Frankrike i främre orienten
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRANKRIKE
I FRÄMRE ORIENTEN
NÅGRA DATA UR SYRIENS HISTORIA
SOM MANDATLAND
Av PEREGRINUS
DEN senaste utvecklingen i det franska mandatområdet Syrien
har fått ett mycket aktuellt intresse till följd av de fördragsförhandlingar, som förts och nyligen avslutats mellan syrierna och
fransmännen i Paris. Det nya fördraget innebär visserligen status quo men medför en radikal ändring i riktning mot landets
oavhängighet. Syrien genomgår därvid samma historiska etapper
som andra länder i främre Orienten, t. ex. Irak, Egypten och delvis Palestina. Syrien förtjänar desto större beaktande, som det
utgör det mest utvecklade av de arabiska länderna. Det syriska
folket har tidigare och i ett snabbare tempo recipierat den europeiska kulturens grundsatser; till och med i Egypten intogo länge
syriska publicister, läkare, jurister och överhuvud intellektuella
en rangställning. Till skillnad från andra arabiska länder äger
Syrien dessutom en mycket stark kristlig minoritet, sammansatt
av maroniter, grekisk-ortodoxa melkiter, grekisk-katolska och armenier. Av landets totalbefolkning om 2,G milj. människor utgöra
de kristna över 1/2 miljon. På grund av den egenartade franska
politiken har mandatlandet uppdelats i fem »självständiga stater», Syrien, Stora Libanon, Djebel-Druz, Alanit-området och
sandschaket Alexandrette, allt inom en total ytvidd av 206,999 km2•
Mandatförvaltningens första period, general Gourauds regim,
omfattade tre och ett halvt år. När general Gouraud i november
1919 övertog överkommissariatet, kungjorde han som sin stora
uppgift att ekonomiskt återuppbygga landet. Som han själY berättat tog han som ledstjärna några ord av det nuvarande Marockos skapare, marskalk Lyautey: »Så länge Frankrikes flagga
vajar över landet, är det vår uppgift att skydda den icke blott
278
Frankrike i frärnre Orienten
med militära medel utan även genom att öka invånarnas belåtenhet och välstånd, liksom genom att stärka deras ekonomiska ställning.» Utan tvivel vackra ord, vilka tyvärr stannade på papperet.
överkommissariens program avsåg att sanera det desorganiserade jordbruket, låt vara under särskilt hänsynstagande till
Frankrikes intressen. Under världskriget var Frankrike för fyllande av sitt bomullsbehov uteslutande hänvisat till andra länder.
Därför upptog Gourauds plan bomullsodlingens kultivering, helst
som området kring Aleppo ägde förutsättningar för bomullsplantager. Och programmets resultaU Efter tre och ett halvt år kunde
general Gouraud i sin rapport påvisa blott mycket ringa resultat
av sin verksamhet
på det ekonomiska
området. Av 15,000
kvadratmil odlad
jord hade blott en
femtedel kultiverats
till den tidpunkt,
när generalen lämnade landet (uppgiften hämtad från
franska regeringens
rapport till mandatkommissionen 1924).
Trots det stora inLandskapsbild från Syrien utanför Damaskus.
tresse, som :B-,rankrike lade i dagen för bomullsodlingen i Syrien,
belöpte sig den odlade bomullsarealen år 1924, alltså ett år efter
det att Gouraud nedlagt sitt ämbete, till blott 90 kvadratmil.
Nåväl, det bör alls icke bestridas, att väsentliga svårigheter av
ekonomisk och social natur uppstodo. Sålunda hör man taga hänsyn till att ungefär en femtedel av syrierna bodde utanför sitt
hemland, d. v. s. att tusenden och åter tusenden unga människor
av bristen på utkomstmöjligheter tvingats till utvandring. Vidare
hör beaktas, att stora sträckor, däribland mycket fruktbara områden, antingen lågo för fäfot eller också brukades extensivt.
Ytterligare hade jordbruksproduktionen på grund av kriget sjunkit katastrofalt, och särskilt hade många mullbärs- och oljeträd
utrotats, varigenom silkesmaskaveln och oljeproduktionen, de betydelsefullaste delarna av jordbruket i Libanon, gingo starkt tillhaka. Slutligen led landet brist på kapital. Men i stället för att
279
Peregrinus
finna vägar och medel att övervinna svårigheterna, i stället för att
driva en rationell näringspolitik, trängde Gouraud de allvarliga
ekonomiska problemen i bakgrunden. Den äregirige generalen,
som under kriget gjort en ärorik militär karriär, ägnade sig desto
mera åt rent politiska mål. Den l september 1920 proklamerade
han i Beirut »i namn av den franska republikens regering» skapandet av staten Stora Libanon. Därigenom realiserades Frankrikes strävan att utsträcka sitt kolonialvälde till det östra Medelhavsbäckenet Men – som man kunde vänta – uppfattade Syriens nationella rörelse den nya statens grundande såsom ett hårt
slag. Som protest utbröto omfattande uppror.
General Gouraud efterträddes som överkommissarie i tur och
ordning av Weygand, Saraille, de J ouvenel och Ponsot. Deras politik rörde sig i större eller mindre utsträckning inom ramen för
det program, som deras företrädare, Lyauteys lärjunge, uppställt.
Den av Gouraud påbörjade uppdelningen av landet fortsattes, och
sommaren 1924 existerade de fem redan omnämnda »staterna».
