Karlis Ulmanis – Lettlands president
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
….
KARLIS ULMANIS –
LETTLANDS PRESIDENT
UR EN ÖSTERSJÖSTATS FRIHETSHISTORIA
Av svenske lektorn vid Riga universitet WILLIAM W. FREIJ
VI HA numera vant oss vid att betrakta de tre baltiska staterna
Estland, Lettland och Litauen som ett ekonomiskt, i viss mån
också politiskt block, ehuru ju detta direkta och öppet proklamerade baltiska samgående ej sträcker sig längre tillbaka i tiden än
till den 14 september 1934, då den s. k. baltiska ententen efter ganska
långvariga förhandlingar ingicks. Genom denna konstellation ha
onekligen de till folkmängden obetydliga baltiska republikerna
vunnit en pondus, som de väl icke skulle ha mäktat förvärva var
och en för sig. Deras röst har blivit att räkna med i de europeiska
makternas rådslag, ett faktum, som i år genom två skilda tilldragelser på det tydligaste manifesterats; den ena här åsyftade händelsen var den engelske statsmannen lord Plymouths besök i
Tallinn, Riga och Kannas, den andra utrikesminister Sandlers
sena svarsvisit på de baltiska utrikesministrarnas besök i den
svenska huvudstaden. Även inbjudan av lettiske utrikesministern
Munters till Moskva, där han mottogs på ett iögonenfallande
hjärtligt sätt, får kanske betraktas under samma aspekt.
Förtjänsten av dessa betydelsefulla koalitionsförhandlingars positiva resultat tillkom i hög grad Lettlands nuvarande president,
Karlis Ulmanis, som med kraft trätt in för ett baltiskt samgående, sedan han ett halvår tidigare avskaffat det parlamentariska styrelsesättet i sitt land och gjort sig till letternas ledare
– Vadonis. Med koalitionens ingående hade Ulmanis uppnått ett
av de viktigaste av de mål, som han uppställt för sig efter regimförändringen; en ny seger var vunnen för hans okuvliga energi,
vilken utgör förklaringen till den märkliga, ständigt stigande livskurva, som han kan blicka tillbaka på, då han i år ingick i sitt
sextioförsta levnadsår. Med hårdnackad konsekvens har Ulmanis
566
Kar-lis Ulmanis – Lettlands pr-esident
fullföljt utformningen av sitt livsöde. Men samtidigt därmed har
han kommit att på ett så avgörande sätt ingripa i sina landsmäns
liv i och med bildandet och utformandet av den nya lettiska nationalstaten, att hans egna och dennas öden nästan äro identiska.
Hans liv återspeglar ett halvt sekels omvälvande östeuropeisk
historia.
Karlis Ulmanis föddes den 4 sept. (efter gamla stilen den 23 aug.)
1877 på Piksa gård i Berzmuiza i närheten av Jelgava (Mitau).
Fadern var jordbrukare men slog sig under Ulmanis’ barndom
också på kreaturshandel för att förbättra sin ekonomiska ställning.
Modern skildras som en kraftfull och initiativrik personlighet, en
utpräglad ledarekaraktär, som bildade medelpunkten i en hängiven och beundrande krets, omfattande icke blott hennes närmaste utan också grannarna i trakten. Med en mindre vanlig
viljestyrka förenade hon en fin intuition och förmåga av inlevelse,
vilket gjorde, att hon väl förstod andras olyckor och alltid sökte
bringa tröst och hjälp. För Ulmanis stod hon redan tidigt som
en hög förebild, och då han senare uttalar sig om henne, gör han
det alltid på sådant sätt, att man förstår, att han själv anser
henne ha haft den allra största betydelse för hans egen karaktärsdaning. De två ledande principerna för ett lyckligt hemliv voro
enligt moderns mening ordning och samarbete, och dessa bägge
ord dyka sedermera gång på gång upp i Ulmanis’ tal och skrifter.
Samma grundsatser mötte denne också under sin tidigaste skolgång i födelsebyn. Men läraren var en lojal ryssundersåte, och
för sina redan nu uppdykande reflexioner över möjligheten av en
självständig lettisk stat fann Ulmanis ingen resonans.
Från byskolläraren, som visserligen inte hade så mycket av
reella kunskaper att lära bort, men som förstod att lägga en fast
etisk grundval hos de bättre av sina elever, kom Ulmanis till Jelgava för att där i den s. k. Alexanderskolan fortsätta sina studier.
I umgänget med kamraterna och lärarna här framträdde allt tydligare vissa drag hos honom, vilka hos den senare statsmannen
visat sig som konstitutiva karaktärsegenheter. Han tog medvetet
avstånd från all intimitet och sökte alltid själv lösa sina små livsproblem. Han var visserligen omtyckt både av lärarna och medlärjungarna, men han hade som pojke ingen enda riktig vän. Enligt hans egna uttalanden hände det mången gång, att han bittert
led av sin ensamhetskänsla i denna självskapade isolering, men i
567
William W. Freij
sin brådmogna världsklokhet hade han redan tagit
fasta på en skepticismens
sentens, som han ställde
upp för sig 1som ett slags
motto: ensam är stark.
Vänskapen var ett uttryck
för inre osäkerhet; den
svage sökte hos vännen
stöd, den starke smicker.
överhuvud taget utmärktes
Karlis Ulmanis som pojke
av ett för åldern ovanligt
allvar. Hans handlingar
föregingos oftast av ett
grundligt övervägande. Innan han slog in på en ny
väg, gjorde han alltid i görligaste mån klart för sig,
huruvida målet, som vägen
ledde fram till, var värt att
sträva efter. I enlighet med
denna realistiska inställning valde Ulmanis, efter examen i Jelgava, levnadsbana: var
och en borde med de kunskaper, som skolan skänkt honom,
gagna det samhälle i trängre mening, varifrån han utgått. I
Ulmanis’ eget fall gällde det att ställa sin kraft och sina kunskaper i lantbrukets tjänst. Som bondson hade han en klar
insikt om de skriande missförhållanden, som hindrade det lettiska
jordbrukets fria utveckling.
Sedan gammalt voro de till namnet fria bönderna praktiskt
taget livegna under de dominerande tyska eller baltiska junkrarna. Dessa hade genom en kejserlig ukas av år 1819 fått sig
tillförsäkrad cirka 50 procent av alllandets jord. Delvis togs jorden från bönderna, och då den sedermera under hand återsåldes
till dem, öppnade sig storartade profitmöjligheter för de junkrar,
som samvetslöst ville utnyttja dem. De tyska baronerna, som ensamma hade inflytande på administrationen, sågo också ofta till, att
böndernas jord med hänsyn till beskattningen upptaxerades långt
högre än deras egen. Samtidigt stiftade de ett kreditinstitut, där
568
Karlis Ulmanis – Lettlands president
bönderna för sina skatteinbetalningar och arrenden erhöllo lån
med jorden som säkerhet. Vanligen översteg det sedan bondens
ekonomiska kraft att återbetala lånet. När han dog, måste äldste
sonen tillsammans med gården också övertaga inteckningarna, och
så började för honom samma ekonomiska träldom som för fadern.
Utom tilllåneräntor och arrendeavgifter gällde det för bonden att
skaffa kontanter till ett stort antal allmänna pålagor, till underhåll av lutherska kyrkan, till vägar och gästgiverier, till folkskoleväsendet, till kommunalförvaltningen och fattigvården samt
till en synnerligen betungande etapptjänst. Ytterligare tillkom en
extra skatt till adeln, en utskyld, vilken givetvis måste ha varit
särskilt förhatlig.
I om möjligt än odrägligare förhållanden levde de obesuttna
lantarbetarna; dessas antal uppgick till mer än tjugofem tusen,
och de voro i regel sysselsatta på de skattefria kronogodsen, vilka
några få junkerfamiljer slagit under sig. Tillgången till arbetskraft var i allmänhet större än efterfrågan, och det var således
lätt att pressa priset på arbetskraft till det yttersta. På landet
uppkom- liksom i städerna – ett svältfött proletariat.
Den lettiska bonde- och lantarbetarfrågan komplicerades därigenom, att den besuttna klassen, d. v. s. de baltiska baronerna
jämte inflyttade tyska bönder, måste betraktas som främlingar
i landet. Deras sedvänjor och uppfattningssätt voro letterna främmande. Till det ekonomiska förtrycket kom därför för de senare
känslan av att vara underkuvade av intränglingar. Det politiska
hat, som härigenom alstrades, låg nu på många håll latent, men
det skulle i tidens fullbordan bli en väldig energikälla för dem,
som satt som sitt mål att ge letternas jord åt letternas folk. Hatet
riktade sig emellertid ej blott mot de tyska godsägarna utan riktade sig efterhand också mot borgerskapet i städerna och prästerskapet, som vanligen gjorde gemensam sak med adeln.
slutligen hade man att räkna med de nationalistiska autonomisträvandena. I dessa hade dock från början den stora massan
ingen del. Först så småningom vanns den härför genom de politiska ledarnas metodiska agitation.
Det är betecknande för Karlis Ulmanis’ verklighetssinne, att han
först satte in sin kraft på att förbättra böndernas timliga villkor
genom att lära dem utvinna mer ur jorden. Lantbruket skulle
göras mer rationellt, och härvid var det inte sällan han tog de
tyska kolonisterna till förebild. Tjugofem år gammal anordnade
569
William W. Freij
Ulmanis år 1902 på eget initiativ i sin hembygd Berzmuiza en kurs
i mjölkhushållning. Följande år vann han inträde i Ziirichs polytekniska högskola, vars lantbruksfakultet han kom att tillhöra.
