Skottet vid Fredrikshald

SKOTTET
VID FREDRIKSHALD
DE PRELIMINÄRA RESULTATEN AV EN
BALLISTISK-MEDICINSK UNDERSÖKNING
Av med. d:r GUSTAF IIULTKVIST, Stocl.·holm
Efter 1917 års öppnande av Karl XII:s kista uttalade professor Key-Åberg önskvärdheten av att en topografisk-ballistisk undersökning måtte företagas rörande omständigheterna
vid konungens död och komplettera den då verkställda medicinska undersökningen i syfte att därmed vinna klarhet i det under tvenne sekler diskuterade spörsmålet, om
konungen sköts av fienden eller föll offer för ett lönnmord.
När Karolinska Förbundet år 1918 till Kungl. Maj :t ingav en
framställning om medel till en dylik topografisk-ballistisk
undersökning, avslogs emellertid denna. Ar 1929 beslöt kommitten för utarbetande av Kungl. Första Livgrenadiärregementets historia att söka åvägabringa denna undersökning,
vilken till en början utfördes av nuvarande överste Gustaf
Petri samt vapenexperterna nuv. överstelöjtnant Th. Jakobsson och nuv. major F. Odenrick. Dessa igångsatte omedelbart vid Fredrikshald (Halden) och i Sverige en serie topografiska och skjuttekniska undersökningar. Ar 1931 tillkallade de i utredningen andre stadsläkaren med. d:r Gustaf
Hultkvist, vilken därefter deltog i den ballistiska undersökningen och fullföljde denna på det rättsmedicinska området. Undersökningsarbetet har pågått under flera år och
är ännu icke helt avslutat, men i själva huvudfrågan –
en kula från de norska eller de svenska linjerna – ~ir slutsatsen fixerad. Med. d:r Hultkvist, som tidigare i Karolinska Förbundet lämnat en kortare redogörelse för undersökningen på dess dåvarande stadium, framlägger här nedan
de preliminära resultaten av denna.
Red. av Svensk T·idslcrift.
DÅ KARL XII mellan kl. 9 och 10 på kvällen den 30 november
1718 vid Fredrikshald träffades av en kula i huvudet, befann han
sig i h~lvliggande ställning uppe på kanten av en löpgrav rakt
612
Skottet vid Fredrikskald
öster om Fredriksstens huvudfästning. (Se bild 2.) Han låg
med sin vänstra sida mot bröstvärnet, d. v. s. mot den utefter
löpgraven till skydd uppkastade· jordvallen och vilade tydligen
med sin vänstra arm på denna. En stund förut hade han krupit
så högt upp på denna vall, att han hade fri sikt mot den 10
till 18 meter högre belägna fästningen. Till dennas närmaste del
var avståndet omkring 175 meter. Han kunde samtidigt framför
sig se arbetet på en ny löpgrav, som något hundratal soldater
höllo på med att taga upp i terrängen mellan kungens plats och
fästningen. Denna nya linje låg även något lägre än den plats,
där kungen befann sig. Avståndet till de närmaste soldaterna i
denna var 10 a12 meter. Nere i den gamla linjen, å vars kant kungen
låg, funnos 8 a 10 officerare i hans närhet, bland dem belägringsingenjören fransmannen Maigret, löjtnant Carlberg, generaladjutanten Kaulbars och adjutanten, italienaren Marchetti. Maigret,
Carlberg och möjligen även Kaulbars hava i efterlämnade skrifter
skildrat händelsen.
Träffen observerades åtminstone av Maigret. Det finns två uppgifter om karaktären av det ljud, som därvid hördes, den ena i ett
brev av Maigret, den andra i en handskrift av okänd författare.
Denna, som tydligen är en översättning, antages vara författad av
Maigret, Kaulbars eller en drabant, som befunnit sig i närheten av
konungen. Enligt Maigrets brev lät det som när man kastar en
sten i dy, enligt den anonyma skriften som då man kraftigt slår
två fingrar mot andra handens insida – två ljud, som äro påfallande lika varandra.
