Östersjöflottorna och de senaste flottavtalen
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ÖSTERSJÖFLOTTORNA
OCH DE SENASTE FLOTTAVTALEN
Av kaptenen vid Kungl. Flottan STIG H:SON-ERICSON, Stockholm
NÅR Storbritannien efter långvariga förhandlingar den 17 juli
i år lyckades genomföra Sovjetunionens och Tysklands principiella anslutning till 1936 års flottavtal, inträdde östersjösituationen i ett nytt läge, måhända i allmänhet ej nog beaktat.
Efter det första avtalet rörande flottbegränsningar, undertecknat i Washington 1922, har den ena överenskommelsen efter den
andra tillkommit, allt i det vällovliga syftet att begränsa rustningarna till sjöss. Hittills hava de i stort sett endast berört stormaktsflottorna, och detta blott i avseenden, som icke haft något
direkt inflytande på Sveriges sjöförsvarsfrågor. Med tillkomsten
av de senaste båda överenskommelserna har Storbritanniens avtalspolitik ryckt oss in på livet. De två största östersjömarinerna
hava nämligen med vissa förbehåll anslutit sig till 1936 års Londonavtal, och det är känt, att förberedelser vidtagits även för de
skandinaviska staternas anslutning till detsamma. Veterligen äro
varken Sverige eller övriga skandinaviska länder hittills bundna
av något avtal rörande kvalitativ eller kvantitativ begränsning av
sjöstridskrafterna.
Med tanke på flottfrågans kommande behandling är det av
största intresse att granska de begränsningar och medgivanden,
som i de nya överenskommelserna beröra Sovjetunionen och Tyskland under den gällande avtalstiden, nämligen till 1943.
I denna tidskrifts förra årgång (sid. 687) lämnades av kommendörkapten E. Biörklund en kortfattad redogörelse för 1936 års
LondonavtaL De båda nya avtalen ansluta sig i princip till detta.
Sovjetunionen och Tyskland hava förbundit sig att icke bygga
större slagskepp än på 35,000 ton med kanoner av högst 40,6 cm.
kaliber. Den ursprungligen angivna kalibern, 35,6 cm., har således
uppgivits på grund av Japans vägran att underkasta sig kvalitativa inskränkningar utan att antalet fartyg samtidigt begränsades. Det torde därför främst hava varit Sovjetunionen, som med
470
östersjöflottorna och de senaste flottavtalen
tanke på Fjärran östern fordrat den större kalibern, vilket i sin tur
medfört, att Tyskland krävt samma rätt med tanke på Östersjön.
Av allt att döma är Sovjetunionen f. n. i färd med att söka
placera byggandet av två a tre dylika slagskepp i utlandet. De
allestädes pågående sjörustningarna synas dock t. v. lägga vissa
svårigheter i vägen härf.ör. Enligt uppgifter i Tredje rikets officiösa press kommer Tyskland att inom fyra år äga tre stycken
slagskepp av maximitonnage, d. v. s. 35,000 ton, förutom de två på
26,000 ton, som nu färdigställas.
slagskeppen hava genomgått en avsevärd kvalitativ utveckling
sedan tillkomsten av den nuvarande svenska pansarskeppstypen.
Om man tillåter sig det tankeexperimentet att nu ersätta den föråldrade S v e r i g e-typen med pansarskepp, vilka stå i samma
relation till nutida slagskepp som Sv e r i g e-skeppen vid deras
tillkomst till dåtida slagskepp, kommer man till ungefär följande
data: 4 a6 st. 33 cm. kanoner, 30 knop och ökat pansarskydd, vilket
skulle leda till dels en fördubbling av Sv e r i g e-skeppens storlek,
dels ett pris, som icke understege 70 milj. kr.
Av olika, lätt insedda skäl har viceamiral de Champs i den nu
avlämnade utredningen rörande flottans fartygstyper m. m. icke
ansett sig kunna föreslå en typ, som »följer med» i utvecklingen.
