alls inte tillerkänna furstar någon särställning i någotdera fallet». Om man studerar Karl XII:s egenhändiga brev från Bender till envoyen Funck i Konstantinopel den 25
april 1712, skall man finna, att konungen när det gällde att betvinga
sina politiska motståndare icke ryggade tillbaka för ganska fördomsfria metoder. Han handlade helt enkelt så som varje statsman i detta
läge skulle ha handlat.
Frans G. Bengtsson har icke undgått att lägga märke till att dc förändringar, som han konstaterar hos konungen efter Poltava, helt och
hållet betingades av dennes strävan att finna utvägar till rikets räddning ur den överhängande faran. Därför har det också blivit nödvändigt att modifiera hjältedefinitionen från första bandet. Hjältarna få
icke sin benämning, därför »att de äro framstående i slagsmål, utan
därför att de äro av sådan oförändrad hårdnackenhet i alla skiften
samt upptända för andra ting än dem människor i gemen bry sig om».
Från denna utgångspunkt är det Karl XII:s oryggliga beslut att
tvinga fienden att äter böja sig under hans vilja, som är kriteriet på
hans hjälteskap. Däremot finnes föga att erinra.
Resultatet av denna granskning blir alltså, att Frans G. Bengtsson
i sitt arbetes andra del, som handlar om hjältesagans nioåriga tragiska epilog, icke kunnat upprätthålla den värdesättning av Karl XII,
som han med sådan brio hävdat i skildringen av de oavbrutna framgångarnas period. Då författaren det oaktat icke ett ögonblick vill
frånkänna Karl XII hjältenamnet, måste han i vissa avgörande
punkter revidera sitt tidigare hjälteideaL I stället för den för följderna av sina handlingar likgiltige trotsaren av ödet har en mera
211
Litteratur
mänsklig hjältegestalt vuxit fram, vilken i första hand tar hänsyn till
rikets bästa och städse handlar som den ansvarskännande pliktmiinniska, som Karl XII i verkligheten var.
Frans G. Bengtsson är samtidigt en lärd forskare och en benådad
diktare. Utan att hålla detta i minnet skall man icke kunna förstå
hans Karl XII:sskildring. Första bandet sysslar uteslutande med den
period, då den unge konungen oavbrutet »var i lyckan» och hans person kringstrålades av sagolika framgångar, vilka syntes samtiden
obegripliga och vilka ständigt komma att verka fascinerande för alla
människor med hjärta i bröstet. Det kan icke förvåna någon, att
Frans G. Bengtsson i speciell grad blivit tjusad och hänryckt av detta
och att hans diktargenius tagit loven av hans vetenskaplighet. Gripen
av sitt ämne och fångad i sin egen starka inspiration presenterar han
sålunda – på ett i och för sig lysande sätt – i renodlad form sin
idealiserade men starkt förenklade och föga verklighetsbetonade
hjältegestalt.
I andra bandet där diktaren tvingas att stämma om sin lyra från
dur till moll blir han mottagligare för vetenskapsmannens mera allvarsbetonade arbetsmetod, utan vars hjälp han aldrig kommer ut ur
den återvändsgränd, vari han råkat. Resultatet härav har också blivit
ett oftast fulländat harmoniskt samarbete mellan de två personerna
i Frans G. Bengtssons författarnatur. Skildringen av det ryska fälttåget, vilken når sin höjdpunkt vid Poltava, är sålunda på samma
gång ett litterärt mästerstycke och en sällsynt övertygande psykologisk och krigshistorisk studie. Hade författaren haft tid och tillfälle
att på samma sätt fördjupa sig i den turkiska perioden och tiden efter
hemkomsten, skulle säkerligen vår kännedom om dessa dunkla förlopp fått nya värdefulla bidrag. Att så icke skett kanske dock ytterst
beror på att vetenskapsmannen Frans G. Bengtsson när allt kommer
omkring icke utöver vissa bestämda gränser kan påräkna lojalt samarbete med diktaren Frans G. Bengtsson.
