Den flamländska rörelsen
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN FLAMLÄNDSKA
RÖRELSEN
Av fil. kand. CARL-HENRIK HÖJER, Uppsala
DEN belgiska revolutionen av 1830 var bl. a. en protest mot den
holländske monarkens, Wilhelm I, gynnande inom de belgiska
provinserna av det holländska språket på franskans bekostnad.
Det belgiska censitära borgerskapet, vilket tagit ledningen i res·-
ningen, var genomsyrat av fransk kultur och franska ideal; detta
gäller såväl katoliker som liberaler. Då den nya staten organiserades, togos inga hänsyn till de lägre klassernas önskemål; den
flamländska folkhälftens övre skikt talade f. ö. sedan flera århundraden franska; de som behärskade flamländska använde sig
ej därav i umgänget med likar. Konstitutionen av 1831 medger
visserligen principiellt nationalspråkens fakultativa begagnande,
men lagarna promulgerades och publicerades endast på franska,
som därigenom blev officiellt språk.
Flamländskans undanskjutande berodde emellertid ej endast på
omedelbara historiska och sociala förhållanden. Den hade genom
de övre skiktens- av den internationella handelns stigande betydelse samt den franska kulturens europeiska landvinningar motiverade – övergång till franskan från en blomstringstid under
medeltiden nedsjunkit till en samling sins emellan ganska olika
dialekter. Symptomatiskt är, att en belgisk kungl. förordning av
1864 fastslog, att det holländska stavningssättet skulle vara normerande för de flamländska dialekterna.
Under inflytande av den romantiska historieuppfattningen och
det begynnande 1800-talets nationalistiska rörelser uppstod dock
snart en flamländsk reaktion. Denna rörelse, som från omkring
1840 började utbreda sig, var i huvudsak kulturellt inriktad. Med
det holländska exemplet för ögonen framhöllo dess förkämpar, att
även ett föga utbrett språk både tillåter ett folk att stå i främsta
ledet av civiliserade stater och ger folksjälen ett fulltonigt uttrycksmedel. Den i de breda lagren oerhört uppburne romanförfattaren H. Conscience (född 1812) och centrallyriken G. Gezell
495
Carl-Henric Höjer
(född 1830) visade slutgiltigt flamländskans uttrycks- och nyansrikedom. Under 1800-talets senare årtionden uppväxte i Flandern
en ungdom, som var passionerat övertygad om modersmålets skönhet och dess egenskap att ensamt kunna ge ett fullödigt uttryck
åt individens och folkets andliga liv.
Samtidigt med att denna i en så att säga språklig mystik (»De
taal is de ganse volk») utmynnande rörelse nådde sin mognad,
aktualiserades andra problem, som gåvo de flamländska språkivrarna på en gång starkare fäste i verkligheten och de breda
lagrens stöd.
Industrialismens segermarsch i Belgien hade lett till en fruktansvärd skärpning av de sociala motsättningarna och de socialistiska teoriernas snabba utbredning (från 1870-talet). Ett enhetligt
socialistiskt parti – Parti ouvrier beige – grundat 1885 gjorde
på några få år stora erövringar i det starkt industrialiserade
Walloniet. Kring 1890 började kampen om den till sitt flertal jordbrukande flamländska befolkningen. Det tidigare snarast konservativa katolska partiet startade 1891 en social rörelse, som dels
genom politisk propaganda, dels genom kooperation, sjukkassor
och fackföreningar konkurrerade med socialisterna. Såväl katoliker som deras motståndare angrepo våldsamt kapitalismen och
arbetsgivarna. Genom att överklassen i Flandern som nämnt var
fransktalande kom den sociala kampen att framstå som en strid
mellan en flamländsk underklass och en franskspråkig överklass.
en omständighet, som hänsynslöst utnyttjades: franskspråkig blev
lätt en synonym för utsugare, flamsktalande för folkvän. Språkfrågan förankrades i det politiska.
Icke nog härmed. I striden om den flamländska befolkningen
ställde sig naturligtvis prästerskapet på den »kristna demokratiens» sida. Dessutom, den belgiska socialismens förgrundsfigurer
voro i regel fransktalande och hade, som belgiska radikaler i allmänhet, intima förbindelser med de franska meningsfränderna.
Tredje republikens Frankrike, som identifierades med radikalism,
socialism, födelsebegränsning, antiklerikalism, »den gudlösa skolam o. s. v., var djävulen själv för en övertygad katolik. Särskilt
det lägre prästerskapet satte in hela sin enorma auktoritet på att
skydda det flamländska folket mot all besmittelse och främst mot
språket, »som leder det parisiska kloakvattnet till Flandern».
Språkfrågan drogs in i den religiösa kampen.
Redan under inflytande av den kulturella flamländska propa- 496
Den flamländska rörelsen
gandan hade en reformepok inletts på 1870-talet. 1873 ändrades
den lag, som tidigare i straffrättsliga mål gjort franskan till enda
språk, även om den anklagade ej förstod det. Från 1878 ägde administrationen att- om ej annat begärdes av de intresserade- korrespondera med befolkningen i den flamländska delen av landett
på flamländska. 1838 kom det officiella erkännandet av detta
språks likställighet med franskan: lagar promulgeras och publiceras på bägge nationalspråken. I två omgånger ökades före världskriget flamländskans plats inom den högre skolundervisningen i
Flandern: kännedom om bägge nationalspråken blev regel.
Under åren närmast före 1914 fingo den flamländska rörelsens
olika grenar ett uttryck främst i ett för dem alla gemensamt krav:
ett flamländskt universitet. (Det berömda universitetet i Gand var
franskspråkigt.) Av ovan antydda skäl strävade alla mot ett mål:
att ge det flamländska folket en ny, flamskspråkig elit med en
med den tidigare, fransktalande klassens likvärdig utbildning.
Frågan skar genom de politiska partierna. På propagandamötena
uppträdde representanter för dem alla i broderlig förening för att
begära ett flamländsk universitet, och genom ett av en katolik, en
liberal och en socialist framställt lagförslag togs frågan 1914 upp
i parlamentet. Man räknade allmänt med att den måste lösas under sessionen 1914-15.
Fram till världskriget, kan man säga, yrkade den flamländska
rörelsens målsmän på reformer inom ett till sin politiska struktur
oförändrat Belgien. Flamländarna krävde samma rättigheter och
möjligheter som vallonerna: att inom Belgien få och kunna använda sitt modersmål.
Den tyska kränkningen av den belgiska neutraliteten 1914 sköt
naturligtvis alla inrepolitiska tvistefrågor i bakgrunden. Alla
belgare samlades i patriotisk hänförelse kring konungen i kampen
mot inkräktaren. Detta torde ha varit en obehaglig överraskning
för tyskarna, som räknat med att språkfrågan skulle i viss mån
förlama Belgiens motståndskraft. Men i och med att de voro installerade i landet, sökte de utnyttja den latenta motsättningen
genom gynnande av flamländarna på vallonernas bekostnad och
genom pangermanistisk propaganda. Deras s. k. Flamenpolitiek
ledde 1916 till förverkligande av en flamländsk dröm: de inrättade
1 öst- och Västflandern, Antwerpen, Limburg och arrondissementet Louvain,
för enkelhetens skull i denna uppsats tillsammans kallade Flandern.
