Dagens frågor
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Den 5 september 1937.
Exc. Sandlers Någon tid efter sm tronbestigning företog konung
resor. Oscar II en mycket uppmärksammad rundresa till
hoven i Köpenhamn, Berlin och S:t Petersburg. Avsikten med resan
var icke blott att avlägga de sedvanliga visiter, som tillkomma en
nybliven kung, utan även att utjämna de motsättningar till de stora
monarkierna i söder och öster, som framkallats av de föregående årtiondenas ovisa demonstrationspolitik särskilt inom en del svenska
pressorgan. Karakteristiskt för situationen var emellertid, att det
första besöket avlades i Köpenhamn -en antydan om att vänskapen
med det nya Tyskland icke på något sätt fick störa det goda förhållandet till de skamlinaviska bröderna närmast i söder. Det var alltså
en allsidig försonings- och vänskapspolitik som inleddes, och den satte
varaktiga frukter. Sedan det visats, att det officiella Sverige inte stod
bakom den uppblåsta pressopinionen, lade sig denna anm~irkningsv~irt
fort.
Dessa händelser inställa sig i medvetandet som ett slags parallell
till de resor, som Sveriges utrikesminister på senaste tiden företagit
kors och tvärs i Europa. Härvid kunde kanske ett och annat vara att
utjämna och ställa till rätta efter den besinningslösa hets, som i åratal pågått inom en stor del av den svenska pressen mot styrelseformen, styrelseåtgiirder och styresmannen i grannlandet söder om
Östersjön. Att något sådant varit före under herr Sandlers resor, är
dock icke känt. Det har visserligen omtalats, att excellensen på genomresa stannat i Berlin, men i så fall måtte han ha kommit dit som
Nikodemus om natten och i varje fall undvikit den stora apparat med
mottagningar, hälsningstal och komplimanger, som eljest utvecklats
vid den svenska utrikesministerns besök i olika huvudstäder.
Inför dessa Ul)pbåd kan man inte undgå att fråga sig: Vad står på~
.Är det endast meningen att för all världen ådagalägga Sveriges fredsoch neutralitetsvilja, så kan verkligen anmärkas, att en sådan demonstration måste anses tämligen onödig. Sverige har under ett och
ett fjärdedels sekel tillräckligt visat sin åstundan att leva i fred och
hålla sig utanför storpolitiska kombinationer. Ingen förnuftig människa har tänkt sig nilgon annan inriktning av svensk utrikespolitik.
De många resorna kunna sålunda ur denna synpunkt lika gärna ha
varit ogjorda. Det har kanske med stor orätt insinuerats att exc.
Sandler personligen velat skaffa sig internationell berömmelse efter
Hjalmar Erantings föredöme. I så fall skulle man rentav kunna tolka
hans expeditioner som exempel på att den demokratiska diplomatien
inte saknar sin lilla fåfänga – lika litet som den gamla förkättrade
furstediplomatien. Att demokrati och flärd äro förenliga begrepp är
måhända för mången en överraskning – dock knappast för den som
519
Dagens frågor
iakttagit den tacksamma glädje, med vilken demokratiens spetsar
mottaga veckajournalernas devota hyllningar och reklamartiklar.
Man får väl ändå antaga, att herr Sandler och den regering han
företräder haft ett verkligt politiskt syfte med de många resorna.
Men vilket~ Såsom i ett föregående häfte av denna tidskrift påpekats,
har den tyska pressen sysslat åtskilligt med herr Sandlers förehavanden och icke utan oro följt honom på hans odysse. Det har rentav
uttalats den farhågan, att den svenske utrikesministern skulle vara
i färd med att tillverka ett antityskt block. Den svenska pressen och
de ledande politikerna i vårt land ha med få undantag antingen nöjt
sig med referat och bildreportage eller också som vanligt hängett sig
åt den optimistiska tron, att allt vad herr Sandler gör är viil gjort.
För vår del kunna vi från tyskarnas ståndpunkt förstå deras bekymmer, även om vi icke dela dem. Om man som herr Sandler ena ögonblicket säger, att man inte vill vara med om någon ideologisk uppdelning av staterna, och nästa ögonblick bedyrar, att Sverige – och
Norden – självklart slår vakt om fred och demokrati, så är detta med
förlov sagt inte riktigt logiskt, eftersom ordet »demokrati» i våra
dagars Europa har en ideologisk tillspetsning. Skall en deklaration
av Sveriges ståndpunkt behövas, så skulle den väl kort och gott lyda
ungefär så här: Sverige vill leva i fred med alla stater och folk, oberoende av den statsform de valt, men Sverige fordrar också att självt
få bestämma över sina öden och vill inte veta av någon inblandning,
från vilket håll och under vilken förevändning den än må komma.
Vi skulle anse detta vara en vidsynt och tolerant och på samma gång
rakryggad utrikespolitik. Det är glädjande att kunna fastslå, att utrikesministerns uttalanden senast i W arschau gingo i denna riktning.
Då herr Sandler avsvär sig ideologiska motiv inom den internationella grupperingen, så vet man mycket väl, att han främst avser
allt det som i hans kretsar nämns »fascism». Hans inställning åt det
motsatta hållet är nog inte riktigt lika klar. För någon tid såg man
i tidningar av alla färger följande bild: herr Sandler i sin välbekanta resdräkt och madame Kollontay i blomstersmyckning sida vid
sida startande luftresan till Kominterns hemstad. Några dagar därefter kunde man se en annan bild: herr Sandler återkommer till
Stockholm i sällskap med en annan sovjetfunktionär. Under normala
förhållanden skulle en dylik bildserie icke väcka några livligare
känslor till livs. Under detta den ryska terrorns år reagerar emellertid
folk helt annorlunda mot utrikesministerns intimiteter med sovjetdignitärerna-reagerar lika känsligt f. ö. mot Sovjet nu som mot Tyskland
den 30 juni 1934. Måhända äro bilderna mycket tilltalande för vissa
»kulturpolitiker», men på ett gammalt svenskmannasinne göra de ett
odelat oangenämt intryck. Det är sannerligen inte med någon tillfredsställelse man läser om, hur en svensk utrikesminister smickras
och smickrar, allt under det att blodsorgierna pågå därborta. Det är
svårt att begripa, att en så erfaren man som herr Sandler ej inser, att
hans Moskwatripp just nu väckt anstöt. Själv tycks han ha varit
mycket belåten, och en stor del av svensk press och allmänhet tycks
520
Dagens frågor
dela hans uppfattning. Detta är nästan det beklagligaste i hela historien. Men om pressen tiger, skola stenarna ropa …
Till ovanstående vilja vi dock göra en reservation. Lika meningslösa eller onödigt förbryllande som vi finna exc. Sandlers resor till
stormakterna vara, lika angeläget finna vi en nära kontakt ej blott
med de nordiska länderna utan även med de baltiska randstaterna.
Redan i fjol våras efterlyste vi exc. Sandlers svarsvisit hos sistnämnda länders regeringar såsom önskvärd för att markera den nära
frändskapen med dem och gemensamheten i ställning och mål. Det
är uteslutande tacknämligt, att svarsvisiten äntligen kommit till
stånd, men det hade varit än tacknämligare, om den avlagts på ett
sätt och vid en tidpunkt, att den ej verkat modern diplomatisk
slentrian.
Universiteten Många hårda ord ha på skilda tungomål fällts över
i tredje riket. tankefrihetens undertryckande i tredje riket, över intellektuellt självmord och över behandlingen av meningsmotståndare.
Möjligheten att överblicka situationens verkliga läge har försvårats
av en oenhetlig lagstiftning och en ofta medveten partiskhet hos
denna lagstiftnings uttolkare. Ingen fullständig och absolut objektiv
framställning torde hittills ha sett dagen, men en mycket god och
instruktiv avhandling betitlad »The German Universities and National Socialism» har nyligen utgivits av en amerikansk sociolog, Edward Yarnall Hartshorne, vilken på ort och ställe samlat material
angående den nuvarande tyska vetenskapens inre och yttre betingelser. Med sociologens benägenhet att sammanfatta stora gruppers
mentalitet och med den tränade psykologens förmåga att rannsaka
hjärtan och njurar lyckas Hartshorne medelst välskrivna porträtt av
enskilda personer, medelst angivande av moderna lagrum och medelst
journalistiskt framställda detaljskildringar av akademiska händelser
giva en fyllig bild av nationalsocialismens universitet och övriga
högre utbildningsanstalter.
Vägen till universitetet är för den unge tysken exceptionellt smal
och uppfylld av politiska hinder. Urvalet sker givetvis i första hand
via skolorna, där dock ej de intellektuellt bäst utrustade föredragas,
utan de som fysiskt, moraliskt, intellektuellt och eugeniskt anses bäst
lämpade. »Mens sana in corpore sano» omsättes i Tyskland i praktiken på ett utomordentligt sätt, nota bene om enighet kan uppnås
om vad som är eller bör vara en sund själ. Enligt nationalsocialistisk
uppfattning kan den numera endast bevisas genom aktivt deltagande
i det politiska arbetet. En förordning i början av 1935 stadgade, att
avgörandet av en aspirants personliga lämplighet för universitetsstudier i hög grad skulle baseras på huruvida han tillhörde politiska
organisationer och vilken aktivitet han visat inom dessa. Så små-
ningom skall fullgjord, väl vitsordad arbetstjänst och åtminstone på-
börjad värnplikt bliva generella villkor för förmånen att erhålla
universitetsutbildning. Den tyske idealstudenten får ej vara en
»kraftlös intellektualist». Tyska studenthem och studentrestauranter
521
37-37510. Svensk Tidskrift 1937.
Dagens frågor
äro även numera bemålade med sentenser med anspelning på studiernas snabba omsättning i påtagliga och om möjligt omedelbara praktiska resultat. »Tyskland behöver inga drömmare utan målmedvetet
arbetande tjänare. Kom ihåg, att studier är ett privilegium för begåvade, men kunskap får ej vara ett blott mål utan ett medel.» Ett
annat utslag av en liknande mentalitet utgöra de tre väggmålningarna i matsalen i Hamburgs studentkårhus, av vilka den första
är ett motiv från ett arbetsläger med hacka och spade som framträ-
dande attribut, den andra föreställer en flitigt arbetande student i
hans enkla studiecell och den tredje samma student i färd med att
slunga en handgranat mot anstormande fiender. Dessa bilder lära
symbolisera, att materiellt välstånd skapat genom utnyttjande av naturens rikedomar och känsla av samhörighet med den tyska jorden
och alla dess söner utgör en förutsättning för ett effektivt och fruktbringande studiearbete; studenten skall i folkgemenskapens tecken
vara beredd att offra allt, för att hans folk skall få njuta frukterna
av mödosamma år och för att den nationella äran ej skall skamfilas.
En officiell förklaring till denna metod att utvälja de stuuenter, som
skola få förmånen av universitetsutbildning, gavs av riksministern
för vetenskap, uppfostran och folkbildning i december 1935, då det
hette, att dessa krav på studenterna motsvara universitetens uppgift
i den nationalsocialisiska staten, nämligen att vara ej blott ett
centrum för strängt begränsat vetenskapligt arbete utan även platser
för intellektuell, moralisk och politisk skolning av en sund generation
av graduerade, som själsligt och kroppsligt äro siirskilt Himpade för
ledarskap. Denna uppfattning är dock även inom Tyskland utsatt
för en öpr)en och i dagspressen framförd kritik. Denna har starkt
poängterat, att de verkligt goda huvudena äro så få, att de böra omhuldas, även om dc äro fästade vid svaga kroppar. »Wir haben
Kämpfer genug.»
Alldeles särskilt noga har Hartsborne behandlat frågan om de avskedade universitetslärarnas vidare öden samt även sökt angiva det
verkliga antalet personer, som av en eller annan anledning nödgats
upphöra att ägna sig åt akademisk undervisning eller åt annat högre
s. k. intellektuellt arbete. Han har med stor omsorg undersökt de
olika källorna för att få reda på antalet avskedade och presterar som
resultat härav en tabell, omfattande ej mindre iin 1,663 avgångna universitetslärare, vilkas öden delvis äro kända. Endast bland lärare i
högre grader uppvisas mer än 1,100 fall, och man kan därför utan
fara för överskattning räkna antalet avskedade professorer och docenter till mer än halvtannat tusental. De olika vetenskapliga institutionerna ha drabbats synnerligen olika, men i genomsnitt har mellan
14 och 16 procent av lärarkåren avskedats; i enstaka undantagsfall,
såsom beträffande den medicinska fakulteten i Diisseldorf, ha 50 procent tvingats draga sig tillbaka. Mycket intressant iir en undersökning av dessa vetenskapares senare öden, varav framgår, att ungefär
en femtedel stadigt placerats utrikes och ytterligare en femtedel erhållit temporiira anställningar huvudsakligen i England. Av de åter- 522
Dagens frågor
stående tre femtedelarna ha de flesta av de i Tyskland kvarstannade
förtidspensionerats.