Gustaf Petri.
KARL XII OCH DEN ÖSTEUROPEISKA FRAGAN
Otto Haintz. König Karl XII. von Schweden. Erster
Band. Der Kampf der Schwedischen Militärmonarchie um
die Vormacht in Nord- und Osteuropa. Berlin 1936.
Frågan om Karl XII:s personlighet och syften måste med nödvändighet alltid bli aktuell på nytt för en ärlig svensk självrannsakan;
hans gärning samlar i sig alltför mycket av vårt nationella öde för
att vi någonsin skulle kunna gå honom förbi. Med den okunnighet
om svensk historia, som i stort sett råder utanför det skandinaviska
språkområdet, har bland annat också följt en naturlig oförståelse för
det bärande och väsentliga i denna svenska inriktning. Som mer än
en gång påtalats, står man i utländsk litteratur ofta främmande inte
212
Litteratur
bara för den senaste mansålderns karolinska forskning utan också för
allt verkligen sakligt bedömande av själva det svenska stormaktsväldets problem. Det senaste bandet av Winston Churchills Marlboroughbiografi ger ett exempel på hur man ännu 1936 kan utnyttja
Karl XII som ett rent dekorativt element till omväxling med allvarligare ämnen, under citerande av hela stycken ur Voltaire och troskyldigt upprepande av en eller annan klent bestyrkt 1700-talsanekdot.
J ag skall aldrig glömma en vördsam uppvaktning hos en ansedd
västeuropeisk humanist. Den store mannen fastslog vänligt men bestämt hur meningslös den karolinska realpolitiken måste te sig för en
djupare åskådning med kännedom om de senare nationalitetsrörelsernas ödesbestämda nödvändighet, och han slutade konversationen om
Karl XII med en älskvärt intresserad förfrågan: »Ganz normal ist er
wohl doch schliesslich nicht gewesen~»
I denna europeiska likgiltighet har den senaste tyska utvecklingen
– som doktor Otto Haintz i förbigående erinrar i sin bok – förutsättningar att skjuta en bresch. Den raka hänsynslösheten i Karl XII:s
gestalt ter sig naturligtvis ur vissa synpunkter mindre obegriplig
från fiihrerprincipens utgångspunkt än utifrån de nedlåtande upplysningsmässiga och liberala värderingar, som alltifrån Voltaire ha spelat en så stor roll i Karl-XII-diskussionen. Och framförallt måste den
nationalsocialistiska regimens frontställning mot Ryssland, i den mån
den söker pröva sig själv i historiens ljus, ovillkorligen komma i beröring med den karolinska epoken. Karl XII är väl härutinnan en
mera givande källa till inspiration och självbegrundan än Napoleon.
Hans kamp mot Ryssland var ju en och enhetlig, utan alla opportunistiska avvikelser och försoningsscener, och den fördes inte i de
upplysta revolutionsideernas namn utan till värn av nedärvd germansk kultur i särpräglade och kärva former. Att Karl XII:s Sverige
– t. ex. i sitt patos för den formella rätten och för en oavkortad
luthersk tro med gammaltestamentlig färgning- också representerar
värden av helt annat slag än de nationalsocialistiska, det behöver väl
knappt erinras.
Om Karl XII:s gestalt kan påräkna ett sakligt intresse hos tysk
publik, så är det särskilt glädjande att detta intresse har blivit tillgodosett icke med en habil romanbiografi eller med tjänstvilliga fantasterier i Dra-Lindastil utan med ett gediget och strängt vetenskapligt arbete sådant som doktor Haintz’ verk. Den framställning han
ger av Karl XII:s historia till och med Poltava är en betydande
prestation. Med en omdömesgill sakkunskap, som framträder utan
varje spår av affektation eller stora åthävor, men som måste ha krävt
Qändligt mycket av tålmodigt och målmedvetet arbete, har han i
själva verket gett den bästa sammanfattning av ämnet som existerar,
en introduktion till den karolinska forskningens problem, som förtjänar den allra största uppmärksamhet också i vårt land.
