Dagens frågor
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Den 24 april 1937.
Tysklands affärer Hitlers ekonomiska politik har kanske hittills inte
under debatt. rönt samma uppmärksamhet som exempelvis de
ryska planhushållningsexperimenten, men den intar dock en förgrundsplats i dagens ekonomiska diskussion. En ledande engelsk finanstidskrift, »The Banker», har sålunda i ett .av sina senaste nummer
lämnat ett märkligt bidrag till belysande av frågan om Tysklands
ekonomiska och finansiella läge. För den svenska allmänheten har
denna starkt kritiska studie och dess för den berörda parten föga
uppmuntrande slutsatser redan i viss utsträckning blivit kända genom utdrag och omnämnanden i pressen. »The Banker’s» uppgifter
äro otvivelaktigt resultat av allvarliga försök att analysera de relevanta fakta i tysk ekonomi, särskilt dem som angå den budgetära
situationen, men de kunna naturligtvis inte därför göra anspråk på
att vara det sista ordet i denna fråga. Det har även från officiellt
tyskt håll förebragts material, väl värt att tagas på allvar, och vars
trovärdighet inte förringas därav att man både öppet och mellan
raderna däri kan utläsa åtskilligt, som inte är enbart förmånligt för
den rådande regimen. I första hand kommer i detta sammanhang i
fråga den statistik, som regelbundet publiceras av det tyska konjunkturforskningsinstitutet ävensom vissa av tyska riksbanken och andra
kreditanstalter offentliggjorda sammanställningar.
Det dominerande draget i det nationalsocialistiska Tysklands ekonomi är den av staten dirigerade, intensiva investeringsverksamheten.
Organisatoriskt sammanhålles en väsentlig del därav numera i den
s. k. fyraårsplanen. Det finns en förklarlig benägenhet hos dem, som
syssla med tyska problem, att vilja se denna verksamhet och utveckling enbart utifrån den forcerade upprustningen. Det omfattande programmet för utbyggandet av den inhemska råvaruproduktionen betecknas exempelvis merendels som ett instrument i dennas tjänst,
varav också följer att man icke sällan utan vidare hänför de därpå
nedlagda kostnaderna till rustningsutgifter. Att militärpolitiska överväganden spela en framträdande roll i den antydda investeringsverksamheten kan naturligen inte bestridas. Men sannolikt blir bilden av
den tyska utvecklingen riktigare och fullständigare, om man ställer
den i belysning också av vissa allmänna och på lång sikt verkande
tendenser, som synas göra sig gällande inom världshushållet överhuvud taget. Framför allt kommer här i fråga den strävan till nä-
ringslivets utveckling mot större allsidighet, som framträder inom de
flesta framskridna och nationellt medvetna stater – en tendens, som
i sina extremare former utlöser mer eller mindre ohöljda autarkisträvanden. Mot bakgrunden av denna kanske något svårgripbara
men icke desto mindre högst reella faktor avtecknar sig de väster- 294
Dagens frågor
ländska industristaternas reagrarisering likaväl som Rysslands gigantiska ansträngningar att på basis av sina rika råvaruresurser
bygga upp en modern storindustri – en tanke som för övrigt är långt
äldre än bolsjevismen och femårsplanerna; ett uttryck för samma tendens finner man slutligen ock i de transoceana nyländernas raskt fortskridande industrialisering. statistiskt framträder resultatet exempelvis i sådana fakta, som att medan den industriella produktionen
i Västeuropa år 1935 knappast var högre än år 1913, så hade den under samma tidrymd fyrdubblats i Japan och fördubblats i Brittiska
Indien samt ökats med 74% i Chile, 73% i Kanada, 39% i Australien o. s. v. Anmärkas bör dock, att det tillämpade beräkningssättet
alltför starkt markerar den ifrågavarande tendensen, enär den industriella produktionen i de sistnämnda staterna under basåret absolut
sett var föga betydande.
För Tyskland, vars industriella produktionsapparat efter en genomgripande utbyggnads- och rationaliseringsprocess i slutet av 1920-talet
var effektivare och modernare än de flesta andra länders men som å
andra sidan efter förlusten av sina kolonier kommit i en sämre ställning i fråga om råvaruförsörjningen än någon annan stormakt, har
det kommit att framstå som ett naturligt mål för den ekonomiska aktiviteten att minska landets beroende av råvarutillförseln utifrån och
därigenom åstadkomma större balans i näringslivet. Med all önskvärd klarhet torde den faktiska bakgrunden för dessa strävanden
framträda i den sammanställning rörande stormakternas råvaruförsörjning, vilken i omstående tabell I återges efter en av The Royal
Institute of International Affairs verkställd undersökning.
Den tyska fyraårsplanen betecknar sålunda, som av det ovan sagda
torde framgå, knappast i vad angår målsättningen en så radikal nyhet, som man vanligen torde vara benägen att föreställa sig – snarare kan den sägas påskynda en sedan länge föreliggande utvecklingstendens. Tysk forskning och teknik ha redan gjort väsentliga framsteg i fråga om möjligheterna att inom landet framställa förut importerade råvaror eller surrogat för dessa. Uppgiften gäller nu att
bygga vidare på den lagda grunden mot en så vitt möjligt tillräcklig
inhemsk råvaruförsörjning. Att slutmålet skulle vara en fullständigt
autarkisk hushållning har däremot vid upprepade tillfällen från tongivande håll bestämt förnekats.
Ansträngningarna inriktas i främsta rummet på följande fem områden:
a) framställning av inhemskt motorbränsle såväl genom ökat utnyttjande av förefintliga oljetillgångar som framför allt genom produktion av syntetisk bensin ur sten- och brunkol;
b) framställning av konstgjord kautschuk, s. k. Burna, ur kol
och kalk;
c) en minskning av importen av råämnen och halvfabrikat för
textilindustrien, icke minst genom framställning av olika slag av ersättningsprodukter (konstull etc.); en väsentlig avlastning av handels- 295
~
t.:)
’-O
en
Storbritannien
med kolonier
Tenn
Mangan
stenkol
Grafit
Gummi
Brittiska
Imperiet
i Bly
Tenn
Mangan
Nickel
Krom
Vanadin
stenkol
Asbest
Grafit
Platina
Gummi
Ull
[Jute
i Vegetabil. oljor
U. S. A.
Tabell I.
Stormakternas råvaruresurser.
SovjetUnionen
Frankrike
med kolonier
Tyskland
~—–
Italien
med kolonier
a) råvaror, varav överskott för export förefinnes.
1
Koppar Mangan [.Järn stenkol l Kvicksilver
! Molybden Petroleum ·Bauxit Kali Svavel
stenkol Asbest j Grafit Silke
Petroleum Platina 1Kali 1
Hampa
Svavel Lin
Fosfat Trä
Bomull
Vegetabil. oljor
b) råvaror, varav tillgången förslår väsentligen blott för produktionslandets behov.
Bauxit Järn
Vanadin Koppar
Fosfat Zink
Sisalhampa Bauxit
Vegetabil. oljor Volfram
Magnesium
Fosfat
Sisalhampa
Trä
[·Järn
Bly
! Zink
Trä
Järn ! Nickel Bly
Magnesium , Krom Zink
Kvicksilver ; Molybden Bauxit
stenkol 1
Fosfat Vegetabil. oljor
Fosfat Lin
Kali Vegetabil. oljor
Bomull
Silke
Hampa
Vegetallil. oljor !
Japanska
Imperiet
Svavel
Silke
Koppar
stenkol
Grafit
t;
>=l
tc:l
~
;:s
”’…….
””’>:lo
tc:l
c
””’
c) råvaror, som äro föremål för import.
Järn Svavel 1 Bauxit Koppar Antimon Järn l Antimon lJärn
Koppar Bomull , Magnesium Zink stenkol Zink Magnesium Bly
Svavel Kvicksilver Krom Trä Magnesium :Asbest Zink
Ull Kali Grafit Grafit : Grafit Mangan
Ull Svavel Svavel Volfram
] Ull Trä Krom
Molybden
, Asbest
1
Sisalhampa
\Trä
d) råvaror, med avseende å vilka fullständigt beroende av utlandet föreligger.
Bly :Molybden l Tenn Bly Koppar i Koppar Järn ]Tenn
Zink ’Antimon Mangan Tenn Bly i Bly Koppar Bauxit
Nickel Kvicksilver Nickel Bauxit Zink Tenn Tenn Nickel
Volfram •Petroleum Volfram Kickel Tenn l Bauxit Mangan Vanadin
Krom Kali Krom Volfram l Mangan Mangan Nickel Antimon
Molybden i Silke Vanadin , Vanadin Volfram Nickel Volfram Magnesium
Antimon l Lin Antimon 1 Molybden 1 Vanadin Volfram Krom Kvicksilver
Magnesium Hampa Asbest 1 Antimon ·Magnesium Krom Vanadin Petroleum
Kvicksilver Manilahampa Grafit Gummi lKvicksilver Vanadin Molybden Fosfat
Petroleum
l
Platina Jute 1
Petroleum Molybden l stenkol l Kali
Asbest Gummi Manilahampa l Asbest Antimon , Petroleum Platina
Kali Silke Sisalhampa Svavel Kvicksilver 1 Fosfat ’Gummi
Platina Lin l Platina Petroleum Kali Bomull
Bomull Jute Gummi Asbest Platina Ull
Silke Hampa Bomull Fosfat Gummi Lin
Lin Manilahampa Ull Platina Bomull Jute
Jute Sisalhampa Silke 1Gummi l Ull Hampa
bHampa Jute l Bomull Lin Manilahampa !;l
Manilahampa Hampa Ull 1
Jute l Vegetabil. oljor ~
Trä Manilahampa Silke Manilahampa
C1l
l
;;s
Sisalhampa Lin Sisalhampa ”’Jute i Trä
….,…,
Hampa ~o
l~ ~
~ Manilahampa c
-l Sisalhampa
…,
Vegetabil. oljor ’,
Dagens frågor
balansens importsida skulle härigenom uppnås, enär cirka 20% av införseln utgöres av ifrågavarande råämnen och halvfabrikat;
d) en ökad inhemsk järnmalmsproduktion ·genom anrikning av förefintliga, lågprocentiga malmer;
e) en vidgad användning för lättmetaller och ett omsorgsfullare tillvaratagande av metallindustriens avfallsprodukter.
Vid sidan av de nyanläggningar, som tillskapas för råvaruförsörjningen, stå emellertid en rad andra investeringsuppgifter. Bland dessa
intar med all säkerhet uppförandet av byggnader och andra fasta anläggningar för krigsmaktens behov liksom dennas utrustande med
materiel och förnödenheter i övrigt en kvantitativt sett mycket betydande plats. Alltjämt pågå vidare de stora väganläggningarna, ·och
slutligen har ett vittutseende program upprättats för förbättrande av
särskilt arbetarnas bostadsförhållanden. Verkställda uppskattningar
ge vid handen, att den totala investeringsvolymen inom landet mer än
tredubblats sedan 1932.
Denna utveckling belyses närmare i nedanstående sammanställning.
Tabell II.
Investeringsvolymen 1932-1936.
(Milj. RM.)
Verksamhetsgrenar 1932 1933
Offentlig förvaltning inklusive kom·
munikationer 1,750 2,200 l
Bostadsbyggande . o!
765 930
Elektrisk industri 220 200
Lantbruk i 550 600• i
Industri .
ha~d~l .o~h .ö~ri~a. närin~a; l
450 520 ’
Hantverk, 515 650
Summa 1
4,250 5,100
1934 1935 1936
l
4,070 6,500 j 7,400
1,500 1,600 1,900
225 350 450
725 825 900
950 1,400 2,000
780 i 825 850
8,250 11,500 113,500
Det centrala problemet i tysk ekonomi av i dag är: hur har denna
investeringsverksamhet finansierats~ För att klarlägga frågan, torde
icke kunna undvikas, att resonemanget delvis måste föras utifrån
vissa allmänna teoretiska satser. Härvid må till en början erinras
om, att de för investeringsverksamheten erforderliga medlen kunna
tänkas härflyta ur tre olika källor: den första är utländska krediter, den andra är en partiell frigöring av det inom landet redan
befintliga realkapitalet, den tredje slutligen är den löpande nationalinkomsten. I vilken mån hava dessa olika källor anlitats~
Vad först utländsk kreditgivning beträffar, så har denna på senare
år icke spelat någon som helst roll för det tyska uppsvinget. En blick
på betalningsbalansen visar fastmer för åren 1932 och 1933 en kapitalutvandring på netto resp. 749 och 807 miljoner riksmark. Åren 1934
och 1935 förelågo däremot obetydliga nettoöverskott på resp. 190 och
127 miljoner riksmark, vilka emellertid mångdubbhelt kompenserades
av posten räntor och utdelningar till utlandet, som under de fyra åren
298
Dagens frågor
1932-1935 belöpte sig å resp. 1,060, 847, 625 samt 550 miljoner riksmark.
För 1936 föreligga veterligen ännu icke några uppgifter.
Härmed är emellertid icke sagt, att utlandet ej på något sätt bidragit till expansionen under den nationalsocialistiska regimen. Men
den hjälp, varom här är fråga, ligger delvis längre bort i tiden och
delvis på ett annat plan.
Vad som åsyftas, är den rationaliserings- och moderniseringsprocess, som den tyska industrien undergick under senare delen av 1920-
talet och som i ej ringa grad finansierats genom utländsk långivning.
Den största andelen av dessa krediter belöper på Förenta staterna och
uppgår till 4,s miljarder riksmark. Det mesta av dessa utländska tillgodohavanden är som bekant numera fastfruset i Tyskland, något
som är liktydigt med att det däremot svarande realkapitalet utan
kostnader för det tyska samhället arbetar i produktionsprocessen.