Med arrgivandet av dessa siffror har en av de mest omdiskuterade
aktionerna i samband med den nationalsocialistiska revolutionen
något reducerats till sina proportioner. Man måste förstå vidden
av dessa många mänskliga tragedier. Något intellektuellt självmord
har det dock tydligen ej varit fråga om, även om själva toppen av
intellektuell elit ibland varit att finna bland dem, som drabbats av
avskedande eller »frivilligt» resignerat. Förlusten för vetenskapen är
dock mycket större än dessa kalla siffror utvisa, ty de kvarvarande
professorernas arbetsförhållanden ha oftast underkastats vittgående
förändringar i form av omflyttningar och ökad undervisningsbörda
ofta vid flera universitet på närbelägna orter samtidigt. Dessutom
tillkommer den rent psykiska pressen på spekulativt anlagda personer att ständigt och jämt planlägga föreläsningar och författarskap
så, att praktiska resultat för samhället vinnas inom en snar framtid.
Problemlösning för dess egen skull blir ingen lovvärd sysselsättning,
och de spekulativa vetenskaperna få därför allt färre utövare. Mängder av bestämmelser, varest och under vilken tid på dagen olika arbeten skola utföras, ha bidragit till att göra särskilt naturvetenskapernas utövare till tekniska arbetare i stora statliga laboratorier, där
de vetenskapliga upptäckterna och kombinationerna erhållas vid på
förhand bestämda tidpunkter. Ä ven om arbetets kvantitet på detta
sätt maximeras, är det ej säkert att kvalitetens höjd kan bibehållas.
Visserligen anses de stora uppfinningarna och över huvud alla stora
intellektuella prestationer ha tillkommit till 90 procent under transpiration och till 10 procent på grund av inspiration, men det torde vara
ett faktum, att den nödvändiga inspirationen fordrar en personligt
lagd arbetsordning och en känsla av personlig trivsel.
De rättrogna finna sig snabbt tillrätta i sina nya ledande ställningar inom den tyska vetenskapliga världen och göra de mest fantastiska uttalanden i föredrag och i skrift. I svensk press har t. ex.
ett tal av Flihrern för den tyska rättsvetenskapen, Doktor Frank,
återgivet i Deutsche J uristenzeitung i oktober förra året, väckt berättigat uppseende. Enligt detta tal skulle de tyska studenterna
undanhållas de judiska författarnas arbeten, och endast en rent vetenskaplig behandling av »judiska tankebanor» skulle tillåtas i avsikt
att påvisa dessas demoniska inflytande på den tyska kulturen. Ä ven
om sådana utslag av självgodhet och överlägsenhet kan synas häpnadsväckande, har dock Hartshorne lyckats framdraga exempel på
liknade tendenser hos framstående representanter t. o. m. för de
exakta vetenskaperna. Man torde få gå tillbaka till medeltidens katolska övermod och intolerans för att finna paralleller. Möjligen kan
orsaken till de kristna vetenskapsmännens flykt västerut efter turkarnas erövring av Konstantinopel 1453 erbjuda en jämförelse. Den finländske författaren Olai Paavolainen har säkert rätt, då han talar
om Hitlers gudom och om nationalsocialismen som en delvis religiös
företeelse. Utan att våga öppet draga denna slutsats ger även Harts- 523
Dagens frågor
horne en mängd exempel från den akademiska sfären, som klart häntyda på något högre än det alldagliga strävandet i vetenskapens
tjänst. Mest accentuerad är denna stämning, då han med journalistisk
färdighet och utan oroständiga kommentarer återger Berlinuniversitetets firande av den nationalsocialistiska revolutionens treårsdag, vid
vilket psalmliknande sånger och en kantat sjöngos, som måste hava
framkallat en rent religiös hänförelse för Tyskland och Hitler. Den
kristna religionens bekännelseskrifter motsvaras av alla slag av
lojalitetsförklaringar åt ledaren och riket, t. ex. genom att i berörda
kantat låta kören uteslutande sjunga två ord – Adolf Hitler.
Dock – det finnes inom Tysklands akademiska kretsar en opposition, som åtminstone vänder sig mot överdrifterna. Ett direkt och
kampberett intellektuellt oppositionsparti utgör säkerligen det stadigt växande antalet katolska teologer. Den övriga oppositionen är
synbarligen mild och förstående. Den anser, att den intellektuella
aktiviteten i Tyskland ligger alltför djupt nedlagd hos medborgarna
för att kunna undertryckas, men att den tyska vetenskapen under
efterkrigstiden förlorat kontakten med det aktuella livet och att därför nationalsocialismen väckt upp vissa slumrande och ofta goda tendenser. Hartsborne citerar Goethe och frågar, om ej nationalsocialismen kan tjänstgöra såsom Mefistofeles och utgöra en eggelse:
Des Menschen Tätigkeit kann allzuleicht erschlaffen,
Er liebt sich bald die unbedingte Ruh;
Drum geb’ ich gern ihm den Gesellen zu,
Der reizt und wirkt und muss als Teufel schaffen.
Estlands korpora- Som bekant har Estlands ursprungliga demokrativa kammare. tiska författning i olika etapper undergått en
vittgående omstöpning (Svensk Tidskrifts läsare hänvisas till särskilda uppsatser i årgång 1936, häftena 3 och 11). Visserligen har icke
något fullständigt diktatursystem etablerats men det nuvarande författningslivet har i högsta grad avlägsnat sig från den direkta
demokrati, som föresvävade 1920 års författningsfäder. I slutet av
augusti d. å. underskrevs och utfärdades den nya författning, med
vilken nationalförsamlingen i ungefär ett halvår oavbrutet arbetat.
I stället för en »statsäldste», som på en gång var president och statsminister samt såsom sådan helt beroende av det väljande parlamentet,
har nu en stark presidentmakt införts. I väntan på det första presidentvalet fungerar som riksföreståndare de senaste årens »husbonde»,
frihetsverkets ledare, advokaten och jordbrukaren Konstantin Päts.
Därjämte har en statsminister, f. n. advokaten och jordbrukaren
Kaarel Eenpalu, satts i spetsen för regeringen. Efter svenskt-finskt
mönster har dessutom införts ett justitiekanslersämbete. Ävenså har
överbefälhavaren fått en i grundlagen ingående reglering och fast
förankring. Vidare har det gamla enkammarsystemet utbytts mot ett
tvåkammarsystem, varav ena kammaren är folkvald, medan den
andra korporativt sammansatts. Bägge kamrarna ha faktiskt redan
524
Dagens frågor
fungerat i detta skick under författningsarbetet – något som står i
samband med att detta utförts enligt instruktioner och principer, som
folket i författningsreferendum i februari godkände. Vid valen på
nyåret till den folkvalda kammaren rådde fri tävlan mellan partierna
men de dominerades av den s. k. fosterländska fronten, som av 80
mandat ensam uppställde kandidater i 49 kretsar och dessutom erövrade mer än hälften av de omstridda mandaten i återstående kretsar. Även om valet kunnat försiggå under ett visst tryck från den
h~irskande riktningens sida, har Päts’ regim genom valet ostridigt
fått en folklig legitimering och sin faktiska popularitet bekräftad.
Första kammaren eller »statsrådet» är korporativt uppbyggd eller,
kanske rättare, sammansatt enligt kategorimetoden. Den består av
minimum 40 ledamöter. Dess sammansättning är följande. Självskrivna äro dels två kyrkliga representanter, den protestantiska kyrkans biskop (f. n. Rahamägi) samt metropoliten, dels högste befälhavaren, dels Tartuuniversitetets och Tekn. högskolans i Tallinn rektorer, dels statsbankens chef. Tio representanter utsedda av presidenten bilda den andra kategorien. I den tredje kategorien komma
först fyra representanter för den lokala självförvaltningen och
kretsförvaltningen, kort sagt för det kommunala livet. Den fjärde
och största kategorien innefattar sexton representanter för yrkeskorporationerna. Följande uppdelning skall härvid tillämpas: fem företrädare för jordbruk och fiske, fem företrädare för handel och industri, tre företrädare för arbetarna, en företrädare för fria yrken, en
företrädare (f. n. statsminister Eenpalus fru) för det husliga arbetet
samt en företrädare för husägarnas kammare och en företrädare för
hantverkarnas kammare. Vidare skola finnas en represent~nt för
skyddskåren (f. n. Oraamaa), en för bildnings- och kulturväsendet, en
för minoriteterna (f. n. en tysk) samt en för folkhygien. Såväl de
fyra sistnämnda representanterna som kommunal- och yrkeskorporationsrepresentanterna utses genom val av vederbörande korporationer. Utöver dessa 40 personer är varje förutvarande statspresident
självskriven medlem. Tilläggas må, att representant för ’l’artus universitet är f. d. statsäldsten, den kände rättsprofessorn Piip, liksom
att Päts bland de av honom utnämnda tio medlemmarna medtog två
f. d. statsäldstar, Akel och Jaakson – eljest ha några av de förut
ledande politikerna, bland dem Tönnison, ställt sig utanför författningsverket och protesterat däremot såsom förment konstitutionsvidrigt, en protest som Päts dock i ett tal inför kamrarna vid författningsarbetets avslutning med all kraft tillbakavisat.
Det nya »statsrådet» överensstämmer till sin arkitektur visserligen
icke i alla detaljer men i sina huvudstycken med den »provisoriska»
kammare, som tillsattes i vintras och medverkat vid den konstitutionens utarbetande.
Den plats i statslivet, som den nya första kammaren fått sig anvisad, är enligt författningen synnerligen detaljerad och komplicerad.
Det skulle här föra för långt att analysera alla detaljerna, helst som
det ~ir själva sammansättningen som erbjuder det största principiella
525
Dagens frågor
intresset. Bägge kamrarna tillsättes för en tid av fem år och bägge
kunna upplösas. »Statsrådet» har i jämförelse med »deputeradekammaren» begränsad initiativrätt men har obeskuren rätt att delta i avgörandena av lagar, budgeten, författningsändringar, fördrag m. m.
Prioriteten tillkommer dock i allmänhet »deputeradekammaren», och
i vissa fall kan »statsrådets» avvikande beslut åsidosättas av denna
genom beslut antingen med eller utan kvalificerad majoritet. Två-
kammarsystemet i Estland vilar sålunda icke på full jämställighet
mellan kamrarna. »Statsrådets» medlemmar ha dock interpellationsrätt, och rådet kan i vissa fall, genom hänvändelser från statspresidenten, få yttra sig över misstroendevota mot regeringsledamöter,
kring vilka vota en majoritet i »deputeradekammaren» samlat sig.
Unikt för Estland är att statspresidenten i vissa vagt angivna fall kan
låta kamrarna sammanträda och besluta tillsammans (»nationalförsamlingen»).
Estlands nya andra kammare utgör ett av de få exemplen på ett
genomfört försök i en demokratisk eller åtminstone pseudodemokratisk stat att helt basera en av folkrepresentationens halvor på särskilda kategorier och yrkesintressen. Den korporativa tanken har
visserligen länge diskuterats i de baltiska randstaterna men Estland
har hunnit längst i denna konstruktiva nybildningspolitik. Så många
gånger som samma tanke, icke minst under de sista åren, varit uppe
i Sverige, förtjänar det estniska experimentet att uppmärksammas
av oss.
Ekumepiska intryck från De allmänkyrkliga, ekumeniska strävanOxfordkonferensen. dena ha skilda föregångare, äldre och
yngre. Medeltidens påvar syftade till en universell Gudsstat, president Wilson till ett lika världsomspännande Nationernas förbund.
Ekumenins volym är Gudsstatens, dess organisation folkförbundets:
den tillerkänner var kristen kyrka suveränitet. Det. ligger i ärkebiskop Söderbloms skapelse redan organisatoriskt något av ett Tredje
rike, och det är förklarligt, om den både från romerskt-katolskt håll
och nutida politiskt mötts av undran, endels av misstro. En utsänd
observatör från Geneve till den nyss avslutade Oxfordkonferensen
(12-26 juli), mr. V. J. Wilson, fann kyrkornas och nationernas sammanslutning »fullständigt olika» (most distinct) till ursprunget men
eniga i arbetet på »andens enhet genom fridens band». Denna nya,
bibliska tolkning av folkförbundsiden hos en andre Wilson tillkom i
samma vecka som Lloyd George i det engelska underhuset, på tal om
Spanien, kanske mer officiellt än förut och utan att motsägas, förklarade Nationernas liga »berövad kredit och auktoritet». År det tänkbart, att just det olika ursprunget skall ge den allmänkyrkliga rörelsen utvägar, om ej till direktare yttre framgång, så dock till en mera
meningsfylld tillvaro~
Det första ekumeniska mötet i Stockholm för tolv år sedan var
kanske snarast en gigantisk upptakt, mera betingad av personliga än
526
Dagens frågor
geografiska förhållanden. Nu stå, 1937, Oxford och Geneve mot varandra: den obrutna, halvt skolastiska traditionens säte å ena sidan,
Calvins och Rousseaus upproriska vrå bland bergen å den andra.
