Språkfrågan vid Finlands statsuniversitet

SPRÅKFRÅGAN
VID FINLANDS STATSUNIVERSITET
EN HISTORISK ÖVERSIKT
Iz· .fil. d:r !~’IRJA. HORYBORG, Helsingfors
DE~ strid om det finländska statsuniversitetets undervisningsspråk, som i dessa dagar har nått ett slags tillfällig avslutning,
g~iller en trehundraårig högskola, skapad av förmyndarstyrelsen
under Kristinas mindenirighet och tillkommen främst på initiativ
av Per Brahe d. y. och biskop Isak Hothovius, bondson från Små-
land. Av den första uppsättningen professorer, 10 till antalet,
voro 8 i likhet med flertalet av de första årens studenter födda i
rikets huvudland, och under perioden 1640-1700 levererade det
egentliga Sverige väl 30 °/o av hela studentmaterialet eller n1inst
1,400 man. Aho akademi åtnjöt ett gott anseende, tills den temporärt krossades av stora ofreden, och nnder slutet av }<’inlands
svenska tid arbetade den sig upp på nytt. Kulturhistoriskt sett
var den en av det gamla svenska rikets mest betydande skapelser.
En kortfattad översikt av språkförhållandena vid denna högskola
från Vasatiden borde därför vara av intresse för en rikssvensk
publik.
Akademierna i 17:e och 18 :e århundradets svenska rike voro
enligt tidens sed i språkligt avseende internationella, d. v. s. deras
språk var latinet. På latin höllos föreläsningar och övningar, på
latin avfattades disvntationer, program och inbjudningsskrifter.
Så var förhällandet i Uppsala och Lund, så i Dorpat och Greifswald, så även i Aho. För den, som behärskade latinet, stodo alla
dessa akademier öppna, oberoende av hans modersmål, och icke
blott dessa, utan varje universitet inom hela den europeiska kulturkretsen. Det privata umgii.ngesspråket bland lärare och elever
växlade i olika länder, men lärdomens och därmed även universitetens officiella språk var överallt latinet. Behärskade man detta
tungomål, så var man hemmastadd var som helst inom akademiskt bildade kretsar.
319
Eirik Hornborg
Under 1700-talet begynte de första tecknen på folkspråkens
framma:r;sch yppa sig. Inom vissa vetenskaper sökte de lärda kontakt med den stora allmänheten i syfte att göra sina kunskaper
fruktbärande för samhällets näringsliv, och detta hade till på-
följd en och annan avvikelse från akademiernas gamla språkliga
traditioner. Dock var vid 1800-talets ingång latinets ställning
fortfarande mycket stark. Så även i Finland.
Då vid tiden för universitetets förflyttning från Åbo till Helsingfors nya statuter utfärdades – det var år 1828 – förblev enligt dem latinet högskolans officiella språk. Program och inbjudningsskrifter skulle avfattas på latin, likaså de vetenskapliga
avhandlingar, som utgjorde kompetensvillkor för lärartjänst vid
universitetet, och deras offentliga granskning och försvar borde
försiggå på samma språk. Inom teologiska och filosofiska fakulteterna måste även doktorsavhandlingar författas på latin, och på
detta språk ägde likaså själva disputationen rum. Beträffande
övriga disputationer var valet fritt mellan latin och svenska. De
skrivprov, som föregingo filosofie kandidatexamen, avlades likaledes på latin. Föreläsningar skulle hållas antingen på detta
språk eller på något av de nyare språken, som åhörarnas flertal
förstod. Vad därmed egentligen menades är oklart, och det är
inte uteslutet, att endast utländska nyare språk från början åsyftades, men de faktiska förhållandena inom universitetskretsar på
en tid, då det forna riksspråket alltjämt dominerade inom den
bildade klassen i den endast tjugu år tidigare lösslitna östra riksdelen, ledde med naturnödvändighet till att svenskan hänfördes
till de i statuterna omnämnda »nyare språken». Universitetets
begynnande nationalisering kom alltså till en början svenskan till
godo, men denna omständighet var betingad av historiska förhållanden, som snabbt förändrades. Visserligen sipprade svenskan
automatiskt in i det tomrum det vikande latinet efterlämnade,
men den följdes mycket snart av finskan.