497
Carl-Henric Höjer
ett flamländskt universitet i Gand- f. ö. omedelbart desavouerat
av dem, som tidigare kämpat därför. Allt efter som kriget drog
ut på tiden, sjönk emellertid motståndskraften hos vissa flamländare. En liten klick fanatiker och maktlystna började drömma
om att med tysk hjälp lösgöra sig från vallonerna och Belgien.
De s. k. aktivisterna bildade under en doktor Borms ledning kring
årsskiftet 1916-17 det s. k. Raad van Vlaanderen, av tyska regeringen erkänt som officiellt organ för den flamländska befolkningen. I samråd med aktivisterna genomförde tyska regeringen
den administrativa separationen mellan Flandern och Walloniet
den 21 mars 1917; ett år senare proklamerades Flanderns självständighet. De olika tyska reformerna stannade i huvudsak på
papperet, då den överväldigande majoriteten av flamländare tog
avstånd från Borms och hans anhang. Då det på hösten 1918 blev
klart, att ententen skulle vinna kriget, räddade sig flertalet av de
ledande aktivisterna över till Holland och Tyskland …
Samtidigt med aktivismens blomstringstid i det ockuperade
landet fanns även vid fronten en anti-belgisk rörelse. Efter flera
års krig var den moraliska motståndskraften inom ententens armeer starkt anfrätt. Av speciella orsaker kom på den belgiska
fronten språkfrågan att spela in: armen vid Yser bestod till c:a
3/4 av flamländare, medan officerskåren nästan genomgående var
franskspråkig. Detta ledde till ständig friktion, flamländarna ansågo sig trakasserade, illa behandlade o. s. v., vissa myteristiska
företeelser uppstodo, vilka snabbt nedslogos. Men »frontismem
levde på sina håll kvar i form av ett jäsande missnöje med den
belgiska regimen.
I och med vapenstilleståndet likviderades till synes fullständigt
aktivismens och frontismens separatistiska tendenser. Alla för dylika sympatier misstänkta angåvos och bestraffades. Befolkningens
hämndlystnad mot tyskarna gick ut över de flamländska förrä-
darna. Man synes numer allmänt vara ense om att domstolarna
i en del falllätoden fosterländska indignationen ta överhand över
kravet på bindande bevisning.
Men om den belgiska överheten naturligtvis med den största
stränghet kuvade krigstidens landsförrädiska tendenser, uttryckte
den å andra sidan sin fasta vilja att ge språkfrågan en rättvis
lösning. Och trontalet av den 22 november 1918 utlovade ett flamländskt universitet i Gand.
498
Den flamländska rörelsen
ögonblicket var emellertid föga gunstigt för utfästelsens omedelbara infriande. Landets återuppbyggande sköt alla andra problem
i bakgrunden. Allmänna opinionen var i ögonblickets segerrus
och under utkrävarrdet av hämnden över förrädarna föga intresserad av universitetsfrågan. På många håll drömde man om att
i kriget fötts en belgisk nation. Ett icke obetydligt antal francophiler hoppades, att de nu fått ett enastående tillfälle att likvidera hela den flamländska rörelsen, som otvivelaktigt diskrediterats av en liten minoritets förlöpningar. Universitetsfrågan
skrinlades.
Men ej för lång tid. Redan 1919 uppstod en våldsam reaktion
i Flandern. Skulle regeringen och Bryssel ånyo förolämpa det
flamländska folket, skulle de rimligaste reformkrav ånyo saboteras, skulle konungens ord i trontalet brytas~
På hösten samma år formulerades ett flamländskt »minimiprogram», som omedelbart accepterades av framträdande politiker och
sedan legat till grund för flertalet av efterkrigstidens reformer.
Minimiprogrammet kräver
l) att administrationen samt rätts- och undervisningsväsendet
i Flandern »flamandiseras»;
2) att armen delas i flamländska och vallonska enheter, som
utbildas och kommenderas på resp. modersmål;
3) att inom centraladministrationen alla frågor, som leda sitt
ursprung till Flandern, handläggas uteslutande på flamländska.
Det viktigaste draget i detta program är grundprincipen. Man
kräver språkfrågans lösande på, ej språklig men så att säga territoriell basis: man utgår från att inom ett visst område endast ett
språk talas. Denna »regionalistiska» princip bygger visserligen
ytterst på den ända sedan 500-talet i det närmaste orörliga gräns,
som från den fransk-belgiska gränsen vid Engelska kanalen över
Waterloo till norr om Liege delar det nuvarande belgiska territoriet i en nordlig del med flamländskt och en sydlig med franskt
språk\ men tar ingen hänsyn till ett senare historiskt faktum,
nämligen franskans utbredning i vissa delar av Flandern, främst
de stora städerna. Regionalismen förnekar de språkliga minoriteternas existensrätt; den iir m. a. o. klart nationalistiskt inställd.
Den flamländska rörelsens försök att väcka det flamländska folket
till medvetande är krönt med framgång.
l I denna framställning förbigås helt specialproblemet Bryssel, som lagstiftningen bildar en tredje, i det stora hela tYåspråkig region.
499
Carl-Henric Höjer
Utvecklingen efter kriget kan beskrivas i de två antydda momenten: minimiprogrammets gradvisa förverkligande och utdragandet av dess konsekvenser.
Från början av 1920-talet blossade striden upp på allvar. Flamländarna krävde universitetets i Gand flamandiserande. Motståndarna erkände villigt deras rätt till ett eget akademiskt lärosäte
men fordrade bibehållande av det franska universitetet. Efter segslitna förhandlingar nådde man 1923 fram till en kompromiss: vid
universitetet i Gand organiserades en flamländsk och en fransk
linje, vardera obligatoriskt med en tredjedel av undervisningen på
det andra språket. Parlamentets beslut mottogs som flertalet
språklagar: den francophila opinionen klagade över franskans
förjagande ur Flandern; den flamländska ansåg sig lur~d, trontalets löfte hade brutits, de franskspråkige (eller »det officiella
Belgien» eller »Bryssel») hade åter gjort en motvillig, snålt tillmätt gest i förhoppning att söva det flamländska folket. Bitterheten var å ömse sidor stor.
De finansiella svårigheterna i mitten på 20-talet sköt språkfrågan åt sidan, men ungefär 1927 begynte en ny flamländsk
kampanj, som lett till en ny lagstiftning på en serie områden.
Början gjordes ”inom armen, där kravet på officerarnas behärskande av bägge språken och rekryternas utbildning på modersmålet genomförts och den regionalistiska principen börjat tillämpas på allt större enheter.