Man stötte vid Oxfordmötets förhandlingar och gudstjänster överallt
på tusenåriga formler och bruk, och mången förblir i det längsta
främmande för vad som ändå alltid måste vara bland judarna en
förargelse och grekerna en galenskap. Calvin och Rousseau, den rena
tankens och den moderna självstyrelsens genombrottsmän, kunna
tyckas oss närmare. Det är visserligen sant, att en nutida teoretiker,
och därtill en av de främste, liknat all statslära i nyare sekel vid
»avklädd medeltida teologi». Men flertalet skall kanske utan vidare
anse kyrkornas friare umgänge i våra dar, inom och mellan folken,
som en återverkan av den sekulära utvecklingen. Prioriteten må här
lämnas därhä.n. Den unge brittiske kyrkohistoriker med stigande
rykte, T. S. Eliot, vars medeltidsdrama, Mordet i katedralen, blivit
Londonscenens måhända största succes det sista året, framhöll i ett
av vårt mötes mest realistiska föredrag, att de åldriga, kanske stelnade kyrkorna i sina gradvisa sammanträffanden fått en stöt till ny
och kritisk ungdom. Man lär känna sig själv genom att känna grannen och vaknar, om än långsamt, till självprövning. Detta betraktelsesätt torde höra till de fruktbarare. startat i segeryra och med
maktspråk gick Nationernas förbund till bråd aktion med gammal
belastning i sin idevärld.
Som en verklig grundton i Oxfordkonferensens både förberedelser
och uttalanden ljuder därför mot oss ett ödmjukt erkännande av kyrkornas egen skuld till världsläget genom inbördes söndring och otrohet mot sin uppgift. Och med om möjligt ännu större styrka än i
Stockholm framträdde denna gång de klyftor, som det gällt att överbygga. Brokigheten hos ekumenerna i tungomål och dräkter, ritual
och trossatser var ännu större 1937 än 1925 tack vare tillkomsten av
utomeuropeiska ombud, och akuta politiska konflikter, som vållat
brytning i Geneve, kastade också sin skugga i Oxford. Vi mottogo
från evangeliska utposter i Spanien försök att objektivt klarlägga
den blandat kyrkliga och världsliga striden i detta hemsökta land,
och man såg till en början, i vårt kvarter som annorstädes, de japanska och kinesiska representanterna på avstånd iakttaga varandra
med spänning.
Men gemenskapen segrade över söndringen. Kines och japan vandrade nästa söndagsmorgon gemensamt på kyrkvägen, och deras första
etapp blev då Magdalen bridge, där de sista nyheterna från Pekingbataljen bjödos ut av tidningsförsäljarna. Halvt omärkligt men förvånande snabbt vicixte under överläggningarnas och andaktsstundernas fortgång det ömsesidiga närmandet hos oss, neutrala deltagare, och
för den andligen nykomne blev det därvid en uppenbarelse att se, hur
det ytterst är och måste vara Kristusgestalten, som religiöst och
historiskt förenar. När andra ideal bleknat, ställes från alla håll
denna enda gemensamma men centrala gestalt med ny frimodighet
fram för människorna, och man bevittnar, sedan en gång signal gi- 527
Dagens .frågor
vits, liksom en tävlan att återupptäcka evangeliets kärna. Det är
ingen vare sig universell teologi eller myndighet, som avses, utan
kristna personligheter inom alla kyrkosamfund liksom inom alla
stats- och samhällsformer. »Vi uppfordra icke världen att efterlikna
oss», heter det i slutbudskapet, »ty vi äro blott alltför lika världen.
Den kallelse, som utgår till oss själva och till världen, är en kallelse
till Kristus.»
Den tvedräkt inom mänskligheten, av vilken kyrkornas är en reflex,
har under tidernas omskiftelser vållats av skilda faktorer. Under det
sekel, som närmast följde Rousseau, hävdade individ och klass till.
det yttersta sina anspråk mot varandra. Men denna motsättning korsas nu av nationernas, och med alltmer sammanpressade krafter
tävla dessa senare om varje hörn av vår planet. Raser och världsdelar ha indragits. Kyrkorna äro kallade att ta ståndpunkt mot både
individuella, partikulära och kollektivistiska ytterligheter, och de
mena sig giva världen ett ärligt föredöme, när de på särskilda sammankomster, bl. a. i Edinburgh under augusti d. å., sträva till inbördes förklaring, icke överslätning, av sekelgamla dogmatiska skiljaktigheter. Men det gällde i Oxford »liv och arbete», överhängande
praktiska uppgifter inom hem, yrke, parti och hushållning, ävensom
inre och yttre statsliv, och utgångspunkten var närmast den totalitära
regeringsmyndighet, som mot upplösningens eller godtyckets makter
ställer kravet på tjänande och subordination. Också för den kristne
är tjänandet ett grundläggande bud, och det vore från denna synpunkt snarast vilseledande att förneka gemenskapen mellan ekumenin
och våra dagars oinskränkta, reformerande statsmakt. Men denna
gemenskap har mera framträtt under Oxfordmötets förarbeten, där
tyskar deltogo, än dess debatter, där de saknades. Det hölls, jämsides
med vårt möte, i Ashridge en engelsk föredrags- och studiekurs om
»demokratiens självuppfostran», där både borgerliga och socialistiska
partiledare deltogo, och såväl Times som Manchester Guardian ägnade
denna kurs på invand parlamentarisk grund en snarast större uppmärksamhet än ekumenins arbete. Man vrider sig på skilda håll i
det angelsachsiska, och kanske framför allt amerikanska, folklivet
som en mask undan reaktionen mot klass- och kulturliberala doktriner.
Men skillnaden mellan nazismens tvångsevangelium och den kristna
frihetens är icke dess mindre genomgripande, och den, som i följd
läser de fem Oxfordsektionernas utlåtanden kan också erinras om den
skiftande tekniska serien av byråer, kommissioner och enqueter inom
folkförbundets ram. Vissa bland sektionsutlåtandena ha en koncist
laddad uppläggning – t. ex. det första, om Church and Community,
under, som det säges, skandinavisk inverkan – andra en mångsidigt
orienterande – t. ex. det fjärde, om Church and Education, under
amerikansk. Vad man i båda fallen finner utmärkande för dessa betänkanden, liksom också för mötesbudskapet, är den öppenhet, med
528
Dagens frågor
vilken olika kristna ståndpunkter i gången och närvarande tid redovisas vid sidan av varandra under bön om gemensam klarhet. Den
femte sektionen om internationella förhållanden fördömer kriget som
ett syndens märke, erkänner de kristnas ansvar för dess existens och
manas till dess förebyggande både genom yttre anordningar och bemödanden hos den enskilde att övervinna själviskheten, hatet och
övermodet, som är det ondas jordmån. Men samtidigt speglas det
kristna samvetets oro inför den fruktansvärda verklighet, som ett
redan utbrutet krig innebär, i fyra divergerande uppfattningar, vilka
det tills vidare visat sig omöjligt att sammanjämka. En dylik divergens utgör icke, rent taktiskt, någon stark position utåt. Men jämförd
med många kortlivade allmänna fredsresolutioner från senare år kan
den möjligen beteckna en början till större internationell uppriktighet.
Det låg, trots tyngande fraseologisk tradition, i Oxfordmötets plan,
om också icke alltid i dess utförande, en tydlig strävan till verklighetssinne. Bland många personliga och principiella omständigheter,
som här kunna inverkat, må här särskilt framhävas ett redan vidrört,
nytillkommet element: de unga kristna planteringarna utanför
Europa. Missionären och hans infödde lärjunge äro, om ett profant
uttryck tillåtes, infamt påpassade i sin främmande omgivning – privat och offentligt, som undervisare och ekonomer, i krig som fred –
och i vår sekulariserade tillvaro håller nu kristenheten i stort på att
bli en diaspora, som överallt prövas i realiteter. Genom århundraden
har kristendomens livskraft bäst kunnat avläsas på missionsfronterna, och när 1937 till skillnad från 1925, de exotiska dotterkyrkorna
första gången erhöllo självständig, ekumenisk representation, kunde
beklaganden höras, att deras livsfrågor icke fått större utrymme i
förhandlingarna. Mången bedömare har funnit Nationernas förbund
överansträngt på sitt universella omfång och förordat dess begränsning till Europa. För kristendomen, som till själva sitt väsen icke
vet av någon olikhet mellan vit och kulört, har den utomeuropeiska
förstärkningen snarast blivit en kraftkälla, om man också på en
punkt kunde vilja sätta ett frågetecken. Var det en tillfällighet, som
såg ut som en tanke, att kinesiska och japanska talare anmodats
variera ämnet nationell kristendom men ingen indier~
De protestantiska kyrkor i förskingringen, som varit med vid båda
ekumeniska kongresserna, särskilt de östeuropeiska, äro intet annat
än forna missionsfronter. Och när slutligen i Tyskland en nationalistisk nyhedendom proklamerats, är det också här, i reformationens
moderland och Europas hjärta, primitivt kristna nyröjarplikter, som
uppbådas. Den tyska frånvaron, som redan flerfaldigt berörts i dagspressen, kan ses från många synpunkter men icke sämst från den,
som vidrördes – jag tror – av ärkebiskopen av Canterbury vid
själva öppnandet. Hur mycket man än saknade tyskarnes lärdom i
fromhet och arbetskraft – det var tankegången – så gjorde de dock
kanske ännu större nytta genom sitt uteblivande. »Det bekännande
kyrkans» kamp är hela kristenhetens.
529
Dagens frågor
Vi sutto en kväll, ett trettiotal medlemmar av uppfostringssektionen, i det »gamla bibliotek», som är övervåning till ett sidakapell
i St. Mary, den gamla universitetskyrkan, stammande från högmedeltiden och en gång härden för både Wesley’s och Newman’s förkunnelse. När bullret tystnat på High Street, huvudgatan utanför fasaden, och vespern desslikes i långskeppet inunder oss, kom det
overkliga nära: den allmänneliga, osynliga kyrkan. En programkommitte arbetade annorstädes på ett principuttalande, och det gällde
denna gång för oss andra ett slags tvångsfritt vittnesförhör om kristen undervisnings faktiska villkor i olika hörn av världen. Det var
då inte längre de halvt omisstänksamma holländarna, skottarna och
amerikanarna – alla Manchestermän – som dominerade med sina
nedärvda, konstruktiva linjer. Det var infödda och missionärer från
Bortre och Främre Indien, Korea, Kina och Swaziland i Sydafrika, som
anmälde nyktra men gripande intryck av rasers och religioners kamp
och önskade materiellt eller andligt stöd från Europa eller Staterna.
Man kom att tänka på en passage i den betydande kristna kinesen
T. Z. Koo’s plenarföredrag några dagar tidigare, där han omtalade
ett känt amerikanskt universitets vägran att låta honom yttra sig
om »religion» inför den akademiska publiken. Paradoxen i den västerländska odling, som på en gång utsänder missionärer och själv är
på väg att avkristnas eller klyves av bekännelsernas söndring, utgör
just bakgrunden för ekumenin. Finns det något annat än kristendomen, som kan ena världsdelarna?
En tysk, luthersk prästfamilj från det forna Ungerns, det nutida
Rumäniens oroliga gränsmark, det omstridda Siebenbiirgen, en av
Söderbloms ögonstenar, berättar om sin församling i Kronstadt.
Trots att man här under sekler vant sig vid en nästan otrolig grad
av inre seghet och yttre anpassning, bli avfallen nu allt tätare, emedan regeringen stänger alla banor för annan ungdom än den statligtortodoxt uppfostrade. Den livliga prästfrun, som nästan rör oss med
sin begäran om korrespondens mellan egna barn och våra, faller in:
»och om några år har kanske min mans församling smält bort inför
våra ögon». Metoden är numer densamma i familjens tyska hemland
mot judiska och evangeliska minoriteter. Det låg en bister kritik, rent
sakligt, av dylik förföljelse i kongressens kanske sjiilfullaste föredrag
om Kristen etiks grundvalar av professor Emil Brunner i Ziirich.
Kristendomen kan, enligt honom, ej ens fixeras i ett system som
Bergspredikans. Den måste oavbrutet omsättas av övertygade individer från tid till tid och land till land i ett möte mellan gudomligt och
mänskligt. Äktenskap och inrättningar, stadgar och stater ha endast
i andra hand etisk betydelse och då som verktyg för dylika individer,
hos vilka tron lever i en handling, som till sist, genom mångas samverkan, kan bli teknisk omgestaltning. Det var ekumeniu sedd inifrån.
