Landsbygdens nya ansikte
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LANDSBYGDENS
NYA ANSIKTE
Av riksdagsman 1VIARTIN SKOGLUND, Doverstorp
ÄNNU så länge bo omkring 50 procent av landets innevånare på
den egentliga landsbygden. Men stora grupper av landsbygdens
befolkning befinner sig i uppbrottsstämning eller äro redan på
marsch till städerna och de stadsliknande samhällena.
En så kraftig omgruppering av befolkningen från landsbygden
till städerna som den nu pågående kan icke undgå att allvarligt
påverka landsbygdens liv och i längden även dess utseende. Särskilt tydligt kan detta iakttagas i mellersta Sveriges jordbruksbygder, vilka redan vid 1930 års folkräkning visade sig vara typiska utvandringsområden.
Jordbruket försöker finna driftsformer, där den mänskliga arbetskraften i så stor utsträckning som möjligt ersättes av maskiner. Där detta på grund av åkerjordens belägenhet, ägarens ekonomi, som ej tillåter större penningutlägg, eller av andra skäl inte
låter sig göra, blir oftast arbetsbördan för jordbrukaren och hans
familj odrägligt tung. Den minskade tillgången på arbetskraft
vid jordbruket tillsammans med arbetstidslagstiftningen har gjort
innevarande år till ett rekordår för tillverkare av lantbruksmaskiner. Framför allt komma mjölkmaskinsförsäljarna att minnas år 1937 som ett klang- och jubelår.
Det förefaller’ som om det medelstora bondejordbruket, vilket vi
tidigare betraktat som en ryggrad för de mellansvenska bygderna,
har svårast att komma tillrätta med de nya förhållandena. Det
mindre jordbruket kan bära sig, såframt den egna familjens arbetskraft vill avstå från den förkortning av arbetstiden, som den
övriga mänskligheten välsignats med. Storjordbruket rationaliserar och övergår till maskindrift. Bondgården med omkring
40-70 tunnlands areal befinner sig däremot i en svår mellanställning. Gården är icke tillräckligt stor för att på ett ekonomiskt
sätt kunna utnyttja traktorn och andra dyrbara maskiner, och
542
Landsbygdens nya ansikte
den lejda arbetskraften, vilken hittills oftast bestått av ogifta tjä-
nare, har i stor utsträckning försvunnit. Jordbrukaren själv och
framför allt hans hustru- bristen på kvinnlig hjälp är ju störst
– få oskäligt mycket arbete på sin lott. Den, som umgås bland
bondebefolkningen, kan f. n. icke undgå att förnimma den dova
oro, som gör sig gällande när det blir tal om framtiden. Denna
oro är ibland tillsatt med inte så litet bitterhet. Den undergräver
på ett farligt sätt bondeungdomens vilja att gå i fädernas spår och
söka sin utkomst av jorden.
Men det är inte bara jordbrukets folk, som emigrerar. Hantverkarna, vilka tidigare varit ett värdefullt inslag bland landsbygdens folk, äro också på väg att försvinna. Färdiggjorda skor och
gummistövlar ha tagit brödet ur munnen på skomakaren, och konfektionsindustrins färdigsydda kläder ha gjort skräddaren överflödig. Samma förhållanden gälla för en del andra hantverkare. Så
småningom hamna hantverkarna eller deras barn bakom en maskin på fabriken. Och fabriken ligger i de flesta fall i sta’n.
Den stora skara- ungdom framför allt-, som nu vänder landsbygden ryggen och är på väg till staden, gör det frivilligt och
till synes med glättigt sinn. Utsikterna till bättre arbetsförtjänster, lättare arbetsbetingelser och ett rikare nöjesliv hägra.
Den frågan uppställer sig då: är det något skadligt i vad som
sker~ Om industrin kan bereda människor bättre livsvillkor och
om det blott blir så många kvar på landsbygden att vår livsmedelsförsörjning kan någorlunda tryggas och trävaruindustrin
kan få sin råvara ut ur skogen, torde många anse att den nuvarande utvecklingen är bara bra. Det är inför ett sådant resonemang, som jag med några antydningar skulle vilja vidga diskussionen till att omfatta de återverkningar, som landsbygdens
befolkningsminskning får för landsbygden och därmed också för
hela vårt land.