Inom undervisningsväsendet ha flamländarna sett sina önskemåls
nästan fullständiga förverkligande. Folkskolorna äro i Flandern
flamskspråkiga; enda undantaget är, att kommuner, där minst 25
fäder till barn i samma klass kräva, att barnen undervisas på modersmålet, äro skyldiga villfara denna begäran. På det högre
skolstadiet studeras endast på flamländska; inlärande av ett annat
språk – sålunda ej nödvändigt det andra nationalspråket – är
obligatoriskt. Flamländarna ha slutligen erhållit ett eget universitet; i Gand få endast kurser i fransk litteratur givas på franska.
Den statliga, provinsiella och kommunala förvaltningen är skyldig att i Flandern använda endast flamländska såväl i förbindelse
med allmänheten som sins emellan; i kommuner där minst 30%
av befolkningen talar franska, skola meddelanden till allmänheten
avfattas på bägge språken.
Även rättsväsendet är organiserat efter motsvarande principer.
Genom Flandern handläggas i första instans alla mål på flarn- 500
Den flamländska rörelsen
ländska; under vissa omständigheter kunna parterna resp. den
anklagade begära att få använda franska: målet avgöras då av
franskspråkig domstol. I högre och högsta instans behandlas må-
len på det språk, vari det omstridda domslutet avfattats; appelldomstolar och kassationsdomstolar äro härför delade i franska och
flamländska kamrar.
Denna översikt visar, hur i varje fall minimiprogrammets två
första punkter realiserats. Rörande den tredje föreligga projekt
av växlande innebörd, gående ända till departementens dubblering.
Frågan har ännu ej funnit en lösning. Centraladministrationens
ev. klyvande kan knappast genomföras utan att det federativa
problemet granskas i sin helhet.
Den lagstiftning, för vilken här redogjorts, har voterats med
stora svårigheter och efter ett oändligt kompromissande. Att
flamländarna fått igenom så många av sina krav förklaras främst
av en allmän önskan att bli kvitt ett besvärligt problem och uppnå
avspänning. I regel ha lagarna också antagits av stora majoriteter
inom varje parti, tveksammast av liberalerna, som slagit sig till
riddare för de språkliga minoriteterna i Flandern.
Men man har ej nått fram till den eftersträvade avspänningen.
En ung generation flamländska kämpar har vuxit upp, för vilka
minimiprogrammet icke är tillräckligt; det flamländska folket har
tydligen irriterats av det övriga landets motsträvighet och det
ofta förekommande sabotaget av språklagarna; det har även tagit
starka intryck av efterkrigstidens nationalistiska doktriner; slutligen — och måhända viktigast – har språkfrågan dragits in i
valkampanjernas demagogiska auktioner: uppkomsten av ett flamländskt nationalistiskt parti har lett till att de äldre partierna
för att behålla sina väljare tagit upp tävlan med extremisterna.
Frågan gäller nu ett federativt Belgien~
Det katolska partiets flamländska flygels (K. V. V.) ställning till
detta problem är ännu oklar. Medan en äldre generation ledare
förklara sig tillfredsställda med minimiprogrammets förverkligande och blott önska en större förståelse för den flamländska
rörelsen bland de franskspråkiga belgarna, kräver en yngre allt
mer öppet, att den »flamländska folkgemenskapen» skall få en
statsrättsligt erkänd ställning inom Belgien. Uttrycken federalism (eller »den belgiska statens dualism») användas allt flitigare;
deras innebörd skiftar dock med talarens personlighet.
Men långt innan det katolska partiet drivit mot federalismen,
501
Carl-llenric Höjer
hade frågan uppstått. Redan 1919 bildades det s. k. Frontpartij,
vilket schematiskt kan identifieras med »flamländska nationalister» och Vlaamsch Nationaal Verbond (V. N. N.). Det deltager vid
parlamentsvalen och innehar f. n. 16mandat (av 202) i kammaren.
Nutionalisterna utgjqrdes från början av aktivister och frontister
närstående personer, till vilka senare anslutit sig fanatiker – särskilt flamländska katoliker – som funnit andra partiers flamländska hänförelse för ljum. Rörelsen är svår att karakterisera,
då den saknar ett enhetligt program i språkfrågan och än mer i
politiska och sociala problem. Det för nationalisterna gemensamma förefaller vara deras mentalitet: de äro fyllda av hat och
avsky mot allt franskt och belgiskt; överallt ana de belgiska övergrepp, förolämpningar, hån, orättvisor, oginhet, kort sagt de lida
av mindervärdighetskomplex och förföljelsemani.
Vad den mer positiva sidan angår, anse nationalisterna, att det
flamländska problemet är det viktigaste av allt. I Belgien finnes
ingen plats för den flamländska folkgemenskapens harmoniska och
fullständiga utveckling; alltså: ner med Belgien (Weg mit
Belgiö). Vad kan komma i ställeU De moderata kräva en federativ stat med konung och -~ de moderataste – vissa departement
gemensamma för Flandern och Walloniet samt intimt samarbete
med Holland. Den nuvarande ledaren, S. Declercq, uttalar sig förbehållslöst för Belgiens likvidering och Flanderns förening med
Holland. Under de senaste åren växer sig bland nationalisterna
allt starkare en tendens till antidemokratism, antiparlamentarism
och korporatism. Till denna utveckling ha utom hatet och misstron till allt, som karakteriserar den belgiska staten, bidragit dels
utländska förebilder, dels ett högst intressant fenomen: det flamländska folket i gemen är ej utan vidare anhängare av den rena
regionalismen; det inser betydelsen av kunskaper i franska och
hjälper till i sabotaget av språklagarna, varöver nationalisterna
ständigt klaga. Folket skulle alltså nu tvingas att inse sitt eget
bästa!
Den flamländska nationalismen, som syftar mot Belgiens sprängning, är en logisk slutpunkt i de flamländskas strävanden. F. n.
synas nationalisterna ha vind i seglen, och det förefaller troligt,
att deras inflytande kommer att ytterligare växa.
De ha emellertid ej sagt det sista ordet i denna fråga. Det genom
en utbrytning ur det nationalistiska partiet 1931 bildade Verdinasa
(Verbond Dietscher Nationaal Solidaristen) betecknar på en gång
502
Den flamländska rörelsen
en vidareutveckling och en reaktion. Dess ledare, van Severen,
drömmer ej blott om en förening mellan Holland och Flandern
utan om ett stor-Nederländerna (Dietsche Rijk) med Flandern och
Holland som kärnland, till vilka skola ansluta sig de frisiska provinserna, Walloniet och Luxemburg. Denna statsbildning, som
historiskt går tillbaka på Burgunderhertigarnas skapelse, motiveras även ekonomiskt: den utgör ett självförsörjande helt. Statstotalism, Fiihrerprincipens konsekventa genomförande och statlig
korporatism äro huvudpunkter i programmet. Vad själva språkfrågan angår, vill Verdinaso ej med våld utrota franskan i Flandern: flamländare (och holländare) skola visa så mycken duglighet och förträfflighet, att den franska minoriteten självmant
överger modersmålet. Det sistnämnda är ett utslag av det nya,
Verdinaso representerar i den flamländska rörelsen: nationell
självkänsla, självförtroende och stolthet.