Fasthållande principen att bygga de svenska fartygen i den existerande luckan mellan slagskeppen och nästa fartygstyp, de tunga
kryssarna, har amiral de Champs funnit det nödvändigt att förlägga den nya artillerifartygstypen när:a luckans undre gräns.
Londontraktaten av år 1936 markerar tydligt gränserna i denna
lucka genom förbudet att bygga alla slag av tunga kryssare och
andra fartyg mellan 8,000 och 17,500 ton, bestyckade med kanoner
av kalibrar mellan 15,5 och 25,4 cm. Vid de brittiska förhandlingarna med Sovjetunionen och Tyskland fordrade dock den förra
makten att få bygga 7 st. kryssare i den förbjudna zonen, nämligen med 8,000 ton och 18 cm. kanoner. Denna kaliber väckte ett
visst uppseende, särskilt som projektilerna äro för tunga att ladda
för hand och för små att med fördel insättas mot tunga kryssare,
men den förklarades från rysk sida bero på tillverkningsförhållanden. I Tyskland anses snarare önskan att vinna överlägsenhet
över alla lätta kryssare med 15 cm. kanoner ha dikterat beslutet.
I varje fall framkallade det ryska önskemålet motsvarande krav
från tysk sida. I enlighet med det separata brittisk-tyska fördraget den 18 juni 1935 får Tyskland förstärka sin flotta intill
471
Stig H:son-Ericson
35 % av den brittiska. Detta innebär rättighet att bygga bl. a. fem
stycken tunga kryssare. Tre lades också på stapeln 1935 och äro
nu under färdigställande. Stapelsättandet av de båda återstående
hade Storbritannien utan tvivel hoppats kunna förhindra genom
Tysklands anslutning till1936 års Londontraktat med dess »cruiser
holyday». Det ryska kravet på 7 st. kryssare i den för stormakterna förbjudna zonen ledde till att Tyskland måste förbehålla sig
rätten att bygga även de två återstående.
Både Sovjetunionen och Tyskland genomdrevo sina synpunkter.
Den praktiska följden härav är alltså, att Sovjetunionen får bygga
7 st.18 cm. kryssare på nominellt 8,000 ton, av vilka 4 st. lära vara
under färdigställande, samt att Tyskland färdigställer 3 st. 20,3
cm. kryssare på 10,000 ton och förbereder byggandet av ytterligare
2 st. Zonen mellan slagskeppen och kryssarna ligger således, vad
beträffar stormaktsflottorna i Östersjön, mellan 10,000 och 17,500
ton samt mellan 20,3 och 25,4 cm. kanoner.
Nära undre gränsen till denna zon har viceamiral de Champs
sökt skapa lämpliga artillerifartygstyper för svenska flottan. Ett
litet land, som icke har möjligheter att kvantitativt rusta i tillnärmelsevis samma utsträckning som stormakterna, måste givetvis passa in sina fartygstyper så, att största möjliga effekt erhålles av varje enskilt fartyg. Genom att bygga svenska artillerifartyg med något grövre kanoner än de tunga kryssarnas, tvingas
en makt, som av politiska skäl beräknas börja krigshandlingar
mot oss, att insätta antin_gen ett stort antal tunga kryssare eller
ett mindre antal av de dyrbara och fåtaliga slagskeppen, vilket
med hänsyn till torped- och minfaran kan innebära betydande risker även för en stormakt.
Nödvändigheten att pressa ned storlek och kostnader på de enskilda fartygstyperna har emellertid lett till, att det nu föreliggande svenska förslaget i fråga om artilleriet närmat sig den lägre
gränsen i den förut omnämnda zonen. Den typ, som föreslås till
nybyggnad, benämnd pansarkryssare, är nämligen bestyckad med
21 cm. kanoner – alltså obetydligt över 20,3 cm. – och har i öv- .
