Till analysen av kulturkrisen
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TILL ANALYSEN
AV KULTURKRISEN
Av fil. kand. C. O. PETTERSSON, Stockholm
DEN moderna kulturdebatten lider av en viss förvirring och
löslighet, den saknar i påfallande hög grad fasta utgångspunkter,
och denna brist torde närmast sammanhänga med själva kulturbegreppets obestämdhet och konturlöshet. I diskussionen användes
nämligen kulturbegreppet såsom en rubrik för företeelser och livsyttringar, strävanden och arbetsresultat av högst varierande slag
alltefter de diskuterande parternas sociala placering och politiska
inställning, ekonomiska intressen och personliga ideal, temperament och livstyp. Men ordet »kultur» uttrycker icke blott en sammanfattning av dessa heterogena, med varandra mer eller mindre
rivaliserande inslag utan även en värdering, ett ställningstagande till dem, en jakande, accepterande attityd. »Kultur» blir
något redan till sitt begrepp odisputabelt värdefullt, något, som
bör främjas och utvecklas, skyddas och stödjas. Men just emedan
»kulturen» sålunda framstår såsom självändamål, har kulturdebatten en benägenhet att avstanna, så snart den förmenar sig ha avgjort, vad som hör till kulturen och vad som strider mot den, så
snart den med andra ord sorterat livsinnehållet med ledning av
denna enkla princip.
Analysen av kultursituationen kan emellertid ej fullföljas, ja,
denna situation kan knappast ens i grova drag anges utan ett
åtminstone provisoriskt avgränsat och bestämt kulturbegrepp. Så-
som en första ansats till en dylik distinktion – här är alltså ej
fråga om någon egentlig definition av kulturbegreppet-låter det
sig då säga, att »kultur» å ena sidan är något utanför människan
men å andra sidan något som människan producerar och konsumerar. Konst och litteratur, vetenskap och bildningsmedel, sociala
institutioner och ekonomiska företag äro människors verk och de
äro åtminstone ursprungligen till för människors skull; de äro
producerade och de äro producerade för att möjliggöra en viss konsumtion, för att kultivera människan-subjektet.
Denna kulturproduktion har, vill det nu synas, vissa drag ge- 436
Till anall}sen av kulturkrisen
mensamma med produktionen i ekonomisk bemärkelse, först och
främst då det, att den företer större eller mindre avvikelser från
de mänskliga behoven, från de konsumtionsanspråk alltså, för
vilka den är till. Såväl på det ekonomiska området som inom
kulturlivet i inskränkt bemärkelse uppstå mer eller mindre regelbundet perioder av disproportion mellan produktion och konsumtion, mellan tillgång och efterfrågan, mellan medel och mål.
Medlen finna ej alltid avsättning i samma omfattning och i samma
takt som de framställas utan översvämma tidvis marknaden; även
på det kulturella gebitet finns det ett slags överproduktion. Men
här framträder en principiellt viktig skillnad mellan den materiella behovstäckningens medel och kulturbeståndet. De förra förlora enligt ekonomiens lagar i värde i samma mån de bli överflödiga, under det att kulturprodukterna så att säga på förhand
äro garanterade en plats inom värdenas sfär och därmed skyddade
mot värdcnedskrivning. Ett konstverk, ett litterärt alster, en vetenskaplig prestation anses besitta ett av avsättningsvillkor och
momentana behov oberoende värde, det uteslutes ej ur kulturbeståndet, även om det ej blir föremål för en korresponderande
»konsumtion», dess värdering sker utifrån andra utgångspunkter,
med hänsyn till dess rent inre beskaffenhet, dess kvalitet. Kulturprodukterna låta sig ej avspisa med samma likgiltighet som det
ekonomiska livets överskottsprodukter, de tilltvinga sig på ett mer
arrogant och anspråksfullt sätt kulturmänniskans intresse och
uppmärksamhet. All konsumtionsförmåga är emellertid begränsad,
och kulturkonsumtionen utgör intet undantag från denna regel;
människan kan ej – så beklagligt detta än må vara – in infinitum bildas och kultiveras. Mot denna bakgrund blir, synes det,
den moderna kulturmänniskans allmänna dilemma begripligt.