Verdinaso deltar ej i dagspolitiken, men dess inflytande, speciellt
på den intellektuella ungdomen, förefaller vara i stigande.
Om nationalisternas och Verdinasos tankar om ett stor-Nederländerna, sinsemellan högst olika genom de förras rent flamländskt-holländska inställning och francophobi och det senares
utveckling utöver den på rent språklig bas grundade staten,
torde få hänvisas till dagdrömmerierna- ej minst genom holländarnas absoluta likgiltighet- så bidraga de dock till att ytterligare
betona skillnaden mellan Belgiens tvenne folk, exaltera den flamländska nationalkänslan och undergräva Belgiens prestige.
Till frågans fullständiga belysande torde det vara lämpligt att
även kasta en blick på det socialistiska partiets ställning – det
är det mäktigaste i Belgien. Medan katolikerna resolut delat sig
i en flamländsk och en vallonsk grupp, är det socialistiska partiet,
såväl i politiska som ekonomiska organisationer enhetligt. Ehuru
det naturligtvis finnes en flamländsk och en vallonsk flygel är det
här andra problem, som spela huvudrollen; för att förverkliga sina
krav måste proletariatet alltid uppträda enat. Partiets officiella
program i språkfrågan av 1929 är mot en radikal klyvning av
Belgien, som är en nationell (ekonomiskt betingad) och internationell nödvändighet; språkfrågan måste lösas med hänsyn härtill
och .till minoriteternas rätt, vilket kan ske på följande sätt. För
alla statliga organ (undervisning, rättsväsende, administration,
arme o. s. v.) bör principiellt regionalismen genomföras, men i
provinser, där den språkliga minoriteten utgör minst 20% av be- 503
Carl-Henric Höjer
folkningen, bör administrationen vara tvåspråkig. De centrala
myndigheterna dubbleras, men endast i den mån det är förenligt
med förvaltningens enhet. Den provinsiella och kommunala administrationens språk bestämmes av de röstberättigade; där den
språkliga minoriteten uppgår till 20% av befolkningen, är två-
språkighet obligatorisk. Armen rekryteras provinsiellt, och soldaterna utbildas på resp. provinsers språk; rekryter tillhörande
en språklig minoritet kunna tilldelas en annan provins’ kontingent.
De högre militära läroanstalterna dubbleras. – Domstolarna i
första instans äro i Flandern och Walloniet principiellt ensprå-
kiga, men till dem äro knutna officiella översättare till den i
språket okunniges tjänst. Appelldomstolarna dubbleras. Till den
franskspråkiga kassationsdomstolen knytas översättare.
I praktiken ha socialisterna i regel kunnat uppträda eniga med
en kompromisslösning. Deras program vittnar om strävan till en
nationell lösning, som även förenar en långtgående förståelse för
de flamländska kraven med hänsynstagande till minoriteterna.
Detta sista drag torde icke falla alla på läppen och gör programmets allmänna accepterande mycket problematiskt.
Det nuvarande läget kan sammanfattas på följande sätt. I ett
land med c:a 8 miljoner invånare leva två folk, som blivit varandra allt mer främmande; en huvudsakligen efter kriget genomförd lagstiftning tillåter dem att leva i relativt oberoende av
varandra. De något talrikare flamländarna utgöra ännu i viss
utsträckning en jordbrukande befolkning; de besjälas av en historiskt, språkligt, socialt och religiöst betingad nationalism; inom
breda lager befinna sig korporativa och auktoritära tankegångar
i tillväxt. Vallonerna äro till sitt flertal industriarbetare, som i
stor utsträckning äga demokratiska, socialistiska och antiklerikala
ideal. Flamländarna ha ett livligt minne av »franskt» förtryck;
vallonerna börja frukta att i sin tur bli förtryckta. Vad håller
dessa folk samman~ För det första: ekonomiska förhållanden –
intetdera kan existera ensamt. För det andra: en gemensam historia med allt vad detta innebär av ovägbart. För det tredje: Belgien är en europeisk nödvändighet. För det fjärde: gemensamma
statliga institutioner – främst konung och parlament.
Parlamentet har måhända ej så stor sammanbindande kraft;
dels organiseras partigrupperna ofta efter språkliga linjer; dels
leda vissa, bägge landsdelarna angående frågor – som amnestin
504
Den flamländska rörelsen
åt landsförrädarna 1929 och 1937 – till våldsamma sammanstötningar mellan å ena sidan flamländare, å den andra Brysselbor
och valloner; dels är parlamentets anseende i snabbt sjunkande.
Dock utgör i regel det socialistiska partiet en enande länk mellan
de två folken.
Däremot har dynastins inflytande i Belgien i motsats till
förhållandet i andra länder oavbrutet vuxit under det sista
seklet. Albert I ägde och Leopold III äger en enastående prestige hos bägge folken, till vilken utom deras och deras drottningars personliga egenskaper bidragit det misstroende, många
belgare hysa till parlamentet. I språkfrågan ha konungarna
städse visat den finaste takt och den största förståelse för den
flamländska rörelsen, under ständigt inskärpande av nödvändigheten av nationell samling, av de bägge folkens förtroendefulla
samarbete i ett land, som kallats Europas slagfält. Leopold III
förefaller också ha lyckats samla·alla belgare kring den nya utrikespolitik, han inaugurerade den 14 oktober 1936 och vilken, om
än kanske främst ett hänsynstagande till ett specifikt flamländskt
önskemål- bort från beroendet av Frankrike – även tager hänsyn till den fransktalande befolkningens bästa. Känslomässigt sett
torde dynastin vara det starkaste av de band, som förena flamländare och valloner.
Att söka skåda in i framtiden är vanskligt, allra helst under
nuvarande utrikespolitiska konjunktur. Det är ej uteslutet, att
vid ett upprepande av 1914 inkräktaren skulle finna ett enat folk;
dock må påpekas att nationalisternas ledare detta år förklarat sig
föredra ett starkt Tyskland framför ett starkt Belgien, Hitler
framför van Zeeland . . . Får Belgien leva i fred, förefaller det
sannolikt, att utvecklingen kommer att gå mot ett mer eller
mindre utpräglat federativt förhållande mellan de bägge folken.
Det synes troligt, att början göres med de centrala institutionernas gradvisa dubblerande allt högre upp i ämbetshierarkien; vissa
departement – t. ex. undervisningsdepartementet – komma må-
hända att delas i två under var sin minister. Det kan dröja länge,
innan man kommer därhän. Då man hunnit dit, måste det federativa problemet i sin helhet tas upp till granskning.