Haintz godtar i många stycken den s. k. nya skolans syn på
Karl XII och hans livsverk. Särskilt har hai:t – själv krigshistoriker
av facket – förstått att tillgodogöra sig Generalstabens väldiga ar- 213
Litteratur
bete om Karl XII på slagfältet. I analysen av de stora fältslagen
framhäver han med skärpa den nationella svenska krigskonstens självständighet och Karl XII:s eget militära geni. En i viss mån jämbördig uppskattning ägnar han Rehnsköld, vars seger vid Fraustadt
1706, »der Idealtypus der karolinischen Schlacht», i sin djärvt tillämpade förintelsestrategi ter sig som en bedrift i linje med Cannae och
Tannenberg. I frågan om det ryska fälttågets väsen och berättigande
står Haintz likaledes den moderna skolan nära. Han hävdar, under
försiktigt avvägande av skilda åsikter och möjligheter, att Karl XII:s
fälttågsplan med snillrik följdriktighet växt fram ur hans syfte att
omgestalta hela den östeuropeiska frågan genom den omogna ryska
stormaktens fullständiga kuvande och tillbakaträngande. I detta syfte
anar han en djup intuitiv förståelse för det världshistoriska ögonblickets vikt. ~Jtt starkt Ryssland med moderna försvarsmedel måste
ovillkorligen betyda undergång för det svenska stormaktsväldet och
en väsentlig fara för Västerlandet överhuvud. Karl XII mötte denna
fara med en hänsynslöst radikal kamp. Hans misslyckande, som minst
av allt vittnar om lättsinne eller dumdristighet, har sin egen ödestunga betydelse i historien om Västerlandets gränsproblem.
Om Haintz såtillvida är ense med den moderna Karl XII-forskningen i Sverige, så bedömer han å andra sidan dess resultat med en
viss, stundom befriande, kritik. Sin huvuduppfattning uttrycker han
i den tanken, att om Karl XII:s militära insats och vissa av hans
stora allmänpolitiska konceptioner voro geniala, så har han å andra
sidan oklokt föraktat det diplomatiska vardagsarbetet, och detta förakt är den sjuka punkt i hans handlande som till sist förklarar hans
fall. Haintz tillskriver Karl XII två stora politiska misstag. Det ena
gäller förhållandet till Polen. Med nyanseringar i detaljerna menar
Haintz i huvudsak att strävan till August den starkes avsättande och
säkrande av Stanislaus Leszczynskis kungadöme var en irring vid sidan av krigets väsentliga syftemål, ett sysslande med intressen av
underordnad vikt, som icke helt voro Sveriges egna. I stället borde
Karl XII i läglig tid ha lyssnat till de sachsiska fredsförslagen, som
enligt Haintz vid flera tillfällen varit fullt uppriktiga; därmed hade
han tidigare kunnat vända sig mot Ryssland och så eventuellt undgå
den oerhört vågsamma tillspetsning av problemen, som fick uttryck i
1708-1709 års fälttåg. Det andra misstaget, sammanhängande med det
första, är enligt Haintz att Karl XII försummat möjligheterna till
närmare förbund med PreusseiJ.. Ett sådant skulle på ett ovärderligt
sätt ha gett honom ryggen fri då han vände sig mot öster.
Konkret sysslande med svensk politik under Karl XII:s tidigare år
leder onekligen till det instinktiva intrycket, att den i fråga om rent
diplomatisk uppslagsrikedom och teknik varit ganska svagt utrustad.