rigt egenskaper, som i det närmaste överensstämma med de tunga
kryssarnas. Tonnaget har på bekostnad av farten hållits nere till
8,000 ton, d. v. s. inom den i Londontraktaten tillåtna zonen. Förslaget innebär dock, att denna jämförelsevis snabba artillerifartygstyp skall samverka med de nuvarande tyngre och långsammare S v e r i g e-skeppen med 28 cm. k. Härigenom kunna de
472
Östersjöflottorna och de senaste flottavtalen
åldrande pansarskeppen bidraga till att upprätthålla kustflottans
försvarskraft ännu under någon tid. Beroende på den kommande
utvecklingen har förslag till de fartygsbyggnader, som böra följa
efter pansarkryssarna, måst uppskjutas till den tidpunkt, då detta
blir aktuellt, d. v. s. omkring 1942.
Det framgår emellertid, att de begränsningar, som godtagits av
de båda stora östersjöflottorna, kunna för oss underlätta inpassandet av för riksförsvaret nödvändiga artillerifartygstyper.
Dock fordras härför, att de svenska artillerifartygen bestyckas
med kanoner av över 20,3 cm. kaliber.
En känd marinexpert, viceamiral Usborne, har nyligen i en uppmärksammad artikel i Storbritanniens förnämsta militära tidskrift (Journal of the Royal United Service Institution, aug. 1937)
behandlat frågan om för Sverige lämpliga fartygstyper. Han ansluter sig till principen, att de svenska artillerifartygen skola
omöjliggöra företag mot Sverige utan att den anfallande riskerar
sina slagskepp eller, med andra ord, att de böra byggas i den
ovannämnda »luckan». Han konstaterar också, att de tre gamla
pansarskeppen utgör den del av flottan, som i första hand fordrar
förnyelse. Den typ, som enligt hans mening skulle bäst passa
Sverige, vore ett fartyg med 6 st. 25 cm. kanoner, gott pansarskydd
och minst 30 knops fart. Hans förhoppning att kunna begränsa
ett dylikt fartygs storlek till 9 a 10,000 ton synes dock knappast
kunna infrias; den torde snarare ligga mellan 12 och 14,000 ton.
Uttalandet är emellertid intressant, enär det praktiskt taget
sammanfaller med typutredningens resultat, ehuru amiral de
Champs av kostnads- och andra skäl varit nödsakad att finna en
annan utväg med fasthållande av principen att »bygga i luckan».
De tvenne ovan behandlade avtalen innebära även ömsesidiga
skyldigheter att i förväg lämna detaljerade upplysningar om nybyggnadernas klass och storlek, hästkraftantal och fart, maskiner
och framdrivningsmedel, kanonernas antal och kaliber, torpedtuber, minor och flygplan m. m. Sovjetunionen har dock i detta
fall förbehållit sig att icke lämna meddelanden om fartyg avsedda
uteslutande för Fjärran östern, så länge icke Japan ansluter sig
till en liknande traktat. Häremot hade de båda övriga makterna
intet att erinra, sedan genom avtalets formulering garantier skapats för att inga oväntade omflyttningar av ryska sjöstridskrafter
.kunna göras från Fjärran östern.
I fråga om det tidigare nämnda brittisk-tyska separatavtalet
473
34-37510. Svensk Tidskrift 1937.
Stig H:son-Ericson
1935 göras även vissa förtydliganden. Det fastslås, att förhållandet 35 % skall gälla varje enskild fartygsklass, men att genom
ömsesidiga överenskommelser vissa förskjutningar härutinnan äro
möjliga. Kryssare och jagare räknas tillhöra samma klass. Undervattensbåtar får Tyskland, som tidigare bestämts, bygga upp till
45 % av det brittiska beståndet, och under vissa omständigheter
ända upp till 100 %.