Under ferierna vistades han emellertid i Lettland, och han började
därvid allt oftare anlitas som föreläsare i jordbruksfrågor.
studietiden vid den schweiziska högskolan fick betydelse för
Ulmanis inte bara ur rent praktisk studiesynpunkt. I Schweiz
lärde han sig förstå, att även ett litet folk kan äga bestånd som
nation, om det har schweizarnas själshaFmoni och självdisciplin.
Men det allra viktigaste var, att Ulmanis här sammanträffade med
några av de revolutionärer, som förvisats från Ryssland och i
Schweiz funnit en tillflyktsort. Visserligen uppgav han icke heller
nu sin försiktiga hållning, bröt sig icke ut ur sin isolering, men
han följde med spänt intresse, hur från detta avlägsna land undermineringsarbetet i Ryssland dirigerades och hur djärva frihetsplaner smiddes. Den schweiziska tiden blev avgörande för hans
politiska inställning, och man kan med säkerhet säga, att fr. o. m.
denna tid hans ide om ett fritt och självständigt lettiskt folk började ta fastare form.
Av största betydelse för hans utveckling blev sammanträffandet
i Ziirich med idealisten och frihetshjälten Mikelis Valters, vilken
sökt sig hit undan den ryska hemliga polisen. Ytligt sett voro
Ulmanis och Valters direkta motsatser. Den senare var arbetarson
från Liepaja (Libau), och hade på närmsta håll sett proletariatets
levnadsförhållanden. Enligt hans uppfattning låg den enda utsikten till räddning i ett raskt ingripande med våldsmedel. Han
var klart socialrevolutionär. I timslånga diskussioner dryftade
dessa bägge de gemensamma lettiska problemen. Med hela sin
glöd och med uppbjudande av all sin övertalningsförmåga sökte
Valters få Ulmanis över på sin revolutionära linje. Ulmanis kände
sig styrkt av Valters brinnande idealitet, och det torde varit få
människor, som betytt så mycket för honom som just denne revolutionär. Vid flera senare tillfällen skulle Ulmanis komma att
erinra om detta sammanträffande i Ziirich. Till slut förmåddes
han att medarbeta i en av Valters redigerad tidning med artiklar
om missförhållanden på den lettiska landsbygden. Men Ulmanis’
väg var dock en annan än Valters’, även om målet var gemensamt för dem.
Sina teoretiska lantbruksstudier avslutade Ulmanis genom en
tvåårig kurs vid lantbruksinstitutet i Leipzig. Det lettiska folk,
570
Karlis Ulmanis – Lettlands president
som han återfann efter sina studieår utomlands, var delvis ett
annat, än det han lämnat. Den socialistiska agitationen hade här
som på många andra håll i Ryssland nu satt in på allvar. Och
resultatet var påtagligt. Den indolens, som tidigare i stor utsträckning präglat letterna och kommit dem att nedsjunka till att
bli nästan viljelösa parias i händerna på de baltiska baronerna,
hade på sina håll efterträtts av en begynnande moralisk självmedvetenhet. Denna utveckling gynnades av en vittutbredd demoralisering inom junkerkretsarna. Bönderna hade lärt sig inse
vikten av sammanhållning, och hade man förut i desperation låtit
sig förledas till planlösa och lätt kuvade upplopp mot storgodsens
baroner, började man nu med hjälp av organiserade strejkrörelser
skaffa sig gehör för sina rättmätiga krav. År 1905 var tiden mogen för den första stora kraftmätningen i samband med den första
ryska revolutionen. Arbetsnedläggelsen var ganska allmän, och
som villkor för arbetets återupptagande krävdes lägre arrenden,
högre löner, bättre bostäder och mänskligt bemötande. Alla ränteinbetalningar inställdes, och man fordrade nedskrivning av skuldsummorna. Kampen blev efterhand alltmer förbittrad. I oktober
månad funno storgodsägarna ställningen ohållbar, och de måste
gå med på uppfyllandet av flera av böndernas och lantarbetarnas
krav. Åven om i realiteten reaktionen snart åter tog överhand
och framkallade de blodiga repressalierna i december 1905, vilka
kostade tre tusen letter livet, hade dock den samfällda aktionen
givit de kuvade bönderna ett klart bevis på att förtryckarna kunde
bekämpas.
Ulmanis hade efter hemkomsten slagit sig ned i Valroiera (Wolmar) i norra Lettland. Han hade icke tagit någon direkt del i
1905 års oroligheter, men genom sina aggressiva artiklar i den av
honom redigerade »Baltijas lauksaimnieks» (Den baltiske lantbrukaren) hade han riktat de maktägandes uppmärksamhet på sig.
Det dröjde icke länge, förrän man fann en anledning att försäkra
sig om hans person. Han arresterades hösten 1905 och insattes i
fängelse i Pskov. Under denna prövotid stod troget vid hans sida
en annan av dem, som skulle ägna hela sitt liv åt arbetet på letternas frigörelse, och som sedermera alltjämt kom att bli en rådgivare och hjälpare åt Karlis Ulmanis. Det var Hermanis Enzelins, vilken redan från början trott på Ulmanis som en framtidsman. Emellertid kunde de ryska myndigheterna icke finna någon
gravare anklagelse mot den häktade, och på våren 1906 släpptes
571
William W. Freij
han men måste förbinda sig att ej återuppta arbetet med redigeringen av »Baltijas lauksaimnieks». Ulmanis drog sig tillbaka
till sin födelseort, där han på sin brors gård deltog i jordbruksarbetet. Han hade dock på känn, att han ej längre gick säker.
Hans farhågor besannades snart. På sommaren samma år fick han
på hemliga vägar underrättelse om att en ny häktningsorder mot
honom utfärdats, och hans gynnare rådde honom enträget att
lämna landet. Ulmanis lydde rådet. över Petersburg och Helsingfors begav han sig till Stockholm och därifrån vidare till Tyskland. Nu följde en svår tid, ty han var i avsaknad av alla medel.
Efter framkomsten skriver han hem till Enzelins: »Till Tyskland
kom jag utan en kopek på fickan. Tur att jag kunde ta in hos
bekanta, annars skulle jag fått stanna på gatan.»
Helst hade nog Ulmanis velat slå sig ned i Tyskland för att på
nära håll kunna följa utvecklingen i hemlandet. Men då det visade sig omöjligt för honom att finna en passande anställning,
måste han till sist som så många andra landsmän söka sin lycka
i Amerika. Från denna tid finnas inga brev av hans hand. Han
isolerade sig fullständigt och avbröt alla förbindelser med hemlandet. Först när han fått en i sitt eget tycke värdig anställning,
satte han sig åter i förbindelse med Enzelins och berättade utförligt om den kamp han haft att utstå för sin existens i ett land,
med vars språk och övriga förhållanden han från början var fullkomligt obekant. Här i Amerika gällde hans europeiska pappersmeriter intet, och han fick till att börja med ta anställning som
vanlig lantarbetare. Senare var han sysselsatt som mejerist och
lyckades slutligen få plats på laboratoriet vid en smörfabrik i
Omaha. Då hade han redan helt och fullt återvunnit sin sega
optimism, vilken förut varit nära att svika honom, och han skriver till Enzelins: »l varje fall är det bättre att leva här än i Tyskland. Det är en vidare, större och friare värld.» Ån större blev
hans tillförsikt, sedan han fått veta, att ett arbete, som han lämnat i manuskript, då han måste ge sig av från Lettland, utkommit
av trycket och fått god avsättning. Boken i fråga bar titeln
»lenesiga lopkopiba» (Rationell boskapsskötsel), som synes ett rent
fackverk. Dess största betydelse låg kanske emellertid inte i denna
dess egenskap utan i det förhållandet, att Ulmanis’ namn genom
detta arbete blev allmänt bekant i jordbrukarkretsar. Det banade
också väg för honom inom den vetenskapliga världen i Amerika,
där han så småningom kom att betraktas som en kapacitet på sitt
572
Karlis Ulmanis – Lettlands president
speciella gebit. Sedan han genomgått Lincoln-universitetets jordbruksinstitut, tjänstgjorde han en tid som lärare därstädes.
Men just då han syntes vara på väg att skapa sig en framtid
härute, kom från hemlandet meddelande om att han inneslutits
i en allmän amnesti, som utfärdats för politiska fångar och landsflyktingar med anledning av det kejserliga Romanovska husets
300-årsjubileum. Och utan att tveka ett ögonblick lämnade Dlmanis allt, vad han hade för händer och återvände med första
lägenhet till Europa.
I Lettland väntade honom skiftande uppgifter. Han kallades
genast till konsultativ agronom i Baltiska lantbrukarföreningen,
och man önskade insätta honom som redaktör för tidningen
»Zeme» (Jorden). Men så långt ville icke myndigheterna gå i sin
välvilja, att man åter gav honom hans starkaste vapen i händerna.