505
36-37510. Svensk Tidskrift 1937.
RÖRELSEN
Av fil. kand. CARL-HENRIK HÖJER, Uppsala
DEN belgiska revolutionen av 1830 var bl. a. en protest mot den
holländske monarkens, Wilhelm I, gynnande inom de belgiska
provinserna av det holländska språket på franskans bekostnad.
Det belgiska censitära borgerskapet, vilket tagit ledningen i res·-
ningen, var genomsyrat av fransk kultur och franska ideal; detta
gäller såväl katoliker som liberaler. Då den nya staten organiserades, togos inga hänsyn till de lägre klassernas önskemål; den
flamländska folkhälftens övre skikt talade f. ö. sedan flera århundraden franska; de som behärskade flamländska använde sig
ej därav i umgänget med likar. Konstitutionen av 1831 medger
visserligen principiellt nationalspråkens fakultativa begagnande,
men lagarna promulgerades och publicerades endast på franska,
som därigenom blev officiellt språk.
Flamländskans undanskjutande berodde emellertid ej endast på
omedelbara historiska och sociala förhållanden. Den hade genom
de övre skiktens- av den internationella handelns stigande betydelse samt den franska kulturens europeiska landvinningar motiverade – övergång till franskan från en blomstringstid under
medeltiden nedsjunkit till en samling sins emellan ganska olika
dialekter. Symptomatiskt är, att en belgisk kungl. förordning av
1864 fastslog, att det holländska stavningssättet skulle vara normerande för de flamländska dialekterna.
Under inflytande av den romantiska historieuppfattningen och
det begynnande 1800-talets nationalistiska rörelser uppstod dock
snart en flamländsk reaktion. Denna rörelse, som från omkring
1840 började utbreda sig, var i huvudsak kulturellt inriktad. Med
det holländska exemplet för ögonen framhöllo dess förkämpar, att
även ett föga utbrett språk både tillåter ett folk att stå i främsta
ledet av civiliserade stater och ger folksjälen ett fulltonigt uttrycksmedel. Den i de breda lagren oerhört uppburne romanförfattaren H. Conscience (född 1812) och centrallyriken G. Gezell
495
Carl-Henric Höjer
(född 1830) visade slutgiltigt flamländskans uttrycks- och nyansrikedom. Under 1800-talets senare årtionden uppväxte i Flandern
en ungdom, som var passionerat övertygad om modersmålets skönhet och dess egenskap att ensamt kunna ge ett fullödigt uttryck
åt individens och folkets andliga liv.
Samtidigt med att denna i en så att säga språklig mystik (»De
taal is de ganse volk») utmynnande rörelse nådde sin mognad,
aktualiserades andra problem, som gåvo de flamländska språkivrarna på en gång starkare fäste i verkligheten och de breda
lagrens stöd.
Industrialismens segermarsch i Belgien hade lett till en fruktansvärd skärpning av de sociala motsättningarna och de socialistiska teoriernas snabba utbredning (från 1870-talet). Ett enhetligt
socialistiskt parti – Parti ouvrier beige – grundat 1885 gjorde
på några få år stora erövringar i det starkt industrialiserade
Walloniet. Kring 1890 började kampen om den till sitt flertal jordbrukande flamländska befolkningen. Det tidigare snarast konservativa katolska partiet startade 1891 en social rörelse, som dels
genom politisk propaganda, dels genom kooperation, sjukkassor
och fackföreningar konkurrerade med socialisterna. Såväl katoliker som deras motståndare angrepo våldsamt kapitalismen och
arbetsgivarna. Genom att överklassen i Flandern som nämnt var
fransktalande kom den sociala kampen att framstå som en strid
mellan en flamländsk underklass och en franskspråkig överklass.
en omständighet, som hänsynslöst utnyttjades: franskspråkig blev
lätt en synonym för utsugare, flamsktalande för folkvän. Språkfrågan förankrades i det politiska.
Icke nog härmed. I striden om den flamländska befolkningen
ställde sig naturligtvis prästerskapet på den »kristna demokratiens» sida. Dessutom, den belgiska socialismens förgrundsfigurer
voro i regel fransktalande och hade, som belgiska radikaler i allmänhet, intima förbindelser med de franska meningsfränderna.
Tredje republikens Frankrike, som identifierades med radikalism,
socialism, födelsebegränsning, antiklerikalism, »den gudlösa skolam o. s. v., var djävulen själv för en övertygad katolik. Särskilt
det lägre prästerskapet satte in hela sin enorma auktoritet på att
skydda det flamländska folket mot all besmittelse och främst mot
språket, »som leder det parisiska kloakvattnet till Flandern».
Språkfrågan drogs in i den religiösa kampen.
Redan under inflytande av den kulturella flamländska propa- 496
Den flamländska rörelsen
gandan hade en reformepok inletts på 1870-talet. 1873 ändrades
den lag, som tidigare i straffrättsliga mål gjort franskan till enda
språk, även om den anklagade ej förstod det. Från 1878 ägde administrationen att- om ej annat begärdes av de intresserade- korrespondera med befolkningen i den flamländska delen av landett
på flamländska. 1838 kom det officiella erkännandet av detta
språks likställighet med franskan: lagar promulgeras och publiceras på bägge nationalspråken. I två omgånger ökades före världskriget flamländskans plats inom den högre skolundervisningen i
Flandern: kännedom om bägge nationalspråken blev regel.
Under åren närmast före 1914 fingo den flamländska rörelsens
olika grenar ett uttryck främst i ett för dem alla gemensamt krav:
ett flamländskt universitet. (Det berömda universitetet i Gand var
franskspråkigt.) Av ovan antydda skäl strävade alla mot ett mål:
att ge det flamländska folket en ny, flamskspråkig elit med en
med den tidigare, fransktalande klassens likvärdig utbildning.
Frågan skar genom de politiska partierna. På propagandamötena
uppträdde representanter för dem alla i broderlig förening för att
begära ett flamländsk universitet, och genom ett av en katolik, en
liberal och en socialist framställt lagförslag togs frågan 1914 upp
i parlamentet. Man räknade allmänt med att den måste lösas under sessionen 1914-15.
Fram till världskriget, kan man säga, yrkade den flamländska
rörelsens målsmän på reformer inom ett till sin politiska struktur
oförändrat Belgien. Flamländarna krävde samma rättigheter och
möjligheter som vallonerna: att inom Belgien få och kunna använda sitt modersmål.
Den tyska kränkningen av den belgiska neutraliteten 1914 sköt
naturligtvis alla inrepolitiska tvistefrågor i bakgrunden. Alla
belgare samlades i patriotisk hänförelse kring konungen i kampen
mot inkräktaren. Detta torde ha varit en obehaglig överraskning
för tyskarna, som räknat med att språkfrågan skulle i viss mån
förlama Belgiens motståndskraft. Men i och med att de voro installerade i landet, sökte de utnyttja den latenta motsättningen
genom gynnande av flamländarna på vallonernas bekostnad och
genom pangermanistisk propaganda. Deras s. k. Flamenpolitiek
ledde 1916 till förverkligande av en flamländsk dröm: de inrättade
1 öst- och Västflandern, Antwerpen, Limburg och arrondissementet Louvain,
för enkelhetens skull i denna uppsats tillsammans kallade Flandern.
