Lika lön och behovslön
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LIKA LÖN
OCH BEHOVSLÖN
NÄR regeringen för någon månad sedan överlämnade till riksdagen sin väntade proposition om provisorisk löneförstärkning åt
statstjänare, överraskade den med att utmäta förstärkningen efter
familjelönsprincipen. Utöver ett fast tillägg till varje ~tatstjänare,
vilket uppgick till högst 180 kr., föreslog regeringen för varje barn
ett extra tillägg å 120 kr., dock för högst tre barn. Det överraskande i denna lönepolitiska regeringsaktion låg icke så mycket i
att familjeprincipen kom till något uttryck utan däri, att regeringen ville skapa ett familjelönsprejudikat omedelbart innan resultaten av 1936 års lönekommittes utredning om behovslönens
eventuella införande i det statliga lönesystemet föreligga. Att regering och riksdag utan att känna kommittens undersökningar
skulle på förhand godkänna och i realiteten binda sig för en så
vittgående systemomläggning måste stå i strid mot hävdvunna arbetsformer, helst som regeringsförslaget kännetecknas av alltför
rask improvisation och ej heller utsänts till myndigheterna för deras i regeringsformen föreskrivna yttranden. De motioner, som
från olika håll väcktes med yrkande att riksdagen ej nu borde ta
ställning till frågan om lönegradering efter barnantal, voro därför
att fatta som en sund reaktion mot ett förvänt regeringssätt.
Ej mindre överraskande har varit att iakttaga den indignation,
som statstjänstemannaorganisationerna inlagt i sitt motstånd mot
regeringsförslaget. Detta motstånd har icke tagit sikte på oformligheten att regeringen ej velat avvakta pågående utredning utan
har närmast dikterats av en till synes kompakt ovillighet hos statstjänarna att – såsom det tillspetsat sagts i pressen – få sin lön
utmätt efter barnalstringsförmåga. Trots att finansminister Wigforss först motiverat regeringens synpunkter i S. A. P.-Information och sedan på statstjänarnas möten anslagit både mänskliga
och socialistiska strängar i sin välbekanta dialektik, synes han för
ovanlighetens skull ha stött på en mur av oförståelse.
Det tredje överraskningsmomentet inträffade, när finansministern redan före riksdagsbehandlingen slog till reträtt. Regeringen
243
.·~
Lika lön och behovslön
vill, har hr Wigforss yttrat, inte truga på statstjänarna sin proposition; uppenbarligen förutsättes härvid, att hela det beräknade
anslaget ändock tas i anspråk för löneförstärkning genom motsvarande höjning av det fasta tillägget. Propositionen har alltså
framlagts liksom blott till påseende. Denna koncilians från den
nuvarande regeringen kan förvåna, då denna eljest gör anspråk
på att leda utvecklingen och alls icke är van att få propositioner
avslagna. För detta koncilianta sinnelag kan den i förevarande
fall icke klandras. Den reflexionen är dock på sin plats, att reträtten är belysande för de lägre personalorganisationernas stora
makt även gentemot en eljest så stark och mäktig regering.
Familjeprincipen i den statliga lönesättningen kan under sådana
förhållanden anses för året avförd från dagordningen. Det må
dock härtill knytas två anmärkningar. De nämnda resolutionernas
kategoriska fördömande av barntilläggen uppbäres i verkligheten
icke av en enhällig opinion bland statstjänarna. Åven om majoriteten bland dem skulle undanbe sig graderingen, finnas tvivelsutan
i statstjänstemannakretsar många, som anse en familjegradering
riktig och rättvis. Det kan väl för övrigt icke vara tänkbart, att
t. ex. en banvakt med tre barn, som enligt regeringsförslaget i
löneförstärkning skulle få 540 kr. (180 +3 X 120), utan ett ögonblicks betänkande undanbett sig detta avsevärda tillskott och först
ansett sig hyggligt behandlad, om han får ungefär hälften så
mycket och ungkarlarna ej mindre än han. Så principfast altruistiskt funtad är nog icke banvaktsnaturen eller människonaturen
överhuvud taget. Snarast få väl organisationernas resolutioner ej
anses mera representativa för de allmänna tänkesätten inom kåren
än omröstningar inom fackföreningarna rörande medlingsförslag
antagas vara. Den andra anmärkningen gäller, att familjeprincipen i förminskad skala redan tillämpas i statens lönesystem utan
att det försports att detta av statstjänarna själva uppfattats som
något oegentligt eller deklasserande; i dyrtidstilläggen utgår ett
låt vara mindre tillägg för varje barn, och statstjänarnas familjepension, till vilken staten lämnar väsentliga bidrag, grundar sig
enligt sakens natur på behovsprincipen.
Samtidigt härmed har frågan om likalönprincipen aktualiserats
i samband med de förestående löneregleringarna för folkskole- och
läroverkslärarna. Delade meningar om den rätta innebörden i 1925
års lönebeslut råda. Regeringen har som bekant tolkat det omtvistade riksdagsbeslutet som ett principuttalande för likalön och i
244
Lika lön och behovslön
anslutning därtill- låt vara med ansenlig övergångstid – placerat de kvinnliga lärarna i samma lönegrad som de manliga. I motioner från högermän och bondeförbundare har en motsatt uppfattning hävdats; riksdagen anses i dessa icke bunden av 1925 års
riksdag och i avvaktan på 1936 års lönekommittes utredning angående behovsprincipen föreslås de kvinnliga lärarna tills vidare
placerade ett par lönegrader under de manliga lärarna. Motionä-
rerna underlåta med andra ord att nu ta position till likalönprincipen, då de anse att denna har ett oavvisligt samband med
behovsprincipen och ej bör genomföras utan att riksdagen samtidigt prövat den senare. Med hänsyn till de från alla håll förutsatta övergångsbestämmelserna har riksdagens blivande beslut
för vederbörande kvinnliga lärare i år icke någon ekonomisk betydelse utan »endast» principiellt intresse.