Man hade hans artiklar i »Baltijas lauksaimnieks» alltfort i minne,
och den ryske generalguvernören Svegintsev inlade sitt bestämda
veto. Först genom Enzelins’ intervention lyckades man få motståndet upphävt. Och nu började för Ulmanis förverkligandet av
de planer, som han under så många år utformat. Handlingens tid
hade äntligen kommit, och alla hans företag syftade nu till ett
och samma mål: ett fritt lettiskt folk. Han hade stora svårigheter
att kämpa emot, men steg för steg vann han terräng. Vid sidan
av sina artiklar i »Zeme» verkade han främst genom sina tal, med
vilka han flitigt uppträdde i alla delar av landet. Hemligheten
med hans framgång bland de lettiska bönderna, som ännu trots
allt i stor utsträckning voro fångna i gammal slentrian, var hans
djupa förståelse för den lettiska nationalkaraktären. Han inriktade sig på att finna gensvar i sina landsmäns känslosamhet och
i böndernas jordhunger. Hans originalitet ligger alltjämt däri, att
han intimt förknippar sitt nationella patos med en praktisk lantbrukares synpunkter. I sina politiska tal var han alltid något av
agronom och i sina jordbruksföredrag alltid något av politisk ledare och väckare. Från behandlingen av praktiska fakta går han
så småningom över till att tala om högre ting, om det lettiska folkets mission och om den heliga nationalitetsprincipen, vädjande i
första hand till sina åhörares känsla. Men han är alltid på det
klara med att bondepubliken inte länge mäktar följa på en sådan
flykt, och med ett mustigt skämt eller ett kärnfullt ordstäv eller en
välformad aforism är han åter tillbaka på realiteternas fasta mark.
Så bibehåller han tack yare ett ständigt växelspel mellan stor- 573
William W. Freij
mande patos och nykter normalprosa från början till slut ett fast
grepp om sina åhörare.
Det har redan betonats, att Ulmanis icke delade de socialrevolutionära ideerna om att utvecklingen borde påskyndas med våldsmedel. Händelseförloppet· skulle utvecklas av sig självt och lika
säkert eller säkrare på detta sätt leda fram till målet. Men det
är möjligt, att denna utveckling under de då förhandenvarande
omständigheterna skulle gått så långsamt, att Ulmanis ej fått bevittna dess avslutning, om icke ödet spelat de lettiska patrioterna
en oväntad chans i händerna. Det var världskriget.
Vid krigsutbrottet stod det genast klart för letterna, att kriget
på ostfronten i stor utsträckning skulle komma att föras just på
deras område. Så blev ju också fallet. Sedan Hindenburg genom
sitt framgångsrika initiativ inte bara hejdat den ryska frammarschen utan också kastat ryssarna tillbaka bortom utgångsställningarna, avstannade efter hand de rörliga operationerna för
att övergå i ett segslitet ställningskrig. De mitt emot varann liggande ryska och tyska frontlinjerna hade en nordväst-sydöstlig
sträckning och gingo på lettiskt territorium från Riga till Dangavpils (Diinaburg). ställningskriget pågick här praktiskt taget oavbrutet från 1915 till den ryska upplösningen genom revolutionen
1917 och verkade fullständigt förödande på landet. Redan vid hotet av den tyska invasionen 1915 hade befolkningen gripits av
panik. Utan några som helst förberedelser flydde man från gårdarna för att rädda sig undan till det inre av Ryssland. I tusental
strömmade de värnlösa flyktingarna särskilt från Semgallen, där
offensiven först satte in, längs floden Daugava (Diina) eller gjorde
förtvivlade försök att ta sig över denna. I tiotusental drevs boskapen fram utmed vägarna och stupade i hopar. Det hela artade
sig till fullständig katastrof, tills slutligen några initiativkraftiga
letter gjorde ett försök att organisera evakueringen. Ulmanis
ställde sig i spetsen för rekvisitionskommitten, och det behövdes
hela hans väldiga andliga och fysiska styrka för att i någon mån
skapa reda i det rådande kaos och rädda tusentals landsflyktiga
letter från hungerdöden. Den värsta nöden förmådde han alltså
lindra, men med djup bitterhet måste Ulmanis bevittna, hur hans
ansträngningar att få flyktingarna att stanna i Lettland blevo
utan resultat. En och en eller i spridda skaroröverskredode gränsen och försvunno ut över det egentliga Rysslands oändliga vidder. Det var en kännbar åderlåtning av det lettiska folkbeståndet.
574
Karlis Ulmanis – Lettlands president
Orsakerna till denna frivilliga landsflykt har man kanske i första
hand att söka i den djupt rotade olikheten mellan befolkningen
i södra Lettland, de s. k. semgallerna, och liverna i Vidzeme (Livland), en olikhet, som alltjämt äger bestånd om ock i modifierad
form. De flyende semgallerna voro för stolta att stanna som tjä-
nare hos liverna, vilkas land ännu icke hotades av någon omedelbar krigsfara, och de senare kunde icke ens nu i denna allvarliga
stund förneka sig nöjet att öppet visa sin ringaktning för folket i
Semgallen.
Det lyckades sålunda icke Ulmanis att försona semgaller och
liver, trots att han bl. a. i tidningen »Lidums» för den 21 april
1917 till slut utfärdade ett direkt upprop till dem, där han vädjade
till deras besinning. »För mig», säger han bl. a., »äro liver och
semgaller lika kära, men över allting annat står vårt folk såsom
enhet, och det skola vi tjäna. I denna svåra prövningens stund
gäller det för oss alla att visa vår verkliga kultur, vår uppriktiga
fosterlandskärlek.» Denna motgång bröt emellertid icke ned hans
mod. Oförtrutet fortsatte han att leda hjälpaktionen. Han strä-
vade därvid målmedvetet efter en allt starkare koncentration,
därvid tagande exempel av hjälpaktionen i Belgien. I detta sammanhang gjorde han ett intressant uttalande i »Lidums», vilket
här kan anföras. Han säger här: »Den bästa organisation, som
världen känner, är den, där en enda man står i spetsen och har
all makten, under förutsättning att han verkligen är den rätte
mannen på den rätta platsen.» Det är första gången, som han
tydligt ger uttryck åt sin anslutning till ledarprincipen.
Vid revolutionens utbrott i Ryssland slog letternas nationella
patos ut i full låga. Det fick riklig näring i den efter hand allt
starkare poängterade nationalitetsprincipen, vilken som bekant
fick sin slutliga yttre manifestation i Wilsons fjorton punkter.
Därmed hade den lettiska frihetsrörelsen kommit in i ett avgö-
rande skede. Det stod klart för Ulmanis, att tiden var inne
att tillämpa den nämnda principen på det lettiska folket. Här fick
man bevittna det oväntade, att han etablerade ett intimt samarbete med socialisterna. I själva verket var detta dock ingenting
underligt, ty dessa strävade ju, såsom redan Mikelis Valters lärt
honom, efter en upplösning av det gamla tsardömets yttre former.
Ulmanis skriver: »Nu äntligen har letternas timma slagit, och vi
måste ta vårt öde i egna händer. För första gången alltsedan tyskarnas intrång i Lettland är detta möjligt. Demokratins principer,
575
William W. Freij
som innebära maktens decentralisering och äro upplösningens
principer, måste vi nu stödja med all kraft, ty de befordra Rysslands upplösning och komma så oss till godo. På detta sätt avlägsnas en av huvudfienderna till vår nationalism – Ryssland.
Aterstår endast Tyskland, men denna stat komma ententemakterna
att krossa. I samma ögonblick som detta sker, måste letterna höja
sin röst och kräva sin rätt till detta land, som kallas Latvija. Nu
måste vi sätta in all vår kraft i organisationsarbetet.»
Ulmanis lät dessa ord, som närmast voro riktade till bönderna,
följas av handling. Den lilla staden Valka i norra delen av landet,
numera gränsstation på järnvägslinjen Riga-Tallinn, blev centrum för frihetsrörelsen. Därifrån ledde han organiserandet av
ett jordbrukarparti. På ytterst kort tid var det hela klart. Grundstommen utgjordes av de lokalföreningar för landsbygdsbefolkningens upplysning, vilka han redan tidigare grundat och som nu
i en handvändning ändrade karaktär och blevo politiska. Därmed
hade han i sin hand ett parti, vilket hade alla utsikter att bli
jämstarkt med det största av de redan förefintliga, det socialdemokratiska. Det konstituerande sammanträdet med det nya partiet,
vilket fick namnet Lantmannapartiet, ägde rum den 29 april 1917.
Dessförinnan hade Ulmanis redan den 6 april valts till Lettlands
vicekommissarie. Både det socialdemokratiska partiets och lantmannapartiets ledande män insågo, att det nu icke var rätta tiden
att sysselsätta sig med diskussioner om ideologiska meningsskiljaktigheter. Man måste åvägabringa ett samgående mellan partierna för att på en gemensam front kunna möta de yttre fienderna. Livlands Interimistiska Råd, den exekutivkommitte, som
stöddes av Ulmanis parti, och det internationellt inriktade, av de
ryska revolutionärerna influerade De Jordlösas Råd förmåddes till
samverkan. Men det var alltså ett samgående för yttre strid, ej
för inre arbete.
Det gällde nu att fatta beslut om hur letterna skulle förhålla
sig till Ryssland, till vilket land de ju efter ryska revolutionens
utbrott kommit i ett helt nytt läge. Det första beslutet gick ut på
att Lettland skulle vara »en politiskt autonom enhet i Ryska republiken». Men detta beslut stannade på papperet. Det kunde ej
få någon reell verkan, då ryssarna inte hade kraft, tid eller vilja
att göra sitt inflytande gällande. Behövde man sålunda tills vidare
icke mer räkna med ryssarna, hade man så mycket större anledning att fatta ett raskt beslut angående förhållandet till tyskarna.
