Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Den 22 maj 1937.
Riksdagens nyckfulla För några år sedan diskuterades voteringsvoteringsordning. ordningen i den svenska riksdagen ganska
livligt. Det fanns riksdagsmän, som syntes vilja göra gällande att
det just då mindre populära vågmästeriet vegeterade på det sätt,
varpå de olika yrkandena föredrogos vid voteringen – diskussionen
rörde sig givetvis blott om de fall, då fler än två yrkanden stå mol
varandra, t. ex. ett från högern, ett från centerregeringen och ett från
socialdemokraterna. Talmannen har ju för vana att »höra» på utskottets förslag, vilket därigenom automatiskt räddas till slutvoteringen och i denna oftast samlar majoritet gentemot det yrkande, som
kvarstår från de förberedande voteringarna om kontraproposition.
Eftersom utskottets »majoritetsförslag» under den tid, då intet parti
hade majoritet, enligt praxis var liktydigt med centergruppens, ehuru
de flerdubbelt större grupperna till höger och vänster röstat för och
reserverat sig för andra yrkanden, ansågs det lilla vågmästarpartiet
favoriserat därigenom, att slutvoteringen tvingade det parti, vars förslag utslagits i kontrapropositionsvoteringen, att med eller mot sin
vilja rösta på mittförslaget såsom det minst onda. Varken den särskilda utredning, som då företogs, eller den allmänna erfarenheten
bekräftade dock påståendet, att vågmästeriet hade voteringsordningen till ett av sina fundament. Däremot var kritiken i det hänseendet ovedersäglig, att kontrapropositionsvoteringarna inbjödo till
föga tilltalande taktiska spekulationer; det mest berömda exemplet
härpå är väl den första behandlingen av arbetslöshetsdirektiven vid
1923 års riksdag, då den Brantingska regeringen lyckades rädda sig
kvar några veckor därför att vissa riksdagsmän voro ovilliga att i
den förberedande voteringen till åtlydnad av partiledningens order
överge och rösta mot vederbörande partis eget förslag. Att kritisera
det egenartade, historiskt framvuxna svenska voteringssättet har
dock varit lättare än att skissera ett annat, på en gång enkelt och
snabbt system. Riksdagen avskrev också frågan i medvetande om att
den gällande ordningen trots alla egendomligheter lämnade tillfredsställande resultat, d. v. s. garanterade att riksdagens beslut i varje
särskilt fall överensstämde med majoritetens faktiska uppfattning.
Likväl kvarstår anmärkningen, att det svenska voteringssättet är
alltför mekaniskt och, låt oss säga, själlöst. Två fall från årets riksdag skola anföras såsom exempel härå.
Vid avgörandet av frågan om arvode åt universitetskanslern förelågo tre yrkanden: utskottets förslag om ett arvode å 17,000 kr., hrr
Johan Nilssons i Malmö m. fl:s reservation om ett arvode å 19,000 kr.
samt hrr J. B. Johanssons i Fredrikslund m. fl:s avslagsreservation.
Talmannen i första kammaren »hörde» på utskottet; vid kontrapro- 366
Dagens frågm·
positionsvoteringen segrade hr Johanssons reservation över hr Nilssons med 66 röster mot 53; i slutvoteringen segrade utskottsförslaget
över hr Johanssons reservation med 76 röster mot 42. Arvodet fastställdes sålunda av denna kammare till 17,000 kr. Grundad anledning
finnes dock att anta, att kammarens majoritet med all sannolikhet
varit böjd för att votera 19,000 kr. Flera framskjutna socialdemokratiska talare hade i anslutning till reservationen förordat detta belopp;
regeringen hade förordat detsamma; sannolikt hade också hela hö-
gern röstat för det, därest slutvalet stått mellan 17,000 och 19,000 kr.,
ty såväl hr Trygger som hr Hammarskjöld påyrkade visserligen avslag men förklarade sig subsidiärt vilja rösta för det högre arvodet.
Kammaren ställdes dock aldrig inför detta val, och sålunda blev hö-
gern, som väl i denna fråga hade den enhetligaste uppfattningen,
aldrig i tillfälle att rösta för 19,000 kr., eftersom dess avslagsyrkande
utslog yrkandet om det högre arvodet. Talmannen borde i stället ha
ordnat voteringen så, att han först låtit kammaren avgöra principfrågan om arvode eller icke (=bifall till eller a vslag å hr J ohanssons
reservation) och därefter, sedan denna fråga jakande besvarats, låtit
kammaren rösta mellan de två beloppen. Då kunde intet tvivel ha
uppstått om kammarens verkliga mening. (Möjligheten av att riksdagen i en ev. gemensam votering i enlighet med andra kammarens
mening godtagit det lägre beloppet är för bedömandet av voteringssättets ändamålsenlighet utan betydelse.) Något hinder för talmannen att förfara på här föreslaget rimligare sätt kan ej föreligga.
Det andra exemplet är hämtat från behandlingen av frågan om
moderskapspenningen. Utgångsläget är i korthet följande: Kungl.
Maj :t och utskottsmajoriteten hade föreslagit, att dylik skulle utgå
till de mödrar, för vilka den beskattningsbara inkomsten utgjorde
högst 3,000 kr.; högermännen hade som inkomstgräns föreslagit 1,000
kr. och bondeförbundet 2,000 kr.; i en tredje reservation, avgiven av
hrr Sigfrid Hansson m. fl. och stödd bl. a. a v hrr W ohlin och österström, hade moderskapspenning föreslagits för samtliga barnafö-
derskor. Gemensamt för de tre första förslagen i motsats till hr Sigfrid Hanssons reservation var sålunda en viss behovsprövning.
Denna överensstämmelse var dock mera formell än reell. Alldenstund
utskottsförslaget innebar, att enligt beräkningar ungefär 92% av
alla mödrar skulle komma i åtnjutande av penningen, något som
gjorde att uttrycket behovsprövning måste anses ganska oegentligt,
voro sannolikt många av dem, som påyrkade en strängare behovsprövning, subsidiärt beredda att rösta för hr Sigfrid Hanssons »premielinje» såsom rationellare än regeringens behovsprövningslinje. Förordningen var emellertid så redigerad, att redan dess första paragraf
avgjorde, huruvida behovsprövning eller villkorslöst lämnande av penningen skulle stadgas; först förordningens tredje paragraf i utskottsförslaget reglerade inkomstgränsen. De som efter ett avslag å yrkandet
om en strängare behovsprövning tilläventyrs velat rösta för premielinjen ställdes enligt föredragningssättet vid avgörandet av l ~ inför
valet att antingen vidhålla sitt yrkande, med risk att detta när 3 ~
367
Dagens frågor
föredrogs bleve avslaget, eller också att omedelbart uppge sitt yrkande till förmån för premielinjen. Då voteringen vid l § t. ex. i
första kammaren utföll så, att behovsprövningen principiellt godtogs
med 74 röster mot 47, vilket med andra ord innebar att blott 14 »subsidiära» röster behövts för att premielinjen skulle ha accepterats,
framgår därav, att ett annat föredragningssätt kunnat leda till ett
annat beslut; efter utgången av voteringen om l § segrade nu regeringsförslaget vid 3 § med stor majoritet över högerns och bondeförbundets reservationer. En bättre garanti för ett adekvat riksdagsbeslut hade i denna fråga vunnits, om kamrarna först fått votera om
3 §, eller också om, såsom i vissa främmande parlament, en »Wiedererwägungs»-rätt funnes vid ärendets slutföredragning. Tilläggas må,
att premielinjens främste förfäktare, hrr Sigfrid Hansson och österström, i egenskap av utskottets ordf. resp. vice ordf. i vardera kammaren förslagit det föredragningssätt, som kanske omintetgjorde ett
bifall till deras egen reservation.
Det är icke vår sak att här söka upplinjera ett annat föredragningssätt. Vi ha blott velat fästa uppmärksamheten på de risker, som
vidlåda det nuvarande systemets alltför schablonmässiga tillämpning.
I bägge de anförda fallen finns det grund att misstänka, att en annan
föredragning kunnat ge ett annat utslag. Men ännu mindre än den
elektriska voteringsapparaten får föredragningssättet klicka. Må-
hända skulle kritiken mot det nuvarande systemet helt kunna förstummas, om våra så högt kvalificerade talmän tilläto sig en större
frihet att systematisera olika ofta väsensskilda yrkanden, så att abnorma tvångslägen för ledamöterna ej uppstode. I vårt land, där endast en läsning förekommer, borde dessutom en rätt till »Wiedererwägung» efter genomgången av ett lagförslag finnas. Hur det än är
är det ganska viktigt för riksdagen och landet att förhindra, att voteringssättets nyckfullhet kan göra majoriteter till minoriteter eller
vice versa.