Ytterligare betydelse tillkommer dessa tidigare utländska investeringar i den mån de lämna bidrag till den andra av de förut angivna
finansieringskällorna, nämligen den partiella frigöringen av en gång
färdigbildat realkapital. Den företeelse, varom här är fråga, kan i
korthet uttryckas så, att i den fortlöpande produktionsprocessen ingår
varje år i de framställda varorna en mot produktionsmedlens livslängd svarande delkvot av de totala investeringarna och står därmed
– såsom en del av försäljningspriset – i likvid form till företagarnas förfogande. Företagsekonomiskt återspeglas denna ytterst betydelsefulla process i a v s k r i v n i n g a r n a, vilka normalt användas
till motsvarande ersättningsinvesteringar, så att produktionsapparaten förblir utbyggd i sin förutvarande omfattning. Komma däremot
tillräckliga avskrivningar icke till stånd, har en del av det förut innestående kapitalet frigjorts och ställts till förfogande för andra ändamål, antingen konsumtion eller investering i annan produktionsprocess. Det är alldeles uppenbart, att ledarna för den högmoderna, med
utländsk hjälp uppbyggda tyska industrien haft möjligheter att genom underlåtna avskrivningar på nu antytt sätt lösgöra högst avsevärda summor. Enligt uppgifter från olika håll torde så ock hava
skett, särskilt under åren 1931-1934. Verkställda överslagsberäkningar
ge vid handen, att under de nämnda fyra åren i genomsnitt 25% av
de till 5 miljarder riksmark per år uppgående erforderliga avskrivningarna ha underlåtits. Dessa belopp torde i ej ringa mån hava bidragit till att lätta kreditmarknaden och därmed ock till att befrämja
de statliga finansieringsoperationerna.- Det bör måhända anmärkas,
att det nu sagda icke får tolkas som en kritik mot den tyska industriledningens tillvägagångssätt i förevarande fall. En underlåtenhet att
verkställa erforderliga avskrivningar under en depressionsperiod
ligger tvärtom helt i linje med de aktuella strävandena att åstadkomma en konjunkturutjämning, men den förutsätter givetvis såsom
ett komplement, att desto större avskrivningar företagas under den
på depressionen följande uppsvings- och högkonjunkturperioden. En
ökad avskrivningstakt framhålles i själva verket ock av ledande tyska
finansmän såsom en i närvarande läge mycket angelägen uppgift.
299
Dagens frågor
Den tredje finansieringskällan, slutligen, nationalinkomsten, har under senare år uppvisat följande utveckling:
1932 ……………….. 45,2 miljarder RM.
1933 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46,5 )) ))
1934 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52,6 )) ))
1935 ……………….. 57,3 )) ))
1936 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61,5 » » (approx.)
En jämförelse med de i tabell II lämnade siffrorna ger vid handen,
att investeringarna under åren 1932-1936 uppgingo till resp. 9,4, ll,o,
15,7, 20,o och 21,s% av nationalinkomsten. Det kan erinras om, att enligt vissa uppskattningar kan en investeringsverksamhet, som tar
20-25% av nationalinkomsten i anspråk, anses såsom normal i vissa
västerländska stater, där välståndsnivån efter världskriget emellertid
varit väsentligt högre än i Tyskland.
Här skall icke närmare dryftas på vilka vägar sparmedel från nationalinkomsten tillföras investeringsverksamheten. Den skillnad mellan frivilligt sparande (i form av kreditgivning) och tvångssparande
(i form av skatter) som iakttages i länder med ett fritt näringsliv blir
i en autoritär stat skäligen subtil.
Beträffande storleken av de belopp, som lånevägen, resp. skattevägen tillförts de nya anläggningarna, kan det för övrigt med hänsyn
till den sekretess, som vilar över tyska budgetfrågor, endast bli fråga
om mycket grova gissningar. En viss hållpunkt har man emellertid
i en uppgift i »Economist», enligt vilken Tyska Rikets fonderade
skuld under år 1936 ökades från 10,960 till 11,383 miljarder riksmark;
till sistnämnda siffra har man att lägga den svävande statsskulden, som
i december i fjol uppgick till 2,440 miljarder riksmark. Men särskilt
denna senare summa förefaller ligga i underkant, medan å andra sidan den av »The Banker» uppgivna, 16 miljarder riksmark, synes
fantastiskt hög.
A v stort intresse är frågan i vad mån konsumenterna genom inflationistiska åtgärder tvingats bidraga till investeringsprogrammens
förverkligande.
En viss vägledning för denna frågas besvarande erhåller man genom att, såsom här nedan skett, sammanställa ökningen av nationalinkomsten med ökningen av investeringskostnaderna.
Tabell III.
Ökningen av nationalinkomsten samt av utgifterna för investeringa1·.
(Miljarder RM.)
Från 1932 till 1933
1933 » 1934
1934 » 1935
1935 • 1936
300
:l• l
Nationalinkomstens ökning lI t .
l
nves ermgstotalt j därav löner ökning
+ 1,s
+ 6,1
+ 4,8
+ 4,2
l + 0,8 l
’i + 3,3 l+ 3,0
+ 2,5
+ 0,85
+ 3,15
+ 3,25
+ 2,00
Dagens frågor
Såsom av tabellen framgår, ha de båda sifferserierna för ökningen
av den totala nationalinkomsten och av investeringarna utvecklats
tämligen enhetligt. Ett visst utrymme lämnas hela tiden för ökning av
andra utgifter än för realkapitalbildning, men detta är onekligen på-
fallande litet. Då det från officiellt håll med ett uttryck, som verkar
valt med synnerlig omsorg, betonats, att det betydelsefulla är, att nationalinkomstens ökning ägt rum vid oförändrad löne- och kostnadsnivå,
kan detta icke innebära annat än ett vidgående av att nationalinkomstens tillväxt i stort sett icke kommit andra konsumenter än de
förutvarande arbetslösa till godo.
Härtill kommer emellertid, att påståendet om en oförändrad kostnadsnivå enligt andra officiella uppgifter icke håller streck. Från
första halvåret 1933 till första halvåret 1936 steg exempelvis värdet av
köttkonsumtionen med 33 %, under det att den kvantitativa ökningen
inskränkte sig till 10 %. För en rad andra varor är förhållandet likartat. Ej heller kan man förbigå den kvalitetsförsämring, som drabbat ett stort antal viktiga konsumtionsförnödenheter och vilken vid
oförändrad eller höjd prisnivå men konstant penninglön innebär en
påtaglig standardsänkning.
Det kan till sist anmärkas, att man icke heller i Tyskland undgått
att gripas av en viss oro inför möjligheten av att de senaste årens
expansion numera nått det stadium, att ett omslag kan befaras. En
realistisk uppläggning av detta problem har nyligen givits i en artikel i »Die Wirtschaftskurbe», vari såsom gräns för en fortsatt investeringskonjunktur anges den tidpunkt, då antingen ingen ytterligare arbetskraft eller ingen ytterligare produktionskapacitet längre
står till buds eller då tillförseln av nödvändiga importartiklar omöjliggöres. Den tyska arbetslöshetens kraftiga tillbakagång, industriens
höggradiga sysselsättning, den internationella råvaruhaussen – tala
de månne för att det ögonblick, då den av naturen själv satta spärren
ingriper, icke kan vara alltför avlägsen~
Andre Gide När den på sina håll mycket beundrade franske föri Ryssland. fattaren Andre Gide för några år sedan bekände sin
sympati för kommunismen och Sovjet-Ryssland utnyttjades detta vederbörligen av sovjetpropagandan. Förra året gjorde han emellertid
en resa i Ryssland och utgav vid hemkomsten en liten bok om reseintrycken. Nu tog kärleken slut åtminstone hos den ena parten.
Sovjetpressen rasade och Gide fick veta vilken ruskig småborgare han
är. Man kan förstå indignationen, ty den skriften lämpar sig inte som
reklam.
Det som skänker boken intresse är inte den naiva kommunism
som här och var framskymtar (Gide bekämpar vad han kallar de små-
borgerliga tendenserna hos den nuvarande ryska ledningen) utan ärligheten vid återgivandet av faktiska iakttagelser. Sanningen kommer fram, visserligen inte alltid utan krumbukter, men fram kommer
den. Gide tillhör inte det slags intellektuella, som mer eller mindre
301
…–
Dagens frågor
medvetet låter förvända synen på sig. Detta trista människaslag ’
känna vi ju eljest till leda här i Norden (typ Andersen-Nexö m. fl.).
Gide börjar sina reseintryck med att uttala sin kärlek till det ryska
folket, d. v. s. till den breda massan. Han uttrycker sin förvåning över
hur nästan oroande värdigt mängden i Moskvas kulturpark – ett
slags Gröna Lund, men kvalitativt och kvantitativt betydligt bättre –
uppträder. Sin varma uppskattning skänker han det sätt, varpå ungdomens och framför allt barnens fysiska fostran ledes; och därutinnan torde han kunna räkna på medhåll från många andra iakttagare.
Överhuvud har han ingenting annat än gott att säga om sitt sammanträffande med gemene man. »En contact direct avec un peuple de
travailleurs, sur les chantiers, dans les usnes ou dans les maisons de
repos, j’ai pu goiiter des instants de joie profonde.»
Men när han kommer in på de materiella och andliga villkoren för
detta tålmodiga folk, så blir hans inställning övervägande kritisk.
Vad först angår den materiella sidan synes Gide under sina resor
ha förvärvat en hälsosam misstro mot all officiell statistik. Man kan
annars vara övertygad att statistiska uppgifter intet trutit under hans
vistelse i Ryssland. Med sympatisk uppriktighet säger han också, att
han inte begriper sig på fabriker eller andra tekniska anordningar.
Däremot har han möjlighet att bedöma konsumtionsvaror som vi litet
var känna till, och han har även ett ord att förmäla om distributionen.
Han finner varornas genomgående usla kvalitet anmärkningsvärd. Sin önskan att köpa några presenter till hemmavarande vänner
kan han inte uppfylla, ty allt är lika omöjligt, d. v. s. dåligt och smaklöst. I detta sammanhang kommer han att tänka på hur i Frankrike
producenten gör allt för att varan skall bliva så tilldragande som möjligt. I Ryssland bekymrar man sig inte om detta, ty det finns ingen
konkurrens. Publiken saknar också all smak, och om den hade någon,
skulle den inte för närvarande kunna tillfredsställas. Men Gide tröstar sig med att det ju främst g~iller att möta de oundgängligaste och
mest primitiva kraven. Längre har man inte hunnit, om ens så långt,
och man får hoppas att det så småningom skall bliva bättre.
Beträffande distributionen har han en instruktiv sida. Under en av
sina promenader får han syn på en mängd mtinniskor utanför en butik och han frågar vad de ha för sig. Svaret blir att de stå i kö. När
han efter en timme kommer tillbaka stå samma miinniskor kvar och
vänta. Nu frågar han, vad det skall tjtlna till att komma först och får
svaret, att endast de första få något. De andra måste nöja sig med
vad tyskarna med en expressiv term kalla »das Nachsehen». Den dagen hade butiken fått in han vet inte riktigt vad, men vill minnas att
det var kuddar. Men om den fått fyra- eller femhundra, så vänta åttahundra, tusen eller ännu flera.
Det H.r dock den andliga atmosfären som mest intresserat Gide. Och
här blir han verkligt upplysande. Han framhåller, att ryssarna numera uppfostras till att hysa vad han kallar överlägsenhetskomplex
gentemot utlandet. Tack vare gränsernas avspärrning och sovjetpressens lögner och förtiganden lever ryssen i den mest krassa okunnighet
302
Dagens frågor
om förhållandena utanför Ryssland. De flesta ryssars enkla uppfattning är den, att med undantag av ett fåtal kapitalister alla människor
där leva på skuggsidan. Gides uppgifter att det finns både spårvagnar
och tunnelbanor i Paris mottogos med ohöljd skepticism. Han säger
själv, att han fick så häpnadsväckande frågor, att han tvekar att omtala dem. Den unge ryssen eller ryskan blir på detta sätt barnsligt
skrytsam, och Gide anför många roande exempel. Men om ryssen är
blankt okunnig om utlandet så är han desto angelägnare om att utlandet skall känna till Sovjets alla förmenta eller verkliga förtjänster.
Man vill inte ha upplysningar av utlänningen, man vill ha komplimanger.
Ryssens överlägsenhetskomplex har emellertid en annan och ännu
mindre tilltalanue sida, som inte riktar sig mot utlänningarna utan
mot de egna landsmännen. De som ha lyckats att slå sig fram äro
ofta hårda och likgiltiga mot mindre lyckligt lottade. Det finns inga
klasser, säger Gide, men det finns fattiga, alltför många fattiga. Den
som är nnuerordnad eller mindre betydande får känna av det. Mot
detta korresponderar en fjäskig servilism hos de underlydande. Man
kan då tänka sig hur det ter sig när det gäller relationer till den högst
uppsatte, till Stalin. Då kan man med fog tala om bysantinism och
krypande underdånighet. Gide berättar, att han ville skicka ett telegram till Stalin, då han for igenom dennes födelsestad Gori. Telegrammet började: »På denna underbara resa passerande Gori känner
jag ett behov att till Eder rikta …», men hiir blev han avbruten av
översättaren. Stalin kan man inte utan vidare kalla Ni. Man föreslår
»till Eder, arbetarnas hövding» eller »folkens herre» eller något annat
liknande. Det var förresten inte första gången Gide märkte att man
retuscherade hans uttalanden. Vid ett tillfälle hade han använt ordet
stor om en monark, men eftersom enligt sovjetreligionen ingen monark kan vara stor, så ströks uttrycket. Han ger flera exempel på
samma förfarande. Resultatet är, att han i boken högtidligen avsvärjer sig allt ansvar för varje uttalande som publicerats på ryska i
hans namn under vistelsen i Ryssland.
Det framgår tydligt, att Gide ordentligt retat sig på den slavanda,
som Rysslands nuvarande härskare inte bara uppmuntrar utan direkt
fordrar. Varje spår a v opposition undertryckes skoningslöst och utropas som kontrarevolutionär. Men vad som nu kallas kontrarevolution är den anda, som störtade tsarismen. Man kallar den nu rådande
regimen proletariatets diktatur, men det är i själva verket en enda
mans diktatur. Fransmannen hos Gide har gripits av äckel inför en
så fantastisk ofrihet och skuggrädsla. Han har haft modet att skriva
och låta trycka följande, som må citeras in extenso: »Vad man begär
för närvarande är godkännande, likriktning. Vad man vill och
fordrar, är ett gillande av allt som göres i Sovjet; vad man försöker
uppnå är, att detta godkännande inte ges på ett resignerat utan på
ett uppriktigt, ja t. o. m. entusiastiskt, sätt. Det mest förvånande är,
att man lyckas. Men å andra sidan kan den ringaste opposition drabbas av de svåraste straff och förkväves förresten omedelbart. Och jag
303
22- 372:JO. S1:enslc Tidskrift 193’1.