Ända till för ett par år sedan, d. v. s. innan den befolkningspolitiska debatten öppnats, skulle oavsett den rätta tolkningen av
1925 års riksdagsbeslut likalönprincipen med all sannolikhet ha
mött ganska allmän sympati. Principen »lika lön för lika arbete»
skulle ha tett sig naturlig att tillämpa särskilt för en kår, vars
medlemmar oberoende av kön hade samma utbildning och för vars
uppgifter kvinnorna uppenbarligen hade lika stora förutsättningar som männen. Likalönprincipens konfrontation i år med
verkligheten har emellertid gjort många betänksamma. Särskilt
den utformning, som Kungl. Maj:t i propositionen givit löneregleringen, har lämnat en åskådlig bild av de opåräknade konsekvenserna av den strikta likställighetsprincipens genomförande.
Regeringsförslaget sätter lönen i relation till barnens av skoldistrikten bestämda lästid. Därigenom skulle betydligt flera
kvinnliga än manliga lärare genast komma i åtnjutande av lön
enligt B 17. Det övervägande antalet manliga lärare på landsbygden skulle sålunda åtminstone till en början komma i regel två
lönegrader under många folkskollärarinnor. Då man vet att omkring 90 procent av de manliga folkskollärarna äro gifta – på
landsbygden är procenttalet än högre– skulle resultatet i extrema
fall kunna bli, att en manlig folkskollärare med kanske stor familj
att försörja finge nära 2,000 kr. lägre lön än en låt vara på högsta
dyrort boende folkskollärarinna. skäligheten i en sådan »likställighet» kan svårligen populariseras. I verkligheten kan en utbredd
opinion ej ens inse rättvisan i att en manlig lärare med t. ex. fyra
barn skall ha samma lön som en i samma distrikt boende ogift
245
Lika lön och behovslön
lärarinna (i de socknar, där man icke vill utöka lärarinnebostaden
med ytterligare ett rum, skulle lärarinnan uppenbarligen såsom
ersättning härför få något hundratal kronor mer i kontantlön än
sin manliga kollega). Åtminstone icke på landsbygden kan det allmänna »rättsmedvetandet» förlikas med likalönprincipen i denna
form. Folkskollärarinnan skulle i regel erhålla en levnadsstandard,
som faktiskt låge vida över den manliga lärarens, något som skulle
te sig som en staten ovärdig ringaktning för dennes familjeansvar
och för den i hemmet verksamma hustruns arbete. Att vifta bort
en dylik uppfattning som varande blott och bart antifeministisk
innebure en alltför grov förenkling av problemet, ty säkerligen
hysa de personer, bland vilka den angivna uppfattningen är förhärskande, lika hög uppskattning av folkskollärarinnornas arbete
som likalönens förfäktare. Talar ryktet sant, skall ett socialdemokratiskt kvickhuvud i riksdagen – under förutsättning att folkskollärarinnorna uppflyttats i 17 lönegraden – sagt sig velat
väcka en motion om byggande av en ny Gripsholmsbåt för att utrymme skulle kunna beredas alla ogifta folkskollärarinnor för semesterns långfärdskryssningar. Detta gycklande med likalönen är
betecknande för huru rättvisan i denna utlägges. Påfallande har
också varit den ljumhet, varmed kvinnoorganisationerna utanför
lärarinnornas sammanslutningar åtminstone hittills i tal och
skrift stött regeringsförslaget.
Å andra sidan kan ingen bestrida, att lärarinnornas löneplacering under de manliga lärarna icke heller alltid är rättvis. Det
hittillsvarande avståndet i lönehänseende mellan i tjänstgöring
likställda lärare har grundats på presumtionen, att den manlige
läraren i regel är familjeförsörjare, medan lärarinnan antingen
är ogift eller också gift, varvid maken bidrager med egen inkomst
till familjens försörjning. Att presumtionen genomsnittligt varit
riktig styrkes av den nyss anförda procentsiffran gifta folkskollärare; för läroverkslärarna ligger den anmärkningsvärt mycket
lägre, i det att endast två tredjedelar av de ordinarie bland dem
leva i äktenskap. Presumtionens riktighet kan heller icke nämnvärt rubbas av det ofta hörda påståendet, att ogifta lärarinnor
eller ogifta personer i allmänhet skulle i mycket högre grad än
gifta avstå från en del av sin inkomst till behövande föräldrar
eller släktingar; denna »extra» underhållsskyldighet torde nog i
verkligheten förekomma i ungefär lika stor utsträckning bland
gifta och ogifta och kan i vart fall ej tillerkännas någon avgö-
246
Lika lön och behovslön
rande och generell betydelse. Men presumtionen är ohållbar i individuella fall. Renodlas jämförelsen, kan det icke anföras något
giltigt skäl, varför en ogift kvinnlig lärarinna skall ha en lägre
lön än den ogifta manliga läraren i samma ställning, ty både utbildning och arbete äro för bägge desamma och i deras levnadskostnader kan ingen egentlig skillnad råda. Synnerligen starkt
motiverad ter sig en likställighet i lönehänseende, när man kommer så högt upp på lönestegen som till lektorstjänsterna med
dessas höga utbildnings- och kompetenskrav. I säkerligen icke få
fall ha dessutom gifta lärarinnor t. ex. på grund av mannens sjukdom eller död eller av andra orsaker att bära en försörjningsbörda,
som motiverar att hon ej erhåller lägre lön än den manliga kollegan på platsen, allra minst om denne är ogift.
Många, som från befolkningspolitiska utgångspunkter reagerat
mot likalönprincipens genomförande i enlighet med regeringens
linjer, ställa sig säkerligen alltigenom förstående för de nyss angivna argumenten till förmån för den lika lönen. De kunna med
andra ord varken acceptera en presumtivt motiverad lönegradering efter kön eller en strikt genomförd likalön. Den logiska konsekvensen därav blir likalön, kompletterad med familjetillägg.