497
Carl-Henric Höjer
ett flamländskt universitet i Gand- f. ö. omedelbart desavouerat
av dem, som tidigare kämpat därför. Allt efter som kriget drog
ut på tiden, sjönk emellertid motståndskraften hos vissa flamländare. En liten klick fanatiker och maktlystna började drömma
om att med tysk hjälp lösgöra sig från vallonerna och Belgien.
De s. k. aktivisterna bildade under en doktor Borms ledning kring
årsskiftet 1916-17 det s. k. Raad van Vlaanderen, av tyska regeringen erkänt som officiellt organ för den flamländska befolkningen. I samråd med aktivisterna genomförde tyska regeringen
den administrativa separationen mellan Flandern och Walloniet
den 21 mars 1917; ett år senare proklamerades Flanderns självständighet. De olika tyska reformerna stannade i huvudsak på
papperet, då den överväldigande majoriteten av flamländare tog
avstånd från Borms och hans anhang. Då det på hösten 1918 blev
klart, att ententen skulle vinna kriget, räddade sig flertalet av de
ledande aktivisterna över till Holland och Tyskland …
Samtidigt med aktivismens blomstringstid i det ockuperade
landet fanns även vid fronten en anti-belgisk rörelse. Efter flera
års krig var den moraliska motståndskraften inom ententens armeer starkt anfrätt. Av speciella orsaker kom på den belgiska
fronten språkfrågan att spela in: armen vid Yser bestod till c:a
3/4 av flamländare, medan officerskåren nästan genomgående var
franskspråkig. Detta ledde till ständig friktion, flamländarna ansågo sig trakasserade, illa behandlade o. s. v., vissa myteristiska
företeelser uppstodo, vilka snabbt nedslogos. Men »frontismem
levde på sina håll kvar i form av ett jäsande missnöje med den
belgiska regimen.
I och med vapenstilleståndet likviderades till synes fullständigt
aktivismens och frontismens separatistiska tendenser. Alla för dylika sympatier misstänkta angåvos och bestraffades. Befolkningens
hämndlystnad mot tyskarna gick ut över de flamländska förrä-
darna. Man synes numer allmänt vara ense om att domstolarna
i en del falllätoden fosterländska indignationen ta överhand över
kravet på bindande bevisning.
Men om den belgiska överheten naturligtvis med den största
stränghet kuvade krigstidens landsförrädiska tendenser, uttryckte
den å andra sidan sin fasta vilja att ge språkfrågan en rättvis
lösning. Och trontalet av den 22 november 1918 utlovade ett flamländskt universitet i Gand.
498
Den flamländska rörelsen
ögonblicket var emellertid föga gunstigt för utfästelsens omedelbara infriande. Landets återuppbyggande sköt alla andra problem
i bakgrunden. Allmänna opinionen var i ögonblickets segerrus
och under utkrävarrdet av hämnden över förrädarna föga intresserad av universitetsfrågan. På många håll drömde man om att
i kriget fötts en belgisk nation. Ett icke obetydligt antal francophiler hoppades, att de nu fått ett enastående tillfälle att likvidera hela den flamländska rörelsen, som otvivelaktigt diskrediterats av en liten minoritets förlöpningar. Universitetsfrågan
skrinlades.
Men ej för lång tid. Redan 1919 uppstod en våldsam reaktion
i Flandern. Skulle regeringen och Bryssel ånyo förolämpa det
flamländska folket, skulle de rimligaste reformkrav ånyo saboteras, skulle konungens ord i trontalet brytas~
På hösten samma år formulerades ett flamländskt »minimiprogram», som omedelbart accepterades av framträdande politiker och
sedan legat till grund för flertalet av efterkrigstidens reformer.
Minimiprogrammet kräver
l) att administrationen samt rätts- och undervisningsväsendet
i Flandern »flamandiseras»;
2) att armen delas i flamländska och vallonska enheter, som
utbildas och kommenderas på resp. modersmål;
3) att inom centraladministrationen alla frågor, som leda sitt
ursprung till Flandern, handläggas uteslutande på flamländska.
Det viktigaste draget i detta program är grundprincipen. Man
kräver språkfrågans lösande på, ej språklig men så att säga territoriell basis: man utgår från att inom ett visst område endast ett
språk talas. Denna »regionalistiska» princip bygger visserligen
ytterst på den ända sedan 500-talet i det närmaste orörliga gräns,
som från den fransk-belgiska gränsen vid Engelska kanalen över
Waterloo till norr om Liege delar det nuvarande belgiska territoriet i en nordlig del med flamländskt och en sydlig med franskt
språk\ men tar ingen hänsyn till ett senare historiskt faktum,
nämligen franskans utbredning i vissa delar av Flandern, främst
de stora städerna. Regionalismen förnekar de språkliga minoriteternas existensrätt; den iir m. a. o. klart nationalistiskt inställd.
Den flamländska rörelsens försök att väcka det flamländska folket
till medvetande är krönt med framgång.
l I denna framställning förbigås helt specialproblemet Bryssel, som lagstiftningen bildar en tredje, i det stora hela tYåspråkig region.
499
Carl-Henric Höjer
Utvecklingen efter kriget kan beskrivas i de två antydda momenten: minimiprogrammets gradvisa förverkligande och utdragandet av dess konsekvenser.
Från början av 1920-talet blossade striden upp på allvar. Flamländarna krävde universitetets i Gand flamandiserande. Motståndarna erkände villigt deras rätt till ett eget akademiskt lärosäte
men fordrade bibehållande av det franska universitetet. Efter segslitna förhandlingar nådde man 1923 fram till en kompromiss: vid
universitetet i Gand organiserades en flamländsk och en fransk
linje, vardera obligatoriskt med en tredjedel av undervisningen på
det andra språket. Parlamentets beslut mottogs som flertalet
språklagar: den francophila opinionen klagade över franskans
förjagande ur Flandern; den flamländska ansåg sig lur~d, trontalets löfte hade brutits, de franskspråkige (eller »det officiella
Belgien» eller »Bryssel») hade åter gjort en motvillig, snålt tillmätt gest i förhoppning att söva det flamländska folket. Bitterheten var å ömse sidor stor.
De finansiella svårigheterna i mitten på 20-talet sköt språkfrågan åt sidan, men ungefär 1927 begynte en ny flamländsk
kampanj, som lett till en ny lagstiftning på en serie områden.
Början gjordes ”inom armen, där kravet på officerarnas behärskande av bägge språken och rekryternas utbildning på modersmålet genomförts och den regionalistiska principen börjat tillämpas på allt större enheter.
