Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Stockholm, 10 okt. 1937.
40-timmarsveckan Sodan 1935 års internationella arbetskonferens
i Geneve. antagit dels en principkonvention om 40-timmars
arbetsvecka, vilken f. ö. trots regeringens rekommendation icke ratificerats i vårt land och – med undantag av Frankrike och Cuba, där
emellertid vissa villkor uppställts för ratifikation – icke heller i
något annat land, har skapandet av konventioner om denna reforms
förverkligande etappvis inom olika industrier utgjort huvudsysselsättningen för don internationella arbetsbyrån. Redan vid 1936 års arbetskonferens bragtes till stånd specialkonventioner härom för offentliga
arbeten och inom glasindustrin; vid 1937 års konferens förelåg till bohandling frågan om dess införaude i textilindustrin samt inom grafiska och kemiska industrierna. Konferensen medförde den överraskande utgången att tillräcklig majoritet uppnåddes kring en konvention inom textilindustrin (medan fråg·an för de båda andra nyssnämnda industriernas vidkommando föll).
Frågan är för textilindustrins del härmed emellertid ing·alunda vä-
sentligt närmare sin lösning; helt visst kommer denna konvention
att liksom så många andra Hinge förbliva en tom formel och för
mycket lång tid framåt avvakta de ratifikationer, som garantera reformen dess utförande i livet. Voteringsresultaten i Geneve avlägsna
sig allt mer och mor från de praktiskt betonade realiteternas mark;
det ligger något av en parodisk symbolik över det faktum att voteringen ägde rum nästan på dagen samtidigt med att det sociala
Genevearbetets nuvarande spiritus rector, J ouhaux, i sitt hemland
på ett så fatalt sätt såg demonstrerade de katastrofala följderna av
ett enda års social reformpolitik efter arbetsbyråns riktlinjer.
Resultatet vanns endast efter en hård l)ressning på en hel del staters röstande; för uppbringande av en tillräcklig majoritet anviindes
under konferensens sista dagar största delen av arbetsbyråns medarbetarstab och naturligtvis även en del regerings- och arbetardelegater,
främst representanterna för den folkfrontspolitik, vars i hemlandet
förlorade prestige det gällde att här rädda. En blick på slutomröstningens vota är i detta avseende upplysande. Konventionen antogs
med den nödvändiga 2 13 majoriteten (88 röster mot 41); för konvention röstade en rad av stater, bland vilka en älskare av socialpolitiska kuriosa kan samla följande namn: Albanien, Bolivia, Brasilien,
Chile, Dominikanska republiken, Equador, Lettland, Mexico, Panama,
Peru, ’l’urkiet, Sovjet-Ryssland, Uruguay och Jugoslavien, medan
åter bl. a. Storbritannien, Holland och Schweiz motsatte sig konventionens antagande. En del stater, bl. a. Sverige, avhöllo sig från votering. För konvention röstade även den amerikanske arbetsgivarerepresentanten, vilken – det torde kunna konstateras, utan att orätt
göres någon – torde hava representerat mera presidenten Roosevelts
581
__….,.._,.,_
Dagens frågor
socialpolitiska inriktning än den allmänna stämningen inom det amerikanska näringslivet, och representanten (!) för de i realiteten obefintliga ryska arbetsgivarne, vilken uppenbarade sig på konferensen,
då denna fråga närmade sig sin lösning. Under diskussionen framhölls bl. a. av Finlands representant, socialministern Keto, att en ratificering för Finlands vidkommande f. n. vore otänkbar, men att
han ändock ville i det internationella samarbetets intresse rösta för
en konvention. Det ligger ingen överdrift i påståendet att majoriteten åstadkommits av stater, som i likhet med Finland, om också
utan att lika öppet deklarera förhållandet, sakna tanke på ratifikation. En omkastning av endast 3 röster hade förändrat resultatet.
Tyvärr äro de relaterade förhållandena icke enastående för arbetskonferenserna. De äro icke ens ovanliga. Det förvånande ligger
emellertid i att man inom arbetsbyråns ledning icke gör klart för sig
huru dessa arbetsmetoder säkert undergräva den aktning, varav den
internationella arbetsorganisationen mera än de flesta institutioner
har behov för att kunna fylla sin mission på ett rätt sätt. Ett internationellt socialpolitiskt reformarbete kan icke med framgång uppbyggas annat än under medverkan av och på basis av det sociala reformarbete, &om pågår inom de stora kulturländerna. Metoden att
åstadkomma resultat genom tillfälligt engagement av socialt mindre
framskridna stater i förelöparens roll i syfte att därigenom hinna
före den levande utvecklingen leder ej till något annat än att den
internationella arbetsorganisationens ide förlorar det bärande av sitt
innehåll. Så långt som i år har det dock aldrig förut gått. Åstadkommandet av nödig röstfyllnad på så tvivelaktiga om också formellt oantastliga vägar som med hjälp av sovjetryssar, vilka framföras på scenen som arbetsgivarerepresentanter, var en nyhet för
året och lämnar sitt bidrag till den internationella arbetsorganisationens karakteristik. Arbetet där kan icke längre åberopas som resultat av en fördomsfri och opartisk avvägning mellan lika berättigade intressen eller mellan det socialt önskvärda och ekonomiskt
möjliga. Man frestas att återupprepa ett ofta förekommande citat ur
Pickwickklubben. F. n. står arbetsbyrån som den främsta representanten för en folkfrontspolitik, som, omsatt i praktiken, redan gjort
en uppenbar bankrutt.
40-timmarsveckan har emellertid, sedan dess genomförande på sin
tid påyrkades av Italien – som f. n. icke deltager i arbetskonferensernas arbete – och sedermera av Amsterdaminternationalen framskjutits som nästa slutmål på arbetarrörelsens marschväg, icke ens i
Geneve funnit en tillrättalagd bana. Trots den formella framgången
för textilindustrins vidkommande är det uppenbart att vägen att
successivt införa den i den ena industrin efter den andra betraktas
som oframkomlig. Ingen människa förstår rätt, varför förutsättningarna inom textilindustrin skulle vara gynnsammare än inom andra
näringsgrenar, och det torde ej vara djärvt våga påståendet att få,
om ens några, stater skulle reflektera på att just för denna näringsgren införa en speciell och restriktiv arbetstidslagstiftning. Känslan
582
~~ – –~~ ———–·
Dagens frågor
härav torde vara mycket stark även inom de internationella arbetarkretsarna, och redan till nästa års arbetskonferens kan möjligen frå-
gans återupptagande till förnyad behandling i ett sammanhang för
alla industrier vara att vänta. En av Jouhaux och Mertens föreslagen resolution, innebärande framställning härom, antogs av konferensen. Post tot discrimina rerum står man då på nytt inför
samma situation som när frågan viicktes – visserligen med ett
bättre erfarenhetsmaterial men utan säkerhet för större disposition att ur detsamma draga de riktiga slutsatserna. Vilken vinst
vore det emellertid icke för alla parter, om frågan verkligen då
definitivt bleve avförd från dagordningen! staterna skulle befrias
från ett oroselement, vars bevarande inom det europeiska statssystemet huvudsakligen torde kunna intressera Sovjet-Hyssland, och
Amsterdaminternationalen skulle, om också nödtvunget, kunna ägna
sig åt för arbetarklassens välfärd långt mera fruktbara uppgifter än
produktionens förminskning. Och icke minst skulle arbetsbyrån vinna
på att befrias från den infektion, som den ådragit sig genom sin
slappa hållning, och upphöra att vara endast ett lydigt redskap för
stämningar, som det är dess uppgift att vägleda och icke att viljelöst
låta sig släpas med av.
Kärt besök Nnr Benito Mussolini i september mottogs i Mtinchen
i Berlin. och Berlin under utvecklande av en pomp och ståt, mot
vilken Hohenzollrares och Habsburgares offentliga skådespel te sig
som en stilla idyll, fick Europa ett nytt bevis för hur kort minne
världen, åtminstone den officiella, har. En likriktad press hyllade
entusiastiskt Tysklanels store viin, och massornas jubel, som brusade
mot Il Duce vid Königsplatz och på Unter den Linden, var säkert
till största delen fullständigt äkta. För Tyskland, som sedan 1918
i stort sett levat i en både moralisk och politisk isolering, under
1920-talet endast i någon ringa mån liittad genom umgänget med så
dubiösa affiirsviinner som herrarna i Kreml eller någon exotisk potentat på le grand tour, var det en uvplevelse att vid den dyrkade
Fiihrerns sida få hälsa den obestridde chefen för en av samtidens
mäktigaste stater som giist och vän. Och dock borde detta statsbesök
egentligen ha viield riitt blamlade känslor till liv vid Spree och Isar.