Någon annan teoretisk eller praktisk utväg ur dilemmat ha de
icke, försåvitt de ej vilja efterge fordran på full rättvisa både mot
de av försörjningsplikter jämförelsevis tyngda lärarna och mot
den kvinnliga lärarpersonalens befogade likställighetskrav. De
hamna följaktligen på samma linje som hr Wigforss’ teoretiska.
Men just med hr Wigforss’ egen argumentation måste de utdöma
hans och hans ämbetsbroder ecklesiastikministerns proposition angående skollärarlönerna. Ett löneförslag, som skulle ge landsbygdens gifta, kanske barnrika lärare högst avsevärt lägre lön än de
ogifta lärarinnor i många städer kan – om man ser till realiteterna och samtidigt erinrar sig reträtten i fråga om de provisoriska barntilläggen – sist av alla förtjäna att kallas likalön och
kränker dessutom flagrant den behovsprincip, som regeringen i
samma andedrag säger sig ömma för, och den befolkningspolitik,
som statsmakterna hylla. Regeringspropositionen, som oavsiktligt
haft det nyttiga med sig att den genom sina orimligheter klarlagt
problemställningen, är ett fullgott bevis för att något års funderande på både likalön- och behovsprincipens tillämpning är ur alla
synpunkter att anbefalla.
Därmed kan man lämna årets riksdag med dess mycket givande
247
Lika lön och behovslön
lönepolitiska »proseminarium» och söka bedöma saken mera allmänt. Alla ha klart för sig, att frågan om behovslöner är synnerligen komplicerad; sålunda kan det knappast betraktas som en
rationelllösning att som regeringen tänkte begränsa barntilläggen
till tre barn, då väl de verkligt stora familjerna om några behöva
lättnader. Behovslönen tangerar det svårlösta problemet om gifta
kvinnors anställning eller dubbellönesystemet. Den framkallar
spörsmålet, om den behöver tillämpas över hela linjen eller om
från tillämpningen kunna undantagas de högre tjänstemännen,
som ändock ha en marginal för utgifter till familj och barn. Den
upprullar frågan, för hur många år under barnens uppväxt- och
utbildningstid eventuellt lönetillägg skall utgå, en fråga som kan
vara desto väsentligare som kostnaderna för barnens fostran och
utbildning stiga med åren och kunna bli störst efter det barnen
fyllt 16 år. Den leder även till frågan, om differentiering av lönen
är den rätta metoden att lösa det allmänna samhälleliga problemet
om nationens fortväxt eller om uppgiften icke bättre anstode socialpolitiken. Framför allt framställer sig frågan, om behovsprincipen blott kan inkomponeras i statens lönesystem eller om några
liknande anordningar för att tillgodose familjehänsynen borde
övervägas även för de i enskild tjänst anställda.
Alla de antydda detaljproblemen och svårigheterna borde, tycka
många, omöjliggöra behovslönens införande i det statliga lönesystemet. I grund och botten är nog frågan icke så enkelt avfärdad. Redan den omständigheten att en majoritetsregering utan
reservation från någon av dess medlemmar ej tvekat inför principen är ett betecknande tidsdrag. De orättvisor, som både likalönen och den könsdifferentierade lönen enligt olika opinioners
ingalunda indolenta uppfattning skapar, garantera att frågan
kommer att hållas vid liv. Med all sannolikhet kan intet så stimulera agitationen för familjelönerna som ett omedelbart riksdagsbeslut om likalön. Staten, som ej längre bävar för att in i
detalj reglera samhällslivet, kan också numera stödja sig på ett
vitt utbrett befolkningspolitiskt tänkande – ej att förväxla med
ett befolkningspolitiskt handlande – hos medborgarna. I en helt
annan mening än Ellen Keys har vår tid blivit barnens århundrade, »Den demografiska kampen» — för att använda Mussolinis
elanspråk – fyller land efter land med stora inrikespolitiska reformuppgifter. Vad som kommer att bli bestämmande är säkerligen icke så mycket graden av svårigheter att genomföra behovs- 248
Lika lön och behovslön
lönerna som fastmer graden av behov av en differentierad lön och
i så fall frågan, om överhuvud något verkligt alternativ till denna
finnes. Ytterst stöter man här på det eviga spörsmålet om de statsfinansiella resursernas begränsning.
Hur mycket befolkningskrisen än bottnar i en för ekonomiska
faktorer emottaglig »modern» livsinställning, kan ingen likväl förneka, att födsel, vård och fostran av barn bedömes ekonomiskt.
Ganska självklart är, att enligt befolkningskommissionens recept
kallt kalkylerande makar ej blott fästa sig vid möjligheten att
vid förlossningen få moderskapshjälp i olika nu föreslagna former
utan även vid utsikterna att efter barnafödseln kunna dra försorg
om barnet utan att därför familjens ekonomi derangeras. Utan
tvivel utgör det senare den viktigaste faktorn. Om en allmännare
opinion i anslutning härtill skulle kräva åtgärder till familjernas
stödjande och särskilt om ett rimligt nativitetstal därförutan ej
skulle kunna uppnås, kan staten en dag ej stå emot.