Dagens frågor
betvivlar, att det i dag finns något annat land, vore det så Hitlers
Tyskland, där anden är mindre fri, mera böjd, mera skrämd, mera
förknektad.»
Naturligtvis innehåller inte Gides bok definitiva sanningar om
Ryssland – ty sådana finnas inte. Det ger den sig heller inte ut för.
De kärva omdömena äro dessutom ofta inlindade i förhoppningar och
välgångsönskningar. Gide har kanske inte heller alltid undgått den
för varje fransman lurande faran att bedöma ett främmande land
efter Frankrike och inte efter de där rådande siiregna förhållandena.
Hans kritik av den »småborgerliga» anda, som består i att människorna få förvärva några fattiga ägodelar, förefaller naiv. Men.
Man kan inte tvivla på att han uppriktigt talat om vad han sett och
hört. Och han är visst ingen dålig iakttagare. Sist, men inte minst:
han har haft modet att tala om, att en illusion blivit en desillusion.
Å ven de som inte tillhöra hans beundrare ha anledning att säga, att
det är vackert så. Den nuvarande ledningen i Ryssland lärer inte vidare invitera honom till besök. Den har inte användning för sådana
personer.
”Islams Mussolinis med största ståt arrangerade triumftåg
Beskyddare.” längs libyska kusten skulle väl knappast ha påkallat
annan uppmärksamhet än den som pliktskyldigast lades i dagen i
hemlandet, om icke två omständigheter kommit att viieka liven den
utomitalienska världens intresse – och överraskning.
Den ena var färdens brådstörtade avbrott, som stod i ett alltför på- ·
tagligt samband med det italienska nederlaget vid Guadalajara, nordväst om Madrid, för att de officiella förklaringarna om att det libyska skådespelet avslutats fullt programmiissigt skulle kunna vinna
större tilltro.
Den andra var de upptåg – man har svårt att finna mera adekvata
ord för vad som skedde – som anordnades i Tripolis och Derna, där
Mussolini mottog ett vapen, som ögonblieket till iira benämndes »Islams Svärd», och högtidligen proklamerade sig själv som alla muselmaners beskyddare.
Det skedde under mycket teatraliska former, och den tusen-och-ennatt stämning, som förmedlade sig från de dramatiserade scener ur
den arabiska sagokransen, vilka uppfördes till de inbjudnas uppbyggelse, synes ha starkt påverkat de italienska regissörerna av hela tillställningen. Det är – från italiensk synpunkt sett – blott skada, att
förutom huvudrollens innehavare inga kiinda stjärnor kunnat förmås
enrollera sig.
Den viktigaste var kadin (domaren) i Derna, en liten kuststad i
Cyrenaica, som för övrigt ligger helt nära egyptiska gränsen; alltså
en person, vars betydelse inom den islamska viirlden, internationellt
sett, ungefär kan sägas motsvara den som inom europeisk politik tillkommer ordföranden i Oppunda häradsrätt i Nyköpings län.
Kadin hade fått till uppgift att i ett tal hälsa Mussolini och var
304
Da,qens frågor
synbarligen nödd och tvungen att däri anknyta till det manifest, vari
landets generalguvernör, luftmarskalken Balbo, tidigare proklamerat
Mussolini som Islams vän och beskyddare. Det skedde visserligen i
ganska försiktiga ordalag: »Store Duce», sade han, »vi försäkra Dig,
att de 400 miljonerna muselmaner i världen icke skola förbli okänsliga
för det intresse, som Du ägnar Islam. De skola också finna tillfälle
att lämna synbara bevis på sin tacksamhet.»
Den andra toppunkten i det libyska skådespelet inträdde, när på
dynerna utanför ’l’ripolis åt Mussolini överlämnades »Islams Svärd»
– antagligen för iindamålet tillverkat i någon av Milanos eller Torinos fabriker. Det skedde genom överhuvudet för släkten Karamanli,
en feodalfamilj av turkiskt ursprung, som alltid haft stort inflytande
i landet. Dess nuvarande huvudman var tidigare mycket anti-italienskt orienterad, vilket ledde till att alla hans ägodelar konfiskerades. Han har emellertid nu under en längre följd av år varit bosatt
i Italien och synbarligen där kommit på biHtre tankar, varför han som
belöning för siit viiHörhållande återfått sina titlar och egendomar.
Mussolinis tack utgjorde närmast en kort och kärnfull kommentar
till Balbos manifest – utrymmet medger icke att det bär ordagrant
återges. Men han slutade med en uppmaning till sina åhörare, att föra
hans ord vidare till »alla Edra städer och byar och ända till herdarnas
längst avlägsna tiilt».
Huruvida detta konuner att ske iir svårt att bedöma. Men förvisso
ha de utbretts genom de italienska radiostationerna, framför allt genom den i Bari, som sedan liinge specialiserat sig på att utöva
fascistpropaganda på arabiska språket över Främre Orienten. Men
om effekten skall bli den avsedda återstår ännu att se.
I Viistenropa var intrycket i alla hiindelser snarast pinsamt. Det
förhållandet, att diktatorn i ett land, som – efter erövringen av Abcssinien – inalles räknar 5, högst 6, miljonor muhammedanska undersåtar utropar sig till skyddsherre för all världens muselmaner, kan
ju icke undgå att verka på en gång löjeväckande och något olycksbådande i länder såsom England, Frankrike och Holland, vilka i sina
välden tillsammans riikna omkring 180 miljoner muhammedaner eller
mer än hälften, kanske ”/• av hela den islamska världen.
Det bör i detta sammanhang nämnas, att den i Libyen nämnda siffran av 400 miljoner muhammedaner hör till fantasiens eller snarare
de fromma önskningarnas rike. Den ledande franske islamisten, professor Louis Massignon i Paris, kommer i en mycket samvetsgrann
undersökning till slutsiffran 241 miljoner. Och hans kollega, professorn i arabiska vid Londonuniversitetet, H. A. R. Gibb, uppskattar
antalet av islams bobinnare till »mellan 240 och 250 miljoner»
(Whither Islam?, London 1932). Mon även om man är böjd för att
ge araberna rLitt i att dessa senare siffror kansko kunna vara något
fiir låga, så kan man med biista vilja i världen icke komma upp till
mer än allra högst knappa 300 miljoner: kanske 90, men i varje fall
icke 100 miljoner i Brittiska Imperiet, nLira 50 miljoner i dc holländska
kolonierna, möjligen något över 30 miljoner i de franska, kanske om- 305
22•- 3725(1
Dagens frågor
kring 30 miljoner i Kina och troligen lika många i Ryssland och
Ryska Asien, högst 60-65 miljoner i de mer eller mindre självständiga muhammedanska staterna i Västasien och Främre Orienten samt
slutligen 4 miljoner i Europa och som sagt 5 miljoner i Italienska
Afrika.
Bortsett från de sistnicimnda är det föga troligt, att någon av de här
nämnda muselmanska menigheterna skulle känna sig benägen att
mottaga den oombedda gåvan av ett italienskt »beskydd». På de västeuropeiska kolonialmakterna verkade gesten närmast som ett försiktigt vinkande med ett rött skynke borta i Libyens öken, och Indiens
muhammedaner skyndade att betona sitt avståndstagande. Rysslands
och Kinas muselmaner torde knappast ha fått höra talas om saken,
men i Egypten var man närmast obehagligt berörd. Det är icke att
undra på. Egypten är ju (med anglo-egyptiska Sudan) i Afrika nu på
alla sidor omgivet av italienskt territorium och känner sig säkert försatt i ett föga avundsvärt läge annat än i så måtto, att situationen
kan utnyttjas för påtryckningar på engelsmännen.
Mussolini skyndade sig emellertid att försiktigtvis avsvärja sig alla
aggressiva avsikter gentemot Egypten, närmast genom förklaringar
lämnade till egyptiska journalister under en mottagning i Tobruk, den
lilla stad i Cyrenaica, som ligger närmast egyptiska gränsen och som
utgör slutpunkten för »La Litoranea», den nybyggda chanssen utmed
Libyens kust. Han förklarade, att den icke på något sätt finge anses
som en »härväg», ledande till Egypten, utan blott tjänar fredliga
syften.
Hans ord ha ytterligare utlagts i »Gazetta del Popolo», som betonar
att Libyens gränser en gång för alla fastslagits genom internationella
överenskommelser – i öster mot Egypten genom det engelsk-italienska fördraget av 1925, i v~ister mot ’l’unis genom den fransk-italienska konventionen av 12 september 1919 och i söder genom avtalet
mellan Mussolini och Laval av 7 januari 1935. Italien hyser ingen
önskan att få till stånd någon ändring i dessa överenskommelser. Sä-
ges det för närvarande, vore man frestad att tilliigga.
Vad övriga muselmanska länder betriiffar, ha tidningarna i Damaskus och Beirut rent ut betecknat Mussolinis manifestation i Libyen som ett löjeväckande utslag av omdömeslöshet, och Bagheladtidningen »Al Ahali» talar i samband med den arabiske kronprinsen
Emir Sa’uds nyss avlagda besök i Baghelad om den allt starkare
arabiska enhetsfronten mot den euroveiska imverialismen och särskilt
fascismen. »Överallt», säger tidningen, »ha araberna kännedom om det
sätt, varpå deras landsmän i Libyen behandlats av italienarna men
icke desto mindre försöka dessa nu sprida sin vropaganda och falskeligen utge sig som beskyddare av Islam och araberna.»
I islamska ögon är Italiens förflutna alltför svart för att nu
kunna rentvättas av några som helst vraktfulla ceremonier och
vackra fraser. Den italienska »pacificeringen» av Libyen hör till den
europeiska kolonialpolitikens grymmaste och blodigaste kapitel. Att
närmare ingå på dess detaljer kan vara här överflödigt: de äro väl
306
Dagens frågor
kända genom Knud Holmboes ryktbara bok: »Öknen brinner» (sv.
övers. Sthlm 1932, ny engelsk upplaga London 1936), och för övrigt kan
hänvisas till d:r Karl Hildebrands lidelsefria och objektiva framställning i den stora till förra julen utkomna monografien »Afrika».
Här må blott erinras om de av Hildebrand återgivna uppgifterna om
att 1923 av en befolkning om 185,000 personer i Cyrenaica ej mindre
än 80,000 »deporterades» till öde kusträckor vid Syrtevikcn, där de ej
kunde livniira sig, och att enligt officiell italiensk statistik husdjursbeståndet från 1926 till 1933 minskades från 980,000 till 140,000 djur,
alltså med sex sjundedelar, varigenom den infödda befolkningen fullkomligt proletariserades.
Det svåraste missgreppet var kanske, att dc stolta och inom hela
islam högt aktade senussierna utrotades eller fördrevos. De som
kunde komma undan med livet togo sin tillflykt till Egypten och
andra islamska liiuder i Främre Orienten och ha alltsedan dess varit levande vittnen om italienarnas framfart; deras vittnesbörd skall
helt sLikert icke kunna överröstas av de italienska radioutsändningar,
som glorifiera il ducc som islams beskyddare. Helt visst kunna dc
också hos sina stamförvanter i andra muselmanska länder räkna med
större tilltro ~in italienarna.
Hur vittgående verkningarna inom hela den islamska världen av
de italienska övergreppen i Libyen på sin tid voro, framgår bl. a.
dti.rav, att 1931 en våg av indignation svepte fram över Holländska
Indien; dc muselmanska tidningarna därstädes innehöllo brandartiklar mot Italien, protestmöten anordnades och bojkott av italienska varor r)lancradcs. HolHindska regeringen måste påyrka moderation för
att icke riskera sitt goda förhållande till Italien, och italienska regeringen nödgades mobilisera en del lokala muselmanska ämbetsmtin i
kuststäderna – liksom också just nu – att avge lugnande föridaringar samt förstikra trosbröderna i Fjärran östern att ryktena om
de italienska missgärningarna voro överdrivna.
Italien har emellertid redan så länge varit det svarta fåret i muhammedanernas ögon, att man har allt skäl att betvivla att vare sig
svassande proklamationer eller den synbarligen förestående radikala
omhiggningen av Italiens islam-politik skall inom den ni.irmaste framticlen kunna nå åsyftad verkan.
De oskyldiga Uneler polisens undersökningar rörande Salaligan inoch pressen. träffade det, att tidningarna publicerade namnen på
personer, som tagits i förhör och som möjligen kunde misstänkas ha
haft något med brotten att skaffa eller av någon ligamedlem utpekats
som medbrottslingar. ’rhurnemans utsagor, dikterade av lågt hämndbegiir eller uttryck för en avsiktligt frodig fantasi, ansågos ej sällan
av sådant värde, att de behövde inberättas till pressen. Eftersom ’l’hurnemans bekantskapskrets till följd av den mJ’stiska föreningsbildningen var ganska vidlyftig, måste flera personer schavottera inför allmiinhcten sftsom till äventyrs delaktiga i den ruskigaste
307
Dagens frågor
affär som vår kriminalhistoria käuner. Naturligtvis meddelades dock
– ehuru ej alltid med samma talande stilsort – om och när samma
personer släppts såsom oskyldigt misstänkta eller såsom oåtkomliga
för fällande bevisning.
Bland dem, som på detta sätt prisgavs åt allmänheten, var en yngre
köpman, vilken stod i ett ej alltför nära sHiktskapsförhållande till
Thurneman. Han angavs t. o. m. ha varit den magif;ka cirkelns
verkliga ledare och själ. Han skulle bl. a. ha givit order om att en
viss flicka skulle bringas av daga. Ifrågavarande köpman satt anhållen i flera dagar, och några starkare reservationer förekommo ej i de
uppgifter, som pressen lämnade om hans anhållande. Hans bekanta
kunde ej gärna bibringas annan uppfattning iiu att åtminstone
någon grund funnes för de otroliga uppgi ftcrna. Sedermera inskränktes hans roll i det trista skådespelet till att inkallas som
vittne vid rannsakningen, vid vilket tillfälle någon tidning f. ö. ej
kunde underlåta att anspela på de tidigare hemska beskyllningarna
mot honom och framställa hans vittnesmål som något slags sensation.