Med denna delning ville den nuvarande överkommissarien greve
de la Martell icke åtnöja sig. Genom ett dekret av den 23 januari
1936 har han fortsatt att sönderstycka Syrien genom att upprätta
sex respektive åtta nya »självständiga» provinser med oavhängiga
finans- och förvaltningsorgan. Genomförandet av denna reform
förhindrades emellertid genom upproret i Syrien i januarifebruari i fjol.
Varken ur ekonomiska eller ur administrativa synpunkter kan
landets söndersplittring rättfärdigas. Just hänsynen till den ekonomiska och administrativa ändamålsenligheten gör landets enhet
till en nödvändighet. Varje »stab, varje »republik», har nu sin
särskilda apparat, vars upprätthållande är en tung börda för det
fattiga folket. Till grund för uppdelningen lågo politiska motiv,
i det att man ville försvaga landets samlade makt; »staterna», partierna, konfessionerna och minoriteterna utspelas systematiskt mot
varandra. Med allt detta ville Frankrike göra det lättare för sig
att genomföra sin kolonialpolitik.
Enligt statuterna för A-mandaten åtnjuter det mandatinnehavande landet icke några ekonomiska företrädesrättigheter i
mandatlandet, vilket formellt är jämställt med andra folkförlmndsmedlemmar. I verkligheten eftersträvade Frankrike målmedvetet att förvärva en monopolställning på den syriska marknaden. Som ett övertygande bevis härför kan anföras bl. a. den
280
Frankrike i främre Orienten
omständigheten, att överkommissariens ekonomiska program, särskilt då Gourauds och de la Martells program, icke med ett enda
ord berörde nödvändigheten av en inhemsk industri. Sålunda tog
tullsystemet icke någon hänsyn till den unga nationella industrins
behov. Uteslutande franskt kapital koncentrerade i franska händer de viktigare näringsgrenarna, såsom vattenledningsväsendet,
trafikväsendet, det elektriska distributionsnätet och tobakshandeln.
Denna monopolställning, vars följder kommo till uttryck bl. a. i
mycket höga priser, uppfattades av befolkningen såsom utomordentligt tryckande. Befolkningen i Darnasims bojkottade också
år 1935 under flera månader spårvagnar och elektricitetsverk så-
som en protest mot de höga priserna.
Ett trängande nödvändigt, stort anlagt bevattningssystem förverkligades icke. J ordbrukets beskattning uppgår f. n. till 20 å
30% av inkomsten, något som måste betecknas som en oerhörd belastning. Inga anstalter träffades att skapa normala kreditinrättningar eller kreditkassor för småbrukarna, som dominera inom
det syriska jordbruket. I dag pendlar räntesatsen för bonden mellan 10 och 50 %, vilket på honom måste verka deprimerande. Ingenting har åtgjorts att utbyta den korta arrendetiden, som för det
mesta utgör blott ett år, mot en rationellare och rättvisare, något
som skulle ligga såväl i jordbrukets som i de stackars arrendatorernas intresse. slutligen har ingen aktivitet lagts i dagen för att
höja och utbreda den agrikulturella fackkunskapen. Mot bakgrunden av de sålunda skildrade förhållandena torde man icke kunna
förundra sig över att Syriens näringsliv sedan åratal tillbaka befinner sig i ett tröstlöst tillstånd av stagnation. Landets armod
är för varje främling påfallande.
Syrien blev på sin tid proklamerat som mandatland av klass A.
Därigenom skulle självförvaltningens alla fördelar tillförsäkras
det. I själva verket drev den franska mandatförvaltningen en
herraväldets politik. Syriens folk fick i verkligheten ej bestämma
över sitt öde. »Staternas» parlament, ministrar, presidenter och
egna organ överhuvud vore blott en fasad. överallt härskade de
franska rådgivarna med överkommissarien i spetsen. Efter överkommissariens gottfinnande upplöstes parlamenten på obestämd
tid, och författningarna eller de politiska rättigheterna sattes ur
kraft. En särskilt olycklig roll spelade den hemliga franska politiska polisen (service des renseignements), som hängav sig åt ett
skoningslöst övervalmingssystem. Anmärkningsvärt är, att den
281
,j
’~
Peregrinus
hemliga polisen rekryterades med officerare, som samtidigt voro
provinsguvernörernas rådgivare. De värsta missbruk hörde till
dagordningen.
Med undantag för de J ouvenel ha överkommissarierna fört icke
en samförståndets och samarbetets utan en den starka handens
politik. Ett tungt ansvar för förhållandenas tillspetsning bära
de franska rådgivare, som förstått att utnyttja sina kunskaper
om landet till att bestämmande influera på överkommissarierna.
Dessa tjänstemän ha haft ett speciellt intresse av att behandla
Syrien som en koloni. Överkommissarier avgingo, men rådgivarna
stannade och härskade i landet som i en erövrad fästning.
Mandatpolitiken medförde motsatsen till vad man ville uppnå.
Den sammankittade de olika »staternas» folk emot det franska
mandatsystemet Fullkomligt förfelad var också taktiken att söka
utnyttja de kristna som bundsförvanter mot muselmanerna. Ty
maroniterna, liksom f. ö. de flesta andra kristna, kände sig höra
samman med sitt syriska hemland. De ha flera gånger demonstrativt dokumenterat denna samhörighetskänsla.
