Leon Blum politikern
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEON BLUM
POLITIKERN
Av socialrådet GUNNAR LÖWEGREN, Paris
LEON BLUMS styrka som politiker är att han rättframt och
utan förbehåll framlägger sin åsikt och för eventuellt samarbete
med andra partier på förhand angiver de villkor, som han för sin
del anser oavprutliga.
På samma sätt har han klart och konsekvent framställt sin socialistiska idepolitik Detta har han framför allt gjort uti det
stora programtal, som han 1920 höll på den socialistiska kongressen i Tours och senare utgivit under titeln »Pour la vieille maison»,
dessutom i ett flertal broschyrer, bland dem »Socialisme et bolchevisme» och »Pour etre socialiste».
Den franska radikalismen och den franska socialismen äro enligt honom principiellt olikartade. Radikalismen är en borgerlig
rörelse, som försvarar privat äganderätt och enligt laga former
vill utföra sitt reformarbete. Socialismen däremot är revolutionär,
åsyftande en total omläggning av det ekonomiska samhället. »Reformismen existerar ej. Partiets doktrin är revolutionär.» – »Det
finns icke en enda socialist som medgiver att låta sig instängas
inom laglighetens gränser.» Socialismens mål är att »med vilka
medel som helst, vare sig lagliga eller olagliga, på förhand uteslutna, övertaga högsta makten». Vilja kapitalisterna och de borgerliga politikerna frivilligt och etappvis överlämna ledningen åt
socialisterna, ligger vägen öppen för en fredlig omdaning av samhället. Därest ej, se socialisterna sig nödsakade att tillgripa hårdare metoder. Målet som måste förverkligas är samhällets övertagande av alla produktionsmedel: jord, fyndigheter under jorden,
maskiner och verktyg, byggnader, ädla metaller, mynt, värdepapper. Utan att i alla stycken vara rättrogen marxist, har Blum ännu
så sent som på 1930-talet hävdat det marxska socialiseringskravet
i hela dess ursprungliga omfattning samt förklarat, att angående
slutmålet ingen skiljaktlighet finnes mellan den franska socialismen och Lenins kommunism.
475
Gunnar Löwegren
Han har likväl icke velat vara med om en anslutning till den
III. Internationalen. Skälen härför har han utförligt angivit.
Lenins diktatur bjuder honom emot. Han är demokrat och i det
stycket Jaures’ lärjunge. Han förnekar icke, att det för en kortare
period kan visa sig erforderligt med en diktatur. Men denna skall
vila på ett proletariatets bemyndigande, icke som i Ryssland vara
en självtagen maktposition. Dessutom anser han, att den av Lenin
inslagna vägen är olämplig ur taktisk synpunkt. Lenin grundade
först sin diktatur och räknade i andra hand med en skolning av
proletärmassornas förmåga att omhänderhava samhällets angelägenheter. Blum anser, att man bör följa ett rent motsatt tillvägagångssätt: först fostra massorna till ekonomisk insikt och
uppöva dem uti skötseln av allmänna värv, därefter igångsätta
revolutionen, må vara då för en kortare tid under diktatorialledning. Denna uppfostringsperiod måste givetvis förläggas inom det
borgerligt-kapitalistiska samhällets ram och laga former samt
realiseras genom ett etappvis fortskridande reformarbete.
»Socialismen är internationell i den mening, att dess förverkligande inom en enda isolerad nationell kader är en omöjlighet.»
På grund härav är Blum motståndare till det ekonomiska och
statliga livets uppdelande efter nationella gränser. Han är icke
antinationell, han erkänner nationens betydelse för kulturarbetet, men han utdömer de nationella statsbildningarna, de nationella maktfordringarna samt deras följdföreteelse, det nationella
försvaret. Om socialismen kan förverkligas endast på internationell väg, följer härav nödvändigheten av att snarast avskaffa det
nationella försvaret. Enligt honom ligger det redan i ett försvars
förefintlighet en lockelse till krig och äro krigsindustriernas målsmän cyniska propagatörer för krigiska förvecklingar. »Det är
icke fara för krig som verkar bestämmande på och berättigar rustningarna, det är rustningarna som i och för sig utgöra ett krigshot.» På ett möte 1932 drev han, sin vana trogen, denna åsikt upp
till följande klimax: »Plus il y a de danger dans le monde, plus
il faut desarmer.» Blum har yrkat på att efter världskriget Frankrike skulle giva exemplet på att avrusta och detta även i det fall
att andra länder icke omedelbart efterföljde det. Ingen skulle
våga angripa det, det skulle bliva osårbart genom den nimbus av
kulturellt hjältemod, varmed det i världsopinionens ögon skulle
omgivas.
Denna försvarsfientlighet begränsar Blum emellertid till natio- 476
Leon Blum – politikern
nella konflikter mellan kapitalistiska stater. Men om det gäller
krig mellan tvenne stater, den ena demokratisk och som sådan
stående ett trappsteg närmare möjligheten att förverkliga socialismen, den andra antidemokratisk och tvättäkta kapitalistisk, då
anser han den senares förefintlighet vara för den förra ett så
uppenbart krigshot, att det är nödvändigt att noga tillse, att den
militära och ekonomiska försvarsberedskapen är tillfredsställande.
Det är i överensstämmelse med denna åsikt som tillkomsten av
Hitlers Tyskland och dess rustningar föranlett Blum till att helt
ändra sin inställning till Frankrikes försvar. Som regeringschef
har han väl sörjt för den militära krigsberedskapen, genomdrivit
50 % höjning i de ordinarie anslagen till försvaret och försett armen och flyget med modern teknisk utrustning.
Den principiella olikhet, som enligt Blum finnes mellan radikalism
och socialism, ansåg han likväl icke böra förhindra varje samarbete
med radikalerna. Redan under valrörelsen 1924 träffades överenskommelse om gemensamt uppträdande mot det nationella blockets
kandidater och samma har varit fallet under senare valrörelser.
Men Blum har alltid på förhand klart angivit, hur långt en samverkan borde sträcka sig och var den gräns går, som de bägge
partierna inte kunde överskrida utan att åtskiljas. Efter
vänsterns valsegrar 1924 och 1932 erbjöd Herriot Blum och hans
partivänner att ingå i en radikal ministär. Vid bägge tillfällena
vägrade Blum att sända en sådan »gisslan», eftersom Herriot icke
på förhand ville godtaga den långa räcka av ganska starkt socialistiskt betonade reformer, som Blum uppställde som villkor
för ett samarbete. Under hela 1920-talet stod dessutom Herriots
och Blums olika inställning till försvaret såsom ett hinder för
samarbete.
Under 1930-talet har en allmän förskjutning ägt rum av den
franska politikens arbetsuppgifter samt de olika partiernas inriktning till dessa.
Världskrisen kom senare till Frankrike än till flertalet övriga
länder. Den uppenbarade sig där först ett stycke in på 1931 och
gjorde sig ej fullt kännbar förrän så sent som 1933. Den har sedermera icke velat släppa sitt grepp och än i denna stund kan man
näppeligen förmärka en verklig konjunktursvängning. Orsaken
härtill är att den träffade ett land, vars ekonomi redan tidigare var
undergrävd av den oerhörda statsskuld, det fått påtaga sig under
477
Gunnar Löwegren
kriget och därefter för återuppbyggande av de förstörda provinserna. statsskulden kräver i ränta och amortering ungefär hälften
av den ordinarie statsbudgeten. skattetrycket är nedbrytande.
Under världskrisens värsta hemsökelseår beräknar man, att utgifterna till stat, kommun och andra offentliga inrättningar krävde
ungefär hälften av den årliga nationalinkomsten. Dessa höga
skatter drevo alla varupris i höjden och uppgingo till ett onaturligt högt belopp uti produktionsomkostnaderna. På grund härav
har den franska utrikeshandeln haft svårt att kunna hävda sin
ställning uti den internationella konkurrensen.
Vid samma tidpunkt 1933 som världskrisen började göra sig
verkligt kännbar i Frankrike inträffade den andra av de händelser, som kom att förskjuta aktualitetsordningen mellan de
politiska frågorna, nämligen Hitlers övertagande av makten i
Tyskland. För mången fransman kom detta som en överraskning.
Särskilt var så förhållandet för de socialistiska valmassorna och
Le Populaires läsare, ty Blum hade alltid i sin tidning gycklat
med Hitler och ännu så sent som 1932 där skrivit, att Hitler hade
mindre utsikter att erövra makten »än general Bonlanger den 27
januari 89 och Paul Deroulede på Felix Faures begravningsdag».
Blum drog snabbt konsekvensen ur det förändrade läget. Han
insåg klart faran för Frankrike och att denna ytterligare skulle
ökas, om ett samarbete, som man hade skäl att vänta, komme att
inledas mellan de tvenne diktaturstaterna, Hitlers Tyskland och
Mussolinis Italien. Han ansåg i högre grad än tidigare nödvändigt att de stora demokratierna, Förenta Staterna, England, Frankrike, utrikespolitiskt nära samarbetade. Inrikespolitiskt växte helt
plötsligt hans intresse för samförstånd med radikalerna och övriga
vänsterpartier. Utan en nära samverkan dem emellan kunde man
befara, att fascismen och nazismen finge efterföljare inom Frankrike och där skulle lyckas fånga in det myckna missnöje med
parlamentarismens urartning och politikernas olater, som jäste
sedan länge inom olika kretsar av folket. Blum greps av allvarlig
oro för den franska demokratiens framtid och ansåg landets ekonomiska tillfrisknande vara ett första villkor och en oundgänglig
nödvändighet för att landet skulle äga icke blott en militär utan
även ekonomisk krigsberedskap.
Han fick inom kort rätt uti sin förmodan, att fascism och nazism
skulle få franska avläggare. En ny Boulanger-typ, överstelöjtnanten markis de La Rocque, började en nationell rörelse av
478
Leon Blum – politikern
antiparlamentarisk natur och hans parti, Croix de Feu, samlade
snabbt hundratusentals anhängare. De La Rocque har aldrig så
noga vetat vad han vill och hans anhängare ha tillhört de mest
skilda politiska läger. Den enda verkliga föreningspunkten dem
emellan har varit ett moraliskt patos, en vilja att stävja parlamentarikernas självsvåld och den lagstiftande maktens intrång på
den dömande maktens befogenheter. Men bland hans olikartade
partigängare räknades säkerligen icke så få, vilka om icke offentligt på mötena så man och man emellan talade om a tt tåga till
Palais Bourbon och hastigt och lustigt köra bort deputeradena.
Så inträffade kort därefter den olyckliga 6 februari 1934, vilken
från en fredlig demonstration urartade till ett upplopp, i vilket
säkerligen även enstaka skaror av Croix de Feu hade sin andel.
Det sopade visserligen icke bort deputeradena, men väl den radikala ministären Daladier, tidigare impopulär genom sin hållning
under Stavisky-skandalen, efter den 6 februari allmänt avskydd
efter den blodsutgjutelse, som ordningsmaktens företrädare genom
sin hållning givit anledning till.
Under en kort tid såg det ut som om denna ovilja skulle växa ut
till en allmän folkopinion och möjligen föranleda en politisk
strömkantring. Anmälningarna till de La Rocques föreningar
strömmade in i ökat antal. Högerpressen började tala om att
vänstermajoriteten i kammaren icke längre hade den moraliska
prestige, som fordras för regeringsansvarets innehav. Denna oppositionsstorm var likväl av övergående art, vänsterns ställning
i verkligheten aldrig allvarligt hotad. Men stormen hade varit
tillräcklig för att ena alla vänstermän till ett förbittrat motanfall.
Radikalerna kände sig sårade uti Daladiers och Chautemps’ personer, socialisterna med Blum i spetsen mötte upp vid deras sida.
Ansvaret för det hela övervältrades på de La Rocque och vänsterpressen, och alla vänsterns politiska talare tjänade som den
megafon, genom vilken för allt folket utropades det i och för sig
alldeles falska påståendet, att de La Rocque var en fascist och som
sådan en fara för demokratien. Med alla till buds stående tricks
blåstes till försvar för den demokratiska republiken. stämningen
blev överhetsad och man utnyttjade den till att utarbeta ett för
alla vänsterpartier gemensamt aktionsprogram för en s. k. folkfront, sträckande sig från kommunisterna över socialisterna till
radikalerna. Det var denna folkfront, som vid valrörelsen 1936 gick
fram med gemensamma vallistor och vann en lysande valseger.