Inom undervisningsväsendet ha flamländarna sett sina önskemåls
nästan fullständiga förverkligande. Folkskolorna äro i Flandern
flamskspråkiga; enda undantaget är, att kommuner, där minst 25
fäder till barn i samma klass kräva, att barnen undervisas på modersmålet, äro skyldiga villfara denna begäran. På det högre
skolstadiet studeras endast på flamländska; inlärande av ett annat
språk – sålunda ej nödvändigt det andra nationalspråket – är
obligatoriskt. Flamländarna ha slutligen erhållit ett eget universitet; i Gand få endast kurser i fransk litteratur givas på franska.
Den statliga, provinsiella och kommunala förvaltningen är skyldig att i Flandern använda endast flamländska såväl i förbindelse
med allmänheten som sins emellan; i kommuner där minst 30%
av befolkningen talar franska, skola meddelanden till allmänheten
avfattas på bägge språken.
Även rättsväsendet är organiserat efter motsvarande principer.
Genom Flandern handläggas i första instans alla mål på flarn- 500
Den flamländska rörelsen
ländska; under vissa omständigheter kunna parterna resp. den
anklagade begära att få använda franska: målet avgöras då av
franskspråkig domstol. I högre och högsta instans behandlas må-
len på det språk, vari det omstridda domslutet avfattats; appelldomstolar och kassationsdomstolar äro härför delade i franska och
flamländska kamrar.
Denna översikt visar, hur i varje fall minimiprogrammets två
första punkter realiserats. Rörande den tredje föreligga projekt
av växlande innebörd, gående ända till departementens dubblering.
Frågan har ännu ej funnit en lösning. Centraladministrationens
ev. klyvande kan knappast genomföras utan att det federativa
problemet granskas i sin helhet.
Den lagstiftning, för vilken här redogjorts, har voterats med
stora svårigheter och efter ett oändligt kompromissande. Att
flamländarna fått igenom så många av sina krav förklaras främst
av en allmän önskan att bli kvitt ett besvärligt problem och uppnå
avspänning. I regel ha lagarna också antagits av stora majoriteter
inom varje parti, tveksammast av liberalerna, som slagit sig till
riddare för de språkliga minoriteterna i Flandern.
Men man har ej nått fram till den eftersträvade avspänningen.
En ung generation flamländska kämpar har vuxit upp, för vilka
minimiprogrammet icke är tillräckligt; det flamländska folket har
tydligen irriterats av det övriga landets motsträvighet och det
ofta förekommande sabotaget av språklagarna; det har även tagit
starka intryck av efterkrigstidens nationalistiska doktriner; slutligen — och måhända viktigast – har språkfrågan dragits in i
valkampanjernas demagogiska auktioner: uppkomsten av ett flamländskt nationalistiskt parti har lett till att de äldre partierna
för att behålla sina väljare tagit upp tävlan med extremisterna.
Frågan gäller nu ett federativt Belgien~
Det katolska partiets flamländska flygels (K. V. V.) ställning till
detta problem är ännu oklar. Medan en äldre generation ledare
förklara sig tillfredsställda med minimiprogrammets förverkligande och blott önska en större förståelse för den flamländska
rörelsen bland de franskspråkiga belgarna, kräver en yngre allt
mer öppet, att den »flamländska folkgemenskapen» skall få en
statsrättsligt erkänd ställning inom Belgien. Uttrycken federalism (eller »den belgiska statens dualism») användas allt flitigare;
deras innebörd skiftar dock med talarens personlighet.
Men långt innan det katolska partiet drivit mot federalismen,
501
Carl-llenric Höjer
hade frågan uppstått. Redan 1919 bildades det s. k. Frontpartij,
vilket schematiskt kan identifieras med »flamländska nationalister» och Vlaamsch Nationaal Verbond (V. N. N.). Det deltager vid
parlamentsvalen och innehar f. n. 16mandat (av 202) i kammaren.
Nutionalisterna utgjqrdes från början av aktivister och frontister
närstående personer, till vilka senare anslutit sig fanatiker – särskilt flamländska katoliker – som funnit andra partiers flamländska hänförelse för ljum. Rörelsen är svår att karakterisera,
då den saknar ett enhetligt program i språkfrågan och än mer i
politiska och sociala problem. Det för nationalisterna gemensamma förefaller vara deras mentalitet: de äro fyllda av hat och
avsky mot allt franskt och belgiskt; överallt ana de belgiska övergrepp, förolämpningar, hån, orättvisor, oginhet, kort sagt de lida
av mindervärdighetskomplex och förföljelsemani.
Vad den mer positiva sidan angår, anse nationalisterna, att det
flamländska problemet är det viktigaste av allt. I Belgien finnes
ingen plats för den flamländska folkgemenskapens harmoniska och
fullständiga utveckling; alltså: ner med Belgien (Weg mit
Belgiö). Vad kan komma i ställeU De moderata kräva en federativ stat med konung och -~ de moderataste – vissa departement
gemensamma för Flandern och Walloniet samt intimt samarbete
med Holland. Den nuvarande ledaren, S. Declercq, uttalar sig förbehållslöst för Belgiens likvidering och Flanderns förening med
Holland. Under de senaste åren växer sig bland nationalisterna
allt starkare en tendens till antidemokratism, antiparlamentarism
och korporatism. Till denna utveckling ha utom hatet och misstron till allt, som karakteriserar den belgiska staten, bidragit dels
utländska förebilder, dels ett högst intressant fenomen: det flamländska folket i gemen är ej utan vidare anhängare av den rena
regionalismen; det inser betydelsen av kunskaper i franska och
hjälper till i sabotaget av språklagarna, varöver nationalisterna
ständigt klaga. Folket skulle alltså nu tvingas att inse sitt eget
bästa!
Den flamländska nationalismen, som syftar mot Belgiens sprängning, är en logisk slutpunkt i de flamländskas strävanden. F. n.
synas nationalisterna ha vind i seglen, och det förefaller troligt,
att deras inflytande kommer att ytterligare växa.
De ha emellertid ej sagt det sista ordet i denna fråga. Det genom
en utbrytning ur det nationalistiska partiet 1931 bildade Verdinasa
(Verbond Dietscher Nationaal Solidaristen) betecknar på en gång
502
Den flamländska rörelsen
en vidareutveckling och en reaktion. Dess ledare, van Severen,
drömmer ej blott om en förening mellan Holland och Flandern
utan om ett stor-Nederländerna (Dietsche Rijk) med Flandern och
Holland som kärnland, till vilka skola ansluta sig de frisiska provinserna, Walloniet och Luxemburg. Denna statsbildning, som
historiskt går tillbaka på Burgunderhertigarnas skapelse, motiveras även ekonomiskt: den utgör ett självförsörjande helt. Statstotalism, Fiihrerprincipens konsekventa genomförande och statlig
korporatism äro huvudpunkter i programmet. Vad själva språkfrågan angår, vill Verdinaso ej med våld utrota franskan i Flandern: flamländare (och holländare) skola visa så mycken duglighet och förträfflighet, att den franska minoriteten självmant
överger modersmålet. Det sistnämnda är ett utslag av det nya,
Verdinaso representerar i den flamländska rörelsen: nationell
självkänsla, självförtroende och stolthet.