Genom 1852 års statuter försvagades latinets ställning genom
att utvidgad valfrihet medgavs, och i förordning av den 11 maj
1863 fastslogs uttryckligt, att finskan skulle räknas till de ovannämnda »nyare språken», omtalade även i de då gällande statuterna av 1852. Därmed var alltså finskan i princip likställd med
svenskan såsom föreläsningsspråk vid universitetet.
I praktiken var naturligtvis situationen en annan, emedan ännu
på den tiden svenskan var samtliga infödda universitetslärares
320
Språ!.;frågan vid Finlands statsuniversitet
bildningsspråk och under en god mansålder framåt förblev majoritetens. Då föreläsningsspråket berodde på lärarnas fria val,
kom svenskan under sådana förhållanden att vid latinets tillbakavikande utfylla en betydligt större del av programmet än den
såsom kulturspråk i vardande stadda finskan. Men som sagt,
detta övergångsskede blev historiskt sett icke långt.
Till följd av de rådande språkförhållandena kom arbetet för
beredande av rum för finskan att ta formen av bestämmelser rö-
rande universitetslärarnas kunskap i detta språk. Kunskap i
svenska förutsattes och ansågs därför icke behöva uttryckligen
fordras. Redan år 1865 hade stadgats, att fr. o. m. den 1 januari
1872 fullständig kunskap i finska skulle erfordras för professur
eller docentur i teologiska och juridiska fakulteterna. A v jurisstuderande krävdes från samma tidpunkt officiellt bevis över förmåga att tala och skriva finska. År 1894 utsträcktes kravet till
samtliga lärare vid högskolan. Härigenom tillgodosågs de finsktalande studenternas berättigade krav på personlig undervisning
och förhör på deras modersmål.
Sådant läget var vid slutet av 1800-talet, tycktes en naturlig
utveckling av universitetets språkfråga icke utesluten. Kort före
sekelskiftet växte antalet från finskspråkiga läroverk till universitetet dimitterade studenter förbi de svenskspråkiga skolornas,
och den finska majoriteten fortfor stadigt att ökas. Under sådana
förhållanden borde efter hand även universitetets lärarkår ha i
stigande grad nyrekryterats med finska krafter och parallellt därmed finskan såsom undervisningsspråk ha trängt svenskan tillbaka. Men denna process krävde naturligtvis en viss tid, och den
finsknationella känslan var icke tålmodig.
Kort före sekelskiftet inleddes emellertid författningskampen
på fullt allvar, och de politiska händelserna hejdade nu för en
räcka av år strävandena för universitetets förfinskning. Det
svenska partiet och det ena av de båda finska, det s. k. ungfinska
partiet, slöto sig samman till fosterländskt försvar i det passiva
motståndets tecken, medan gammalfinnarna i undfallenhet gentemot elen ryska övermakten trodde sig se den enda räddningen
undan total undergång. Ungfinnarnas ledare präglade elevisen
»ett sinnelag trots tvenne språk», och elen förblev erkänd, så länge
kampen pågick, men gammalfinnarna tröstade sig över ryskans
intrång med att svenskan i stället sköts undan.
Uneler intrycket av motgångarna i det japanska kriget och den
321
Eirik Hornborg
växande revolutionära rörelsen i Ryssland slappnade den ryska
regeringens nedbrytningspolitik gentemot :B~inland. År 1905 hade
trycket avsevärt lättat, ehuru framtiden alltjämt tedde sig oviss.
På våren nämnda år skredo de finska studenterna medelst massadresser till aktion för stärkande av finskans ställning vid universitetet. Konsistorium tog frågan till behandling och beslöt den
26 maj 1906 bl. a., att fakulteterna vid uppgörande av föreläsningsprogram ägde taga i betraktande »de språkliga förhållandena bland de till fakulteten hörande studerandena» ävensom att
i ämnen, i vilka offentlig undervisning på finska språket ännu
icke förekom, sådan skulle anordnas med tillhjälp av »dugliga
tillfälliga krafter». Någon motsvarande rätt för de svensktalande studenterna, som vid denna tidpunkt utgjorde 40 °/o av
hela antalet 2,000, proklamerades icke.