En glest bebyggd, folkfattig landsbygd blir fattig i många andra
avseenden. Det fordras en viss befolkningstäthet för att bygden
skall kunna bevara ett inte bara materiellt utan också andligt
rikt utvecklat liv. Ju mindre folk i en trakt, desto mindre äro
möjligheterna att ordna goda kommunikationer, post- och telefonförbindelser, elektriskt ljus, samlingslokaler, idrottsplatser o. s. v.
Förenings- och studieverksamheten försvåras, och ungdomens fullt
naturliga krav på att få träffa jämnåriga förminskas.
Kommunerna måste även ha ett någorlunda stort invånarantal
543
Martin Skoglund
för att få ett tillräckligt skatteunderlag. I annat fall bli de sociala
välfärdsanordningarna eftersatta, och människorna komma att
dubbelt starkt känna olikställigheten med städernas inbyggare.
Att skolformerna bli sämre än vad som är önskvärt eller att de
i alla händelser icke kunna förbättras, när befolkningen avtar –
därpå ha vi bevis från flera håll. Och ju svagare skatteunderlaget
är, desto starkare blir skattetrycket och desto mera frånstötande
blir landsbygden för pensionärer och andra, som äro i den belä-
genheten att de kunna välja vistelseort.
Att landsbygden åtminstone ännu så länge redovisar högre nativitetssiffror än städerna trots dessas kvinnoöverflöd är alltför
känt för att här egentligen behöva särskilt understrykas. Man
kan dock aldrig diskutera befolkningsfrågan utan att begrunda
de dystra perspektiv, som flykten från landsbygden öppnar. En
verkligt fruktbärande befolkningspolitik måste räkna landsbygdens avtappning som fienden nr 2 – städernas radikala barnbegränsning är givetvis fienden nr l.
I en tid, som hyllar djungelns lag, kunna inte heller de försvarspolitiska synpunkterna lämnas obeaktade. Ju mera människorna sammanpackas i städer och samhällen, desto sårbarare
blir vårt land i fall av en konflikt. Det vore visserligen alltför
tröstlöst, om en dylik synpunkt skulle behöva vara utslagsgivande.
Men den kan icke lämnas nr räkningen.
Möjligheten att förhindra landsbygdens avfolkning och förebygga en utveckling mot prärie äro givetvis begränsade men kanske dock större än många vilja tro. Vi böra nog akta oss för att
sätta likhetstecken mellan jordbrukets och landsbygdens avfolkning.
Det torde finnas små utsikter att kunna bereda försörjning vid
jordbruket åt en större befolkning än den vi nu ha där. Konstaterandet härav, fritt från jordromantik, torde vara nödvändigt,
även om det icke göres utan smärta hos den, som har många generationers bondeblod i ådrorna. Vad som däremot borde vara möjligt att åstadkomma vore att i större omfattning än hittills få industrin förlagd till landsbygden. En till förmån för landsbygden
bedriven kraftdistribution jämte en god lösning av kommunalskattefrågan. skulle väsentligt underlätta en sådan utveckling.
Många av de arbetare, som nu flytta till staden, skulle kunna bo
kvar i sin hembygd. Bussen, bilen och cykeln ha gjort det möjligt
544
Landsbygdens nya ansikte
för folk att bo inom ett ganska vidsträckt område kring arbetsplatsen. För industrin själv borde det numera i många fall vara
en direkt fördel att söka sig ut till landsbygden. Lägre tomtpriser,
hyreskostnader och löner kunde då påräknas, och omvälvningarna
inom transportväsendet ha förkortat alla avstånd. Alldeles särskilt borde detta kunna gälla det mer eller mindre industrialiserade hantverket. Småland är härvid föregångslandskapet, och
mycket vore vunnet, om även andra delar av landet kunde smittas
av småländsk företagsamhet.
statsmakterna borde även kunna ta sig en funderare över, om
de icke för närvarande många gånger i onödan främja folks bosättning i städerna. Hur vore det, om provinsialläkare, veterinärer, jägmästare och distriktslantmätare – för att taga några
exempel – i större utsträckning än nu skulle bosätta sig, där de
ha sitt dagliga arbete och tjäna sitt uppehälle. Förr i tiden hade
ämbetsmän och militärer i regel sina boställen inom sitt verksamhetsfält och bildade ett kulturellt stöd åt bygden. Dyrtidstilläggen
och dyrortsgrupperingen äro nog också i behov av en omprövning.