Hennes andliga kapacitet tillåter henne icke att smälta och
assimilera det ständigt växande beståndet av kulturprodukter,
utan hon måste nöja sig med ett tämligen snävt, ensidigt och godtyckligt urval. Men å andra sidan kan hon icke utan vidare avvisa
dessa alster, emedan dc redan i och med sin tillblivelse äro immatrikulerade såsom kulturvärden och därmed göra anspråk på att
konsumeras och tillgodogöras. Allteftersom kulturbeståndet växer,
skärpes denna konfliktsituation, denna konkurrens om människans
kulturella konsumtionsförmåga, och förnimmes alltmer pinsam
och outhärdlig; massan av kulturprodukter börjar kännas som en
tryckande och förpliktande börda i stället för som en energi- 437
C. O. Pettersson
givande och livsbefrämjande tillgång. Strängt taget är varje ansvällning eller tillbyggnad av den objektiva kulturen – som reservationslöst plägar inregistreras såsom ett »framsteg» i en eller
annan riktning – en meningslöshet, så länge människans receptivitet – det i kulturdebatten alltför mycket förbisedda momentet – ej samtidigt vidgas. Kulturens kris består väsentligen i
denna kulturella överproduktion, i denna brist på anpassning mellan objektiv och subjektiv kultur, mellan det sakliga, givna kulturbeståndet och människans förmåga att utnyttja detta bestånd, att
kultivera sig själv. Det har uppstått en klyfta mellan människansubjektet och den kultur hon skapat åt sig; denna kultur blir för
henne något alltmer främmande, självständigt och ovidkommande,
något från hennes djupaste livsbehov och intressen alltmer avlägset; kulturbeståndet blir till alltför stor del ett dött kapital i det sociala universum, en summa av meningslösa och onyttiga besparingar.
Nutidens mest uppmärksammade och med största konsekvens
genomförda diktatursystem, bolsjevismen, fascismen och nationalsocialismen uppvisa i olika variationer en naturligtvis mycket
smärtsam och avskräckande men på sitt sätt intressant utväg ur
detta dilemma. De företa helt enkelt brutala och radikala beskärningar i det förvuxna kulturbeståndet, de hejda med maktmedel
den kulturella överproduktionen, de negera- teoretiskt och praktiskt- tillvaron eller giltigheten av obetingade kulturvärden, och
de förvisa kulturlivet till en andraplansställning. Kulturen har
för dem intet egenvärde, utan den degraderas till ett medel bland
andra i det politiska systemets tjänst. Här har parallellt med den
politiska omvandlingen en synnerligen radikal värdeförskjutning
ägt rum, en omvärdering av själva de centrala, tongivande värdena. »Kulturen» har berövats sitt värdeprimat och undanträngts
såsom högsta värdeprincip av staten-nationen-folket, från vilken idekonstellation värdeserierna i övrigt utstråla och från vilken handlingar och beteenden i det sociala umgänget hämta energi och motiv.
Detta är nu icke den enda formen av kulturnegativism eller
kulturrelativism. Den s. k. primitivismen – för att rikta blicken
mot ett annat område – är en mera litterär yttring av samma
benägenhet. Primitivismen bejakar och hyllar det spontana, ohämmade livet men vill tillbakahålla dess former, den söker så att säga
renodla livet, befria det från dess hämmande kulturhöljen. Hos primitivismen har livet kommit att befordras till ett slags med
kulturen rivaliserande centralbegrepp. Livet – här tänkt såsom
438
Till analysen av kulturkrisen
en sammanfattning och ett kontinuum av impulser och behov, intryck och reaktioner, viljetendenser och handlingsansatser, aktiva
höjdlägen och passiva pauser i det psykiska skeendets rytmik, där
föränderligheten snart sagt är det enda bestående – och kulturen – de fasta avlagringarna, de stelnade bildningarna av livets
överflödande generösa produktivitet – uppträda såsom varandras
antagonister. Det har uppstått en permanent brist på anpassning
mellan detta liv och kulturformerna, mellan – för att gripa till
några exempel – å ena sidan trosläran och kyrkoordningen och
å den andra det äkta, omedelbara religiösa livet, mellan den objektiva, allmängiltiga rättsordningen med dess detaljer och labyrinter och den spontana rättskänslan, mellan unga konstnärliga och
litterära ambitioner och de klassiska konststilarna och språkmönstren. Tillvarons yttre former- samhälls- och rättsordningen,
moralen, produktionsordningen o. s. v. – äro under alla förhållanden otillräckliga för att fånga och återge livets rikedom och
individualitet, ungefär som språket omöjligt kan spegla och svara
mot verklighetens mångfald och oändlighet, dess skiftningar och
nyanser, eller som ett musikinstrument blott approximativt kan
uttrycka kompositörens innersta intentioner.