Få om ens någon politisk händelse under världskriget frammanade i
Tyskland och iiven hos många neutrala en sådan moralisk indignation som tilldragelserna i maj 1915, då Italien slöt upp vid sidan av
den stora övermakt, som kämpade mot dess bundsförvanter sedan
30 år tillbaka. Aven för många bland dem, som hade förhandskä.nnedom om den italienska statskonstens frigjordhet från den borgerliga
moralens och hederns principer, var denna konsekvens av sacro
cgoismo ej alldeles väntad, och hatet och föraktet för »der tiickische
Feind im Siiden» voro med siillsynt enhällighet omfattade känslor i
Tyskland, även sedan Caporetto visat, att den italienska armen var
sig lik och alltså föga att frukta. I denna ur tysk synpunkt så förhatliga utveckling i Italiens politik hade just Mussolini spelat en
583
Dagens frågor
bemärkt roll: hans våldsamma propaganda för en brytning med
bundsförvanterna och övergång till ententen hade lett till hans egen
uteslutning ur det socialistiska partiet och avlägsnande från chefskapet för dess huvudorgan Avanti, för vilket han skapade en ersättning i en ny tidning, den sedermera så ryktbara Popolo d’Italia.
Rans första mer allmänt observerade insats i Italiens historia var
alltså av mot Tyskland fientlig art. Men festdeltagarna i Berlin hade
ej behövt gå så långt tillbaka i tiden för att få stoff till eftertanke.
Det är under den regim, som bär Mussolinis prägel, som befolkningen
i en av de tyskaste bland alla tyska bygder, trakterna kring Bozen,
utsatts för ett förtryck och en denationaliseringspolitik, som söka
sin like utom Rysslands gränser och som väckt särskild förbittring,
därför att de härröra från en nation, för vilken man hyst hat och
förakt men aldrig ett spår av den respekt, som man iignat motståndare som England eller Frankrike. Så sent som sommaren 1934,
några veckor efter Hitlers med stora förhoppningar motsedda besök
i Venedig, blevo i samband med mordet på Dollfuss det tyska folket
ocli den tyska kulturen i den munviga och väldisciplinerade italienska pressen utsatta för en smutskastning, som gränsade till det
otroliga, medan samtidigt en koncentration av bajonetter vid Brenner räddade den klerikala regimen i Österrike. Ännu året därpå
uppträdde Mussolini i Stresa som en av huvuddeltagarna i den enhetsfront, som bildades mot Tysklands militära emancipation.
Om dessa ting talades emellertid ej i tysk press under Berlinbesö-
ket. I politiken är det reellare ting än tacksamhet och sympati, som
föra samman makterna. Mycket har hänt sedan Stresadagarna.
Abessinienkriget öppnade mellan Italien och västmakterna en klyfta,
över vilken ännu ingen bro kunnat slås, medan Tysklands hållning
under denna kris möjliggjorde ett närmande till Rom utan att bringa
riksregeringen till en brytning med London och Paris. Senare ha
händelserna i Spanien kraftigt befordrat denna nya intimitet mellan
de bägge diktaturerna och medfört den politiska gemenskap, som
funnit uttryck i formeln om axeln Rom-Berlin. Denna konstellation har blivit allt fastare, allt eftersom insatserna av prestige,
manskap och krigsmaterial i den spanska fejden blivit större. Men
det bör betonas, att maktförhållandet. mellan de bägge kontrahenterna nu är ett annat än 1934, då Hitler som ett slags protege
uppvaktade sin äldre kollega i Venedig för att kort efteråt av
italienska bajonetter skrämmas från att fullfölja sitt företag mot
Österrike. Nu är Tyskland vid sidan av Ryssland och Frankrike
Europas starkaste militärmakt, medan Italien alltjiimt iir rätt bundet i Östafrika.
De meddelanden, som släppts ut från Mussolinis besök, ha intet
yppat om dess politiska resultat. Det spanska kriget och den skarpa
motsättning, som det vållat mellan Italien och Frankrike–Ryssland,
ha otvivelaktigt skapat vissa förutsättningar för vänskapens bestånd någon tid framåt. Men både Mussolini och Hitler iiro vänner
av överraskningar och ej bundna av sentimentala hänsyn eller kraY
584
Dagens frågor
på obrottslig konsekvens i sin utrikespolitik. Det tydliga närmande,
som Mussolini dagarna före sin Tysklandsresa gjorde till EnglandFrankrike, vilka i Nyon för första gång på länge visat prov på en
viss handlingskraft, tyder på åstundan att ej alltför mycket ge sig
i Tysklands händer utan att behålla påtryckningsmedel på Berlin,
kanske även möjligheter till extraturer som i trippelalliansens dagar. Den styvare hållningen mot västmakterna efter hemkomsten
antyder, att denna taktik ej varit utan frukt.
Något obetingat förtroende råder sålunda säkerligen ej mellan de
båda diktaturerna. Det skulle också varit egendomligt, om så varit
fallet, ty även om det finns åtskilliga enande band dem emellan så-
som statsformen, avogheten mot Frankrike, känslan av att tillhöra
en fattig och orättvist behandlad nation och nu senast samverkan i
Spanien, äro dock de verkliga intressekonflikterna tydliga för världen. Österrikes absorption i en eller annan form måste alltid vara
målet för Hitlers liksom för varje annan tysk statsmans strävanden
efter dubbelmonarkiens sönderslående. Men Mussolini har så hårt
engagerat sin prestige för bevarande av dess oavhängighet, att en
reträtt där alltid måste vara svår för honom. En omedelbar kontakt
med det nya starka Tysklands gränser vore säkert också en betänklig sak för Italien och skulle otvivelaktigt snart rulla upp det sydtyrolska problemet, kanske även frågan om Triest. Och även om en
uppgörelse om Österrike till Tysklands fördel vore möjlig – vissa
tecken tyda härpå – skulle den tämligen säkert följas av rivalitet
beträffande Balkanhalvön, Italiens naturliga intressesfär men också
ett mål för tysk Drang nach Osten.
Axeln Berlin-Rom’s framtid är sålunda högst oklar och blir väl
ej långvarigare, än till dess att den ene kontrahenten vunnit alla
fördelar han hoppas av den. Men för närvarande är konstellationen
en europeisk realitet av största vikt, med vars existens man gör klokt
i att räkna på allvar även på de håll, där man av gammalt är van
att med obegränsad vördnad se upp till västmakternas klokhet,
styrka och godhet.
Äro våra byråchefer Så fort tidningarna i sina förhandstips bruka
oduglingar? diskutera förestående utnämningar till chefsposter i ämbetsverken eller till landshövdingar, radas det oftast upp
namn blott på politiker. Åtskilliga viktigare utnämningar under de
senaste åren ha vant det svenska folket vid att politiska eller partibetonade meriter fått en allt högre kurs. Även om det på sistone
varit mest socialdemokrater, som hugnats med ämbeten och reträttplatser såsom ett led i socialdemokraternas strävan att även ockupera förvaltningen, väntas det allmänt att även bondeförbundet vid
de förestående sju landshövdingeutnämningarna skall bli lönat för
sitt välförhållande. Av mera pikant intresse är det gynnsamma öde,
som tydligen skall vederfaras den i och för sig säkerligen mycket
godhjärtade Atvidabergsdisponenten för hans mera omreklamerade
än synbara insatser som »semester»-handelsminister och på andra fält;
585
Dagens frågor
hans person har verkligen på ett ganska osvenskt sätt förgyllts
ungefär som en medioker amerikansk presidentkandidats. Nåja, systemet med politiska belöningar har förut praktiserats; riddarhuset var
även under andra perioder än frihetstidens en bra klätterstege för
karriärister, och särskilt landshövdingebefattningarna ha i alla tider
varit mycket åtrådda av politikerna och inom räckhåll för de s. k.
välsinnade bland dessa. Så länge icke hrr Brarustorps och Skölds
hästar efter Caligulas beryktade recept införlivas i konsulstaten och
statskalendern, tål det svenska folket säkerligen ganska mycket i utnämningsväg. Ty det har härdats.
Många synpunkter kunna anläggas och ha anlagts på de faror, som
måste vara förenade med ett alltför långt gående politiskt gunstlingssystem och med förvaltningens politisering. Vi vilja här blott understryka en synpunkt, nämligen den ogynnsamma återverkan på förvaltningens och särskilt då ämbetsverkens rekrytering.
Om man bortser från försvaret, de olika slagen av domstolar samt
sådana speciella verk som meteorologiska centralanstalten, försäkringsinspektionen och medicinalstyrelsen, hör det numera till undantagen att en man från verket eller fackkunskapen i fråga får avancera
till chef. I ett par mindre verk, fångvårdsstyrelsen och kontrollstyrelsen, ha dock inga utomstående detacherats till överdirektörstjänsterna, när dessa för något år sedan nybesattes. Ej heller vid besättandet av chefstjänsterna på senare år till lantmäteristyrelsen och vägoch vattenbyggnadsstyrelsen har Kungl. Maj :t gått över ån efter vatten. Av äldre verkchefer ha generaldirektörerna för S. J., telegrafverket, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och lantbruksstyrelsen
åtminstone tidvis haft sin förtjänstgöring inom vederbörande verk.