479
Gunnar Löwegren
Att det senare blev fallet berodde emellertid mindre på skrämselpropagandan mot fascismen än på en omständighet av helt
annan art. Under valrörelsen våren 1936 hade nämligen valmännen redan så länge hört talas om det inhemska fascisthotet, att
de mer av vana än av stundens behov instämde uti anatemat däremot. De hade fått helt andra saker att tänka på. Krisåren hade
övergått uti en fruktansvärd dyrtid, lönernavoro otillräckliga och
statsbudgeten hade man ännu icke lyckats att fullt balansera. Men
vad man mest utav allt vredgades över var den deflationspolitik
med nedskärning av statstjänarnas förmåner och försök att nedskriva statsutgifterna, vilken allt sedan valen 1932 hade för krisens övervinnande tillämpats av de olika radikala finansministrar,
Germain Martin och Regnier, vilka under denna tid omhänderhaft
finanspolitiken.
Vid upprepade tidigare tillfällen hade radikala regeringar
ådagalagt en sorglös likgiltighet för statsfinanserna. När Herriot
1932 övertog regeringsansvaret, föresatte han sig därför att icke
denna gång samma försumlighet mot budgetens balansering finge
äga rum, som inträffat under hans tidigare regeringstid 1924-25.
Därför satte han en så skicklig finanstekniker som Germain Martin till finansminister. Denne hade klart för sig, vilka svårigheter
som skulle upptorna sig mot hans försök att under en kris- och
dyrtid göra beskärningar i statsutgifterna, ej minst i dess lönekonton. Men han ansåg det vara en oundviklig nödvändighet för
valutans bestånd och krisens hävande att folket gick igenom den
hårda eklut, varom den gamle finansexperten Caillaux så många
gånger talat. Han och hans efterträdare som finansminister lyckades göra avsevärda beskärningar i olika utgiftskonton samt nå ett
gott stycke hän mot budgetens verkliga balansering. Men alla de
hundratusen, som fingo vidkännas dessa beskärningar, ville icke
förstå, hur krisens allvar gjorde dylika offer oundvikliga, och att
en sanering av landets finanser icke kunde uppnås annorlunda än
genom en övergående nedpressning uti samtligas levnadsstandard.
Häftigast var missnöjet bland statstjänarna, som bekant en av
de största kårerna bland valmännen.
Deras missnöje växte till en allmän storm. Rätteligen skulle
den ha träffat det radikala partiet, enär det var dess män som
suttit som finansministrar. Under dessa folkfrontens klang- och
jubeldagar förefanns likväl ingen benägenhet att göra något som
helst angrepp mot en radikal. Man överflyttade i stället, och detta
480
Leon Blum – politikern
orättvist, ansvaret på den tidigare regeringschefen Laval, vilken
icke tillhörde folkfronten och redan tidigare åsamkat sig dennas
förbittrade angrepp på grund utav den försonliga hållning, han
under den abessinska konflikten intagit gentemot Italien. Laval
liksom de La Rocque utmålades som fascist, och ansvaret för deflationspolitiken blev på så sätt i sista hand även det överflyttat på
de franska fascisterna.
Som främste ledare för folkfronten framträdde under valrörelsen Leon Blum. Med osviklig konst ledde han propagandan mot
nazism, fascism och deflation och lyckades frampressa en verklig
hetsstämning bland sina anhängareskaror. Mest inriktade han sin
kritik mot deflationen och detta utan att ta hänsyn till att, som
han väl visste, det var hans nära folkfrontsvänner radikalerna,
som åstadkommit den.
Radikalerna hade utav naturliga anledningar mindre lätt att
följa med i takten. De voro ju delvis själva angripen part, men de
låtsade sig icke veta om det. De följde snällt i Blums kölfåra.
Leon Blum var icke blott häftig i kritiken, han var även frikostig i löften. Ett citat ur ett av hans tal är som en sammanfattning av det tema han varierade:
»Ni lida. Kapitalismen bär skulden därför. Det finns ingen kris
av överproduktion. Krisen är en sådan av underkonsumtion. När
ni, när vi fått herraväldet, då skall det bliva slut på edra umbä-
randen.»
* **
Vid valen i maj 1936 segrade tack vare de gemensamma listorna
folkfronten över hela linjen, men socialisterna och kommunisterna
togo in huvudparten av vinsterna. För första gången hade det
gamla radikala partiet, republikanernas starka slagfront alltsedan
1880-talet, sjunkit ned till andra planet. Från den lilla, i olika
grupper splittrade skara 1890-talets socialister utgjort, hade de
vuxit ut till vänsterns och deputeradekammarens talrikast företrädda parti. Denna frammarsch var till stor del Leon Blums
verk. Han var partiets chef och skicklige taktiske ledare. Han
var även folkfrontens självskrivne kandidat till konseljpresident. Sedan Herriot utav sjukdom tvingats att draga sig tillbaka
från aktivt ingripande i de dagspolitiska debatterna, fanns inom
vänstern ingen som kunde göra Blum rangen stridig. Han var
dess främste kulturfigur liksom dess skickligaste politiker och
481
Ounnar Löwegren
»debater». I början av juni 1936 hade han sin ministär färdig.
Blum hade framgått med klokhet och måtta, visat sig mån om att
upprätthålla folkfrontens sammanhållning. Allt från början förklarade han att det icke var hans avsikt att förverkliga rent socialistiska mål. Visserligen ansåg han övertagandet av regeringsmakten vara en första etapp hän emot vad senare komma skulle,
men för tillfället gällde det att realisera folkfrontens program.
Hade Blum 1925 händelsevis varit i stånd att bilda en ministär,
skulle han sannolikt omedelbart gått i författning om att förbereda Frankrikes avrustning och att införa en engångskapitalskatt. År 1936 lade han sitt handlingsprogram efter helt andra
linjer. Den ekonomiska krisen var frågan för dagen, vars lösning
fick gå före allt annat, och denna gång avförde Blum och hans
finansminister Vincent Auriol det gamla agitationsnumret om engångskapitalskatt från dagordningen. När uti september månad
kommunisterna ånyo grävde fram det, lämnade Auriol dem det
franka svaret, att en dylik brandskattning av kapitalet icke på
långa vägar kunde inbringa de belopp, som numera voro erforderliga. Man finge handla efter en annan formel än »att kapitalet
kan allting betala». Det var nödvändigt att tillgripa en praktisk
lösning och Blum och Auriol, bägge trogna läsare utav moderna
nationalekonomiska teorier, trodde sig sitta inne med hemligheten
för en dylik: den tidigare deflationen skulle man snarast söka utbyta mot en reflation; en devalvering skulle icke behöva tillgripas;
det skulle icke längre visa sig erforderligt, åtminstone icke under
återstående kristid, att se till att inkomster och utgifter i budgeten
årligen täckte varandra; i stället gällde det att giva en psykologisk
impuls åt hela affärslivet.
Enligt Blums och Auriols diagnos var Frankrikes sjukdomstillstånd beroende på underkonsumtion. Genom allmän höjning av
löner skulle man stegra köpkraften, därigenom öka konsumtionen
och ånyo sätta fart i produktionen. Visserligen fick därunder kapitalet och företagarna vidkännas väsentliga och omedelbara offer.
Men ett samarbete med dem var icke förty en nödvändig förutsättning. Blum och Auriol underskattade ingalunda kapitalets betydelse för den produktiva verksamheten. Samtidigt med löneförhöjningarnaavsågode att genomföra en rad utav sociala reformer,
däri inbegripet en minskning av arbetstiden, och de hoppades
kunna på så sätt återföra till produktionen större delen av de
arbetslösa. Men även då räknade de på hjälp av kapitalet, att
482
Leon Blum – politikern
detta skulle under en period av växande produktivitet kunna finna
de medel, som bleve erforderliga för den rationalisering av industrien, som i sin tur kunde möjliggöra, att trots minskad arbetstid
avkastningen per arbetare hölles uppe vid minst samma nivå som
tidigare. – Deras ekonomiska program var sålunda utav en helt
annan art än vad de tidigare framkommit med under 1920-talet.
Det var ett deras speciella och allt från början möttes det utav den
ekonomiska sakkunskapen och affärsvärlden i Frankrike med tvivel på huruvida det ur teknisk synpunkt motsvarade vad som erfordras för att övervinna den ekonomiska krisen. Desslikes frå-
gade man sig, om Blum och Auriollyckats finna en bestämd gräns
för de offer, de komme att fordra av kapitalet, och om denna gräns
verkligen vore så dragen, att den lämnade kapitalet den rörelsefrihet, förutan vilken dess fruktbärande roll för produktionen,
den dess produktivt sociala insats, varmed Blum och Auriol sade
sig räkna, icke kan fullgöras.
I överensstämmelse med detta ekonomiska program framlade
Blum redan uti juni månad 1936 en lång följd av sociala lagförslag. De blevo nästan utan motstånd antagna av parlamentet och
inom några veckors tid. Bland dessa lagförslag ingingo de betydelsefulla om kollektivavtal och betald semester för anställda
inom alla yrken.
Desslikes var det· i överensstämmelse med programmet, som
Blum i början av juni månad genom den s. k. Matignon-överenskommelsen lyckades avpressa arbetsgivarna väsentliga löneförhöjningar, varierande mellan 15 och 25 %, löneförhöjningar som
givetvis icke kunde undgå att omedelbart öka produktionskostnaderna. Blum och Auriol ville undvika, att exportindustrierna i proportion därtill ökade sina försäljningspriser och blevo
ytterligare handieapade av produkter från andra länder. De utlovade därför kompensationer åt vissa industrier i form av förskott från staten. Detta var ett sätt att liksom ingå allians med
kapitalet och det bidrog dessutom till att öka deficitet i statskassan samt att göra denna ytterligare avhängig av lånemarknaden.
Allt från bJ:irjan blev sålunda läget tilltrasslat och tvingade
regeringen att i fortsättningen spela på två strängar, svåra
att inbördes harmonisera: vidsträckta medgivanden åt arbetarna
och samtidigt bemödande att ingiva kapitalet det förtroende, som
kunde göra det benäget till försträckningar åt statskassan.
Vad den andra punkten från 1925 beträffar, kravet på omedelbar
483
Gunnar Löwegren
avrustning, ströks den resolut från dagsprogrammet. Hitlers
framträdande och Tysklands samt Italiens upprustning hade fört
Blum på andra tankar. Han önskade en demokratiens internationella krigsberedskap, och allt från tillträdet av sin regering fick
han en känsla av att hans land levde under ständigt hot av ett
överfall från öster, ja, att just den omständigheten att han fått
ledningen ökat denna krigsfara, eftersom man i Tyskland börjat
räkna med, att hans regeringstid skulle urarta uti ekonomisk
krasch och social revolution. I stället för att avrusta lämnade
Blum full frihet åt den försvarsivrande krigsministern Daladier
att igångsätta ett intensivt arbete för att sätta försvaret i stånd.
Blum hade på 1920-talet varit den som mer än någon annan förhindrat erforderliga anslag till försvaret. Från sin höga ståndpunkt vid världskrigets slut hade det franska försvaret sjunkit
ned till- ett efterblivet stadium. Allt saknades, framför allt modern materiel, sådan som i så riklig mån Tyskland under senare
år anskaffat. Det blev nu Blum, som satte in sin kraft på att råda
bot för vad han tidigare försyndat. Anslagen till försvaret höjdes
över hela linjen, ett rekonstruktionsarbete utfördes, Frankrike
fick ånyo en slagkraftig arme, rikt utrustad på all modern materiel, sådan som den demonstrativt förevisats för hela världen vid
trupprevyn den 14 juli 1937.- Om de borgerliga partierna under
de första åtta regeringsmånaderna knappast utsatte Blum för nå-
gQt som helst angrepp, i varje fall inte något personligt, var detta
deras sätt att frambära sitt tack till franska försvarets återupprättare.
Gentemot parlamentet fick Blum omedelbarligen en stark ställning. Redan den första förtroendeomröstningen för regeringen
gav honom 385 rösters majoritet. Denna siffra har sedermera ända
intill juni 1937 hållit sig i stort sett konstant. Blum har sålunda
kunnat stödja sig på den största majoritet, som förekommit
under Tredje republiken. Och han har vetat att utnyttja sin
ställning!
Så länge han satt i oppositionen, ansåg han alla medel tillåtna
för att förbereda en stundande social revolution. Han utnyttjade
då de olika vägar, som den franska deputeradekammarens arbetsordning i så riklig mån erbjuder, för att försinka det parlamentariska arbetet och förhindra antagandet av de borgerliga regeringarnas förslag. I tid och otid väckte han och hans partivänner
484
Leon Blum – politikern
interpellationer, ställde motförslag och drogo ut på debatterna i
det oändliga.