Rysk Utan några liknelser i övrigt är även dagens Ryssland
nationalism. ett paradexempel på den historiska kontinuitet, som icke
brytes av tekniska revolutioner, av nya ekonomiska eller statsrättsliga system. Det var i själva verket ett oförväget, ett storstilat experiment man gjorde, då man där i det nära österlandet prövade på
att rycka människan lös ur hennes historiskt, politiskt, socialt bestämda groningsgrund, att genom ett ofantligt våld skära av alla
band till det förflutna. Det experimentet måste misslyckas. Människor, folk, nationer kunna förändras, genom århundradena kunna
de degenerera eller växa till i kraft – men helt låta de sig icke förvandla inom en tidrymd, vilken icke mätes i sekler utan i lustrer.
Experimentet misslyckades, som sagt, och i dag står Ryssland åter
vid Europas dörr, ja i Geneve mitt i de europeiska staternas krets –
och på förkrigstidens imperialism och nationalism har det gripit tillbaka som på beprövade medel. Det »förborgerligade» Ryssland, vars
borgerliga kultur sitter lika ytligt som under tsarismen – därom ha
368
Dagens frågor
ju trotzkistprocesserna vittnat – detta Ryssland skickar icke längre
sågfilare utan spökflygare, dess marskalkar bära Leninorden i stället
för S:ae Annae och dess folk är fattigt och okunnigt liksom det var
under förkrigstiden. Den väsentligaste skillnaden är den, att detta
Ryssland inom varje europeisk nation, som det kan tänkas angripa,
redan äger en enklav, de öppna eller hemliga kommunistiska partierna, som skola bli stöttrupper vid erövringen. En annan olikhet är
också en olikhet, som endast ökar risken av att ha detta Ryssland till
sin granne: detta ryska folk uppfostras nu till en upphettad nationalism i en grad, som saknar motsvarighet utom de stora nationella
diktaturerna i Mellaneuropa och östern.
I själva verket borde intet vara att anmärka mot en utveckling i
denna riktning. Ett folk som prövats så hårt som det ryska, ett folk
som hotats med förlusten av all fosterlandskänsla överhuvudtaget,
väl kan det förtjäna att i sund patriotism med kärlek se upp till sina
stora minnen och med glädje gripa sig an sina stora uppgifter. För
detta olyckliga och i många hänseenden storslagna folk borde patriotismen bli en hjälp i dess självuppfostran till västerländsk odling och
ordning. Men det är icke därför som nationalismen här har gripits till
i dessa dagar. Den nya ryska nationalismen blir farlig i den mån den
icke kompletteras av insikt om den egna nationens väsen och om det
egna folkets plats i folkens samfund. Om denna nationalism endast
är ett resultat av en målmedveten propaganda och icke fotad på självkännedom, då kan den bli till utgångspunkt för nya hot mot Europas
fred och mot det ryska folkets bestånd. Då är den avsedd endast som
ett bedövande gift, ägnat att hålla kvar detta ryska folk under dess
nuvarande tvång eller att söva dess kritik på marschen· mot fronten
i väster. Före världskriget var icke hela det ryska folket i så hög grad ·
som det tyska och det franska uppjagat i den nationalistiska extas,
som var fredens mest oblidkeliga fiende. Nu är den det emellertid.
Vad som föranleder dessa rader är de former, som utmärkte den
starka nationalistiska propagandan i Ryssland under senare hälften
av det nyss tilländalupna året. Som ett exempel på dessa, till synes
ett oskyldigt exempel men måhända i själva verket ett ganska allvarligt, skall citeras texten till en rysk militärmarsch, som lanserades i höstas och snart vann enorm popularitet i alla folklager:
M..JJ>’HAEBCHHM, TIECHH OPO)l;U:HE, MYsrus 1936. Den återges i så-
vitt möjligt ordagrann översättning utan iakttagande av originalets
:meter eller dess suggestiva rimbehandling.
Från Moskva till kust och gränser,
från söderns berg till hav i norr
här gå vi som självhärskare
över vårt omätliga fosterland.
Här flyter livet överallt fritt
och brett som Volgas ström:
för de unga stå alla vägar öppna,
och de gamla hedra vi.
369
Dagens frågor
Refräng: Vidsträckt är mitt fosterland
och rikt på skogar, fält och floder.
Jag känner intet annat land,
där envar kan andas så fritt.
Våra åkrar kan ingen överblicka.
Oräkneliga äro våra städer.
Och dyrbarast bland sköna ord
är för oss vårt stolta lösenord: kamrat.
Med det ordet äro vi överallt hemma –
vi fråga ju icke efter färg eller ras.
Det ordet känner alla människor.
Det ger oss vänner överallt.
Refräng: Vidsträckt är mitt fosterland etc.
Över landet susa vårvindarna.
För var dag är det härligare att leva.
Ingen i världen kan skratta gladare än vi,
ingen i världen kan älska ljuvligare.
Om fienden vill bryta våra led,
då knyts vår näve hotande.1
Vi älska vårt fosterland som en brud!
Som en öm mor vårda vi det!
Refräng: Vidsträckt är mitt fosterland etc.
Detta är nationalism. Och delvis är det ingen osympatisk nationalism. Omkvädets »Vidsträckt är mitt fosterland och rikt på skogar,
fält och floder» kunde ha förekommit i vilken svensk landskapssång
som helst: »Känner du landet det härliga rika» eller »Uppland, min
hembygd med skördar och järn». Betagande och poetisk är slutstrofens: »Vi älska vårt fosterland som en brud! Som en öm mor vårda
vi det!» Sympatisk är ock~å den motivering till fosterlandskänslan,
som anges i ordet tavarich: kamrat. Det är samma folkgemenskap
som genomförts i det tredje riket, framför allt genom ståndsskrankornas rasering, en process som där befriat människorna, arbetarna
från en tryckande mindervärdighetskänsla, ståndspersonerna ur »det
meningslösa tvånget att hävda sig, icke som människa, utan som mekanisk docka» (Bertil Malmberg). Men fruktansvärd och farlig framstår den skönmålning av det nuvarande ryska systemet, som utgör
ett ledmotiv i den citerade texten: »Jag känner intet annat land, där
envar kan andas så fritt» och »för de unga stå alla vägar öppna och
de gamla hedra vi». Detta sjunges av miljoner ryssar. Och utan invändning. Då först är det farligt. Detta är nämligen en falsk moti- 1 Ordagrant översatt skulle här stå: då rynka vi strängt på våra ögonbryn,
men detta uttryck har på svenska icke alls den hotfulla prägel, som avses med
det motsvarande ryska.
370
Dagens frågor
vering för den nationella känsla, som bäres upp i de citerade stroferna – och just en sådan falsk motivering gör nationalismen farlig.
Österrike inför Under februari månad 1937 föddes i Wien 798 barn,
befolkningsdöden. antalet döda uppgick till 2,439. Månaden slutade
följaktligen med ett minus på 1,641 personer. Siffran ligger helt i led
med den nedåtgående tendensen i övrigt och torde ingalunda beteckna
något oslagbart bottenrekord. De äldre årsklassernas oproportionerligt höga andel av den österrikiska huvudstadens befolkning kommer
tvärtom att framdeles göra sig mer och mer gällande, med påföljd
att mortalitetspromillen skjuter snabbt i höjden. Det är emellertid
närmast födelsetalet, som väcker intresse. ’l’roligen kommer detta under följande månader att nedgå ytterligare. Tager man februarisiffran (798 födda) till utgångspunkt för en prognos skulle för innevarande år antalet födda komma att inskränkas till c:a 10,000, medan
dödstalet skulle närma sig 30,000. Detta är liktydigt med ett födelsetal på c:a 5%0 – sHkerligen det lägsta, som någon stad i världen kan
uppvisa.
Redan nu klagas det i Wien över hur skolklasserna krympa; framdeles komma de i undervisningsväsendet anställda att hotas av fullständig katastrof. Lika förödande socialpolitiska verkningar äro att
emotse. Wien utvecklar sig med stora steg att bli en väldig asyl.
Det i bostadshus nedlagda kapitalet kommer att i stor utsträckning
gå förlorat.
Ännu 1924 hade Österrike ett födelseöverskott på 7 %o, tio år senare
hade detta sjunkit till O,D %o och 1935 uppvisade landet ett underskott
på 0,4 %0• 1935 uppgick antalet födelser till 89,150 (13,2 %0), dödsfallen
till 92,100 (13,6 %0). En ytterligare nedgång torde ha inträtt under det
sist förflutna året. Landet som helhet följer alltså huvudstaden i spå-
ren; ingen stat, ej ens Frankrike, torde uppvisa lägre siffror.