Köpmannen i fråga hade tagit student- och kansliexamen samt under
halvtannat år varit andre kurator för en av dc största studentnationerna i Uppsala. Genom att tidigt ha fått mottaga ett arv torde han
under hela studenttiden haft en vad man kallar ordnad ekonomi och
kunde sålunda knappast misstänkas för att ens för snöd vinnings
skull ha begått något brott, allra minst att ha organiserat ett banditband för att åtkomma pengar. Under sin studenttid torde han icke
ha givit anledning till någon anmärkning för oHimpligt uppförande,
och hans kuratel passerade utan att han låtit någon oegentlighet
eller förseelse komrna sig till last. Hela hans upptr·iidande var försynt, tillbakadraget, och till de starka viljorna eller ledartyperna
kunde han aldrig räknas. Varken det förtroende, som valet av honom
två gånger till kurator ådagalade, eller hans JlCrsonliga tillbakadragenhet kunde styrka polisen i misstankarna att här ha att göra med
ligans utpekade chef. Hans relationer till sliilden i Sala syntes ej
heller ha varit sådana, att de kunde tjäna som indicier. Såväl det
ena som det andra borde tvärtom ha föranlett polisen att ställa sig
kritisk till sanningshalten av dc utslungade beskyllningarna och
iaktta återhållsamhet i rapporten med pressen. Men trots detta offentliggjordes hans namn. Och han var ej ensam i sitt öde.
Vi vilja icke misskänna den stora förtjiinst, som polisen denna gång
och i synnerhet då landsfogden inlade vid uppklarandet av den ruslöga härvan. Allmänheten kan icke brista i tacksamhet för den rådighet vid brottslingarnas gripande och den energi vid utredningen, som
polismakten visade. Så utgrenad som denna mordaffär var kan givetvis ingen heller förebrå polisen, att den – i motsats till vad fallet var
vid Kölforsmordet – fullföljde anvisade om än vilseledande spår eller
närmare undersökte värdet av även dubiösa beskyllningar. Polisens
frihet att förhöra versoner liksom dessa personers skyldighet att utan
klagan ställa sig till förfogande kan ingen vilja beskära. Men från
denna frihet för polisen vid den förberedande utredningen och till
308
Dagens frågor
utlämnandet av de i förhör tagnas namn ät allmänheten är steget
långt. Allmänheten har ingen rätt att få del av varje polisförhör men
de anhållna oskyldiga ha en absolut rätt att icke behöva blottställas
för allmänheten, som gärna frossar i sensationshunger och lätt kan
intalas att tro att den anhållne trots att han sedan släppts och sedermera aldrig åtalats ändock hade något finger med i spelet. Folk kan
tänka, att det ges ingen rök utan eld och att det endast var svårigheten att anskaffa bevisning, som kom polisen att släppa den misstänkte- ty eljest, resonerar man, skulle denne väl ej ha anhållits. Den
oavvisliga skyldigheten för polisen att vinnlägga sig om diskretion
utåt i fråga om personer, vilkas delaktighet är obevisad eller osannolik, måste om någonsin gälla vid en sådan bestialisk mordaffär som
Salaligans, eftersom det kan vara en hart när outhärdlig börda för
en person att under åratal efteråt behöva känna på sig att av många
misstänkas för att trots allt ha varit inblandad. Först sedan grund
finnes för polisen att anställa åtal eller häkta en person bör allmänheten få sin nyfikenhet stillad. Ä ven i de mest upprörande mordaffärer
måste allmänheten ha förtroende till polisen, som ju arbetar under
kontroll av högre myndigheter. Missförstår pressen i sitt sensationsnit, låt vara utan argt uppsåt, sitt ansvar mot oskyldiga, måste under alla förhållanden polisen känna sitt tjänstemannaansvar. Och i
detta ansvar ingår att icke göra något, som gentemot oskyldiga ger
lastarenom rum. salaaffären kan i detta fall tjäna som ett olyckligt
och varnande exempel.
Så mycket som man i vårt land ömmar för de skyldigas, de brottsligas vård och humana omhändertagande, borde man även ha tid och
rum att ägna de oskyldiga verklig hänsyn. När man vet, att pressen
ibland kan vara behjälplig med att breda tystnadens slöja över begångna brott, är det att mäta med olika mätt att i spalterna exponera
oskyldiga i kriminalaffärer, vilka personer sedan kanske aldrig kunna
helt frigöra sig från skuggan av en misstanke. Däremot kan det
ifrågasättas, om ej pressen ibland borde vara mera meddelsam beträffande namnen på dem, som bryta mot lagar och förordningar och
sakfällas därför. I dessa dagar, då vår rusdryckslagstiftning ligger
i riksdagen under revision, faller det sig lätt att framställa den
undran, om inte pressen skulle göra folknykterheten och restriktionssystemet en verklig tjänst, ifall den offentliggjorde namnen på personer, som mer än en gång bötfällts för fylleri. Medvetandet om att
för fylleri, förargelseväckande beteende, våldsamt motstånd etc. ej
behöva skylta med namn i tidningarna lägger f. n. icke den hämsko
på fyllerister, som namnens publicerande skulle göra. I en del andra
länder, t. ex. Estland (åtminstone i Tallinn), få de bötfällda fylleristerna utan skonsamhet figurera i spalterna. Detta nämnes blott som
ett exempel på den stora uppgift, pressen kan ha att fylla vid
stävjandet av lagöverträdelser. Men denna uppgift kan aldrig innebära att pressen utan hänsynstagande till oskyldiga människors väl
och ve skall tillhandagå en misstänksam allmänhet med rapporter från
polisens förberedande undersökningar i brottmål.
309
Dagens frågor
Två Det är ett ganska talande tecken på kyrkans anseende
herdabrev. och betydelse i vida kretsar, att de två senaste biskopliga rundskrivelserna kommit med bland bokhandlarnas best-sellers.
Men i detta fall torde orsaken icke bara vara att söka hos kyrkan och
tidsläget utan lika mycket i brevens karaktär och författarnas skaplynne. Båda förstå att skriva så, att långt ifrån endast den officiellt
avsedda läsekretsen fängslas och intresseras. Och båda behandla ting,
som ha ärende inte bara till präster utan också till kyrkfolket, ja
varför inte till alla allmänintresserade lekmän~ Hit höra ue mera
kyrkliga frågorna om förhållanuet mellan kyrka och frikyrka, om predikan och ämbetet, om nyare kyrkliga rörelser och om kyrka och kultur. Men uit hör kanske i ännu högre grad allt uet viirdefulla, som i
dessa brev sägs om kristendomen själv: om Bibeln och uess studium,
om objektivt och subjektivt i det religiösa livet och om den kristna
trons kärnpunkter.
Båda biskoparna börja såsom seu är med personliga minnen av hem
och företrädare. Detta har i båua fallen skett på ett så väsentligt sätt,
att flera recensenter huvudsakligen uppehållit sig vid förmedlingen
av det förpliktande arvet. Och visst har mycket i dessa biskopars
tankar och fromhet sin grunu i de geografiskt och andligt sä vitt
skilda prästhemmen. Men gemensamt för båda iir, att ue smält in den
gammaldags fromheten i en aktuell kyrkasyn och en modern tankedräkt. Därför blir det gamla inte kuriositet utan kraft.
Här kan inte bli fråga om ett referat eller en analys av alla
dc frågor och problem, som i systematisk ordning eller i förbigå-
ende tas upp till behandling. Blott några huvudpunkter kunna antecknas.
Frågan om objektivt och subjektivt är briinnanuc i vår tids kristendom. När den gamla okomplicerade bibelsynen gick under och dc
övriga religiösa auktoriteterna tycktes vackla, blev det ibland bara
det egna »samvetet» eller ännu värre den egna spekulationen eller
känslan, som bar tron. Men å andra sidan ha somliga präster och
lekmän i reaktion mot denna upplösning gripit liksom i blindo efter
det objektiva: och så har bibelordets eller bekännelsens bokstav eller
det kyrkliga ämbetet blivit dem en ofelbar och bjudande auktoritet. –
Frågan belyses både teoretiskt och praktiskt i båda herdabreven. Hos
Ysander handlar ett helt »brev» – så benämner han ganska omotiverat sina sex avdelningar – om det objektiva och subjektiva. Här
anaylserar han först klart och äktluthcrskt den »sällsamma kastning
och oscillering mellan – eller, om man så vill, förening av – det
objektiva och det subjektiva, som karakteriserar den evangeliskes
trosväg», framställer sedan åskådligt det objektiva i kristendomen:
frälsningshistorien, Guds ord och löften och den levande Kristus, samt
nagelfar till slut besinningsfullt men eftertryckligt den riktning inom
vårt nyaste kyrkoliv, som representerar en »ytlig och vansklig objektivism», som söker börja en kyrklig förnyelse genom en sakramentspropaganda av mindre tilltalande slag, betraktar omvändelsen som
något subjektivt och underordnat, och som så genom att tro med kyr- 310
Dagens frågor
kan och på kyrkan »dröjer sig trösteligt kvar i en, av allt detta objektiva ostörd, andlig sömn».
Också Andrro har, särskilt i samband med frågorna om predikan
och om präst och församling, mycket tänkvärda ord att säga om förhållandet mellan objektivt och subjektivt. Den som vill sätta likhetstecken mellan subjektivism och personlighet hänvisar han till aposteln
Paulus, vars »andra brev till församlingen i Korint är ett av dc mest
personliga dokument världslitteraturen kan uppvisa. Och dock blev·
han för judarna en jude och för grekerna en grek. Borde icke också
vi kunna för evangeliets skull offra något av våra mindre viktiga och
originella privata tycken och meningarh
När biskopen i Linköping vill klubba ned den nya högkyrklighetens överdrivna objektivism, tycks han emellertid ibland slå litet i
luften. Att avfärda den såsom »sorgligt verklighetsfrämmande»,
»hemmagjord katolicism», »prästerliga yrkesgriller» eller »ofruktbara
svärmerier» är kanske inte rätta sättet att komma till tals med en
åskådning, som visserligen beträtt ohållbara vägar, men som väl
dock inspirerats av samvetsnöd, kärlek till vår kyrka och sorg över
hennes förfall. Det bör emellertid vara ganska genant för en rörelse,
som fäster en sådan enorm vikt vid biskopsämbetets auktoritet, att bli
så skarpt fördömd som i båda dessa encyklikor.
En annan brännande fråga är kyrkans och kristendomens förhållande till »världen». Här ljuder i båda breven befriande klara toner.
Ysander talar om »hur den kristna etiken steg för steg har präglat
både mitt eget folks och andra folks lagstiftning», om det kristna inslaget i våra moderna fattigvårds- och barnavårdsförfattningar liksom i »tanken på folkens riittsgemenskap». Och i kraftig protest mot
dem, som mena, att kristendom blott är en sak mellan själen och Gud,
skriver biskopen en aning paradoxalt: »Mitt sikte, min enda lidelse
är att göra om världen och förkunna Guds rikes lag och löfte för den.»
Än tydligare betonas de sociala plikterna av Andrro: »Bröd åt de
hungrande först och hem åt de hemlösa, predikningar sedan. Men icke
predikningar som villkor för bröd . . . Låt oss icke förargas över att,
då man sätter sig till doms över kyrkan, det icke frågas efter vad hon
sagt och önskat och menat, utan efter vad hon gjort. En sådan ordning i värderingen iir icke friimmande för evangeliet självt.»
Men det finns också ting, som stå mera speciellt i blickpunkten hos
endera av skribenterna. Så är det med själavårdsfrågan hos Ysander.
I vad som här sägs om umgänget med sjuka och friska, om ämbetsbröders inbördes förhållande och vården om den egna själen kommer
något av det största hos biskopen i Visby till sin rätt: den personliga
ömhet och förståelse för olikartad andlig nöd, som bygger på människokunskap och psykologisk insikt men blir mer än psykologi just
därför att den ser på människan med den realistiska blick, som räknar
med synd, nåd och frälsning.
I Linköpingsbrevet vimlar det av aktuella ting och fängslande analyser. Behandlingen av kyrkans gudstjänst och predikan är utförlig,
originell och nyttig för priist och lekman. I deltagandet i högmässan
311
Dagens frågor
ser biskopen något ofrånkomligt, som icke får utträngas vare sig av
friare sammankomster, andaktsläsning eller radiomässor. »Gudstjänsten kan aldrig ersättas. Den fria verksamhet, som drar bort från
och icke åter till kyrkan och menigheten, har förfelat sitt mål.» Men
predikan får inte bli ännu ett liturgiskt moment eller ett reproducerande av dogmer – lika litet som självsvåldiga hugskott. »Biblisk
och aktuell» skall predikan vara, och »i gudstjänsten med dess historiska karaktär, dess samling kring det som är fastslaget och av ålder
beprövat, bör den representera nuet och samtiden. Den är det, som
skall göra klart, att kristendomen icke är vördnadsvärda urtidsformler, utan liv, som växer och förnyas.»
I herdabrevets sista avdelning ges en exemplifiering av detta, när
kristendomens kardinalpunkter, Kristi person, gärning och löfte, upptagas till vägledande och värmande behandling, utmynnande i den
personliga bekännelsen till och utvecklingen av uppståndelsetron.
Dessa avsnitt äro synnerligen tacknämliga just i dessa dagar, då det
ropas på klart besked om vad kyrkan menar med sina dogmer, och
hur hon vill försvara sitt energiska fasthängande vid dem.
De båda aktstyckenas språkliga utformning iir värd ett särskilt omnämnande. I Linköpingsbrevet röjer sig genast mästaren i stilens genomskinliga och förnäma enkelhet. Även Visbybiskopen är en språkkonstnär av betydande mått. Hans styrka är de epigrammatiskt tillspetsade satserna, som gärna etsa sig in i minnet. Det kan dock icke
bestridas, att brevskrivaren stundom faller offer för denna stilarts
speciella risk, en affekterad förkonstling i uttryckssätt och bilder, som
onödigt irriterar läsaren och i någon mån grumlar totalintrycket.
Naturligtvis kan man ställa sig en smula betänksam mot en del
ting, som sägs i dessa brev. Att oxfordrörelsen blott omnämnes i ett
alldeles betydelselöst sammanhang hos Ysander och i en ganska ironisk passus hos Andrre förvånar säkert många. När den sistnämnde
menar, att uppdelningen i olika kyrkosamfund i vårt land är »en förmån och ingenting annat» eller att »vår tid religiöst sett är efterklang», skall kanske en och annan anmäla avvikande mening. Men
som helheter tagna och även i sina flesta detaljer skola säkerligen
dessa båda herdabrev mottagas med djup tacksamhet av både präster
och lekmän i och utanför de tillskrivna stiften. Ty de äro båda, vad
kyrkan av i dag just behöver: bibliska och aktuella.
Å. v. s.