Redan tidigt hade Blum organiserat sin egen kammargrupp till
disciplin och 1933 genomfört en bestämmelse om att den socialistiske deputerad, som röstade emot kammargruppens majoritetsbeslut, skulle uteslutas. Som regeringschef krävde han, om ock
med mindre framgång, en likartad disciplin av regeringsblockets
samtliga partier, och han lyckades, under hänvisning till att landet ekonomiskt och utrikespolitiskt befann sig inför en katastrof,
få genomförd en sådan omläggning av kammarens arbetsformer,
att debatterna begränsades till små hastigt övergående skärmytslingar, att interpellationerna i flertalet fall blevo i frid begravda
och att rätten att i sista stund framlägga ändringsförslag i realiteten sattes ur spelet. Därigenom kom det snabbhet och ordning
uti kammarens arbete. Utan strid genomfördes fullständig omläggning av dess arbetssätt. Ett flertal av de reformer härför, som
Poincan’i alltsedan 1898 påyrkat och under en kortare tid 1926–27
fått tillfälligt tillkämpade, de reformer, som sedermera Doumergue
förgäves bemödat sig att få införda, hade alltifrån juni 1936 i ett
slag vunnit burskap.
Att så kunnat ske berodde framför allt på två omständigheter.
Blums uppstigande till makten hade runt om i Frankrike av
vida lager hälsats med en entusiasm, som närmade sig jubel. Hans
person imponerade, ej minst hans allmänt erkända intellektuella
överlägsenhet och hans bestämda sätt att utan prutmån ställa sina
krav. Hela folket var stolt över Blum som kulturperson och ej
minst det intellektuella Frankrike fylkade sig förtroendefullt
kring denne musernas älskling, fru Musicas trogne tillbedjare.
Bönderna hade tilltalats av hans tidigare fredspropaganda, fosterlandsvännerna inom alla partier utav hans nu påkomna försvarsvilja, statstjänarna och andra lönetagare hade korat honom som
sin banerförare, alltsedan han framträtt som främste motståndare
mot den föregående deflations- och lönereduktionspolitiken. Arbetarna voro fyllda av stolthet över att det var deras partichef, som
tagit ledningen. Det var ju ändå för första gången i Frankrikes
historia som industriarbetarklassen på så sätt insattes på högsta
maktposten inom samhällslivet. Deras långa agitationsarbete hade
sålunda burit frukt, de kände det som om de själva innehade makten- och under månader skulle de handla som om de verkligen
innehade den! Kommunisterna hade, troligen på order av Moskva,
485
Gunnar Löwegren
bekymrat för den fransk-ryska alliansens fortvaro, tillsvidare
grävt ned stridsyxan. Under hela det år Blum kom att regera utförde de visserligen i det tysta ett mullvadsarbete, och inom fackföreningarna, vilka med förvånansvärd snabbhet fingo sitt medlemsantal ökat till fem miljoner, utförde de systematiskt ett värvningsarbete, som man numera kan se ha burit rika frukter. På
många håll är det kommunisterna som tagit ledningen av fackföreningsrörelsen och redan så tidigt som i maj och juni 1936 var
det deras små elitkårer, som utdelade parollen och med våld upprätthöllo disciplinen under strejkerna och fabriksbesättningarna.
Tidvis ha de, särskilt i samband med Spanien-frågan, där de, även
med risk av krig, påyrkat hjälp till de röda, fört ett häftigt
språk mot regeringen. Men i deputeradekammaren och på större
möten ha de i regel visat sig undfallande och förkunnat sin lojalitet mot folkfronten och dess chef. – De tvättäkta socialisterna
hade alltsedan kongressen i Tours 1920 övertygats om, att ingen
var så långtgående revolutionär som Leon Blum, att han i ingen
mån prutade av på sitt slutmål, att ingen heller bättre än han
visste att med taktisk fintlighet finna vägen till detta. De hade
aldrig tvivlat på honom. I deras ögon är han den omutligt rätttrogne, vilken icke väjer undan för något motstånd, fylld som
de veta honom vara av en icke obetydlig grad av fanatism
och av sin kallelse som den franska socialismens store
profet.
Det var denna starka folkpopularitet, på vilken Blum ansåg sig
kunna bygga som regeringschef. Oppositionen likafullt som folkfrontens deputerade kände väl till denna hans personliga pondus
och rättade sig därefter. Regeringsmajoriteten blev hans trogna
verktyg. Samtidigt var oppositionen efter engelskt mönster »hans
majestäts trogna opposition». Sällan har en regeringschef – alltintill sista tid – haft en så foglig opposition. Under de första
månaderna gav man vika i allt och det under förklaringen, att
man hade skyldighet lämna Blum fältet fritt för att företaga sitt
experiment, ty bäst vore att folket självt finge erfara reflationens
verkningar och bedöma dess värde därefter.
Leon Blum har sedan 1919 uti sin bok »La reforme gouvernementale» utdömt den tidigare franska parlamentarismen och mot
den riktat samma kritik som Poincare. Han hade i den även framlagt ett utförligt reformprogram som bl. a. åsyftade regeringsmaktens stärkande samt senatens avskaffande.
486
Leon Blum – politikern
Den senare frågan har regeringschefen Blum helt lämnat åt
sidan. Med påfallande iver har h~n bemödat sig om samarbete
med senaten. Dess sedan gammalt sunda arbetsformer har han
icke sökt förändra och han har varit en trägen deltagare uti dess
som alltid ytterligt sakliga debatter. Med iver har han brutit en
lans med senatens grand old man, förre konseljpresidenten, finansexperten Joseph Caillaux, Blums jämbördige som intellekt och tatarbegåvning, hans överman i teknisk-ekonomisk insikt. I frågor
där Blum visat sig omedgörlig gentemot deputeradekammaren,
har han smidigt böjt undan för senaten. Först när så sent som i
juni 1937 senaten bestämt motsatte sig att bevilja honom en så
gott som obegränsad fullmakt, utan angivande av några som helst
riktlinjer eller förpliktelser, för landets hela ekonomiska och
monetära omstöpning, och först när på grund härav Blum ansåg
sig nödsakad att inlämna regeringens avskedsansökan, uppstod en
klar brytning mellan honom och senaten. Men även då aktade han
sig för att upptaga någon strid efter linjen senatens avskaffande
och han har icke återupptagit denna punkt på sitt gamla reformprogram förrän på den socialistiska partikongressen den 14
juli i år.
Den väsentliga punkten i sitt reformprogram – regeringsmaktens stärkande – har Leon Blum däremot fullt genomfört, icke
för a1l framtid men väl under sin egen regerings tid. Det anmärkningsvärda är nämligen, att denne demokratiske parlamentariker
såsom regeringschef har satt deputeradekammaren så gott som ur
spelet. Han har gjort det genom den omläggning i arbetssättet,
varom ovan talats; men i än högre grad genom ett tillvägagångssätt, som är hans egen uppfinning. I en följd av de allra viktigaste
frågor — tullar och kontingentering, 40 timmars arbetsvecka,
skiljedomsförfarande, överenskommelse med Banque de France -,
frågor av den natur, som tidigare deputeradekammarens utskott
in i detalj kalfatrade, har Blums regering, under hänvisning till
ärendenas brådskande art, ingått till parlamentet enbart med
några allmänna principlinjer och förbehållit sig att själv få på
förordningens väg utarbeta de närmre föreskrifterna. Och under
ett års tid har parlamentet – vilket är något enastående i Tredje
republikens historia- fallit undan för dessa regeringens krav och
utställt till den fullmakter så att säga in blanco.- Regeringen har
ständigt kunnat åberopa att skyndsamhet vore av nöden för att
undgå en katastrof.- Det är denna omständighet som jämte Blums
487
Gunnar Löwegren
personliga popularitet förskaffat regeringen en nästan diktatorial
ställning.
Medveten härom har den även i andra stycken tillåtit sig självrådighet. Det finnes icke så få fall, där den med påtaglig partiskhet företagit omändringar på höga poster inom administrationen
gentemot män, som vågat ha en annan politisk åsikt. Den har
starkt inkräktat på mötesfriheten. I forna tider skulle dylika åtgöranden omedelbart föranlett interpellationer i kammaren. Blums
regering har som sagt gått fri från dylikt besvär. Den har till
slut vågat sig ända därhän, att den som följd av presspropagandan, vilken föranledde inrikesministern Salengro att beröva sig
livet, framlagt ett förslag till omändring av pressfriheten, åsyftande att överflytta vissa pressmåls avgörande från jury till brottmålsdomstoL Allt sedan restaurationen och Napoleon III:s dagar
har det republikanska Frankrike ansett pressmålens hänskjutande
till jury som ett av de principiella republikanska kraven, en den
säkraste mätare på om man levat i frihet eller under diktatorialt
styre. Blums styrka liksom hans avsikter kunna icke bättre avläsas än genom denna hans attack på pressfriheten. Deputeradekammaren antog lagförslaget. Senaten förkastade det, men först
så sent som uti maj 1937, då folkopinionen redan svängt och oppositionen mot Blum börjat taga fasta former.
Samtidigt som Blum på detta sätt vetat att bemästra parlamentet, har han gentemot valmän och parti ständigt betygat sitt demokratiska beroende av dem. Inför sitt parti har han framträtt
som dess förtroendeman, vilken i allt var bunden av dess vilja.
Visserligen har han varit böjd att även från dess sida anhålla
om fullmakter in blanco, men i regel har han hållit sig i nära kontakt med den socialistiska partistyrelsen och han har utvidgat
detta samarbete till att även omfatta landsorganisationen. I
många stycken har han fått dessa instanser att vid meningsskiljaktighet övergå till hans egen åsikt, men i andra fall och däribland
så viktiga som tillämpandet av 40-timmarsveckan har han ansett
sig nödsakad att frångå sin ställning och följa deras anvisningar,
detta även då han varit övertygad om att nyttan av ett reformförslag omintetgjordes genom den på så sätt omlagda linjen. Han
var av övertygelse motståndare till att genomföra 40 timmars arbetsvecka efter formeln 5 X 8. Han visste, som tidigare framhållits, att en minskning i arbetstiden måste förenas med en industriens rationalisering, som möjliggjorde att arbetsresultatet per
488
Leon Blum – politikern
man icke sjönk. Han hade klart för sig vilken fara som hotade
Frankrike, om formeln 5 X 8 skulle, som nu faktiskt blivit
fallet, leda till att den nödvändiga personalen inom varje företag ökades i så hög grad att t. ex. järnvägarna för sin del
måste intaga 75,000 man ny personal, men samtidigt avkastningen per man genomgående minskades. I Tyskland har produktionen vid kolgruvorna uti maj 1937 varit 14,::; % högre än i
maj 1936. Som följd av det sätt varpå 40-timmars arbetsveckan
tillämpats i Frankrike, har för samma tidsperioder produktionen i
dess kolgruvor sänkts med 11 %, -vilket för övrigt tvingat Frankrike att för samma månader höja sin import av kol från 167 miljoner francs till 358. Genom formeln 5 X 8 kunde man visserligen
tillfälligt minska den i förhållande till andra länder aldrig så
värst betydande arbetslösheten i Frankrike. Men man utsatte sig
för faran att genom denna åtgärd framtvinga sysslolöshet för all
maskinkraft under två dygn utav veckans sju. På grund därav
var Blum en motståndare mot denna formel. Men han föll undan.
Parlamentet vågade han trotsa, arbetaropinionen erkände han
vara sin överman. Han toppred parlamentet, men arbetaropinionen toppred honom. Tidigare hade deputeraden ansett sig ha genom sin valkrets fått bemyndigande att i sin person representera
folket i dess helhet och jämte övriga deputerade vara det enda och
högsta uttrycket för den folksuveräna viljan. Blum däremot har
uppträtt som de socialistiska väljarnas representant, vilken det
inom parlamentet och såsom regeringschef tillkom att först av allt
bevaka deras önskemål, vara ett verktyg för det socialistiska partiets kongressvilja. Av nödvändighet har han dessutom fått rätta
sig efter landsorganisationen och oorganiserade arbetareopinioner,
som bildat sig vid varje strejktillfälle. Han har sålunda visserligen befriat den utövande regeringsmakten från ett olidligt parlamentariskt tvång. Men det ligger fog för det uttryck, som fällts,
att han samtidigt i viss mån överflyttat regeringens beroende från
det genom allmänna val utsedda parlamentet till partikongresser
och till den spontana företeelse, som ganska träffande döpts till
gatans parlament.
* ’~
*
Det kan här icke vara tal om att lämna en kronologisk redogörelse för Blums olika regeringshandlingar, av vilka de viktigaste
likväl redan omnämnts. Det är ej heller av behovet påkallat, ty
489
35- 37510. Svensk TidskTift 1937.