Carlberg använder i sin skrift intet bestämt uttryck, som bevisar, att han såg mot kungens huvud, när kulan träffade, men
han skriver, att kulan kom från vänstra sidan, att kungens hand
föll ned från vänstra kinden, att huvudet lutade sig sakta ned i
kappan samt att Kaulbars, i samma ögonblick skottet träffade, slog
honom på axeln och bestört ropade, att kungen var skjuten. Uppgiften att skottet kunde iakttagas i löpgraven bestrides emellertid
av Carlberg med följande ord: »Stället, varifrån detta olyckliga
skott kom, om det skedde från ett längre bort eller närmare håll, det
kunde ingen av oss, som stodo lågt neder inom bröstvärnet, under
ett så starkt skjutande utur kanoner och handgevär, ogörligen med
rätt visshet utmärka.» Carlbergs berättelse är i flera avseenden
av mycket stort intresse, särskilt med hänsyn därtill att den uppenbarligen avgivits under inverkan av de vid den tiden allmänt
613
Gustaf Hultkvist
gängse misstankarna om lönnmord. Det skulle dock föra alltför
långt att i denna uppsats underkasta Carlbergs berättelse nödvändig kritisk granskning.
I sin berättelse uppger Carlberg, att det var första natten, man
från fästningen kunde använda musköteld. Hela natten underhölls från norska sidan en ständig eld, och täta kedjesalvor avfyrades ditåt man märkte, att det arbetades. Icke heller »försummades ett oupphörligt kanonerande och bombkastning» samt
»licktkulor för att upptäcka de operationer, som hos oss förehades». På fästningen brunno beckkransar, som upplyste hela fältet.
I den nya linjen stupade många av soldaterna, innan man genom
nedgrävning och fyllande av skanskorgar fått tillräckligt skydd.
Ingen eldgivning förekom denna kväll från den svenska sidan.
I den anonyma berättelsen säger författaren, att »alla skott från
överberget och staden riktades på oss, så att alla druvhagel slogo
uti och över trancheen». Till överberget var avståndet emellertid
600 meter. Författaren uppger, att han höll kungen under fötterna men släppte efter var gång kanonen lossades ifrån överberget, så att kungen alltid sjönk så långt ned, att han var betäckt.
Teoretiskt får detta anses vara väl möjligt, eftersom drygt tre sekunder måste hava förflutit från det man i löpgraven observerade
mynningsflamman till dess druvhagel från en kartesch, avfyrad
från överberget, hunnit fram. Sedan författaren gjort kungen föreställningar om faran, gjorde denne med foten ett hål i vallen och
»således gjorde sig fotfäste så högt, att han kunde ligga med armarna på vallen». »Därefter begyntes åter från överberget med
mycket skjutande och vid 4:de kanonskottet hörde jag slaget på
hans Kungl. Maj :ts huvud så starkt som man slår med tu fingrar
i handen», tillägger författaren.
När man förstått att kungen var död, lät man kroppen tillsvidare ligga kvar orubbad, och för att undvika oro bland soldaterna kom man överens om att hålla hans död tills vidare hemlig
för dem. Carlberg och kapten Posse sändes att hämta en bår vid
en för kungen uppförd trähydda, som låg några hundra meter
från löpgraven. Då Carlberg vid ditkomsten ropade till vakten
att strax skaffa en bår, kom befälhavaren – en annan Posse –
fram och frågade, om kungen var skjuten. Carlberg, som förnekade detta, emedan soldater hört frågan, säger i sin detaljrika
berättelse om händelserna, att det föreföll honom besynnerligt,
att ryktet så hastigt kunnat sprida sig så långt, då det ännu icke
614
Skottet vid Fredrikskald
Bild l. Fotografier från 1917 år~ undersökning, utvisande t. \’. ingångsöppningPil !Wh t. h. utgångsöppningen efter Hkottet genom Karl XTI:s huyud.
gått en halvtimme efter skottet. Posses fråga var dock mycket
förklarlig. De vid belägringen fallna buros eljest i allmänhet
bort först under uppehållen i belägringsarbetet När därför två
officerare mitt under detta kommo till den plats, där konungen
brukade vila sig, och visade sig ivriga att genast få en bår,
läg tanken på konungen nära till hands, utan att något förelö-
pande rykte behövt nå fram till platsen. Någon förtäckt anspelning pä en sammansvärjning behöver man följaktligen ej utläsa
i Carlbergs uppgift om den förvåning, som Posses fråga framkallade.