Det sker för närvarande en prisutjämning mellan stad och land,
som tar sig uttryck däri att landsbygden blir dyrare och närmar
sig stadens priser. Frågan är, om det icke borde räcka med att
räkna hyrestillägg för städerna. Det är oftast flera gånger så dyrt
på landet att exempelvis bli sjuk och tillkalla läkare än i staden.
Att hålla barn i städernas skolor och skaffa dem en god utbildning ställer sig också mycket kostsammare. Flera exempel kunna
visas, direkt pekande på att människorna faktiskt premieras för
att bosätta sig i staden. Detta borde icke kunna vara något samhällsintresse.
Det är både med intresse och spänning, man följer karaktärsdragens utmejsling i det nya ansikte, varmed landsbygden nu
framträder. Mycket blir förmodligen det gamla olikt. Bostaden och
hushållsarbetet komma att uppmärksammas på ett’ helt annat vis
än tidigare. Det är ett led i strävandena att blidka kvinnorna och
söka få dem kvar i lanthemmen- så mycket mera behövligt, som
just kvinnorna talrikast lindfly landsbygden och ha lättast att
vinna utkomst på annat håll. Tyvärr är hyresvärden i staden dock
långt före;. han bjuder på badrum, gas- eller elektrisk spis, sopnedkast och elektriskt kylskåp, när bonden inte hunnit längre än
till vatten: och avloppsledning. Utsikterna för bonden att hinna
ikapp äro sannerligen mycket små, så länge bytesvärdet mellan
545
Martin Skoglund
jordbruksprodukter och byggnadskostnader är så ofö1·delaktigt
som nu: en snickaretimme motsvarar tio liter nysilad mjölk!
Det är också möjligt att själva bebyggelsen på landsbygden
kommer att förändras. Den spridda bebyggelse, som vi för närYarande ha i backstugorna, är säkerligen på tillbakagång. Vi
kunna redan nu tydligt skönja, hurusom de nya egnahemsbyggarna skocka sig längs vägen, där bussen går fram och där det
är lättare att vinna de bekvämligheter, som gör livet trivsammare.
Likaså är det väl sannolikt, att bondehemman långt borta i ödemarken så småningom här och var nedläggas samt förvandlas till
skogbärande mark. Många stengrunder minna nu om nedlagda
torp, och i en framtid komma kanske liknande rester att erinra
om gårdar, där ödsligheten blivit för stor. En utveckling i denna
riktning bör för övrigt vara desto troligare, som vår skogsindustris
teknici synas göra ständigt nya erövringar och virkesbehovet väl
sannolikt i samma mån måste växa. Ibland frestas man dessutom
att undra, om icke skiftet gick för häftigt fram, när gårdar utbrö-
tos och flyttades ut i backarna kring den gamla bysamfälligheten.
De kringströdda gårdarna ligga placerade som ett slags symbol för
den individualistiske odalmannens tid, som ett minnesmärke över
övergången mellan den gamla »by]{ommunismen» och vår tids åter
i hög grad kollektiviserade bondesamhälle. De bilda också en oersättligt vacker tavla, där de ligga inbäddade i trädgårdarna. Men
de öka ensamhetskänslan, och inte sällan försvåra eller fördyra de
sådana moderniseringar eller kulturframsteg, som fordra samverkan eller göra nära samarbete önskvärt.
De flesta människor sätta säkerligen värde på sol, luft och den
större rörelsefrihet, som landsbygden erbjuder. Men de göra det
inte i så hög grad, att de stanna där under väsentligt sämre levnadsförhållanden än som staden kan skänka. Hur skalllandsbygden kunna hävda sig i denna ojämna tävlan~ Och vilka samhällsspörsmål uppstå, om landsbygden – som man kan befara –
misslyckas~ År det underligt, om ett drag av oro vilar över folket
på landsbygden~
Åndock kan man till sist inte undanhålla en reflexion. De människor på landsbygden, som äro i färd med att bryta upp, borde
försiktigtvis undersöka de möjligheter, som de verkligen ha i stä-
derna. storstädernas hjälporganisationer kunna upplysa dem om
att staden även har bakgator, slumkvarter och arbetslöshetsköer.