Av särskilt intresse är det medgivande, som lämnats Tyskland,
att betrakta de enligt Versaillesfredens restriktioner byggda örlogsfartygen såsom överåriga efter betydligt kortare tid än vad
som gäller övriga fartyg. De tre 10,000 tons linjeskeppen av
D e u t s c h l a n d-klass få sålunda räknas såsom överåriga efter
15 år i stället för 26; de sex 6,000 tons lätta kryssarna efter 15 år
i stället för 20; och de tolv 800 tons jagarna efter 12 år i stället
för 16. Enär fartygen samtidigt tillåtas kvarstå viss tid såsom
överåriga, beredes tyska flottan möjligheter till snabbare utökning
än vad eljest varit fallet.
Med ledning av de båda traktaternas bestämmelser och i övrigt
tillgängliga uppgifter kan man bedöma, att de båda flottorna före
traktatstidens utgång den 1 januari 1943 kommer att besitta ett
stort antal moderna fartyg av alla slag. Antalet stora fartyg förblir dock jämförelsevis begränsat i båda flottorna. I Tyskland kan
man räkna med 5, högst 6 slagskepp jämte de 3 linjeskeppen av
D e u t s c h l a n d-typ, under det att Ryssland möjligen kan hinna.
anskaffa 3 nya slagskepp, vartill komma de 3 gamla från världskriget. Medan Tyskland beräknas hava 14 kryssare inom de
närmaste fyra a fem åren, lär Sovjetunionen sannolikt komma att
stanna vid 7, tre äldre i Svarta Havet oräknade.
Av en jämförelse mellan dessa stormaktsflottor framgår, att
även en mindre, kvalitativt väl avpassad svensk flotta kan komma
att utöva ett betydande inflytande som fredsbevarande faktor. Vi
hava~ i viss mån till följd av de gällande flottavtalen ~ möjligheter att med rimliga kostnader uppnå ett effektivt resultat såväl rö-
rande flottan i dess helhet som rörande de enskilda fartygstyperna.
Om för svenska flottans betvingande kräves insättande av ett
par slagskepp eller ett större antal tunga kryssare, kan i bästa fall
existensen av en mindre, kvalitativt väl avpassad flotta förhindra
Sveriges indragande i kriget. I den ena eller andra vågskålen vid
en konflikt, i vilken Sverige tvingas deltaga, kan den bliva av utslagsgivande betydelse.
474
OCH DE SENASTE FLOTTAVTALEN
Av kaptenen vid Kungl. Flottan STIG H:SON-ERICSON, Stockholm
NÅR Storbritannien efter långvariga förhandlingar den 17 juli
i år lyckades genomföra Sovjetunionens och Tysklands principiella anslutning till 1936 års flottavtal, inträdde östersjösituationen i ett nytt läge, måhända i allmänhet ej nog beaktat.
Efter det första avtalet rörande flottbegränsningar, undertecknat i Washington 1922, har den ena överenskommelsen efter den
andra tillkommit, allt i det vällovliga syftet att begränsa rustningarna till sjöss. Hittills hava de i stort sett endast berört stormaktsflottorna, och detta blott i avseenden, som icke haft något
direkt inflytande på Sveriges sjöförsvarsfrågor. Med tillkomsten
av de senaste båda överenskommelserna har Storbritanniens avtalspolitik ryckt oss in på livet. De två största östersjömarinerna
hava nämligen med vissa förbehåll anslutit sig till 1936 års Londonavtal, och det är känt, att förberedelser vidtagits även för de
skandinaviska staternas anslutning till detsamma. Veterligen äro
varken Sverige eller övriga skandinaviska länder hittills bundna
av något avtal rörande kvalitativ eller kvantitativ begränsning av
sjöstridskrafterna.
Med tanke på flottfrågans kommande behandling är det av
största intresse att granska de begränsningar och medgivanden,
som i de nya överenskommelserna beröra Sovjetunionen och Tyskland under den gällande avtalstiden, nämligen till 1943.
I denna tidskrifts förra årgång (sid. 687) lämnades av kommendörkapten E. Biörklund en kortfattad redogörelse för 1936 års
LondonavtaL De båda nya avtalen ansluta sig i princip till detta.