Ungefär samtidigt som den hämtade båren framburits till dödsplatsen, hade general Schwerin och generaladjutanten Sicre kommit dit. Under tiden hade platsen avstängts för tillträde för soldater. Sedan kungens kropp lagts på båren, satte Sicre sin peruk
och sin galonPrade hatt på kungens huvud, varvid han uppenbarligen måste hava sett skottskadan. Det får anses sannolikt,
att de närvarande officerarna upplyst honom om att skottet kommit från vänster och troligen från Överberget. Därefter bars bå-
ren av 12 soldater genom oländig terräng till kungens kvarter i
’l’istedalen. Under vägen dit höll konungens lik på att falla av
båren, varvid soldaterna fingo se att den döde icke var – som
man uppgivit för dem — en officer utan konungen. I närheten
av kvarteret i Tistedalen ställdes båren ned, varpå Carlberg förmanade soldaterna att hålla tyst med vad de sett, gav dem drickspengar och sände dem tillbaka. Ensam vaktade Carlberg sedan
vid håren ett par timmar. Han skriver, att han såg med »beklämt
hjärta» på konungen. Det är därför mycket möjligt att han vridit
615
44- :J770R. Srcnsk Tidskrift 19.17.
Gustaf Hultkvist
på konungens huvud, så att ansiktets högra och mindre blodiga
sida med det mindre kulhålet vänts uppåt.
I Maigrets brev 1723 och i De la Mottrayes reseskildring, utgiven
år 1727, får man vissa upplysningar om skadans ursprungliga
utseende. Maigret uppger, att de, som sågo skadan, voro överens
om att kulan måste ha haft storleken av ett duvägg och därför
kommit från en kanon eller i varje fall från ett vapen, som icke
kunnat bäras av en enda man. Enligt De la Mottraye, som inhämtat sina uppgifter bl. a. av Marchetti, hade skottet efterlämnat
ett hål, vari man kunde lägga fyra fingrar (»mettre quatre doigts»;
jämför Voltaires uttryck »On pouvait enfoncer trois doigts», d. v. s.
att man kunde sticka in tre fingrar). Därav hade man dragit
den slutsatsen, att kulan kommit från en falkonett. Hålet, där
kulan gått in, var sålunda uppenbarligen före halsameringen
betydligt större än ett vanligt hål efter en muskötkula.
Sicre fick samma kväll befallning att resa till Stockholm med
dödsbudet. Muntligen uppgav han där – något skriftligt meddelande medförde han icke – att skottet kommit från höger sida.
Hans uppgift ingår i den på tyska tryckta, för utlandet avsedda
Gazetten av den 10 december 1718. Man har inga hållpunkter för
att avgöra, huruvida denna uppgift beror på minnesfel angående
ögonvittnenas påstående att kulan kommit från vänstra sidan eller
på egna slutsatser föranledda därav, att det mindre hålet befann
sig på högra sidan, varför detsamma enligt hans mening borde
uppfattas som ingångsöppning.
I Gazetten säges emellertid, att kulan gått in på högra sidan
vid tinningen och åter ut på vänstra sidan vid käkbenet. Dock förhåller det sig så, att tinningshålet finnes på den vänstra sidan
och att hålet på den högra sidan finnes i närheten av käkleden.
Detta synes närmast tala för rent minnesfel från Sicres sida. I
ett nytt, den 27 december tryckt meddelande, vid vilken tid fullständigare upplysningar inkommit till Stockholm, finnes intet
nämnt om det håll, varifrån kulan kommit.
Uppgifter om att skottet skulle ha inträngt från höger sida ha
även lämnats av några personer, som deltagit i belägringen. Fänrik Hallenfeld, som först på fjärde dagen efter kungens död sä-
som överlöpare inkom till Fredrikssten, hade Ilåstått, att han stå-
ende invid kungen sett, att kulan träffat ovanför högra ögat. Två
dagar därefter – således sex dagar efter skottet – hade ett par
andra överlöpare uppgivit, att kungen blivit skjuten i högra sidan
616
Skottet vid Fredrikskald
av huvudet in i axeln och utåt vänstra armen, vilket de sett, då
han infördes i högkvarteret i Tistedalen, där de hade vakt. De
två senares beskrivning av skadan är av stort intresse. Särskilt
som kroppen fick ligga orörd kvar på sin plats kanske närmare
en timme efter skottet, måste en avsevärd mängd blod ha fått tillfälle att, medan konungen låg på vänstra sidan, samla sig vid
vänstra axeln och över vänstra armen samt levra sig där. Skadan bör hava blött jämförelsevis mycket, ty efter vad man nu vet
om skottriktningen har kulan gått fram på hjärnans undersida,
varvid de stora pulsådrorna till hjärnan måste hava slitits av.