Gunnar Löwegren
dc avgörande händelserna ha inträffat under tvenne begränsade
tidsperioder: de första veckorna efter regeringstillträdet i juni 1936
samt de sista veckorna av ministärens tillvaro i juni 1937. Vad
den förra perioden beträffar bör den egentligen utsträckas till att
omfatta även de senaste veckorna i maj, ty det var under dem som
de händelser inträffade, vilka kommo att bliva avgörande och giva
Blums politik en delvis annan inriktning än vad han ursprungligen avsett.
Med naiv optimism såg Blum efter valen i maj 1936 framtiden
i rosenrött. Han klädde sin förhoppning i följande ord: »Frankrike går i spänd väntan, men som en ung brud.»
Han glömde i den stunden de verkningar en politisk hetskampanj nödvändigt utlöser hos folkmassor, som blint trott på överdrifter och löften. Arbetarna gingo visserligen i spänd väntan,
men för att själva kunna övertaga ledningen av fabriker såväl
som politiken, att om så med våld dekretera löner och arbetstid. När
av konstitutionella hänsyn, som de icke kände till eller fäste avseende vid, Blum icke omedelbart efter valen bildade regering,
blev väntan dem för lång och i slutet av maj togo de saken i egen
hand, nedlade arbetet och besatte fabrikerna. Bruden gick icke
längre i spänd väntan: hon började slåss och om natten lade hon
sig att sova i fabrikslokalerna. På kvällen samma dag Blum bildat regering riktade han per radio en vädjan till arbetarna att·
utrymma fabrikerna. Hans ord vunno icke gehör. strejkerna fortsatte, besättandet av arbetsplatserna med dem.
Det är en fråga för framtida historieskrivning att – så långt
eller rättare sagt kort som det kommer att stå i dess förmåga –
utröna vad som försiggick under de kommande dagarna. För oss
ligger det höljt i dunkel och allehanda rykten löpa. År där någon
av de medagerande som fullt kan överblicka händelseförloppet och
de olika skäl, som bidrogo till att Blum den 12 juni lyckades förmå
arbetsgivarna att ingå den s. k. Matignon-överenskommelsen~ Ån
mindre kan man göra annat än förmodanden om de planer efter
olika tankebanor, som under de dagarna sannolikt korsade Leon
Blums hjärna. Men det är icke uteslutet, att bland dessa planer
även ingick den, huruvida icke tidpunkten för en social revolution
ändå vore kommen. Valen hade visat en marsch åt vänster
som aldrig tidigare och de franska arbetarna stodo tydligen färdiga. Ett ord från honom och kolonnerna skulle sätta sig i marsch.
Eller skulle han hålla sig i reserv och låta kommunisterna ta an- 490
Leon Blum – politikern
svareU :FJn episod pekar åt den senare lösningen. Den 9 juni förklarade Thorez på ett jättemöte, att kommunisterna voro färdiga
att omedelbart övertaga regeringsansvaret, och Blum, som övervar
mötet, lär demonstrativt ha gått fram och skakat hans hand. Det
säges att i sista stund Moskva gav kontraorder i fruktan för tysk
aktion i fall av fransk revolution. Det säges att upplysningar från
krigsdepartementet om tysk koncentration utmed franska östgränsen inverkat på Blums slutliga hållning och att han senare under
hela Spanienkonflikten tagit lärdom härav. Det säges också, att
arbetsgivarna gåvo vika först sedan utrikespolitiska skäl framförts. Men .dYlikt är rykten och jag vågar ej fästa tilltro till dem,
även om jag i detta sammanhang anför dem som plausibla och av
den art att de böra uti i en karakteristik av Leon Blum övertänkas
som möjligheter och då som mycket betydelsefulla sådana för ett
helhetsomdöme om Blums person och politik. ~I varje fall är det
en medlem av Franska institutet, vilken i en så ansedd tidskrift
som Revue des Deux Mondes vitsordat deras sanningsenlighet.
Blums handlingsfrihet beskars dels av arbetarnas från strejkrörelsen i maj 1936 inlärda vana att icke respektera laga ordning,
men väl tro på att kunna genomdriva måttlösa fordringar, dels av
nödvändigheten av att ständigt taga hänsyn till en möjlig militär
konflikt.
Genom arbetarrias nedbrytande av respekten för laga ordning
uppstod ett osäkerhetsmoment på den franska arbetsmarknaden
och en indisciplin i arbetet, som minskat avkastningen, varit hindersam för produktionsledningen vid uppgörande av kalkyler och
kontrakt samt indirekt påskyndat kapitalflykten.
Faran för en krigisk konflikt har dessutom tvungit Blum till
sådana eftergifter mot kapitalet, som han under andra förhållanden sannolikt icke skulle varit benägen för. Han har ständigt
måst räkna med att i krig måste man ha tillgång på kapital och
regeringen möjlighet att på lånemarknaden uppdriva dylikt.
stora kretsar utav hans egna partivänner ha liksom kommunisterna haft svårt att godkänna dylika hänsyn. De finnas som nu
vilja stämpla honom som partiförrädare. Uppgörelsen mellan
dessa åsiktsbrytningar inom Blums egna skaror har ägt rum först
för några veckor sedan på en partikongress i Marseille. Men på
grund av de händelser, som då redan inträffat och som förskjutit
hela läget, fördes attackerna mot honom där väsentligen efter en
491
Gunnar Löwegren
annan linje: man anklagade honom för att ha böjt sig för senaten,
för att ha inlämnat regeringens avskedsansökan och ingått uti
Chautemps’ radikala ministär. Oppositionen inom partiet hade
önskat, att Blum förverkligat vad han förr i världen talat om,
nämligen att mot parlamentets önskan bibehålla styret och om så
hade visat sig erforderligt giva signal till en social revolution.
Punkt för punkt bemötte Blum anmärkningarna och genom hela
hans anförande gick som en röd tråd strävan att få arbetarna att
begripa, att ett franskt inbördeskrig vore detsamma som en direkt
invit till landets fiender att företaga ett överfall.
Det var emellertid först långt in på 1937 som den borgerliga och
socialistiska oppositionen mot Blum började att taga fastare former. Under hela 1936 bars Blum uppe av en stark folkopinion.
Ett första tvivel på hans förmåga och framgång hade likväl
börjat insmyga sig i folkmedvetandet redan under de sista dagarna
av september 1936, då regeringen framlade förslag om devalvering.
Uti början av juli 1936 hade finansministern Vincent Auriol börjat tillämpa den under så stora löften bebådade reflationspolitiken.
Till äventyrs hade den vid en tidigare tidpunkt kunnat giva en
viss ekonomisk impuls till ökad företagsamhet. Efter strejkerna
och det nya indisciplinära läget på arbetsmarknaden uteblev denna.
Auriols finanspolitik slog från början ohjälpligen slint: produktionen sjönk hastigt, utrikeshandeln desslikes, kapitalet sökte sig
förvärvskällor i andra, socialt mer trygga länder, guldet började
strömma ut ur Banque de Frances källarvalv. Löneförhöjningarna hade väsentligt ökat produktionskostnaderna, statens utgifter stigit utån att motsvarande ökade skattebelopp influtit, priserna gått kontinuerligt i höjden. Köpkraften hade visserligen
omflyttats mellan olika samhällslager, men därigenom hade ingalunda dess summa ökats; den minskade företagarvinsten förhindrade ny kapitalbildning, en sådan som var erforderlig för en rationaliserings genomförande. Samtidigt blev företagens låga vinstmöjligheter en anledning till att det tesauriserade kapitalet kvarblev i sina gömställen. Man talade allmänt om, att francen var
övervärderad och att regeringen, hur mycket den än protesterade
däremot, endera dagen skulle se sig nödsakad att företaga en
devalvering. Som följd härav aktade industrimännen sig nogsamt
för att från utlandet taga in de tillgodohavanden, som de möjligen
där ägde, bemödande sig om att på så sätt undvika stora förluster
492
Leon Blum – politikern
vid en devalvering och bibehålla vid orubbad köpstyrka en för inköp av råvaror i utlandet erforderlig rörelsefond.
Affärsmännens förmodan att en devalvering skulle bli nödvändig visade sig riktig. De sista dagarna i september 1936 ansåg sig
regeringen tvungen att till parlamentet ingå med förslag därom.
Den 2 oktober devalverades francen till ungefär 2 /a av sitt dåvarande värde. Den devalvering Auriol företog motsvarade emellertid tekniskt icke de devalveringar man företagit i andra länder.
Det var en sådan, omformad efter hans program för ökad köpkraft
och som följd därav förbunden med rätt för regeringen att ytterligare höja arbetarnas löner. Den kom därför endast att medföra
en snabbt övergående och begränsad lättnad. Exporten ökades ej,
men priserna stego i ökat tempo. Inom kort gjorde sig dyrtiden
även för arbetarna mer kännbar än någonsin.
Sedan dess ha Blum och Auriol vid upprepade tillfällen ånyo
korrigerat vissa detaljer i sin reflationspolitik: bortlagt varje hot
om repressalier mot de kapital, som icke frivilligt ville återvända
till Frankrike, utlovat en social paus. Men i stort sett ha de halsstarrigt bibehållit sitt reflationsprogram och ännu så sent som den
11 och 12 juli 1937 ha de på partikongressen i Marseille hävdat dess
förträfflighet.
Genom en dyrköpt erfarenhet hade emellertid det franska folkets vida övervägande majoritet så småningom kommit till en helt
annan uppfattning. Det hade lärt sig inse, att Blum-Auriols
finansiella politik ruinerat folkets samtliga klasser, i främsta
rummet medelklassen och småfolket. De enda som förtjänat
på det och inhåvat stora vinster var det spekulativa storkapital, som opererar på utländska börser. Trots de stora och
upprepade lån regeringen upptagit såväl inom som utom landet
närmade sig statskassan ett stadium, där den skulle sakna tillgångar för var månads löpande utgifter. Regeringen hade redan
fått tillgripa inflation. Handelsbalansen uppvisade ett för var ny
månad ökat deficit. År 1934 hade i Banque de France varit depo- . nerade 5,059 ton guld. I juni 1937 återstod därav endast 2,698.
Guldkassan tålde icke någon ytterligare åderlåtning, om laga bestämmelser för sedeltäckning skulle upprätthållas och landet i fall
av krig icke sakna tillgång till en monetär stridsfond. Till och
med Blums närmaste man i regeringen, radikalen Daladier, ansåg
493
Gunnar Löwegren
sig i juni 1937 föranledd att totalt utdöma Auriols ekonomiska
politik.
Under de sista dagarna i maj och de första veckorna i juni utvecklade sig situationen med svindlande snabbhet och inom kort
hade man kommit därhän, att man endast hade att välja mellan
tvenne möjligheter: en regering Blum, ledande hän mot ekonomisk
katastrof och alla en dyliks följder av sociala oroligheter och möjlighet till utländskt överfall, eller ett samförstånd mellan folkfrontens alla partier, med Blum som gisslan uti en radikal ministär,
för omläggning av hela den av Blum-Aur:iol förda ekonomiska
politiken.
Blum själv insåg situationens allvar och visste att handla därefter. Han inlade regeringens avskedsansökan; manade arbetarna
till lugn; ingick som vice konseljpresident i Chautemps’ ministär.
Veckorna därefter fick han på kongressen i Marseille sitt parti att
med 3,480 röster mot 1,866 godkänna detta handlingssätt. Därmed
har han, om ock övergående, gjort sitt bidrag till att rädda den
ekonomiska situationen.
På kongressen i Marseille meddelade han, att om händelsevis
presidenten skulle åt honom ha lämnat uppdraget att bilda en ny
ministär, han icke hade åtagit sig detta, ty ett sådant åtagande
hade av händelseförloppets egen kraft måst leda honom till handlingar utanför lagens gränser och läget var sådant, att det icke
tillät dylika äventyr. Den sociala utvecklingen borde visserligen
ostörd få fortskrida, men inom lagens råmärken. Ett inbördes krig
var det varje partis skyldighet att undvika.
Givetvis hade under ansvarets tryck Blum vuxit, hans förståelse
vidgats, hans socialistiska dogmatism avtrubbats!
Han mötte på kongressen ett svårt motstånd, men hans majoritet
uppgick till bortåt två tredjedelar. Det är en händelse, vars betydelse icke får underskattas. Möjligen kan den tagas som ett
tecken på att Leon Blum och hans parti är på väg hän mot en
praktisk socialpolitik, sådan som redan tidigare tillämpats utav
de engelska och svenska socialdemokratiska partierna. Det vore
av ovärderlig vinst för framtiden om så skedde – sen må den
kritiske med nog så stort berättigande inskjuta: men det har varit
Frankrike en väl dyr uppfostran, en sådan, som nu senast kostat
det icke mindre än tio miljarder i nya årliga statsskatter.