Sovjetunionen och Tyskland hava förbundit sig att icke bygga
större slagskepp än på 35,000 ton med kanoner av högst 40,6 cm.
kaliber. Den ursprungligen angivna kalibern, 35,6 cm., har således
uppgivits på grund av Japans vägran att underkasta sig kvalitativa inskränkningar utan att antalet fartyg samtidigt begränsades. Det torde därför främst hava varit Sovjetunionen, som med
470
östersjöflottorna och de senaste flottavtalen
tanke på Fjärran östern fordrat den större kalibern, vilket i sin tur
medfört, att Tyskland krävt samma rätt med tanke på Östersjön.
Av allt att döma är Sovjetunionen f. n. i färd med att söka
placera byggandet av två a tre dylika slagskepp i utlandet. De
allestädes pågående sjörustningarna synas dock t. v. lägga vissa
svårigheter i vägen härf.ör. Enligt uppgifter i Tredje rikets officiösa press kommer Tyskland att inom fyra år äga tre stycken
slagskepp av maximitonnage, d. v. s. 35,000 ton, förutom de två på
26,000 ton, som nu färdigställas.
slagskeppen hava genomgått en avsevärd kvalitativ utveckling
sedan tillkomsten av den nuvarande svenska pansarskeppstypen.
Om man tillåter sig det tankeexperimentet att nu ersätta den föråldrade S v e r i g e-typen med pansarskepp, vilka stå i samma
relation till nutida slagskepp som Sv e r i g e-skeppen vid deras
tillkomst till dåtida slagskepp, kommer man till ungefär följande
data: 4 a6 st. 33 cm. kanoner, 30 knop och ökat pansarskydd, vilket
skulle leda till dels en fördubbling av Sv e r i g e-skeppens storlek,
dels ett pris, som icke understege 70 milj. kr.
Av olika, lätt insedda skäl har viceamiral de Champs i den nu
avlämnade utredningen rörande flottans fartygstyper m. m. icke
ansett sig kunna föreslå en typ, som »följer med» i utvecklingen.
Fasthållande principen att bygga de svenska fartygen i den existerande luckan mellan slagskeppen och nästa fartygstyp, de tunga
kryssarna, har amiral de Champs funnit det nödvändigt att förlägga den nya artillerifartygstypen när:a luckans undre gräns.
Londontraktaten av år 1936 markerar tydligt gränserna i denna
lucka genom förbudet att bygga alla slag av tunga kryssare och
andra fartyg mellan 8,000 och 17,500 ton, bestyckade med kanoner
av kalibrar mellan 15,5 och 25,4 cm. Vid de brittiska förhandlingarna med Sovjetunionen och Tyskland fordrade dock den förra
makten att få bygga 7 st. kryssare i den förbjudna zonen, nämligen med 8,000 ton och 18 cm. kanoner. Denna kaliber väckte ett
visst uppseende, särskilt som projektilerna äro för tunga att ladda
för hand och för små att med fördel insättas mot tunga kryssare,
men den förklarades från rysk sida bero på tillverkningsförhållanden. I Tyskland anses snarare önskan att vinna överlägsenhet
över alla lätta kryssare med 15 cm. kanoner ha dikterat beslutet.
I varje fall framkallade det ryska önskemålet motsvarande krav
från tysk sida. I enlighet med det separata brittisk-tyska fördraget den 18 juni 1935 får Tyskland förstärka sin flotta intill
471
Stig H:son-Ericson
35 % av den brittiska. Detta innebär rättighet att bygga bl. a. fem
stycken tunga kryssare. Tre lades också på stapeln 1935 och äro
nu under färdigställande. Stapelsättandet av de båda återstående
hade Storbritannien utan tvivel hoppats kunna förhindra genom
Tysklands anslutning till1936 års Londontraktat med dess »cruiser
holyday». Det ryska kravet på 7 st. kryssare i den för stormakterna förbjudna zonen ledde till att Tyskland måste förbehålla sig
rätten att bygga även de två återstående.
Både Sovjetunionen och Tyskland genomdrevo sina synpunkter.