Givetvis spelar det ekonomiska nödtillståndet in. Arbetslösheten
är oproportionerligt hög i Österrike och framtiden tecknar sig allt
annat än ljus. Likafullt lär befolkningsnedgången icke kunna härledas uteslutande ur ekonomiska orsaker. Det politiska systemet torde
även i hög grad spela in. Bitter och förgrämd framlever arbetar- .klassen sitt liv sedan februarirevolutionen 1934; trots Schuschniggregimens socialpolitiska arbete har ingen försoning kommit till stånd
mellan de i regeringskretsarna dominerande kristligt-sociala elementen och austromarxisterna. Lika fientlig är nationalsocialisternas inställning till systemet. Att klerikalismen på topparna endast i obetydlig grad är förankrad i befolkningen torde vara säkert. österrikiska
folket har m. a. o. snörts in i en politisk livsform, vari massor av
människor i sin oförsonlighet kommit att se mot framtiden utan hopp.
Man tager sig fram från dag till dag och vill icke tänka på framtiden, där man kan undgå det. Ej underligt att familjelivet tar intryck och födelsebegränsning praktiseras i en utsträckning, som mer
än något annat visar, hur den katolska kyrkan förlorat greppet om
själarna.
371
Dagens frågor
Fabriksockupering- Fabriksockupering är den allra nyaste strejktakarna i U. S. A. tiken, som i största skala nyligen kommit till an·
vändning i konflikterna mellan arbetare och arbetsgivare i Förenta
staterna. Den har de senaste åren under kortare tidsrymder samt beträffande smärre antal arbetare tillgripits vid kolgruvor i olika europeiska stater utan att dock väcka något större uppseende. Detta blev
först fallet, då ockuperingar i maj månad i fjol introducerades av de
franska arbetarna och ett slag över en miljon man togo sina fabriker
i besittning. Amerika hade i fjol höst den första erfarenheten av en
ockuperingsstrejk – »sit-down strike» som den där kallas – då arbetarna vid den kände svenskamerikanske industrimannen Bendix’
företag i South Bend med framgång använde den från Frankrike importerade taktiken. Initiativtagare var bilarbetarefackförbundet, som
tillhör John Lewis’ nu så bekanta CIO, Committee of Industrial Organisation. Man lärde sig en del av detta första försök och när konflikten vid General Motors kring årsskiftet utbröt, hade tekniken
fulländats, och ockuperingsstrejkerna inträdde i sitt verkligt stora
skede.
De spredo sig liksom alla nymodigheter i detta land med en präriebrands snabbhet, entusiasmerande de hittills oorganiserade arbetarna. Man kunde faktiskt tala om ockuperingshysteri, och företag
av alla slag fingo pröva på den nya taktiken. Vid ett hospital i NewYork anordnade t. o. m. sjukvårdarna en ockuperingsstrejk. Negersköterskor i Chicago följde exemplet, fast de aldrig hört talas om
John Lewis och hans organisation, utan förväxlade honom med den
kände negerboxaren Joe Louis! Blinda arbetare vid en för dem startad liten industri i Filadelfia tillgrepo »sit-down» för att skaffa sig
högre lön och mindre arbetstid. Det gick så långt att nationalgardet
i Ionia, Michigan, slog sig ned på trapporna till arsenalen i staden
och vägrade avlägsna sig, förrän viss ekonomisk gottgörelse utbetalats. Arbetsgivarna och den stora allmänheten stodo villrådiga inför
det nya strejkvapnet, undrande om det inom kort skulle löpa linan
ut eller vara inledningen till en ekonomisk revolution med efterföljande politiska konsekvenser. Först efter mer än tre månader gick
den väldiga strejkvågen tillbaka, men tydligt är, att sit-downtaktiken
haft sin utomordentliga andel i den omvälvning, som är i gång på
den amerikanska arbetsmarknaden, därigenom att arbetarna vid massindustrierna nu hålla på att få sin föreningsrätt erkänd och kollektivavtalen på allvar bryta igenom.
Under strejken i mars månad hos Chrysler i Detroit kunde man iakttaga ockuperingstekniken i all dess s. k. fulländning. Här gingo Lewis’
män så långt, att de även satte sig i besittning av administrationsbyggnaderna och hindrade tjänstemännen tillträde. Posten till bolaget
kunde sålunda varken avlämnas eller avgå. Från fabrikslokalerna utföstes omedelbart alla icke organiserade samt vakterna. På kvällen
första dagen skickades även större delen av de strejkande hem för att
förenkla livsmedelsproblemet. I Dodge-fabriken stannade sålunda
av 25,000 man endast 2,400 kvar.
372
Dagens frågor
I det ögonblick ockuperingen av en stor fabrik börjar, träda en rad
förut organiserade kommitteer i arbete. De ha olika funktioner: att
hålla en slags polisuppsikt över fabriken, se till att sprit och andra
kontraband icke insmugglas, iakttaga upprätthållandet av rökningsförbudet utom i tvättrummen, hålla uppsikt över eldsläcknings- och
de sanitära anordniugarna, bestraffa överträdare av de utfärdade orderna samt viktigast av allt ordna tillförseln av livsmedel och övriga
tillbehör. Utanför fabriksområdet äro även betydande skaror på sin
post, fr~imst starka patruller för att hindra befarade attacker av polis
eller vakter samt hålla ingångarna fria. En stab av budbärare finns
också till hands för kontakten med strejkledningen i staden, för att
överbringa nyhetsmeddelanden till pressen samt ha förbindelser med
de firmor, som iiro leverantörer till ockupanterna.
Av största betydelse är givetvis att hålla humöret uppe hos de sh·ejkande. Fackföreningarnas orkestrar spela, sångare uppträda, och olika
undervisningskurser igångsättas. Ibland givas också biografföreställningar. Gymnastiken har sina bestämda timmar, och man övar brottning och boxning samt spelar hockey, där tillfälle gives. Matcher i
ping-pong bruka anordnas, och kortspel praktiseras livligt. Radio och
grammofoner äro naturliga tillbehör till en ockuperad fabrik. Högtalare äro uppsatta överallt, dels för att få fatt uti en speciell arbetare,
som haus anhöriga vilja träffa, eller för att samla hela styrkan på en
given punkt, ifall företagsledningen eller polisen förbereder en återerövring. l Amerika måste en dylik eventualitet alltid tas med i beräkningen, varför också ockupanterna ha ett speciellt »försvarsdepartement». Detta har vidtagit alla tänkbara anstalter för att möta en
attack och därför utdelat alla de verktyg, som kunna användas vid
en försvarsstrid, byggt barrikader o. s. v. Fackföreningsledningen
brukar i regel sända till fabriken personer, som härvidlag ha vissa
militära kunskaper. Det är därför inte underligt, att polis och nationalgarde haft att utstå svåra bataljer, när de – som åtskilliga gånger
förekommit – fått order att rensa ett ockuperat företag. Det är självklart, att hela denna sit-down-teknik på förhand omsorgsfullt utarbetats och inövats i fackföreningarnas högkvarter. Något försök att
hålla fabrikerna i gång har aldrig gjorts i olikhet med vad de italienska kommunisterna praktiserade, då de besatte en del industrier i
Norditalien före Mussolinis marsch mot Rom 1922.
Som arbetsgivaren ser saken, icir ockuperingen helt naturligt ett
klart lagbrott, medan arbetarna – utan att direkt förneka detta –
göra g~illande, att etiska och moraliska skäl tillåta användandet av
en medgiven illegal taktile Ändamålet helgar medlen, mena de. Om
de strejkande lyckas höja lönerna, minska arbetstiden och tilltvinga
sig föreningsditten, så äro dessa mänskliga rättigheter enligt deras
förmenande av sådan betydelse för individerna, att arbetsgivarens
äganderätt till fabriken får komma i andra rummet. Man har f. ö.
också sett kända jurister, som efter långa utredningar lyckats nå därhän, att ockuperingen — »så länge den ej sker med våld eller bedrägeri
utan i den goda avsikten att justera meningsskiljaktigheter mellan
373
27- :l733:>. Srensk Tidskrift 1937.
..~
Dagens frågor
parterna i anseende till de industriella relationerna» – icke blott är
en arbetarnas fördel utan även deras solklara rätt!