I statstjänarnas protestresolutioner mot barntilläggen ha socialpolitiska anstalter föreslagits som det enda rätta sättet att stödja
familjerna. Man torde väl härvid ha främst två vägar i åtanke,
skattelindring och sociala tillägg. Vad det förra beträffar är det
ofrånkomligt att vårt nuvarande skattesystem trots all kritik ej
är avvägt med all den hänsyn, som kan tagas till familjebörda. A
andra sidan är marginalen för familjeavdrag för de lägsta inkomsttagarna, d. v. s. de mest behövande, redan så liten att någon
nämnvärd nativitetseffekt ej kan tänkas ernådd på den vägen;
först när man kommer högre upp på inkomstskalan kan skattelindringsmetoden ge något större utslag. I fråga om allmänna barntillägg – ty man kan ju icke rimligen förutsätta, att statstjänarorganisationerna vilja förbehålla dylika åt blott statens befattningshavare – bör man erinra sig, att antalet barn under 16 år
nu utgör ungefär 1,1 miljoner. Skulle man tänka sig att för samtliga dessa barn utbetalades i likhet med vad regeringen föreslog
120 kr., skulle det allmännas årliga utgift belöpa sig till mellan
130 och 140 miljoner kr. Om tillägget höjdes till det dubbla – hr
Wigforss har uttryckligen angivit 120 kr. som i och för sig för
lågt- och bidrag efter vissa grunder endast utginge till hälften
av barnen, blir siffran lika fantastisk. Naturligtvis kan man räkna
lägre, men en verkligt effektiv barnbidragshjälp måste under
alla omständigheter draga för svenska budgetförhållanden orimliga belopp. Därjämte kan erinras, att den normala socialbud- 249
Lika lön och behovslön
geten under hr Möllors tid ökats med inemot 100 milj. kr., att
årets löneregleringar jämte nu beräkneliga höjningar av dyrtidstilläggen mycket väl under ett år kunna kosta statsverket 60 milj.
kr., att löneregleringarna komma att leda till automatiska utgiftsstegringar och andra löneregleringar för nya grupper, att försvaret ovillkorligen måste ha sitt, att välfärdspolitiken ännu har
mycket på lager och ~ att en kris kan nalkas. De socialpolitiska
möjligheterna få sannerligen ej överdrivas.
Skulle en effektiv familjestödjande hjälp anses nödtvungen,
måste denna av statsfinansiella skäl uppenbarligen sökas via lönen
eller försäkring. Att den lättast kan genomföras för statens och
kommunernas befattningshavare ligger i öppen dag. Om staten
härvid handlade isolerat och såsom »mönsterarbetsgivare» ginge
förebildligt fram, skulle det endast innebära en upprepning av
statens roll som föregångare i fråga om pensionering av sina anställda. En statens lönedifferentiering kan också i någon mån motiveras med omöjligheten för staten att kunna göra samma individuella löneavvikelser, som de enskilda företagen kunna i fråga
om icke-rutinbefattningar. Förutsätter man, att statens löner ej
framdeles undergå en relativ försämring kan man dessutom icke
fästa något större avseende vid talet om att behovslönens tillämpning skulle försvaga rekryteringen till statstjänst. Yrke väljes ju i
ungdomen och få äro väl sådana kvinnohatare, att de träffa formliga beslut att aldrig gifta sig och sålunda aldrig kunna räkna med
att få del av behovslönernas förmåner. För de högre förvaltningstjänstemän, som kunna dragas till det enskilda förvärvslivet,
kunna väl barntilläggen aldrig bli så stora, att de bli avgörande
för kvarstående i statstjänst eller ej.
I vad mån det skall vara tänkbart att i en eventuell framtid
genomföra familjelönprincipen för det enskilda förvärvslivet, antingen då i form av försäkring eller genom någon slags utjämningskassa eller annorledes, undandrar sig nu bedömande. De utländska försöken ha åtminstone hittills varit föga uppmuntrande.
A andra sidan framstår det som ett av de allra största missförhållandena i det moderna samhället att arbetarlönen på grund av
större fysisk arbetsförmåga oftast är högst i åldern 20-30 år i
stället för att lönerna successivt borde stiga alltefter normalt inträdande ökad försörjningsplikt. Här vore ett område för praktisk
mondism, liksom ett tillfälle för arbetarna att betyga sin beprisade solidaritet. Man kan för större fabriker göra det tankeexperi- 250
Lika lön och behovslön
mentet, att exempelvis 10 % av den kollektivavtalsbestämda lönen,
vare sig den intjänats som timlön eller på ackord, finge innestå
och fördelas efter behovsprinciper; några större rubbningar skulle
därigenom icke kunna uppstå, ej heller någon inverkan på konkurrensen mellan olika industrier, och familjeförsörjare skulle
knappast kunna få några ökade svårigheter att vinna anställning.
Naturligtvis skulle svårigheterna bli större och de eventuella utjämningsanordningarna mycket vidlyftigare för hantverket, små-
industrin och kontorsanställda, för att ej tala om de fria yrkena
och jordbrukets daglönare. För jordbrukarna i allmänhet torde
»familjelönen» vara minst behövlig, eftersom värdet av livsmedel
och bostäder för dem få taxeras något annorlunda. För lantarbetarna kan statskarlssystemet i viss mån sägas innebära ett behovslönesystem, vilket dock icke utesluter att de flesta ömmande fallen
här påträffas. Organisationsväsendets utveckling borde mänskligt
att döma betyda ökade möjligheter att realisera familjelönstanken,
därest denna överhuvud på ett ändamålsenligt sätt kan omsättas
till verklighet.
Hr Wigforss’ argumentering för behovslönerna har vädjat till
människornas socialistiska föreställningar. »När vi få en socialistisk ordning, kan det vara tid att minnas den socialistiska
grundtanken: av var och en efter hans förmåga, åt var och en
efter hans behov.» Härtill kan anmärkas att behovslönen ännu
mindre skulle strida mot konservatismens familjeideaL Våra dagars penninglöner synas trots all differentiering sämre svara mot
behovssynpunkterna än den gamla naturahushållningens löneformer. Om familjelönens inneboende rättvisa behöver enligt vår
samhällssyn knappast vara tu tal, ännu mindre om att samhället
skulle vara moget för en sådan totalt nedbrytande uppfattning
som att familjebördan till stor del kunde överflyttas från löneinkomsten till statens sociala verksamhet. Om denna rättvisa nu
eller först i en framtid eller ens någonsin kan praktiskt genomföras är för tidigt att tvärsäkert bedöma. Man måste dock räkna
med möjligheten av att befolkningsutvecklingens tvång eller en
allmän folkmenings tryck eller bäggedera kunna driva ej blott
staten utan även de enskilda att stegvis söka sig fram mot »den
etiska lönen».