Den praktiska följden härav är alltså, att Sovjetunionen får bygga
7 st.18 cm. kryssare på nominellt 8,000 ton, av vilka 4 st. lära vara
under färdigställande, samt att Tyskland färdigställer 3 st. 20,3
cm. kryssare på 10,000 ton och förbereder byggandet av ytterligare
2 st. Zonen mellan slagskeppen och kryssarna ligger således, vad
beträffar stormaktsflottorna i Östersjön, mellan 10,000 och 17,500
ton samt mellan 20,3 och 25,4 cm. kanoner.
Nära undre gränsen till denna zon har viceamiral de Champs
sökt skapa lämpliga artillerifartygstyper för svenska flottan. Ett
litet land, som icke har möjligheter att kvantitativt rusta i tillnärmelsevis samma utsträckning som stormakterna, måste givetvis passa in sina fartygstyper så, att största möjliga effekt erhålles av varje enskilt fartyg. Genom att bygga svenska artillerifartyg med något grövre kanoner än de tunga kryssarnas, tvingas
en makt, som av politiska skäl beräknas börja krigshandlingar
mot oss, att insätta antin_gen ett stort antal tunga kryssare eller
ett mindre antal av de dyrbara och fåtaliga slagskeppen, vilket
med hänsyn till torped- och minfaran kan innebära betydande risker även för en stormakt.
Nödvändigheten att pressa ned storlek och kostnader på de enskilda fartygstyperna har emellertid lett till, att det nu föreliggande svenska förslaget i fråga om artilleriet närmat sig den lägre
gränsen i den förut omnämnda zonen. Den typ, som föreslås till
nybyggnad, benämnd pansarkryssare, är nämligen bestyckad med
21 cm. kanoner – alltså obetydligt över 20,3 cm. – och har i öv- .
rigt egenskaper, som i det närmaste överensstämma med de tunga
kryssarnas. Tonnaget har på bekostnad av farten hållits nere till
8,000 ton, d. v. s. inom den i Londontraktaten tillåtna zonen. Förslaget innebär dock, att denna jämförelsevis snabba artillerifartygstyp skall samverka med de nuvarande tyngre och långsammare S v e r i g e-skeppen med 28 cm. k. Härigenom kunna de
472
Östersjöflottorna och de senaste flottavtalen
åldrande pansarskeppen bidraga till att upprätthålla kustflottans
försvarskraft ännu under någon tid. Beroende på den kommande
utvecklingen har förslag till de fartygsbyggnader, som böra följa
efter pansarkryssarna, måst uppskjutas till den tidpunkt, då detta
blir aktuellt, d. v. s. omkring 1942.
Det framgår emellertid, att de begränsningar, som godtagits av
de båda stora östersjöflottorna, kunna för oss underlätta inpassandet av för riksförsvaret nödvändiga artillerifartygstyper.
Dock fordras härför, att de svenska artillerifartygen bestyckas
med kanoner av över 20,3 cm. kaliber.
En känd marinexpert, viceamiral Usborne, har nyligen i en uppmärksammad artikel i Storbritanniens förnämsta militära tidskrift (Journal of the Royal United Service Institution, aug. 1937)
behandlat frågan om för Sverige lämpliga fartygstyper. Han ansluter sig till principen, att de svenska artillerifartygen skola
omöjliggöra företag mot Sverige utan att den anfallande riskerar
sina slagskepp eller, med andra ord, att de böra byggas i den
ovannämnda »luckan». Han konstaterar också, att de tre gamla
pansarskeppen utgör den del av flottan, som i första hand fordrar
förnyelse. Den typ, som enligt hans mening skulle bäst passa
Sverige, vore ett fartyg med 6 st. 25 cm. kanoner, gott pansarskydd
och minst 30 knops fart. Hans förhoppning att kunna begränsa
ett dylikt fartygs storlek till 9 a 10,000 ton synes dock knappast
kunna infrias; den torde snarare ligga mellan 12 och 14,000 ton.