Verdinaso deltar ej i dagspolitiken, men dess inflytande, speciellt
på den intellektuella ungdomen, förefaller vara i stigande.
Om nationalisternas och Verdinasos tankar om ett stor-Nederländerna, sinsemellan högst olika genom de förras rent flamländskt-holländska inställning och francophobi och det senares
utveckling utöver den på rent språklig bas grundade staten,
torde få hänvisas till dagdrömmerierna- ej minst genom holländarnas absoluta likgiltighet- så bidraga de dock till att ytterligare
betona skillnaden mellan Belgiens tvenne folk, exaltera den flamländska nationalkänslan och undergräva Belgiens prestige.
Till frågans fullständiga belysande torde det vara lämpligt att
även kasta en blick på det socialistiska partiets ställning – det
är det mäktigaste i Belgien. Medan katolikerna resolut delat sig
i en flamländsk och en vallonsk grupp, är det socialistiska partiet,
såväl i politiska som ekonomiska organisationer enhetligt. Ehuru
det naturligtvis finnes en flamländsk och en vallonsk flygel är det
här andra problem, som spela huvudrollen; för att förverkliga sina
krav måste proletariatet alltid uppträda enat. Partiets officiella
program i språkfrågan av 1929 är mot en radikal klyvning av
Belgien, som är en nationell (ekonomiskt betingad) och internationell nödvändighet; språkfrågan måste lösas med hänsyn härtill
och .till minoriteternas rätt, vilket kan ske på följande sätt. För
alla statliga organ (undervisning, rättsväsende, administration,
arme o. s. v.) bör principiellt regionalismen genomföras, men i
provinser, där den språkliga minoriteten utgör minst 20% av be- 503
Carl-Henric Höjer
folkningen, bör administrationen vara tvåspråkig. De centrala
myndigheterna dubbleras, men endast i den mån det är förenligt
med förvaltningens enhet. Den provinsiella och kommunala administrationens språk bestämmes av de röstberättigade; där den
språkliga minoriteten uppgår till 20% av befolkningen, är två-
språkighet obligatorisk. Armen rekryteras provinsiellt, och soldaterna utbildas på resp. provinsers språk; rekryter tillhörande
en språklig minoritet kunna tilldelas en annan provins’ kontingent.
De högre militära läroanstalterna dubbleras. – Domstolarna i
första instans äro i Flandern och Walloniet principiellt ensprå-
kiga, men till dem äro knutna officiella översättare till den i
språket okunniges tjänst. Appelldomstolarna dubbleras. Till den
franskspråkiga kassationsdomstolen knytas översättare.
I praktiken ha socialisterna i regel kunnat uppträda eniga med
en kompromisslösning. Deras program vittnar om strävan till en
nationell lösning, som även förenar en långtgående förståelse för
de flamländska kraven med hänsynstagande till minoriteterna.
Detta sista drag torde icke falla alla på läppen och gör programmets allmänna accepterande mycket problematiskt.
Det nuvarande läget kan sammanfattas på följande sätt. I ett
land med c:a 8 miljoner invånare leva två folk, som blivit varandra allt mer främmande; en huvudsakligen efter kriget genomförd lagstiftning tillåter dem att leva i relativt oberoende av
varandra. De något talrikare flamländarna utgöra ännu i viss
utsträckning en jordbrukande befolkning; de besjälas av en historiskt, språkligt, socialt och religiöst betingad nationalism; inom
breda lager befinna sig korporativa och auktoritära tankegångar
i tillväxt. Vallonerna äro till sitt flertal industriarbetare, som i
stor utsträckning äga demokratiska, socialistiska och antiklerikala
ideal. Flamländarna ha ett livligt minne av »franskt» förtryck;
vallonerna börja frukta att i sin tur bli förtryckta. Vad håller
dessa folk samman~ För det första: ekonomiska förhållanden –
intetdera kan existera ensamt. För det andra: en gemensam historia med allt vad detta innebär av ovägbart. För det tredje: Belgien är en europeisk nödvändighet. För det fjärde: gemensamma
statliga institutioner – främst konung och parlament.
Parlamentet har måhända ej så stor sammanbindande kraft;
dels organiseras partigrupperna ofta efter språkliga linjer; dels
leda vissa, bägge landsdelarna angående frågor – som amnestin
504
Den flamländska rörelsen
åt landsförrädarna 1929 och 1937 – till våldsamma sammanstötningar mellan å ena sidan flamländare, å den andra Brysselbor
och valloner; dels är parlamentets anseende i snabbt sjunkande.
Dock utgör i regel det socialistiska partiet en enande länk mellan
de två folken.
Däremot har dynastins inflytande i Belgien i motsats till
förhållandet i andra länder oavbrutet vuxit under det sista
seklet. Albert I ägde och Leopold III äger en enastående prestige hos bägge folken, till vilken utom deras och deras drottningars personliga egenskaper bidragit det misstroende, många
belgare hysa till parlamentet. I språkfrågan ha konungarna
städse visat den finaste takt och den största förståelse för den
flamländska rörelsen, under ständigt inskärpande av nödvändigheten av nationell samling, av de bägge folkens förtroendefulla
samarbete i ett land, som kallats Europas slagfält. Leopold III
förefaller också ha lyckats samla·alla belgare kring den nya utrikespolitik, han inaugurerade den 14 oktober 1936 och vilken, om
än kanske främst ett hänsynstagande till ett specifikt flamländskt
önskemål- bort från beroendet av Frankrike – även tager hänsyn till den fransktalande befolkningens bästa. Känslomässigt sett
torde dynastin vara det starkaste av de band, som förena flamländare och valloner.
Att söka skåda in i framtiden är vanskligt, allra helst under
nuvarande utrikespolitiska konjunktur. Det är ej uteslutet, att
vid ett upprepande av 1914 inkräktaren skulle finna ett enat folk;
dock må påpekas att nationalisternas ledare detta år förklarat sig
föredra ett starkt Tyskland framför ett starkt Belgien, Hitler
framför van Zeeland . . . Får Belgien leva i fred, förefaller det
sannolikt, att utvecklingen kommer att gå mot ett mer eller
mindre utpräglat federativt förhållande mellan de bägge folken.
Det synes troligt, att början göres med de centrala institutionernas gradvisa dubblerande allt högre upp i ämbetshierarkien; vissa
departement – t. ex. undervisningsdepartementet – komma må-
hända att delas i två under var sin minister. Det kan dröja länge,
innan man kommer därhän. Då man hunnit dit, måste det federativa problemet i sin helhet tas upp till granskning.
505
36-37510. Svensk Tidskrift 1937.