494
POLITIKERN
Av socialrådet GUNNAR LÖWEGREN, Paris
LEON BLUMS styrka som politiker är att han rättframt och
utan förbehåll framlägger sin åsikt och för eventuellt samarbete
med andra partier på förhand angiver de villkor, som han för sin
del anser oavprutliga.
På samma sätt har han klart och konsekvent framställt sin socialistiska idepolitik Detta har han framför allt gjort uti det
stora programtal, som han 1920 höll på den socialistiska kongressen i Tours och senare utgivit under titeln »Pour la vieille maison»,
dessutom i ett flertal broschyrer, bland dem »Socialisme et bolchevisme» och »Pour etre socialiste».
Den franska radikalismen och den franska socialismen äro enligt honom principiellt olikartade. Radikalismen är en borgerlig
rörelse, som försvarar privat äganderätt och enligt laga former
vill utföra sitt reformarbete. Socialismen däremot är revolutionär,
åsyftande en total omläggning av det ekonomiska samhället. »Reformismen existerar ej. Partiets doktrin är revolutionär.» – »Det
finns icke en enda socialist som medgiver att låta sig instängas
inom laglighetens gränser.» Socialismens mål är att »med vilka
medel som helst, vare sig lagliga eller olagliga, på förhand uteslutna, övertaga högsta makten». Vilja kapitalisterna och de borgerliga politikerna frivilligt och etappvis överlämna ledningen åt
socialisterna, ligger vägen öppen för en fredlig omdaning av samhället. Därest ej, se socialisterna sig nödsakade att tillgripa hårdare metoder. Målet som måste förverkligas är samhällets övertagande av alla produktionsmedel: jord, fyndigheter under jorden,
maskiner och verktyg, byggnader, ädla metaller, mynt, värdepapper. Utan att i alla stycken vara rättrogen marxist, har Blum ännu
så sent som på 1930-talet hävdat det marxska socialiseringskravet
i hela dess ursprungliga omfattning samt förklarat, att angående
slutmålet ingen skiljaktlighet finnes mellan den franska socialismen och Lenins kommunism.
475
Gunnar Löwegren
Han har likväl icke velat vara med om en anslutning till den
III. Internationalen. Skälen härför har han utförligt angivit.
Lenins diktatur bjuder honom emot. Han är demokrat och i det
stycket Jaures’ lärjunge. Han förnekar icke, att det för en kortare
period kan visa sig erforderligt med en diktatur. Men denna skall
vila på ett proletariatets bemyndigande, icke som i Ryssland vara
en självtagen maktposition. Dessutom anser han, att den av Lenin
inslagna vägen är olämplig ur taktisk synpunkt. Lenin grundade
först sin diktatur och räknade i andra hand med en skolning av
proletärmassornas förmåga att omhänderhava samhällets angelägenheter. Blum anser, att man bör följa ett rent motsatt tillvägagångssätt: först fostra massorna till ekonomisk insikt och
uppöva dem uti skötseln av allmänna värv, därefter igångsätta
revolutionen, må vara då för en kortare tid under diktatorialledning. Denna uppfostringsperiod måste givetvis förläggas inom det
borgerligt-kapitalistiska samhällets ram och laga former samt
realiseras genom ett etappvis fortskridande reformarbete.
»Socialismen är internationell i den mening, att dess förverkligande inom en enda isolerad nationell kader är en omöjlighet.»
På grund härav är Blum motståndare till det ekonomiska och
statliga livets uppdelande efter nationella gränser. Han är icke
antinationell, han erkänner nationens betydelse för kulturarbetet, men han utdömer de nationella statsbildningarna, de nationella maktfordringarna samt deras följdföreteelse, det nationella
försvaret. Om socialismen kan förverkligas endast på internationell väg, följer härav nödvändigheten av att snarast avskaffa det
nationella försvaret. Enligt honom ligger det redan i ett försvars
förefintlighet en lockelse till krig och äro krigsindustriernas målsmän cyniska propagatörer för krigiska förvecklingar. »Det är
icke fara för krig som verkar bestämmande på och berättigar rustningarna, det är rustningarna som i och för sig utgöra ett krigshot.» På ett möte 1932 drev han, sin vana trogen, denna åsikt upp
till följande klimax: »Plus il y a de danger dans le monde, plus
il faut desarmer.» Blum har yrkat på att efter världskriget Frankrike skulle giva exemplet på att avrusta och detta även i det fall
att andra länder icke omedelbart efterföljde det. Ingen skulle
våga angripa det, det skulle bliva osårbart genom den nimbus av
kulturellt hjältemod, varmed det i världsopinionens ögon skulle
omgivas.
Denna försvarsfientlighet begränsar Blum emellertid till natio- 476
Leon Blum – politikern
nella konflikter mellan kapitalistiska stater. Men om det gäller
krig mellan tvenne stater, den ena demokratisk och som sådan
stående ett trappsteg närmare möjligheten att förverkliga socialismen, den andra antidemokratisk och tvättäkta kapitalistisk, då
anser han den senares förefintlighet vara för den förra ett så
uppenbart krigshot, att det är nödvändigt att noga tillse, att den
militära och ekonomiska försvarsberedskapen är tillfredsställande.
Det är i överensstämmelse med denna åsikt som tillkomsten av
Hitlers Tyskland och dess rustningar föranlett Blum till att helt
ändra sin inställning till Frankrikes försvar. Som regeringschef
har han väl sörjt för den militära krigsberedskapen, genomdrivit
50 % höjning i de ordinarie anslagen till försvaret och försett armen och flyget med modern teknisk utrustning.
Den principiella olikhet, som enligt Blum finnes mellan radikalism
och socialism, ansåg han likväl icke böra förhindra varje samarbete
med radikalerna. Redan under valrörelsen 1924 träffades överenskommelse om gemensamt uppträdande mot det nationella blockets
kandidater och samma har varit fallet under senare valrörelser.
Men Blum har alltid på förhand klart angivit, hur långt en samverkan borde sträcka sig och var den gräns går, som de bägge
partierna inte kunde överskrida utan att åtskiljas. Efter
vänsterns valsegrar 1924 och 1932 erbjöd Herriot Blum och hans
partivänner att ingå i en radikal ministär. Vid bägge tillfällena
vägrade Blum att sända en sådan »gisslan», eftersom Herriot icke
på förhand ville godtaga den långa räcka av ganska starkt socialistiskt betonade reformer, som Blum uppställde som villkor
för ett samarbete. Under hela 1920-talet stod dessutom Herriots
och Blums olika inställning till försvaret såsom ett hinder för
samarbete.
Under 1930-talet har en allmän förskjutning ägt rum av den
franska politikens arbetsuppgifter samt de olika partiernas inriktning till dessa.
Världskrisen kom senare till Frankrike än till flertalet övriga
länder. Den uppenbarade sig där först ett stycke in på 1931 och
gjorde sig ej fullt kännbar förrän så sent som 1933. Den har sedermera icke velat släppa sitt grepp och än i denna stund kan man
näppeligen förmärka en verklig konjunktursvängning. Orsaken
härtill är att den träffade ett land, vars ekonomi redan tidigare var
undergrävd av den oerhörda statsskuld, det fått påtaga sig under
477
Gunnar Löwegren
kriget och därefter för återuppbyggande av de förstörda provinserna. statsskulden kräver i ränta och amortering ungefär hälften
av den ordinarie statsbudgeten. skattetrycket är nedbrytande.
Under världskrisens värsta hemsökelseår beräknar man, att utgifterna till stat, kommun och andra offentliga inrättningar krävde
ungefär hälften av den årliga nationalinkomsten. Dessa höga
skatter drevo alla varupris i höjden och uppgingo till ett onaturligt högt belopp uti produktionsomkostnaderna. På grund härav
har den franska utrikeshandeln haft svårt att kunna hävda sin
ställning uti den internationella konkurrensen.
Vid samma tidpunkt 1933 som världskrisen började göra sig
verkligt kännbar i Frankrike inträffade den andra av de händelser, som kom att förskjuta aktualitetsordningen mellan de
politiska frågorna, nämligen Hitlers övertagande av makten i
Tyskland. För mången fransman kom detta som en överraskning.
Särskilt var så förhållandet för de socialistiska valmassorna och
Le Populaires läsare, ty Blum hade alltid i sin tidning gycklat
med Hitler och ännu så sent som 1932 där skrivit, att Hitler hade
mindre utsikter att erövra makten »än general Bonlanger den 27
januari 89 och Paul Deroulede på Felix Faures begravningsdag».
Blum drog snabbt konsekvensen ur det förändrade läget. Han
insåg klart faran för Frankrike och att denna ytterligare skulle
ökas, om ett samarbete, som man hade skäl att vänta, komme att
inledas mellan de tvenne diktaturstaterna, Hitlers Tyskland och
Mussolinis Italien. Han ansåg i högre grad än tidigare nödvändigt att de stora demokratierna, Förenta Staterna, England, Frankrike, utrikespolitiskt nära samarbetade. Inrikespolitiskt växte helt
plötsligt hans intresse för samförstånd med radikalerna och övriga
vänsterpartier. Utan en nära samverkan dem emellan kunde man
befara, att fascismen och nazismen finge efterföljare inom Frankrike och där skulle lyckas fånga in det myckna missnöje med
parlamentarismens urartning och politikernas olater, som jäste
sedan länge inom olika kretsar av folket. Blum greps av allvarlig
oro för den franska demokratiens framtid och ansåg landets ekonomiska tillfrisknande vara ett första villkor och en oundgänglig
nödvändighet för att landet skulle äga icke blott en militär utan
även ekonomisk krigsberedskap.
Han fick inom kort rätt uti sin förmodan, att fascism och nazism
skulle få franska avläggare. En ny Boulanger-typ, överstelöjtnanten markis de La Rocque, började en nationell rörelse av
478
Leon Blum – politikern
antiparlamentarisk natur och hans parti, Croix de Feu, samlade
snabbt hundratusentals anhängare. De La Rocque har aldrig så
noga vetat vad han vill och hans anhängare ha tillhört de mest
skilda politiska läger. Den enda verkliga föreningspunkten dem
emellan har varit ett moraliskt patos, en vilja att stävja parlamentarikernas självsvåld och den lagstiftande maktens intrång på
den dömande maktens befogenheter. Men bland hans olikartade
partigängare räknades säkerligen icke så få, vilka om icke offentligt på mötena så man och man emellan talade om a tt tåga till
Palais Bourbon och hastigt och lustigt köra bort deputeradena.
Så inträffade kort därefter den olyckliga 6 februari 1934, vilken
från en fredlig demonstration urartade till ett upplopp, i vilket
säkerligen även enstaka skaror av Croix de Feu hade sin andel.
Det sopade visserligen icke bort deputeradena, men väl den radikala ministären Daladier, tidigare impopulär genom sin hållning
under Stavisky-skandalen, efter den 6 februari allmänt avskydd
efter den blodsutgjutelse, som ordningsmaktens företrädare genom
sin hållning givit anledning till.
Under en kort tid såg det ut som om denna ovilja skulle växa ut
till en allmän folkopinion och möjligen föranleda en politisk
strömkantring. Anmälningarna till de La Rocques föreningar
strömmade in i ökat antal. Högerpressen började tala om att
vänstermajoriteten i kammaren icke längre hade den moraliska
prestige, som fordras för regeringsansvarets innehav. Denna oppositionsstorm var likväl av övergående art, vänsterns ställning
i verkligheten aldrig allvarligt hotad. Men stormen hade varit
tillräcklig för att ena alla vänstermän till ett förbittrat motanfall.
Radikalerna kände sig sårade uti Daladiers och Chautemps’ personer, socialisterna med Blum i spetsen mötte upp vid deras sida.
Ansvaret för det hela övervältrades på de La Rocque och vänsterpressen, och alla vänsterns politiska talare tjänade som den
megafon, genom vilken för allt folket utropades det i och för sig
alldeles falska påståendet, att de La Rocque var en fascist och som
sådan en fara för demokratien. Med alla till buds stående tricks
blåstes till försvar för den demokratiska republiken. stämningen
blev överhetsad och man utnyttjade den till att utarbeta ett för
alla vänsterpartier gemensamt aktionsprogram för en s. k. folkfront, sträckande sig från kommunisterna över socialisterna till
radikalerna. Det var denna folkfront, som vid valrörelsen 1936 gick
fram med gemensamma vallistor och vann en lysande valseger.