.251
OCH BEHOVSLÖN
NÄR regeringen för någon månad sedan överlämnade till riksdagen sin väntade proposition om provisorisk löneförstärkning åt
statstjänare, överraskade den med att utmäta förstärkningen efter
familjelönsprincipen. Utöver ett fast tillägg till varje ~tatstjänare,
vilket uppgick till högst 180 kr., föreslog regeringen för varje barn
ett extra tillägg å 120 kr., dock för högst tre barn. Det överraskande i denna lönepolitiska regeringsaktion låg icke så mycket i
att familjeprincipen kom till något uttryck utan däri, att regeringen ville skapa ett familjelönsprejudikat omedelbart innan resultaten av 1936 års lönekommittes utredning om behovslönens
eventuella införande i det statliga lönesystemet föreligga. Att regering och riksdag utan att känna kommittens undersökningar
skulle på förhand godkänna och i realiteten binda sig för en så
vittgående systemomläggning måste stå i strid mot hävdvunna arbetsformer, helst som regeringsförslaget kännetecknas av alltför
rask improvisation och ej heller utsänts till myndigheterna för deras i regeringsformen föreskrivna yttranden. De motioner, som
från olika håll väcktes med yrkande att riksdagen ej nu borde ta
ställning till frågan om lönegradering efter barnantal, voro därför
att fatta som en sund reaktion mot ett förvänt regeringssätt.
Ej mindre överraskande har varit att iakttaga den indignation,
som statstjänstemannaorganisationerna inlagt i sitt motstånd mot
regeringsförslaget. Detta motstånd har icke tagit sikte på oformligheten att regeringen ej velat avvakta pågående utredning utan
har närmast dikterats av en till synes kompakt ovillighet hos statstjänarna att – såsom det tillspetsat sagts i pressen – få sin lön
utmätt efter barnalstringsförmåga. Trots att finansminister Wigforss först motiverat regeringens synpunkter i S. A. P.-Information och sedan på statstjänarnas möten anslagit både mänskliga
och socialistiska strängar i sin välbekanta dialektik, synes han för
ovanlighetens skull ha stött på en mur av oförståelse.
Det tredje överraskningsmomentet inträffade, när finansministern redan före riksdagsbehandlingen slog till reträtt. Regeringen
243
.·~
Lika lön och behovslön
vill, har hr Wigforss yttrat, inte truga på statstjänarna sin proposition; uppenbarligen förutsättes härvid, att hela det beräknade
anslaget ändock tas i anspråk för löneförstärkning genom motsvarande höjning av det fasta tillägget. Propositionen har alltså
framlagts liksom blott till påseende. Denna koncilians från den
nuvarande regeringen kan förvåna, då denna eljest gör anspråk
på att leda utvecklingen och alls icke är van att få propositioner
avslagna. För detta koncilianta sinnelag kan den i förevarande
fall icke klandras. Den reflexionen är dock på sin plats, att reträtten är belysande för de lägre personalorganisationernas stora
makt även gentemot en eljest så stark och mäktig regering.
Familjeprincipen i den statliga lönesättningen kan under sådana
förhållanden anses för året avförd från dagordningen. Det må
dock härtill knytas två anmärkningar. De nämnda resolutionernas
kategoriska fördömande av barntilläggen uppbäres i verkligheten
icke av en enhällig opinion bland statstjänarna. Åven om majoriteten bland dem skulle undanbe sig graderingen, finnas tvivelsutan
i statstjänstemannakretsar många, som anse en familjegradering
riktig och rättvis. Det kan väl för övrigt icke vara tänkbart, att
t. ex. en banvakt med tre barn, som enligt regeringsförslaget i
löneförstärkning skulle få 540 kr. (180 +3 X 120), utan ett ögonblicks betänkande undanbett sig detta avsevärda tillskott och först
ansett sig hyggligt behandlad, om han får ungefär hälften så
mycket och ungkarlarna ej mindre än han. Så principfast altruistiskt funtad är nog icke banvaktsnaturen eller människonaturen
överhuvud taget. Snarast få väl organisationernas resolutioner ej
anses mera representativa för de allmänna tänkesätten inom kåren
än omröstningar inom fackföreningarna rörande medlingsförslag
antagas vara. Den andra anmärkningen gäller, att familjeprincipen i förminskad skala redan tillämpas i statens lönesystem utan
att det försports att detta av statstjänarna själva uppfattats som
något oegentligt eller deklasserande; i dyrtidstilläggen utgår ett
låt vara mindre tillägg för varje barn, och statstjänarnas familjepension, till vilken staten lämnar väsentliga bidrag, grundar sig
enligt sakens natur på behovsprincipen.
Samtidigt härmed har frågan om likalönprincipen aktualiserats
i samband med de förestående löneregleringarna för folkskole- och
läroverkslärarna. Delade meningar om den rätta innebörden i 1925
års lönebeslut råda. Regeringen har som bekant tolkat det omtvistade riksdagsbeslutet som ett principuttalande för likalön och i
244
Lika lön och behovslön
anslutning därtill- låt vara med ansenlig övergångstid – placerat de kvinnliga lärarna i samma lönegrad som de manliga. I motioner från högermän och bondeförbundare har en motsatt uppfattning hävdats; riksdagen anses i dessa icke bunden av 1925 års
riksdag och i avvaktan på 1936 års lönekommittes utredning angående behovsprincipen föreslås de kvinnliga lärarna tills vidare
placerade ett par lönegrader under de manliga lärarna. Motionä-
rerna underlåta med andra ord att nu ta position till likalönprincipen, då de anse att denna har ett oavvisligt samband med
behovsprincipen och ej bör genomföras utan att riksdagen samtidigt prövat den senare. Med hänsyn till de från alla håll förutsatta övergångsbestämmelserna har riksdagens blivande beslut
för vederbörande kvinnliga lärare i år icke någon ekonomisk betydelse utan »endast» principiellt intresse.