576
Karlis Ulmanis – Lettlands president
I strid med bestämmelserna i fredsfördraget i Brest-Litovsk av
den 3 mars 1918 hade dessa samma år satt sig i rörelse mot Riga
och hotade nu staden. Den föll snart i deras händer. Tillsammans
med ledarna för det demokratiska blocket inledde Ulmanis underhandlingar med tyskarna för att söka förmå dessa till att garantera letterna vissa rättigheter. Men tyskarna voro i sin egenskap
av segerherrar ovilliga att diskutera. De hade sina egna tankar
om Lettlands framtid – landet skulle bli ett tyskt kolonisationsområde.
Tyvärr varade icke partiernas enighet länge. Meningarna gingo
alltmera isär, och snart var splittringen fullständig. Förutom de
redan omnämnda partierna, lantmannapartiet och socialdemokraterna, uppträdde också socialister och kommunister på arenan.
Först sedan lantmannapartiet på sin kongress i Valka den 15 november 1918 antagit en skarp resolution, enligt vilken varje försök
att hindra letternas enande vore att betrakta som landsförräderi,
och Ulmanis med tretton deputerade-bönder begivit sig till Riga,
lyckades han åter förena de stridiga viljorna. Vid (det 1917 bildade) Nationalrådets sammanträde natten mellan den 17 och 18
november 1918 ~ alltså några dagar efter vapenstilleståndet i
världskriget- proklamerades Lettland som en fri och oavhängig
republik. Till dess förste ministerpresident utsågs Karlis Ulmanis.
Den högtidliga akten försiggick i Nationalteatern, alltmedan de
tyska vaktposternas steg ekade i de tomma gatorna utanför.
Så hade alltså Karlis Ulmanis fått bevittna den lettiska statens
födelse, och han själv var nu den, på vars axlar dess öde för den
närmaste framtiden vilade. Hans första uppgift blev att rensa
landet från yttre fiender, något som erbjöd hart när oöverstigliga
svårigheter. situationen kunde nästan karakteriseras som hopplös, ty den nya regeringen hade knappast en soldat, knappast ett
vapen till sitt förfogande. Ulmanis fick fullmakt att fritt disponera över statskassan, men i statskassan fanns inte en kopek! Och
från öster trängde ryssarna snabbt framåt. Den följande utvecklingen är alltför väl känd för att här behöva i detalj relateras.1
Serlan de i hast rekryterade lettiska trupperna med tyskarnas
hjälp drivit undan bolsjevikerna och letterna senare med engelsmännens och fransmännens stöd den 11 november 1920 brutit de
s. k. Bermondt-truppernas belägring av Riga och därefter på egen
1 En översiktlig sammanfattning av de viktigaste händelserna finnes bl. a. i A.
Schiick: Hur en östersjöstat föddes (i Nordisk Tidskrift 1936).
577
William W. Freij
hand raskt rensat landet från fiender, stod man inför ett faktum,
som två år tidigare tett sig som en omöjlighet: Lettland var fritt,
och återuppbyggnadsarbetet kunde börja.
Sedan det tryck utifrån upphört, vilket svetsat partierna samman, remnade åter koalitionen. Den socialdemokratiska oppositionen blev allt starkare mot Ulmanis, och motsatserna mellan socialdemokraterna och lantmannapartiet accentuerades alltmer av
Ulmanis själv, framför allt sedan regeringsmakten övergått till
det förra partiet. Den 7 november 1922 trädde den av Nationalförsamlingen antagna författningen i kraft. Enligt denna skulle
Lettland vara en oavhängig demokratisk republik, vars beslutande
myndighet var saeiman med 100 deputerade, utsedda genom allmänna, proportionella val. I denna församling voro till slut ej
mindre än 27 olika partier representerade. Förklaringen till denna
splittring har man till dels att söka i de a priori förefintliga djupa
skiljaktigheterna hos väljarkåren. Det var i själva verket ej blott
politiska partier, som hade säte och stämma i saeiman utan ock
representanter för olika religiösa åskådningar och för olika folkminoriteter.
Enligt Ulmanis’ uppfattning var partisplittringen en olycka för
landet, och han torde redan efter sin andra demission som ministerpresident, år 1926, ha inriktat sig på att åvägabringa en författningsförändring, gående ut på att tillförsäkra presidenten
större makt.1 Denna reform framstod för honom som en absolut
tvingande nödvändighet, sedan den världsekonomiska krisen 1931
börjat göra sig kännbar i Lettland och saeiman ej kunde enas om
de lämpligaste åtgärderna för dess bekämpande. Sin egen mening
hade Ulmanis framlagt redan 1929 i ett ganska märkligt nationalekonomiskt arbete, betitlat »Ka pacelt un padarit icnesigu musu
lauksaimniecibuh (Hur höja vårt lantbruk och göra det inkomstbringande~). där han bland annat allvarligt går in för ett samgående i ekonomiska ting mellan de tre baltiska staterna. Av de
övriga av honom föreslagna åtgärderna gingo de flesta ut på att
stärka jordbrukarnas ställning. Detta måste, enligt socialdemokraternas mening, under dåvarande förhållanden komma att gå ut
över industriarbetarna. Det förslag, som Ulmanis som regeringschef framlade till motarbetande av krisen, blev därför i folkrepresentationen från flera håll utsatt för skarp kritik. Detta jämte
kritiken av det förslag till författningsreform, som av Ulmanis
t Ed. Yirza: Karlis Ulmanis.
578
Karlis Ulmanis – Lettlands president
framlades för saeiman den 11 november 1933, framdrev de betydelsefulla händelserna av den 15 maj 1934.
Redan i februari 1934 torde Ulmanis ha kommit till den bestämda uppfattningen, att det nu inte längre fanns mer än en
utväg att komma ut ur svårigheterna- saeiman måste försättas
ur spel. Han inkallade nämligen vid denna tidpunkt lantmannapartiets kongress till Riga och lät denna ge honom förtroendevotum med avseende på hans krispolitik. Han visste nu, att hela
partiet stod bakom honom och därmed också de bland landsbygdens ungdom grundade halvmilitära organisationer, som gingo –
och gå – under benämningen »aizsargi», ett slags bondemilis,
skyddskårer. Han hade ryggen fri och kunde slå till. Det gällde
blott att avvakta det lämpliga tillfället.
För att invagga oppositionen i säkerhet visade sig regeringschefen ovanligt undfallande och gjorde vid debatterna i saeiman
långt gående eftergifter för socialdemokraterna. Man fick rent av
den uppfattningen, att han själv fruktade en kupp från dessas
sida. Pålitliga officerare vid garnisonen i Riga samt Ulmanis’
gamla förtrogna sedan frihetsstridernas dagar vidtalades i hemlighet och vunnos för ministerpresidentens kupplaner. Aizsargiförbanden fingo order att hålla sig i beredskap. Den 15 maj skulle
planen sättas i verket. På eftermiddagen denna dag infann sig
ministerpresidenten kl. 5 i saeimans sessionssal, men han stannade
inte länge. Under föregivande av viktiga göromål begav han sig
till sitt ämbetsrum i utrikesdepartementet några kvarter därifrån. Här tog han itu med utarbetandet av det manifest, som
var avsett att proklameras efter statskuppens genomförande och
vars nedskrivande för undvikande av onödiga risker han uppskjutit till sista stund. Först sent på kvällen. var detta arbete
färdigt. De i planerna invigda infunno sig i hemlighet i utrikesdepartementet. Kl. 9 alarmerades aizsargi. Kl. 11 erhöllo delar av
Rigas garnison order att hålla sig redo för en nattlig expedition.
De dirigerades till Centraltorget i stadens östra del, där de sista
befallningarna till manskapet utdelades. På bestämt klockslag
besattes snabbt alla offentliga institutioner. Telefonförbindelsen
avbröts. Folkets hus ockuperades, och dess röda fana utbyttes mot
den lettiska röd-vit-röda. Polisen, som var i samförstånd med
Ulmanis, begav sig till de hus, där oppositionens medlemmar
bodde, och verkställde dessas häktning. I sitt ämbetsrum väntade
Ulmanis på underrättelser om företagets utgång. I den stilla maj- 579
41- 37614. Svensk Tidskrift .1937.
William W. Freij
natten kunde han höra, huT artilleri körde upp framför porten till
Folkets hus; han uppfattade stegen av de marscherande infanteriavdelningarna och väntade i varje ögonblick att få höra skottväxling. Men intet skott föll. I stället ekade inom kort smattret av
motorcyklar mellan husväggarna. Det var de motoriserade kurirerna, som kommo med de första rapporterna. Ett enda skott hade
lossats, men i luften. Det hade skett, då häktningen av saeimans
talman, P. Kalnins, verkställdes. statskuppen hade alltså genomförts lika oblodigt som snabbt och effektivt. En ny era i Lettlands
historia hade börjat.
De tre år, som förflutit sedan den 15 maj 1934 ha i många avseenden medfört högst betydelsefulla förändringar i Lettlands
politiska och ekonomiska liv. Idealet för Ulmanis, vilken år 1936
också övertog statspresidentens befogenheter – vid ett par presidentval före 1934 hade han fallit igenom – syneR i författningshänseende närmast Yara ett tillstånd i stil med det gamla patriarkatet, där alla administrationens trådar löpa samman i en beskyddande landsfaders hand. Men en någorlunda allsidig granskning
av denna epok kan ej pressas in inom ramen aY denna uppsats. Den
tarYar sin egen artikel.