Men de tillhöra som sagt en äldre generation och en äldre administrativ åskådning. Och av våra nuvarande tjugufem konungens befallningshavande ha endast två avancerat genom landsstaten; när dessa
bägge inom den närmaste tiden falla för pensionsstrecket, är det ej
osannolikt, att samtliga landshövdingar utnämnts med förbigående
av landssekreterare och landskamrerare.
Naturligtvis förbise vi ej, att åtskilliga verk- eller länschefer rekryterats bland de mest dugande och begåvade inom departementen eller
hovrätterna. I åtskilliga fall ha deras tidigare verksamhet predisponerat för visst chefskap – t. ex. dåvarande hovrättsrådet Hjertens
för generaldirektörsposten i patent- och registreringsverket. Men för
de förbigångna i en institution är det !’äkerligen ganska egalt, om de
bli förbigångna av en politiker eller av en departementaljurist.
Såsom vi tidigare i annat sammanhang utvecklat kan man icke a
tout prix ställa sig avvisande till att dugliga politiker ibland tas i
anspråk för administrativt chefskap eller att en viss rörlighet inom
förvaltningen mellan dess olika grenar vid högre utnämningar upprätthålles. Ej sällan ha politiker visat sig som mycket skickliga och
initiativkraftiga ämbetsmän. Förvaltningen får ej heller betraktas
som självändamål och dess högre poster som byråkratiska reservat.
Den fria konkurrensen vid chefstillsättningar ligger i statens välför- 586
Dagens frågor
stådda intresse. I speciella fall kunna vederbörande verks högre
tjänstemän av olika skäl sakna erforderliga chefsegenskaper; i andra
fall kan det vara önskvärt eller rent av nödvändigt med en ny och
frisk och obunden kraft i spetsen. Förhållandena kunna sålunda ej
generaliseras.
Men därifrån och till att nästan notoriskt diskvalificera det egna
verkets befattningshavare vid kreerandet av chefsposterna måste steget vara långt. Ingen vill väl på allvar göra troligt, att verkens
högre befattningshavare här i landet i gemen skulle vara så relativt undermåliga att icke ens en enstaka representant bland dem
skulle kunna tänkas ifrågakomma som verkchef. Just i år, då en så-
dan rese i den svenska förvaltningen som generaldirektör Granholm
avgår, borde det vara svårt att vindicera en sådan uppfattning. Ingen
har väl heller hört, att sådana chefer som hrr Malm, Hamilton och
Kuylenstierna skulle illa ha ryktat sina maktpåliggande värv. Och
man kan erinra om att tre så dugande förutvarande generaldirektö-
rer som Elmquist, Fryxell och Huss avancerat från byråchefstjänster.
Men kvar står problemet, hurudan rekryteringen till och andan i ett
ämbetsverk i längden skulle bli, om även dess driftigaste och dugligaste befattningshavare veta med sig att aldrig bli annat än högst
avdelningschefer. Ja, några kunna kanske underlätta för sig genom
politisk ackomodation, något som dock borde vara ett brott mot förvaltningens heliga ande, och andra kunna erbjudas övergå till enskild, mera lönande tjänst. Intet parti kan dock i längden vara intresserat av en sådan inficiering och avtappning av byråkratien,
inte ens socialdemokraterna som nu regerat tillräckligt länge för att
ha fått en god uppfattning om dugligheten, ambitionen och lojaliteten
i den svenska ämbetsmannakåren och – vad här särskilt åsyftas –
ämbetsverken och länsstyrelserna. Inför alla i luften surrande rykten om nya politiska utnämningar nödgas man åter fästa uppmärksamheten på detta administrativa problem. Ty ett allvarligt problem
blir det, om våra centrala och provinsiella ämbetsverks chefer skola
till medhjälpare ha folk, som från början uppgivit hoppet.
Teaterkongres- Att yrkesutövare med gemensamma intressen samsens eftermäle. las för att diskutera gemensamma angelägenheter
är ju ingenting ovanligt, tvärt om. Men att ett dylikt möte ägt rum
mellan teaterns män av alla riktningar måste anses som ett intressant tecken på att även inom den mest individualistiska av alla konstnärsgrupper behovet av gemensamt uppträdande numera gjort sig
märkbart. I gammal tid skulle man helt visst ha som en orealiserbar utopi betecknat tanken på att skådespelare och regissörer,
teaterledare och teaterkritici, scenarkitekter och teatermålare skulle
kunna sammankomma och i lugn debattera dagens problem och dagens bekymmer. Hur det gick till, då den gustavianska teaterns
konstnärer kommo samman till gemensam överläggning veta vi genom en av Bellmans kvickaste skizzer, Dramatiska sammankomsten:
trots ordningsmannens ~vriga påminnelser om att »en samfälld enig- 587
Dagens frågor
het är ju oss anbefalld» går det ganska hett till, mademoiselle
]’redrique Löf vägrar spela, herr Abraham de Broen grälar så högljutt att han får plikta för oljud, inför mademoiselle Franks spetsigheter får mademoiselle Holmberg konvulsioner, oeh till och med
sufflören Ståhl låter höra sin oppositionella röst i debatten. Först
då det blir fråga om att hylla konung Gustav stillas oron, och alla
förenas i en rad av välönskningar för monarken. Knappast mer än
gustavianerna lära väl den romantiska teaterns skådespelare ha
varit ägnade att debattera sakligt och allvarsamt på en kongress.
Varken Georg Dahlquist eller Edvard Swartz skulle ha gjort sig i
en talarstol, och detsamma gäller också om Emil Hillborg och August
Lindberg. Teatern var och förblev genom tiderna den extrema individualismens obestridda område, där var och on ville gå sin egen
väg, oberoende av och kanske ofta helst tviirt emot andras åsikter
och meningar.
Det allvarliga läge, vari teatern i praktiskt taget alla Hinder befinner sig, har emellertid visat skådespelarna att sammanhållning
också för deras vidkommande är av ofrånkomlig betydelse. Ett vittnesbörd härom var kongressen i våras, då på svensk inbjudan teatermän från alla de nordiska och baltiska länderna samlades i Stockholm
för att under några strålande majdagar diskutera sitt yrkes Hige och
framtidsutsikter, samtidigt med att en rad av vackra toaterföreställningar åskådliggjorde den nuvarande svenska teaterns höga ståndpunkt och mångsidighet. Samtidigt med kongressen kunde man ju
också fira Dramatiska Teaterns 150-årsjubileum och 200-årsminnet av
den svenska skådespelarkårens tillkomst. För den av stilteater intresserade torde väl Dramatiska ’L’eaterns framförande av Karl Gyllenborgs komedi Den svenska sprätthöken – invigningsprogrammet
på Den svenska skådeplatsen 1737 – ha varit en upplevelse av enastående beskaffenhet, ty säkrare och smakfullare har väl sällan det
adertonde århundradets sirliga elegans och formella förfining återkallats till liv. Också den från Lars Hjortsborgs dagar berömda
Kapten Puff, som spelades på Drottningholmsteatern, blev en högst
intressant erfarenhet, icke minst därigenom att don visade, hur märkvärdigt väl gammal och god komik kan hålla sig genom åren, när
den understödes av en levande och ursprunglig skådespelarkonst.
Kongressens resultat var emellertid icke blott de föreställningar,
som dess medlemmar fingo tillfälle att bevista. Den ägnade sig iiven
med en erkännansvärd flit åt föredrag i aktuella änmen och sakliga
diskussioner, och det ~ir protokollen över dessa förhandlingar som nu
av Svenska Teaterförbundet utgivits i ett prydligt hiifte om något
mer än 100 sidor. Ett studium av häftets innehåll ger oss en siirdeles
värdefull överblick av tidens krisläge på teaterns område och orienterar oss dessutom beträffande de hjälpmedel, vilka man inom fackmannakretsar helst vill se använda för att skaffa scenens konst en
ny utgångspunkt för sin verksamhet O(’h även on mem tryggad existensform.