Konsistoriets åtgärd framkallade en protestskrivelse, undertecknad av 736 studenter. De vidtagna förändringarna betecknades såsom betydelselösa halvmesyrer; kravets kärnpunkt var,
»att finskan bör vara universitetets undervisningssJJråk». Därmed
hade inom finska studentkretsar den totala förfinskningens program för första gången offentligt framförts. Måhända hade nu en
linjedelning på språklig grund kommit till stånd – en sådan förordades i december 1906 av Edvard Westermarck, och andra upptogo hans tanke – om icke de politiska händelserna hade överskyggat allt annat. Dessutom hade vapenbrödraskapet mellan
svenskar och ungfinnar stimulerat svenskarnas romantiska tro på
den odelbara nationen och på möjligheten av försoning och borgfred mellan språkgrupperna. Efter en kort tid av återuppbyggnads- och nydaningsarbete tog författningskampen vid på nytt,
i hotfullare former än någonsin. Under sådana förhållanden
sköts den inre språkstriden åt sidan. Det var nu icke fråga om
finskans frammarsch på svenskans bekostnad, utan om ryskans
på båda de inhemska språkens. De finska studenterna lade tillsvidare sina stridslurar åsido, och generationer av studenter skulle
komma och gå, innan man åter fann tiden vara inne att sätta dem
till munnen. Ty hela den samhällsbyggnad gångna tider uppfört
höll på att störta samman.
Världskriget, den ryska revolutionen, :B~inlands frihetskrig och
mer än fyra år av organisations- och nydaningsarbete hade gått
förbi, när omsider universitetets språkfråga blev föremål för lagstiftning. En viss grund hade lagts genom Regeringsformens 14 §,
322
Språkfrågan vid Finlands statsuniversitet
där det är stadgat: »l,~inska och svenska äro republikens nationalspråk. – – – – – – – Den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens kulturella och ekonomiska behov skola av
staten enligt enahanda grunder tillgodoses.» En av universitetets
konsistorium tillsatt kommitte, i vilken självfallet båda språkgrupperna voro företrädda, utarbetade ett enhälligt förslag, som
lades till grund för en regeringsproposition i frågan. Den överlämnades till riksdagen den 7 september 1922.
Enligt propositionen skulle linjedelning på språklig grund genomföras. Såsom norm för linjedelningen angavs, att »i alla fasta
examensämnen» finskspråkiga professurer skulle upprätthållas,
medan de svenskspråkiga skulle begränsas till »grundläggande
och centrala läroämnen». studenternas rätt till personlig undervisning och förhör på modersmålet fastslogs. Ehuru grunderna
för uppdelningen i en svensk och en finsk linje icke överensstämde
med en sträng tolkning av 14 § R.F., godkändes de på svenskt håll.
Antalet finska professurer skulle bli 72, antalet svenska 29, medan
4 professorer ägde föreläsa på båda språken. Vid denna tidpunkt
hade antalet svenska studenter, som absolut taget hade vuxit, till
följd av den starka tillströmningen av finska element procentuellt
nedgått, men det utgjorde dock alltjämt en dryg fjärdedel av den
vid universitetet närvarande akademiska ungdomen.
Det lojala förslag till lösning av universitetets språkfråga, som
1922 års proposition representerar, snedvreds totalt under behandlingen i riksdagen våren 1923. Propositionen lämnades i sticket
av regeringen själv, vilket förklaras av att regeringsskifte hade
ägt rum på senhösten 1922. Linjedelningen slopades, och i stället
för att binda den finska och den svenska undervisningen vid vissa
lärostolar införde man ett ovigt och till sina följder oberäkneligt
proportionssystem: fakulteterna ägde fastställa professorernas
föreläsningsspråk i förhållande till »de under sistförflutna treårsperiod närvarande finsk- och svenskspråkiga studerandes antal i
fakulteten». Den absolut taget växande minoritetens rätt till undervisning på sitt modersmål gjordes sålunda beroende av majoritetens numerär; problemet skulle alltså lösas medelst reguladetri.