580
KARLIS ULMANIS –
LETTLANDS PRESIDENT
UR EN ÖSTERSJÖSTATS FRIHETSHISTORIA
Av svenske lektorn vid Riga universitet WILLIAM W. FREIJ
VI HA numera vant oss vid att betrakta de tre baltiska staterna
Estland, Lettland och Litauen som ett ekonomiskt, i viss mån
också politiskt block, ehuru ju detta direkta och öppet proklamerade baltiska samgående ej sträcker sig längre tillbaka i tiden än
till den 14 september 1934, då den s. k. baltiska ententen efter ganska
långvariga förhandlingar ingicks. Genom denna konstellation ha
onekligen de till folkmängden obetydliga baltiska republikerna
vunnit en pondus, som de väl icke skulle ha mäktat förvärva var
och en för sig. Deras röst har blivit att räkna med i de europeiska
makternas rådslag, ett faktum, som i år genom två skilda tilldragelser på det tydligaste manifesterats; den ena här åsyftade händelsen var den engelske statsmannen lord Plymouths besök i
Tallinn, Riga och Kannas, den andra utrikesminister Sandlers
sena svarsvisit på de baltiska utrikesministrarnas besök i den
svenska huvudstaden. Även inbjudan av lettiske utrikesministern
Munters till Moskva, där han mottogs på ett iögonenfallande
hjärtligt sätt, får kanske betraktas under samma aspekt.
Förtjänsten av dessa betydelsefulla koalitionsförhandlingars positiva resultat tillkom i hög grad Lettlands nuvarande president,
Karlis Ulmanis, som med kraft trätt in för ett baltiskt samgående, sedan han ett halvår tidigare avskaffat det parlamentariska styrelsesättet i sitt land och gjort sig till letternas ledare
– Vadonis. Med koalitionens ingående hade Ulmanis uppnått ett
av de viktigaste av de mål, som han uppställt för sig efter regimförändringen; en ny seger var vunnen för hans okuvliga energi,
vilken utgör förklaringen till den märkliga, ständigt stigande livskurva, som han kan blicka tillbaka på, då han i år ingick i sitt
sextioförsta levnadsår. Med hårdnackad konsekvens har Ulmanis
566
Kar-lis Ulmanis – Lettlands pr-esident
fullföljt utformningen av sitt livsöde. Men samtidigt därmed har
han kommit att på ett så avgörande sätt ingripa i sina landsmäns
liv i och med bildandet och utformandet av den nya lettiska nationalstaten, att hans egna och dennas öden nästan äro identiska.
Hans liv återspeglar ett halvt sekels omvälvande östeuropeisk
historia.
Karlis Ulmanis föddes den 4 sept. (efter gamla stilen den 23 aug.)
1877 på Piksa gård i Berzmuiza i närheten av Jelgava (Mitau).
Fadern var jordbrukare men slog sig under Ulmanis’ barndom
också på kreaturshandel för att förbättra sin ekonomiska ställning.
Modern skildras som en kraftfull och initiativrik personlighet, en
utpräglad ledarekaraktär, som bildade medelpunkten i en hängiven och beundrande krets, omfattande icke blott hennes närmaste utan också grannarna i trakten. Med en mindre vanlig
viljestyrka förenade hon en fin intuition och förmåga av inlevelse,
vilket gjorde, att hon väl förstod andras olyckor och alltid sökte
bringa tröst och hjälp. För Ulmanis stod hon redan tidigt som
en hög förebild, och då han senare uttalar sig om henne, gör han
det alltid på sådant sätt, att man förstår, att han själv anser
henne ha haft den allra största betydelse för hans egen karaktärsdaning. De två ledande principerna för ett lyckligt hemliv voro
enligt moderns mening ordning och samarbete, och dessa bägge
ord dyka sedermera gång på gång upp i Ulmanis’ tal och skrifter.
Samma grundsatser mötte denne också under sin tidigaste skolgång i födelsebyn. Men läraren var en lojal ryssundersåte, och
för sina redan nu uppdykande reflexioner över möjligheten av en
självständig lettisk stat fann Ulmanis ingen resonans.
Från byskolläraren, som visserligen inte hade så mycket av
reella kunskaper att lära bort, men som förstod att lägga en fast
etisk grundval hos de bättre av sina elever, kom Ulmanis till Jelgava för att där i den s. k. Alexanderskolan fortsätta sina studier.
I umgänget med kamraterna och lärarna här framträdde allt tydligare vissa drag hos honom, vilka hos den senare statsmannen
visat sig som konstitutiva karaktärsegenheter. Han tog medvetet
avstånd från all intimitet och sökte alltid själv lösa sina små livsproblem. Han var visserligen omtyckt både av lärarna och medlärjungarna, men han hade som pojke ingen enda riktig vän. Enligt hans egna uttalanden hände det mången gång, att han bittert
led av sin ensamhetskänsla i denna självskapade isolering, men i
567
William W. Freij
sin brådmogna världsklokhet hade han redan tagit
fasta på en skepticismens
sentens, som han ställde
upp för sig 1som ett slags
motto: ensam är stark.
Vänskapen var ett uttryck
för inre osäkerhet; den
svage sökte hos vännen
stöd, den starke smicker.
överhuvud taget utmärktes
Karlis Ulmanis som pojke
av ett för åldern ovanligt
allvar. Hans handlingar
föregingos oftast av ett
grundligt övervägande. Innan han slog in på en ny
väg, gjorde han alltid i görligaste mån klart för sig,
huruvida målet, som vägen
ledde fram till, var värt att
sträva efter. I enlighet med
denna realistiska inställning valde Ulmanis, efter examen i Jelgava, levnadsbana: var
och en borde med de kunskaper, som skolan skänkt honom,
gagna det samhälle i trängre mening, varifrån han utgått. I
Ulmanis’ eget fall gällde det att ställa sin kraft och sina kunskaper i lantbrukets tjänst. Som bondson hade han en klar
insikt om de skriande missförhållanden, som hindrade det lettiska
jordbrukets fria utveckling.
Sedan gammalt voro de till namnet fria bönderna praktiskt
taget livegna under de dominerande tyska eller baltiska junkrarna. Dessa hade genom en kejserlig ukas av år 1819 fått sig
tillförsäkrad cirka 50 procent av alllandets jord. Delvis togs jorden från bönderna, och då den sedermera under hand återsåldes
till dem, öppnade sig storartade profitmöjligheter för de junkrar,
som samvetslöst ville utnyttja dem. De tyska baronerna, som ensamma hade inflytande på administrationen, sågo också ofta till, att
böndernas jord med hänsyn till beskattningen upptaxerades långt
högre än deras egen. Samtidigt stiftade de ett kreditinstitut, där
568
Karlis Ulmanis – Lettlands president
bönderna för sina skatteinbetalningar och arrenden erhöllo lån
med jorden som säkerhet. Vanligen översteg det sedan bondens
ekonomiska kraft att återbetala lånet. När han dog, måste äldste
sonen tillsammans med gården också övertaga inteckningarna, och
så började för honom samma ekonomiska träldom som för fadern.
Utom tilllåneräntor och arrendeavgifter gällde det för bonden att
skaffa kontanter till ett stort antal allmänna pålagor, till underhåll av lutherska kyrkan, till vägar och gästgiverier, till folkskoleväsendet, till kommunalförvaltningen och fattigvården samt
till en synnerligen betungande etapptjänst. Ytterligare tillkom en
extra skatt till adeln, en utskyld, vilken givetvis måste ha varit
särskilt förhatlig.
I om möjligt än odrägligare förhållanden levde de obesuttna
lantarbetarna; dessas antal uppgick till mer än tjugofem tusen,
och de voro i regel sysselsatta på de skattefria kronogodsen, vilka
några få junkerfamiljer slagit under sig. Tillgången till arbetskraft var i allmänhet större än efterfrågan, och det var således
lätt att pressa priset på arbetskraft till det yttersta. På landet
uppkom- liksom i städerna – ett svältfött proletariat.
Den lettiska bonde- och lantarbetarfrågan komplicerades därigenom, att den besuttna klassen, d. v. s. de baltiska baronerna
jämte inflyttade tyska bönder, måste betraktas som främlingar
i landet. Deras sedvänjor och uppfattningssätt voro letterna främmande. Till det ekonomiska förtrycket kom därför för de senare
känslan av att vara underkuvade av intränglingar. Det politiska
hat, som härigenom alstrades, låg nu på många håll latent, men
det skulle i tidens fullbordan bli en väldig energikälla för dem,
som satt som sitt mål att ge letternas jord åt letternas folk. Hatet
riktade sig emellertid ej blott mot de tyska godsägarna utan riktade sig efterhand också mot borgerskapet i städerna och prästerskapet, som vanligen gjorde gemensam sak med adeln.
slutligen hade man att räkna med de nationalistiska autonomisträvandena. I dessa hade dock från början den stora massan
ingen del. Först så småningom vanns den härför genom de politiska ledarnas metodiska agitation.
Det är betecknande för Karlis Ulmanis’ verklighetssinne, att han
först satte in sin kraft på att förbättra böndernas timliga villkor
genom att lära dem utvinna mer ur jorden. Lantbruket skulle
göras mer rationellt, och härvid var det inte sällan han tog de
tyska kolonisterna till förebild. Tjugofem år gammal anordnade
569
William W. Freij
Ulmanis år 1902 på eget initiativ i sin hembygd Berzmuiza en kurs
i mjölkhushållning. Följande år vann han inträde i Ziirichs polytekniska högskola, vars lantbruksfakultet han kom att tillhöra.