Som redan antytts kom syriernas otillfredsställelse till uttryck
i folkuppror. Följande större uppror ha förekommit: emiren
Faours resning år 1919 i Hulehområdet; upproret i Aialauitområdet under ledning av scheiken Salih ibn Ali, vilket varade
från 1919 till 1921; resningen år 1921 i Nordsyrien under anförarskap av den nyligen avlidne nationalistledaren från Aleppo Ihrahim Hanano; upproret år 1922 under ledning av sultanen el
Atrasch i Hauranområdet; scheiken Ismail Harirs resningar i
Hauran och i Damaskus 1922; upproret i Baalbekområdet 1923 med
Melhem Kasim som chef; den stora resningen 1925 av den redan
omnämnde sultanen el Atrasch; slutligen generalstrejken i början
av år 1936. Vi upprepa: vid denna uppräkning handlar det blott
om stora rörelser. Mindre oroligheter ha ofta förekommit.
Icke blott månader utan år igenom förde de franska trupperna
krig mot Syriens folk. Särskilt förbittrad blev befolkningen av de
hänsynslösa metoder, varmed 1925 års uppror slogs ner. Mandatförvaltningen ryggade då icke tillbaka för att beskjuta Damaskus
med artilleri och flygplan. Det förskräckliga bombardemang, som
därvid pågick 18-20 oktober, förvandlade hela stadsdelar till spillror. Ännu i dag kan man se exekutionens verkningar. Ruinerna
efterlämna ett skakande intryck.
På grund av folkets oro och kroniska missbelåtenhet tnmgs
282
Frankrike i främre Orienten
]’rankrike att hålla stora militärstyrkor i landet. Således betingade utgifterna för den franska armen i Syrien år 1929 en
summa av 271 milj. francs. Enligt uppgift från Pertinax i Echo
de Paris belastade underhållet av de franska trupperna i Syrien
under senare år Frankrikes budget med 160 milj. fr. årligen. Delvis av finansiella skäl bröt den bekante franske journalisten en
lans för det syriska folkets oavhängighet, helst som »Syrien i en
europeisk kris vore utan nytta för Frankrike.» Även Oeuvre intar
den ståndpunkten, att mandatet över Libanon och Syrien kostar
Frankrike mer än det smakar och dessutom tar i anspråk franska
trupper å 13,000 man. De franska investeringarna uppgingo enligt
den senare tidningen
till ungefär 350 milj.
fr., medan endast
militärstyrkan årligen kräver den
nämnda summan, av
160 milj. fr.
Greve de la Marteils överkommissariat förmådde varken åstadkomma
ordning eller fred i
landet. Själv en man
ur gammal diplomaDervischernas gata i Damaskus.
tisk skola uppställde han precis som general Gouraud näringsplaner. Han uppgav dem emellertid snart för att ägna sig åt den
»stora politiken». Inom inrikespolitiken började han sitt »samarbete» med folkrepresentanterna genom att upplösa parlamentet
utan att åter inkalla det, och författningen sattes av honom faktiskt ur kraft. Hans rigorösa polissystem ledde slutligen till det
redan omnämnda januariupproret i Syrien. Under upprorets kritiska dagar intog greve de la Martell en aggressiv hållning, som i
högsta grad tillspetsade läget. Nästan hela tiden utövade han sin
tjänst i en atmosfär av misstroende. I Syriens politiska kretsar
räknade man med bestämdhet med att han icke mer skall återvända till Beirut. Detta blev dock icke fallet. Det är att hoppas
och önska, att de la Martell i enlighet med det nya fördraget skall
föra en samförståndets politik. Vad »den stora politiken» eljest
beträffar, ligger till grund för denna tanken att utnyttja Syriens
283
Percgrinus
geografiska och strategiska betingelser som en brygga mellan väst
och öst. Samtidigt därmed böra Frankrikes företrädesrätt och inflytande utvidgas icke blott i Syrien utan även i hela främre
Orienten. Samtidigt som vakthållningen vid de strategiska
punkterna mellan Suez och Basara på vägen till Indien förblev
Englands huvuduppgift i Främre Orienten även sedan Irak blivit
självständigt, hade Frankrikes makt i Syrien och på Libanon en
mer lokal karaktär: den härflöt mera ur historiska, kulturella än
ur politiska och ekonomiska intressen eller ur den franska världspolitikens behov· överhuvud. Denna »lmderlåtenheb vill man
uppenbarligen nu åter gottgöra.
Den gamla mur i Damaskus, genom Yilken aposteln
Paulus flyd<le.
Två viktiga moment ingå i den
plan, som greve de
la Martell år 1934
uppställde. Det första består i skapandet av en väg mellan Damaskus och
Bagdad, och det
andra i förlängning
av järnvägslinjen
Aleppo-Tel Suan
till gränsen mellan
Syrien och Irak.
Utom förbindelse
mellan Syrien och Irak betyder vägen Damaskus-Bagdad öppning till de persiska golfen och därifrån väg till Indien, IndoKina och fjärran östern; järnvägen från ’fel Suan till I raks
gräns återigen öppnar väg till norra Iran och därifrån till
sovjetryska Kaukasus. Av dessa nya linjer har Frankrike ett
stort strategiskt intresse. Därutöver innebär Syrien för Frankrike
den viktigaste stationen i dess luftförbindelse till Indo-Kina och
Orienten överhuvud. Denna förbindelse skall genom utbyggnad av
landningsplatserna i Beirut och förbättrande av Syriens övriga
aerodromer stärka trafikpulsådern mellan Frankrike och Indo-Kina.