När ockuperingsstrejkerna spritt sig som värst och till slut antagit
karaktären av en social farsot, började emellertid CIO:s ledare själva
tveka inför det nya vapnets användning. Deras auktoritet blev skamfilad, när »sit-downs» tillgrepos emot deras order även vid en hel del
småföretag, vilka polisen utan större svårighet rensade’ från ockupanter. Trots den vid General Motors ingångna freden bröts den av arbetarna vid några fabriker i Flint, som åter blevo besatta. Det lyckades dock inom kort J ohn Lewis’ män att stoppa denna desperata
aktion, som starkt bidrog till allmänhetens begynnande reaktion mot
den nya strejktaktiken. När guvernören i Michigan, Frank Murphy,
vilken under månader icke hade annat att göra än att söka mäkla fred
i ockuperingsstrejkernas huvudstad, Detroit, en gång vandrade genom en besatt fabrik, igenkände han bland arbetarna en del figurer,
som han förut i egenskap av domare kommit i beröring med. En undersökning visade, att elva f. d. fängelsekunder befunno sig bland
ockupanterna i fråga, oaktat de aldrig haft arbete vid fabriken. De
hade slagit sig på racketeering- den speciellt amerikanska formen av
utpressning – och gjort sig till herrar i en fackförening, som de nu
använde för sitt nya hantverk. Samma metod av racketcers befanns
praktiserad även vid flera andra företag. I detta fall tvekade icke den
försiktige guvernören, som eljest vägrat låta polis och nationalgarde
angripa de stora fabrikernas ockupanter. Här förelåg, förklarade
han, »rena banditväldet», och polisen rensade omedelbart och hänsynslöst de fabriker, som blivit föremål för racketeers intresse. När allmänheten på ett omisskännligt sätt lade sina sympatier i dagen för
denna taktik, lät han en rad mindre företag, vilka också besatts, följa
med i det stora rensningssvepet.
Eljest skiftade taktiken mot ockupanterna i de olika staterna. Det
fanns några guvernörer, som då fabriksbesättning kom till användning
i Detroit och visade de första tecknen till spridning över landet, genast dekreterade, att de icke ett ögonblick tänkte tolerera den, utan
med alla tillgängliga medel skulle slå ned varje ockupering. På så-
dana håll funno arbetarna också klokast att hålla sig på mattan. På
sina ställen stormade polisen de besatta fabrikerna med anlitande av
tårgas och andra moderna stridsmedel under blott mindre blodsutgjutelse. Mot de stora bilfabrikerna i Michigan företogs dock aldrig nå-
gon aktion trots domstolens utslag att de skulle utrymmas av ockupanterna. De hade försatts i sådant försvarstillstånd, att tusentals
man av nationalgardet hade måst anlitas, och förlusterna skulle blivit
ansenliga på ömse sidor.
Den livliga diskussionen bland allmänheten om sit-downstrejkerna
gav helt naturligt snart eko i kongressen. Den framstående senatorn
Hiram Johnson från Kalifornien förkunnade i den höga församlingen.
att diktaturen lurade bakom besättandet av fabrikerna. En av demokraternas främste, Hamilton Lewis från Illinois, var inne på samma
tema, då han höjde sitt varnande finger och utropade: »l det nuvarande
374
Dagens frågor
läget är det många, som vänta på en annan Hitler och i skuggan döljer sig avvaktande en annan Mussolini.» Själve senator Borah lät
också höra sin röst, och han begagnade tillfället att vidröra sitt älsklingsämne, kampen mot monopolen. Så här föllo nämligen hans ord:
»Ockupanterna kämpa för vad de anse rätt i ett ekonomiskt system,
som behärskas av laglösheten. Vi ha makten att reorganisera detta
ekonomiska system och göra vi icke det, så skola vi snart – lita på
mitt ord härvidlag – snart ha någonting mycket värre än ockuperingar av fabriker i Förenta staterna.» Från republikanskt håll framhölls, att presidenten kunde ha stoppat fabriksbesättandet »med sex
ord» genom att tillämpa en gammal lag, enligt vilken han har rätt
att ingripa, när en delstat själv icke visar sig ha makt att upprätthålla ordningen. Presidentens tystnad visavis sit-downstrejkerna gav
också anledning till åtskillig tidningsdiskussion, och man undrade
mycket, varför han icke varnade John Lewis för att fortsätta med taktiken. Flera demokratiska tidningar sågo Roosevelts popularitet i
sjunkande genom denna inaktivitet.
En verkligt stor debatt i det brännande ämnet uppstod emellertid i
senaten först då senator Byrnes från Syd-Carolina, en pålitlig vän av
new deal, föreslog förbud mot sit-downstrejker i en lag, som reglerade
förhållandena vid brunkolsfälten, den s. k. Guffey Coal Bill. Icke
mindre än 54 av senatens 96 medlemmar yttrade sig i den stundtals
ganska upprörda debatten. Meningarna bröto sig mycket starkt, och
det var tydligt, att senatorerna såsom alltid voro ängsliga för att
stöta sig med en så väldig valmansgrupp som de organiserade arbetarna. Den demokratiske ledaren Robinson från Arkansas erkände
sålunda, att han ogillade ockuperingarna och betraktade dem som
illegala, men ville dock i det dåvarande läget ej utan vidare gå med
på Byrnes’ förslag. Detta avslogs med 48 röster mot 36, sedan dock
Robinson lovat att en av de närmaste dagarna framlägga en särskild
resolution beträffande »sit-downs». En dylik förklarande ockuperingarna »olagliga och emot den sunda allmänna opinionen» antogs sedan
också mycket riktigt nästan enhälligt, men förlorade åtskilligt av sin
udd, då den samtidigt uttalade sitt ogillande av verkens egna fackföreningar, av arbetsgivarnas motstånd mot kollektiva förhandlingar
med arbetarna och av det kända spionsystem mot arbetarna och deras
föreningar, som en hel del företag länge praktiserat. I representanternas hus diskuterades även ockuperingarna vid ett tumultartat sammanträde. En motion om undersökning av »sit-downs» avslogs med
236 röster mot 149. Det lägre huset, vars medlemmar bara väljas på
två år, var som alltid än mer räddhågat än senaten för att stöta en
betydande del av valmanskåren. Under dessa förhållanden har man
fått se de lagstiftande församlingarna i delstaterna själva börja ta
saken i egna händer. Ett par av dessa ha redan voterat lagar, som
döma ockupanter till böter eller fängelse.
Besättandet av fabrikerna har haft ännu en viktig följd. I hela
Amerika försiggår nu en livlig diskussion om en framtida lagstiftning beträffande förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare, ound- 375
Dagens frågor
viklig redan på grund av den väldiga frammarsch, som arbetarnas
organisationssträvanden nu göra. Amerikanarna konfronteras här
med ett för landet alldeles nytt och vittomfattande problem. Förslag i
legio framställas, och man ser i tidningarna utförliga redogörelser för
den olika lagstiftningen på detta område i de demokratiska europeiska
staterna. T. o. m. tvångsskiljedom i arbetskonflikter har sina förespråkare. Den s. k W agner Act, som nyss lyckades passera högsta
domstolens skärseld, är det första lilla steget på denna nya väg, i det
den ordnar arbetarnas föreningsrätt och skapar ett embryo till förlikningsförfarande vid tvister. Säkerligen kan man i :-;inom tid vänta
förslag från presidenten för ett närmande m·dnande av förhållandet
mellan arbetare och arbetsgivare, när higet nu tenderar diirhän att
två starkt organiserade parter skola stå emot varandra. Individualismens Amerika får vika på alla fronter för den nya tiden.
Alfred öste.
Litteratur och Den kritik, som för ett par år sedan särskilt från
livsåskådning. kristet håll riktades mot den moderna litteraturen
och litteraturkritiken, låter nu inte så mycket tala om sig. Don rann
emellertid inte ut i sanden. Ett påtagligt resultat fick den i »Den
kristna ungdomens litteraturnämnd», som fortfaraude utger sina
kortfattade »Litteraturrecensioner» som vägledning för ungdomsorganisationer, bibliotek och enskilda. Den diskussion, som framstöten
gav upphov till, ~ir nog heller inte :-;]utförd; det vore i så fall skada,
ty något avgörande och enande inlägg har väl ännu inte gjorts.
Däremot kan man nog vara tacksam för, att debattörerna inte
hingre tycks vara lika brådstörtat redo att gripa till pennan som i
stridens första hetta. Vågar man tro, att det beror på att en och annan av de ivrigaste fått klart för sig, att litteraturbedömning iir en
svår sak och att problemen om litteraturens shillning till livsåskådning och moral inte lösas i en handvändning~
I en artikel i Vår Lösen noterar Gunnar Sundqvist resultatet av den
kristna »Litteraturnämndons» första arbetsår. Man har rätt att anse
honom för hela denna strömnings mest representative mau, inte bara
därför att han mer än någon annan fått klä skott för den i åtskilliga
häftiga angrepp alltifrån Sven Stolpes till David Sprengols och Karl
Gerhards, utan framför allt därför, att han är ordförande och drivande kraft i det »Representantskap», som utser Litteraturnämnden
och planlagt dess verksamhet.