Under ferierna vistades han emellertid i Lettland, och han började
därvid allt oftare anlitas som föreläsare i jordbruksfrågor.
studietiden vid den schweiziska högskolan fick betydelse för
Ulmanis inte bara ur rent praktisk studiesynpunkt. I Schweiz
lärde han sig förstå, att även ett litet folk kan äga bestånd som
nation, om det har schweizarnas själshaFmoni och självdisciplin.
Men det allra viktigaste var, att Ulmanis här sammanträffade med
några av de revolutionärer, som förvisats från Ryssland och i
Schweiz funnit en tillflyktsort. Visserligen uppgav han icke heller
nu sin försiktiga hållning, bröt sig icke ut ur sin isolering, men
han följde med spänt intresse, hur från detta avlägsna land undermineringsarbetet i Ryssland dirigerades och hur djärva frihetsplaner smiddes. Den schweiziska tiden blev avgörande för hans
politiska inställning, och man kan med säkerhet säga, att fr. o. m.
denna tid hans ide om ett fritt och självständigt lettiskt folk började ta fastare form.
Av största betydelse för hans utveckling blev sammanträffandet
i Ziirich med idealisten och frihetshjälten Mikelis Valters, vilken
sökt sig hit undan den ryska hemliga polisen. Ytligt sett voro
Ulmanis och Valters direkta motsatser. Den senare var arbetarson
från Liepaja (Libau), och hade på närmsta håll sett proletariatets
levnadsförhållanden. Enligt hans uppfattning låg den enda utsikten till räddning i ett raskt ingripande med våldsmedel. Han
var klart socialrevolutionär. I timslånga diskussioner dryftade
dessa bägge de gemensamma lettiska problemen. Med hela sin
glöd och med uppbjudande av all sin övertalningsförmåga sökte
Valters få Ulmanis över på sin revolutionära linje. Ulmanis kände
sig styrkt av Valters brinnande idealitet, och det torde varit få
människor, som betytt så mycket för honom som just denne revolutionär. Vid flera senare tillfällen skulle Ulmanis komma att
erinra om detta sammanträffande i Ziirich. Till slut förmåddes
han att medarbeta i en av Valters redigerad tidning med artiklar
om missförhållanden på den lettiska landsbygden. Men Ulmanis’
väg var dock en annan än Valters’, även om målet var gemensamt för dem.
Sina teoretiska lantbruksstudier avslutade Ulmanis genom en
tvåårig kurs vid lantbruksinstitutet i Leipzig. Det lettiska folk,
570
Karlis Ulmanis – Lettlands president
som han återfann efter sina studieår utomlands, var delvis ett
annat, än det han lämnat. Den socialistiska agitationen hade här
som på många andra håll i Ryssland nu satt in på allvar. Och
resultatet var påtagligt. Den indolens, som tidigare i stor utsträckning präglat letterna och kommit dem att nedsjunka till att
bli nästan viljelösa parias i händerna på de baltiska baronerna,
hade på sina håll efterträtts av en begynnande moralisk självmedvetenhet. Denna utveckling gynnades av en vittutbredd demoralisering inom junkerkretsarna. Bönderna hade lärt sig inse
vikten av sammanhållning, och hade man förut i desperation låtit
sig förledas till planlösa och lätt kuvade upplopp mot storgodsens
baroner, började man nu med hjälp av organiserade strejkrörelser
skaffa sig gehör för sina rättmätiga krav. År 1905 var tiden mogen för den första stora kraftmätningen i samband med den första
ryska revolutionen. Arbetsnedläggelsen var ganska allmän, och
som villkor för arbetets återupptagande krävdes lägre arrenden,
högre löner, bättre bostäder och mänskligt bemötande. Alla ränteinbetalningar inställdes, och man fordrade nedskrivning av skuldsummorna. Kampen blev efterhand alltmer förbittrad. I oktober
månad funno storgodsägarna ställningen ohållbar, och de måste
gå med på uppfyllandet av flera av böndernas och lantarbetarnas
krav. Åven om i realiteten reaktionen snart åter tog överhand
och framkallade de blodiga repressalierna i december 1905, vilka
kostade tre tusen letter livet, hade dock den samfällda aktionen
givit de kuvade bönderna ett klart bevis på att förtryckarna kunde
bekämpas.
Ulmanis hade efter hemkomsten slagit sig ned i Valroiera (Wolmar) i norra Lettland. Han hade icke tagit någon direkt del i
1905 års oroligheter, men genom sina aggressiva artiklar i den av
honom redigerade »Baltijas lauksaimnieks» (Den baltiske lantbrukaren) hade han riktat de maktägandes uppmärksamhet på sig.
Det dröjde icke länge, förrän man fann en anledning att försäkra
sig om hans person. Han arresterades hösten 1905 och insattes i
fängelse i Pskov. Under denna prövotid stod troget vid hans sida
en annan av dem, som skulle ägna hela sitt liv åt arbetet på letternas frigörelse, och som sedermera alltjämt kom att bli en rådgivare och hjälpare åt Karlis Ulmanis. Det var Hermanis Enzelins, vilken redan från början trott på Ulmanis som en framtidsman. Emellertid kunde de ryska myndigheterna icke finna någon
gravare anklagelse mot den häktade, och på våren 1906 släpptes
571
William W. Freij
han men måste förbinda sig att ej återuppta arbetet med redigeringen av »Baltijas lauksaimnieks». Ulmanis drog sig tillbaka
till sin födelseort, där han på sin brors gård deltog i jordbruksarbetet. Han hade dock på känn, att han ej längre gick säker.
Hans farhågor besannades snart. På sommaren samma år fick han
på hemliga vägar underrättelse om att en ny häktningsorder mot
honom utfärdats, och hans gynnare rådde honom enträget att
lämna landet. Ulmanis lydde rådet. över Petersburg och Helsingfors begav han sig till Stockholm och därifrån vidare till Tyskland. Nu följde en svår tid, ty han var i avsaknad av alla medel.
Efter framkomsten skriver han hem till Enzelins: »Till Tyskland
kom jag utan en kopek på fickan. Tur att jag kunde ta in hos
bekanta, annars skulle jag fått stanna på gatan.»
Helst hade nog Ulmanis velat slå sig ned i Tyskland för att på
nära håll kunna följa utvecklingen i hemlandet. Men då det visade sig omöjligt för honom att finna en passande anställning,
måste han till sist som så många andra landsmän söka sin lycka
i Amerika. Från denna tid finnas inga brev av hans hand. Han
isolerade sig fullständigt och avbröt alla förbindelser med hemlandet. Först när han fått en i sitt eget tycke värdig anställning,
satte han sig åter i förbindelse med Enzelins och berättade utförligt om den kamp han haft att utstå för sin existens i ett land,
med vars språk och övriga förhållanden han från början var fullkomligt obekant. Här i Amerika gällde hans europeiska pappersmeriter intet, och han fick till att börja med ta anställning som
vanlig lantarbetare. Senare var han sysselsatt som mejerist och
lyckades slutligen få plats på laboratoriet vid en smörfabrik i
Omaha. Då hade han redan helt och fullt återvunnit sin sega
optimism, vilken förut varit nära att svika honom, och han skriver till Enzelins: »l varje fall är det bättre att leva här än i Tyskland. Det är en vidare, större och friare värld.» Ån större blev
hans tillförsikt, sedan han fått veta, att ett arbete, som han lämnat i manuskript, då han måste ge sig av från Lettland, utkommit
av trycket och fått god avsättning. Boken i fråga bar titeln
»lenesiga lopkopiba» (Rationell boskapsskötsel), som synes ett rent
fackverk. Dess största betydelse låg kanske emellertid inte i denna
dess egenskap utan i det förhållandet, att Ulmanis’ namn genom
detta arbete blev allmänt bekant i jordbrukarkretsar. Det banade
också väg för honom inom den vetenskapliga världen i Amerika,
där han så småningom kom att betraktas som en kapacitet på sitt
572
Karlis Ulmanis – Lettlands president
speciella gebit. Sedan han genomgått Lincoln-universitetets jordbruksinstitut, tjänstgjorde han en tid som lärare därstädes.
Men just då han syntes vara på väg att skapa sig en framtid
härute, kom från hemlandet meddelande om att han inneslutits
i en allmän amnesti, som utfärdats för politiska fångar och landsflyktingar med anledning av det kejserliga Romanovska husets
300-årsjubileum. Och utan att tveka ett ögonblick lämnade Dlmanis allt, vad han hade för händer och återvände med första
lägenhet till Europa.
I Lettland väntade honom skiftande uppgifter. Han kallades
genast till konsultativ agronom i Baltiska lantbrukarföreningen,
och man önskade insätta honom som redaktör för tidningen
»Zeme» (Jorden). Men så långt ville icke myndigheterna gå i sin
välvilja, att man åter gav honom hans starkaste vapen i händerna.