Frankrike försöker samtidigt utnyttja förefintliga politiska
strömningar i Irak och Iran, vilka gå ut på frigörelse från det
engelska inflytandet. Sålunda söker man leda dessa bägge länders
transitohandel från hamnen i Haifa till Beirut, från järnvägen
284
Frankrike i främre Orienten
eller vägen Haifa-Bagdad till den planerade järnvägen AleppoGabu-Irak eller till yägen Damaskus-Irak. I en tid, då Storbritannien fortsätter att bygga ut Haifas hamn och Italien vidgar
sitt inflytande på det östra Medelhavets kuster, vill Frankrike tillförsäkra sig sin andel av »Mellersta östern» och framför allt lägga
sin ställning i Syrien på yågskålen. Denna plan skall bringas i
samklang med Syriens ekonomiska intressen. Om nu detta verkligen skall kunna lyckas?
Syriens krav ha bekantgjorts Yid skilda tillfällen. Med full
klarhet ha de formulerats t. ex. i den syriska delegationens peti- .
tion till NF:s mandatkommission av den 11 februari 1927. Där heter det sålunda: »Syrierna begära framför allt sin fulla och oinskränkta oavhängighet, liksom alla civiliserade länder. De begära
också det fulla utövandet av sin nationella suveränitet. De ansöka
därför om tillträde till folkförbundet, d. v. s. de önska komma i
<l.tnjutande av alla konsekvenser av en faktisk och rättslig oavhängighet. Med erkännande av de offer, som Frankrike bragt Syrien och Libanon, skola företrädarna för Syriens och Libanons folk
erkänna Frankrikes rätt till vissa ekonomiska fördelar, Yilka
kunna sammanfattas i följande: emitterandet av lån, utbildningen
av Syriens arme, upprättandet av en fransk flottbas vid Syriens
kust och slutligen uvslutandet av ett ömsesidigt förbundsfördrag
för fall av fara.» Med dessa fordringar sammanfaller på det hela
taget den syriska delegationens program vid de nyligen förda fördragsförhandlingarna i Paris. Huvudpunkterna i detta program
gå ut på följande: återställandet av författningen; uppbävandet
av mandatet, vilket Frankrike uppenbarligen dock vägrat; Syriens
förklarande som absolut självständig stat; erkännande av landets
enhet inom de territoriella gränserna från tiden vid mandatets
införande efter kriget; avslutande av ett fördrag med Frankrike
efter mönster av Iraks fördrag med England. Dessa krav accepterades av greve de la Martell som förhandlingsbasis, sedan den syriska befolkningens strejk år 1935 pågått femtio dagar.
I det nya fördrag, som efter flera månaders förhandlingar kommit till stånd mellan Syrien och Frankrike, regleras alla frågor
rörande förbindelserna mellan de båda länderna. Fördragets huyudbestämmelse förutser upphävande av mandatet inom tre år.
Därefter skall Syrien med Frankrikes understöd inträda i folkförbundet. Under tiden skall den direkta franska förvaltningen
avskaffas till förmim för den inhemska. Syrien skall tillerkännas
283
Peregrinus
den mest vittgående medbestämmanderätt inom områdena för
regeringsförvaltningen, rättsväsendet samt finans- och tullförvaltningarna. Ävenså skall handhavandet av de s. k. gemensamma intressena, vilka hittills mandatregeringen ombesörjt, överföras till
den syriska förvaltningen. Särskilda bestämmelser i fördraget
reglera de rättigheter, som tillkomma fransmännen och de franska
företagen i Syrien. Den franska militärbesättningen skall vidmakthållas till försvar av landets gränser. Den skall emellertid
minskas i antal och inskränkas blott till vissa bestämda områden.
Vidare kan tilläggas, att en kommitte bildats i Syrien med uppgift
att starta en penninginsamling för att grunda ett framtida syriskt
försvar till lands och sjöss. Denna organisation har beslutat förpliktiga varje arbetsför invånare att lämna ett miniroibidrag av
en franc per månad. Samtidigt organiseras grupper i och för militär utbildning. Under namn av »järnskjortor» ha bildats formationer av unga syrier, till största delen studenter. Deras uppgift
är att verka som den nationella oavhängighetsrörelsens skyddstrupper. I januari 1937 räknade de 20,000 man.
Som ett villkor för att återställa ett förtroendefullt förhållande
mellan Frankrike och Syrien erkännes nödvändigheten av att förankra statslivet på rättsstatens grundsatser. Parlamenten i Libanon och Syrien skola åter inkallas, staternas författningar liksom
de politiska rättigheterna skola återställas, och en allmän amnesti
har ställts i utsikt. En av de närmaste uppgifterna för de lokala
parlamenten respektive en nationalförsamling blir ratificeringen
av fördragen med Frankrike. Därmed börjar ett nytt kapitel i
Syriens historia.
Kabinettet Blum tillkommer förtjänsten av att en ny era inletts
i förhållandet till Syrien i stället för den tidigare hårda kolonialpolitiken. Den till synes lyckliga lösningen av tvisten med Turkiet
om Alexandrette – varvid excellensen Sandler medverkade på
ett sätt, som vunnit parternas erkännande — bör också föras på
Blums kreditsida.
Sandschaket Alexandrette är historiskt, geografiskt och etnografiskt arabiskt ehuru med en turkisk minoritet. Syrien betraktar Alexandrette som en del av sitt land och litade icke förgäves
till Frankrikes stöd i sin strävan att bevara det som syriskt område, om än under medgivande av minoritetsgarantier åt den turkiska befolkningen.