Det är sannolikt det myckna blodet vid vänstra armen, som ingivit vakterna den tron, att också vänstra axeln och vänstra armen
voro sönderskjutna. Som tidigare sagts, är det mycket möjligt,
att Carlberg, då han vaktade vid båren, vridit kungens huvud så
mycket åt vänster, att det stora hålet i vänstra tinningen icke
skulle synas. Då vakterna därför hade tillfälle att se blott hålet
i högra tinningen, är det lätt förklarligt, om det bland soldaterna
blivit mycket tidigt utspritt, att skottet träffat huvudets högra
sida. Hallenfeld hade med all sannolikhet icke själv i löpgraven
sett skadan. Han hade dock haft god tid att få del av det bland
soldaterna säkerligen spridda ryktet, att kulan träffat högra tinningen.
I kungens kvarter övertogs vakten av Nenmann, som var
kungens kammartjänare och kirurg. Denne balsamerade kroppen
i Uddevalla. Ehuru ett par veckor förflutit efter döden, voro alla
inälvor färska, tydligen till följd av den kalla årstiden. Några
uppgifter om skadans ursprungliga utseende har Neuroann emellertid icke lämnat efter sig.
Huruvida hemlighetsmakeriet i samband med kungens död redan utanför :F’redriksstens fästning bland soldaterna givit upphov
till rykten om lönnmord vet man ej något om. Då Karl XII i
januari 1719 låg på lit de parade på Karlberg i Stockholm, gick
det emellertid i huvudstaden »åtskilligt tal» om att skadan var så-
dan, att den icke kunnat uppstå genom ett skott från fästningen.
Det är visserligen uppgivet, att det var kulans i stort sett horisontala gång genom huvudet, som man ansåg som märkvärdig. Men
det måste antagas, att misstankarna åtminstone hos somliga vilade
på en mera rationell grund, även om man helt allmänt och riktigast bör uttrycka skälen för misstankarna så, att skadan sett
egendomlig ut för att ha kommit från fästningen. Utan att när- 617
Gustaf Hultkvist
mare klargöra för sig, vari det avvikande hos skadan bestått,
hava personer, som sett många skottskador, kunnat få ett allmänt
intryck av att den icke bra stämde med deras erfarenhet av skottskador.
Dessa rykten böra ha påverkat dem, som på något sätt kände
sig misstänkta för ett brott eller ansvariga för att icke ha upptäckt ett sådant. Neumann, som bör ha känt ett särskilt stort
ansvar för att skadans beskaffenhet stämde med uppgifterna om
dess tillkomst, hade den 14 april 1720 en dröm, som han omedelbart noterade. Han drömde, att han, när han balsamerade kungens
lik, hade ett samtal med kungen. På Neumanns fråga, om kungen
icke blivit skjuten från fästningen, svarade kungen: ,,Nein, Neumann, es kam einer gekrochen.» Neumann tillhörde uppenbarligen dem, som trodde på åtminstone möjligheten av ett lönnmord.
Jag skall senare söka göra troligt, att Neumanns tvivel om skadans uppkomstsätt sannolikt berott på vissa egenskaper hos skadan, som han funnit egendomliga.
En bestämd riktning fingo misstankarna först 1722, då Sicre –
som Voltaire uppger under »fievre chaude» – genom sitt fönster
ropade, att det var han, som skjutit kungen, samt bad folket om
förlåtelse härför. Nordberg beskriver händelsen så, att då Sicre
råkade »i en huvudsvaghet och vansinnighet, så att man nödgades
hålla honom instängd och under vakt, ropade han som en galen
människa åt vakt, doktorer och fältskärer och igenom fönstret
åt alla människor på gatan, att han var kungens baneman». Om
febern nämner Nordberg ingenting. Det var uppenbarligen fråga
om en snart övergående sinnessjukdom. En vanlig, hastigt övergående sjukdom med sådana symtom, som här uppgivas, är alkoholdelirium. Av samtida beskrives Sicre som en överdådig dryckeskämpe, vilket stöder diagnosen. Eftersom misstankarna om ett
kungamord just då florerade, är det lätt förklarligt, att Sicres
tankar under anfallet kommit att kretsa kring kungens dödssätt.