312
Den 24 april 1937.
Tysklands affärer Hitlers ekonomiska politik har kanske hittills inte
under debatt. rönt samma uppmärksamhet som exempelvis de
ryska planhushållningsexperimenten, men den intar dock en förgrundsplats i dagens ekonomiska diskussion. En ledande engelsk finanstidskrift, »The Banker», har sålunda i ett .av sina senaste nummer
lämnat ett märkligt bidrag till belysande av frågan om Tysklands
ekonomiska och finansiella läge. För den svenska allmänheten har
denna starkt kritiska studie och dess för den berörda parten föga
uppmuntrande slutsatser redan i viss utsträckning blivit kända genom utdrag och omnämnanden i pressen. »The Banker’s» uppgifter
äro otvivelaktigt resultat av allvarliga försök att analysera de relevanta fakta i tysk ekonomi, särskilt dem som angå den budgetära
situationen, men de kunna naturligtvis inte därför göra anspråk på
att vara det sista ordet i denna fråga. Det har även från officiellt
tyskt håll förebragts material, väl värt att tagas på allvar, och vars
trovärdighet inte förringas därav att man både öppet och mellan
raderna däri kan utläsa åtskilligt, som inte är enbart förmånligt för
den rådande regimen. I första hand kommer i detta sammanhang i
fråga den statistik, som regelbundet publiceras av det tyska konjunkturforskningsinstitutet ävensom vissa av tyska riksbanken och andra
kreditanstalter offentliggjorda sammanställningar.
Det dominerande draget i det nationalsocialistiska Tysklands ekonomi är den av staten dirigerade, intensiva investeringsverksamheten.
Organisatoriskt sammanhålles en väsentlig del därav numera i den
s. k. fyraårsplanen. Det finns en förklarlig benägenhet hos dem, som
syssla med tyska problem, att vilja se denna verksamhet och utveckling enbart utifrån den forcerade upprustningen. Det omfattande programmet för utbyggandet av den inhemska råvaruproduktionen betecknas exempelvis merendels som ett instrument i dennas tjänst,
varav också följer att man icke sällan utan vidare hänför de därpå
nedlagda kostnaderna till rustningsutgifter. Att militärpolitiska överväganden spela en framträdande roll i den antydda investeringsverksamheten kan naturligen inte bestridas. Men sannolikt blir bilden av
den tyska utvecklingen riktigare och fullständigare, om man ställer
den i belysning också av vissa allmänna och på lång sikt verkande
tendenser, som synas göra sig gällande inom världshushållet överhuvud taget. Framför allt kommer här i fråga den strävan till nä-
ringslivets utveckling mot större allsidighet, som framträder inom de
flesta framskridna och nationellt medvetna stater – en tendens, som
i sina extremare former utlöser mer eller mindre ohöljda autarkisträvanden. Mot bakgrunden av denna kanske något svårgripbara
men icke desto mindre högst reella faktor avtecknar sig de väster- 294
Dagens frågor
ländska industristaternas reagrarisering likaväl som Rysslands gigantiska ansträngningar att på basis av sina rika råvaruresurser
bygga upp en modern storindustri – en tanke som för övrigt är långt
äldre än bolsjevismen och femårsplanerna; ett uttryck för samma tendens finner man slutligen ock i de transoceana nyländernas raskt fortskridande industrialisering. statistiskt framträder resultatet exempelvis i sådana fakta, som att medan den industriella produktionen
i Västeuropa år 1935 knappast var högre än år 1913, så hade den under samma tidrymd fyrdubblats i Japan och fördubblats i Brittiska
Indien samt ökats med 74% i Chile, 73% i Kanada, 39% i Australien o. s. v. Anmärkas bör dock, att det tillämpade beräkningssättet
alltför starkt markerar den ifrågavarande tendensen, enär den industriella produktionen i de sistnämnda staterna under basåret absolut
sett var föga betydande.
För Tyskland, vars industriella produktionsapparat efter en genomgripande utbyggnads- och rationaliseringsprocess i slutet av 1920-talet
var effektivare och modernare än de flesta andra länders men som å
andra sidan efter förlusten av sina kolonier kommit i en sämre ställning i fråga om råvaruförsörjningen än någon annan stormakt, har
det kommit att framstå som ett naturligt mål för den ekonomiska aktiviteten att minska landets beroende av råvarutillförseln utifrån och
därigenom åstadkomma större balans i näringslivet. Med all önskvärd klarhet torde den faktiska bakgrunden för dessa strävanden
framträda i den sammanställning rörande stormakternas råvaruförsörjning, vilken i omstående tabell I återges efter en av The Royal
Institute of International Affairs verkställd undersökning.
Den tyska fyraårsplanen betecknar sålunda, som av det ovan sagda
torde framgå, knappast i vad angår målsättningen en så radikal nyhet, som man vanligen torde vara benägen att föreställa sig – snarare kan den sägas påskynda en sedan länge föreliggande utvecklingstendens. Tysk forskning och teknik ha redan gjort väsentliga framsteg i fråga om möjligheterna att inom landet framställa förut importerade råvaror eller surrogat för dessa. Uppgiften gäller nu att
bygga vidare på den lagda grunden mot en så vitt möjligt tillräcklig
inhemsk råvaruförsörjning. Att slutmålet skulle vara en fullständigt
autarkisk hushållning har däremot vid upprepade tillfällen från tongivande håll bestämt förnekats.
Ansträngningarna inriktas i främsta rummet på följande fem områden:
a) framställning av inhemskt motorbränsle såväl genom ökat utnyttjande av förefintliga oljetillgångar som framför allt genom produktion av syntetisk bensin ur sten- och brunkol;
b) framställning av konstgjord kautschuk, s. k. Burna, ur kol
och kalk;
c) en minskning av importen av råämnen och halvfabrikat för
textilindustrien, icke minst genom framställning av olika slag av ersättningsprodukter (konstull etc.); en väsentlig avlastning av handels- 295
~
t.:)
’-O
en
Storbritannien
med kolonier
Tenn
Mangan
stenkol
Grafit
Gummi
Brittiska
Imperiet
i Bly
Tenn
Mangan
Nickel
Krom
Vanadin
stenkol
Asbest
Grafit
Platina
Gummi
Ull
[Jute
i Vegetabil. oljor
U. S. A.
Tabell I.
Stormakternas råvaruresurser.
SovjetUnionen
Frankrike
med kolonier
Tyskland
~—–
Italien
med kolonier
a) råvaror, varav överskott för export förefinnes.
1
Koppar Mangan [.Järn stenkol l Kvicksilver
! Molybden Petroleum ·Bauxit Kali Svavel
stenkol Asbest j Grafit Silke
Petroleum Platina 1Kali 1
Hampa
Svavel Lin
Fosfat Trä
Bomull
Vegetabil. oljor
b) råvaror, varav tillgången förslår väsentligen blott för produktionslandets behov.
Bauxit Järn
Vanadin Koppar
Fosfat Zink
Sisalhampa Bauxit
Vegetabil. oljor Volfram
Magnesium
Fosfat
Sisalhampa
Trä
[·Järn
Bly
! Zink
Trä
Järn ! Nickel Bly
Magnesium , Krom Zink
Kvicksilver ; Molybden Bauxit
stenkol 1
Fosfat Vegetabil. oljor
Fosfat Lin
Kali Vegetabil. oljor
Bomull
Silke
Hampa
Vegetallil. oljor !
Japanska
Imperiet
Svavel
Silke
Koppar
stenkol
Grafit
t;
>=l
tc:l
~
;:s
”’…….
””’>:lo
tc:l
c
””’
c) råvaror, som äro föremål för import.
Järn Svavel 1 Bauxit Koppar Antimon Järn l Antimon lJärn
Koppar Bomull , Magnesium Zink stenkol Zink Magnesium Bly
Svavel Kvicksilver Krom Trä Magnesium :Asbest Zink
Ull Kali Grafit Grafit : Grafit Mangan
Ull Svavel Svavel Volfram
] Ull Trä Krom
Molybden
, Asbest
1
Sisalhampa
\Trä
d) råvaror, med avseende å vilka fullständigt beroende av utlandet föreligger.
Bly :Molybden l Tenn Bly Koppar i Koppar Järn ]Tenn
Zink ’Antimon Mangan Tenn Bly i Bly Koppar Bauxit
Nickel Kvicksilver Nickel Bauxit Zink Tenn Tenn Nickel
Volfram •Petroleum Volfram Kickel Tenn l Bauxit Mangan Vanadin
Krom Kali Krom Volfram l Mangan Mangan Nickel Antimon
Molybden i Silke Vanadin , Vanadin Volfram Nickel Volfram Magnesium
Antimon l Lin Antimon 1 Molybden 1 Vanadin Volfram Krom Kvicksilver
Magnesium Hampa Asbest 1 Antimon ·Magnesium Krom Vanadin Petroleum
Kvicksilver Manilahampa Grafit Gummi lKvicksilver Vanadin Molybden Fosfat
Petroleum
l
Platina Jute 1
Petroleum Molybden l stenkol l Kali
Asbest Gummi Manilahampa l Asbest Antimon , Petroleum Platina
Kali Silke Sisalhampa Svavel Kvicksilver 1 Fosfat ’Gummi
Platina Lin l Platina Petroleum Kali Bomull
Bomull Jute Gummi Asbest Platina Ull
Silke Hampa Bomull Fosfat Gummi Lin
Lin Manilahampa Ull Platina Bomull Jute
Jute Sisalhampa Silke 1Gummi l Ull Hampa
bHampa Jute l Bomull Lin Manilahampa !;l
Manilahampa Hampa Ull 1
Jute l Vegetabil. oljor ~
Trä Manilahampa Silke Manilahampa
C1l
l
;;s
Sisalhampa Lin Sisalhampa ”’Jute i Trä
….,…,
Hampa ~o
l~ ~
~ Manilahampa c
-l Sisalhampa
…,
Vegetabil. oljor ’,
Dagens frågor
balansens importsida skulle härigenom uppnås, enär cirka 20% av införseln utgöres av ifrågavarande råämnen och halvfabrikat;
d) en ökad inhemsk järnmalmsproduktion ·genom anrikning av förefintliga, lågprocentiga malmer;
e) en vidgad användning för lättmetaller och ett omsorgsfullare tillvaratagande av metallindustriens avfallsprodukter.
Vid sidan av de nyanläggningar, som tillskapas för råvaruförsörjningen, stå emellertid en rad andra investeringsuppgifter. Bland dessa
intar med all säkerhet uppförandet av byggnader och andra fasta anläggningar för krigsmaktens behov liksom dennas utrustande med
materiel och förnödenheter i övrigt en kvantitativt sett mycket betydande plats. Alltjämt pågå vidare de stora väganläggningarna, ·och
slutligen har ett vittutseende program upprättats för förbättrande av
särskilt arbetarnas bostadsförhållanden. Verkställda uppskattningar
ge vid handen, att den totala investeringsvolymen inom landet mer än
tredubblats sedan 1932.
Denna utveckling belyses närmare i nedanstående sammanställning.
Tabell II.
Investeringsvolymen 1932-1936.
(Milj. RM.)
Verksamhetsgrenar 1932 1933
Offentlig förvaltning inklusive kom·
munikationer 1,750 2,200 l
Bostadsbyggande . o!
765 930
Elektrisk industri 220 200
Lantbruk i 550 600• i
Industri .
ha~d~l .o~h .ö~ri~a. närin~a; l
450 520 ’
Hantverk, 515 650
Summa 1
4,250 5,100
1934 1935 1936
l
4,070 6,500 j 7,400
1,500 1,600 1,900
225 350 450
725 825 900
950 1,400 2,000
780 i 825 850
8,250 11,500 113,500
Det centrala problemet i tysk ekonomi av i dag är: hur har denna
investeringsverksamhet finansierats~ För att klarlägga frågan, torde
icke kunna undvikas, att resonemanget delvis måste föras utifrån
vissa allmänna teoretiska satser. Härvid må till en början erinras
om, att de för investeringsverksamheten erforderliga medlen kunna
tänkas härflyta ur tre olika källor: den första är utländska krediter, den andra är en partiell frigöring av det inom landet redan
befintliga realkapitalet, den tredje slutligen är den löpande nationalinkomsten. I vilken mån hava dessa olika källor anlitats~
Vad först utländsk kreditgivning beträffar, så har denna på senare
år icke spelat någon som helst roll för det tyska uppsvinget. En blick
på betalningsbalansen visar fastmer för åren 1932 och 1933 en kapitalutvandring på netto resp. 749 och 807 miljoner riksmark. Åren 1934
och 1935 förelågo däremot obetydliga nettoöverskott på resp. 190 och
127 miljoner riksmark, vilka emellertid mångdubbhelt kompenserades
av posten räntor och utdelningar till utlandet, som under de fyra åren
298
Dagens frågor
1932-1935 belöpte sig å resp. 1,060, 847, 625 samt 550 miljoner riksmark.
För 1936 föreligga veterligen ännu icke några uppgifter.
Härmed är emellertid icke sagt, att utlandet ej på något sätt bidragit till expansionen under den nationalsocialistiska regimen. Men
den hjälp, varom här är fråga, ligger delvis längre bort i tiden och
delvis på ett annat plan.
Vad som åsyftas, är den rationaliserings- och moderniseringsprocess, som den tyska industrien undergick under senare delen av 1920-
talet och som i ej ringa grad finansierats genom utländsk långivning.
Den största andelen av dessa krediter belöper på Förenta staterna och
uppgår till 4,s miljarder riksmark. Det mesta av dessa utländska tillgodohavanden är som bekant numera fastfruset i Tyskland, något
som är liktydigt med att det däremot svarande realkapitalet utan
kostnader för det tyska samhället arbetar i produktionsprocessen.