286
I FRÄMRE ORIENTEN
NÅGRA DATA UR SYRIENS HISTORIA
SOM MANDATLAND
Av PEREGRINUS
DEN senaste utvecklingen i det franska mandatområdet Syrien
har fått ett mycket aktuellt intresse till följd av de fördragsförhandlingar, som förts och nyligen avslutats mellan syrierna och
fransmännen i Paris. Det nya fördraget innebär visserligen status quo men medför en radikal ändring i riktning mot landets
oavhängighet. Syrien genomgår därvid samma historiska etapper
som andra länder i främre Orienten, t. ex. Irak, Egypten och delvis Palestina. Syrien förtjänar desto större beaktande, som det
utgör det mest utvecklade av de arabiska länderna. Det syriska
folket har tidigare och i ett snabbare tempo recipierat den europeiska kulturens grundsatser; till och med i Egypten intogo länge
syriska publicister, läkare, jurister och överhuvud intellektuella
en rangställning. Till skillnad från andra arabiska länder äger
Syrien dessutom en mycket stark kristlig minoritet, sammansatt
av maroniter, grekisk-ortodoxa melkiter, grekisk-katolska och armenier. Av landets totalbefolkning om 2,G milj. människor utgöra
de kristna över 1/2 miljon. På grund av den egenartade franska
politiken har mandatlandet uppdelats i fem »självständiga stater», Syrien, Stora Libanon, Djebel-Druz, Alanit-området och
sandschaket Alexandrette, allt inom en total ytvidd av 206,999 km2•
Mandatförvaltningens första period, general Gourauds regim,
omfattade tre och ett halvt år. När general Gouraud i november
1919 övertog överkommissariatet, kungjorde han som sin stora
uppgift att ekonomiskt återuppbygga landet. Som han själY berättat tog han som ledstjärna några ord av det nuvarande Marockos skapare, marskalk Lyautey: »Så länge Frankrikes flagga
vajar över landet, är det vår uppgift att skydda den icke blott
278
Frankrike i frärnre Orienten
med militära medel utan även genom att öka invånarnas belåtenhet och välstånd, liksom genom att stärka deras ekonomiska ställning.» Utan tvivel vackra ord, vilka tyvärr stannade på papperet.
överkommissariens program avsåg att sanera det desorganiserade jordbruket, låt vara under särskilt hänsynstagande till
Frankrikes intressen. Under världskriget var Frankrike för fyllande av sitt bomullsbehov uteslutande hänvisat till andra länder.
Därför upptog Gourauds plan bomullsodlingens kultivering, helst
som området kring Aleppo ägde förutsättningar för bomullsplantager. Och programmets resultaU Efter tre och ett halvt år kunde
general Gouraud i sin rapport påvisa blott mycket ringa resultat
av sin verksamhet
på det ekonomiska
området. Av 15,000
kvadratmil odlad
jord hade blott en
femtedel kultiverats
till den tidpunkt,
när generalen lämnade landet (uppgiften hämtad från
franska regeringens
rapport till mandatkommissionen 1924).
Trots det stora inLandskapsbild från Syrien utanför Damaskus.
tresse, som :B-,rankrike lade i dagen för bomullsodlingen i Syrien,
belöpte sig den odlade bomullsarealen år 1924, alltså ett år efter
det att Gouraud nedlagt sitt ämbete, till blott 90 kvadratmil.
Nåväl, det bör alls icke bestridas, att väsentliga svårigheter av
ekonomisk och social natur uppstodo. Sålunda hör man taga hänsyn till att ungefär en femtedel av syrierna bodde utanför sitt
hemland, d. v. s. att tusenden och åter tusenden unga människor
av bristen på utkomstmöjligheter tvingats till utvandring. Vidare
hör beaktas, att stora sträckor, däribland mycket fruktbara områden, antingen lågo för fäfot eller också brukades extensivt.
Ytterligare hade jordbruksproduktionen på grund av kriget sjunkit katastrofalt, och särskilt hade många mullbärs- och oljeträd
utrotats, varigenom silkesmaskaveln och oljeproduktionen, de betydelsefullaste delarna av jordbruket i Libanon, gingo starkt tillhaka. Slutligen led landet brist på kapital. Men i stället för att
279
Peregrinus
finna vägar och medel att övervinna svårigheterna, i stället för att
driva en rationell näringspolitik, trängde Gouraud de allvarliga
ekonomiska problemen i bakgrunden. Den äregirige generalen,
som under kriget gjort en ärorik militär karriär, ägnade sig desto
mera åt rent politiska mål. Den l september 1920 proklamerade
han i Beirut »i namn av den franska republikens regering» skapandet av staten Stora Libanon. Därigenom realiserades Frankrikes strävan att utsträcka sitt kolonialvälde till det östra Medelhavsbäckenet Men – som man kunde vänta – uppfattade Syriens nationella rörelse den nya statens grundande såsom ett hårt
slag. Som protest utbröto omfattande uppror.
General Gouraud efterträddes som överkommissarie i tur och
ordning av Weygand, Saraille, de J ouvenel och Ponsot. Deras politik rörde sig i större eller mindre utsträckning inom ramen för
det program, som deras företrädare, Lyauteys lärjunge, uppställt.
Den av Gouraud påbörjade uppdelningen av landet fortsattes, och
sommaren 1924 existerade de fem redan omnämnda »staterna».