En svensk talare på vårt mötes första dag liknade ekumenerna vid
officerare utan arme. Ställer man än de högsta kvalitativa krav, behöver rörelsen i Oxford som i Geneve också kvantitativ tillväxt. Det
ekumeniska arvet förpliktar på särskilt sätt nordborna i allmänhet
530
Dagens frågor
och svenskarna i synnerhet, och det uppbars också i juli 1937 värdigt
av bl. a. Sveriges nuvarande ärkebiskop. Mer än en anspelning gjordes på den med ekumenin parallella väckelse, som också bär Oxfords
namn och bl. a. i föregående häfte av denna tidskrift varit föremål
för granskning. Men om den ena och andra formen för både personlig
och nationell självprövning må till sist, i detta sammanhang läsaren
själv döma. Wilh. Carlgren.
Kan Kina I en ledare om Lyttonrapporten skrev Times den 10 okt.
räddas? 1932 med rätta, att ett fredligt samarbete mellan de kinesiska och japanska folken – så starkt önskat av hela världen – hade
blivit nära nog omöjligt. Hur söndrat, förfallet, föga nationalmcdvetet Mittens rike än var, kändes det i vida kretsar hos den kinesiska
nationen som en förfärlig tragedi, att Japan, begagnande sig av den
stora ekonomiska krisen i Europa, skulle ostraffat göra sig till herre
över Mandchuriet. Men klagolåten båtade föga, lika litet som den
internationella rättsordningen i N. F:s gestalt mäktade något mot den
starkares rätt. L’appetit vient .en mangeant, och i mars 1933 annekterade Japan Jehol efter ett blodigt åttadagars slag, och den japanska
gränsen utsträcktes till kinesiska muren. stilleståndet i Tangku
samma år hekriiftade den japanska frammarschen: större delen av
Hopei skulle demilitariseras. Tokio hade goda utsikter att i de fem
nordligaste provinserna i Kina skapa en autonom regering, som
kunde ge Japan förfoganderätt över Shantungs och Shansis kolfält,
Chahars järnmalmer och väldiga bomullsodlande områden. Åren 1934
och 1935 blev Nankingregeringen svagare än någonsin; den gick så
långt i sin undfallenhet för Japan, att den sände bort de amerikanska
flyginstruktörerna, avböjde låncerbjudanden från U. S. A. och förbjöd studenternas antijapanska demonstrationer. Tokio och Nanking
föreföllo att ha funnit varandra – vad hjälpte den upprätthållna bojkotten av de japanska varorna, om smuggling av dessa tämligen
obehindrat försiggick i Nord-Kina?
I dessa för de kinesiska patrioterna dystra tider, då hatet jäste mot
J apan och förbittringen mot de ledande kinesiska statsmännen tog
sig våldsamma uttryck i en rad politiska mord, förändrades emellertid situationen rätt väsentligt. I sitt övermod gick i slutet av 1935
den japanska Kwantungarmen, ledd av general Tada, ända därhän,
att den fordrade Chiang-Kai-Sheks avgång och det nationella Kuomintangpartiets upplösning. Den kinesiske statsmannen, överbenilhavare för armen och centralregeringens obetingat främste kraft, var
bland många av de nationellt sinnade kineserna ansedd som japanvän eller åtminstone som bankirernas och de stora jordägarnas specielle gynnare, den där hellre var benägen att slå ner kommunismen
inom landet iin bek~impa dess yttre fiender. Men när japanerna ville
utestänga marskalken från det avgörande politiska inflytandet, stod
det tydligt för Chiangs många kinesiska fiender, att han så långtifrån var projapan, att han tv~irtom väl behövdes i kampen mot
531
Dagens frågor
J apan. Genom truppkoncentrationer till Kiangsu lät han också otvetydligt tillkännagav, att hans trupper skulle, om så krävdes, slåss
mot inkräktarna.
Realiter var dock marskalken föga beredd på någon strid mot
,Tapan. Ur prestigesynpunkt var det emellertid nörlvändigt både för
honom och Nankingregeringen att ej länge föra en undfallenhetens
politik. Under 1936 märker man också tillfullo, att Japan ej fritt
kunde diktera sina villkor för sin kinesiske kusin. Centralregeringens
konflikter under första halvåret med Kanton -alltid tillreds att ställa
till trassligheter för Nanking – gjorde visserligen Chiangs ställning rätt prekär, allrahelst som de kommunistiska skarorna i nordväst ännu ej underkastat sig honom. Men genom sitt bestämda uppträdande mot Tokio kunde marskalken taga Kantons beskyllningar
mot honom för japanvänlighet med ro. Motsättningen Kanton–
Nanking mildrades också alltmer, till stor besvikelse för Japan, som
vidare till sin häpenhet fann, att det nu var Kina, som riktade anklagelser mot Tokio – ej tvärtom som tidigare varit praxis. Nankings protester mot smugglingen i Nord-Kina hlevo alltmera energiska, tonen ytterst hotande, då japane,r flögo över kinesiskt område,
alla japanska avtal med lokalregeringarna annulerades omedelbart i
Nanking o. s. v. Som svar på Japans invit om samarbete med japanerna i Nord-Kina kom ett erbjudande från Nanking att sända kinestrupper till Manchukuo för att där slå ned kommunisterna! .Tapan
vågade ej som förr hånfullt hestrida nationen Kinas existens. Från
Nanking som de nationella krafternas centrum utgingo nya, friska,
hoppfulla signaler till de på skilda håll i Mittens rike verkande nationalistkretsarna, eggande dem till strid, under rlet att de i troget minne
bevarade den store Sun-Yat-Sens berömda paroll: »Kämpa, kämpa till
sista andetaget, kämpa med ständigt förnyad kraft mot fördragens
orättvisa, mot de främmande förtryckarna.»
Det intermezzo, i realiteten en rätt blodig sammandrabbning, vid
Liukouchiao den7:e juli i år, som satte krigslavinen i gång, var också
ett vittneshörd om ett mer än vanligt aggressivt Kina. Att här
diskutera huruvida de av kineserna beskjutna japanska trupperna
hade rätt – enligt Boxarprotokollet av år 1901 – att utan kinesiskt
tillstånd företaga nattliga övningar i Tientsing och Peiping med omgivande garnisoner är ganska meningslöst. Nanking medger visserligen, att enligt protokollet små truppövningar äro tillåtna men ej
större; vem åtar sig att ge en juridiskt hindanrle tolkning av dylika
elastiska begrepp~
Av största intresse är däremot frågan, huruvida kriget- enligt internationell rätt visserligen intet krig, trots striderna och blodsutgjutelserna!- önskats av någondera parten. Att det för Nanking vore
en lämplig tidpunkt att nu företaga en avgörande strid mot J apan
tror väl ingen. Chiang-Kai-Shek påstås ha sagt, att tidigast 194()
kunde hans arme – någon kinesisk flotta att räkna med existerar
ej – vara färdig för ett längre krig. Visserligen ha hundratals tyska
officerare och amerikanska flyginstruktörer energiskt arbetat på att
532
Dagens frågor
skapa en modernt utrustad, effektiv arme och ett förstklassigt, av
amerikanska typer bestående flygvapen, uppgående till måhända ett
tusental enheter. Men detta lär näppeligen räcka mot J apan – n. b.
om detta sätter in all sin kraft på ett snabbt förintande avgörande.
Händelsernas egen logik har dock förvisso ej lämnat marskalken
något val: en eftergifternas politik nu hade gjort honom omöjlig hos
nationalistkretsarna och hans enhets- och uppbyggnadsverk skulle ha
misslyckats. Nu har marskalken dock åtminstone kämpat för Kinas
och sin egen sak.
Sedd mot den militärpolitiska bakgrunden finns det däremot mycket, som talar för att Japan funnit ett krig lämpligt just nu. Den
utrikespolitiska situationen ter sig mycket gynnsam för en krigisk
aktion. Ryssland, ej sällan utpekat som Kinas bundsförvant i krigiska konflikter, företar en lika gigantisk som bloddrypande upprensning inom förvaltning och försvar. Det ännu ej upprustade
England tar knappast några risker i Fjärran östern, så länge striden
om Medelhavet pågår, och Förenta Staterna dras med ytterst komplicerade inrikespolitiska förhållanden o. s. v. Det inrepolitiska läget i
J apan, den tillspetsade motsättningen mellan den i bondeklassen
socialt förankrade armen -en motsättning varom närmare kan studeras i Zischlcas även på svenska föreliggande, fängslande arbete om
J apan – och industrikoncernerna samt storkapitalet, har i förening
med en överhövan ansträngd budget med all säkerhet bidragit till att
armen anser tiden ytterst lämplig för ett avgörande i Fjärran östern.
Om det är någon klok och skarpsynt statskonst, som leder den japanska krigspolitikens anhängare, kan med skäl ifrågasättas. Ligger
det inte mera sund realism hos industrioligarkernas och kapitalisternas förkunnelse, att vad J apan framför allt behöver ej är Kinas landområden, utan dess marknader~ År inte armen på jakt efter chimä-
rer, vittnar ej dess statskonst mer om hägringar och önskebilder än
om en realistisk inblick i de ekonomiska krafternas spen
Förnekas skall ingalunda, att det vore en militär vinning’ att
förbättra den strategiska uppmarschsbasen för ett· eventuellt kommande krig med Sovjetunionen genom att befästa och utvidga området i Nord-Kina. Huruvida detta område ekonomiskt har sin på-
stådda betydelse för J apan är ganska ovisst – Kinas mineralfyndigheter ha som bekant antagligen i sin helhet betydligt överskattats.
Nord-Kina äger dock obestridligen åtskilliga av de råvaror, som ej i
tillräcklig grad finnas i Manchukuo, t. ex. bomull, kol, högvärdig
järnmalm och olja. Med Nord-Kinas 70 milj. invånare kan här heltvisst också skapas en bättre marknad än i Manchukuo, som blott har
30 milj. Kommer härtill, att Nord-Kina sedan gammalt upptagit
Manchukuos överflöd av jordbruksprodukter, så förstår man, att japanerna lätt få en vision av en lysande ekonomisk framtid för denna
drabantstat.
Men även om japanerna i viss mån få rätt, även om allt talar för en
grundlig japansk seger, är det dock ej bevisat, att ett krig motsvarar
Japans förväntningar. Redan den för varje dag intensivare kinesiska
533
Dagens frågor
handelsbojkotten mot Japan är ett stort minus för en stat, som mer
än väl behöver ett köpvilligt Kina. Det är möjligt, att Tokio så små-
ningom med våldets makt kan tilltvinga sig lojalitet från Kina. Men
ett köpkraftigU Därtill behövas andra medel än förstörelsen av millionvärden och skapandet av ett Kina i anarki. Visserligen har det
visat sig, att ekonomerna ha en benägenhet att underskatta en stats
produktiva resurser, men Japans möjligheter att av Kina göra ett
ekonomiskt kraftfält, tillräckligt för att rädda Japans ansträngda
ekonomiska läge, synas försvinnande små. Den oerhörda befolkningstillväxten utgör ett explosionsämne, som man alla krig till trots ej
tycks oskadliggöra. Utan fredlig samverkan med andra stater lär ej
Japan förbli annat än kolossen på lerfötter – för att nu använda
titeln på Freda Utleys utomordentliga tankeväckande bok om Japan.
Å ven om förf. ser sakerna väl ensidigt, för pessimistiskt ur japansk
synpunkt, så kan man med henne förvisso undra, om ej Japan överskattat sina möjligheter att ernå vare sig politisk eller ekonomisk
ledareställning i yttersta östern.
Kunde Kina räkna med stöd av t. ex. Ryssland, U. S. A. och England, behövde ingen hysa tvivel om dess räddning. En effektiv oljespärr från deras sida skulle snart sätta Japan i ett prekärt läge. Men
de tre stormakterna synas föredraga att ej intervenera – trots Englands investeringar på cirka 250 milj. pund i Kina (varav omkr. 70%
äro placerade i och omkring Shanghai, återstoden i Kanton och
andra sydliga delar) och trots brittiska imperiets export till Kina
på 12 milj. pund om året. U. S. A:s export till Kiria utgör 8 milj.
pund och dess kapitalinvestering där cirka 50 milj. pund. Man kan
hysa vilken mening som helst om den politik, stormakterna f. n. föra
i Kina – inte förbättrar den Kinas läge. Dess öde tycks bero blott på
dess egen kraft. Dess främsta styrka ligger kanske till slut som alltid
i dess väldiga utsträckning. Det är icke ett land utan en kontinent.
Ingen annan nation har överlevt fler erövringar eller varit mer utsatt för angrepp men ingen har varit mindre dödlig. En vis kines
sade en gång till den kände tyske författaren och resenären Colin
Ross: »Vad skall det göra, om Japan ’erövrade’ Kina. På draktronen
skulle sitta en japansk dynasti, som med tiden skulle bli lika kinesisk
som manschuerna före dem. Å ven det nya rikets tyngdpunkt skulle
naturligtvis komma att ligga på det kinesiska fastlandet, under det
att den nya dynastins japanska härstamningsland mycket snart skulle
sjunka ned till en obetydlig provins.» Sådant tallär väl Tokio skratta
åt, men innan Mittens rike eventuellt förgår, är Japans stormaktsställning måhända en saga blott.