Ytterligare betydelse tillkommer dessa tidigare utländska investeringar i den mån de lämna bidrag till den andra av de förut angivna
finansieringskällorna, nämligen den partiella frigöringen av en gång
färdigbildat realkapital. Den företeelse, varom här är fråga, kan i
korthet uttryckas så, att i den fortlöpande produktionsprocessen ingår
varje år i de framställda varorna en mot produktionsmedlens livslängd svarande delkvot av de totala investeringarna och står därmed
– såsom en del av försäljningspriset – i likvid form till företagarnas förfogande. Företagsekonomiskt återspeglas denna ytterst betydelsefulla process i a v s k r i v n i n g a r n a, vilka normalt användas
till motsvarande ersättningsinvesteringar, så att produktionsapparaten förblir utbyggd i sin förutvarande omfattning. Komma däremot
tillräckliga avskrivningar icke till stånd, har en del av det förut innestående kapitalet frigjorts och ställts till förfogande för andra ändamål, antingen konsumtion eller investering i annan produktionsprocess. Det är alldeles uppenbart, att ledarna för den högmoderna, med
utländsk hjälp uppbyggda tyska industrien haft möjligheter att genom underlåtna avskrivningar på nu antytt sätt lösgöra högst avsevärda summor. Enligt uppgifter från olika håll torde så ock hava
skett, särskilt under åren 1931-1934. Verkställda överslagsberäkningar
ge vid handen, att under de nämnda fyra åren i genomsnitt 25% av
de till 5 miljarder riksmark per år uppgående erforderliga avskrivningarna ha underlåtits. Dessa belopp torde i ej ringa mån hava bidragit till att lätta kreditmarknaden och därmed ock till att befrämja
de statliga finansieringsoperationerna.- Det bör måhända anmärkas,
att det nu sagda icke får tolkas som en kritik mot den tyska industriledningens tillvägagångssätt i förevarande fall. En underlåtenhet att
verkställa erforderliga avskrivningar under en depressionsperiod
ligger tvärtom helt i linje med de aktuella strävandena att åstadkomma en konjunkturutjämning, men den förutsätter givetvis såsom
ett komplement, att desto större avskrivningar företagas under den
på depressionen följande uppsvings- och högkonjunkturperioden. En
ökad avskrivningstakt framhålles i själva verket ock av ledande tyska
finansmän såsom en i närvarande läge mycket angelägen uppgift.
299
Dagens frågor
Den tredje finansieringskällan, slutligen, nationalinkomsten, har under senare år uppvisat följande utveckling:
1932 ……………….. 45,2 miljarder RM.
1933 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46,5 )) ))
1934 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52,6 )) ))
1935 ……………….. 57,3 )) ))
1936 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61,5 » » (approx.)
En jämförelse med de i tabell II lämnade siffrorna ger vid handen,
att investeringarna under åren 1932-1936 uppgingo till resp. 9,4, ll,o,
15,7, 20,o och 21,s% av nationalinkomsten. Det kan erinras om, att enligt vissa uppskattningar kan en investeringsverksamhet, som tar
20-25% av nationalinkomsten i anspråk, anses såsom normal i vissa
västerländska stater, där välståndsnivån efter världskriget emellertid
varit väsentligt högre än i Tyskland.
Här skall icke närmare dryftas på vilka vägar sparmedel från nationalinkomsten tillföras investeringsverksamheten. Den skillnad mellan frivilligt sparande (i form av kreditgivning) och tvångssparande
(i form av skatter) som iakttages i länder med ett fritt näringsliv blir
i en autoritär stat skäligen subtil.
Beträffande storleken av de belopp, som lånevägen, resp. skattevägen tillförts de nya anläggningarna, kan det för övrigt med hänsyn
till den sekretess, som vilar över tyska budgetfrågor, endast bli fråga
om mycket grova gissningar. En viss hållpunkt har man emellertid
i en uppgift i »Economist», enligt vilken Tyska Rikets fonderade
skuld under år 1936 ökades från 10,960 till 11,383 miljarder riksmark;
till sistnämnda siffra har man att lägga den svävande statsskulden, som
i december i fjol uppgick till 2,440 miljarder riksmark. Men särskilt
denna senare summa förefaller ligga i underkant, medan å andra sidan den av »The Banker» uppgivna, 16 miljarder riksmark, synes
fantastiskt hög.
A v stort intresse är frågan i vad mån konsumenterna genom inflationistiska åtgärder tvingats bidraga till investeringsprogrammens
förverkligande.
En viss vägledning för denna frågas besvarande erhåller man genom att, såsom här nedan skett, sammanställa ökningen av nationalinkomsten med ökningen av investeringskostnaderna.
Tabell III.
Ökningen av nationalinkomsten samt av utgifterna för investeringa1·.
(Miljarder RM.)
Från 1932 till 1933
1933 » 1934
1934 » 1935
1935 • 1936
300
:l• l
Nationalinkomstens ökning lI t .
l
nves ermgstotalt j därav löner ökning
+ 1,s
+ 6,1
+ 4,8
+ 4,2
l + 0,8 l
’i + 3,3 l+ 3,0
+ 2,5
+ 0,85
+ 3,15
+ 3,25
+ 2,00
Dagens frågor
Såsom av tabellen framgår, ha de båda sifferserierna för ökningen
av den totala nationalinkomsten och av investeringarna utvecklats
tämligen enhetligt. Ett visst utrymme lämnas hela tiden för ökning av
andra utgifter än för realkapitalbildning, men detta är onekligen på-
fallande litet. Då det från officiellt håll med ett uttryck, som verkar
valt med synnerlig omsorg, betonats, att det betydelsefulla är, att nationalinkomstens ökning ägt rum vid oförändrad löne- och kostnadsnivå,
kan detta icke innebära annat än ett vidgående av att nationalinkomstens tillväxt i stort sett icke kommit andra konsumenter än de
förutvarande arbetslösa till godo.
Härtill kommer emellertid, att påståendet om en oförändrad kostnadsnivå enligt andra officiella uppgifter icke håller streck. Från
första halvåret 1933 till första halvåret 1936 steg exempelvis värdet av
köttkonsumtionen med 33 %, under det att den kvantitativa ökningen
inskränkte sig till 10 %. För en rad andra varor är förhållandet likartat. Ej heller kan man förbigå den kvalitetsförsämring, som drabbat ett stort antal viktiga konsumtionsförnödenheter och vilken vid
oförändrad eller höjd prisnivå men konstant penninglön innebär en
påtaglig standardsänkning.
Det kan till sist anmärkas, att man icke heller i Tyskland undgått
att gripas av en viss oro inför möjligheten av att de senaste årens
expansion numera nått det stadium, att ett omslag kan befaras. En
realistisk uppläggning av detta problem har nyligen givits i en artikel i »Die Wirtschaftskurbe», vari såsom gräns för en fortsatt investeringskonjunktur anges den tidpunkt, då antingen ingen ytterligare arbetskraft eller ingen ytterligare produktionskapacitet längre
står till buds eller då tillförseln av nödvändiga importartiklar omöjliggöres. Den tyska arbetslöshetens kraftiga tillbakagång, industriens
höggradiga sysselsättning, den internationella råvaruhaussen – tala
de månne för att det ögonblick, då den av naturen själv satta spärren
ingriper, icke kan vara alltför avlägsen~
Andre Gide När den på sina håll mycket beundrade franske föri Ryssland. fattaren Andre Gide för några år sedan bekände sin
sympati för kommunismen och Sovjet-Ryssland utnyttjades detta vederbörligen av sovjetpropagandan. Förra året gjorde han emellertid
en resa i Ryssland och utgav vid hemkomsten en liten bok om reseintrycken. Nu tog kärleken slut åtminstone hos den ena parten.
Sovjetpressen rasade och Gide fick veta vilken ruskig småborgare han
är. Man kan förstå indignationen, ty den skriften lämpar sig inte som
reklam.
Det som skänker boken intresse är inte den naiva kommunism
som här och var framskymtar (Gide bekämpar vad han kallar de små-
borgerliga tendenserna hos den nuvarande ryska ledningen) utan ärligheten vid återgivandet av faktiska iakttagelser. Sanningen kommer fram, visserligen inte alltid utan krumbukter, men fram kommer
den. Gide tillhör inte det slags intellektuella, som mer eller mindre
301
…–
Dagens frågor
medvetet låter förvända synen på sig. Detta trista människaslag ’
känna vi ju eljest till leda här i Norden (typ Andersen-Nexö m. fl.).
Gide börjar sina reseintryck med att uttala sin kärlek till det ryska
folket, d. v. s. till den breda massan. Han uttrycker sin förvåning över
hur nästan oroande värdigt mängden i Moskvas kulturpark – ett
slags Gröna Lund, men kvalitativt och kvantitativt betydligt bättre –
uppträder. Sin varma uppskattning skänker han det sätt, varpå ungdomens och framför allt barnens fysiska fostran ledes; och därutinnan torde han kunna räkna på medhåll från många andra iakttagare.
Överhuvud har han ingenting annat än gott att säga om sitt sammanträffande med gemene man. »En contact direct avec un peuple de
travailleurs, sur les chantiers, dans les usnes ou dans les maisons de
repos, j’ai pu goiiter des instants de joie profonde.»
Men när han kommer in på de materiella och andliga villkoren för
detta tålmodiga folk, så blir hans inställning övervägande kritisk.
Vad först angår den materiella sidan synes Gide under sina resor
ha förvärvat en hälsosam misstro mot all officiell statistik. Man kan
annars vara övertygad att statistiska uppgifter intet trutit under hans
vistelse i Ryssland. Med sympatisk uppriktighet säger han också, att
han inte begriper sig på fabriker eller andra tekniska anordningar.
Däremot har han möjlighet att bedöma konsumtionsvaror som vi litet
var känna till, och han har även ett ord att förmäla om distributionen.
Han finner varornas genomgående usla kvalitet anmärkningsvärd. Sin önskan att köpa några presenter till hemmavarande vänner
kan han inte uppfylla, ty allt är lika omöjligt, d. v. s. dåligt och smaklöst. I detta sammanhang kommer han att tänka på hur i Frankrike
producenten gör allt för att varan skall bliva så tilldragande som möjligt. I Ryssland bekymrar man sig inte om detta, ty det finns ingen
konkurrens. Publiken saknar också all smak, och om den hade någon,
skulle den inte för närvarande kunna tillfredsställas. Men Gide tröstar sig med att det ju främst g~iller att möta de oundgängligaste och
mest primitiva kraven. Längre har man inte hunnit, om ens så långt,
och man får hoppas att det så småningom skall bliva bättre.
Beträffande distributionen har han en instruktiv sida. Under en av
sina promenader får han syn på en mängd mtinniskor utanför en butik och han frågar vad de ha för sig. Svaret blir att de stå i kö. När
han efter en timme kommer tillbaka stå samma miinniskor kvar och
vänta. Nu frågar han, vad det skall tjtlna till att komma först och får
svaret, att endast de första få något. De andra måste nöja sig med
vad tyskarna med en expressiv term kalla »das Nachsehen». Den dagen hade butiken fått in han vet inte riktigt vad, men vill minnas att
det var kuddar. Men om den fått fyra- eller femhundra, så vänta åttahundra, tusen eller ännu flera.
Det H.r dock den andliga atmosfären som mest intresserat Gide. Och
här blir han verkligt upplysande. Han framhåller, att ryssarna numera uppfostras till att hysa vad han kallar överlägsenhetskomplex
gentemot utlandet. Tack vare gränsernas avspärrning och sovjetpressens lögner och förtiganden lever ryssen i den mest krassa okunnighet
302
Dagens frågor
om förhållandena utanför Ryssland. De flesta ryssars enkla uppfattning är den, att med undantag av ett fåtal kapitalister alla människor
där leva på skuggsidan. Gides uppgifter att det finns både spårvagnar
och tunnelbanor i Paris mottogos med ohöljd skepticism. Han säger
själv, att han fick så häpnadsväckande frågor, att han tvekar att omtala dem. Den unge ryssen eller ryskan blir på detta sätt barnsligt
skrytsam, och Gide anför många roande exempel. Men om ryssen är
blankt okunnig om utlandet så är han desto angelägnare om att utlandet skall känna till Sovjets alla förmenta eller verkliga förtjänster.
Man vill inte ha upplysningar av utlänningen, man vill ha komplimanger.
Ryssens överlägsenhetskomplex har emellertid en annan och ännu
mindre tilltalanue sida, som inte riktar sig mot utlänningarna utan
mot de egna landsmännen. De som ha lyckats att slå sig fram äro
ofta hårda och likgiltiga mot mindre lyckligt lottade. Det finns inga
klasser, säger Gide, men det finns fattiga, alltför många fattiga. Den
som är nnuerordnad eller mindre betydande får känna av det. Mot
detta korresponderar en fjäskig servilism hos de underlydande. Man
kan då tänka sig hur det ter sig när det gäller relationer till den högst
uppsatte, till Stalin. Då kan man med fog tala om bysantinism och
krypande underdånighet. Gide berättar, att han ville skicka ett telegram till Stalin, då han for igenom dennes födelsestad Gori. Telegrammet började: »På denna underbara resa passerande Gori känner
jag ett behov att till Eder rikta …», men hiir blev han avbruten av
översättaren. Stalin kan man inte utan vidare kalla Ni. Man föreslår
»till Eder, arbetarnas hövding» eller »folkens herre» eller något annat
liknande. Det var förresten inte första gången Gide märkte att man
retuscherade hans uttalanden. Vid ett tillfälle hade han använt ordet
stor om en monark, men eftersom enligt sovjetreligionen ingen monark kan vara stor, så ströks uttrycket. Han ger flera exempel på
samma förfarande. Resultatet är, att han i boken högtidligen avsvärjer sig allt ansvar för varje uttalande som publicerats på ryska i
hans namn under vistelsen i Ryssland.
Det framgår tydligt, att Gide ordentligt retat sig på den slavanda,
som Rysslands nuvarande härskare inte bara uppmuntrar utan direkt
fordrar. Varje spår a v opposition undertryckes skoningslöst och utropas som kontrarevolutionär. Men vad som nu kallas kontrarevolution är den anda, som störtade tsarismen. Man kallar den nu rådande
regimen proletariatets diktatur, men det är i själva verket en enda
mans diktatur. Fransmannen hos Gide har gripits av äckel inför en
så fantastisk ofrihet och skuggrädsla. Han har haft modet att skriva
och låta trycka följande, som må citeras in extenso: »Vad man begär
för närvarande är godkännande, likriktning. Vad man vill och
fordrar, är ett gillande av allt som göres i Sovjet; vad man försöker
uppnå är, att detta godkännande inte ges på ett resignerat utan på
ett uppriktigt, ja t. o. m. entusiastiskt, sätt. Det mest förvånande är,
att man lyckas. Men å andra sidan kan den ringaste opposition drabbas av de svåraste straff och förkväves förresten omedelbart. Och jag
303
22- 372:JO. S1:enslc Tidskrift 193’1.