479
Gunnar Löwegren
Att det senare blev fallet berodde emellertid mindre på skrämselpropagandan mot fascismen än på en omständighet av helt
annan art. Under valrörelsen våren 1936 hade nämligen valmännen redan så länge hört talas om det inhemska fascisthotet, att
de mer av vana än av stundens behov instämde uti anatemat däremot. De hade fått helt andra saker att tänka på. Krisåren hade
övergått uti en fruktansvärd dyrtid, lönernavoro otillräckliga och
statsbudgeten hade man ännu icke lyckats att fullt balansera. Men
vad man mest utav allt vredgades över var den deflationspolitik
med nedskärning av statstjänarnas förmåner och försök att nedskriva statsutgifterna, vilken allt sedan valen 1932 hade för krisens övervinnande tillämpats av de olika radikala finansministrar,
Germain Martin och Regnier, vilka under denna tid omhänderhaft
finanspolitiken.
Vid upprepade tidigare tillfällen hade radikala regeringar
ådagalagt en sorglös likgiltighet för statsfinanserna. När Herriot
1932 övertog regeringsansvaret, föresatte han sig därför att icke
denna gång samma försumlighet mot budgetens balansering finge
äga rum, som inträffat under hans tidigare regeringstid 1924-25.
Därför satte han en så skicklig finanstekniker som Germain Martin till finansminister. Denne hade klart för sig, vilka svårigheter
som skulle upptorna sig mot hans försök att under en kris- och
dyrtid göra beskärningar i statsutgifterna, ej minst i dess lönekonton. Men han ansåg det vara en oundviklig nödvändighet för
valutans bestånd och krisens hävande att folket gick igenom den
hårda eklut, varom den gamle finansexperten Caillaux så många
gånger talat. Han och hans efterträdare som finansminister lyckades göra avsevärda beskärningar i olika utgiftskonton samt nå ett
gott stycke hän mot budgetens verkliga balansering. Men alla de
hundratusen, som fingo vidkännas dessa beskärningar, ville icke
förstå, hur krisens allvar gjorde dylika offer oundvikliga, och att
en sanering av landets finanser icke kunde uppnås annorlunda än
genom en övergående nedpressning uti samtligas levnadsstandard.
Häftigast var missnöjet bland statstjänarna, som bekant en av
de största kårerna bland valmännen.
Deras missnöje växte till en allmän storm. Rätteligen skulle
den ha träffat det radikala partiet, enär det var dess män som
suttit som finansministrar. Under dessa folkfrontens klang- och
jubeldagar förefanns likväl ingen benägenhet att göra något som
helst angrepp mot en radikal. Man överflyttade i stället, och detta
480
Leon Blum – politikern
orättvist, ansvaret på den tidigare regeringschefen Laval, vilken
icke tillhörde folkfronten och redan tidigare åsamkat sig dennas
förbittrade angrepp på grund utav den försonliga hållning, han
under den abessinska konflikten intagit gentemot Italien. Laval
liksom de La Rocque utmålades som fascist, och ansvaret för deflationspolitiken blev på så sätt i sista hand även det överflyttat på
de franska fascisterna.
Som främste ledare för folkfronten framträdde under valrörelsen Leon Blum. Med osviklig konst ledde han propagandan mot
nazism, fascism och deflation och lyckades frampressa en verklig
hetsstämning bland sina anhängareskaror. Mest inriktade han sin
kritik mot deflationen och detta utan att ta hänsyn till att, som
han väl visste, det var hans nära folkfrontsvänner radikalerna,
som åstadkommit den.
Radikalerna hade utav naturliga anledningar mindre lätt att
följa med i takten. De voro ju delvis själva angripen part, men de
låtsade sig icke veta om det. De följde snällt i Blums kölfåra.
Leon Blum var icke blott häftig i kritiken, han var även frikostig i löften. Ett citat ur ett av hans tal är som en sammanfattning av det tema han varierade:
»Ni lida. Kapitalismen bär skulden därför. Det finns ingen kris
av överproduktion. Krisen är en sådan av underkonsumtion. När
ni, när vi fått herraväldet, då skall det bliva slut på edra umbä-
randen.»
* **
Vid valen i maj 1936 segrade tack vare de gemensamma listorna
folkfronten över hela linjen, men socialisterna och kommunisterna
togo in huvudparten av vinsterna. För första gången hade det
gamla radikala partiet, republikanernas starka slagfront alltsedan
1880-talet, sjunkit ned till andra planet. Från den lilla, i olika
grupper splittrade skara 1890-talets socialister utgjort, hade de
vuxit ut till vänsterns och deputeradekammarens talrikast företrädda parti. Denna frammarsch var till stor del Leon Blums
verk. Han var partiets chef och skicklige taktiske ledare. Han
var även folkfrontens självskrivne kandidat till konseljpresident. Sedan Herriot utav sjukdom tvingats att draga sig tillbaka
från aktivt ingripande i de dagspolitiska debatterna, fanns inom
vänstern ingen som kunde göra Blum rangen stridig. Han var
dess främste kulturfigur liksom dess skickligaste politiker och
481
Ounnar Löwegren
»debater». I början av juni 1936 hade han sin ministär färdig.
Blum hade framgått med klokhet och måtta, visat sig mån om att
upprätthålla folkfrontens sammanhållning. Allt från början förklarade han att det icke var hans avsikt att förverkliga rent socialistiska mål. Visserligen ansåg han övertagandet av regeringsmakten vara en första etapp hän emot vad senare komma skulle,
men för tillfället gällde det att realisera folkfrontens program.
Hade Blum 1925 händelsevis varit i stånd att bilda en ministär,
skulle han sannolikt omedelbart gått i författning om att förbereda Frankrikes avrustning och att införa en engångskapitalskatt. År 1936 lade han sitt handlingsprogram efter helt andra
linjer. Den ekonomiska krisen var frågan för dagen, vars lösning
fick gå före allt annat, och denna gång avförde Blum och hans
finansminister Vincent Auriol det gamla agitationsnumret om engångskapitalskatt från dagordningen. När uti september månad
kommunisterna ånyo grävde fram det, lämnade Auriol dem det
franka svaret, att en dylik brandskattning av kapitalet icke på
långa vägar kunde inbringa de belopp, som numera voro erforderliga. Man finge handla efter en annan formel än »att kapitalet
kan allting betala». Det var nödvändigt att tillgripa en praktisk
lösning och Blum och Auriol, bägge trogna läsare utav moderna
nationalekonomiska teorier, trodde sig sitta inne med hemligheten
för en dylik: den tidigare deflationen skulle man snarast söka utbyta mot en reflation; en devalvering skulle icke behöva tillgripas;
det skulle icke längre visa sig erforderligt, åtminstone icke under
återstående kristid, att se till att inkomster och utgifter i budgeten
årligen täckte varandra; i stället gällde det att giva en psykologisk
impuls åt hela affärslivet.
Enligt Blums och Auriols diagnos var Frankrikes sjukdomstillstånd beroende på underkonsumtion. Genom allmän höjning av
löner skulle man stegra köpkraften, därigenom öka konsumtionen
och ånyo sätta fart i produktionen. Visserligen fick därunder kapitalet och företagarna vidkännas väsentliga och omedelbara offer.
Men ett samarbete med dem var icke förty en nödvändig förutsättning. Blum och Auriol underskattade ingalunda kapitalets betydelse för den produktiva verksamheten. Samtidigt med löneförhöjningarnaavsågode att genomföra en rad utav sociala reformer,
däri inbegripet en minskning av arbetstiden, och de hoppades
kunna på så sätt återföra till produktionen större delen av de
arbetslösa. Men även då räknade de på hjälp av kapitalet, att
482
Leon Blum – politikern
detta skulle under en period av växande produktivitet kunna finna
de medel, som bleve erforderliga för den rationalisering av industrien, som i sin tur kunde möjliggöra, att trots minskad arbetstid
avkastningen per arbetare hölles uppe vid minst samma nivå som
tidigare. – Deras ekonomiska program var sålunda utav en helt
annan art än vad de tidigare framkommit med under 1920-talet.
Det var ett deras speciella och allt från början möttes det utav den
ekonomiska sakkunskapen och affärsvärlden i Frankrike med tvivel på huruvida det ur teknisk synpunkt motsvarade vad som erfordras för att övervinna den ekonomiska krisen. Desslikes frå-
gade man sig, om Blum och Auriollyckats finna en bestämd gräns
för de offer, de komme att fordra av kapitalet, och om denna gräns
verkligen vore så dragen, att den lämnade kapitalet den rörelsefrihet, förutan vilken dess fruktbärande roll för produktionen,
den dess produktivt sociala insats, varmed Blum och Auriol sade
sig räkna, icke kan fullgöras.
I överensstämmelse med detta ekonomiska program framlade
Blum redan uti juni månad 1936 en lång följd av sociala lagförslag. De blevo nästan utan motstånd antagna av parlamentet och
inom några veckors tid. Bland dessa lagförslag ingingo de betydelsefulla om kollektivavtal och betald semester för anställda
inom alla yrken.
Desslikes var det· i överensstämmelse med programmet, som
Blum i början av juni månad genom den s. k. Matignon-överenskommelsen lyckades avpressa arbetsgivarna väsentliga löneförhöjningar, varierande mellan 15 och 25 %, löneförhöjningar som
givetvis icke kunde undgå att omedelbart öka produktionskostnaderna. Blum och Auriol ville undvika, att exportindustrierna i proportion därtill ökade sina försäljningspriser och blevo
ytterligare handieapade av produkter från andra länder. De utlovade därför kompensationer åt vissa industrier i form av förskott från staten. Detta var ett sätt att liksom ingå allians med
kapitalet och det bidrog dessutom till att öka deficitet i statskassan samt att göra denna ytterligare avhängig av lånemarknaden.
Allt från bJ:irjan blev sålunda läget tilltrasslat och tvingade
regeringen att i fortsättningen spela på två strängar, svåra
att inbördes harmonisera: vidsträckta medgivanden åt arbetarna
och samtidigt bemödande att ingiva kapitalet det förtroende, som
kunde göra det benäget till försträckningar åt statskassan.
Vad den andra punkten från 1925 beträffar, kravet på omedelbar
483
Gunnar Löwegren
avrustning, ströks den resolut från dagsprogrammet. Hitlers
framträdande och Tysklands samt Italiens upprustning hade fört
Blum på andra tankar. Han önskade en demokratiens internationella krigsberedskap, och allt från tillträdet av sin regering fick
han en känsla av att hans land levde under ständigt hot av ett
överfall från öster, ja, att just den omständigheten att han fått
ledningen ökat denna krigsfara, eftersom man i Tyskland börjat
räkna med, att hans regeringstid skulle urarta uti ekonomisk
krasch och social revolution. I stället för att avrusta lämnade
Blum full frihet åt den försvarsivrande krigsministern Daladier
att igångsätta ett intensivt arbete för att sätta försvaret i stånd.
Blum hade på 1920-talet varit den som mer än någon annan förhindrat erforderliga anslag till försvaret. Från sin höga ståndpunkt vid världskrigets slut hade det franska försvaret sjunkit
ned till- ett efterblivet stadium. Allt saknades, framför allt modern materiel, sådan som i så riklig mån Tyskland under senare
år anskaffat. Det blev nu Blum, som satte in sin kraft på att råda
bot för vad han tidigare försyndat. Anslagen till försvaret höjdes
över hela linjen, ett rekonstruktionsarbete utfördes, Frankrike
fick ånyo en slagkraftig arme, rikt utrustad på all modern materiel, sådan som den demonstrativt förevisats för hela världen vid
trupprevyn den 14 juli 1937.- Om de borgerliga partierna under
de första åtta regeringsmånaderna knappast utsatte Blum för nå-
gQt som helst angrepp, i varje fall inte något personligt, var detta
deras sätt att frambära sitt tack till franska försvarets återupprättare.
Gentemot parlamentet fick Blum omedelbarligen en stark ställning. Redan den första förtroendeomröstningen för regeringen
gav honom 385 rösters majoritet. Denna siffra har sedermera ända
intill juni 1937 hållit sig i stort sett konstant. Blum har sålunda
kunnat stödja sig på den största majoritet, som förekommit
under Tredje republiken. Och han har vetat att utnyttja sin
ställning!
Så länge han satt i oppositionen, ansåg han alla medel tillåtna
för att förbereda en stundande social revolution. Han utnyttjade
då de olika vägar, som den franska deputeradekammarens arbetsordning i så riklig mån erbjuder, för att försinka det parlamentariska arbetet och förhindra antagandet av de borgerliga regeringarnas förslag. I tid och otid väckte han och hans partivänner
484
Leon Blum – politikern
interpellationer, ställde motförslag och drogo ut på debatterna i
det oändliga.