Ur många synpunkter mest viigamle av kongressens inliigg är
588
Dagens frågor
teaterchefen Olov Molanders föredrag >1Teater av i dag», vilket behandlar dels frågan om den nutida teaterns allmänna ställning till
tiden, dels ock drar upp den linje, vilken scenkonsten efter talarens
mening har att följa för att på nytt kunna hävda sin förstahandsplats gent emot de talrika konkurrenterna på det moderna samhällslivets nöjcsmarknad. Intressant ~ir anförandet särskilt som en
definitiv och klart formad uppgörelse med 1920-talcts teaterstil, de
hejdlösa, aldrig nog outrerade regiexperimenten och de expressionistiska strävandena efter en från det mänskliga löst scenkonst, där
ständigt skiftande dekorationer och hopade ljuseffekter skulle ersätta den personligt präglade skådespelarprestationen. 1920-talets förstörda nerver reagerade helt enkelt icke längre för en skådespelarkonst, som arbetade med själsliga medel; det krävdes ett våldsamt
uppbåd av stimulantia, helst så starka som möjligt, för att fånga
publikens intresse. Ryskt och tyskt, oftast i judisk omformning,
skiftade i denna underliga teaterkonst, som tydligt nog inställts på
dc krigströttas mentalitet och som genomströmmades av frontlivets
våldsamt hetsade feberstämning. Nu tycker man det vara nästan
obegripligt att denna hysteriska teaterstil verkligen kunde slå igenom och, om också på de flesta håll endast för en kort tidrymd, behärska de ledande scenerna. Men naturligtvis berodde detta icke
blott på dess egenskap av att vara ett adekvat uttryck för tidsstämningen utan också, som Molander framhåller, därpå att den
brutalt och tviirt gjorde slut på det dammiga dekorativa system,
som i skydd av en tradition, vars rätta namn egentligen borde
ha varit slentrian, fått leva kvar vid en god del av Europas främsta
scener, siirskilt sådana som haft sin glanstid under åttiotalsnaturalismen. Att mycket av invand schahlon och livlös formalism strök
med under dess vindkast må rättvisligen framhållas som en post
på dess kreditsida. »Så segt ~;om den traditionella kuliss-stilens herravälde var», säger Molander, »behövdes det en slags konstnärlig hästkur för att bringa den ur världen. Som en sådan hästkur kunna vi
numera betrakta 1920-talets teaterepok Den har icke varit betydelselös, men att fortsiitta med cxpcrimentcr·andct nu, då tiden gått ifrån
den mentalitet, som var dess bakgrund, vore meningslöst och dumt.»
Detta uttalande av en teaterman, som obestritt räknas som en bland
de nordiska ländernas ledande, är synnerligen anmärkningsvärt. Det
vittnar om att teatern slagit in på en väg, som iir både ny och gammal: den som leder tillbaka till teatern själv och det mål, vilka av
ålder ansetts vara dess Jedstjiirna, skådespelaren och skådespelarkonsten.
Det iir i bortgEdandet från den verkliga skådespelarkonsten som
Molander ser den moderna teaterns största fara. I sin kloka och väl
genomtänkta framställning påpekar han, hur teaterns privilegierade
ställning som dc bildade samhällsklassernas förnämsta nöje under
senare år genom den sociala utvecklingen och genom framträdandet
av en mängd nya former av förströelse, film, sport m. m., rubbats och
delvis helt undergriivts. Dessutom vägrar man iuom allt vidare kret- 589
Dagens frågor
sar att underkasta sig den sociala disciplin, som förr gjorde det till
en oskriven lag för envar, som tillhörde samhällets högre skikt, att
intressera sig för teatern och särskilt dess klassiska repertoar. Hans
åskådning sammanfaller härvid med den av en engelsk teaterman
framlagda, som för några år sedan refererades i denna tidskrift (årg.
1930, sid. 367). Det gäller således enligt hans uppfattning för samtidens teater att, utan att lita på gamla privilegier, vilka upphört
att gälla, på nya vägar närma sig den stora publiken, erövra dess
sympatier och tilltvinga sig dess effektiva stöd. Vägen till detta
mål ser Molander i en förnyelse av skådespelarkonsten på basis av
vår tids psykologiska forskning och vår vidgade erfarenhet om
själslivets bestämmande faktorer. Det giiller, säger han, »att allt
mer och mer leda in skådespelarkonsten på den fördjupade och förfinade analysens bana, och söka nå fram till en människoskildring
så sann, så iikta och så klar att den på åskådaren måste verka med
det självupplevdas oemotståndliga makt. Människoframshillningen
på scenen måste få ett vidgat perspektiv, som leder över till de vä-
sentligaste områdena av det inre livet. Detta är för vår teater vad
Den heliga skrift kallar ’det ena nödvändiga’.»
Betecknande för hur starkt behovet av en nyorientering inom skådespelarkonsten inom våra dagars scenkonst erfarits är att liknande
synpunkter som Molanders någon dag senare framfördes av en dansk
teaterman i framskjuten ställning, den bekante regissören, skådespelsförfattaren och teaterhistorikern Egill Hostrup. Hans inlägg formar sig till en hyllning för den ryska teatern, men ingalunda den
revolutionära, sensationella ryska teater, som man för ett tiotal år
sedan med lock och pock sökte tvinga oss att beundra och taga till
förebild utan den ryska naturalismens klassiska teaterform, Stanislawskis teater, där allting iir anlagt på att nå fram till ett restlöst
återgivande av själsrörelserna och det inre livet och där yttre effekter äro lika konsekvent bannlysta som i Tjechovs skådespel. Varmt
och vältaligt som hans inlägg är gör det starkt intryck, och det är
intressant att jämföra det med Molanders. Emellertid kanske man
vågar reservera sig en aning, när han i en nära anslutning till den
ryska spelstilen sådan den utvecklats hos Stanislawski ser den europeiska teaterns enda räddning undan förflackning och konstnärlig
undergång. De ryska skådespelarnas höga konstniirliga nivå, deras
intensivt levande spel och deras beundransvärda uppgåeude i sin
uppgift är all ära värd, men det finns dock en begriinsning i deras
konst: det är dem svårt att finna den stil, som kriives för återgivandet
av en stor del av den repertoar, som vi i Europa helst vilja se på
scenen. Tjechovstilen är utomordentlig i sin art, men tlen passar
icke för Shakespeare och icke heller för Schiller. Den ryska skådespelarkonsten har sin begriinsning, och demJa sammanfaller med det
ryska väsendets egen. Att lära av Stanislawski är säkerligen både
nyttigt och gott, men det är väl att gå litet för långt, om man proklamm·ar satsen att vi uteslutande böra lära av honom. Mångenstädes,
icke minst dr Rostrups egen stad, finnas konstnärer, vilka före- 590
Dagens frågor
träda ,stilprinciper avvikande från de ryska men av vilka den uppväxande skådespelargenerationen trots detta kan hämta både många
och hälsosamma lärdomar.
Debatten om skådespelarkonstens utveckling och teaterns därav beroende framtid ter sig som det betydelsefullaste av vad som avhandlades på teaterkongressen, ehuru därmed vissariigen ej må vara
sagt att icke de övriga inläggen ägde sin stora betydelse. Man finner bland bidragen värdefulla synpunkter på teaterns sociala och
ekonomiska problem, intressanta upplysningar om hur landsortsteatern i de nordiska länderna fungerar, sakrika redogörelser för
skådespelarkårens arbetsförhållanden, anställningsvillkor m. m. samt
även en del – för övrigt anmärkningsvärt fridsamma – inlägg i
den aktuella och ständigt lika ömtåliga frågan om teatern och filmen. Att tonen i de meningsutbyten som förekommo i detta ämne
är så lugn och sansad visar att även scenens barn, som ju av gammalt gälla för att vara ganska temperamentsfulla, dock vid behov
kunna uppträda med en takt och en besinning, som många parlamentariska församlingar ha skäl att avundas dem.
Kongressen följdes av tvenne åtgärder, envar i sin art märklig
nog. För det första tillsatte statsrådet Engberg, vilken varit kongressens hedersordförande och vid dess första sammankomst hälsat
dess medlemmar med ett välformat tal, en kommitte med uppgift
att (för vilken gång i ordningen kan måhända någon minnesgod
teaterhistoriker upplysa om) undersöka Dramatiska Teaterns affä-
rer och. inkomma med förslag om förenklingar och besparingar, och
för det andra engagerades Gösta Ekman av teaterchefen Molander
för ett längre gästspel vid Dramatiska Teatern. Man vill gärna hoppas att både kommitten och gästspelet skola lämna lyckosamma resultat. Vad engagementet av Gösta Ekman beträffar så kan det må-
hända sammanställas med vad teaterchefen Molander yttrade i sitt
ovan refererade inlägg om skådespelarkonstens behov av själslig
intensifiering, ty bland den svenska scenens konstnärer finnes det
väl i närvarande stund knappast någon som i så hög grad som
Gösta Ekman visat sig i stånd att – i varje fall i sina bästa
ögonblick – tränga till botten av det mänskliga själslivet och
skapa gestalter av gripande djup och sanning. Alltför länge har
han av omständigheterna lockats att splittra sin rika begåvning på
en mångfald av uppgifter, av vilka en del knappast stått i riktigt
förhållande till hans kapacitet. Helt visst vore det för både honom
och Dramatiska Teatern lyckosamt, om han komme att trivas på dess
tiljor och stannade där även för framtiden.