546
NYA ANSIKTE
Av riksdagsman 1VIARTIN SKOGLUND, Doverstorp
ÄNNU så länge bo omkring 50 procent av landets innevånare på
den egentliga landsbygden. Men stora grupper av landsbygdens
befolkning befinner sig i uppbrottsstämning eller äro redan på
marsch till städerna och de stadsliknande samhällena.
En så kraftig omgruppering av befolkningen från landsbygden
till städerna som den nu pågående kan icke undgå att allvarligt
påverka landsbygdens liv och i längden även dess utseende. Särskilt tydligt kan detta iakttagas i mellersta Sveriges jordbruksbygder, vilka redan vid 1930 års folkräkning visade sig vara typiska utvandringsområden.
Jordbruket försöker finna driftsformer, där den mänskliga arbetskraften i så stor utsträckning som möjligt ersättes av maskiner. Där detta på grund av åkerjordens belägenhet, ägarens ekonomi, som ej tillåter större penningutlägg, eller av andra skäl inte
låter sig göra, blir oftast arbetsbördan för jordbrukaren och hans
familj odrägligt tung. Den minskade tillgången på arbetskraft
vid jordbruket tillsammans med arbetstidslagstiftningen har gjort
innevarande år till ett rekordår för tillverkare av lantbruksmaskiner. Framför allt komma mjölkmaskinsförsäljarna att minnas år 1937 som ett klang- och jubelår.
Det förefaller’ som om det medelstora bondejordbruket, vilket vi
tidigare betraktat som en ryggrad för de mellansvenska bygderna,
har svårast att komma tillrätta med de nya förhållandena. Det
mindre jordbruket kan bära sig, såframt den egna familjens arbetskraft vill avstå från den förkortning av arbetstiden, som den
övriga mänskligheten välsignats med. Storjordbruket rationaliserar och övergår till maskindrift. Bondgården med omkring
40-70 tunnlands areal befinner sig däremot i en svår mellanställning. Gården är icke tillräckligt stor för att på ett ekonomiskt
sätt kunna utnyttja traktorn och andra dyrbara maskiner, och
542
Landsbygdens nya ansikte
den lejda arbetskraften, vilken hittills oftast bestått av ogifta tjä-
nare, har i stor utsträckning försvunnit. Jordbrukaren själv och
framför allt hans hustru- bristen på kvinnlig hjälp är ju störst
– få oskäligt mycket arbete på sin lott. Den, som umgås bland
bondebefolkningen, kan f. n. icke undgå att förnimma den dova
oro, som gör sig gällande när det blir tal om framtiden. Denna
oro är ibland tillsatt med inte så litet bitterhet. Den undergräver
på ett farligt sätt bondeungdomens vilja att gå i fädernas spår och
söka sin utkomst av jorden.
Men det är inte bara jordbrukets folk, som emigrerar. Hantverkarna, vilka tidigare varit ett värdefullt inslag bland landsbygdens folk, äro också på väg att försvinna. Färdiggjorda skor och
gummistövlar ha tagit brödet ur munnen på skomakaren, och konfektionsindustrins färdigsydda kläder ha gjort skräddaren överflödig. Samma förhållanden gälla för en del andra hantverkare. Så
småningom hamna hantverkarna eller deras barn bakom en maskin på fabriken. Och fabriken ligger i de flesta fall i sta’n.
Den stora skara- ungdom framför allt-, som nu vänder landsbygden ryggen och är på väg till staden, gör det frivilligt och
till synes med glättigt sinn. Utsikterna till bättre arbetsförtjänster, lättare arbetsbetingelser och ett rikare nöjesliv hägra.
Den frågan uppställer sig då: är det något skadligt i vad som
sker~ Om industrin kan bereda människor bättre livsvillkor och
om det blott blir så många kvar på landsbygden att vår livsmedelsförsörjning kan någorlunda tryggas och trävaruindustrin
kan få sin råvara ut ur skogen, torde många anse att den nuvarande utvecklingen är bara bra. Det är inför ett sådant resonemang, som jag med några antydningar skulle vilja vidga diskussionen till att omfatta de återverkningar, som landsbygdens
befolkningsminskning får för landsbygden och därmed också för
hela vårt land.