Med sj~ilva nämndens arbete bör mag. Sundqvist ha all anledning
att vara nöjd ~ så som det utövats har det icke mött någon svårare
kritik, åtminstone inte från något rospektingivande håll. Om detta är
inte mycket att säga. D~iremot framskymtar ur Sundqvists artikel
en syn på frågan om litteratur och livsåskådning som gör det tydligt,
att det tir alldeles för tidigt att avföra dessa frågor från dagordningen.
Ur on synpunkt mynnar Sundqvists totalöversikt iiver inhemsk och
översatt skönlitteratur ut i omdömet att »vi icke leva i någon diktningens högtid». Genomsnittskvaliteten iir låg. Sådana generella om- 376
Dagens frågor
dömen erbjuda ju vissa svårigheter – så stora, att det blir ganska
· intresselöst, vilket betyg man till slut väljer. Däremot knyter sig intresset starkt till frågan om bedömningsgrunden i varje enskilt fall.
Sundqvists normer för litteraturbedömning äro icke direkt formulerade i denna artikel, men de framskymta på ett par ställen. Om
Balminens »Katrina» heter det: »Boken är en gripande livsskildring
med djupt och starkt moraliskt patos, väl förtjänt av goda vitsord
och rekommendation. Men över nivån av ett väl utfört porträtt höjer
sig dock ej skildringen. Ett vidare perspektiv saknas m. a. o.»
Vad är det för ett vidare perspektiv Sundqvist efterlyser~ Vad är
det, som kan höja skönlitteraturen över nivån av ett väl utfört porträtt – när det som i detta fall ger ett stycke mänskligt liv i sin
torftighet och rikedom med påträngande verklighetskraft och den
äkta konstn~irlighetens rymd omkring~ Om man får misstanken att
detta saknade perspektiv helt enkelt är ett direkt sysslande med livsåskådningsfrågor, så blir man onekligen bestyrkt av uttalandena om
Fangens P å d ö d m a r k i samma artikel. Den boken har tydligen
just det som efterlyses hos »Katrina»: »Det perspektiv under vilket
hans framställning av människoödena sker är dock klart och tydligt»,
heter det. »På död mark» är ju nämligen »ett gott exempel på en
starkt realistisk skildring utifrån religiös livsåskådning». Alltså: för
att en roman skall fylla kraven på verkligt god litteratur, måste den
vara direkt engagerad i en livsåskådningsdiskussion. Här skall icke
göras ett försök att polemisera mot en sådan uppfattning eller ens
dra ut dess konsekvenser – det skuile fordra för mycket utrymme.
Men har man verkligen rätt att utläsa den ur Sundqvists artikel, kan
det ha sitt värde att få den noterad. Det är nämligen just en sådan
litteratursyn, som den speciellt kristna litteraturkritikens ivrigaste
motståndare alltid velat insinuera. Å andra sidan har en annan representant för det kristna kulturlägret, Karl-Gustaf Hildebrand flera
gånger energiskt avvisat den litteratursyn, som ser diktens värde i
dess tendens eller dess sätt att behandla livsåskådningsfrågor.
Denna motsättning tycks bl. a. kräva, att åtskilliga av dem som utifrån sin kristna inställning syssla med litteraturkritik klarare besinna sig på de svåra frågorna om förhållandet mellan skönlitteratur
och livsåskådning- om inte för annat så för att åtminstone undvika
att de mera representativa förmågorna på detta sätt desavouera varandra.
Som ett v~irdefullt material för en sådan något grundligare orientering borde P. O. Bareks nyutkomna bok D i k t o c h f ö r k u nn e l s e kunna tjäna. Den behandlar en rad svenska nittonhundratalsförfattare men är, som förordet säger, »icke i första hand en bok
om diktare och diktverk, utan om livsåskådningar». Den unge, tämligen radikalt demokratiske kritikern företar en nära nog spännande
orientering i livssynen och de ideologiska förutsättningarna hos så
disparata författare som Hjalmar Söderberg, Sigfrid Siewertz, Pär
Lagerkvist, Örnulf Tigerstedt och Hagar Olsson, för att blott nämna
dem som stå i centrum för intresset – i övrigt väljas paralleller och
377
Dagens frågor
kontraster med en suverän frihet, som endast en stor beläsenhet kan
skänka. Framställningen har en uppfriskande intellektuell spänst
och en ren och klar stil, som tycks vara särskilt utmärkande för den
finlandssvenska essaykonsten; man slipper här känslan att författaren oavbrutet ansträngt sig att turnera varje mening så spirituellt
som möjligt! De konstellationer och resultat, som de olika undersökningarna lämna, äro naturligtvis stundom färgade av författarens
grundsyn, men de verka sällan oväsentliga.
Framför allt visar emellertid Bareks bok på ett praktiskt påtagligt
sätt, hur man bör nalkas skönlitteraturens livsåskådningsproblem.
Naturligtvis är skönlitteraturens ideologiska underlag icke någonting
likgiltigt ur litteraturhistorisk synpunkt; det frapperar hur mycket
Barck utifrån sin här anlagda aspekt får fram exempelvis om konstverkens genesis, diktarnas beroende av tiden och kultursammanhanget. Men därifrån är steget mycket långt till att låta ett diktverks
livsåskådning bestämma den rent litterära bedömningen. Barck säger
klart ifrån att med hans utgångspunkt följer »att en rent litterär behandling av respektive författare och deras verk inte står att finna i
dessa uppsatser».
Vad det i själva verket är, som gör ett diktverk till verklig konst,
är ett mycket svårt problem. Men man kommer icke lösningen närmare genom att förenkla det. /.s.
Hitlers »li-,örstå mig icke alltför snabbt», varnar Olai Paavolainen i
gudom. förordet till sin Tysklandsbok Som gäst i tredje riket (Natur
och kultur). När anmälaren efter en andra genomläsning hopsummerar sina intryck är han också fortfarande oviss om, huruvida han i
allo riktigt fattat vad Paavolainen vill ha sagt. En sak är emellertid
säker. Litteraturen om Tredje riket har riktats med ett mycket egendomligt arbete, skrivet utan varje spår till ressentiment, utan åthävor
men samtidigt trotsigt och djärvt. Paavolainen står lika skeptisk inför
Tredje rikets lära som inför den gamla bibeltron. Men mitt i förnekelsen har han kunnat ge sig nationalsocialismen i våld, bringa sin
upplevelse på en samlande formel och förmedla ett helhetsintryck av
den nya tron.
Det märkliga inträffade att Paavolainen i Finland skördade entusiastiska lovord i tidningar av alla partifärger, oberoende av deras
inställning till Tredje riket – tre upplagor slutsåldes på några
veckor. Vadan denna framgång~ Denne gäst i Hitlers Tyskland bortser från allt oväsentligt och håller sig till det enda nödvändiga: att
se nationalsocialismen under trosföreteelsernas synvinkel. Vad vi nu
har att göra med, dekreterar Paavolainen, är den första i Europa
uppståndna religionen!
Riksvärnets framträdande på partidagen i Niirnberg imponerade
icke nämnvärt på Paavolainen. De halvmilitära S. S.- och S. A.-formationernas defilader gjorde icke heller något djupare intryck på den
skarpsynte iakttagaren. I detta ser Paavolainen närmast utanverk,
378
Dagens frågor
liksom han överhuvud taget icke är böjd att tillmäta militären något
normgivande inflytande i det nya Tyskland. Skildringen av Niirnbergmötet, dit Paavolainen och andra skandinaviska författare på egen
hemställan inbjödos som »Ehrengäste des Fiihrers», kulminerar i åter- ·
givande av intrycken från partiledarappellen – denna gudstjänst,
helgelsestund och andaktsövning, för att tala med Völkischer Beobachter, då 116,000 partikämpar bildlikt talat böjde knä för ledaren. Näst
därefter i åskådlighet och kraft kommer skildringen av arbetstjänstens
uppmarsch i kapitlet »Puritanernas mässa».