Dagens frågor
betvivlar, att det i dag finns något annat land, vore det så Hitlers
Tyskland, där anden är mindre fri, mera böjd, mera skrämd, mera
förknektad.»
Naturligtvis innehåller inte Gides bok definitiva sanningar om
Ryssland – ty sådana finnas inte. Det ger den sig heller inte ut för.
De kärva omdömena äro dessutom ofta inlindade i förhoppningar och
välgångsönskningar. Gide har kanske inte heller alltid undgått den
för varje fransman lurande faran att bedöma ett främmande land
efter Frankrike och inte efter de där rådande siiregna förhållandena.
Hans kritik av den »småborgerliga» anda, som består i att människorna få förvärva några fattiga ägodelar, förefaller naiv. Men.
Man kan inte tvivla på att han uppriktigt talat om vad han sett och
hört. Och han är visst ingen dålig iakttagare. Sist, men inte minst:
han har haft modet att tala om, att en illusion blivit en desillusion.
Å ven de som inte tillhöra hans beundrare ha anledning att säga, att
det är vackert så. Den nuvarande ledningen i Ryssland lärer inte vidare invitera honom till besök. Den har inte användning för sådana
personer.
”Islams Mussolinis med största ståt arrangerade triumftåg
Beskyddare.” längs libyska kusten skulle väl knappast ha påkallat
annan uppmärksamhet än den som pliktskyldigast lades i dagen i
hemlandet, om icke två omständigheter kommit att viieka liven den
utomitalienska världens intresse – och överraskning.
Den ena var färdens brådstörtade avbrott, som stod i ett alltför på- ·
tagligt samband med det italienska nederlaget vid Guadalajara, nordväst om Madrid, för att de officiella förklaringarna om att det libyska skådespelet avslutats fullt programmiissigt skulle kunna vinna
större tilltro.
Den andra var de upptåg – man har svårt att finna mera adekvata
ord för vad som skedde – som anordnades i Tripolis och Derna, där
Mussolini mottog ett vapen, som ögonblieket till iira benämndes »Islams Svärd», och högtidligen proklamerade sig själv som alla muselmaners beskyddare.
Det skedde under mycket teatraliska former, och den tusen-och-ennatt stämning, som förmedlade sig från de dramatiserade scener ur
den arabiska sagokransen, vilka uppfördes till de inbjudnas uppbyggelse, synes ha starkt påverkat de italienska regissörerna av hela tillställningen. Det är – från italiensk synpunkt sett – blott skada, att
förutom huvudrollens innehavare inga kiinda stjärnor kunnat förmås
enrollera sig.
Den viktigaste var kadin (domaren) i Derna, en liten kuststad i
Cyrenaica, som för övrigt ligger helt nära egyptiska gränsen; alltså
en person, vars betydelse inom den islamska viirlden, internationellt
sett, ungefär kan sägas motsvara den som inom europeisk politik tillkommer ordföranden i Oppunda häradsrätt i Nyköpings län.
Kadin hade fått till uppgift att i ett tal hälsa Mussolini och var
304
Da,qens frågor
synbarligen nödd och tvungen att däri anknyta till det manifest, vari
landets generalguvernör, luftmarskalken Balbo, tidigare proklamerat
Mussolini som Islams vän och beskyddare. Det skedde visserligen i
ganska försiktiga ordalag: »Store Duce», sade han, »vi försäkra Dig,
att de 400 miljonerna muselmaner i världen icke skola förbli okänsliga
för det intresse, som Du ägnar Islam. De skola också finna tillfälle
att lämna synbara bevis på sin tacksamhet.»
Den andra toppunkten i det libyska skådespelet inträdde, när på
dynerna utanför ’l’ripolis åt Mussolini överlämnades »Islams Svärd»
– antagligen för iindamålet tillverkat i någon av Milanos eller Torinos fabriker. Det skedde genom överhuvudet för släkten Karamanli,
en feodalfamilj av turkiskt ursprung, som alltid haft stort inflytande
i landet. Dess nuvarande huvudman var tidigare mycket anti-italienskt orienterad, vilket ledde till att alla hans ägodelar konfiskerades. Han har emellertid nu under en längre följd av år varit bosatt
i Italien och synbarligen där kommit på biHtre tankar, varför han som
belöning för siit viiHörhållande återfått sina titlar och egendomar.
Mussolinis tack utgjorde närmast en kort och kärnfull kommentar
till Balbos manifest – utrymmet medger icke att det bär ordagrant
återges. Men han slutade med en uppmaning till sina åhörare, att föra
hans ord vidare till »alla Edra städer och byar och ända till herdarnas
längst avlägsna tiilt».
Huruvida detta konuner att ske iir svårt att bedöma. Men förvisso
ha de utbretts genom de italienska radiostationerna, framför allt genom den i Bari, som sedan liinge specialiserat sig på att utöva
fascistpropaganda på arabiska språket över Främre Orienten. Men
om effekten skall bli den avsedda återstår ännu att se.
I Viistenropa var intrycket i alla hiindelser snarast pinsamt. Det
förhållandet, att diktatorn i ett land, som – efter erövringen av Abcssinien – inalles räknar 5, högst 6, miljonor muhammedanska undersåtar utropar sig till skyddsherre för all världens muselmaner, kan
ju icke undgå att verka på en gång löjeväckande och något olycksbådande i länder såsom England, Frankrike och Holland, vilka i sina
välden tillsammans riikna omkring 180 miljoner muhammedaner eller
mer än hälften, kanske ”/• av hela den islamska världen.
Det bör i detta sammanhang nämnas, att den i Libyen nämnda siffran av 400 miljoner muhammedaner hör till fantasiens eller snarare
de fromma önskningarnas rike. Den ledande franske islamisten, professor Louis Massignon i Paris, kommer i en mycket samvetsgrann
undersökning till slutsiffran 241 miljoner. Och hans kollega, professorn i arabiska vid Londonuniversitetet, H. A. R. Gibb, uppskattar
antalet av islams bobinnare till »mellan 240 och 250 miljoner»
(Whither Islam?, London 1932). Mon även om man är böjd för att
ge araberna rLitt i att dessa senare siffror kansko kunna vara något
fiir låga, så kan man med biista vilja i världen icke komma upp till
mer än allra högst knappa 300 miljoner: kanske 90, men i varje fall
icke 100 miljoner i Brittiska Imperiet, nLira 50 miljoner i dc holländska
kolonierna, möjligen något över 30 miljoner i de franska, kanske om- 305
22•- 3725(1
Dagens frågor
kring 30 miljoner i Kina och troligen lika många i Ryssland och
Ryska Asien, högst 60-65 miljoner i de mer eller mindre självständiga muhammedanska staterna i Västasien och Främre Orienten samt
slutligen 4 miljoner i Europa och som sagt 5 miljoner i Italienska
Afrika.
Bortsett från de sistnicimnda är det föga troligt, att någon av de här
nämnda muselmanska menigheterna skulle känna sig benägen att
mottaga den oombedda gåvan av ett italienskt »beskydd». På de västeuropeiska kolonialmakterna verkade gesten närmast som ett försiktigt vinkande med ett rött skynke borta i Libyens öken, och Indiens
muhammedaner skyndade att betona sitt avståndstagande. Rysslands
och Kinas muselmaner torde knappast ha fått höra talas om saken,
men i Egypten var man närmast obehagligt berörd. Det är icke att
undra på. Egypten är ju (med anglo-egyptiska Sudan) i Afrika nu på
alla sidor omgivet av italienskt territorium och känner sig säkert försatt i ett föga avundsvärt läge annat än i så måtto, att situationen
kan utnyttjas för påtryckningar på engelsmännen.
Mussolini skyndade sig emellertid att försiktigtvis avsvärja sig alla
aggressiva avsikter gentemot Egypten, närmast genom förklaringar
lämnade till egyptiska journalister under en mottagning i Tobruk, den
lilla stad i Cyrenaica, som ligger närmast egyptiska gränsen och som
utgör slutpunkten för »La Litoranea», den nybyggda chanssen utmed
Libyens kust. Han förklarade, att den icke på något sätt finge anses
som en »härväg», ledande till Egypten, utan blott tjänar fredliga
syften.
Hans ord ha ytterligare utlagts i »Gazetta del Popolo», som betonar
att Libyens gränser en gång för alla fastslagits genom internationella
överenskommelser – i öster mot Egypten genom det engelsk-italienska fördraget av 1925, i v~ister mot ’l’unis genom den fransk-italienska konventionen av 12 september 1919 och i söder genom avtalet
mellan Mussolini och Laval av 7 januari 1935. Italien hyser ingen
önskan att få till stånd någon ändring i dessa överenskommelser. Sä-
ges det för närvarande, vore man frestad att tilliigga.
Vad övriga muselmanska länder betriiffar, ha tidningarna i Damaskus och Beirut rent ut betecknat Mussolinis manifestation i Libyen som ett löjeväckande utslag av omdömeslöshet, och Bagheladtidningen »Al Ahali» talar i samband med den arabiske kronprinsen
Emir Sa’uds nyss avlagda besök i Baghelad om den allt starkare
arabiska enhetsfronten mot den euroveiska imverialismen och särskilt
fascismen. »Överallt», säger tidningen, »ha araberna kännedom om det
sätt, varpå deras landsmän i Libyen behandlats av italienarna men
icke desto mindre försöka dessa nu sprida sin vropaganda och falskeligen utge sig som beskyddare av Islam och araberna.»
I islamska ögon är Italiens förflutna alltför svart för att nu
kunna rentvättas av några som helst vraktfulla ceremonier och
vackra fraser. Den italienska »pacificeringen» av Libyen hör till den
europeiska kolonialpolitikens grymmaste och blodigaste kapitel. Att
närmare ingå på dess detaljer kan vara här överflödigt: de äro väl
306
Dagens frågor
kända genom Knud Holmboes ryktbara bok: »Öknen brinner» (sv.
övers. Sthlm 1932, ny engelsk upplaga London 1936), och för övrigt kan
hänvisas till d:r Karl Hildebrands lidelsefria och objektiva framställning i den stora till förra julen utkomna monografien »Afrika».
Här må blott erinras om de av Hildebrand återgivna uppgifterna om
att 1923 av en befolkning om 185,000 personer i Cyrenaica ej mindre
än 80,000 »deporterades» till öde kusträckor vid Syrtevikcn, där de ej
kunde livniira sig, och att enligt officiell italiensk statistik husdjursbeståndet från 1926 till 1933 minskades från 980,000 till 140,000 djur,
alltså med sex sjundedelar, varigenom den infödda befolkningen fullkomligt proletariserades.
Det svåraste missgreppet var kanske, att dc stolta och inom hela
islam högt aktade senussierna utrotades eller fördrevos. De som
kunde komma undan med livet togo sin tillflykt till Egypten och
andra islamska liiuder i Främre Orienten och ha alltsedan dess varit levande vittnen om italienarnas framfart; deras vittnesbörd skall
helt sLikert icke kunna överröstas av de italienska radioutsändningar,
som glorifiera il ducc som islams beskyddare. Helt visst kunna dc
också hos sina stamförvanter i andra muselmanska länder räkna med
större tilltro ~in italienarna.
Hur vittgående verkningarna inom hela den islamska världen av
de italienska övergreppen i Libyen på sin tid voro, framgår bl. a.
dti.rav, att 1931 en våg av indignation svepte fram över Holländska
Indien; dc muselmanska tidningarna därstädes innehöllo brandartiklar mot Italien, protestmöten anordnades och bojkott av italienska varor r)lancradcs. HolHindska regeringen måste påyrka moderation för
att icke riskera sitt goda förhållande till Italien, och italienska regeringen nödgades mobilisera en del lokala muselmanska ämbetsmtin i
kuststäderna – liksom också just nu – att avge lugnande föridaringar samt förstikra trosbröderna i Fjärran östern att ryktena om
de italienska missgärningarna voro överdrivna.
Italien har emellertid redan så länge varit det svarta fåret i muhammedanernas ögon, att man har allt skäl att betvivla att vare sig
svassande proklamationer eller den synbarligen förestående radikala
omhiggningen av Italiens islam-politik skall inom den ni.irmaste framticlen kunna nå åsyftad verkan.
De oskyldiga Uneler polisens undersökningar rörande Salaligan inoch pressen. träffade det, att tidningarna publicerade namnen på
personer, som tagits i förhör och som möjligen kunde misstänkas ha
haft något med brotten att skaffa eller av någon ligamedlem utpekats
som medbrottslingar. ’rhurnemans utsagor, dikterade av lågt hämndbegiir eller uttryck för en avsiktligt frodig fantasi, ansågos ej sällan
av sådant värde, att de behövde inberättas till pressen. Eftersom ’l’hurnemans bekantskapskrets till följd av den mJ’stiska föreningsbildningen var ganska vidlyftig, måste flera personer schavottera inför allmiinhcten sftsom till äventyrs delaktiga i den ruskigaste
307
Dagens frågor
affär som vår kriminalhistoria käuner. Naturligtvis meddelades dock
– ehuru ej alltid med samma talande stilsort – om och när samma
personer släppts såsom oskyldigt misstänkta eller såsom oåtkomliga
för fällande bevisning.
Bland dem, som på detta sätt prisgavs åt allmänheten, var en yngre
köpman, vilken stod i ett ej alltför nära sHiktskapsförhållande till
Thurneman. Han angavs t. o. m. ha varit den magif;ka cirkelns
verkliga ledare och själ. Han skulle bl. a. ha givit order om att en
viss flicka skulle bringas av daga. Ifrågavarande köpman satt anhållen i flera dagar, och några starkare reservationer förekommo ej i de
uppgifter, som pressen lämnade om hans anhållande. Hans bekanta
kunde ej gärna bibringas annan uppfattning iiu att åtminstone
någon grund funnes för de otroliga uppgi ftcrna. Sedermera inskränktes hans roll i det trista skådespelet till att inkallas som
vittne vid rannsakningen, vid vilket tillfälle någon tidning f. ö. ej
kunde underlåta att anspela på de tidigare hemska beskyllningarna
mot honom och framställa hans vittnesmål som något slags sensation.