Uttalandet är emellertid intressant, enär det praktiskt taget
sammanfaller med typutredningens resultat, ehuru amiral de
Champs av kostnads- och andra skäl varit nödsakad att finna en
annan utväg med fasthållande av principen att »bygga i luckan».
De tvenne ovan behandlade avtalen innebära även ömsesidiga
skyldigheter att i förväg lämna detaljerade upplysningar om nybyggnadernas klass och storlek, hästkraftantal och fart, maskiner
och framdrivningsmedel, kanonernas antal och kaliber, torpedtuber, minor och flygplan m. m. Sovjetunionen har dock i detta
fall förbehållit sig att icke lämna meddelanden om fartyg avsedda
uteslutande för Fjärran östern, så länge icke Japan ansluter sig
till en liknande traktat. Häremot hade de båda övriga makterna
intet att erinra, sedan genom avtalets formulering garantier skapats för att inga oväntade omflyttningar av ryska sjöstridskrafter
.kunna göras från Fjärran östern.
I fråga om det tidigare nämnda brittisk-tyska separatavtalet
473
34-37510. Svensk Tidskrift 1937.
Stig H:son-Ericson
1935 göras även vissa förtydliganden. Det fastslås, att förhållandet 35 % skall gälla varje enskild fartygsklass, men att genom
ömsesidiga överenskommelser vissa förskjutningar härutinnan äro
möjliga. Kryssare och jagare räknas tillhöra samma klass. Undervattensbåtar får Tyskland, som tidigare bestämts, bygga upp till
45 % av det brittiska beståndet, och under vissa omständigheter
ända upp till 100 %.
Av särskilt intresse är det medgivande, som lämnats Tyskland,
att betrakta de enligt Versaillesfredens restriktioner byggda örlogsfartygen såsom överåriga efter betydligt kortare tid än vad
som gäller övriga fartyg. De tre 10,000 tons linjeskeppen av
D e u t s c h l a n d-klass få sålunda räknas såsom överåriga efter
15 år i stället för 26; de sex 6,000 tons lätta kryssarna efter 15 år
i stället för 20; och de tolv 800 tons jagarna efter 12 år i stället
för 16. Enär fartygen samtidigt tillåtas kvarstå viss tid såsom
överåriga, beredes tyska flottan möjligheter till snabbare utökning
än vad eljest varit fallet.
Med ledning av de båda traktaternas bestämmelser och i övrigt
tillgängliga uppgifter kan man bedöma, att de båda flottorna före
traktatstidens utgång den 1 januari 1943 kommer att besitta ett
stort antal moderna fartyg av alla slag. Antalet stora fartyg förblir dock jämförelsevis begränsat i båda flottorna. I Tyskland kan
man räkna med 5, högst 6 slagskepp jämte de 3 linjeskeppen av
D e u t s c h l a n d-typ, under det att Ryssland möjligen kan hinna.
anskaffa 3 nya slagskepp, vartill komma de 3 gamla från världskriget. Medan Tyskland beräknas hava 14 kryssare inom de
närmaste fyra a fem åren, lär Sovjetunionen sannolikt komma att
stanna vid 7, tre äldre i Svarta Havet oräknade.
Av en jämförelse mellan dessa stormaktsflottor framgår, att
även en mindre, kvalitativt väl avpassad svensk flotta kan komma
att utöva ett betydande inflytande som fredsbevarande faktor. Vi
hava~ i viss mån till följd av de gällande flottavtalen ~ möjligheter att med rimliga kostnader uppnå ett effektivt resultat såväl rö-
rande flottan i dess helhet som rörande de enskilda fartygstyperna.
Om för svenska flottans betvingande kräves insättande av ett
par slagskepp eller ett större antal tunga kryssare, kan i bästa fall
existensen av en mindre, kvalitativt väl avpassad flotta förhindra
Sveriges indragande i kriget. I den ena eller andra vågskålen vid
en konflikt, i vilken Sverige tvingas deltaga, kan den bliva av utslagsgivande betydelse.
474