Redan tidigt hade Blum organiserat sin egen kammargrupp till
disciplin och 1933 genomfört en bestämmelse om att den socialistiske deputerad, som röstade emot kammargruppens majoritetsbeslut, skulle uteslutas. Som regeringschef krävde han, om ock
med mindre framgång, en likartad disciplin av regeringsblockets
samtliga partier, och han lyckades, under hänvisning till att landet ekonomiskt och utrikespolitiskt befann sig inför en katastrof,
få genomförd en sådan omläggning av kammarens arbetsformer,
att debatterna begränsades till små hastigt övergående skärmytslingar, att interpellationerna i flertalet fall blevo i frid begravda
och att rätten att i sista stund framlägga ändringsförslag i realiteten sattes ur spelet. Därigenom kom det snabbhet och ordning
uti kammarens arbete. Utan strid genomfördes fullständig omläggning av dess arbetssätt. Ett flertal av de reformer härför, som
Poincan’i alltsedan 1898 påyrkat och under en kortare tid 1926–27
fått tillfälligt tillkämpade, de reformer, som sedermera Doumergue
förgäves bemödat sig att få införda, hade alltifrån juni 1936 i ett
slag vunnit burskap.
Att så kunnat ske berodde framför allt på två omständigheter.
Blums uppstigande till makten hade runt om i Frankrike av
vida lager hälsats med en entusiasm, som närmade sig jubel. Hans
person imponerade, ej minst hans allmänt erkända intellektuella
överlägsenhet och hans bestämda sätt att utan prutmån ställa sina
krav. Hela folket var stolt över Blum som kulturperson och ej
minst det intellektuella Frankrike fylkade sig förtroendefullt
kring denne musernas älskling, fru Musicas trogne tillbedjare.
Bönderna hade tilltalats av hans tidigare fredspropaganda, fosterlandsvännerna inom alla partier utav hans nu påkomna försvarsvilja, statstjänarna och andra lönetagare hade korat honom som
sin banerförare, alltsedan han framträtt som främste motståndare
mot den föregående deflations- och lönereduktionspolitiken. Arbetarna voro fyllda av stolthet över att det var deras partichef, som
tagit ledningen. Det var ju ändå för första gången i Frankrikes
historia som industriarbetarklassen på så sätt insattes på högsta
maktposten inom samhällslivet. Deras långa agitationsarbete hade
sålunda burit frukt, de kände det som om de själva innehade makten- och under månader skulle de handla som om de verkligen
innehade den! Kommunisterna hade, troligen på order av Moskva,
485
Gunnar Löwegren
bekymrat för den fransk-ryska alliansens fortvaro, tillsvidare
grävt ned stridsyxan. Under hela det år Blum kom att regera utförde de visserligen i det tysta ett mullvadsarbete, och inom fackföreningarna, vilka med förvånansvärd snabbhet fingo sitt medlemsantal ökat till fem miljoner, utförde de systematiskt ett värvningsarbete, som man numera kan se ha burit rika frukter. På
många håll är det kommunisterna som tagit ledningen av fackföreningsrörelsen och redan så tidigt som i maj och juni 1936 var
det deras små elitkårer, som utdelade parollen och med våld upprätthöllo disciplinen under strejkerna och fabriksbesättningarna.
Tidvis ha de, särskilt i samband med Spanien-frågan, där de, även
med risk av krig, påyrkat hjälp till de röda, fört ett häftigt
språk mot regeringen. Men i deputeradekammaren och på större
möten ha de i regel visat sig undfallande och förkunnat sin lojalitet mot folkfronten och dess chef. – De tvättäkta socialisterna
hade alltsedan kongressen i Tours 1920 övertygats om, att ingen
var så långtgående revolutionär som Leon Blum, att han i ingen
mån prutade av på sitt slutmål, att ingen heller bättre än han
visste att med taktisk fintlighet finna vägen till detta. De hade
aldrig tvivlat på honom. I deras ögon är han den omutligt rätttrogne, vilken icke väjer undan för något motstånd, fylld som
de veta honom vara av en icke obetydlig grad av fanatism
och av sin kallelse som den franska socialismens store
profet.
Det var denna starka folkpopularitet, på vilken Blum ansåg sig
kunna bygga som regeringschef. Oppositionen likafullt som folkfrontens deputerade kände väl till denna hans personliga pondus
och rättade sig därefter. Regeringsmajoriteten blev hans trogna
verktyg. Samtidigt var oppositionen efter engelskt mönster »hans
majestäts trogna opposition». Sällan har en regeringschef – alltintill sista tid – haft en så foglig opposition. Under de första
månaderna gav man vika i allt och det under förklaringen, att
man hade skyldighet lämna Blum fältet fritt för att företaga sitt
experiment, ty bäst vore att folket självt finge erfara reflationens
verkningar och bedöma dess värde därefter.
Leon Blum har sedan 1919 uti sin bok »La reforme gouvernementale» utdömt den tidigare franska parlamentarismen och mot
den riktat samma kritik som Poincare. Han hade i den även framlagt ett utförligt reformprogram som bl. a. åsyftade regeringsmaktens stärkande samt senatens avskaffande.
486
Leon Blum – politikern
Den senare frågan har regeringschefen Blum helt lämnat åt
sidan. Med påfallande iver har h~n bemödat sig om samarbete
med senaten. Dess sedan gammalt sunda arbetsformer har han
icke sökt förändra och han har varit en trägen deltagare uti dess
som alltid ytterligt sakliga debatter. Med iver har han brutit en
lans med senatens grand old man, förre konseljpresidenten, finansexperten Joseph Caillaux, Blums jämbördige som intellekt och tatarbegåvning, hans överman i teknisk-ekonomisk insikt. I frågor
där Blum visat sig omedgörlig gentemot deputeradekammaren,
har han smidigt böjt undan för senaten. Först när så sent som i
juni 1937 senaten bestämt motsatte sig att bevilja honom en så
gott som obegränsad fullmakt, utan angivande av några som helst
riktlinjer eller förpliktelser, för landets hela ekonomiska och
monetära omstöpning, och först när på grund härav Blum ansåg
sig nödsakad att inlämna regeringens avskedsansökan, uppstod en
klar brytning mellan honom och senaten. Men även då aktade han
sig för att upptaga någon strid efter linjen senatens avskaffande
och han har icke återupptagit denna punkt på sitt gamla reformprogram förrän på den socialistiska partikongressen den 14
juli i år.
Den väsentliga punkten i sitt reformprogram – regeringsmaktens stärkande – har Leon Blum däremot fullt genomfört, icke
för a1l framtid men väl under sin egen regerings tid. Det anmärkningsvärda är nämligen, att denne demokratiske parlamentariker
såsom regeringschef har satt deputeradekammaren så gott som ur
spelet. Han har gjort det genom den omläggning i arbetssättet,
varom ovan talats; men i än högre grad genom ett tillvägagångssätt, som är hans egen uppfinning. I en följd av de allra viktigaste
frågor — tullar och kontingentering, 40 timmars arbetsvecka,
skiljedomsförfarande, överenskommelse med Banque de France -,
frågor av den natur, som tidigare deputeradekammarens utskott
in i detalj kalfatrade, har Blums regering, under hänvisning till
ärendenas brådskande art, ingått till parlamentet enbart med
några allmänna principlinjer och förbehållit sig att själv få på
förordningens väg utarbeta de närmre föreskrifterna. Och under
ett års tid har parlamentet – vilket är något enastående i Tredje
republikens historia- fallit undan för dessa regeringens krav och
utställt till den fullmakter så att säga in blanco.- Regeringen har
ständigt kunnat åberopa att skyndsamhet vore av nöden för att
undgå en katastrof.- Det är denna omständighet som jämte Blums
487
Gunnar Löwegren
personliga popularitet förskaffat regeringen en nästan diktatorial
ställning.
Medveten härom har den även i andra stycken tillåtit sig självrådighet. Det finnes icke så få fall, där den med påtaglig partiskhet företagit omändringar på höga poster inom administrationen
gentemot män, som vågat ha en annan politisk åsikt. Den har
starkt inkräktat på mötesfriheten. I forna tider skulle dylika åtgöranden omedelbart föranlett interpellationer i kammaren. Blums
regering har som sagt gått fri från dylikt besvär. Den har till
slut vågat sig ända därhän, att den som följd av presspropagandan, vilken föranledde inrikesministern Salengro att beröva sig
livet, framlagt ett förslag till omändring av pressfriheten, åsyftande att överflytta vissa pressmåls avgörande från jury till brottmålsdomstoL Allt sedan restaurationen och Napoleon III:s dagar
har det republikanska Frankrike ansett pressmålens hänskjutande
till jury som ett av de principiella republikanska kraven, en den
säkraste mätare på om man levat i frihet eller under diktatorialt
styre. Blums styrka liksom hans avsikter kunna icke bättre avläsas än genom denna hans attack på pressfriheten. Deputeradekammaren antog lagförslaget. Senaten förkastade det, men först
så sent som uti maj 1937, då folkopinionen redan svängt och oppositionen mot Blum börjat taga fasta former.
Samtidigt som Blum på detta sätt vetat att bemästra parlamentet, har han gentemot valmän och parti ständigt betygat sitt demokratiska beroende av dem. Inför sitt parti har han framträtt
som dess förtroendeman, vilken i allt var bunden av dess vilja.
Visserligen har han varit böjd att även från dess sida anhålla
om fullmakter in blanco, men i regel har han hållit sig i nära kontakt med den socialistiska partistyrelsen och han har utvidgat
detta samarbete till att även omfatta landsorganisationen. I
många stycken har han fått dessa instanser att vid meningsskiljaktighet övergå till hans egen åsikt, men i andra fall och däribland
så viktiga som tillämpandet av 40-timmarsveckan har han ansett
sig nödsakad att frångå sin ställning och följa deras anvisningar,
detta även då han varit övertygad om att nyttan av ett reformförslag omintetgjordes genom den på så sätt omlagda linjen. Han
var av övertygelse motståndare till att genomföra 40 timmars arbetsvecka efter formeln 5 X 8. Han visste, som tidigare framhållits, att en minskning i arbetstiden måste förenas med en industriens rationalisering, som möjliggjorde att arbetsresultatet per
488
Leon Blum – politikern
man icke sjönk. Han hade klart för sig vilken fara som hotade
Frankrike, om formeln 5 X 8 skulle, som nu faktiskt blivit
fallet, leda till att den nödvändiga personalen inom varje företag ökades i så hög grad att t. ex. järnvägarna för sin del
måste intaga 75,000 man ny personal, men samtidigt avkastningen per man genomgående minskades. I Tyskland har produktionen vid kolgruvorna uti maj 1937 varit 14,::; % högre än i
maj 1936. Som följd av det sätt varpå 40-timmars arbetsveckan
tillämpats i Frankrike, har för samma tidsperioder produktionen i
dess kolgruvor sänkts med 11 %, -vilket för övrigt tvingat Frankrike att för samma månader höja sin import av kol från 167 miljoner francs till 358. Genom formeln 5 X 8 kunde man visserligen
tillfälligt minska den i förhållande till andra länder aldrig så
värst betydande arbetslösheten i Frankrike. Men man utsatte sig
för faran att genom denna åtgärd framtvinga sysslolöshet för all
maskinkraft under två dygn utav veckans sju. På grund därav
var Blum en motståndare mot denna formel. Men han föll undan.
Parlamentet vågade han trotsa, arbetaropinionen erkände han
vara sin överman. Han toppred parlamentet, men arbetaropinionen toppred honom. Tidigare hade deputeraden ansett sig ha genom sin valkrets fått bemyndigande att i sin person representera
folket i dess helhet och jämte övriga deputerade vara det enda och
högsta uttrycket för den folksuveräna viljan. Blum däremot har
uppträtt som de socialistiska väljarnas representant, vilken det
inom parlamentet och såsom regeringschef tillkom att först av allt
bevaka deras önskemål, vara ett verktyg för det socialistiska partiets kongressvilja. Av nödvändighet har han dessutom fått rätta
sig efter landsorganisationen och oorganiserade arbetareopinioner,
som bildat sig vid varje strejktillfälle. Han har sålunda visserligen befriat den utövande regeringsmakten från ett olidligt parlamentariskt tvång. Men det ligger fog för det uttryck, som fällts,
att han samtidigt i viss mån överflyttat regeringens beroende från
det genom allmänna val utsedda parlamentet till partikongresser
och till den spontana företeelse, som ganska träffande döpts till
gatans parlament.
* ’~
*
Det kan här icke vara tal om att lämna en kronologisk redogörelse för Blums olika regeringshandlingar, av vilka de viktigaste
likväl redan omnämnts. Det är ej heller av behovet påkallat, ty
489
35- 37510. Svensk TidskTift 1937.