situationen rymmer också ett viljeproblem. Om kultur innebär
viljans herravälde, så ingår människorraturen knappast i kulturens potentiella domäner, den är föga tillgänglig för en kulturell
penetrering. Gentemot viljan befinner sig den yttre naturen i en
mellanställning mellan beroende och oberoende, mellan underkastelse och motstånd. Kulturens utbredning är i stort sett liktydig med
eller åtminstone en parallellföreteelse till naturens underkastelse
under människoviljan, människans allt intensivare exploatering
av de naturliga tillgångarna, hennes anpassning av den yttre
miljön efter sina behov. Men människorraturen följer ej den yttre
naturens gradvisa, ständigt fortgående subordination under den
outtröttliga viljeenergien, den förblir oåtkomlig för viljeexpansionen. Här synes kultiveringsprocessen och kulturspridningen i
människan själv möta en fast, oöverstiglig gräns.
Människan skapar en kultur åt sig, en kultur, som mer eller
mindre radikalt genomsyrar människotillvarons yttre miljö och
yttre förhållanden, men som gör halt inför sin egen skapare, som
i stort sett kommer till korta, då den riktar sin energistrålning
mot människan själv – ett lika tragiskt som ofrånkomligt villkor
i den värld, i vilken människan är satt att leva.
439
AV KULTURKRISEN
Av fil. kand. C. O. PETTERSSON, Stockholm
DEN moderna kulturdebatten lider av en viss förvirring och
löslighet, den saknar i påfallande hög grad fasta utgångspunkter,
och denna brist torde närmast sammanhänga med själva kulturbegreppets obestämdhet och konturlöshet. I diskussionen användes
nämligen kulturbegreppet såsom en rubrik för företeelser och livsyttringar, strävanden och arbetsresultat av högst varierande slag
alltefter de diskuterande parternas sociala placering och politiska
inställning, ekonomiska intressen och personliga ideal, temperament och livstyp. Men ordet »kultur» uttrycker icke blott en sammanfattning av dessa heterogena, med varandra mer eller mindre
rivaliserande inslag utan även en värdering, ett ställningstagande till dem, en jakande, accepterande attityd. »Kultur» blir
något redan till sitt begrepp odisputabelt värdefullt, något, som
bör främjas och utvecklas, skyddas och stödjas. Men just emedan
»kulturen» sålunda framstår såsom självändamål, har kulturdebatten en benägenhet att avstanna, så snart den förmenar sig ha avgjort, vad som hör till kulturen och vad som strider mot den, så
snart den med andra ord sorterat livsinnehållet med ledning av
denna enkla princip.
Analysen av kultursituationen kan emellertid ej fullföljas, ja,
denna situation kan knappast ens i grova drag anges utan ett
åtminstone provisoriskt avgränsat och bestämt kulturbegrepp. Så-
som en första ansats till en dylik distinktion – här är alltså ej
fråga om någon egentlig definition av kulturbegreppet-låter det
sig då säga, att »kultur» å ena sidan är något utanför människan
men å andra sidan något som människan producerar och konsumerar. Konst och litteratur, vetenskap och bildningsmedel, sociala
institutioner och ekonomiska företag äro människors verk och de
äro åtminstone ursprungligen till för människors skull; de äro
producerade och de äro producerade för att möjliggöra en viss konsumtion, för att kultivera människan-subjektet.