Vad beträffar den nya teaterkommitten så är det även med bästa
vilja i världen knappast möjligt att för dess framtid ställa ett lika
gynnsamt horoskop. Den kom till under ganska egendomliga omständigheter så till vida som ryktet på ett tidigt stadium ville veta,
att den fått till uppgift att förbereda en sammanslagning av Operan
och Dramatiska Teatern, något som väckte livliga protester och
omedelbart också från högsta ort dementerades. Då omsider kom- 591
Dagens frågor
mittens direktiv offentliggjordes kom det emellertid i dagen att
ryktena varit särdeles väl grundade, något som man för övrigt kunnat förstå redan därigenom att i kommitten, d~ir ingen enda praktiskt verksam teaterman fått plats, blivit insatt – för att citera en
stockholmstidning – >>den allestädes närvarande kamrer Hilton>>,
Operans ekonomiinspektör. Det har ju som bekant funnits en tid
under 1800-talet, då de bägge kungliga scenerna stodo under gemensam ledning, men erfarenheterna från denna period äro knappast så
goda att ett upprepande av experimentet kan anses tillrådligt. Var
och en av institutionerna torde ha fullt upp att göra med att sopa
rent för sin egen dörr. I varje fall lär icke Dramatiska Teaterns
deficit minskas genom att räkenskapsmässigt sammanföras med
Operans enorma årsförlust, som ju vida övergår talscenens. Visserligen heter det >>duo negativa u.ffirmantl>, men denna sats gäller tyvärr icke i finansvärlden.
Motormanövern Rörligheten har alltid utgjort ett av krigskonstens
i Tjust. grundelement såväl strategiskt sett, när det gäller
förflyttningar till och inom olika krigsskådeplatser, som taktiskt,
d. v. s. vid förflyttningar i närheten av och på själva stridsfältet
Självfallet har i dessa som så många andra hiinseenden motoriseringen till lands och i luften verkat revolutionerande. Härigenom
– liksom genom utnyttjande i övrigt av den moderna teknikens möjligheter – befinna sig stridsförfarandet och överhuvud taget de strategiska och taktiska metoderna nnder en radikal omstöpning. Helt
naturligt har detta även satt sin prägel på våra militära förhållanden, vilket reglementariskt sett kommer till starkt uttryck i det snart
i tryck föreliggande nya fältreglementet för armen.
Den nyligen avslutade, mycket uppmärksammade s. k. >>motormanövern)) i Tjust har utgjort ett intressant exempel på de möjligheter, motoriseringen infört i vårt militära problem, strategiskt som
taktiskt. Vår nya försvarsordning är, som bekant, uppbyggd på bl. a.
den principen, att våra armestridskrafter skola kunna möta och slå
tillbaka en över havet anfallande fiende vid själva kusten, innan
han fått fast fot i land. En förutsättning blirför är, att våra linjetrupper i nödvändig utsträckning snabbt skola kunna dirigeras till
varje av landstigning hotat område, liksom att de hastigt kunna
förflyttas mellan sådana områden. Biltransporters användning vid
förflyttning av större truppförband iir sålunda strategiskt sett av
vital betydelse för vår arme. Ett riktigt tillvaratagande av de möjligheter, som biltransporter erbjuda, ökar helt visst i väsentlig grad
förutsättningarna för ett framgångsrikt avvisande av invasionsföretag över havet. Med hänsyn jämväl härtill hade höstens övning
förlagts inom den operativa ramen av ett kustfönwar.
T vårt land ha redan tidigare försök i mindre skala ägt rum med
motortransporter. Här kan erinras om vissa transporter av artilleri
och kavalleri i samband med de stora fälttjänstövningarna i Skåne
1935 och i Gästrikland 1936 samt senast en transport av artilleri –
592
Dagens frågor
ett batteri – från Jönköping till trakten av Boden under vinterfälttjänstövningen i Norrbotten i år. Höstens övning avsåg emellertid att i större skala än tidigare öva och pröva motoriserade och
biltransporterade truppers uppträdande och ledning samt även strid
med motortrupper. Sammanlagt deltogo i övningen omkring 10,000
man, 700 hästar och 800 motorfordon.
Övningarnas första skede innebar en koncentrering – inför en
väntad landstigning å ostkusten – av trupper från skilda förläggningsorter, alltifrån Stockholm till Ystad, till ett samlingsområde
söder om Linköping. Sedan denna operation utförts och sedan närmare underrättelser ingått om den väntade landstigningen, ansattes
med den samlade styrkan en förflyttning i riktning mot krigsskådeplatsen i trakten av Gamleby för att driva den invaderande i sjön.
Redan dessa drag förlöpte på ett i stort sett tillfredsställande sätt.
Då vi hittills så gott som saknat erfarenheter rörande biltransporter i dylik skala, är det dock ganska förklarligt, om icke verksamheten under detta skede i alla hänseenden förlöpte utan friktioner.
Flyganfall tvingade vidare till snabba skyddsåtgärder under själva
transporterna och (fingerade) vägavbrott till omdispositioner beträffande routen till krigsskådeplatsen – allt förhållanden, som man i
verkligheten ständigt måste vara förberedd på. Åtskilliga för framtiden värdefulla pmktiska lärdomar förvärvades sålunda rörande
planläggning och ledning av fjärrgående biltransporter.
För övningarnas andra skede hade som särskilt övningsändamål
uppställts en omgruppering – huvudsakligen under mörker – av de
biltransporterade och motoriserade förbanden från en frontdel till
en annan. Ehuru väderleksförhållandena voro synnerligen försvå-
rande – ymnigt regn, som i hög grad försämrade vägarna – genomfördes dessa transporter lika fullt i stort sett planenligt och på ett
sätt, varåt siirskilt erkännande gavs i kronprinsens genomgång av
övningen.
Aven detta andra skede gav sålunda goda positiva erfarenheter rö-
rande utnyttjandet av biltransporter för truppförflyttningar, i detta
fall särskilt på det taktiska området, medan första skedet hade utspelats mera på det strategiska planet. Erfarenheterna äro så mycket värdefullare, som vädret var ogynnsamt och vägarna i ’l’just
ungefär motsatsen till autostrador – bilförbanden utsattes alltså för
ett kardinalprov, så gott som något.
Starkt kommo under dessa övningar till uttryck, vilket också underströks av kronprinsen i hans egenskap av ledare, att operationer,
som avse avviirjande av landstigningsföretag, måste präglas av snabbhet, initiativ och handlingskraft. Förfaringssätt, som bygga på ett
alltför metodiskt uppträdande, varigenom snabbheten eftersättes,
böra vid dylika operationer icke komma till tillämpning. Snabbheten måste eftersträvas i första hand, när det gäller att nå fram
till kusten för att – helst i samband med landstigningens påbörjande – möta de landstigande styrkorna: Men snabbhet erfordras
också, om förbandet efter lyckat avvärjande av angreppet inom ett
593
Dagens frågor
område måste insättas inom ett annat för ett nytt ingripande. Det
fordras därvid, att snabbheten präglar icke blott förflyttningarna
·- på vad sätt dessa än ske – utan även verksamheten i övrigt. Det
är i dessa hänseenden, som kraven på initiativ och handlingskraft
särskilt framträda. Dessa krav måste ställas icke blott på vederbörliga chefer utan på samtliga, även på menige man. Genom överraskning, åstadkommen medelst lämpliga taktiska dispositioner och
skickligt uppträdande av truppförbanden, skall motståndaren berö-
vas sin handlingskraft och möjlighet sålunda skapas för vinnande
av det snabba avgörande, som är nödvändigt för operationens lyckliga genomförande.
Här berörda synpunkter, visserligen icke främmande förut, men
kanske med större skärpa än tidigare accentuerade under höstens
övningar, måste helt visst stå som ledfyr för vår armes utbildning
med hänsyn till de uppgifter, den måste kunna lösa. Hörligheten
måste, utan att eldens betydelse underskattas, med alla medel befrämjas. Man måste kunna förflytta sig snabbare och handla· raskare än en invaderande styrka. Förutom utbildningsståndpunkten
är rörligheten beroende av organisationen, disciplinen, stabernas kapacitet samt kanske främst av befälhavarnas viljekraft.
Höstens motormanöver ger, vid sidan av de rent militära synpunkterna, anledning till aktuella reflexioner rörande sådana med
vår försvarsberedskap numera nära sammanhängande problem som
tillgången på flytande bränslen och reservdelar till motorfordon liksom vägdragning och vägunderhåll m. m. Utan att närmare- ingå
på dessa frågor må blott konstateras beroendet härav i fråga om
motorns utnyttjande i armens tjänst för lösningen av dess strategiska uppgifter. Försvarsberedskapsproblemet har nutilldags många
faktorer, som nära sammanhänga.
Till sist må om de avslutade övningarna annoteras, att rapporterna – på sedvanligt sätt, kan man numera till sin glädje säga —
mäla om stort intresse från alla håll samt om utmärkt förhållande
och förträffligt samarbete mellan befiil och trupp, mellan militärer
och civila, myndigheter som enskilda – kort och gott, den gynnsamma utvecklingen av sambandet mellan folket och försvaret fortsätter och vinner allt mer i styrka.