Gunnar Löwegren
dc avgörande händelserna ha inträffat under tvenne begränsade
tidsperioder: de första veckorna efter regeringstillträdet i juni 1936
samt de sista veckorna av ministärens tillvaro i juni 1937. Vad
den förra perioden beträffar bör den egentligen utsträckas till att
omfatta även de senaste veckorna i maj, ty det var under dem som
de händelser inträffade, vilka kommo att bliva avgörande och giva
Blums politik en delvis annan inriktning än vad han ursprungligen avsett.
Med naiv optimism såg Blum efter valen i maj 1936 framtiden
i rosenrött. Han klädde sin förhoppning i följande ord: »Frankrike går i spänd väntan, men som en ung brud.»
Han glömde i den stunden de verkningar en politisk hetskampanj nödvändigt utlöser hos folkmassor, som blint trott på överdrifter och löften. Arbetarna gingo visserligen i spänd väntan,
men för att själva kunna övertaga ledningen av fabriker såväl
som politiken, att om så med våld dekretera löner och arbetstid. När
av konstitutionella hänsyn, som de icke kände till eller fäste avseende vid, Blum icke omedelbart efter valen bildade regering,
blev väntan dem för lång och i slutet av maj togo de saken i egen
hand, nedlade arbetet och besatte fabrikerna. Bruden gick icke
längre i spänd väntan: hon började slåss och om natten lade hon
sig att sova i fabrikslokalerna. På kvällen samma dag Blum bildat regering riktade han per radio en vädjan till arbetarna att·
utrymma fabrikerna. Hans ord vunno icke gehör. strejkerna fortsatte, besättandet av arbetsplatserna med dem.
Det är en fråga för framtida historieskrivning att – så långt
eller rättare sagt kort som det kommer att stå i dess förmåga –
utröna vad som försiggick under de kommande dagarna. För oss
ligger det höljt i dunkel och allehanda rykten löpa. År där någon
av de medagerande som fullt kan överblicka händelseförloppet och
de olika skäl, som bidrogo till att Blum den 12 juni lyckades förmå
arbetsgivarna att ingå den s. k. Matignon-överenskommelsen~ Ån
mindre kan man göra annat än förmodanden om de planer efter
olika tankebanor, som under de dagarna sannolikt korsade Leon
Blums hjärna. Men det är icke uteslutet, att bland dessa planer
även ingick den, huruvida icke tidpunkten för en social revolution
ändå vore kommen. Valen hade visat en marsch åt vänster
som aldrig tidigare och de franska arbetarna stodo tydligen färdiga. Ett ord från honom och kolonnerna skulle sätta sig i marsch.
Eller skulle han hålla sig i reserv och låta kommunisterna ta an- 490
Leon Blum – politikern
svareU :FJn episod pekar åt den senare lösningen. Den 9 juni förklarade Thorez på ett jättemöte, att kommunisterna voro färdiga
att omedelbart övertaga regeringsansvaret, och Blum, som övervar
mötet, lär demonstrativt ha gått fram och skakat hans hand. Det
säges att i sista stund Moskva gav kontraorder i fruktan för tysk
aktion i fall av fransk revolution. Det säges att upplysningar från
krigsdepartementet om tysk koncentration utmed franska östgränsen inverkat på Blums slutliga hållning och att han senare under
hela Spanienkonflikten tagit lärdom härav. Det säges också, att
arbetsgivarna gåvo vika först sedan utrikespolitiska skäl framförts. Men .dYlikt är rykten och jag vågar ej fästa tilltro till dem,
även om jag i detta sammanhang anför dem som plausibla och av
den art att de böra uti i en karakteristik av Leon Blum övertänkas
som möjligheter och då som mycket betydelsefulla sådana för ett
helhetsomdöme om Blums person och politik. ~I varje fall är det
en medlem av Franska institutet, vilken i en så ansedd tidskrift
som Revue des Deux Mondes vitsordat deras sanningsenlighet.
Blums handlingsfrihet beskars dels av arbetarnas från strejkrörelsen i maj 1936 inlärda vana att icke respektera laga ordning,
men väl tro på att kunna genomdriva måttlösa fordringar, dels av
nödvändigheten av att ständigt taga hänsyn till en möjlig militär
konflikt.
Genom arbetarrias nedbrytande av respekten för laga ordning
uppstod ett osäkerhetsmoment på den franska arbetsmarknaden
och en indisciplin i arbetet, som minskat avkastningen, varit hindersam för produktionsledningen vid uppgörande av kalkyler och
kontrakt samt indirekt påskyndat kapitalflykten.
Faran för en krigisk konflikt har dessutom tvungit Blum till
sådana eftergifter mot kapitalet, som han under andra förhållanden sannolikt icke skulle varit benägen för. Han har ständigt
måst räkna med att i krig måste man ha tillgång på kapital och
regeringen möjlighet att på lånemarknaden uppdriva dylikt.
stora kretsar utav hans egna partivänner ha liksom kommunisterna haft svårt att godkänna dylika hänsyn. De finnas som nu
vilja stämpla honom som partiförrädare. Uppgörelsen mellan
dessa åsiktsbrytningar inom Blums egna skaror har ägt rum först
för några veckor sedan på en partikongress i Marseille. Men på
grund av de händelser, som då redan inträffat och som förskjutit
hela läget, fördes attackerna mot honom där väsentligen efter en
491
Gunnar Löwegren
annan linje: man anklagade honom för att ha böjt sig för senaten,
för att ha inlämnat regeringens avskedsansökan och ingått uti
Chautemps’ radikala ministär. Oppositionen inom partiet hade
önskat, att Blum förverkligat vad han förr i världen talat om,
nämligen att mot parlamentets önskan bibehålla styret och om så
hade visat sig erforderligt giva signal till en social revolution.
Punkt för punkt bemötte Blum anmärkningarna och genom hela
hans anförande gick som en röd tråd strävan att få arbetarna att
begripa, att ett franskt inbördeskrig vore detsamma som en direkt
invit till landets fiender att företaga ett överfall.
Det var emellertid först långt in på 1937 som den borgerliga och
socialistiska oppositionen mot Blum började att taga fastare former. Under hela 1936 bars Blum uppe av en stark folkopinion.
Ett första tvivel på hans förmåga och framgång hade likväl
börjat insmyga sig i folkmedvetandet redan under de sista dagarna
av september 1936, då regeringen framlade förslag om devalvering.
Uti början av juli 1936 hade finansministern Vincent Auriol börjat tillämpa den under så stora löften bebådade reflationspolitiken.
Till äventyrs hade den vid en tidigare tidpunkt kunnat giva en
viss ekonomisk impuls till ökad företagsamhet. Efter strejkerna
och det nya indisciplinära läget på arbetsmarknaden uteblev denna.
Auriols finanspolitik slog från början ohjälpligen slint: produktionen sjönk hastigt, utrikeshandeln desslikes, kapitalet sökte sig
förvärvskällor i andra, socialt mer trygga länder, guldet började
strömma ut ur Banque de Frances källarvalv. Löneförhöjningarna hade väsentligt ökat produktionskostnaderna, statens utgifter stigit utån att motsvarande ökade skattebelopp influtit, priserna gått kontinuerligt i höjden. Köpkraften hade visserligen
omflyttats mellan olika samhällslager, men därigenom hade ingalunda dess summa ökats; den minskade företagarvinsten förhindrade ny kapitalbildning, en sådan som var erforderlig för en rationaliserings genomförande. Samtidigt blev företagens låga vinstmöjligheter en anledning till att det tesauriserade kapitalet kvarblev i sina gömställen. Man talade allmänt om, att francen var
övervärderad och att regeringen, hur mycket den än protesterade
däremot, endera dagen skulle se sig nödsakad att företaga en
devalvering. Som följd härav aktade industrimännen sig nogsamt
för att från utlandet taga in de tillgodohavanden, som de möjligen
där ägde, bemödande sig om att på så sätt undvika stora förluster
492
Leon Blum – politikern
vid en devalvering och bibehålla vid orubbad köpstyrka en för inköp av råvaror i utlandet erforderlig rörelsefond.
Affärsmännens förmodan att en devalvering skulle bli nödvändig visade sig riktig. De sista dagarna i september 1936 ansåg sig
regeringen tvungen att till parlamentet ingå med förslag därom.
Den 2 oktober devalverades francen till ungefär 2 /a av sitt dåvarande värde. Den devalvering Auriol företog motsvarade emellertid tekniskt icke de devalveringar man företagit i andra länder.
Det var en sådan, omformad efter hans program för ökad köpkraft
och som följd därav förbunden med rätt för regeringen att ytterligare höja arbetarnas löner. Den kom därför endast att medföra
en snabbt övergående och begränsad lättnad. Exporten ökades ej,
men priserna stego i ökat tempo. Inom kort gjorde sig dyrtiden
även för arbetarna mer kännbar än någonsin.
Sedan dess ha Blum och Auriol vid upprepade tillfällen ånyo
korrigerat vissa detaljer i sin reflationspolitik: bortlagt varje hot
om repressalier mot de kapital, som icke frivilligt ville återvända
till Frankrike, utlovat en social paus. Men i stort sett ha de halsstarrigt bibehållit sitt reflationsprogram och ännu så sent som den
11 och 12 juli 1937 ha de på partikongressen i Marseille hävdat dess
förträfflighet.
Genom en dyrköpt erfarenhet hade emellertid det franska folkets vida övervägande majoritet så småningom kommit till en helt
annan uppfattning. Det hade lärt sig inse, att Blum-Auriols
finansiella politik ruinerat folkets samtliga klasser, i främsta
rummet medelklassen och småfolket. De enda som förtjänat
på det och inhåvat stora vinster var det spekulativa storkapital, som opererar på utländska börser. Trots de stora och
upprepade lån regeringen upptagit såväl inom som utom landet
närmade sig statskassan ett stadium, där den skulle sakna tillgångar för var månads löpande utgifter. Regeringen hade redan
fått tillgripa inflation. Handelsbalansen uppvisade ett för var ny
månad ökat deficit. År 1934 hade i Banque de France varit depo- . nerade 5,059 ton guld. I juni 1937 återstod därav endast 2,698.
Guldkassan tålde icke någon ytterligare åderlåtning, om laga bestämmelser för sedeltäckning skulle upprätthållas och landet i fall
av krig icke sakna tillgång till en monetär stridsfond. Till och
med Blums närmaste man i regeringen, radikalen Daladier, ansåg
493
Gunnar Löwegren
sig i juni 1937 föranledd att totalt utdöma Auriols ekonomiska
politik.
Under de sista dagarna i maj och de första veckorna i juni utvecklade sig situationen med svindlande snabbhet och inom kort
hade man kommit därhän, att man endast hade att välja mellan
tvenne möjligheter: en regering Blum, ledande hän mot ekonomisk
katastrof och alla en dyliks följder av sociala oroligheter och möjlighet till utländskt överfall, eller ett samförstånd mellan folkfrontens alla partier, med Blum som gisslan uti en radikal ministär,
för omläggning av hela den av Blum-Aur:iol förda ekonomiska
politiken.
Blum själv insåg situationens allvar och visste att handla därefter. Han inlade regeringens avskedsansökan; manade arbetarna
till lugn; ingick som vice konseljpresident i Chautemps’ ministär.
Veckorna därefter fick han på kongressen i Marseille sitt parti att
med 3,480 röster mot 1,866 godkänna detta handlingssätt. Därmed
har han, om ock övergående, gjort sitt bidrag till att rädda den
ekonomiska situationen.
På kongressen i Marseille meddelade han, att om händelsevis
presidenten skulle åt honom ha lämnat uppdraget att bilda en ny
ministär, han icke hade åtagit sig detta, ty ett sådant åtagande
hade av händelseförloppets egen kraft måst leda honom till handlingar utanför lagens gränser och läget var sådant, att det icke
tillät dylika äventyr. Den sociala utvecklingen borde visserligen
ostörd få fortskrida, men inom lagens råmärken. Ett inbördes krig
var det varje partis skyldighet att undvika.
Givetvis hade under ansvarets tryck Blum vuxit, hans förståelse
vidgats, hans socialistiska dogmatism avtrubbats!
Han mötte på kongressen ett svårt motstånd, men hans majoritet
uppgick till bortåt två tredjedelar. Det är en händelse, vars betydelse icke får underskattas. Möjligen kan den tagas som ett
tecken på att Leon Blum och hans parti är på väg hän mot en
praktisk socialpolitik, sådan som redan tidigare tillämpats utav
de engelska och svenska socialdemokratiska partierna. Det vore
av ovärderlig vinst för framtiden om så skedde – sen må den
kritiske med nog så stort berättigande inskjuta: men det har varit
Frankrike en väl dyr uppfostran, en sådan, som nu senast kostat
det icke mindre än tio miljarder i nya årliga statsskatter.
494