Med denna delning ville den nuvarande överkommissarien greve
de la Martell icke åtnöja sig. Genom ett dekret av den 23 januari
1936 har han fortsatt att sönderstycka Syrien genom att upprätta
sex respektive åtta nya »självständiga» provinser med oavhängiga
finans- och förvaltningsorgan. Genomförandet av denna reform
förhindrades emellertid genom upproret i Syrien i januarifebruari i fjol.
Varken ur ekonomiska eller ur administrativa synpunkter kan
landets söndersplittring rättfärdigas. Just hänsynen till den ekonomiska och administrativa ändamålsenligheten gör landets enhet
till en nödvändighet. Varje »stab, varje »republik», har nu sin
särskilda apparat, vars upprätthållande är en tung börda för det
fattiga folket. Till grund för uppdelningen lågo politiska motiv,
i det att man ville försvaga landets samlade makt; »staterna», partierna, konfessionerna och minoriteterna utspelas systematiskt mot
varandra. Med allt detta ville Frankrike göra det lättare för sig
att genomföra sin kolonialpolitik.
Enligt statuterna för A-mandaten åtnjuter det mandatinnehavande landet icke några ekonomiska företrädesrättigheter i
mandatlandet, vilket formellt är jämställt med andra folkförlmndsmedlemmar. I verkligheten eftersträvade Frankrike målmedvetet att förvärva en monopolställning på den syriska marknaden. Som ett övertygande bevis härför kan anföras bl. a. den
280
Frankrike i främre Orienten
omständigheten, att överkommissariens ekonomiska program, särskilt då Gourauds och de la Martells program, icke med ett enda
ord berörde nödvändigheten av en inhemsk industri. Sålunda tog
tullsystemet icke någon hänsyn till den unga nationella industrins
behov. Uteslutande franskt kapital koncentrerade i franska händer de viktigare näringsgrenarna, såsom vattenledningsväsendet,
trafikväsendet, det elektriska distributionsnätet och tobakshandeln.
Denna monopolställning, vars följder kommo till uttryck bl. a. i
mycket höga priser, uppfattades av befolkningen såsom utomordentligt tryckande. Befolkningen i Darnasims bojkottade också
år 1935 under flera månader spårvagnar och elektricitetsverk så-
som en protest mot de höga priserna.
Ett trängande nödvändigt, stort anlagt bevattningssystem förverkligades icke. J ordbrukets beskattning uppgår f. n. till 20 å
30% av inkomsten, något som måste betecknas som en oerhörd belastning. Inga anstalter träffades att skapa normala kreditinrättningar eller kreditkassor för småbrukarna, som dominera inom
det syriska jordbruket. I dag pendlar räntesatsen för bonden mellan 10 och 50 %, vilket på honom måste verka deprimerande. Ingenting har åtgjorts att utbyta den korta arrendetiden, som för det
mesta utgör blott ett år, mot en rationellare och rättvisare, något
som skulle ligga såväl i jordbrukets som i de stackars arrendatorernas intresse. slutligen har ingen aktivitet lagts i dagen för att
höja och utbreda den agrikulturella fackkunskapen. Mot bakgrunden av de sålunda skildrade förhållandena torde man icke kunna
förundra sig över att Syriens näringsliv sedan åratal tillbaka befinner sig i ett tröstlöst tillstånd av stagnation. Landets armod
är för varje främling påfallande.
Syrien blev på sin tid proklamerat som mandatland av klass A.
Därigenom skulle självförvaltningens alla fördelar tillförsäkras
det. I själva verket drev den franska mandatförvaltningen en
herraväldets politik. Syriens folk fick i verkligheten ej bestämma
över sitt öde. »Staternas» parlament, ministrar, presidenter och
egna organ överhuvud vore blott en fasad. överallt härskade de
franska rådgivarna med överkommissarien i spetsen. Efter överkommissariens gottfinnande upplöstes parlamenten på obestämd
tid, och författningarna eller de politiska rättigheterna sattes ur
kraft. En särskilt olycklig roll spelade den hemliga franska politiska polisen (service des renseignements), som hängav sig åt ett
skoningslöst övervalmingssystem. Anmärkningsvärt är, att den
281
,j
’~
Peregrinus
hemliga polisen rekryterades med officerare, som samtidigt voro
provinsguvernörernas rådgivare. De värsta missbruk hörde till
dagordningen.
Med undantag för de J ouvenel ha överkommissarierna fört icke
en samförståndets och samarbetets utan en den starka handens
politik. Ett tungt ansvar för förhållandenas tillspetsning bära
de franska rådgivare, som förstått att utnyttja sina kunskaper
om landet till att bestämmande influera på överkommissarierna.
Dessa tjänstemän ha haft ett speciellt intresse av att behandla
Syrien som en koloni. Överkommissarier avgingo, men rådgivarna
stannade och härskade i landet som i en erövrad fästning.
Mandatpolitiken medförde motsatsen till vad man ville uppnå.
Den sammankittade de olika »staternas» folk emot det franska
mandatsystemet Fullkomligt förfelad var också taktiken att söka
utnyttja de kristna som bundsförvanter mot muselmanerna. Ty
maroniterna, liksom f. ö. de flesta andra kristna, kände sig höra
samman med sitt syriska hemland. De ha flera gånger demonstrativt dokumenterat denna samhörighetskänsla.