Kollektivavtal På borgerligt håll synes man ofta förbinda begrepför tjänstemän. pet kollektivavtal med föreställningar om arbetsvillkorens nivellering, slätstrukenhetens premiering, duglighetens
tillbakahållande och liknande utslag av missriktade utjämningsten·
denser i tiden. Det är kanske då inte så mycket att förundra sig
över, att man i en del borgerliga kretsar, särskilt folkpartiet närstående, givit uttryck åt vissa olustkänslor inför perspektivet av
kollektivavtalets införande även i tjiinstemannavärlden..Just där,
menar man, passar icke en schablonmässig reglering av anställningsförhållandena. Tjänstemannens personliga kompetens och prestationsförmåga ha en sådan betydelse, att de måste viirdesiittas efter
594
Dagens frågor
mera individualistiska principer. Man får därför söka sig fram efter
andra vägar än den kollektiva avtalsvägen, då det gäller att organisationsmässigt hävda tjänstemännens ekonomiska intressen.
Till uppkomsten av detta betraktelsesätt har naturligen kraftigt
medverkat fackföreningsrörelsens sega fasthållande vid den av industriell stordrift präglade, kollektiva avtalstypen även på sådana
områden, där en starkare differentiering av anställningsvillkoren
hade varit önskvärd. Som bekant hör L. O. till de få verkligt konservativa institutionerna i vårt land. Men denna i och för sig ytterst
aktningsvärda konservatism försvårar mången gång för fackföreningsfolket att fördomsfritt och odogmatiskt taga ställning till de
nya problem, som arbetslivet ständigt aktualiserar. Någon motsvarande traditionsbelastning bellöver emellertid icke hämma den moderna tjänstemannarörelsens män, då de nu efter ikraftträdandet av
lagen om förenings- och förhandlingsrätt allt oftare bänka sig vid
förhandlingsbordet tillsammans med arbetsgivarna. Man har skäl
att här förvänta sig ett friare och mera nyanserat bedömande av
förhandlingsfrågorna, något som även bör underlätta ett förnuftigt
handhavande av det viktiga instrument vid anställningsvillkorens
fastställande, som kollektivavtalet utgör även för tjänstemännen.
Ty därom råder knappast något tvivel: kollektivavtalet kommer
att i växande utsträckning vinna tillämpning också bland tjänstemännen, helt enkelt därför att det skall visa sig, att kollektivavtalet
är den mest praktiska formen för fixerande av uppgörelserna vid
förhandlingsbordet. Den kollektiva avtalsregleringen reducerar
skrivarbetet högst väsentligt. Den skapar reda och överskådlighet
på arbetsmarknaden. Den möjliggör slutligen ett snabbare och
effektivare processuellt förfarande vid eventuella tolkningstvister
än som eljest står till buds.
Det må emellertid understrykas, att kollektivavtalet är en form
allenast. Accepterandet av denna form leder i och för sig icke till
standardisering av arbetsvillkoren. Med den praxis, som utvecklat
sig vid arbetsdomstolen, torde nämligen varje överenskommelse om
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, som slutits mellan en arbetsgivare eller hans organisation och en arbetstagareorganisation, få karaktär av kollektivavtal. (Se Lode Wistrand: »Kollektivavtalslagen och arbetsdomstolen» sid. 47 o. f.) Det är härvid likgiltigt, om anställningsvillkoren ordnats efter kollektivistiska eller
individualistiska principer. Ä ven ett avtal med exempelvis uteslutande personliga löner blir under angivna förutsättningar ett kollektivavtal. Det spelar heller ingen roll, om den ingånga överenskommelsen rubricerats som »normalkontrakt», avtal om »allmänna anställningsnormer» eller liknande. Den är likväl att betrakta som
kollektivavtal, om en organisation står som part på de anställdas
sida.
Den springande punkten är sålunda icke: kollektivavtal eller ej,
utan i stället: hur långt bör kollektivavtalens innehåll bestämmas
kollektivistiskt för tjänstemännen~ På den frågan kan icke lämnas
595
42- 37614. Svensk Tiäskrift 1937.
Dagens frågor
ett generellt svar. Den får avgöras med hänsyn till förhållandena
inom varje yrkesområde. Endast ett par allmänna hållpunkter må
i detta sammanhang antydas.
Det säger sig självt, att ju större företagen äro, desto naturligare
ter det sig med en mera schematisk reglering av tjänstemännens
anställningsvillkor. Inom småföretagen åter är, särskilt inom handeln, en starkare individualisering önskvärd. Det ligger även i sakens natur, att den kollektivistiska principen vid arbetsbetingelsernas bestämmande framstår som mera berättigad för de yngre oeh
lägre tjänstemannagrupperna än för de äldre och högre. Sålunda
torde man som allmän regel våga säga, att intet företag bör kunna
ha någon saklig invändning att göra mot minimilöner för nyanställda. Beträffande utformandet av de s. k. allmänna anställningsvillkoren – uppsägningstid, sjuklön, semester o. s. v. – möter näppeligen något hinder för att gå väsentligt längre. De kunna utan
olägenhet regleras kollektivistiskt praktiskt taget efter hela linjen.
I det utarbetade förslag till lagstiftning om det enskilda arbetsavtalet, som högerpartiet i fjol framlade i riksdagen, hade även denna
tanke konsekvent kommit till uttryck.
Den besvärligaste frågan för organisationerna att knäcka blir
lönesättningen för tjänstemän i mellan- och de högre lägena. Här
gör sig behovet av differentiering efter vars och ens personliga kvalifikationer mest gällande. Under de förhandlingar, som nu ägt rum
för tjänstemannagrupperna, ha dock olika uppslag framkommit för
att på detta område nå rättvisast möjliga resultat. överhuvud har
man en känsla av, att formerna för ordnandet av tjänstemännens arbetsvillkor hålla på att utkristalliseras på ett för bägge parterna tillfredsställande sätt. Med den sakliga och realistiska syn, som kännetecknar både arbetsgivarnas och tjänstemännens organisationer, har
man icke heller anledning misströsta om fortsättningen. Man har
redan hunnit ett gott stycke på väg mot lösningen av de stora
mellanskiktens sociala och ekonomiska trygghetsproblem.
Giftgaser Vår alltmer förhärdade värld får numera ganska ofta
i etern. höra ett språk mellan statsmännen, som blott för ett par
årtionden sedan ej skulle kunnat tänkas mellan stater i vänskapligt förhållande till varandra. Goebbels’ även på svenska tryckta tal
vid förra årets partidag i Niirnberg torde väl nästan beteckna rekord i fråga om smädande av en grannstat – möjligt är förstås att
sovjetdignitärerna äro ännu värre, fastän deras uttalanden sällan bli
kända för en europeisk publik. Vi blott citera några avsnitt ur den
tyske propagandaministerns tal såsom belysande: »I verkligheten är
kommunismen det krassaste blods- och terrorvälde, som någonsin
existerat.» – – – »Bolsjevismen är en mästare i konsten att bedraga.
Så t. ex. tror hela världen bolsjevikerna, när de säga, att Moskvaregeringen inte har något gemensamt med Komintern. Detta är naturligtvis blott den plumpaste och fräckaste lögn.» – – – »I intet annat land är prostitutionen en så allmän företeelse som i Sovjetunionen.
596
Dagens frågor
För att få bli kvar på sina platser måste de arbetande kvinnorna
villfara sina överordnades alla skamliga förslag; I ’kvinnoparadiset’
är kvinnan i ordets egentliga betydelse blott ett villebråd, som utlämnats åt de judiska sovjetlymlarnas godtycke.» – – – »Med dessa
ord ljuger Litvinov världen rakt i ansiktet.»— »För att i de västeuropeiska demokratiernas ögon framstå såsom harmlösa och borgerliga ha ’bolsjevikdiplomaterna’, hur svårt det än kan ha varit,
antagit skepnaderna av anständiga människor.» – – – »Bilden av
de nunnelik, vilka uppgrävts ur gravarna i Barcelona, är en symbol
för bolsjevismens skändande av allt heligt.» O. s. v. Det anmärkningsvärda är icke, att detta sagts utan att det sagts av en tongivande regeringsledamot i en med Sovjetryssland s. k. vänskaplig
makt. Johan III:s och Ivan den förskräckliges s. k. skällarebrev, vilka
av Goebbels överträffats, voro dock ej offentliga.
Men den internationella propagandan kan dock ta sig än mer utstuderade former.
När den engelska Palestinakommissionens betänkande publicerades,
kallade Mr Eden till sig den italienske ambassadören Grandi och
hade med honom ett samtal över det betydelsefulla ämnet. Utrikesministern framförde en begäran från den brittiska regeringen, att
den italienska radion, framförallt stationen Bari, måtte avstå från
ovänliga kommentarer till förslaget om delning av det heliga landet. Några dagar senare överlämnade greve Grandi ett personligt
budskap till Mr Eden från sin höge herre, vari denne försäkrade att
italienska regeringen vidtagit »alla möjliga åtgärder» för att tillmötesgå engelska regeringens önskningar.