Ända till för ett par år sedan, d. v. s. innan den befolkningspolitiska debatten öppnats, skulle oavsett den rätta tolkningen av
1925 års riksdagsbeslut likalönprincipen med all sannolikhet ha
mött ganska allmän sympati. Principen »lika lön för lika arbete»
skulle ha tett sig naturlig att tillämpa särskilt för en kår, vars
medlemmar oberoende av kön hade samma utbildning och för vars
uppgifter kvinnorna uppenbarligen hade lika stora förutsättningar som männen. Likalönprincipens konfrontation i år med
verkligheten har emellertid gjort många betänksamma. Särskilt
den utformning, som Kungl. Maj:t i propositionen givit löneregleringen, har lämnat en åskådlig bild av de opåräknade konsekvenserna av den strikta likställighetsprincipens genomförande.
Regeringsförslaget sätter lönen i relation till barnens av skoldistrikten bestämda lästid. Därigenom skulle betydligt flera
kvinnliga än manliga lärare genast komma i åtnjutande av lön
enligt B 17. Det övervägande antalet manliga lärare på landsbygden skulle sålunda åtminstone till en början komma i regel två
lönegrader under många folkskollärarinnor. Då man vet att omkring 90 procent av de manliga folkskollärarna äro gifta – på
landsbygden är procenttalet än högre– skulle resultatet i extrema
fall kunna bli, att en manlig folkskollärare med kanske stor familj
att försörja finge nära 2,000 kr. lägre lön än en låt vara på högsta
dyrort boende folkskollärarinna. skäligheten i en sådan »likställighet» kan svårligen populariseras. I verkligheten kan en utbredd
opinion ej ens inse rättvisan i att en manlig lärare med t. ex. fyra
barn skall ha samma lön som en i samma distrikt boende ogift
245
Lika lön och behovslön
lärarinna (i de socknar, där man icke vill utöka lärarinnebostaden
med ytterligare ett rum, skulle lärarinnan uppenbarligen såsom
ersättning härför få något hundratal kronor mer i kontantlön än
sin manliga kollega). Åtminstone icke på landsbygden kan det allmänna »rättsmedvetandet» förlikas med likalönprincipen i denna
form. Folkskollärarinnan skulle i regel erhålla en levnadsstandard,
som faktiskt låge vida över den manliga lärarens, något som skulle
te sig som en staten ovärdig ringaktning för dennes familjeansvar
och för den i hemmet verksamma hustruns arbete. Att vifta bort
en dylik uppfattning som varande blott och bart antifeministisk
innebure en alltför grov förenkling av problemet, ty säkerligen
hysa de personer, bland vilka den angivna uppfattningen är förhärskande, lika hög uppskattning av folkskollärarinnornas arbete
som likalönens förfäktare. Talar ryktet sant, skall ett socialdemokratiskt kvickhuvud i riksdagen – under förutsättning att folkskollärarinnorna uppflyttats i 17 lönegraden – sagt sig velat
väcka en motion om byggande av en ny Gripsholmsbåt för att utrymme skulle kunna beredas alla ogifta folkskollärarinnor för semesterns långfärdskryssningar. Detta gycklande med likalönen är
betecknande för huru rättvisan i denna utlägges. Påfallande har
också varit den ljumhet, varmed kvinnoorganisationerna utanför
lärarinnornas sammanslutningar åtminstone hittills i tal och
skrift stött regeringsförslaget.
Å andra sidan kan ingen bestrida, att lärarinnornas löneplacering under de manliga lärarna icke heller alltid är rättvis. Det
hittillsvarande avståndet i lönehänseende mellan i tjänstgöring
likställda lärare har grundats på presumtionen, att den manlige
läraren i regel är familjeförsörjare, medan lärarinnan antingen
är ogift eller också gift, varvid maken bidrager med egen inkomst
till familjens försörjning. Att presumtionen genomsnittligt varit
riktig styrkes av den nyss anförda procentsiffran gifta folkskollärare; för läroverkslärarna ligger den anmärkningsvärt mycket
lägre, i det att endast två tredjedelar av de ordinarie bland dem
leva i äktenskap. Presumtionens riktighet kan heller icke nämnvärt rubbas av det ofta hörda påståendet, att ogifta lärarinnor
eller ogifta personer i allmänhet skulle i mycket högre grad än
gifta avstå från en del av sin inkomst till behövande föräldrar
eller släktingar; denna »extra» underhållsskyldighet torde nog i
verkligheten förekomma i ungefär lika stor utsträckning bland
gifta och ogifta och kan i vart fall ej tillerkännas någon avgö-
246
Lika lön och behovslön
rande och generell betydelse. Men presumtionen är ohållbar i individuella fall. Renodlas jämförelsen, kan det icke anföras något
giltigt skäl, varför en ogift kvinnlig lärarinna skall ha en lägre
lön än den ogifta manliga läraren i samma ställning, ty både utbildning och arbete äro för bägge desamma och i deras levnadskostnader kan ingen egentlig skillnad råda. Synnerligen starkt
motiverad ter sig en likställighet i lönehänseende, när man kommer så högt upp på lönestegen som till lektorstjänsterna med
dessas höga utbildnings- och kompetenskrav. I säkerligen icke få
fall ha dessutom gifta lärarinnor t. ex. på grund av mannens sjukdom eller död eller av andra orsaker att bära en försörjningsbörda,
som motiverar att hon ej erhåller lägre lön än den manliga kollegan på platsen, allra minst om denne är ogift.
Många, som från befolkningspolitiska utgångspunkter reagerat
mot likalönprincipens genomförande i enlighet med regeringens
linjer, ställa sig säkerligen alltigenom förstående för de nyss angivna argumenten till förmån för den lika lönen. De kunna med
andra ord varken acceptera en presumtivt motiverad lönegradering efter kön eller en strikt genomförd likalön. Den logiska konsekvensen därav blir likalön, kompletterad med familjetillägg.