När den gamla världens människor förtvivlade, kom Kristus och
återupprättade dem, skrev r,i.kskyrkominister Kerrl i sitt julbudskap
1936. Nu som förr se vi också folken runtomkring oss förtvivla och
förlora tron på livets mening. Men till oss tyskar har Hitler kommit
för att på nytt ge vårt liv mening och hållning och på nytt foga in
oss i den gudomliga världsordningen. Den som vägrar tro dessa Kerrls
ord vara ärligt menade, har icke varit närvarande vid de nationalsocialistiska partiuppbåden, då extasen bryter fram i all sin mäktighet, närd av fantastisk skicklig regi och styrd av insikter i massans
psykologi, som förvandlat dessa föranstaltningar till världshistoriens
största skådespel.
På det väldiga Zeppelinfältet, där »Appell der politischen Leiter»
skall gå av stapeln, vaja fanorna becksvarta mot en kopparröd aftonhimmel. 116,000 brunklädda män – fem gånger Finlands hela arme –
vänta under tystnad Ledaren. Plötsligt belysa strålkastare de väldiga
hakkorsfanorna, som vaja flammande röda mot natthimlen. Hitler tar
de första stegen nedför estradens trappa, och på ett ögonblick förvandlas hela det mörka jätteflUtet till en av bländande blå blixtar uppbyggd kyrka. Runt kring Zeppelinfältet har man ställt upp 155 av
armens väldiga strålkastare. Färgade av eldblå glasskivor kastas de
lodräta ljuskäglorna upp mot natthimlen till 14 km. höjd – ända upp
till stratosfären.
Effekten är bedövande, omöjlig att beskriva i ord. Den ofantliga
massan står förstummad. Allas blickar äro fastnaglade vid himlavalvet som förvandlats till ett svindlande, onaturligt högt gotiskt
kyrkvalv – den väldigaste dom människoögat någonsin skådat. Ljuspelarna kastas lodrätt uppåt och resultatet är samma perspektiva
synvilla, som då man tycker sig se två järnvägsskenor löpa samman
i fjärran. Utåt är det blåa ljustemplet synligt på ett avstånd av 20
mil – ända ned till Tjeckoslovakien.
Följer så fanparaden. Mellan de brinnande blå ljuspelarna ser man
åtta underbara, i silver och rött gnistrande ljusströmmar välla fram
ur nattens mörka gap. De rulla långsamt som smältande metall över
gångarnas trappor, skära som en blodig silverkniv genom den bruna
massan på fältet. Först då ljusströmmarna nått hederstribunen skymtar man fanstängernas kransar, örnar och hakkors. Man vet ej till
sist vart man skall rikta sina häpna blickar. Blått, rött, brunt, svart
och silver. En barbarisk dröm! En hednisk yrselsyn! Assur och Babylon! Skådespelets spöklika prakt har fyllt sin uppgift. Hjärnan går
379
Dagens frågor
het av våldsamma fantasier. Vi befinna oss i den nya Människogudens
tempel, som är högre än någon kyrka på jorden.
D:r Ley talar, men hans röst nästan drunknar i jubelbruset. »Vi
·hälsa Dig- Hitler- Hitler- Hitler!- Vi tro på en Gud i himmelen,
som har sänt Dig till oss!» Och Hitler svarar. »Jag är med er och ni
äro med mig. Nu känner jag att vi ha kraft att bygga upp Det Nya
Riket.» Efter denna afton, skriver Paavolainen, kom jag till visshet
i en sak, som jag anat redan före min avresa till Tyskland, nämligen
Hitlers gudom.
»Ihr Name, mein Fiihrer, ist unsere Unsterblichkeit», bekände Balder
von Shirach vid Hitlerjugendparaden. »Das wir hier bauen danken
wir dem Fiihrer», lydde anslagen över allt där något nytt hus bygges
längs färdrutten ned till Niirnberg. Hess tackar Ledaren för den
inre frid, som han skänker de sina. I en dödsannons över en avliden
nazist heter det »Gott nehme ihn auf in seinen Arbeitsfront».
Det har synts oss angeläget att någorlunda sammanhängande
återge en av de många scener i Paavolainens egendomliga arbete,
där han mött och överväldigats av den nya tron. Paavolainen svävar
icke på målet. Han jämför Hitler med Muhammed. Man går vilse i
labyrinter och återvändsgränder och det hela upplöser sig i delproblem, frågetecken och kaos, om man stannar vid moraliska, ekonomiska och politiska värderingar av ’l’redje riket. Först i mytens ljus
blir sammanhanget klart. Nationalsocialismen är en levande religiös
verklighet. Till sitt innehåll är den lika motsägelsefull som andra
religioner. Dess rasmystik, dess lära om Blut und Boden, dess ledarkult med allt vad därtill hör, håller icke stånd inför analysen. Men
vilken religion gör anspråk på detta~
I sin egenskap av frälsningslära riktar sig nationalsocialismen så-
väl mot den i bolsjevikisk förklädnad framträdande ryska messianismen som mot evangeliska kyrkan och påvedömet. Bolsjevismen kan
redan anses besegrad på tysk botten. Evangeliska kyrkan lever en
katakombtillvaro. Huvudstriden kommer sannolikt att stå mellan
nazism och katolicism och i denna strid stå statens samtliga maktmedel och den väldiga propagandaapparaten helt till den förra åskådningens förfogande. Men Paavolainen går icke närmare in på kampen mellan nationalsocialismen och de bestående kyrkorna. Han ser
nazismen med dess spets och krön i Hitlerkulten som en fristående
företeelse och bedömer den utan att ställa den i relation till det kristna
dogmsystemet. I och med att han benämner nazismen en religion, om
också uppenbart antikristen, är han emellertid förpliktad bevisa, att
rörelsen innehåller de för en religion väsentliga elementen. Han tror
sig kunna det.
Hitler framstår för de sina som en profet och uppenbarare av det
gudomliga. Han har frälsat Tyskland undan vanmakt och förnedring och grundat ett nytt rike, av denna världen visserligen men i de
troendes ögon bestämt att vara evinnerligen. Han har sövt och stillat
den naggande oron hos massorna med att hänvisa till blodets röst och
genom att själv inför allt folket tolka innebörden av dess djupaste
380
Dagens frågor
instinkter. Frälsningsmomentet finns alltså fullt utbildat. I Hitlerjugends och kanske ännu mer i arbetstjänstens hårda skola uthamras
en manligt tonad, sträv och enkel etik, som kommer Tredje riket att
framstå som ett nytt Sparta. Åven i fråga om moraliska normer står
alltså nazismen skarpt särpräglad.
Gemensam med kristendomen och muhammedanismen är gudsbegreppet. I sin uppenbarade form är gudomen emellertid liktydig med
Adolf Hitler. Men är icke nazismen liksom bolsjevismen en lära som
uteslutande rör det jordiska~ Paavolainen förnekar detta. Det finns
redan i Tredje rikets teori och praxis ansatser till en bestämd särpräglad lära om de yttersta tingen. Ständigt återkomma Hitler och
hans män till och variera motivet, att de döda leva med och verka i
nuet. »Kameraden, die Rotfront und Reaktion erschossen, marschier’n
im Geist in unseren Reihen mit.» Nazismen lovar sina döda – om
nu Paavolainen tolkat den nya tron rätt och vi uppfattat honom rätt
– att efter döden få med sin närvaro hjälpa den stridande kyrkan
vidare. En särpdiglad begravningskult finns för övrigt redan för
handen. På templet i Miinchen över de i rörelsen fallna är taket genombrutet, bronssarkofagerna stå utställda i en ljus, öppen pelarhall,
ity att såsom Hitler säger »de döda böra blicka rakt mot solen, ljuset
och evigheten». På nationalsocialisten Körners sarkofag står i bronsbokstäver »Der letze Appell. Hier Körner.» Ansatserna till en eskatologi finnas för handen och kommer, skulle Hitler plötsligt avlida, att
raskt utvecklas.
Nationalsocialismen är, har det sagts, ingen exportvara. Själv
framhåller Hitler, att det sätt på vilket främmande länder och folk
inrätta sig icke intresserar honom. Denna begränsning av mytens
normgivande kraft till den tyska folkvärlden behöver emellertid icke
innebära, att nationalsocialismen ställes utanför religionernas rad.
En mytkrets kan mycket väl fortleva starkt lokalt begränsad. Det är
dock möjligt att läran spränger de ursprungliga skrankorna. För
Paavolainen tedde sig partimötet i Niirnberg 1936 i mångt och mycket
som ett korsfararmöte, den skickelsedigra upptakten till korståget mot
bolsjevismen som förkunnades. Men härmed trädde nazismen som
trosrörelse betraktad ut på det internationella planet i syfte att omvända och värva. Å ven en annan sak får icke förbises. Hitlers »Mein
Kampf», den nationalsocialistiska katekesen, läses flitigt mångenstä-
des utanför Tysklands gränser. Ytterst märklig är sålunda den inverkan nazismen haft inom den arabiska folkvärlden, där »Mein
Kampf» tolkas som en uppmaning att återgå till och gräva ned sig i
och hävda den nationella arabiska egenarten. Ju mer de nazistiska
trosformerna rotfästas på tysk botten, ju större blir detta indirekta
inflytande och dess mera framträdande lärans ställning i världsåskådningskampen.