J. B.
534
Den 5 september 1937.
Exc. Sandlers Någon tid efter sm tronbestigning företog konung
resor. Oscar II en mycket uppmärksammad rundresa till
hoven i Köpenhamn, Berlin och S:t Petersburg. Avsikten med resan
var icke blott att avlägga de sedvanliga visiter, som tillkomma en
nybliven kung, utan även att utjämna de motsättningar till de stora
monarkierna i söder och öster, som framkallats av de föregående årtiondenas ovisa demonstrationspolitik särskilt inom en del svenska
pressorgan. Karakteristiskt för situationen var emellertid, att det
första besöket avlades i Köpenhamn -en antydan om att vänskapen
med det nya Tyskland icke på något sätt fick störa det goda förhållandet till de skamlinaviska bröderna närmast i söder. Det var alltså
en allsidig försonings- och vänskapspolitik som inleddes, och den satte
varaktiga frukter. Sedan det visats, att det officiella Sverige inte stod
bakom den uppblåsta pressopinionen, lade sig denna anm~irkningsv~irt
fort.
Dessa händelser inställa sig i medvetandet som ett slags parallell
till de resor, som Sveriges utrikesminister på senaste tiden företagit
kors och tvärs i Europa. Härvid kunde kanske ett och annat vara att
utjämna och ställa till rätta efter den besinningslösa hets, som i åratal pågått inom en stor del av den svenska pressen mot styrelseformen, styrelseåtgiirder och styresmannen i grannlandet söder om
Östersjön. Att något sådant varit före under herr Sandlers resor, är
dock icke känt. Det har visserligen omtalats, att excellensen på genomresa stannat i Berlin, men i så fall måtte han ha kommit dit som
Nikodemus om natten och i varje fall undvikit den stora apparat med
mottagningar, hälsningstal och komplimanger, som eljest utvecklats
vid den svenska utrikesministerns besök i olika huvudstäder.
Inför dessa Ul)pbåd kan man inte undgå att fråga sig: Vad står på~
.Är det endast meningen att för all världen ådagalägga Sveriges fredsoch neutralitetsvilja, så kan verkligen anmärkas, att en sådan demonstration måste anses tämligen onödig. Sverige har under ett och
ett fjärdedels sekel tillräckligt visat sin åstundan att leva i fred och
hålla sig utanför storpolitiska kombinationer. Ingen förnuftig människa har tänkt sig nilgon annan inriktning av svensk utrikespolitik.
De många resorna kunna sålunda ur denna synpunkt lika gärna ha
varit ogjorda. Det har kanske med stor orätt insinuerats att exc.
Sandler personligen velat skaffa sig internationell berömmelse efter
Hjalmar Erantings föredöme. I så fall skulle man rentav kunna tolka
hans expeditioner som exempel på att den demokratiska diplomatien
inte saknar sin lilla fåfänga – lika litet som den gamla förkättrade
furstediplomatien. Att demokrati och flärd äro förenliga begrepp är
måhända för mången en överraskning – dock knappast för den som
519
Dagens frågor
iakttagit den tacksamma glädje, med vilken demokratiens spetsar
mottaga veckajournalernas devota hyllningar och reklamartiklar.
Man får väl ändå antaga, att herr Sandler och den regering han
företräder haft ett verkligt politiskt syfte med de många resorna.
Men vilket~ Såsom i ett föregående häfte av denna tidskrift påpekats,
har den tyska pressen sysslat åtskilligt med herr Sandlers förehavanden och icke utan oro följt honom på hans odysse. Det har rentav
uttalats den farhågan, att den svenske utrikesministern skulle vara
i färd med att tillverka ett antityskt block. Den svenska pressen och
de ledande politikerna i vårt land ha med få undantag antingen nöjt
sig med referat och bildreportage eller också som vanligt hängett sig
åt den optimistiska tron, att allt vad herr Sandler gör är viil gjort.
För vår del kunna vi från tyskarnas ståndpunkt förstå deras bekymmer, även om vi icke dela dem. Om man som herr Sandler ena ögonblicket säger, att man inte vill vara med om någon ideologisk uppdelning av staterna, och nästa ögonblick bedyrar, att Sverige – och
Norden – självklart slår vakt om fred och demokrati, så är detta med
förlov sagt inte riktigt logiskt, eftersom ordet »demokrati» i våra
dagars Europa har en ideologisk tillspetsning. Skall en deklaration
av Sveriges ståndpunkt behövas, så skulle den väl kort och gott lyda
ungefär så här: Sverige vill leva i fred med alla stater och folk, oberoende av den statsform de valt, men Sverige fordrar också att självt
få bestämma över sina öden och vill inte veta av någon inblandning,
från vilket håll och under vilken förevändning den än må komma.
Vi skulle anse detta vara en vidsynt och tolerant och på samma gång
rakryggad utrikespolitik. Det är glädjande att kunna fastslå, att utrikesministerns uttalanden senast i W arschau gingo i denna riktning.
Då herr Sandler avsvär sig ideologiska motiv inom den internationella grupperingen, så vet man mycket väl, att han främst avser
allt det som i hans kretsar nämns »fascism». Hans inställning åt det
motsatta hållet är nog inte riktigt lika klar. För någon tid såg man
i tidningar av alla färger följande bild: herr Sandler i sin välbekanta resdräkt och madame Kollontay i blomstersmyckning sida vid
sida startande luftresan till Kominterns hemstad. Några dagar därefter kunde man se en annan bild: herr Sandler återkommer till
Stockholm i sällskap med en annan sovjetfunktionär. Under normala
förhållanden skulle en dylik bildserie icke väcka några livligare
känslor till livs. Under detta den ryska terrorns år reagerar emellertid
folk helt annorlunda mot utrikesministerns intimiteter med sovjetdignitärerna-reagerar lika känsligt f. ö. mot Sovjet nu som mot Tyskland
den 30 juni 1934. Måhända äro bilderna mycket tilltalande för vissa
»kulturpolitiker», men på ett gammalt svenskmannasinne göra de ett
odelat oangenämt intryck. Det är sannerligen inte med någon tillfredsställelse man läser om, hur en svensk utrikesminister smickras
och smickrar, allt under det att blodsorgierna pågå därborta. Det är
svårt att begripa, att en så erfaren man som herr Sandler ej inser, att
hans Moskwatripp just nu väckt anstöt. Själv tycks han ha varit
mycket belåten, och en stor del av svensk press och allmänhet tycks
520
Dagens frågor
dela hans uppfattning. Detta är nästan det beklagligaste i hela historien. Men om pressen tiger, skola stenarna ropa …
Till ovanstående vilja vi dock göra en reservation. Lika meningslösa eller onödigt förbryllande som vi finna exc. Sandlers resor till
stormakterna vara, lika angeläget finna vi en nära kontakt ej blott
med de nordiska länderna utan även med de baltiska randstaterna.
Redan i fjol våras efterlyste vi exc. Sandlers svarsvisit hos sistnämnda länders regeringar såsom önskvärd för att markera den nära
frändskapen med dem och gemensamheten i ställning och mål. Det
är uteslutande tacknämligt, att svarsvisiten äntligen kommit till
stånd, men det hade varit än tacknämligare, om den avlagts på ett
sätt och vid en tidpunkt, att den ej verkat modern diplomatisk
slentrian.
Universiteten Många hårda ord ha på skilda tungomål fällts över
i tredje riket. tankefrihetens undertryckande i tredje riket, över intellektuellt självmord och över behandlingen av meningsmotståndare.
Möjligheten att överblicka situationens verkliga läge har försvårats
av en oenhetlig lagstiftning och en ofta medveten partiskhet hos
denna lagstiftnings uttolkare. Ingen fullständig och absolut objektiv
framställning torde hittills ha sett dagen, men en mycket god och
instruktiv avhandling betitlad »The German Universities and National Socialism» har nyligen utgivits av en amerikansk sociolog, Edward Yarnall Hartshorne, vilken på ort och ställe samlat material
angående den nuvarande tyska vetenskapens inre och yttre betingelser. Med sociologens benägenhet att sammanfatta stora gruppers
mentalitet och med den tränade psykologens förmåga att rannsaka
hjärtan och njurar lyckas Hartshorne medelst välskrivna porträtt av
enskilda personer, medelst angivande av moderna lagrum och medelst
journalistiskt framställda detaljskildringar av akademiska händelser
giva en fyllig bild av nationalsocialismens universitet och övriga
högre utbildningsanstalter.
Vägen till universitetet är för den unge tysken exceptionellt smal
och uppfylld av politiska hinder. Urvalet sker givetvis i första hand
via skolorna, där dock ej de intellektuellt bäst utrustade föredragas,
utan de som fysiskt, moraliskt, intellektuellt och eugeniskt anses bäst
lämpade. »Mens sana in corpore sano» omsättes i Tyskland i praktiken på ett utomordentligt sätt, nota bene om enighet kan uppnås
om vad som är eller bör vara en sund själ. Enligt nationalsocialistisk
uppfattning kan den numera endast bevisas genom aktivt deltagande
i det politiska arbetet. En förordning i början av 1935 stadgade, att
avgörandet av en aspirants personliga lämplighet för universitetsstudier i hög grad skulle baseras på huruvida han tillhörde politiska
organisationer och vilken aktivitet han visat inom dessa. Så små-
ningom skall fullgjord, väl vitsordad arbetstjänst och åtminstone på-
börjad värnplikt bliva generella villkor för förmånen att erhålla
universitetsutbildning. Den tyske idealstudenten får ej vara en
»kraftlös intellektualist». Tyska studenthem och studentrestauranter
521
37-37510. Svensk Tidskrift 1937.
Dagens frågor
äro även numera bemålade med sentenser med anspelning på studiernas snabba omsättning i påtagliga och om möjligt omedelbara praktiska resultat. »Tyskland behöver inga drömmare utan målmedvetet
arbetande tjänare. Kom ihåg, att studier är ett privilegium för begåvade, men kunskap får ej vara ett blott mål utan ett medel.» Ett
annat utslag av en liknande mentalitet utgöra de tre väggmålningarna i matsalen i Hamburgs studentkårhus, av vilka den första
är ett motiv från ett arbetsläger med hacka och spade som framträ-
dande attribut, den andra föreställer en flitigt arbetande student i
hans enkla studiecell och den tredje samma student i färd med att
slunga en handgranat mot anstormande fiender. Dessa bilder lära
symbolisera, att materiellt välstånd skapat genom utnyttjande av naturens rikedomar och känsla av samhörighet med den tyska jorden
och alla dess söner utgör en förutsättning för ett effektivt och fruktbringande studiearbete; studenten skall i folkgemenskapens tecken
vara beredd att offra allt, för att hans folk skall få njuta frukterna
av mödosamma år och för att den nationella äran ej skall skamfilas.
En officiell förklaring till denna metod att utvälja de stuuenter, som
skola få förmånen av universitetsutbildning, gavs av riksministern
för vetenskap, uppfostran och folkbildning i december 1935, då det
hette, att dessa krav på studenterna motsvara universitetens uppgift
i den nationalsocialisiska staten, nämligen att vara ej blott ett
centrum för strängt begränsat vetenskapligt arbete utan även platser
för intellektuell, moralisk och politisk skolning av en sund generation
av graduerade, som själsligt och kroppsligt äro siirskilt Himpade för
ledarskap. Denna uppfattning är dock även inom Tyskland utsatt
för en öpr)en och i dagspressen framförd kritik. Denna har starkt
poängterat, att de verkligt goda huvudena äro så få, att de böra omhuldas, även om dc äro fästade vid svaga kroppar. »Wir haben
Kämpfer genug.»
Alldeles särskilt noga har Hartsborne behandlat frågan om de avskedade universitetslärarnas vidare öden samt även sökt angiva det
verkliga antalet personer, som av en eller annan anledning nödgats
upphöra att ägna sig åt akademisk undervisning eller åt annat högre
s. k. intellektuellt arbete. Han har med stor omsorg undersökt de
olika källorna för att få reda på antalet avskedade och presterar som
resultat härav en tabell, omfattande ej mindre iin 1,663 avgångna universitetslärare, vilkas öden delvis äro kända. Endast bland lärare i
högre grader uppvisas mer än 1,100 fall, och man kan därför utan
fara för överskattning räkna antalet avskedade professorer och docenter till mer än halvtannat tusental. De olika vetenskapliga institutionerna ha drabbats synnerligen olika, men i genomsnitt har mellan
14 och 16 procent av lärarkåren avskedats; i enstaka undantagsfall,
såsom beträffande den medicinska fakulteten i Diisseldorf, ha 50 procent tvingats draga sig tillbaka. Mycket intressant iir en undersökning av dessa vetenskapares senare öden, varav framgår, att ungefär
en femtedel stadigt placerats utrikes och ytterligare en femtedel erhållit temporiira anställningar huvudsakligen i England. Av de åter- 522
Dagens frågor
stående tre femtedelarna ha de flesta av de i Tyskland kvarstannade
förtidspensionerats.