Som redan antytts kom syriernas otillfredsställelse till uttryck
i folkuppror. Följande större uppror ha förekommit: emiren
Faours resning år 1919 i Hulehområdet; upproret i Aialauitområdet under ledning av scheiken Salih ibn Ali, vilket varade
från 1919 till 1921; resningen år 1921 i Nordsyrien under anförarskap av den nyligen avlidne nationalistledaren från Aleppo Ihrahim Hanano; upproret år 1922 under ledning av sultanen el
Atrasch i Hauranområdet; scheiken Ismail Harirs resningar i
Hauran och i Damaskus 1922; upproret i Baalbekområdet 1923 med
Melhem Kasim som chef; den stora resningen 1925 av den redan
omnämnde sultanen el Atrasch; slutligen generalstrejken i början
av år 1936. Vi upprepa: vid denna uppräkning handlar det blott
om stora rörelser. Mindre oroligheter ha ofta förekommit.
Icke blott månader utan år igenom förde de franska trupperna
krig mot Syriens folk. Särskilt förbittrad blev befolkningen av de
hänsynslösa metoder, varmed 1925 års uppror slogs ner. Mandatförvaltningen ryggade då icke tillbaka för att beskjuta Damaskus
med artilleri och flygplan. Det förskräckliga bombardemang, som
därvid pågick 18-20 oktober, förvandlade hela stadsdelar till spillror. Ännu i dag kan man se exekutionens verkningar. Ruinerna
efterlämna ett skakande intryck.
På grund av folkets oro och kroniska missbelåtenhet tnmgs
282
Frankrike i främre Orienten
]’rankrike att hålla stora militärstyrkor i landet. Således betingade utgifterna för den franska armen i Syrien år 1929 en
summa av 271 milj. francs. Enligt uppgift från Pertinax i Echo
de Paris belastade underhållet av de franska trupperna i Syrien
under senare år Frankrikes budget med 160 milj. fr. årligen. Delvis av finansiella skäl bröt den bekante franske journalisten en
lans för det syriska folkets oavhängighet, helst som »Syrien i en
europeisk kris vore utan nytta för Frankrike.» Även Oeuvre intar
den ståndpunkten, att mandatet över Libanon och Syrien kostar
Frankrike mer än det smakar och dessutom tar i anspråk franska
trupper å 13,000 man. De franska investeringarna uppgingo enligt
den senare tidningen
till ungefär 350 milj.
fr., medan endast
militärstyrkan årligen kräver den
nämnda summan, av
160 milj. fr.
Greve de la Marteils överkommissariat förmådde varken åstadkomma
ordning eller fred i
landet. Själv en man
ur gammal diplomaDervischernas gata i Damaskus.
tisk skola uppställde han precis som general Gouraud näringsplaner. Han uppgav dem emellertid snart för att ägna sig åt den
»stora politiken». Inom inrikespolitiken började han sitt »samarbete» med folkrepresentanterna genom att upplösa parlamentet
utan att åter inkalla det, och författningen sattes av honom faktiskt ur kraft. Hans rigorösa polissystem ledde slutligen till det
redan omnämnda januariupproret i Syrien. Under upprorets kritiska dagar intog greve de la Martell en aggressiv hållning, som i
högsta grad tillspetsade läget. Nästan hela tiden utövade han sin
tjänst i en atmosfär av misstroende. I Syriens politiska kretsar
räknade man med bestämdhet med att han icke mer skall återvända till Beirut. Detta blev dock icke fallet. Det är att hoppas
och önska, att de la Martell i enlighet med det nya fördraget skall
föra en samförståndets politik. Vad »den stora politiken» eljest
beträffar, ligger till grund för denna tanken att utnyttja Syriens
283
Percgrinus
geografiska och strategiska betingelser som en brygga mellan väst
och öst. Samtidigt därmed böra Frankrikes företrädesrätt och inflytande utvidgas icke blott i Syrien utan även i hela främre
Orienten. Samtidigt som vakthållningen vid de strategiska
punkterna mellan Suez och Basara på vägen till Indien förblev
Englands huvuduppgift i Främre Orienten även sedan Irak blivit
självständigt, hade Frankrikes makt i Syrien och på Libanon en
mer lokal karaktär: den härflöt mera ur historiska, kulturella än
ur politiska och ekonomiska intressen eller ur den franska världspolitikens behov· överhuvud. Denna »lmderlåtenheb vill man
uppenbarligen nu åter gottgöra.
Den gamla mur i Damaskus, genom Yilken aposteln
Paulus flyd<le.
Två viktiga moment ingå i den
plan, som greve de
la Martell år 1934
uppställde. Det första består i skapandet av en väg mellan Damaskus och
Bagdad, och det
andra i förlängning
av järnvägslinjen
Aleppo-Tel Suan
till gränsen mellan
Syrien och Irak.
Utom förbindelse
mellan Syrien och Irak betyder vägen Damaskus-Bagdad öppning till de persiska golfen och därifrån väg till Indien, IndoKina och fjärran östern; järnvägen från ’fel Suan till I raks
gräns återigen öppnar väg till norra Iran och därifrån till
sovjetryska Kaukasus. Av dessa nya linjer har Frankrike ett
stort strategiskt intresse. Därutöver innebär Syrien för Frankrike
den viktigaste stationen i dess luftförbindelse till Indo-Kina och
Orienten överhuvud. Denna förbindelse skall genom utbyggnad av
landningsplatserna i Beirut och förbättrande av Syriens övriga
aerodromer stärka trafikpulsådern mellan Frankrike och Indo-Kina.