Tredje riket bygger på suggestion och den som icke i viss mån låter
sig suggereras når icke bakom utanverken. Så tillvida är dock en realitet i vanlig mening för handen, som en och var kan konstatera förhandenvaron på tysk botten av egenartade stämningar och åskåd- 381
Dagens frågor
ningar, om vilkas väldiga omgestaltande kraft utvecklingen bär dagligt vittnesbörd. Beroildered.
Old good Under många år har Stanley Baldwin, med uttryck minBaldwin. nande om Disraelis, talat om sin längtan att ostörd av
politik få se träden lövas och aviövas och få dväljas bland grisarna
i sitt kära W oncestershire. Hans många vedersakare ha än hetare
önskat att han förr måtte ha gjort allvar av sin längtan till landet
och lugnet. Baldwin har dock genom omständigheternas makt varit i
stånd att låta sin sorti anstå till ett ögonblick, då han står på höjden
av makt och popularitet. För honom, som i höstas flyttade imperiekronan över på den nyss krönte konungen, kunde ingen final vara
värdigare än kröningen och ordförandeskapet i den samtidigt anordnade imperiekonferensen. Folkmassorna vid festligheterna gåva med
rätta »Old good Stan» sin beskärda del av hyllningarna. Det mest
förvånande i premierskiftet är, att den till synes oförbrännelige
69-åringen Baldwin, folkkärare än någon nu levande engelsk politiker
och därför en enastående tillgång för det konservativa partiet, lämnar plats för en 68-åring, Neville Chamberlain. Ombytet kan ej gärna
betyda mer än ett interregnum, och valet av den nye premiern är väl
främst att fatta som en hedersbevisning för den berömda dynastien
från Birmingham, vars äldre och mera berömda företrädare det aldrig
förunnades att nå den högsta politiska värdigheten och myndigheten.
Om Baldwins kvalitet som politiker har alltsedan han år 1922 plötsligt fick en plats i solen stått en oavbruten och intensiv diskussion.
Omdömena ha skiftat på ett enastående sätt. Oftast har man med en
viss överlägsenhet ryckt på axlarna, när hans namn kommit på tal.
I Sverige har ända tills på sistone utbildat sig ett slags Churchillkult, i det att ”Winston gjorts till det stora men oförstådda geniet i
engelsk politik; engelsmiinnen själva ha dock något mindre än vi här
hemma förstått att uppskatta dennes politiska talanger, ty de ha
distingerat mellan den lysande skriftställaren och den orolige politiske spekulanten. I ett så förträffligt arbete som docenten Gunnar
Heckschers nyutkomna »Parlamentarism och demokrati i England>>
kan icke heller utläsas någon större veneration för Baldwin; H. yttrar där bl. a., att »det ~ir betecknande att den nuvarande premierministern (Baldwin) är synnerligen angelägen om att påvisa sitt konservativa partis beroende av Disraelis konservatism, trots att han
själv är så olik Disraeli som någon människa kan vara det». I Ivar
J ennings’ i fjol utgivna standardarbete »Cabinet Governmenb göres
heller intet större nummer av Baldwin som statsman – författaren
lär dock tillhöra Labourpartiet. I fjol utgav Beckhofer Roberts,
signaturen >>Ephesian>>, en levnadsskildring, »Stanley Baldwin, Man
or miracle’?», ett roligt arbete i bästa Crusenstolpestil, vilket verkar
som beställt av Baldwins förnämsta antagonister, 1n·esslorderna; från
första till sista sidan vill författaren göra bokens hjälte till »a helaved
clown in the contemporary political pantomime>> – utan tvivel ett
ganska dumdristigt omdöme om den man, som kort efter bokens ut- 382
Dagens frågor
givande med imponerande kraft och takt avsatte en konung. Å andra
sidan ha, särskilt på senare tid, åtskilliga omdömesgilla vittnen framträtt, som i uppsatser eller i bokform låtit sin beundran för – samtidigt ibland också sin förundran över – toryledaren framlysa.
Den engelska politiska historien med dess makalösa personintresse
kommer förvisso att ofta återkomma till mysteriet Baldwin. Problemställningen »Man or miracle!» kommer att gå igen, även när värderingen i motsats till »Ephesians» ej skall dikteras av hätskhet utan
av strävan till objektivitet. Med ett par korta avbrott har Baldwin
under femton år varit den mäktigaste i ett världsvälde, och historien
kan ej avfärda honom. Ganska osannolikt kommer eftervärlden att
acceptera clownepitetet.
Det är karakteristiskt för Baldwins fiender, att de söka motivera
sitt underbetyg med att hänvisa till hur litet han uppmärksammades
under sina år i underhuset och regeringen, innan han genom sitt berömda inlägg på Carlton Club satte torpeden under den LloydGeorgeska koalitionsregeringens ark. Hänvisningen har emellertid
sitt stora värde blott som ett bidrag till belysningen av Baldwins
egendomliga kynne. Uppenbarligen har Baldwin, innan han fick ansvaret, saknat det som eljest anses utmärkande för en stor politiker:
maktinstinkt och armbågar. Han var en till synes något indolent
iakttagare, samtidigt som han var en lojal medarbetare. Att han därför också skulle vara stupid- vilket den med omdömen snabbe Lloyd
George skulle ha beskyllt honom för – motsäges redan av det sätt,
varpå han blev dennes politiske baneman. Naturligtvis hjälpte honom en sällsynt serie omständigheter till premierposten, men utan
konkurrens var han aldrig, och demokratiens ledareval äro för övrigt
mera sällan en alltigenom rationell akt. Baldwins insatser i Lloyd
Georges koalitionsregering och vid dennas sprängning synas i själva
verket mycket typiska för hans politiska uppträdande även senare:
en skenbar återhållsamhet för att ej säga likgiltighet, parad med en
stor förmåga att då och då kraftigt reagera och slå till. Det ligger
något mycket engelskt i Baldwins obekymrade sätt, t. ex. vid mottagandet i Aix-les-Bains i ett viktigt ögonblick av Briand, Painleve
och Sir Austen Chamberlain: de ombådos hjälpa honom i hans semesterhobby, korsord. Det kan därför ej förundra, att Lloyd Georges
»dynamitmentalitet» bar den olympiskt lugne Baldwin emot. Men
Baldwin har själv keltiskt blod i ådrorna, och mitt uppe i all ögonskenlig senfärdighet och bekymmerslöshet har han ofta varit en
mästare i de snabba rörelserna, ibland t. o. m. så snabba att de förbryllat anhängare och tillfälligtvis skadat partiet.
Nästa steg i attackerna mot Baldwin var utmyntandet av slagordet,
att han och medlemmarna av hans första kabinett vore intellektuella
underklassare. Den lika träffande som effektiva repliken på detta
lord Birkenheads slagord gav lord Robert Cecil omedelbart: det är
bättre med »second-class brains» än »second-class characters». Att
Baldwins första kabinett vid starten så lågt betygsattes berodde delvis på att dess män voro nya och att de gamla celebriteterna strej- 383
Dagens frågor
kade; ett år senare inträdde de senare i den andra Baldwinregeringen,
ingalunda nödbedda och utan tvivel medvetna om att torypartiets
emancipation under Bonar Laws och Baldwins ledning varit både rå-
dig och riktig. Baldwin, som f. ö. aldrig lagt i dagen någon ängslan
att liera sig med – för att använda hans eget uttryck – sådana
hundrahästkrafters hjärnor som Churchills har i sin sällsynt vinnande självironi ofta tagit upp slagordet om sin andra klassens
hjärna och närmast gjort en konst i att exponera sig som den enkle,
kärnsunde country-gentlemannen. Naturligtvis finns det hos Baldwin
en även för engelsmän ganska stor portion av naivitet. Naturligtvis
är denne direktör icke något geni i ordets intellektuella mening. Men
lika tydligt är att en man, så beläst, genom arv och släktskap så litterärt intresserad, i debatterna så fyndig och ofta dräpande samt med
en sådan instinktiv förmåga att charmera människor, är mer komplicerad och rikare rustad än som framgår av den mask, han valt att
uppträda i. .Metoden att värdesätta politikerna efter graden av
genialitet är dessutom mycket verklighetsfrämmande: Gladstone var
icke något geni men ändock en sekularpolitiker; i Sverige voro varken Louis de Geer eller Boström de mest begåvade men oavvisligen
två av de mest betydande under förra århundradet, och C. G. Ekman
var som effektiv politiker ej underlägsen Staaff eller Eden.