Köpmannen i fråga hade tagit student- och kansliexamen samt under
halvtannat år varit andre kurator för en av dc största studentnationerna i Uppsala. Genom att tidigt ha fått mottaga ett arv torde han
under hela studenttiden haft en vad man kallar ordnad ekonomi och
kunde sålunda knappast misstänkas för att ens för snöd vinnings
skull ha begått något brott, allra minst att ha organiserat ett banditband för att åtkomma pengar. Under sin studenttid torde han icke
ha givit anledning till någon anmärkning för oHimpligt uppförande,
och hans kuratel passerade utan att han låtit någon oegentlighet
eller förseelse komrna sig till last. Hela hans upptr·iidande var försynt, tillbakadraget, och till de starka viljorna eller ledartyperna
kunde han aldrig räknas. Varken det förtroende, som valet av honom
två gånger till kurator ådagalade, eller hans JlCrsonliga tillbakadragenhet kunde styrka polisen i misstankarna att här ha att göra med
ligans utpekade chef. Hans relationer till sliilden i Sala syntes ej
heller ha varit sådana, att de kunde tjäna som indicier. Såväl det
ena som det andra borde tvärtom ha föranlett polisen att ställa sig
kritisk till sanningshalten av dc utslungade beskyllningarna och
iaktta återhållsamhet i rapporten med pressen. Men trots detta offentliggjordes hans namn. Och han var ej ensam i sitt öde.
Vi vilja icke misskänna den stora förtjiinst, som polisen denna gång
och i synnerhet då landsfogden inlade vid uppklarandet av den ruslöga härvan. Allmänheten kan icke brista i tacksamhet för den rådighet vid brottslingarnas gripande och den energi vid utredningen, som
polismakten visade. Så utgrenad som denna mordaffär var kan givetvis ingen heller förebrå polisen, att den – i motsats till vad fallet var
vid Kölforsmordet – fullföljde anvisade om än vilseledande spår eller
närmare undersökte värdet av även dubiösa beskyllningar. Polisens
frihet att förhöra versoner liksom dessa personers skyldighet att utan
klagan ställa sig till förfogande kan ingen vilja beskära. Men från
denna frihet för polisen vid den förberedande utredningen och till
308
Dagens frågor
utlämnandet av de i förhör tagnas namn ät allmänheten är steget
långt. Allmänheten har ingen rätt att få del av varje polisförhör men
de anhållna oskyldiga ha en absolut rätt att icke behöva blottställas
för allmänheten, som gärna frossar i sensationshunger och lätt kan
intalas att tro att den anhållne trots att han sedan släppts och sedermera aldrig åtalats ändock hade något finger med i spelet. Folk kan
tänka, att det ges ingen rök utan eld och att det endast var svårigheten att anskaffa bevisning, som kom polisen att släppa den misstänkte- ty eljest, resonerar man, skulle denne väl ej ha anhållits. Den
oavvisliga skyldigheten för polisen att vinnlägga sig om diskretion
utåt i fråga om personer, vilkas delaktighet är obevisad eller osannolik, måste om någonsin gälla vid en sådan bestialisk mordaffär som
Salaligans, eftersom det kan vara en hart när outhärdlig börda för
en person att under åratal efteråt behöva känna på sig att av många
misstänkas för att trots allt ha varit inblandad. Först sedan grund
finnes för polisen att anställa åtal eller häkta en person bör allmänheten få sin nyfikenhet stillad. Ä ven i de mest upprörande mordaffärer
måste allmänheten ha förtroende till polisen, som ju arbetar under
kontroll av högre myndigheter. Missförstår pressen i sitt sensationsnit, låt vara utan argt uppsåt, sitt ansvar mot oskyldiga, måste under alla förhållanden polisen känna sitt tjänstemannaansvar. Och i
detta ansvar ingår att icke göra något, som gentemot oskyldiga ger
lastarenom rum. salaaffären kan i detta fall tjäna som ett olyckligt
och varnande exempel.
Så mycket som man i vårt land ömmar för de skyldigas, de brottsligas vård och humana omhändertagande, borde man även ha tid och
rum att ägna de oskyldiga verklig hänsyn. När man vet, att pressen
ibland kan vara behjälplig med att breda tystnadens slöja över begångna brott, är det att mäta med olika mätt att i spalterna exponera
oskyldiga i kriminalaffärer, vilka personer sedan kanske aldrig kunna
helt frigöra sig från skuggan av en misstanke. Däremot kan det
ifrågasättas, om ej pressen ibland borde vara mera meddelsam beträffande namnen på dem, som bryta mot lagar och förordningar och
sakfällas därför. I dessa dagar, då vår rusdryckslagstiftning ligger
i riksdagen under revision, faller det sig lätt att framställa den
undran, om inte pressen skulle göra folknykterheten och restriktionssystemet en verklig tjänst, ifall den offentliggjorde namnen på personer, som mer än en gång bötfällts för fylleri. Medvetandet om att
för fylleri, förargelseväckande beteende, våldsamt motstånd etc. ej
behöva skylta med namn i tidningarna lägger f. n. icke den hämsko
på fyllerister, som namnens publicerande skulle göra. I en del andra
länder, t. ex. Estland (åtminstone i Tallinn), få de bötfällda fylleristerna utan skonsamhet figurera i spalterna. Detta nämnes blott som
ett exempel på den stora uppgift, pressen kan ha att fylla vid
stävjandet av lagöverträdelser. Men denna uppgift kan aldrig innebära att pressen utan hänsynstagande till oskyldiga människors väl
och ve skall tillhandagå en misstänksam allmänhet med rapporter från
polisens förberedande undersökningar i brottmål.
309
Dagens frågor
Två Det är ett ganska talande tecken på kyrkans anseende
herdabrev. och betydelse i vida kretsar, att de två senaste biskopliga rundskrivelserna kommit med bland bokhandlarnas best-sellers.
Men i detta fall torde orsaken icke bara vara att söka hos kyrkan och
tidsläget utan lika mycket i brevens karaktär och författarnas skaplynne. Båda förstå att skriva så, att långt ifrån endast den officiellt
avsedda läsekretsen fängslas och intresseras. Och båda behandla ting,
som ha ärende inte bara till präster utan också till kyrkfolket, ja
varför inte till alla allmänintresserade lekmän~ Hit höra ue mera
kyrkliga frågorna om förhållanuet mellan kyrka och frikyrka, om predikan och ämbetet, om nyare kyrkliga rörelser och om kyrka och kultur. Men uit hör kanske i ännu högre grad allt uet viirdefulla, som i
dessa brev sägs om kristendomen själv: om Bibeln och uess studium,
om objektivt och subjektivt i det religiösa livet och om den kristna
trons kärnpunkter.
Båda biskoparna börja såsom seu är med personliga minnen av hem
och företrädare. Detta har i båua fallen skett på ett så väsentligt sätt,
att flera recensenter huvudsakligen uppehållit sig vid förmedlingen
av det förpliktande arvet. Och visst har mycket i dessa biskopars
tankar och fromhet sin grunu i de geografiskt och andligt sä vitt
skilda prästhemmen. Men gemensamt för båda iir, att ue smält in den
gammaldags fromheten i en aktuell kyrkasyn och en modern tankedräkt. Därför blir det gamla inte kuriositet utan kraft.
Här kan inte bli fråga om ett referat eller en analys av alla
dc frågor och problem, som i systematisk ordning eller i förbigå-
ende tas upp till behandling. Blott några huvudpunkter kunna antecknas.
Frågan om objektivt och subjektivt är briinnanuc i vår tids kristendom. När den gamla okomplicerade bibelsynen gick under och dc
övriga religiösa auktoriteterna tycktes vackla, blev det ibland bara
det egna »samvetet» eller ännu värre den egna spekulationen eller
känslan, som bar tron. Men å andra sidan ha somliga präster och
lekmän i reaktion mot denna upplösning gripit liksom i blindo efter
det objektiva: och så har bibelordets eller bekännelsens bokstav eller
det kyrkliga ämbetet blivit dem en ofelbar och bjudande auktoritet. –
Frågan belyses både teoretiskt och praktiskt i båda herdabreven. Hos
Ysander handlar ett helt »brev» – så benämner han ganska omotiverat sina sex avdelningar – om det objektiva och subjektiva. Här
anaylserar han först klart och äktluthcrskt den »sällsamma kastning
och oscillering mellan – eller, om man så vill, förening av – det
objektiva och det subjektiva, som karakteriserar den evangeliskes
trosväg», framställer sedan åskådligt det objektiva i kristendomen:
frälsningshistorien, Guds ord och löften och den levande Kristus, samt
nagelfar till slut besinningsfullt men eftertryckligt den riktning inom
vårt nyaste kyrkoliv, som representerar en »ytlig och vansklig objektivism», som söker börja en kyrklig förnyelse genom en sakramentspropaganda av mindre tilltalande slag, betraktar omvändelsen som
något subjektivt och underordnat, och som så genom att tro med kyr- 310
Dagens frågor
kan och på kyrkan »dröjer sig trösteligt kvar i en, av allt detta objektiva ostörd, andlig sömn».
Också Andrro har, särskilt i samband med frågorna om predikan
och om präst och församling, mycket tänkvärda ord att säga om förhållandet mellan objektivt och subjektivt. Den som vill sätta likhetstecken mellan subjektivism och personlighet hänvisar han till aposteln
Paulus, vars »andra brev till församlingen i Korint är ett av dc mest
personliga dokument världslitteraturen kan uppvisa. Och dock blev·
han för judarna en jude och för grekerna en grek. Borde icke också
vi kunna för evangeliets skull offra något av våra mindre viktiga och
originella privata tycken och meningarh
När biskopen i Linköping vill klubba ned den nya högkyrklighetens överdrivna objektivism, tycks han emellertid ibland slå litet i
luften. Att avfärda den såsom »sorgligt verklighetsfrämmande»,
»hemmagjord katolicism», »prästerliga yrkesgriller» eller »ofruktbara
svärmerier» är kanske inte rätta sättet att komma till tals med en
åskådning, som visserligen beträtt ohållbara vägar, men som väl
dock inspirerats av samvetsnöd, kärlek till vår kyrka och sorg över
hennes förfall. Det bör emellertid vara ganska genant för en rörelse,
som fäster en sådan enorm vikt vid biskopsämbetets auktoritet, att bli
så skarpt fördömd som i båda dessa encyklikor.
En annan brännande fråga är kyrkans och kristendomens förhållande till »världen». Här ljuder i båda breven befriande klara toner.
Ysander talar om »hur den kristna etiken steg för steg har präglat
både mitt eget folks och andra folks lagstiftning», om det kristna inslaget i våra moderna fattigvårds- och barnavårdsförfattningar liksom i »tanken på folkens riittsgemenskap». Och i kraftig protest mot
dem, som mena, att kristendom blott är en sak mellan själen och Gud,
skriver biskopen en aning paradoxalt: »Mitt sikte, min enda lidelse
är att göra om världen och förkunna Guds rikes lag och löfte för den.»
Än tydligare betonas de sociala plikterna av Andrro: »Bröd åt de
hungrande först och hem åt de hemlösa, predikningar sedan. Men icke
predikningar som villkor för bröd . . . Låt oss icke förargas över att,
då man sätter sig till doms över kyrkan, det icke frågas efter vad hon
sagt och önskat och menat, utan efter vad hon gjort. En sådan ordning i värderingen iir icke friimmande för evangeliet självt.»
Men det finns också ting, som stå mera speciellt i blickpunkten hos
endera av skribenterna. Så är det med själavårdsfrågan hos Ysander.
I vad som här sägs om umgänget med sjuka och friska, om ämbetsbröders inbördes förhållande och vården om den egna själen kommer
något av det största hos biskopen i Visby till sin rätt: den personliga
ömhet och förståelse för olikartad andlig nöd, som bygger på människokunskap och psykologisk insikt men blir mer än psykologi just
därför att den ser på människan med den realistiska blick, som räknar
med synd, nåd och frälsning.
I Linköpingsbrevet vimlar det av aktuella ting och fängslande analyser. Behandlingen av kyrkans gudstjänst och predikan är utförlig,
originell och nyttig för priist och lekman. I deltagandet i högmässan
311
Dagens frågor
ser biskopen något ofrånkomligt, som icke får utträngas vare sig av
friare sammankomster, andaktsläsning eller radiomässor. »Gudstjänsten kan aldrig ersättas. Den fria verksamhet, som drar bort från
och icke åter till kyrkan och menigheten, har förfelat sitt mål.» Men
predikan får inte bli ännu ett liturgiskt moment eller ett reproducerande av dogmer – lika litet som självsvåldiga hugskott. »Biblisk
och aktuell» skall predikan vara, och »i gudstjänsten med dess historiska karaktär, dess samling kring det som är fastslaget och av ålder
beprövat, bör den representera nuet och samtiden. Den är det, som
skall göra klart, att kristendomen icke är vördnadsvärda urtidsformler, utan liv, som växer och förnyas.»
I herdabrevets sista avdelning ges en exemplifiering av detta, när
kristendomens kardinalpunkter, Kristi person, gärning och löfte, upptagas till vägledande och värmande behandling, utmynnande i den
personliga bekännelsen till och utvecklingen av uppståndelsetron.
Dessa avsnitt äro synnerligen tacknämliga just i dessa dagar, då det
ropas på klart besked om vad kyrkan menar med sina dogmer, och
hur hon vill försvara sitt energiska fasthängande vid dem.
De båda aktstyckenas språkliga utformning iir värd ett särskilt omnämnande. I Linköpingsbrevet röjer sig genast mästaren i stilens genomskinliga och förnäma enkelhet. Även Visbybiskopen är en språkkonstnär av betydande mått. Hans styrka är de epigrammatiskt tillspetsade satserna, som gärna etsa sig in i minnet. Det kan dock icke
bestridas, att brevskrivaren stundom faller offer för denna stilarts
speciella risk, en affekterad förkonstling i uttryckssätt och bilder, som
onödigt irriterar läsaren och i någon mån grumlar totalintrycket.
Naturligtvis kan man ställa sig en smula betänksam mot en del
ting, som sägs i dessa brev. Att oxfordrörelsen blott omnämnes i ett
alldeles betydelselöst sammanhang hos Ysander och i en ganska ironisk passus hos Andrre förvånar säkert många. När den sistnämnde
menar, att uppdelningen i olika kyrkosamfund i vårt land är »en förmån och ingenting annat» eller att »vår tid religiöst sett är efterklang», skall kanske en och annan anmäla avvikande mening. Men
som helheter tagna och även i sina flesta detaljer skola säkerligen
dessa båda herdabrev mottagas med djup tacksamhet av både präster
och lekmän i och utanför de tillskrivna stiften. Ty de äro båda, vad
kyrkan av i dag just behöver: bibliska och aktuella.
Å. v. s.
312