En glest bebyggd, folkfattig landsbygd blir fattig i många andra
avseenden. Det fordras en viss befolkningstäthet för att bygden
skall kunna bevara ett inte bara materiellt utan också andligt
rikt utvecklat liv. Ju mindre folk i en trakt, desto mindre äro
möjligheterna att ordna goda kommunikationer, post- och telefonförbindelser, elektriskt ljus, samlingslokaler, idrottsplatser o. s. v.
Förenings- och studieverksamheten försvåras, och ungdomens fullt
naturliga krav på att få träffa jämnåriga förminskas.
Kommunerna måste även ha ett någorlunda stort invånarantal
543
Martin Skoglund
för att få ett tillräckligt skatteunderlag. I annat fall bli de sociala
välfärdsanordningarna eftersatta, och människorna komma att
dubbelt starkt känna olikställigheten med städernas inbyggare.
Att skolformerna bli sämre än vad som är önskvärt eller att de
i alla händelser icke kunna förbättras, när befolkningen avtar –
därpå ha vi bevis från flera håll. Och ju svagare skatteunderlaget
är, desto starkare blir skattetrycket och desto mera frånstötande
blir landsbygden för pensionärer och andra, som äro i den belä-
genheten att de kunna välja vistelseort.
Att landsbygden åtminstone ännu så länge redovisar högre nativitetssiffror än städerna trots dessas kvinnoöverflöd är alltför
känt för att här egentligen behöva särskilt understrykas. Man
kan dock aldrig diskutera befolkningsfrågan utan att begrunda
de dystra perspektiv, som flykten från landsbygden öppnar. En
verkligt fruktbärande befolkningspolitik måste räkna landsbygdens avtappning som fienden nr 2 – städernas radikala barnbegränsning är givetvis fienden nr l.
I en tid, som hyllar djungelns lag, kunna inte heller de försvarspolitiska synpunkterna lämnas obeaktade. Ju mera människorna sammanpackas i städer och samhällen, desto sårbarare
blir vårt land i fall av en konflikt. Det vore visserligen alltför
tröstlöst, om en dylik synpunkt skulle behöva vara utslagsgivande.
Men den kan icke lämnas nr räkningen.
Möjligheten att förhindra landsbygdens avfolkning och förebygga en utveckling mot prärie äro givetvis begränsade men kanske dock större än många vilja tro. Vi böra nog akta oss för att
sätta likhetstecken mellan jordbrukets och landsbygdens avfolkning.
Det torde finnas små utsikter att kunna bereda försörjning vid
jordbruket åt en större befolkning än den vi nu ha där. Konstaterandet härav, fritt från jordromantik, torde vara nödvändigt,
även om det icke göres utan smärta hos den, som har många generationers bondeblod i ådrorna. Vad som däremot borde vara möjligt att åstadkomma vore att i större omfattning än hittills få industrin förlagd till landsbygden. En till förmån för landsbygden
bedriven kraftdistribution jämte en god lösning av kommunalskattefrågan. skulle väsentligt underlätta en sådan utveckling.
Många av de arbetare, som nu flytta till staden, skulle kunna bo
kvar i sin hembygd. Bussen, bilen och cykeln ha gjort det möjligt
544
Landsbygdens nya ansikte
för folk att bo inom ett ganska vidsträckt område kring arbetsplatsen. För industrin själv borde det numera i många fall vara
en direkt fördel att söka sig ut till landsbygden. Lägre tomtpriser,
hyreskostnader och löner kunde då påräknas, och omvälvningarna
inom transportväsendet ha förkortat alla avstånd. Alldeles särskilt borde detta kunna gälla det mer eller mindre industrialiserade hantverket. Småland är härvid föregångslandskapet, och
mycket vore vunnet, om även andra delar av landet kunde smittas
av småländsk företagsamhet.
statsmakterna borde även kunna ta sig en funderare över, om
de icke för närvarande många gånger i onödan främja folks bosättning i städerna. Hur vore det, om provinsialläkare, veterinärer, jägmästare och distriktslantmätare – för att taga några
exempel – i större utsträckning än nu skulle bosätta sig, där de
ha sitt dagliga arbete och tjäna sitt uppehälle. Förr i tiden hade
ämbetsmän och militärer i regel sina boställen inom sitt verksamhetsfält och bildade ett kulturellt stöd åt bygden. Dyrtidstilläggen
och dyrortsgrupperingen äro nog också i behov av en omprövning.