Någon annan teoretisk eller praktisk utväg ur dilemmat ha de
icke, försåvitt de ej vilja efterge fordran på full rättvisa både mot
de av försörjningsplikter jämförelsevis tyngda lärarna och mot
den kvinnliga lärarpersonalens befogade likställighetskrav. De
hamna följaktligen på samma linje som hr Wigforss’ teoretiska.
Men just med hr Wigforss’ egen argumentation måste de utdöma
hans och hans ämbetsbroder ecklesiastikministerns proposition angående skollärarlönerna. Ett löneförslag, som skulle ge landsbygdens gifta, kanske barnrika lärare högst avsevärt lägre lön än de
ogifta lärarinnor i många städer kan – om man ser till realiteterna och samtidigt erinrar sig reträtten i fråga om de provisoriska barntilläggen – sist av alla förtjäna att kallas likalön och
kränker dessutom flagrant den behovsprincip, som regeringen i
samma andedrag säger sig ömma för, och den befolkningspolitik,
som statsmakterna hylla. Regeringspropositionen, som oavsiktligt
haft det nyttiga med sig att den genom sina orimligheter klarlagt
problemställningen, är ett fullgott bevis för att något års funderande på både likalön- och behovsprincipens tillämpning är ur alla
synpunkter att anbefalla.
Därmed kan man lämna årets riksdag med dess mycket givande
247
Lika lön och behovslön
lönepolitiska »proseminarium» och söka bedöma saken mera allmänt. Alla ha klart för sig, att frågan om behovslöner är synnerligen komplicerad; sålunda kan det knappast betraktas som en
rationelllösning att som regeringen tänkte begränsa barntilläggen
till tre barn, då väl de verkligt stora familjerna om några behöva
lättnader. Behovslönen tangerar det svårlösta problemet om gifta
kvinnors anställning eller dubbellönesystemet. Den framkallar
spörsmålet, om den behöver tillämpas över hela linjen eller om
från tillämpningen kunna undantagas de högre tjänstemännen,
som ändock ha en marginal för utgifter till familj och barn. Den
upprullar frågan, för hur många år under barnens uppväxt- och
utbildningstid eventuellt lönetillägg skall utgå, en fråga som kan
vara desto väsentligare som kostnaderna för barnens fostran och
utbildning stiga med åren och kunna bli störst efter det barnen
fyllt 16 år. Den leder även till frågan, om differentiering av lönen
är den rätta metoden att lösa det allmänna samhälleliga problemet
om nationens fortväxt eller om uppgiften icke bättre anstode socialpolitiken. Framför allt framställer sig frågan, om behovsprincipen blott kan inkomponeras i statens lönesystem eller om några
liknande anordningar för att tillgodose familjehänsynen borde
övervägas även för de i enskild tjänst anställda.
Alla de antydda detaljproblemen och svårigheterna borde, tycka
många, omöjliggöra behovslönens införande i det statliga lönesystemet. I grund och botten är nog frågan icke så enkelt avfärdad. Redan den omständigheten att en majoritetsregering utan
reservation från någon av dess medlemmar ej tvekat inför principen är ett betecknande tidsdrag. De orättvisor, som både likalönen och den könsdifferentierade lönen enligt olika opinioners
ingalunda indolenta uppfattning skapar, garantera att frågan
kommer att hållas vid liv. Med all sannolikhet kan intet så stimulera agitationen för familjelönerna som ett omedelbart riksdagsbeslut om likalön. Staten, som ej längre bävar för att in i
detalj reglera samhällslivet, kan också numera stödja sig på ett
vitt utbrett befolkningspolitiskt tänkande – ej att förväxla med
ett befolkningspolitiskt handlande – hos medborgarna. I en helt
annan mening än Ellen Keys har vår tid blivit barnens århundrade, »Den demografiska kampen» — för att använda Mussolinis
elanspråk – fyller land efter land med stora inrikespolitiska reformuppgifter. Vad som kommer att bli bestämmande är säkerligen icke så mycket graden av svårigheter att genomföra behovs- 248
Lika lön och behovslön
lönerna som fastmer graden av behov av en differentierad lön och
i så fall frågan, om överhuvud något verkligt alternativ till denna
finnes. Ytterst stöter man här på det eviga spörsmålet om de statsfinansiella resursernas begränsning.
Hur mycket befolkningskrisen än bottnar i en för ekonomiska
faktorer emottaglig »modern» livsinställning, kan ingen likväl förneka, att födsel, vård och fostran av barn bedömes ekonomiskt.
Ganska självklart är, att enligt befolkningskommissionens recept
kallt kalkylerande makar ej blott fästa sig vid möjligheten att
vid förlossningen få moderskapshjälp i olika nu föreslagna former
utan även vid utsikterna att efter barnafödseln kunna dra försorg
om barnet utan att därför familjens ekonomi derangeras. Utan
tvivel utgör det senare den viktigaste faktorn. Om en allmännare
opinion i anslutning härtill skulle kräva åtgärder till familjernas
stödjande och särskilt om ett rimligt nativitetstal därförutan ej
skulle kunna uppnås, kan staten en dag ej stå emot.