Med arrgivandet av dessa siffror har en av de mest omdiskuterade
aktionerna i samband med den nationalsocialistiska revolutionen
något reducerats till sina proportioner. Man måste förstå vidden
av dessa många mänskliga tragedier. Något intellektuellt självmord
har det dock tydligen ej varit fråga om, även om själva toppen av
intellektuell elit ibland varit att finna bland dem, som drabbats av
avskedande eller »frivilligt» resignerat. Förlusten för vetenskapen är
dock mycket större än dessa kalla siffror utvisa, ty de kvarvarande
professorernas arbetsförhållanden ha oftast underkastats vittgående
förändringar i form av omflyttningar och ökad undervisningsbörda
ofta vid flera universitet på närbelägna orter samtidigt. Dessutom
tillkommer den rent psykiska pressen på spekulativt anlagda personer att ständigt och jämt planlägga föreläsningar och författarskap
så, att praktiska resultat för samhället vinnas inom en snar framtid.
Problemlösning för dess egen skull blir ingen lovvärd sysselsättning,
och de spekulativa vetenskaperna få därför allt färre utövare. Mängder av bestämmelser, varest och under vilken tid på dagen olika arbeten skola utföras, ha bidragit till att göra särskilt naturvetenskapernas utövare till tekniska arbetare i stora statliga laboratorier, där
de vetenskapliga upptäckterna och kombinationerna erhållas vid på
förhand bestämda tidpunkter. Ä ven om arbetets kvantitet på detta
sätt maximeras, är det ej säkert att kvalitetens höjd kan bibehållas.
Visserligen anses de stora uppfinningarna och över huvud alla stora
intellektuella prestationer ha tillkommit till 90 procent under transpiration och till 10 procent på grund av inspiration, men det torde vara
ett faktum, att den nödvändiga inspirationen fordrar en personligt
lagd arbetsordning och en känsla av personlig trivsel.
De rättrogna finna sig snabbt tillrätta i sina nya ledande ställningar inom den tyska vetenskapliga världen och göra de mest fantastiska uttalanden i föredrag och i skrift. I svensk press har t. ex.
ett tal av Flihrern för den tyska rättsvetenskapen, Doktor Frank,
återgivet i Deutsche J uristenzeitung i oktober förra året, väckt berättigat uppseende. Enligt detta tal skulle de tyska studenterna
undanhållas de judiska författarnas arbeten, och endast en rent vetenskaplig behandling av »judiska tankebanor» skulle tillåtas i avsikt
att påvisa dessas demoniska inflytande på den tyska kulturen. Ä ven
om sådana utslag av självgodhet och överlägsenhet kan synas häpnadsväckande, har dock Hartshorne lyckats framdraga exempel på
liknade tendenser hos framstående representanter t. o. m. för de
exakta vetenskaperna. Man torde få gå tillbaka till medeltidens katolska övermod och intolerans för att finna paralleller. Möjligen kan
orsaken till de kristna vetenskapsmännens flykt västerut efter turkarnas erövring av Konstantinopel 1453 erbjuda en jämförelse. Den finländske författaren Olai Paavolainen har säkert rätt, då han talar
om Hitlers gudom och om nationalsocialismen som en delvis religiös
företeelse. Utan att våga öppet draga denna slutsats ger även Harts- 523
Dagens frågor
horne en mängd exempel från den akademiska sfären, som klart häntyda på något högre än det alldagliga strävandet i vetenskapens
tjänst. Mest accentuerad är denna stämning, då han med journalistisk
färdighet och utan oroständiga kommentarer återger Berlinuniversitetets firande av den nationalsocialistiska revolutionens treårsdag, vid
vilket psalmliknande sånger och en kantat sjöngos, som måste hava
framkallat en rent religiös hänförelse för Tyskland och Hitler. Den
kristna religionens bekännelseskrifter motsvaras av alla slag av
lojalitetsförklaringar åt ledaren och riket, t. ex. genom att i berörda
kantat låta kören uteslutande sjunga två ord – Adolf Hitler.
Dock – det finnes inom Tysklands akademiska kretsar en opposition, som åtminstone vänder sig mot överdrifterna. Ett direkt och
kampberett intellektuellt oppositionsparti utgör säkerligen det stadigt växande antalet katolska teologer. Den övriga oppositionen är
synbarligen mild och förstående. Den anser, att den intellektuella
aktiviteten i Tyskland ligger alltför djupt nedlagd hos medborgarna
för att kunna undertryckas, men att den tyska vetenskapen under
efterkrigstiden förlorat kontakten med det aktuella livet och att därför nationalsocialismen väckt upp vissa slumrande och ofta goda tendenser. Hartsborne citerar Goethe och frågar, om ej nationalsocialismen kan tjänstgöra såsom Mefistofeles och utgöra en eggelse:
Des Menschen Tätigkeit kann allzuleicht erschlaffen,
Er liebt sich bald die unbedingte Ruh;
Drum geb’ ich gern ihm den Gesellen zu,
Der reizt und wirkt und muss als Teufel schaffen.
Estlands korpora- Som bekant har Estlands ursprungliga demokrativa kammare. tiska författning i olika etapper undergått en
vittgående omstöpning (Svensk Tidskrifts läsare hänvisas till särskilda uppsatser i årgång 1936, häftena 3 och 11). Visserligen har icke
något fullständigt diktatursystem etablerats men det nuvarande författningslivet har i högsta grad avlägsnat sig från den direkta
demokrati, som föresvävade 1920 års författningsfäder. I slutet av
augusti d. å. underskrevs och utfärdades den nya författning, med
vilken nationalförsamlingen i ungefär ett halvår oavbrutet arbetat.
I stället för en »statsäldste», som på en gång var president och statsminister samt såsom sådan helt beroende av det väljande parlamentet,
har nu en stark presidentmakt införts. I väntan på det första presidentvalet fungerar som riksföreståndare de senaste årens »husbonde»,
frihetsverkets ledare, advokaten och jordbrukaren Konstantin Päts.
Därjämte har en statsminister, f. n. advokaten och jordbrukaren
Kaarel Eenpalu, satts i spetsen för regeringen. Efter svenskt-finskt
mönster har dessutom införts ett justitiekanslersämbete. Ävenså har
överbefälhavaren fått en i grundlagen ingående reglering och fast
förankring. Vidare har det gamla enkammarsystemet utbytts mot ett
tvåkammarsystem, varav ena kammaren är folkvald, medan den
andra korporativt sammansatts. Bägge kamrarna ha faktiskt redan
524
Dagens frågor
fungerat i detta skick under författningsarbetet – något som står i
samband med att detta utförts enligt instruktioner och principer, som
folket i författningsreferendum i februari godkände. Vid valen på
nyåret till den folkvalda kammaren rådde fri tävlan mellan partierna
men de dominerades av den s. k. fosterländska fronten, som av 80
mandat ensam uppställde kandidater i 49 kretsar och dessutom erövrade mer än hälften av de omstridda mandaten i återstående kretsar. Även om valet kunnat försiggå under ett visst tryck från den
h~irskande riktningens sida, har Päts’ regim genom valet ostridigt
fått en folklig legitimering och sin faktiska popularitet bekräftad.
Första kammaren eller »statsrådet» är korporativt uppbyggd eller,
kanske rättare, sammansatt enligt kategorimetoden. Den består av
minimum 40 ledamöter. Dess sammansättning är följande. Självskrivna äro dels två kyrkliga representanter, den protestantiska kyrkans biskop (f. n. Rahamägi) samt metropoliten, dels högste befälhavaren, dels Tartuuniversitetets och Tekn. högskolans i Tallinn rektorer, dels statsbankens chef. Tio representanter utsedda av presidenten bilda den andra kategorien. I den tredje kategorien komma
först fyra representanter för den lokala självförvaltningen och
kretsförvaltningen, kort sagt för det kommunala livet. Den fjärde
och största kategorien innefattar sexton representanter för yrkeskorporationerna. Följande uppdelning skall härvid tillämpas: fem företrädare för jordbruk och fiske, fem företrädare för handel och industri, tre företrädare för arbetarna, en företrädare för fria yrken, en
företrädare (f. n. statsminister Eenpalus fru) för det husliga arbetet
samt en företrädare för husägarnas kammare och en företrädare för
hantverkarnas kammare. Vidare skola finnas en represent~nt för
skyddskåren (f. n. Oraamaa), en för bildnings- och kulturväsendet, en
för minoriteterna (f. n. en tysk) samt en för folkhygien. Såväl de
fyra sistnämnda representanterna som kommunal- och yrkeskorporationsrepresentanterna utses genom val av vederbörande korporationer. Utöver dessa 40 personer är varje förutvarande statspresident
självskriven medlem. Tilläggas må, att representant för ’l’artus universitet är f. d. statsäldsten, den kände rättsprofessorn Piip, liksom
att Päts bland de av honom utnämnda tio medlemmarna medtog två
f. d. statsäldstar, Akel och Jaakson – eljest ha några av de förut
ledande politikerna, bland dem Tönnison, ställt sig utanför författningsverket och protesterat däremot såsom förment konstitutionsvidrigt, en protest som Päts dock i ett tal inför kamrarna vid författningsarbetets avslutning med all kraft tillbakavisat.
Det nya »statsrådet» överensstämmer till sin arkitektur visserligen
icke i alla detaljer men i sina huvudstycken med den »provisoriska»
kammare, som tillsattes i vintras och medverkat vid den konstitutionens utarbetande.
Den plats i statslivet, som den nya första kammaren fått sig anvisad, är enligt författningen synnerligen detaljerad och komplicerad.
Det skulle här föra för långt att analysera alla detaljerna, helst som
det ~ir själva sammansättningen som erbjuder det största principiella
525
Dagens frågor
intresset. Bägge kamrarna tillsättes för en tid av fem år och bägge
kunna upplösas. »Statsrådet» har i jämförelse med »deputeradekammaren» begränsad initiativrätt men har obeskuren rätt att delta i avgörandena av lagar, budgeten, författningsändringar, fördrag m. m.
Prioriteten tillkommer dock i allmänhet »deputeradekammaren», och
i vissa fall kan »statsrådets» avvikande beslut åsidosättas av denna
genom beslut antingen med eller utan kvalificerad majoritet. Två-
kammarsystemet i Estland vilar sålunda icke på full jämställighet
mellan kamrarna. »Statsrådets» medlemmar ha dock interpellationsrätt, och rådet kan i vissa fall, genom hänvändelser från statspresidenten, få yttra sig över misstroendevota mot regeringsledamöter,
kring vilka vota en majoritet i »deputeradekammaren» samlat sig.
Unikt för Estland är att statspresidenten i vissa vagt angivna fall kan
låta kamrarna sammanträda och besluta tillsammans (»nationalförsamlingen»).
Estlands nya andra kammare utgör ett av de få exemplen på ett
genomfört försök i en demokratisk eller åtminstone pseudodemokratisk stat att helt basera en av folkrepresentationens halvor på särskilda kategorier och yrkesintressen. Den korporativa tanken har
visserligen länge diskuterats i de baltiska randstaterna men Estland
har hunnit längst i denna konstruktiva nybildningspolitik. Så många
gånger som samma tanke, icke minst under de sista åren, varit uppe
i Sverige, förtjänar det estniska experimentet att uppmärksammas
av oss.
Ekumepiska intryck från De allmänkyrkliga, ekumeniska strävanOxfordkonferensen. dena ha skilda föregångare, äldre och
yngre. Medeltidens påvar syftade till en universell Gudsstat, president Wilson till ett lika världsomspännande Nationernas förbund.
Ekumenins volym är Gudsstatens, dess organisation folkförbundets:
den tillerkänner var kristen kyrka suveränitet. Det. ligger i ärkebiskop Söderbloms skapelse redan organisatoriskt något av ett Tredje
rike, och det är förklarligt, om den både från romerskt-katolskt håll
och nutida politiskt mötts av undran, endels av misstro. En utsänd
observatör från Geneve till den nyss avslutade Oxfordkonferensen
(12-26 juli), mr. V. J. Wilson, fann kyrkornas och nationernas sammanslutning »fullständigt olika» (most distinct) till ursprunget men
eniga i arbetet på »andens enhet genom fridens band». Denna nya,
bibliska tolkning av folkförbundsiden hos en andre Wilson tillkom i
samma vecka som Lloyd George i det engelska underhuset, på tal om
Spanien, kanske mer officiellt än förut och utan att motsägas, förklarade Nationernas liga »berövad kredit och auktoritet». År det tänkbart, att just det olika ursprunget skall ge den allmänkyrkliga rörelsen utvägar, om ej till direktare yttre framgång, så dock till en mera
meningsfylld tillvaro~
Det första ekumeniska mötet i Stockholm för tolv år sedan var
kanske snarast en gigantisk upptakt, mera betingad av personliga än
526
Dagens frågor
geografiska förhållanden. Nu stå, 1937, Oxford och Geneve mot varandra: den obrutna, halvt skolastiska traditionens säte å ena sidan,
Calvins och Rousseaus upproriska vrå bland bergen å den andra.