Såtillvida är Haintz’ kritiska syn säkert mycket berättigad. Likaså
förefaller det rimligt, när han opponerar mot varje försök att framställa Karl XII:s politik som den enda tänkbara, nästan mekaniskt
framvuxen ur givna situationer och förhållanden. Att det vid sidan
av den ödeskamp, vars fulla konsekvenser Karl XII vågade pröva,
214
Litteratur
rent logiskt kunde tänkas ett helt annat slags politik, mindre högt
spänd och på kortare sikt, och att denna politik under skickligt hänsynstagande till flendarnas inre splittring kunde ha uppnått det betydande resultatet av en fred för tillfället, det kan väl inte avfärdas
som någonting redan a priori otänkbart. Men när det gäller den närmare analysen av den politik, som nu en gång verkligen fördes, så
lär det kunna hävdas, att Haintz’ synpunkter åtminstone behöva fördjupas och nyanseras.
Man finner hos Haintz knappt någon allsidig diskussion av det
polska problemet, någon antydan om att också det – likaväl som det
ryska – hade en världshistorisk betydelse utöver ögonblickets. Om
Rysslands tillväxande makt var den ena sidan i det östeuropeiska
krisläget, så var Polens under det nordiska krigets första år definitivt
uppenbarade hjälplöshet den andra, och den ur svensk synpunkt icke
mindre betänkliga. Om man från svenskt håll avstode från inblandning i Polens affärer, så betydde det att vägen lämnades fri för andra
makters problemlösningar, av en för Sverige genomgående disaströs
karaktär. August den starkes företag att med utnyttjande av sitt
polska rikes inre viljelöshet använda det till genomfartsland och bas
i det angrepp, han med sachsiska trupper och för icke-polska intressen riktade mot Sverige, öppnar märkliga perspektiv. Skulle konungen-kurfursten verkligen lyckas att konsolidera sin ställning i
Polen och på nya inre grundvalar skapa en verkligen effektiv polsksachsisk maktkombination upp mot det svenska väldets gränser, så
skulle detta ur svensk synpunkt betyda ett återuppvaknande av faror,
som icke varit aktuella sedan Gustav Adolfs och Sigismunds tid. Men
den sachsiska faran var icke den enda. Om August misslyckades eller
för att lyckas behövde köpa stark utländsk hjälp, så stodo Polens
grannar naturligt nog på lur. Man hade att motse antingen en det
ryska väldets utbuktning inpå litauiskt område – något som Peter
den store under det polska krigets år eftersträvade och som för Sverige måste betyda ett slags inringning, en ökad möjlighet för fienden
att gripa vår baltiska försvarsställning i flanken – eller också, vilket
vore väl så bekymmersamt, en preussisk expansion. Denna senare
strävade å ena sidan mot Kurland, som i händerna på en stark militärmakt måste betyda ett oavbrutet hot mot Rigas kommersiella och
strategiska ställning, å andra sidan mot köpstäder och landsträckor
utmed södra östersjökusten, vilkas förvärvande åt Preussen måste
innebära både en europeiskt farlig omgestaltning av det handelspolitiska läget och en ödesdiger skärpning av de risker som med den
preussiske rivalens tillväxt mer och mer hotade det svenska Pommern.
Det var med andra ord i många stycken Sveriges öde, som stod på
spel i den polska omvälvningen. Ser man saken under denna aspekt,
så är det kanske inte helt orimligt, att tanken på en radikal uppgö-
relse i Polen intog en självständig plats i karolinsk politik.