Denna kulturproduktion har, vill det nu synas, vissa drag ge- 436
Till anall}sen av kulturkrisen
mensamma med produktionen i ekonomisk bemärkelse, först och
främst då det, att den företer större eller mindre avvikelser från
de mänskliga behoven, från de konsumtionsanspråk alltså, för
vilka den är till. Såväl på det ekonomiska området som inom
kulturlivet i inskränkt bemärkelse uppstå mer eller mindre regelbundet perioder av disproportion mellan produktion och konsumtion, mellan tillgång och efterfrågan, mellan medel och mål.
Medlen finna ej alltid avsättning i samma omfattning och i samma
takt som de framställas utan översvämma tidvis marknaden; även
på det kulturella gebitet finns det ett slags överproduktion. Men
här framträder en principiellt viktig skillnad mellan den materiella behovstäckningens medel och kulturbeståndet. De förra förlora enligt ekonomiens lagar i värde i samma mån de bli överflödiga, under det att kulturprodukterna så att säga på förhand
äro garanterade en plats inom värdenas sfär och därmed skyddade
mot värdcnedskrivning. Ett konstverk, ett litterärt alster, en vetenskaplig prestation anses besitta ett av avsättningsvillkor och
momentana behov oberoende värde, det uteslutes ej ur kulturbeståndet, även om det ej blir föremål för en korresponderande
»konsumtion», dess värdering sker utifrån andra utgångspunkter,
med hänsyn till dess rent inre beskaffenhet, dess kvalitet. Kulturprodukterna låta sig ej avspisa med samma likgiltighet som det
ekonomiska livets överskottsprodukter, de tilltvinga sig på ett mer
arrogant och anspråksfullt sätt kulturmänniskans intresse och
uppmärksamhet. All konsumtionsförmåga är emellertid begränsad,
och kulturkonsumtionen utgör intet undantag från denna regel;
människan kan ej – så beklagligt detta än må vara – in infinitum bildas och kultiveras. Mot denna bakgrund blir, synes det,
den moderna kulturmänniskans allmänna dilemma begripligt.
Hennes andliga kapacitet tillåter henne icke att smälta och
assimilera det ständigt växande beståndet av kulturprodukter,
utan hon måste nöja sig med ett tämligen snävt, ensidigt och godtyckligt urval. Men å andra sidan kan hon icke utan vidare avvisa
dessa alster, emedan dc redan i och med sin tillblivelse äro immatrikulerade såsom kulturvärden och därmed göra anspråk på att
konsumeras och tillgodogöras. Allteftersom kulturbeståndet växer,
skärpes denna konfliktsituation, denna konkurrens om människans
kulturella konsumtionsförmåga, och förnimmes alltmer pinsam
och outhärdlig; massan av kulturprodukter börjar kännas som en
tryckande och förpliktande börda i stället för som en energi- 437
C. O. Pettersson
givande och livsbefrämjande tillgång. Strängt taget är varje ansvällning eller tillbyggnad av den objektiva kulturen – som reservationslöst plägar inregistreras såsom ett »framsteg» i en eller
annan riktning – en meningslöshet, så länge människans receptivitet – det i kulturdebatten alltför mycket förbisedda momentet – ej samtidigt vidgas. Kulturens kris består väsentligen i
denna kulturella överproduktion, i denna brist på anpassning mellan objektiv och subjektiv kultur, mellan det sakliga, givna kulturbeståndet och människans förmåga att utnyttja detta bestånd, att
kultivera sig själv. Det har uppstått en klyfta mellan människansubjektet och den kultur hon skapat åt sig; denna kultur blir för
henne något alltmer främmande, självständigt och ovidkommande,
något från hennes djupaste livsbehov och intressen alltmer avlägset; kulturbeståndet blir till alltför stor del ett dött kapital i det sociala universum, en summa av meningslösa och onyttiga besparingar.