Det kanske mest karakteristiska för Baldwin har varit det irrationella hos honom. Visserligen har han älskat att kalla sig en principernas man, men någon principryttare har han i själva verket aldrig
varit eller, rättare sagt, i vår dynamiska tid ej kunnat vara. Han
har tvärtom av sitt parti gärna önskat »a free hand» och har också
styrt det med mycket fri hand. Han har många gånger chockerat,
både när han som allra uppriktigast biktat sig för parlamentet eller
när han sökt gripa ett tillfälle i flykten. I sin fördomsfrihet har han
varken försmått att göra det oväntade eller att ge de mest förbryllande motiveringar härför; intet åskådliggör detta bättre än när han
en gång under regeringssamarbetet med Snowden förordade en viss
skatt, som han tidigare alltid bekämpat, blott emedan han eljest skulle
såra »denne gentlemans känslor».
Att Baldwin i sin socialpolitik tagit Disraeli till förebild är uppenbart. Men även i sin taktik påminner han trots allt ej så litet om denne,
ty bägge ha haft sinne för en diabolism, som blott skiljer sig däri att
den hos Disraeli var öppet utstuderad, medan Baldwin låtsats som om
den vore omedveten. Det förtroendeingivande hos Baldwin har gjort
det för honom möjligt att, åtminstone inom inrikespolitiken, vinna
många större segrar än hans illustre victorianske företrädare. Aven
i sin vana att operera på vänsterpartiernas marker, »att stjäla deras
kläder, medan de bada», erinrar Baldwin om Disraeli. Den starkaste
förebråelsen mot Baldwin från konservativt håll har just varit, att
han egentligen vore en kryptosocialist Denna förebråelse är väl oavsett terminologien även såtillvida riktig, som Baldwin från sin egen
fäderneärvda, patriarkaliskt ledda fabrik tagit med sig en levande
social vidsynthet och en utpräglad, delvis antiliberal känsla för sta- 384
Dagens frågor
tens förpliktelser. Utan att dessa uppfattningar fått prägla den moderna engelska högerns verksamhet och göra den »framstegsvänlig»
hade dess nuvarande breda förankring i folkdjupet aldrig gärna varit
tänkbar. Vilka misstag man än förebrått Baldwin, den egenskapen
kan ban doek ej berövas, att ha varit den ende högerledare i västerlandet efter kriget, som under en följd av år och under ständigt
växande tillit förmått att samla en folkmajoritet. De politiska esteterna må finna skönhetsfläckar i denna prestation, men – en prestation iir oeh förblir det!
Baldwin har gått igenom många förödmjukelser. Sällan torde en
engelsk politiker så många gånger ha dödförklarats. Ater och åter har
han dock rest sig, vinnande nya segrar och nya anhängare. Strängt
taget har han under de sista femton åren stiindigt fått slå sig fram,
ej utan en inneboende självmedvetenhet och med en förbluffande
»punch» i slagen, t. ex. mot tidningslorderna, vilkas »draksådd» han
oskadliggjort. Han fick 1924 efter sitt misslyckande med den första
underhmmpplösningeu favören att göra ett nytt försök- det är sällan,
yttrade !Jan anspråkslöst, som en man får sin andra chans – men
sedan dess bar han ej mindre än andra politiker fått vara sin egen
lyckas smed. När han någon gång gjort avbön, såsom vid HoareLavalkrisen 1935, ha många däri sett uteslutande ett tecken på svaghet. I grund och botten har Baldwin vid sina motgångar visat sin
mänskliga storhet, ty han har emot politikernas vana ej dragit sig
för att visa sig ödmjuk. I hans plikttrohet och lojalitet har detta varit
ett manligt drag, liksom ett sant demokratiskt. De personer, som från
demokratiska utgångspunkter hysa förakt för diktatorstyper, borde
vara de sista att ringakta just det demokratiska sinnelaget hos Baldwin, vilken visserligen i åtskilliga frågor tämligen suveränt torde ha
dikterat politiken men ändock låtit det tidigare ganska vanmäktiga
parlamentet komma till en något större riitt.
Säkerligen har Baldwin i sin demokratism uppfattat sig själv både
som folkets ledare och som dess tjänare. Hans ärlighet mot väljarna
alltifrån hans första premiertid har måst stiirka förtroendet till honom som den verklige gentlemannen bland politikerna. Vetskapen
härom kunde också medge honom a tt nyligen genomföra det stora
upprustningsprogrammet utan att dessförinnan fråga väljarna. Right
or wrong – men Englands styrka utåt ville han ej vedervåga genom
att kasta ut försvaret i valstriden. Den absolution, han genast fick,
vittnar bäst om makten inför opinionen av hans personlighet. Den
vittnar även om de faktiska restriktioner, som man av realpolitiska
skäl anser folkrättigheterna böra underkastas i Magna Chartas land.
Inrikespolitiskt har Baldwin lyekats bäst, även om han ej förmått
att helt lösa arbetslöshetsfrågan. Han har varit med om saneringen
av Englands finanser efter Labours fiasko, han har medverkat vid
jordbrukets reorganisering och till rationaliseringen av kolgruvorna,
han skapade respekt för samhällsauktoriteten vid generalstrejken 1926
och vid stiftandet av den ganska stränga fackföreningslagen, och han
genomdrev »flappers vote», många andra reformer att förtiga.
385
Dagens frågor
Inom utrikespolitiken har Baldwins roll varit mera omstridd. Åtminstone tidvis synes han i mindre grad än andra premiers ha velat
bestämma även över utrikespolitiken. Ostridigt har Englands roll i
världspolitiken efter kriget varit mindre dominerande än tidigare;
men har denna nedgång efter alla omvälvningar i världen varit
undviklig1 Obestridligt har han i fråga om förhållandet till N.F.
och Frankrike ej följt någon alltigenom konsekvent linje. Hans
vacklan har tytts som en begränsning i hans politiska intuition.
Hans största nederlag, i Abessinienhistorien, faller också inom utrikespolitiken; uteslutet är dock icke att framtiden skall bryta
»hans läppars försegling» och ge honom upprättelse. Hans skadeståndsuppgörelse med U. S. A. 1922 och hans dröjsmål ett decennium senare att låta England upprusta ha utlagts som brist på förhandlingsskicklighet och på framsynthet. Sant iir att England under
tio år fick dyrt betala de amerikanska krigslånen; sant är också att
England till följd av försvarets svaghet – och sina allierades opålitlighet – led nederlag i Abessinienkonflikten. Men viiriden bör ej
glömma, att Baldwin i uppgörelsen med Amerika företrädde hedern
och i sin vägran att göra England till upprustningens pacemaker företrädde freden; i vår tid med dess många brustna illusioner vore det
tragiskt, om allt skulle värderas efter den från varje ideal frigjorda
maktpolitikens måttstock. I två hänseenden har Baldwin oomtvistligt
personligen satt sin prägel på Englands utrikespolitik. Han har realiserat J oe Chamberlains dröm om preferens inom imperiet, och genom
att insätta hela sin auktoritet nedslog han motståndet mot sir Samuel
Hoares Indienreform. Betydelsen av preferensen för sammanhållningen mellan moderlandet och dominions står höjd över diskussion;
först en framtid kan döma, om den försonliga hållningen mot Indien
varit en akt av klokhet.
Baldwins kanske allra största historiska mission har varit att i den
klassiska parlamentarismens hemland restaurera politikens moraliska
halt. De fördomsfria metoder, som Lloyd George trots sin oförlikliga insats under kriget tillämpade, höllo på att stå politikens anseende dyrt. Engelsmännen voro trötta på den walesiske trollkarlens
illusionistiska konster; de önskade redbarheten och ärligheten tillbaka. Baldwin har förkroppsligat dessa egenskaper och därigenom
bättre träffat den engelska folkmentaliteten. Under de sista årens
kris för demokratien har Baldwins personlighet trots sin begränsning varit en mäktig symbol för det oersättliga i det fria statsskicket.
Hans namn har i en brytningstid verkat avspiinnande och dämpande
på de politiska striderna. Och som talesmannen för »common sense»
har han, med sitt metodistiska möderne, varit något av en samhällsmoralist, en predikare. När han stod på höjdpunkten, vid kungaavsättningen, sammanlöpte denna hans moralism med hans andra
stora patos, hans brittiska imperialism, till en obetvinglig harmoni.
Elis Håstad.
386