Haintz söker knappast åskådliggöra, vart denna polska politik reellt
syftade. Hans allmänt hållna referat av Warschaufreden 1705 ter sig
i detta sammanhang påfallande magert. Tydligt är, att man från
215
——~-~
Litteratur
svenskt håll klart strävade efter Kurlands förvärv för egen del, som
en fast strategisk utbyggnad mot det polska virrvarret och givetvis
också som en säkerhet mot preussiska förvärv, och att man från denna
utgångspunkt i samband med arbetet för Stanislaus Leszczynskis
kungadöme sökte skapa en svensk beskyddarställning i Polen, icke
utan beröringspunkter med den som Peter den store för sina syften
ville tillskansa Ryssland. Värdet av en sådan beskyddarställning får
icke ses endast under synpunkten av de polska armeernas direkta roll
i ögonblickets kamp mot Ryssland (i strategiskt sammanhang kan
man f. ö. erinra om både den betydelse det hade att kunna genomföra
det ryska anfallet på den breda polska fronten, och de anknytningar
till kosacker, tatarer och turkar, som underlättades av det polska utgångsläget och i regel förmedlades av polsk stormannadiplomati). Ett
inflytande i Polen var också ett framtidsintresse av första ordningen.
]’aran för andras inblandning där, liksom den intensiva ängslan
och motvilja våra kurländska planer ibland väckte hos sjömakterna
och våra allmänt svensk-polska avsikter väckte vid hovet i Wien,
visar att stora intressen verkligen stodo på spel. Man får säkert icke
heller underskatta sakernas handelspolitiska sida. Warschaufredens
kommersiella bestämmelser bedömdes i varje fall icke av den samtida
svenska statskonstens tjänare lika lättvindigt som Haintz gör det på
sid. 126 i sin bok.
De här anförda reflexionerna vilja naturligtvis inte hävda ofelbarheten av var detalj i Karl XII:s planer – det finns förvisso anledning att inför hans i alllogisk planmässighet ytterligt djärva politik
stundom erinra sig Olof Hermelins ord från 1708: »Kongen spänner
bågan så högt uti all ting, så att man fruktar att allt på en gång
brister» -men de vilja betona, att Karl XII:s politik måste ses i sitt
levande organiska sammanhang och inte med anakronistisk ensidighet får bedömas enbart under den ryska frågans aspekt. I vilken ordning den stora helhetsuppgörelsens olika moment sedan rätteligen
borde ha tagits, det är väl en fråga som det i någon mån faller utanför historikerns förmåga att besvara. Ekvationen är i varje fall icke
så alldeles enkel och kan knappast karakteriseras med ett summariskt
domslut.
I det sagda ligger redan i viss mån ett svar på Haintz’ anmärkning
om ett preussiskt förbund. Haintz’ diskussion av denna fråga är på
ett egendomligt sätt oskarp. Man får höra mycket om hur värdefull
en verkligt effektiv preussisk förbindelse kunde varit för Sverige och
hur olämpligt det var av Karl XII att icke kraftigare intressera sig
för en sådan, men föga sägs om de reella förutsättningar en sådan
förbindelse hade i båda makternas intressen och traditioner. Haintz
erkänner själv- väl icke minst med hänsynstagande till modern tysk
forskning – att det ingalunda är säkert, om Preussen, så engagerat
som det var i Västeuropas förvecklingar, verkligen hade kunnat frigöra sig för stora företag i öster. Icke desto mindre finner han det
vittna om Karl XII:s bristande klokhet att han inte åtminstone försökte. Motiveringen har ju svagheter; Karl XII:s felsteg blir under
216
Litteratur
vissa förutsättningar reducerat till det att han inte försökte det
omöjliga.
Därutöver må sägas, att även med en preussisk beredskap i öster
stodo många svårigheter i vägen för en svensk-preussisk samverkan.