Frankrike försöker samtidigt utnyttja förefintliga politiska
strömningar i Irak och Iran, vilka gå ut på frigörelse från det
engelska inflytandet. Sålunda söker man leda dessa bägge länders
transitohandel från hamnen i Haifa till Beirut, från järnvägen
284
Frankrike i främre Orienten
eller vägen Haifa-Bagdad till den planerade järnvägen AleppoGabu-Irak eller till yägen Damaskus-Irak. I en tid, då Storbritannien fortsätter att bygga ut Haifas hamn och Italien vidgar
sitt inflytande på det östra Medelhavets kuster, vill Frankrike tillförsäkra sig sin andel av »Mellersta östern» och framför allt lägga
sin ställning i Syrien på yågskålen. Denna plan skall bringas i
samklang med Syriens ekonomiska intressen. Om nu detta verkligen skall kunna lyckas?
Syriens krav ha bekantgjorts Yid skilda tillfällen. Med full
klarhet ha de formulerats t. ex. i den syriska delegationens peti- .
tion till NF:s mandatkommission av den 11 februari 1927. Där heter det sålunda: »Syrierna begära framför allt sin fulla och oinskränkta oavhängighet, liksom alla civiliserade länder. De begära
också det fulla utövandet av sin nationella suveränitet. De ansöka
därför om tillträde till folkförbundet, d. v. s. de önska komma i
<l.tnjutande av alla konsekvenser av en faktisk och rättslig oavhängighet. Med erkännande av de offer, som Frankrike bragt Syrien och Libanon, skola företrädarna för Syriens och Libanons folk
erkänna Frankrikes rätt till vissa ekonomiska fördelar, Yilka
kunna sammanfattas i följande: emitterandet av lån, utbildningen
av Syriens arme, upprättandet av en fransk flottbas vid Syriens
kust och slutligen uvslutandet av ett ömsesidigt förbundsfördrag
för fall av fara.» Med dessa fordringar sammanfaller på det hela
taget den syriska delegationens program vid de nyligen förda fördragsförhandlingarna i Paris. Huvudpunkterna i detta program
gå ut på följande: återställandet av författningen; uppbävandet
av mandatet, vilket Frankrike uppenbarligen dock vägrat; Syriens
förklarande som absolut självständig stat; erkännande av landets
enhet inom de territoriella gränserna från tiden vid mandatets
införande efter kriget; avslutande av ett fördrag med Frankrike
efter mönster av Iraks fördrag med England. Dessa krav accepterades av greve de la Martell som förhandlingsbasis, sedan den syriska befolkningens strejk år 1935 pågått femtio dagar.
I det nya fördrag, som efter flera månaders förhandlingar kommit till stånd mellan Syrien och Frankrike, regleras alla frågor
rörande förbindelserna mellan de båda länderna. Fördragets huyudbestämmelse förutser upphävande av mandatet inom tre år.
Därefter skall Syrien med Frankrikes understöd inträda i folkförbundet. Under tiden skall den direkta franska förvaltningen
avskaffas till förmim för den inhemska. Syrien skall tillerkännas
283
Peregrinus
den mest vittgående medbestämmanderätt inom områdena för
regeringsförvaltningen, rättsväsendet samt finans- och tullförvaltningarna. Ävenså skall handhavandet av de s. k. gemensamma intressena, vilka hittills mandatregeringen ombesörjt, överföras till
den syriska förvaltningen. Särskilda bestämmelser i fördraget
reglera de rättigheter, som tillkomma fransmännen och de franska
företagen i Syrien. Den franska militärbesättningen skall vidmakthållas till försvar av landets gränser. Den skall emellertid
minskas i antal och inskränkas blott till vissa bestämda områden.
Vidare kan tilläggas, att en kommitte bildats i Syrien med uppgift
att starta en penninginsamling för att grunda ett framtida syriskt
försvar till lands och sjöss. Denna organisation har beslutat förpliktiga varje arbetsför invånare att lämna ett miniroibidrag av
en franc per månad. Samtidigt organiseras grupper i och för militär utbildning. Under namn av »järnskjortor» ha bildats formationer av unga syrier, till största delen studenter. Deras uppgift
är att verka som den nationella oavhängighetsrörelsens skyddstrupper. I januari 1937 räknade de 20,000 man.
Som ett villkor för att återställa ett förtroendefullt förhållande
mellan Frankrike och Syrien erkännes nödvändigheten av att förankra statslivet på rättsstatens grundsatser. Parlamenten i Libanon och Syrien skola åter inkallas, staternas författningar liksom
de politiska rättigheterna skola återställas, och en allmän amnesti
har ställts i utsikt. En av de närmaste uppgifterna för de lokala
parlamenten respektive en nationalförsamling blir ratificeringen
av fördragen med Frankrike. Därmed börjar ett nytt kapitel i
Syriens historia.
Kabinettet Blum tillkommer förtjänsten av att en ny era inletts
i förhållandet till Syrien i stället för den tidigare hårda kolonialpolitiken. Den till synes lyckliga lösningen av tvisten med Turkiet
om Alexandrette – varvid excellensen Sandler medverkade på
ett sätt, som vunnit parternas erkännande — bör också föras på
Blums kreditsida.
Sandschaket Alexandrette är historiskt, geografiskt och etnografiskt arabiskt ehuru med en turkisk minoritet. Syrien betraktar Alexandrette som en del av sitt land och litade icke förgäves
till Frankrikes stöd i sin strävan att bevara det som syriskt område, om än under medgivande av minoritetsgarantier åt den turkiska befolkningen.
286