Det sker för närvarande en prisutjämning mellan stad och land,
som tar sig uttryck däri att landsbygden blir dyrare och närmar
sig stadens priser. Frågan är, om det icke borde räcka med att
räkna hyrestillägg för städerna. Det är oftast flera gånger så dyrt
på landet att exempelvis bli sjuk och tillkalla läkare än i staden.
Att hålla barn i städernas skolor och skaffa dem en god utbildning ställer sig också mycket kostsammare. Flera exempel kunna
visas, direkt pekande på att människorna faktiskt premieras för
att bosätta sig i staden. Detta borde icke kunna vara något samhällsintresse.
Det är både med intresse och spänning, man följer karaktärsdragens utmejsling i det nya ansikte, varmed landsbygden nu
framträder. Mycket blir förmodligen det gamla olikt. Bostaden och
hushållsarbetet komma att uppmärksammas på ett’ helt annat vis
än tidigare. Det är ett led i strävandena att blidka kvinnorna och
söka få dem kvar i lanthemmen- så mycket mera behövligt, som
just kvinnorna talrikast lindfly landsbygden och ha lättast att
vinna utkomst på annat håll. Tyvärr är hyresvärden i staden dock
långt före;. han bjuder på badrum, gas- eller elektrisk spis, sopnedkast och elektriskt kylskåp, när bonden inte hunnit längre än
till vatten: och avloppsledning. Utsikterna för bonden att hinna
ikapp äro sannerligen mycket små, så länge bytesvärdet mellan
545
Martin Skoglund
jordbruksprodukter och byggnadskostnader är så ofö1·delaktigt
som nu: en snickaretimme motsvarar tio liter nysilad mjölk!
Det är också möjligt att själva bebyggelsen på landsbygden
kommer att förändras. Den spridda bebyggelse, som vi för närYarande ha i backstugorna, är säkerligen på tillbakagång. Vi
kunna redan nu tydligt skönja, hurusom de nya egnahemsbyggarna skocka sig längs vägen, där bussen går fram och där det
är lättare att vinna de bekvämligheter, som gör livet trivsammare.
Likaså är det väl sannolikt, att bondehemman långt borta i ödemarken så småningom här och var nedläggas samt förvandlas till
skogbärande mark. Många stengrunder minna nu om nedlagda
torp, och i en framtid komma kanske liknande rester att erinra
om gårdar, där ödsligheten blivit för stor. En utveckling i denna
riktning bör för övrigt vara desto troligare, som vår skogsindustris
teknici synas göra ständigt nya erövringar och virkesbehovet väl
sannolikt i samma mån måste växa. Ibland frestas man dessutom
att undra, om icke skiftet gick för häftigt fram, när gårdar utbrö-
tos och flyttades ut i backarna kring den gamla bysamfälligheten.
De kringströdda gårdarna ligga placerade som ett slags symbol för
den individualistiske odalmannens tid, som ett minnesmärke över
övergången mellan den gamla »by]{ommunismen» och vår tids åter
i hög grad kollektiviserade bondesamhälle. De bilda också en oersättligt vacker tavla, där de ligga inbäddade i trädgårdarna. Men
de öka ensamhetskänslan, och inte sällan försvåra eller fördyra de
sådana moderniseringar eller kulturframsteg, som fordra samverkan eller göra nära samarbete önskvärt.
De flesta människor sätta säkerligen värde på sol, luft och den
större rörelsefrihet, som landsbygden erbjuder. Men de göra det
inte i så hög grad, att de stanna där under väsentligt sämre levnadsförhållanden än som staden kan skänka. Hur skalllandsbygden kunna hävda sig i denna ojämna tävlan~ Och vilka samhällsspörsmål uppstå, om landsbygden – som man kan befara –
misslyckas~ År det underligt, om ett drag av oro vilar över folket
på landsbygden~
Åndock kan man till sist inte undanhålla en reflexion. De människor på landsbygden, som äro i färd med att bryta upp, borde
försiktigtvis undersöka de möjligheter, som de verkligen ha i stä-
derna. storstädernas hjälporganisationer kunna upplysa dem om
att staden även har bakgator, slumkvarter och arbetslöshetsköer.
546