Detta fastslogs i lag år 1923.
Knappt hade den nya universitetslagen blivit av riksdagen
godkänd och av presidenten stadfäst, innan angreppen togo sin
början. De finska studenterna gingo i spetsen med skrivelser och
demonstrationer, och deras sådd spirade upp i riksdagsmotioner.
323
Eirik Hornborg
Den från svenskt håll uttalade förutsägelsen, att ingen skulle visa
sig tillfreds med den nya ordningen, besannades snabbt. Då de i
motionsform klädda initiativen icke ledde till resultat, kunna de
här förbigås; nämnas må blott, att opinionens radikalisering inför
»äktfinskhetens» stigande flodvåg kom till tydligt uttryck. studenterna visade vägen och politikerna följde. Allt kraftigare hävdade man den uppfattningen, att statsuniversitetet, trots 14 § R.F.,
med det snaraste borde helt förfinskas, medan frågan om eventuell
högskoleundervisning för den svenska minoriteten ställdes på
framtiden; helst ville man lösa den genom att förvisa all svensk
undervisning till den privata högskola, som benämnes Åbo akademi. Existensen av denna genom enskildas offervillighet tillkomna forskningsanstalt vart ett effektivt vapen i äktfinnarnas
händer.
I mars 1929 godkände riksdagen en proposition om beviljande
av anslag för anordnande av finskspråkig undervisning i de ordinarie examensämnen, i vilka sådan ännu icke meddelades. Därmed var det mål vunnet, som dittills hade skjutits fram som
huvudsyfte för den finska aktiviteten i universitetsfrågan: inom
kommande finska studentgenerationer behövde ingen frukta att i
något ämne nödgas åhöra svenska föreläsningar. Gränsen mellan
i viss mån positiva och helt och hållet negativa strävanden var
passerad, men aktionen fortsattes icke desto mindre med oförminskad kraft.
På hösten 1933 förelåg efter många år av överläggningar och
äktfinska stormlöpningar ett av regeringen Kivimäki utarbetat
förslag till proposition, som hade återupptagit linjedelningstanken i radikal form och opererade med 24 svenskspråkiga professurer. Det mottogs på finskt håll av en sådan opinionsstorm, att
det alls icke blev lagt till grund för en proposition. Efter ett års
betänketid kom regeringen omsider hösten 1934 med en ny framställning i den segslitna frågan. Den var ur svensk synpunkt
synnerligen otillfredsställande och kunde icke sägas överensstämma med 14 § R.F. Den förutsatte en mycket ofullständig
svensk linje med 21 professurer, och av dem skulle 8 vara »med
hänsyn till läroområdet och undervisningsspråket föränderliga».
Av 21 s. k. svenska professurer skulle alltså icke färre än 8 kunna,
utan lagändring, på konsistoriets förslag och enligt statsrådets
beslut förfinskas. Samtliga svenska professorer skulle dessutom
kunna åläggas att meddela undervisning även på finska. De
324
Språkfrågan vid Finlands statsuniversitet
svenska studenternas rätt till personlig undervisning och förhör
på sitt modersmål var icke beaktad; tvärtom kunde de finskspråkiga professorerna av dem kräva både muntliga och skriftliga svar på sitt eget språk. – Vid denna tidpunkt var antalet
svensktalande studenter c :a 1,200.
Det var som känt denna proposition, som framkallade tvenne
märkliga opinionsyttringar: den Finlandssvenska befolkningens
massadress, undertecknad av mer än 150,000 personer, och de
skandinaviska akademikernas hänvändning till Finlands regering. Propositionen återtogs. Vintern 1935 framlades den i bearbetad och förbättrad form för den ryktbara urtima riksdag, som
dräpte den genom en i Nordens parlamentariska historia ensamstående obstruktionsskandaL Denna ministären Kivimäkis proposition nr 2 hade bibehållit antalet svenska professurer, 21, men
minskat osäkerhetsmarginalen genom att fastställa antalet »till
undervisningsspråket föränderliga» till 5 i stället för 8; dessutom
hade kravet på modersmålets användning vid förhör beaktats.