Bakgrunden till denna ganska kuriösa diplomatiska episod kan
sägas vara i huvudsak känd. Liksom andra diktaturer utnyttjar
Italien sina rundradiostationer för en ensidig, ofta mycket vulgär
och oförsonlig politisk propaganda. Det är också bekant, att stationen Bari särskilt tagit »upplysningen» av den arabiska världen på
entreprenad. Detta är ovälkommet både för England och Frankrike,
vilka i några av sina kolonier och intressesfärer äro beroende av
arabernas goda vilja. För engelsmännen är det i detta sammanhang
ej enbart roande att erinra sig det gentlemen’s agreement, som de ingått med italienarna i avsikt att bevara status quo i Medelhavet och
uppehålla hjälpligt vänskapliga förbindelser med Mussolinis land.
Den italienska radions flirt med araberna, som vill framkalla uppfattningen att Mussolini är beredd taga muhammedanerna i beskydd
mot »förtryckarna», är givetvis ett försök att skada Englands Medelhavsintressen, och medan det brittiska världsriket framställes som
»dekadent» sparar man icke på rökelsen till det nya Roms ära. Mussolini som »Islams beskyddare» och herre över ett nytt romerskt imperium, vilket trängtar efter att utvidgas – detta är sålunda ett ledande tema i Medelhavsetern. Den fromma förhoppningen att Medelhavet åter måtte bliva ett mare nostrum fortplantas på radiovå-
gorna, medan den väldige själv genom sina artiklar i Popolo d’Italia
vill undanröja varje skymt av tvivel på att hans legioner i Spanien
597
–
Dagens frågor
icke visa tillräckliga prov på det hjältemod, som onekligen torde erfordras i striderna för detta ännu något luftiga ideal – lätt skönjbart måhända för de entusiastiska skarorna på Piazza di Venezia
men svårt att fånga på slagfälten i ett av historiens mest meningslösa krig.
En närmare granskning av den italienska radiopropagandans k·araktär ger ett rikt, om också icke upplyftande material. I konsten att
förvandla tvivelaktiga påståenden till sanning genom att tillräckligt ofta upprepa dem besitter den italienska radion stor färdighet.
Att kalla dess politiska nyheter färgade vore att visa en beklaglig
brist på uttrycksförmåga. De tonfall som tillgripas när något
engelskt kommer på tal äro fräna och gaminartade. Från Bari sändas regelbundet, enligt uppgift nästan varje dag, nyheter på sexton
olika språk. En rektor för en journalistisk undervisningsanstalt i
Washington har delgivit den engelska allmänheten ett axplock ur
Baris produktion under en tidpunkt av några månader. Följande telegram äro karakteristiska; de lära också i övervägande antalet fall
ha upplästs på arabiska:
598
9 januari 1936: (Dolo) … »En fånge tagen vid Areri bar dumdum-kulor på sig, liknande dem som användas av den brittiska
armen och brittiska maskingevärsskyttar.»
8 februari 1936: stationens kommentator uppläste citat ur en
intervju, som enligt uppgift varit införd i »Jehad» och i vilken
Egyptens premiärminister talar om de olyckliga konsekvenserna av den sanktionspolitik, som Storbritannien »påtvingat»
Egypten. Intervjun i fråga har av den amerikanske rektorn
icke kunnat återfinnas i »Jehads» spalter.
21mars 1937: »Avskyvärda, smutsiga och ljugande röster från
Storbritanniens städer önska till varje pris göra troligt saker och ting beträffande Il Duces resa från Libyen, vilka äro
inbillade – uppfunna av reporters.»
Samma datum: »Dessa organ för olika politiska partier,
dessa språkrör för whisky- och potatisrasen …» (Detta syftar
av sammanhanget att döma uppenbarligen på Storbritannien,
tillägger rektorn.)
Samma datum: »Gentlemen’s agrcement äro innehållslösa ord,
på förhand brutna, en barnslig förlustelse som endast smutsar
papperet. På detta sätt kannstöper man i England (om Italiens
hållning till Medelhavstraktaten)… Vi för vår del önska respektera dessa överenskommelser till ett givet ögonblick, men
icke längre.» (Måhända en smula »kladdigt» och därtill naivt,
lyder rektorns stillsamma kommentar.)
22 mars 1937: »Aga Khan uttalade i en intervju med en Londontidning, att om Il Duces löften beträffande Italiens välvilliga inställning till Islam skulle förverkligas, så skulle detta
väcka genljud hos araberna i hela världen, vilka skulle sätta
allt sitt hopp till den italienska regeringen.» (Detta synes vara,
säger rektorn, en fullständigt vanställd redogörelse för en inDagens frågor
tervju som varit införd i »Egyptian Gazette» (Alexandria) och
i vilken Aga Khan bl. a. yttrade: »Vi i Indien äro lyckliga och
välmående under vår konung och kejsare.»)
Denna sammanställning kan lämpligen kompletteras med några
ord ur ett brev från en farmare på Malta till redaktören för »Times
of Malta.» Insändaren berättar om hur en viss senator d’Avanzati,
numera död, brukade säga »varje kväll» under det abessinska kriget
(i italiensk radio alltså):
»Storbritannien är hycklande, det engelska imperiet förfallet, folkförbundet en institution av frimurare och bolsjeviker,
den brittiska flottan ett museiföremål, Mr Eden en clown i
händerna på frimurarna.»
Liknande påståenden och samma angenäma tonfall återfinnas i
en del av den italienska pressen, om ock måhända med större mellanrum. Men radion når långt utanför tidningarnas spridningsområden
– och häri ligger det betydelsefulla med denna propaganda. Radion
är propagandans motsvarighet till krigsmaktens flygeskadrar, som
på kort tid kunna nå in över hjärtat av fiendens länder. Det är bara
den skillnaden att radion sprider sin giftgas även under det till~
stånd, som romantiskt brukar kallas »djupaste fred». Man kan mot
bakgrunden av ovanstående exempelsamling icke gärna tvivla på
möjligheten, att den italienska radions prestationer bidragit till den
starka upphetsningen bland Palestinas araber.
England, som självt under världskriget icke lämnade några propagandamedel oförsökta, får nu känna på verkningarna av det modernaste av dessa medel. Sedan engelska undersåtar i Medelhavsrayonen
begynt finna den italienska uppvaktningen alltför prövande, och
sedan saken skarpt påtalats i hemlandets press, ha engelsmännen
upphört att skratta åt vad de först menade vara ett barnsligt upptåg.
Så skred Foreign Office till aktion. Det skall bli intressant att se,
om England lyckas få till stånd ett gentlemen’s agreement även på
detta område, där demokratiskt organiserade stater alltid måste vara
dömda till underlägsenhet. Gamla England med sitt stillsamma
B. B. C. är ju hjälplöst handilmpat – låt vara att politiska utsändningar förekomma och att radion såsom sådan är ett kitt i imperiets
stora organism, ett konstaterande som Svensk Tidskrifts läsare redan tagit del av genom docenten Thermamius’ artikel i julihäftet.
Giftgasspridning i etern – särskilt Sovjetunionens utsändningar äro
ju sorgligt ryktbara – är över huvud ett av de största och betydelsefullaste problemen i våra dagars Europa, tillika ett av de mest svårlösta. H. W.
Kring ”talträngd- Det hör i en del kretsar till god ton att ständigt
beten” i riksdagen. oja sig över talträngdheten i riksdagen. Det
vill dock synas, som om de veklagande högst motvilligt gjorde sig
mödan att undersöka rätta sakförhållandena. Det borde sålunda vara
av visst intresse att söka utröna, om tillståndet försämrats, d. v. s.
om ordflödet mer än tidigare stigit över alla bräddar. Här skall
599
Dagens frågor
blott anmärkas, att kamrarna numera i motsats till under 1920-talet
endast sällan behöva tillgripa kvällsplena. Dessutom måste hänsyn
tas till att riksdagens arbetsbörda högst väsentligt ökat sedan förra
århundradet, vars idylliska och lugna förhållanden sannerligen ej
tydde på någon legislativ andfåddhet. Och vidare måste man räkna
med, att ökningen av partiernas antal automatiskt drar med sig en
tendens till deklarationer från samtliga partier i viktigare frågor,
något som måste dra ut på debatterna. Slutligen är det evident, att
förlängningen av riksdagssessionerna ej har sin grund så mycket i
stegringen av lusten att tala som i andra omständigheter, sammanhängande med riksdagsarbetets ofta dåliga organiserande och förseningen vid propositionernas avlämnande. Trots allt detta kunna den
nuvarande folkrepresentationens debattvanor dock ej idealiseras, ty
en större koncentration vore många gånger ej blott önskvärd utan
även av anständigheten påkallad – man behöver blott tänka på de
oratoriska kraftmätningarna i andra kammaren mellan de kommunistiska partiernas högtalare eller i första kammaren på den Lindhagenska pratkvarnens ständiga tomgång. Ej heller bör förbises, att
·anförandena nu för tiden alltför ofta hållas i en schablonartad kanslistil samt otvivelaktigt äro längre än förut – icke minst talens längd
ingav den åldrande Hugo Hamilton, enligt vad han själv i sina
»Hågkomster» vittnat, de största bekymmer. Men man är skyldig att
göra våra dagars riksdag och dess medlemmar åtminstone objektiv
rättvisa. Det måste säga något, att Sverige så gott som ensamt i
Europa ej behövt tillgripa någon form av cloture eller debattrestriktioner.