Man stötte vid Oxfordmötets förhandlingar och gudstjänster överallt
på tusenåriga formler och bruk, och mången förblir i det längsta
främmande för vad som ändå alltid måste vara bland judarna en
förargelse och grekerna en galenskap. Calvin och Rousseau, den rena
tankens och den moderna självstyrelsens genombrottsmän, kunna
tyckas oss närmare. Det är visserligen sant, att en nutida teoretiker,
och därtill en av de främste, liknat all statslära i nyare sekel vid
»avklädd medeltida teologi». Men flertalet skall kanske utan vidare
anse kyrkornas friare umgänge i våra dar, inom och mellan folken,
som en återverkan av den sekulära utvecklingen. Prioriteten må här
lämnas därhä.n. Den unge brittiske kyrkohistoriker med stigande
rykte, T. S. Eliot, vars medeltidsdrama, Mordet i katedralen, blivit
Londonscenens måhända största succes det sista året, framhöll i ett
av vårt mötes mest realistiska föredrag, att de åldriga, kanske stelnade kyrkorna i sina gradvisa sammanträffanden fått en stöt till ny
och kritisk ungdom. Man lär känna sig själv genom att känna grannen och vaknar, om än långsamt, till självprövning. Detta betraktelsesätt torde höra till de fruktbarare. startat i segeryra och med
maktspråk gick Nationernas förbund till bråd aktion med gammal
belastning i sin idevärld.
Som en verklig grundton i Oxfordkonferensens både förberedelser
och uttalanden ljuder därför mot oss ett ödmjukt erkännande av kyrkornas egen skuld till världsläget genom inbördes söndring och otrohet mot sin uppgift. Och med om möjligt ännu större styrka än i
Stockholm framträdde denna gång de klyftor, som det gällt att överbygga. Brokigheten hos ekumenerna i tungomål och dräkter, ritual
och trossatser var ännu större 1937 än 1925 tack vare tillkomsten av
utomeuropeiska ombud, och akuta politiska konflikter, som vållat
brytning i Geneve, kastade också sin skugga i Oxford. Vi mottogo
från evangeliska utposter i Spanien försök att objektivt klarlägga
den blandat kyrkliga och världsliga striden i detta hemsökta land,
och man såg till en början, i vårt kvarter som annorstädes, de japanska och kinesiska representanterna på avstånd iakttaga varandra
med spänning.
Men gemenskapen segrade över söndringen. Kines och japan vandrade nästa söndagsmorgon gemensamt på kyrkvägen, och deras första
etapp blev då Magdalen bridge, där de sista nyheterna från Pekingbataljen bjödos ut av tidningsförsäljarna. Halvt omärkligt men förvånande snabbt vicixte under överläggningarnas och andaktsstundernas fortgång det ömsesidiga närmandet hos oss, neutrala deltagare, och
för den andligen nykomne blev det därvid en uppenbarelse att se, hur
det ytterst är och måste vara Kristusgestalten, som religiöst och
historiskt förenar. När andra ideal bleknat, ställes från alla håll
denna enda gemensamma men centrala gestalt med ny frimodighet
fram för människorna, och man bevittnar, sedan en gång signal gi- 527
Dagens .frågor
vits, liksom en tävlan att återupptäcka evangeliets kärna. Det är
ingen vare sig universell teologi eller myndighet, som avses, utan
kristna personligheter inom alla kyrkosamfund liksom inom alla
stats- och samhällsformer. »Vi uppfordra icke världen att efterlikna
oss», heter det i slutbudskapet, »ty vi äro blott alltför lika världen.
Den kallelse, som utgår till oss själva och till världen, är en kallelse
till Kristus.»
Den tvedräkt inom mänskligheten, av vilken kyrkornas är en reflex,
har under tidernas omskiftelser vållats av skilda faktorer. Under det
sekel, som närmast följde Rousseau, hävdade individ och klass till.
det yttersta sina anspråk mot varandra. Men denna motsättning korsas nu av nationernas, och med alltmer sammanpressade krafter
tävla dessa senare om varje hörn av vår planet. Raser och världsdelar ha indragits. Kyrkorna äro kallade att ta ståndpunkt mot både
individuella, partikulära och kollektivistiska ytterligheter, och de
mena sig giva världen ett ärligt föredöme, när de på särskilda sammankomster, bl. a. i Edinburgh under augusti d. å., sträva till inbördes förklaring, icke överslätning, av sekelgamla dogmatiska skiljaktigheter. Men det gällde i Oxford »liv och arbete», överhängande
praktiska uppgifter inom hem, yrke, parti och hushållning, ävensom
inre och yttre statsliv, och utgångspunkten var närmast den totalitära
regeringsmyndighet, som mot upplösningens eller godtyckets makter
ställer kravet på tjänande och subordination. Också för den kristne
är tjänandet ett grundläggande bud, och det vore från denna synpunkt snarast vilseledande att förneka gemenskapen mellan ekumenin
och våra dagars oinskränkta, reformerande statsmakt. Men denna
gemenskap har mera framträtt under Oxfordmötets förarbeten, där
tyskar deltogo, än dess debatter, där de saknades. Det hölls, jämsides
med vårt möte, i Ashridge en engelsk föredrags- och studiekurs om
»demokratiens självuppfostran», där både borgerliga och socialistiska
partiledare deltogo, och såväl Times som Manchester Guardian ägnade
denna kurs på invand parlamentarisk grund en snarast större uppmärksamhet än ekumenins arbete. Man vrider sig på skilda håll i
det angelsachsiska, och kanske framför allt amerikanska, folklivet
som en mask undan reaktionen mot klass- och kulturliberala doktriner.
Men skillnaden mellan nazismens tvångsevangelium och den kristna
frihetens är icke dess mindre genomgripande, och den, som i följd
läser de fem Oxfordsektionernas utlåtanden kan också erinras om den
skiftande tekniska serien av byråer, kommissioner och enqueter inom
folkförbundets ram. Vissa bland sektionsutlåtandena ha en koncist
laddad uppläggning – t. ex. det första, om Church and Community,
under, som det säges, skandinavisk inverkan – andra en mångsidigt
orienterande – t. ex. det fjärde, om Church and Education, under
amerikansk. Vad man i båda fallen finner utmärkande för dessa betänkanden, liksom också för mötesbudskapet, är den öppenhet, med
528
Dagens frågor
vilken olika kristna ståndpunkter i gången och närvarande tid redovisas vid sidan av varandra under bön om gemensam klarhet. Den
femte sektionen om internationella förhållanden fördömer kriget som
ett syndens märke, erkänner de kristnas ansvar för dess existens och
manas till dess förebyggande både genom yttre anordningar och bemödanden hos den enskilde att övervinna själviskheten, hatet och
övermodet, som är det ondas jordmån. Men samtidigt speglas det
kristna samvetets oro inför den fruktansvärda verklighet, som ett
redan utbrutet krig innebär, i fyra divergerande uppfattningar, vilka
det tills vidare visat sig omöjligt att sammanjämka. En dylik divergens utgör icke, rent taktiskt, någon stark position utåt. Men jämförd
med många kortlivade allmänna fredsresolutioner från senare år kan
den möjligen beteckna en början till större internationell uppriktighet.
Det låg, trots tyngande fraseologisk tradition, i Oxfordmötets plan,
om också icke alltid i dess utförande, en tydlig strävan till verklighetssinne. Bland många personliga och principiella omständigheter,
som här kunna inverkat, må här särskilt framhävas ett redan vidrört,
nytillkommet element: de unga kristna planteringarna utanför
Europa. Missionären och hans infödde lärjunge äro, om ett profant
uttryck tillåtes, infamt påpassade i sin främmande omgivning – privat och offentligt, som undervisare och ekonomer, i krig som fred –
och i vår sekulariserade tillvaro håller nu kristenheten i stort på att
bli en diaspora, som överallt prövas i realiteter. Genom århundraden
har kristendomens livskraft bäst kunnat avläsas på missionsfronterna, och när 1937 till skillnad från 1925, de exotiska dotterkyrkorna
första gången erhöllo självständig, ekumenisk representation, kunde
beklaganden höras, att deras livsfrågor icke fått större utrymme i
förhandlingarna. Mången bedömare har funnit Nationernas förbund
överansträngt på sitt universella omfång och förordat dess begränsning till Europa. För kristendomen, som till själva sitt väsen icke
vet av någon olikhet mellan vit och kulört, har den utomeuropeiska
förstärkningen snarast blivit en kraftkälla, om man också på en
punkt kunde vilja sätta ett frågetecken. Var det en tillfällighet, som
såg ut som en tanke, att kinesiska och japanska talare anmodats
variera ämnet nationell kristendom men ingen indier~
De protestantiska kyrkor i förskingringen, som varit med vid båda
ekumeniska kongresserna, särskilt de östeuropeiska, äro intet annat
än forna missionsfronter. Och när slutligen i Tyskland en nationalistisk nyhedendom proklamerats, är det också här, i reformationens
moderland och Europas hjärta, primitivt kristna nyröjarplikter, som
uppbådas. Den tyska frånvaron, som redan flerfaldigt berörts i dagspressen, kan ses från många synpunkter men icke sämst från den,
som vidrördes – jag tror – av ärkebiskopen av Canterbury vid
själva öppnandet. Hur mycket man än saknade tyskarnes lärdom i
fromhet och arbetskraft – det var tankegången – så gjorde de dock
kanske ännu större nytta genom sitt uteblivande. »Det bekännande
kyrkans» kamp är hela kristenhetens.
529
Dagens frågor
Vi sutto en kväll, ett trettiotal medlemmar av uppfostringssektionen, i det »gamla bibliotek», som är övervåning till ett sidakapell
i St. Mary, den gamla universitetskyrkan, stammande från högmedeltiden och en gång härden för både Wesley’s och Newman’s förkunnelse. När bullret tystnat på High Street, huvudgatan utanför fasaden, och vespern desslikes i långskeppet inunder oss, kom det
overkliga nära: den allmänneliga, osynliga kyrkan. En programkommitte arbetade annorstädes på ett principuttalande, och det gällde
denna gång för oss andra ett slags tvångsfritt vittnesförhör om kristen undervisnings faktiska villkor i olika hörn av världen. Det var
då inte längre de halvt omisstänksamma holländarna, skottarna och
amerikanarna – alla Manchestermän – som dominerade med sina
nedärvda, konstruktiva linjer. Det var infödda och missionärer från
Bortre och Främre Indien, Korea, Kina och Swaziland i Sydafrika, som
anmälde nyktra men gripande intryck av rasers och religioners kamp
och önskade materiellt eller andligt stöd från Europa eller Staterna.
Man kom att tänka på en passage i den betydande kristna kinesen
T. Z. Koo’s plenarföredrag några dagar tidigare, där han omtalade
ett känt amerikanskt universitets vägran att låta honom yttra sig
om »religion» inför den akademiska publiken. Paradoxen i den västerländska odling, som på en gång utsänder missionärer och själv är
på väg att avkristnas eller klyves av bekännelsernas söndring, utgör
just bakgrunden för ekumenin. Finns det något annat än kristendomen, som kan ena världsdelarna?
En tysk, luthersk prästfamilj från det forna Ungerns, det nutida
Rumäniens oroliga gränsmark, det omstridda Siebenbiirgen, en av
Söderbloms ögonstenar, berättar om sin församling i Kronstadt.
Trots att man här under sekler vant sig vid en nästan otrolig grad
av inre seghet och yttre anpassning, bli avfallen nu allt tätare, emedan regeringen stänger alla banor för annan ungdom än den statligtortodoxt uppfostrade. Den livliga prästfrun, som nästan rör oss med
sin begäran om korrespondens mellan egna barn och våra, faller in:
»och om några år har kanske min mans församling smält bort inför
våra ögon». Metoden är numer densamma i familjens tyska hemland
mot judiska och evangeliska minoriteter. Det låg en bister kritik, rent
sakligt, av dylik förföljelse i kongressens kanske sjiilfullaste föredrag
om Kristen etiks grundvalar av professor Emil Brunner i Ziirich.
Kristendomen kan, enligt honom, ej ens fixeras i ett system som
Bergspredikans. Den måste oavbrutet omsättas av övertygade individer från tid till tid och land till land i ett möte mellan gudomligt och
mänskligt. Äktenskap och inrättningar, stadgar och stater ha endast
i andra hand etisk betydelse och då som verktyg för dylika individer,
hos vilka tron lever i en handling, som till sist, genom mångas samverkan, kan bli teknisk omgestaltning. Det var ekumeniu sedd inifrån.