Den proposition, som 1935 års urtima riksdag satte krokben för,
skulle vid omröstning ha erhållit majoritet, ty det manstarka
socialdemokratiska partiet hade beslutit att godkänna den. Man
väntade, att den skulle framläggas på nytt, men så skedde ej.
Ministären Kivimäki ansåg sig ha gjort nog, och för dess båda
svenska medlemmar återstod då endast att avgå.
Även i sin förbättrade form motsvarade icke ministären Kivimäkis förslag till ordnande av universitetets språkfråga billighet
och grundlag. Det slopade all svensk katederundervisning inom
den teologiska fakulteten och inskränkte den till ett minimum (en
lärostol) inom den agrikultur-forstvetenskapliga, vars svenskspråkiga elever dock, såsom till stor del utgångna ur allmogehem,
kunna anses ha mindre möjligheter än flertalet kamrater att tillgodogöra sig finsk undervisning. Den farmaceutiska, odontologiska och gymnastiska undervisningen var helt och hållet utelämnad. Även i övrigt var gränsen för de »centrala» läroämnena
synnerligen snävt dragen. Men propositionen representerade dock
det bästa man under rådande förhållanden kunde hoppas på, och
under förutsättning av att de svenska lärostolarna hade kunnat
ökas parallellt med universitetets allmänna utveckling, hade den
som nödfallsutväg varit acceptabel. Vad särskilt teologiska fakulteten beträffar, kunde dess förfinskning – ehuru i princip oförsvarlig – motiveras med att utbildning av svenska präster och
325
24- 3733;;. Svensk T’iilslcrift 1931.
Eirik Hornborg
religionslärare med större utsikt till framgång kunde äga rum
vid teologiska fakulteten av Abo akademi, då man under inga förhållanden kunde hoppas på fullständig teologisk undervisning i
Helsingfors. Men med regeringen Kivimäkis definitiva beslut att
icke före valen 1936 framlägga ny proposition i universitetsfrågan
brast den sista bryggan.
De senaste skedena torde vara allmänt kända. Regeringen
Kallio utarbetade ett förslag, enligt vilket den svenska undervisningen skulle förvandlas till en ömklig relikt på högst ett tiotal
lärostolar, men det sopades undan genom presidentvalet och den
därpå följande alliansen mellan socialdemokrater och agrarer.
Det, som hade kunnat genomdrivas, så länge socialisterna icke
voro ett regeringsparti, blev nu ogenomförbart. Kompromissen
mellan de båda starkaste regeringspartierna framfödde en lag,
som fastställde de svenska professurernas antal till högst 15. Två
fakulteter, den teologiska och den agrikultur-forstvetenskapliga,
skola helt förfinskas, den medicinska får två svenska professurer,
den juridiska tre och den filosofiska, fördelad på tvenne stora sektioner, summa tio. Den farmaceutiska, odontologiska och gymnastiska undervisningen blir helt och hållet finsk. Svenskspråkiga
studenter ha rätt att vid övningar, tentamina och prov använda
sitt modersmål. Om man bortser från den teologiska undervisningen, kan Abo akademi icke skänka någon ersättning för det
förlorade, ty där finnes varken en medicinsk, en juridisk eller en
agrikultur-forstvetenskaplig fakultet. Linjedelningen är uppgiven; de svenska professorerna ha ingen möjlighet att såsom korporation arbeta för främjandet av de tillbakaträngda kulturintressen de representera. Och medan antalet finska lärostolar
när som helst kan ökas inom budgetens ram, är den svenska undervisningen maximalt begränsad genom lagstiftning och kan
sålunda icke utan lagändring utvidgas.
Denna strypningspolitik mot den svenskspråkiga vetenskapliga
kulturen i Finland kommer att göra sina verkningar förnimbara
långt utanför de akademiska kretsarna. Men inte heller för den
finska majoriteten äro utsikterna lysande: universitetslagen av
år 1937 är ett steg mot språklig och kulturell isolering. Den är
ett svart blad i Finlands kulturhistoria. Och grundlagsbrottets
skugga vilar över landet. Man har sålt fred och förtroende
för ett pris, motsvarande ett halvt dussin professorslöner, och
intet enda parti i landet är verkligt tillfreds med resultatet.
326