Man hade hans artiklar i »Baltijas lauksaimnieks» alltfort i minne,
och den ryske generalguvernören Svegintsev inlade sitt bestämda
veto. Först genom Enzelins’ intervention lyckades man få motståndet upphävt. Och nu började för Ulmanis förverkligandet av
de planer, som han under så många år utformat. Handlingens tid
hade äntligen kommit, och alla hans företag syftade nu till ett
och samma mål: ett fritt lettiskt folk. Han hade stora svårigheter
att kämpa emot, men steg för steg vann han terräng. Vid sidan
av sina artiklar i »Zeme» verkade han främst genom sina tal, med
vilka han flitigt uppträdde i alla delar av landet. Hemligheten
med hans framgång bland de lettiska bönderna, som ännu trots
allt i stor utsträckning voro fångna i gammal slentrian, var hans
djupa förståelse för den lettiska nationalkaraktären. Han inriktade sig på att finna gensvar i sina landsmäns känslosamhet och
i böndernas jordhunger. Hans originalitet ligger alltjämt däri, att
han intimt förknippar sitt nationella patos med en praktisk lantbrukares synpunkter. I sina politiska tal var han alltid något av
agronom och i sina jordbruksföredrag alltid något av politisk ledare och väckare. Från behandlingen av praktiska fakta går han
så småningom över till att tala om högre ting, om det lettiska folkets mission och om den heliga nationalitetsprincipen, vädjande i
första hand till sina åhörares känsla. Men han är alltid på det
klara med att bondepubliken inte länge mäktar följa på en sådan
flykt, och med ett mustigt skämt eller ett kärnfullt ordstäv eller en
välformad aforism är han åter tillbaka på realiteternas fasta mark.
Så bibehåller han tack yare ett ständigt växelspel mellan stor- 573
William W. Freij
mande patos och nykter normalprosa från början till slut ett fast
grepp om sina åhörare.
Det har redan betonats, att Ulmanis icke delade de socialrevolutionära ideerna om att utvecklingen borde påskyndas med våldsmedel. Händelseförloppet· skulle utvecklas av sig självt och lika
säkert eller säkrare på detta sätt leda fram till målet. Men det
är möjligt, att denna utveckling under de då förhandenvarande
omständigheterna skulle gått så långsamt, att Ulmanis ej fått bevittna dess avslutning, om icke ödet spelat de lettiska patrioterna
en oväntad chans i händerna. Det var världskriget.
Vid krigsutbrottet stod det genast klart för letterna, att kriget
på ostfronten i stor utsträckning skulle komma att föras just på
deras område. Så blev ju också fallet. Sedan Hindenburg genom
sitt framgångsrika initiativ inte bara hejdat den ryska frammarschen utan också kastat ryssarna tillbaka bortom utgångsställningarna, avstannade efter hand de rörliga operationerna för
att övergå i ett segslitet ställningskrig. De mitt emot varann liggande ryska och tyska frontlinjerna hade en nordväst-sydöstlig
sträckning och gingo på lettiskt territorium från Riga till Dangavpils (Diinaburg). ställningskriget pågick här praktiskt taget oavbrutet från 1915 till den ryska upplösningen genom revolutionen
1917 och verkade fullständigt förödande på landet. Redan vid hotet av den tyska invasionen 1915 hade befolkningen gripits av
panik. Utan några som helst förberedelser flydde man från gårdarna för att rädda sig undan till det inre av Ryssland. I tusental
strömmade de värnlösa flyktingarna särskilt från Semgallen, där
offensiven först satte in, längs floden Daugava (Diina) eller gjorde
förtvivlade försök att ta sig över denna. I tiotusental drevs boskapen fram utmed vägarna och stupade i hopar. Det hela artade
sig till fullständig katastrof, tills slutligen några initiativkraftiga
letter gjorde ett försök att organisera evakueringen. Ulmanis
ställde sig i spetsen för rekvisitionskommitten, och det behövdes
hela hans väldiga andliga och fysiska styrka för att i någon mån
skapa reda i det rådande kaos och rädda tusentals landsflyktiga
letter från hungerdöden. Den värsta nöden förmådde han alltså
lindra, men med djup bitterhet måste Ulmanis bevittna, hur hans
ansträngningar att få flyktingarna att stanna i Lettland blevo
utan resultat. En och en eller i spridda skaroröverskredode gränsen och försvunno ut över det egentliga Rysslands oändliga vidder. Det var en kännbar åderlåtning av det lettiska folkbeståndet.
574
Karlis Ulmanis – Lettlands president
Orsakerna till denna frivilliga landsflykt har man kanske i första
hand att söka i den djupt rotade olikheten mellan befolkningen
i södra Lettland, de s. k. semgallerna, och liverna i Vidzeme (Livland), en olikhet, som alltjämt äger bestånd om ock i modifierad
form. De flyende semgallerna voro för stolta att stanna som tjä-
nare hos liverna, vilkas land ännu icke hotades av någon omedelbar krigsfara, och de senare kunde icke ens nu i denna allvarliga
stund förneka sig nöjet att öppet visa sin ringaktning för folket i
Semgallen.
Det lyckades sålunda icke Ulmanis att försona semgaller och
liver, trots att han bl. a. i tidningen »Lidums» för den 21 april
1917 till slut utfärdade ett direkt upprop till dem, där han vädjade
till deras besinning. »För mig», säger han bl. a., »äro liver och
semgaller lika kära, men över allting annat står vårt folk såsom
enhet, och det skola vi tjäna. I denna svåra prövningens stund
gäller det för oss alla att visa vår verkliga kultur, vår uppriktiga
fosterlandskärlek.» Denna motgång bröt emellertid icke ned hans
mod. Oförtrutet fortsatte han att leda hjälpaktionen. Han strä-
vade därvid målmedvetet efter en allt starkare koncentration,
därvid tagande exempel av hjälpaktionen i Belgien. I detta sammanhang gjorde han ett intressant uttalande i »Lidums», vilket
här kan anföras. Han säger här: »Den bästa organisation, som
världen känner, är den, där en enda man står i spetsen och har
all makten, under förutsättning att han verkligen är den rätte
mannen på den rätta platsen.» Det är första gången, som han
tydligt ger uttryck åt sin anslutning till ledarprincipen.
Vid revolutionens utbrott i Ryssland slog letternas nationella
patos ut i full låga. Det fick riklig näring i den efter hand allt
starkare poängterade nationalitetsprincipen, vilken som bekant
fick sin slutliga yttre manifestation i Wilsons fjorton punkter.
Därmed hade den lettiska frihetsrörelsen kommit in i ett avgö-
rande skede. Det stod klart för Ulmanis, att tiden var inne
att tillämpa den nämnda principen på det lettiska folket. Här fick
man bevittna det oväntade, att han etablerade ett intimt samarbete med socialisterna. I själva verket var detta dock ingenting
underligt, ty dessa strävade ju, såsom redan Mikelis Valters lärt
honom, efter en upplösning av det gamla tsardömets yttre former.
Ulmanis skriver: »Nu äntligen har letternas timma slagit, och vi
måste ta vårt öde i egna händer. För första gången alltsedan tyskarnas intrång i Lettland är detta möjligt. Demokratins principer,
575
William W. Freij
som innebära maktens decentralisering och äro upplösningens
principer, måste vi nu stödja med all kraft, ty de befordra Rysslands upplösning och komma så oss till godo. På detta sätt avlägsnas en av huvudfienderna till vår nationalism – Ryssland.
Aterstår endast Tyskland, men denna stat komma ententemakterna
att krossa. I samma ögonblick som detta sker, måste letterna höja
sin röst och kräva sin rätt till detta land, som kallas Latvija. Nu
måste vi sätta in all vår kraft i organisationsarbetet.»
Ulmanis lät dessa ord, som närmast voro riktade till bönderna,
följas av handling. Den lilla staden Valka i norra delen av landet,
numera gränsstation på järnvägslinjen Riga-Tallinn, blev centrum för frihetsrörelsen. Därifrån ledde han organiserandet av
ett jordbrukarparti. På ytterst kort tid var det hela klart. Grundstommen utgjordes av de lokalföreningar för landsbygdsbefolkningens upplysning, vilka han redan tidigare grundat och som nu
i en handvändning ändrade karaktär och blevo politiska. Därmed
hade han i sin hand ett parti, vilket hade alla utsikter att bli
jämstarkt med det största av de redan förefintliga, det socialdemokratiska. Det konstituerande sammanträdet med det nya partiet,
vilket fick namnet Lantmannapartiet, ägde rum den 29 april 1917.
Dessförinnan hade Ulmanis redan den 6 april valts till Lettlands
vicekommissarie. Både det socialdemokratiska partiets och lantmannapartiets ledande män insågo, att det nu icke var rätta tiden
att sysselsätta sig med diskussioner om ideologiska meningsskiljaktigheter. Man måste åvägabringa ett samgående mellan partierna för att på en gemensam front kunna möta de yttre fienderna. Livlands Interimistiska Råd, den exekutivkommitte, som
stöddes av Ulmanis parti, och det internationellt inriktade, av de
ryska revolutionärerna influerade De Jordlösas Råd förmåddes till
samverkan. Men det var alltså ett samgående för yttre strid, ej
för inre arbete.
Det gällde nu att fatta beslut om hur letterna skulle förhålla
sig till Ryssland, till vilket land de ju efter ryska revolutionens
utbrott kommit i ett helt nytt läge. Det första beslutet gick ut på
att Lettland skulle vara »en politiskt autonom enhet i Ryska republiken». Men detta beslut stannade på papperet. Det kunde ej
få någon reell verkan, då ryssarna inte hade kraft, tid eller vilja
att göra sitt inflytande gällande. Behövde man sålunda tills vidare
icke mer räkna med ryssarna, hade man så mycket större anledning att fatta ett raskt beslut angående förhållandet till tyskarna.