En svensk talare på vårt mötes första dag liknade ekumenerna vid
officerare utan arme. Ställer man än de högsta kvalitativa krav, behöver rörelsen i Oxford som i Geneve också kvantitativ tillväxt. Det
ekumeniska arvet förpliktar på särskilt sätt nordborna i allmänhet
530
Dagens frågor
och svenskarna i synnerhet, och det uppbars också i juli 1937 värdigt
av bl. a. Sveriges nuvarande ärkebiskop. Mer än en anspelning gjordes på den med ekumenin parallella väckelse, som också bär Oxfords
namn och bl. a. i föregående häfte av denna tidskrift varit föremål
för granskning. Men om den ena och andra formen för både personlig
och nationell självprövning må till sist, i detta sammanhang läsaren
själv döma. Wilh. Carlgren.
Kan Kina I en ledare om Lyttonrapporten skrev Times den 10 okt.
räddas? 1932 med rätta, att ett fredligt samarbete mellan de kinesiska och japanska folken – så starkt önskat av hela världen – hade
blivit nära nog omöjligt. Hur söndrat, förfallet, föga nationalmcdvetet Mittens rike än var, kändes det i vida kretsar hos den kinesiska
nationen som en förfärlig tragedi, att Japan, begagnande sig av den
stora ekonomiska krisen i Europa, skulle ostraffat göra sig till herre
över Mandchuriet. Men klagolåten båtade föga, lika litet som den
internationella rättsordningen i N. F:s gestalt mäktade något mot den
starkares rätt. L’appetit vient .en mangeant, och i mars 1933 annekterade Japan Jehol efter ett blodigt åttadagars slag, och den japanska
gränsen utsträcktes till kinesiska muren. stilleståndet i Tangku
samma år hekriiftade den japanska frammarschen: större delen av
Hopei skulle demilitariseras. Tokio hade goda utsikter att i de fem
nordligaste provinserna i Kina skapa en autonom regering, som
kunde ge Japan förfoganderätt över Shantungs och Shansis kolfält,
Chahars järnmalmer och väldiga bomullsodlande områden. Åren 1934
och 1935 blev Nankingregeringen svagare än någonsin; den gick så
långt i sin undfallenhet för Japan, att den sände bort de amerikanska
flyginstruktörerna, avböjde låncerbjudanden från U. S. A. och förbjöd studenternas antijapanska demonstrationer. Tokio och Nanking
föreföllo att ha funnit varandra – vad hjälpte den upprätthållna bojkotten av de japanska varorna, om smuggling av dessa tämligen
obehindrat försiggick i Nord-Kina?
I dessa för de kinesiska patrioterna dystra tider, då hatet jäste mot
J apan och förbittringen mot de ledande kinesiska statsmännen tog
sig våldsamma uttryck i en rad politiska mord, förändrades emellertid situationen rätt väsentligt. I sitt övermod gick i slutet av 1935
den japanska Kwantungarmen, ledd av general Tada, ända därhän,
att den fordrade Chiang-Kai-Sheks avgång och det nationella Kuomintangpartiets upplösning. Den kinesiske statsmannen, överbenilhavare för armen och centralregeringens obetingat främste kraft, var
bland många av de nationellt sinnade kineserna ansedd som japanvän eller åtminstone som bankirernas och de stora jordägarnas specielle gynnare, den där hellre var benägen att slå ner kommunismen
inom landet iin bek~impa dess yttre fiender. Men när japanerna ville
utestänga marskalken från det avgörande politiska inflytandet, stod
det tydligt för Chiangs många kinesiska fiender, att han så långtifrån var projapan, att han tv~irtom väl behövdes i kampen mot
531
Dagens frågor
J apan. Genom truppkoncentrationer till Kiangsu lät han också otvetydligt tillkännagav, att hans trupper skulle, om så krävdes, slåss
mot inkräktarna.
Realiter var dock marskalken föga beredd på någon strid mot
,Tapan. Ur prestigesynpunkt var det emellertid nörlvändigt både för
honom och Nankingregeringen att ej länge föra en undfallenhetens
politik. Under 1936 märker man också tillfullo, att Japan ej fritt
kunde diktera sina villkor för sin kinesiske kusin. Centralregeringens
konflikter under första halvåret med Kanton -alltid tillreds att ställa
till trassligheter för Nanking – gjorde visserligen Chiangs ställning rätt prekär, allrahelst som de kommunistiska skarorna i nordväst ännu ej underkastat sig honom. Men genom sitt bestämda uppträdande mot Tokio kunde marskalken taga Kantons beskyllningar
mot honom för japanvänlighet med ro. Motsättningen Kanton–
Nanking mildrades också alltmer, till stor besvikelse för Japan, som
vidare till sin häpenhet fann, att det nu var Kina, som riktade anklagelser mot Tokio – ej tvärtom som tidigare varit praxis. Nankings protester mot smugglingen i Nord-Kina hlevo alltmera energiska, tonen ytterst hotande, då japane,r flögo över kinesiskt område,
alla japanska avtal med lokalregeringarna annulerades omedelbart i
Nanking o. s. v. Som svar på Japans invit om samarbete med japanerna i Nord-Kina kom ett erbjudande från Nanking att sända kinestrupper till Manchukuo för att där slå ned kommunisterna! .Tapan
vågade ej som förr hånfullt hestrida nationen Kinas existens. Från
Nanking som de nationella krafternas centrum utgingo nya, friska,
hoppfulla signaler till de på skilda håll i Mittens rike verkande nationalistkretsarna, eggande dem till strid, under rlet att de i troget minne
bevarade den store Sun-Yat-Sens berömda paroll: »Kämpa, kämpa till
sista andetaget, kämpa med ständigt förnyad kraft mot fördragens
orättvisa, mot de främmande förtryckarna.»
Det intermezzo, i realiteten en rätt blodig sammandrabbning, vid
Liukouchiao den7:e juli i år, som satte krigslavinen i gång, var också
ett vittneshörd om ett mer än vanligt aggressivt Kina. Att här
diskutera huruvida de av kineserna beskjutna japanska trupperna
hade rätt – enligt Boxarprotokollet av år 1901 – att utan kinesiskt
tillstånd företaga nattliga övningar i Tientsing och Peiping med omgivande garnisoner är ganska meningslöst. Nanking medger visserligen, att enligt protokollet små truppövningar äro tillåtna men ej
större; vem åtar sig att ge en juridiskt hindanrle tolkning av dylika
elastiska begrepp~
Av största intresse är däremot frågan, huruvida kriget- enligt internationell rätt visserligen intet krig, trots striderna och blodsutgjutelserna!- önskats av någondera parten. Att det för Nanking vore
en lämplig tidpunkt att nu företaga en avgörande strid mot J apan
tror väl ingen. Chiang-Kai-Shek påstås ha sagt, att tidigast 194()
kunde hans arme – någon kinesisk flotta att räkna med existerar
ej – vara färdig för ett längre krig. Visserligen ha hundratals tyska
officerare och amerikanska flyginstruktörer energiskt arbetat på att
532
Dagens frågor
skapa en modernt utrustad, effektiv arme och ett förstklassigt, av
amerikanska typer bestående flygvapen, uppgående till måhända ett
tusental enheter. Men detta lär näppeligen räcka mot J apan – n. b.
om detta sätter in all sin kraft på ett snabbt förintande avgörande.
Händelsernas egen logik har dock förvisso ej lämnat marskalken
något val: en eftergifternas politik nu hade gjort honom omöjlig hos
nationalistkretsarna och hans enhets- och uppbyggnadsverk skulle ha
misslyckats. Nu har marskalken dock åtminstone kämpat för Kinas
och sin egen sak.
Sedd mot den militärpolitiska bakgrunden finns det däremot mycket, som talar för att Japan funnit ett krig lämpligt just nu. Den
utrikespolitiska situationen ter sig mycket gynnsam för en krigisk
aktion. Ryssland, ej sällan utpekat som Kinas bundsförvant i krigiska konflikter, företar en lika gigantisk som bloddrypande upprensning inom förvaltning och försvar. Det ännu ej upprustade
England tar knappast några risker i Fjärran östern, så länge striden
om Medelhavet pågår, och Förenta Staterna dras med ytterst komplicerade inrikespolitiska förhållanden o. s. v. Det inrepolitiska läget i
J apan, den tillspetsade motsättningen mellan den i bondeklassen
socialt förankrade armen -en motsättning varom närmare kan studeras i Zischlcas även på svenska föreliggande, fängslande arbete om
J apan – och industrikoncernerna samt storkapitalet, har i förening
med en överhövan ansträngd budget med all säkerhet bidragit till att
armen anser tiden ytterst lämplig för ett avgörande i Fjärran östern.
Om det är någon klok och skarpsynt statskonst, som leder den japanska krigspolitikens anhängare, kan med skäl ifrågasättas. Ligger
det inte mera sund realism hos industrioligarkernas och kapitalisternas förkunnelse, att vad J apan framför allt behöver ej är Kinas landområden, utan dess marknader~ År inte armen på jakt efter chimä-
rer, vittnar ej dess statskonst mer om hägringar och önskebilder än
om en realistisk inblick i de ekonomiska krafternas spen
Förnekas skall ingalunda, att det vore en militär vinning’ att
förbättra den strategiska uppmarschsbasen för ett· eventuellt kommande krig med Sovjetunionen genom att befästa och utvidga området i Nord-Kina. Huruvida detta område ekonomiskt har sin på-
stådda betydelse för J apan är ganska ovisst – Kinas mineralfyndigheter ha som bekant antagligen i sin helhet betydligt överskattats.
Nord-Kina äger dock obestridligen åtskilliga av de råvaror, som ej i
tillräcklig grad finnas i Manchukuo, t. ex. bomull, kol, högvärdig
järnmalm och olja. Med Nord-Kinas 70 milj. invånare kan här heltvisst också skapas en bättre marknad än i Manchukuo, som blott har
30 milj. Kommer härtill, att Nord-Kina sedan gammalt upptagit
Manchukuos överflöd av jordbruksprodukter, så förstår man, att japanerna lätt få en vision av en lysande ekonomisk framtid för denna
drabantstat.
Men även om japanerna i viss mån få rätt, även om allt talar för en
grundlig japansk seger, är det dock ej bevisat, att ett krig motsvarar
Japans förväntningar. Redan den för varje dag intensivare kinesiska
533
Dagens frågor
handelsbojkotten mot Japan är ett stort minus för en stat, som mer
än väl behöver ett köpvilligt Kina. Det är möjligt, att Tokio så små-
ningom med våldets makt kan tilltvinga sig lojalitet från Kina. Men
ett köpkraftigU Därtill behövas andra medel än förstörelsen av millionvärden och skapandet av ett Kina i anarki. Visserligen har det
visat sig, att ekonomerna ha en benägenhet att underskatta en stats
produktiva resurser, men Japans möjligheter att av Kina göra ett
ekonomiskt kraftfält, tillräckligt för att rädda Japans ansträngda
ekonomiska läge, synas försvinnande små. Den oerhörda befolkningstillväxten utgör ett explosionsämne, som man alla krig till trots ej
tycks oskadliggöra. Utan fredlig samverkan med andra stater lär ej
Japan förbli annat än kolossen på lerfötter – för att nu använda
titeln på Freda Utleys utomordentliga tankeväckande bok om Japan.
Å ven om förf. ser sakerna väl ensidigt, för pessimistiskt ur japansk
synpunkt, så kan man med henne förvisso undra, om ej Japan överskattat sina möjligheter att ernå vare sig politisk eller ekonomisk
ledareställning i yttersta östern.
Kunde Kina räkna med stöd av t. ex. Ryssland, U. S. A. och England, behövde ingen hysa tvivel om dess räddning. En effektiv oljespärr från deras sida skulle snart sätta Japan i ett prekärt läge. Men
de tre stormakterna synas föredraga att ej intervenera – trots Englands investeringar på cirka 250 milj. pund i Kina (varav omkr. 70%
äro placerade i och omkring Shanghai, återstoden i Kanton och
andra sydliga delar) och trots brittiska imperiets export till Kina
på 12 milj. pund om året. U. S. A:s export till Kiria utgör 8 milj.
pund och dess kapitalinvestering där cirka 50 milj. pund. Man kan
hysa vilken mening som helst om den politik, stormakterna f. n. föra
i Kina – inte förbättrar den Kinas läge. Dess öde tycks bero blott på
dess egen kraft. Dess främsta styrka ligger kanske till slut som alltid
i dess väldiga utsträckning. Det är icke ett land utan en kontinent.
Ingen annan nation har överlevt fler erövringar eller varit mer utsatt för angrepp men ingen har varit mindre dödlig. En vis kines
sade en gång till den kände tyske författaren och resenären Colin
Ross: »Vad skall det göra, om Japan ’erövrade’ Kina. På draktronen
skulle sitta en japansk dynasti, som med tiden skulle bli lika kinesisk
som manschuerna före dem. Å ven det nya rikets tyngdpunkt skulle
naturligtvis komma att ligga på det kinesiska fastlandet, under det
att den nya dynastins japanska härstamningsland mycket snart skulle
sjunka ned till en obetydlig provins.» Sådant tallär väl Tokio skratta
åt, men innan Mittens rike eventuellt förgår, är Japans stormaktsställning måhända en saga blott.
J. B.
534