Man hade på svensk sida en fast rotad motvilja mot Preussens lust
att- som det en gång oefterhärmligt uttrycktes – »fiska in turbida
och därav profitera». Bakom denna inställning låg inte bara en viss
kännedom om preussiska intrigmetoder, som stundom voro avskräckande nog, utan också en känsla av vad som var viktigare, nämligen
att båda parterna hade i hög grad stridiga syftemål. I det nordtyska
maktspelet var Sverige av gammalt mera inriktat på vänskap med
Hannover, och det var en stundom uttalad mening att man genom för
stor välvilja mot Preussen kunde stöta Hannover för huvudet och därmed förlora ett troget och beprövat stöd icke minst i de holsteinska
frågorna. Mer betydde det att, som ovan betonats, Preussens polska
expansionsplaner realpolitiskt sett voro högeligen välkomna för
svenska intressen. Skulle man offra så många viktiga hänsyn för den
preussiska vänskapens skull, så måste man i varje fall vara mycket
säker på betydande motprestationer. Men garantier för sådana voro
icke helt lätta att få. Att Preussen så att säga mekaniskt skulle göras
lojalare, bara det matades med ett stycke polskt land och gjordes
mera konkurrenskraftigt i förhållande till Sverige, det är till sist en
ganska oskuldsfull tanke och i den mån det tedde sig möjligt för
Karl XII att förverkliga sitt eget program i hela dess vidd, så kunde
det också tyckas ligga i hans intresse att iaktta en viss försiktighet
gentemot preussiska avanser. Att han med sin relativa kyla mot dessa
skulle försummat något säkert och avgörande trumfkort i det politiska spelet förefaller på intet sätt givet. Man kan påminna om Karl
X Gustavs erfarenheter av Brandenburgs inblandande i Polens affä-
rer; de voro ju i det långa loppet icke odelat ljusa.
Både i den polska och i den preussiska frågan visar Haintz en på-
fallande reverens för den äldre, carlsonska, Karl XII-uppfattningen
och dess alster. I hans lilla skrift Karl XII. von Schweden im Urteil
der Geschichte (Berlin 1936) framträder denna reverens i ganska hög
grad. Det må härtill i korthet erinras att carlsönerna i fråga om
själva den faktiska grundvalen för sina omdömen, källmaterialets
vidd och kritiska behandling, representera ett i forskningen helt övervunnet skede. Deras reella kännedom om den karolinska politikens
sammanhang var- mätt med moderna mått- av helt och hållet förberedande art; icke minst därför är det riskabelt att på någon punkt
överta deras meningar utan mycket ängslig efterprövning. Likaväl
som de militära grundförutsättningarna för Karl XII:s handlande ha
också de politiska behövt en hänsynslös omprövning ända från grunden. Det förhåller sig icke så att denna omprövning har nått sin
högsta punkt och att dess resultat nu kunna vara mogna att modereras genom nödtorftigt hoplappande med carlsonska tankefragrnent.
Den befinner sig tvärtom i sin början, på många punkter i en häpnadsväckande kort hunnen början. Och skall man rikta en allmän anmärk- 217
16-37167. Svens”k Tidskrift 1937.
,.; J
Litteratur
ning mot Haintz’ framställning, sa ar det den, att han stundom uttalar långt mera tvärsäkra värdeomdömen än vad forskningens nuvarande ståndpunkt för försvarligt.
Den här anförda kritiken vill givetvis icke ett ögonblick förringa
värdet av Haintz’ stora och bestående förtjänst om den karolinska
forskningens växt och populariserande. Självfallet är det hos hans arbete icke ett fel utan en förtjänst att dess manligt och klart framlagda
satser locka till intensiv diskussion. Men de framförda synpunkterna
vilja erinra om, att den svenska karolinska forskningen icke är någonting avslutat utan någonting, som alltjämt befinner sig i vardande och
växt; kanske är det tillåtligt att i detta sammanhang erinra om vad
det karolinska förbundet och dess årsböcker betyda som samlingspunkter för karolinsk forskning och hängivenhet. I det oerhörda intresse för Karl XII, som framkallats av en – på annat ställe i detta
häfte anmäld – med fel och förtjänster mycket stimulerande och
mycket personlig bok, ägnad åt det glansfullt heroiska i Karl XII:s
gestalt, vill man gärna se ett förebud till ökad förståelse också för det
historiska vardagsarbetets sällan lika strålande men därför icke helt
onyttiga eller ointressanta strävan.
Karl-Gustaf Hildebrand.
218