I statstjänarnas protestresolutioner mot barntilläggen ha socialpolitiska anstalter föreslagits som det enda rätta sättet att stödja
familjerna. Man torde väl härvid ha främst två vägar i åtanke,
skattelindring och sociala tillägg. Vad det förra beträffar är det
ofrånkomligt att vårt nuvarande skattesystem trots all kritik ej
är avvägt med all den hänsyn, som kan tagas till familjebörda. A
andra sidan är marginalen för familjeavdrag för de lägsta inkomsttagarna, d. v. s. de mest behövande, redan så liten att någon
nämnvärd nativitetseffekt ej kan tänkas ernådd på den vägen;
först när man kommer högre upp på inkomstskalan kan skattelindringsmetoden ge något större utslag. I fråga om allmänna barntillägg – ty man kan ju icke rimligen förutsätta, att statstjänarorganisationerna vilja förbehålla dylika åt blott statens befattningshavare – bör man erinra sig, att antalet barn under 16 år
nu utgör ungefär 1,1 miljoner. Skulle man tänka sig att för samtliga dessa barn utbetalades i likhet med vad regeringen föreslog
120 kr., skulle det allmännas årliga utgift belöpa sig till mellan
130 och 140 miljoner kr. Om tillägget höjdes till det dubbla – hr
Wigforss har uttryckligen angivit 120 kr. som i och för sig för
lågt- och bidrag efter vissa grunder endast utginge till hälften
av barnen, blir siffran lika fantastisk. Naturligtvis kan man räkna
lägre, men en verkligt effektiv barnbidragshjälp måste under
alla omständigheter draga för svenska budgetförhållanden orimliga belopp. Därjämte kan erinras, att den normala socialbud- 249
Lika lön och behovslön
geten under hr Möllors tid ökats med inemot 100 milj. kr., att
årets löneregleringar jämte nu beräkneliga höjningar av dyrtidstilläggen mycket väl under ett år kunna kosta statsverket 60 milj.
kr., att löneregleringarna komma att leda till automatiska utgiftsstegringar och andra löneregleringar för nya grupper, att försvaret ovillkorligen måste ha sitt, att välfärdspolitiken ännu har
mycket på lager och ~ att en kris kan nalkas. De socialpolitiska
möjligheterna få sannerligen ej överdrivas.
Skulle en effektiv familjestödjande hjälp anses nödtvungen,
måste denna av statsfinansiella skäl uppenbarligen sökas via lönen
eller försäkring. Att den lättast kan genomföras för statens och
kommunernas befattningshavare ligger i öppen dag. Om staten
härvid handlade isolerat och såsom »mönsterarbetsgivare» ginge
förebildligt fram, skulle det endast innebära en upprepning av
statens roll som föregångare i fråga om pensionering av sina anställda. En statens lönedifferentiering kan också i någon mån motiveras med omöjligheten för staten att kunna göra samma individuella löneavvikelser, som de enskilda företagen kunna i fråga
om icke-rutinbefattningar. Förutsätter man, att statens löner ej
framdeles undergå en relativ försämring kan man dessutom icke
fästa något större avseende vid talet om att behovslönens tillämpning skulle försvaga rekryteringen till statstjänst. Yrke väljes ju i
ungdomen och få äro väl sådana kvinnohatare, att de träffa formliga beslut att aldrig gifta sig och sålunda aldrig kunna räkna med
att få del av behovslönernas förmåner. För de högre förvaltningstjänstemän, som kunna dragas till det enskilda förvärvslivet,
kunna väl barntilläggen aldrig bli så stora, att de bli avgörande
för kvarstående i statstjänst eller ej.
I vad mån det skall vara tänkbart att i en eventuell framtid
genomföra familjelönprincipen för det enskilda förvärvslivet, antingen då i form av försäkring eller genom någon slags utjämningskassa eller annorledes, undandrar sig nu bedömande. De utländska försöken ha åtminstone hittills varit föga uppmuntrande.
A andra sidan framstår det som ett av de allra största missförhållandena i det moderna samhället att arbetarlönen på grund av
större fysisk arbetsförmåga oftast är högst i åldern 20-30 år i
stället för att lönerna successivt borde stiga alltefter normalt inträdande ökad försörjningsplikt. Här vore ett område för praktisk
mondism, liksom ett tillfälle för arbetarna att betyga sin beprisade solidaritet. Man kan för större fabriker göra det tankeexperi- 250
Lika lön och behovslön
mentet, att exempelvis 10 % av den kollektivavtalsbestämda lönen,
vare sig den intjänats som timlön eller på ackord, finge innestå
och fördelas efter behovsprinciper; några större rubbningar skulle
därigenom icke kunna uppstå, ej heller någon inverkan på konkurrensen mellan olika industrier, och familjeförsörjare skulle
knappast kunna få några ökade svårigheter att vinna anställning.
Naturligtvis skulle svårigheterna bli större och de eventuella utjämningsanordningarna mycket vidlyftigare för hantverket, små-
industrin och kontorsanställda, för att ej tala om de fria yrkena
och jordbrukets daglönare. För jordbrukarna i allmänhet torde
»familjelönen» vara minst behövlig, eftersom värdet av livsmedel
och bostäder för dem få taxeras något annorlunda. För lantarbetarna kan statskarlssystemet i viss mån sägas innebära ett behovslönesystem, vilket dock icke utesluter att de flesta ömmande fallen
här påträffas. Organisationsväsendets utveckling borde mänskligt
att döma betyda ökade möjligheter att realisera familjelönstanken,
därest denna överhuvud på ett ändamålsenligt sätt kan omsättas
till verklighet.
Hr Wigforss’ argumentering för behovslönerna har vädjat till
människornas socialistiska föreställningar. »När vi få en socialistisk ordning, kan det vara tid att minnas den socialistiska
grundtanken: av var och en efter hans förmåga, åt var och en
efter hans behov.» Härtill kan anmärkas att behovslönen ännu
mindre skulle strida mot konservatismens familjeideaL Våra dagars penninglöner synas trots all differentiering sämre svara mot
behovssynpunkterna än den gamla naturahushållningens löneformer. Om familjelönens inneboende rättvisa behöver enligt vår
samhällssyn knappast vara tu tal, ännu mindre om att samhället
skulle vara moget för en sådan totalt nedbrytande uppfattning
som att familjebördan till stor del kunde överflyttas från löneinkomsten till statens sociala verksamhet. Om denna rättvisa nu
eller först i en framtid eller ens någonsin kan praktiskt genomföras är för tidigt att tvärsäkert bedöma. Man måste dock räkna
med möjligheten av att befolkningsutvecklingens tvång eller en
allmän folkmenings tryck eller bäggedera kunna driva ej blott
staten utan även de enskilda att stegvis söka sig fram mot »den
etiska lönen».
.251