Nutidens mest uppmärksammade och med största konsekvens
genomförda diktatursystem, bolsjevismen, fascismen och nationalsocialismen uppvisa i olika variationer en naturligtvis mycket
smärtsam och avskräckande men på sitt sätt intressant utväg ur
detta dilemma. De företa helt enkelt brutala och radikala beskärningar i det förvuxna kulturbeståndet, de hejda med maktmedel
den kulturella överproduktionen, de negera- teoretiskt och praktiskt- tillvaron eller giltigheten av obetingade kulturvärden, och
de förvisa kulturlivet till en andraplansställning. Kulturen har
för dem intet egenvärde, utan den degraderas till ett medel bland
andra i det politiska systemets tjänst. Här har parallellt med den
politiska omvandlingen en synnerligen radikal värdeförskjutning
ägt rum, en omvärdering av själva de centrala, tongivande värdena. »Kulturen» har berövats sitt värdeprimat och undanträngts
såsom högsta värdeprincip av staten-nationen-folket, från vilken idekonstellation värdeserierna i övrigt utstråla och från vilken handlingar och beteenden i det sociala umgänget hämta energi och motiv.
Detta är nu icke den enda formen av kulturnegativism eller
kulturrelativism. Den s. k. primitivismen – för att rikta blicken
mot ett annat område – är en mera litterär yttring av samma
benägenhet. Primitivismen bejakar och hyllar det spontana, ohämmade livet men vill tillbakahålla dess former, den söker så att säga
renodla livet, befria det från dess hämmande kulturhöljen. Hos primitivismen har livet kommit att befordras till ett slags med
kulturen rivaliserande centralbegrepp. Livet – här tänkt såsom
438
Till analysen av kulturkrisen
en sammanfattning och ett kontinuum av impulser och behov, intryck och reaktioner, viljetendenser och handlingsansatser, aktiva
höjdlägen och passiva pauser i det psykiska skeendets rytmik, där
föränderligheten snart sagt är det enda bestående – och kulturen – de fasta avlagringarna, de stelnade bildningarna av livets
överflödande generösa produktivitet – uppträda såsom varandras
antagonister. Det har uppstått en permanent brist på anpassning
mellan detta liv och kulturformerna, mellan – för att gripa till
några exempel – å ena sidan trosläran och kyrkoordningen och
å den andra det äkta, omedelbara religiösa livet, mellan den objektiva, allmängiltiga rättsordningen med dess detaljer och labyrinter och den spontana rättskänslan, mellan unga konstnärliga och
litterära ambitioner och de klassiska konststilarna och språkmönstren. Tillvarons yttre former- samhälls- och rättsordningen,
moralen, produktionsordningen o. s. v. – äro under alla förhållanden otillräckliga för att fånga och återge livets rikedom och
individualitet, ungefär som språket omöjligt kan spegla och svara
mot verklighetens mångfald och oändlighet, dess skiftningar och
nyanser, eller som ett musikinstrument blott approximativt kan
uttrycka kompositörens innersta intentioner.
situationen rymmer också ett viljeproblem. Om kultur innebär
viljans herravälde, så ingår människorraturen knappast i kulturens potentiella domäner, den är föga tillgänglig för en kulturell
penetrering. Gentemot viljan befinner sig den yttre naturen i en
mellanställning mellan beroende och oberoende, mellan underkastelse och motstånd. Kulturens utbredning är i stort sett liktydig med
eller åtminstone en parallellföreteelse till naturens underkastelse
under människoviljan, människans allt intensivare exploatering
av de naturliga tillgångarna, hennes anpassning av den yttre
miljön efter sina behov. Men människorraturen följer ej den yttre
naturens gradvisa, ständigt fortgående subordination under den
outtröttliga viljeenergien, den förblir oåtkomlig för viljeexpansionen. Här synes kultiveringsprocessen och kulturspridningen i
människan själv möta en fast, oöverstiglig gräns.
Människan skapar en kultur åt sig, en kultur, som mer eller
mindre radikalt genomsyrar människotillvarons yttre miljö och
yttre förhållanden, men som gör halt inför sin egen skapare, som
i stort sett kommer till korta, då den riktar sin energistrålning
mot människan själv – ett lika tragiskt som ofrånkomligt villkor
i den värld, i vilken människan är satt att leva.
439