576
Karlis Ulmanis – Lettlands president
I strid med bestämmelserna i fredsfördraget i Brest-Litovsk av
den 3 mars 1918 hade dessa samma år satt sig i rörelse mot Riga
och hotade nu staden. Den föll snart i deras händer. Tillsammans
med ledarna för det demokratiska blocket inledde Ulmanis underhandlingar med tyskarna för att söka förmå dessa till att garantera letterna vissa rättigheter. Men tyskarna voro i sin egenskap
av segerherrar ovilliga att diskutera. De hade sina egna tankar
om Lettlands framtid – landet skulle bli ett tyskt kolonisationsområde.
Tyvärr varade icke partiernas enighet länge. Meningarna gingo
alltmera isär, och snart var splittringen fullständig. Förutom de
redan omnämnda partierna, lantmannapartiet och socialdemokraterna, uppträdde också socialister och kommunister på arenan.
Först sedan lantmannapartiet på sin kongress i Valka den 15 november 1918 antagit en skarp resolution, enligt vilken varje försök
att hindra letternas enande vore att betrakta som landsförräderi,
och Ulmanis med tretton deputerade-bönder begivit sig till Riga,
lyckades han åter förena de stridiga viljorna. Vid (det 1917 bildade) Nationalrådets sammanträde natten mellan den 17 och 18
november 1918 ~ alltså några dagar efter vapenstilleståndet i
världskriget- proklamerades Lettland som en fri och oavhängig
republik. Till dess förste ministerpresident utsågs Karlis Ulmanis.
Den högtidliga akten försiggick i Nationalteatern, alltmedan de
tyska vaktposternas steg ekade i de tomma gatorna utanför.
Så hade alltså Karlis Ulmanis fått bevittna den lettiska statens
födelse, och han själv var nu den, på vars axlar dess öde för den
närmaste framtiden vilade. Hans första uppgift blev att rensa
landet från yttre fiender, något som erbjöd hart när oöverstigliga
svårigheter. situationen kunde nästan karakteriseras som hopplös, ty den nya regeringen hade knappast en soldat, knappast ett
vapen till sitt förfogande. Ulmanis fick fullmakt att fritt disponera över statskassan, men i statskassan fanns inte en kopek! Och
från öster trängde ryssarna snabbt framåt. Den följande utvecklingen är alltför väl känd för att här behöva i detalj relateras.1
Serlan de i hast rekryterade lettiska trupperna med tyskarnas
hjälp drivit undan bolsjevikerna och letterna senare med engelsmännens och fransmännens stöd den 11 november 1920 brutit de
s. k. Bermondt-truppernas belägring av Riga och därefter på egen
1 En översiktlig sammanfattning av de viktigaste händelserna finnes bl. a. i A.
Schiick: Hur en östersjöstat föddes (i Nordisk Tidskrift 1936).
577
William W. Freij
hand raskt rensat landet från fiender, stod man inför ett faktum,
som två år tidigare tett sig som en omöjlighet: Lettland var fritt,
och återuppbyggnadsarbetet kunde börja.
Sedan det tryck utifrån upphört, vilket svetsat partierna samman, remnade åter koalitionen. Den socialdemokratiska oppositionen blev allt starkare mot Ulmanis, och motsatserna mellan socialdemokraterna och lantmannapartiet accentuerades alltmer av
Ulmanis själv, framför allt sedan regeringsmakten övergått till
det förra partiet. Den 7 november 1922 trädde den av Nationalförsamlingen antagna författningen i kraft. Enligt denna skulle
Lettland vara en oavhängig demokratisk republik, vars beslutande
myndighet var saeiman med 100 deputerade, utsedda genom allmänna, proportionella val. I denna församling voro till slut ej
mindre än 27 olika partier representerade. Förklaringen till denna
splittring har man till dels att söka i de a priori förefintliga djupa
skiljaktigheterna hos väljarkåren. Det var i själva verket ej blott
politiska partier, som hade säte och stämma i saeiman utan ock
representanter för olika religiösa åskådningar och för olika folkminoriteter.
Enligt Ulmanis’ uppfattning var partisplittringen en olycka för
landet, och han torde redan efter sin andra demission som ministerpresident, år 1926, ha inriktat sig på att åvägabringa en författningsförändring, gående ut på att tillförsäkra presidenten
större makt.1 Denna reform framstod för honom som en absolut
tvingande nödvändighet, sedan den världsekonomiska krisen 1931
börjat göra sig kännbar i Lettland och saeiman ej kunde enas om
de lämpligaste åtgärderna för dess bekämpande. Sin egen mening
hade Ulmanis framlagt redan 1929 i ett ganska märkligt nationalekonomiskt arbete, betitlat »Ka pacelt un padarit icnesigu musu
lauksaimniecibuh (Hur höja vårt lantbruk och göra det inkomstbringande~). där han bland annat allvarligt går in för ett samgående i ekonomiska ting mellan de tre baltiska staterna. Av de
övriga av honom föreslagna åtgärderna gingo de flesta ut på att
stärka jordbrukarnas ställning. Detta måste, enligt socialdemokraternas mening, under dåvarande förhållanden komma att gå ut
över industriarbetarna. Det förslag, som Ulmanis som regeringschef framlade till motarbetande av krisen, blev därför i folkrepresentationen från flera håll utsatt för skarp kritik. Detta jämte
kritiken av det förslag till författningsreform, som av Ulmanis
t Ed. Yirza: Karlis Ulmanis.
578
Karlis Ulmanis – Lettlands president
framlades för saeiman den 11 november 1933, framdrev de betydelsefulla händelserna av den 15 maj 1934.
Redan i februari 1934 torde Ulmanis ha kommit till den bestämda uppfattningen, att det nu inte längre fanns mer än en
utväg att komma ut ur svårigheterna- saeiman måste försättas
ur spel. Han inkallade nämligen vid denna tidpunkt lantmannapartiets kongress till Riga och lät denna ge honom förtroendevotum med avseende på hans krispolitik. Han visste nu, att hela
partiet stod bakom honom och därmed också de bland landsbygdens ungdom grundade halvmilitära organisationer, som gingo –
och gå – under benämningen »aizsargi», ett slags bondemilis,
skyddskårer. Han hade ryggen fri och kunde slå till. Det gällde
blott att avvakta det lämpliga tillfället.
För att invagga oppositionen i säkerhet visade sig regeringschefen ovanligt undfallande och gjorde vid debatterna i saeiman
långt gående eftergifter för socialdemokraterna. Man fick rent av
den uppfattningen, att han själv fruktade en kupp från dessas
sida. Pålitliga officerare vid garnisonen i Riga samt Ulmanis’
gamla förtrogna sedan frihetsstridernas dagar vidtalades i hemlighet och vunnos för ministerpresidentens kupplaner. Aizsargiförbanden fingo order att hålla sig i beredskap. Den 15 maj skulle
planen sättas i verket. På eftermiddagen denna dag infann sig
ministerpresidenten kl. 5 i saeimans sessionssal, men han stannade
inte länge. Under föregivande av viktiga göromål begav han sig
till sitt ämbetsrum i utrikesdepartementet några kvarter därifrån. Här tog han itu med utarbetandet av det manifest, som
var avsett att proklameras efter statskuppens genomförande och
vars nedskrivande för undvikande av onödiga risker han uppskjutit till sista stund. Först sent på kvällen. var detta arbete
färdigt. De i planerna invigda infunno sig i hemlighet i utrikesdepartementet. Kl. 9 alarmerades aizsargi. Kl. 11 erhöllo delar av
Rigas garnison order att hålla sig redo för en nattlig expedition.
De dirigerades till Centraltorget i stadens östra del, där de sista
befallningarna till manskapet utdelades. På bestämt klockslag
besattes snabbt alla offentliga institutioner. Telefonförbindelsen
avbröts. Folkets hus ockuperades, och dess röda fana utbyttes mot
den lettiska röd-vit-röda. Polisen, som var i samförstånd med
Ulmanis, begav sig till de hus, där oppositionens medlemmar
bodde, och verkställde dessas häktning. I sitt ämbetsrum väntade
Ulmanis på underrättelser om företagets utgång. I den stilla maj- 579
41- 37614. Svensk Tidskrift .1937.
William W. Freij
natten kunde han höra, huT artilleri körde upp framför porten till
Folkets hus; han uppfattade stegen av de marscherande infanteriavdelningarna och väntade i varje ögonblick att få höra skottväxling. Men intet skott föll. I stället ekade inom kort smattret av
motorcyklar mellan husväggarna. Det var de motoriserade kurirerna, som kommo med de första rapporterna. Ett enda skott hade
lossats, men i luften. Det hade skett, då häktningen av saeimans
talman, P. Kalnins, verkställdes. statskuppen hade alltså genomförts lika oblodigt som snabbt och effektivt. En ny era i Lettlands
historia hade börjat.
De tre år, som förflutit sedan den 15 maj 1934 ha i många avseenden medfört högst betydelsefulla förändringar i Lettlands
politiska och ekonomiska liv. Idealet för Ulmanis, vilken år 1936
också övertog statspresidentens befogenheter – vid ett par presidentval före 1934 hade han fallit igenom – syneR i författningshänseende närmast Yara ett tillstånd i stil med det gamla patriarkatet, där alla administrationens trådar löpa samman i en beskyddande landsfaders hand. Men en någorlunda allsidig granskning
av denna epok kan ej pressas in inom ramen aY denna uppsats. Den
tarYar sin egen artikel.
580