En annan sak, som här ej skall närmare dryftas, är att debatterna
på grund av det moderna partiväsendets åtstramande tendens numera
blott undantagsvis har betydelse för de enskilda ledamöternas aktuella ställningstagande. Debatternas värde ligger nu främst i redovisningen av motiv. Denna redovisning inverkar tvivelsutan på
framtiden; varje parti känner nämligen instinktivt, när dess argument äro bräckliga, och är därför angeläget att vid lägligt tillfälle
befria sig från bördan av dem. Redan Disraeli lär ha yttrat att motståndarnas argumentering väl kunde ändra hans uppfattning men
ej hans votum. Disraelis berömda smidiga politik visar, att även
han lät argumenten påverka sitt framtida votum.
En barometer för talträngdheten är jungfrutalandet. Åtminstone
man och man emellan tycks den uppfattningen ofta vara gängse, att
det skulle vara något för vår riksdagsgeneration typiskt att dess medlemmar ej ge sig ro att vänta och se utan i stället redan första riksdagen oförväget eller framfusigt kasta sig in i debatternas stridstumult. Den offentliga kandidaturen och det myckna agiterandet
skulle också, menar man, göra det naturligt att nutidens riksdagsmän vid inträdet i riksdagen vore mera tränade och kände sig mera
säkra. Att den s. a. s. mekaniska talförmågan numera är högre uppdriven än förr är nog högst sannolikt och har omvittnats bl. a. i en
intervju på sin tid med dåvarande ålderspresidenten, Nordmalings- 600
Dagens frågor
bonden Adolf Wiklund i Brattfors. Men i själva verket äro antaganden om debutanternas större självsäkerhet mycket löst grundade.
I årets andra kammare togo efter fjolårets nyval 60 ledamöter för
första gången säte i riksdagen. 12 tillhörde högern, 7 bondeförbundet, 11 folkpartiet, 27 socialdemokraterna och 3 sillenarna. Av dessa
höllos jungfrutal av 10 högermän, 5 bondeförbundare, samtliga folkpartister, 14 socialdemokrater och samtliga sillenare. (Av de nyvalda
kvinnorna höllo alla utom en socialdemokratisk ledamot »maiden
speech».) 43 nyvalda ledamöter gjorde alltså inlägg och 17 uppsköto
detta till en oviss framtid. Med all sannolikhet är proportionen mellan talande och tysta ungefär densamma bland de nyinvalda
som hos de äldre riksdagsmännen. Det mest anmärkningsvärda är
att socialdemokraterna i så stor utsträckning iakttagit återhållsamhet, ty enligt den populära uppfattningen skulle ju socialdemokraterna vara de mest durkdrivna på estraden och dessutom påpassligast; delvis kan återhållsamheten dock förklaras av att ett regeringsparti måste ålägga sina anhängare vissa restriktioner i motionerande
och kritiserande, och dessutom möter den enkle mannen i ledet enligt sakens natur större konkurrens om yttrandetillfällena inom ett
jätteparti än i ett mindre parti. Anmärkas kan dessutom, att många
tillfälliga faktorer kunna vara avgörande för en nykommen riksdagsmans bidrag till kammarens protokoll: ledamöterna av presidierna i tillfälliga utskott, vilka ofta äro nykomlingar, kunna ex
officio vara skyldiga att hålla anföranden i ämnen, rörande vilka
de innerst inne ha föga intresse eller sakkunskap, och omvänt kunna
åtskilliga ha varit stridsfärdiga men avstått från att yttra sig, därför att en viss frågas önskvärda lösning ej behövt föranleda debatt.
Man kan tycka, att 43 jungfrutal hos 60 debutanter är en mycket
hög siffra. Den är dock i själva verket lägre än motsvarande notering före »det demokratiska genombrottet». Jämförelserna äro visserligen icke uttömmande, ty endast tre andrakammaruppsättningar
efter nyval ha undersökts. Men de valda riksdagarna äro otvivelaktigt fullt representativa. Vid 1873 års riksdag, alltså vid en tidpunkt då kammarens sedvänjor någorlunda hunnit stadga sig efter
representationsreformen, inräknades precis som i år 60 nykomlingar.
Av dessa höllo 46 omedelbart jungfrutal, medan 14 förhöllo sig tysta.
(Även »Moltigius», den för sin notoriska tystnad kände borgmästaren, sedermera landshövdingen Lothigius återfinnes eget nog bland
jungfrutalarna.) Vid 1891 års riksdag, alltså under tullstriden, utgjorde de nyvaldas antal 51. Av dessa höllo 39 jungfrutal och 12 tego.
Vid 1906 års riksdag, alltså den första riksdagen i den legislaturperiod, under vilken rösträttsfrågan löstes, immatrikulerades som
nykomlingar 56 riksdagsmän. Ej mindre än 47 av dessa hade debattinlägg redan under sin första riksdag, och endast 9 avstodo från
att begagna sin yttranderätt. Vid samtliga dessa tre riksdagar hai’
sålunda frekvensen jungfrutal varit relativt högre än i år.
Att ingå i enskildheter kan vara obehövligt. Endast ett par observationer skola tillfogas. Under dessa tre representativt utvalda
601
Dagens frågor
riksdagar har det knappast någonsin hänt att en sedermera bemärkt
riksdagsman uppskjutit sitt jungfrutal – det enda exemplet är egentligen blott från 1873 års riksdag, då akademiadjunkten och filosofen
F. G. Afzelius, den store politiske vältalaren Ivar Afzelius’ fader, ej
hade något inlägg. De kända politikerna ha sålunda följt gamle
»kung Bergströms» vi:ilbekanta råd att »ju längre man dröjer, desto
nervösare blir man» och följaktligen genast gjort slag i saken. (Från
årets riksdag föreligger eljest ett fall, då en mycket aktad men tillbakadragen riksdagsman vid sin sjuttonde riksdag höll sitt jungfrutal.) De, som vid de tre nämnda riksdagarna höllo sig tysta och i
bakgrunden, voro förträdesvis att söka bland jordbrukarna, medan
stadsrepresentanterna – då för tiden oftast akademiskt utbildade –
i regel genast grepo till ordet. A andra sidan var det ingalunda ovanligt, att även de nyvalda lantmännen genast höllo sina jungfrutal;
i regel voro de jungfrutalande jordbrukarna i flertal inom sin kategori. Även antalet av de vid den första riksdagen hållna anföranden
kunde ibland stiga till nästan häpnadsväckande siffror. Den vid debuten tämligen okände, men sedermera så bekante bondehövdingen
A. P. Danielsson höll sålunda vid sin första riksdag 1873 ej mindre
än 45 anföranden, och hans dåvarande länskamrat, lektor Ragnar
Törnebladh, var med sina 42 inlägg ej mycket sämre; även Ivar
Månssons 19 anföranden vittna om en respektabel oförskräckthet eller
s. k. skånsk trygghet. Visserligen kan det även i våra dagar hända
att personer med speciell sakkunskap och omedelbara presidieuppdrag, såsom i år borgmästare Bergqvist i andra och direktör Wistrand i första kammaren, vid debutriksdagen haft ett ansenligt antal inlägg. Men så sträng är faktisk etiketten nu i kamrarna, att en
sådan sprudlande debattlust hos en nykomling som hos A. P. Danielsson knappast skulle tolereras eller vara tänkbar. Detta kan
skrivas på vår nuvarande riksdags kreditsida.
För kuriositetens skull kan nämnas, att snabbhetsrekordet för
jungfrutalare-vi tänka ej här på förutvarande statsråd el. dyl. utan
på verkliga nykomlingar – även torde ligga långt tillbaka i tiden.
Godsägaren Lundell i Ebbetorp, liksom brodern-professorn tillhö-
rande den lilla polyhistoriska delen av människosläktet, inträdde i
andra kammaren 1894, d. v. s. efter 1893 års allmänna val. Redan vid
fullmaktsgranskningen – några sydsvenska städer hade ett mandat
men fullmakter för två riksdagsmän! – blandade han sig i Themptanders, Olof Jonsons i Hov, Adolf Hedins, Simon Boethius’ och
andra bjässars lek med grundlagen. Ganska nära i oratorisk startsnabbhet kom dåvarande postkontrollören, socialdemokraten T. Julin,
när han under 1920 års session tog sitt inträde i första kammaren.
På förmiddagen den 18 februari fick han sin fullmakt godkänd, och
på kvällen samma dag höll han sitt jungfrutal. Men han kunde urskulda sig med att frågan rörde postv~isendet.
E. H.
602