Vad en delirant pratar och påstår sig ha gjort, kan allra :minst
under sådana förhållanden betraktas som ett indicium. Som bekant tog Sicre sedan tillbaka bekännelsen.
Av den dröm, som Neumann haft, framgår att han misstänkt
att kungen skjutits på nära håll, men han uppger icke, på vilken
sida kulan gått in. Troligen har han litat på ögonvittnenas uppgift härom.
Det har särskilt intresserat mig att spekulera över orsaken till
618
Skottet vid Fredrikshuld
Neumanns misstanke, att ett lönnmord kunnat föreligga. Neumann hade följt kungen under hela hans krigarbana och måste
anses som sakkunnig i fråga om dåtida kulskador. Emedan han
vidare utfört balsameringen borde ingen som han ha kunnat bilda
sig en uppfattning, om skadan kunnat tillkomma på det sätt, som
de närvarande uppgivit, d. v. s. att kulan kommit l) från vänster
och 2) från fästningen, sannolikt från överberget.
Tvekade Neumann sålunda icke om att kulan inträngt från
vänster, säger han med hänsyn till avståndet, att Gud vet bäst,
om kulan kommit från fästningen eller från annat håll. Hålet i
vänstra tinningen var ju så stort, att officerarna ansågo, att det
måste ha orsakats av en kanon- eller falkonettkula. Men hålet
i den högra tinningen var alldeles för litet, för att en så stor kula
kunnat komma ut genom det, och vid balsameringen hade Neumann visserligen väl iakttagit det stora hålet i vänstra tinningen
men icke inom huvudet påträffat rester efter någon kula. Av
skadans utseende ville Neumann sannolikt helst hava dragit
samma slutsats som Sicre möjligen gjort, nämligen att skadan
uppstått genom en muskötkula, som kommit från höger. Muskötskott med liten ingångs- och stor utgångsöppning hade han utan
tvivel sett mångfaldiga gånger. Men Neumann visste säkerligen
dessutom, att det någon gång uppstår ett stort hål, där en kula
från handeldvapen såsom från en pistol gått in, och att detta beror
på förladdningen vid skott på mycket nära håll. På så nära, högst
ett par meters håll kunde kungen icke hava skjutits, såvida icke
någon kommit krypande alldeles inpå honom utefter bröstvärnets
utsida. Men då borde skottet ha observerats. Soldaterna i den
nya linjen, liksom Maigret, Carlberg och Kaulbars, vilka voro
alldeles invid kungen, borde ha sett lågan och hört knallen inpå
sig och Maigret skulle icke ha kunnat skilja ljudet, då kulan
träffat, från knallen. Ingen kan bättre än en rättsläkare sätta
sig in i Neumanns bekymmer att icke få sina iakttagelser att
stämma med uppgifterna. J ag förstår så väl hans oroliga
drömmar.
Samma tanke, som gjort det så svårt för Neumann att godtaga
ett avståndsskott från vänster, återfinna vi i den mening om skottskadan, som företräddes vid 1746 års undersökning. Denna företogs av högt uppsatta personer, av vilka ingen dock hade medicinsk
bildning. Det skall blott nämnas, att besiktningsmännen bibragtes
den uppfattningen, att kulan inträngt från höger och att de där- 619
Gustaf Hultkvist
vid troligen stödde sig på ett lätt iakttagbart förhållande vid
skottskador, nämligen att utgångsöppningen oftast är betydligt
större än ingångsöppningen. Då det ansetts fastslaget att kungen
haft vänstra sidan vänd mot fästningen, gav detta utlåtande för
lång tid framåt ökad tilltro till ryktena om en mordgärning.
Den år 1859 företagna undersökningen av skottskadan utfördes
däremot av framstående sakkunniga, bland dem den världsbekante anatomen Retzius och kirurgen SantessorL De uttalade bestämt, att skottet gått in vid vänstra tinningen, att projektilen
sannolikt utgjorts av en musköt- eller karteschkula och att i
så fall skottet avlossats från så långt håll, att projektilen något
mattats. Vid en i Svenska Läkarsällskapet hållen diskussion angående denna undersökning rådde emellertid olika meningar om
den sida, varifrån kulan kommit. Professor Santesson, som lämnat
en längre, synnerligen intressant redogörelse för kommissionens
iakttagelser och synpunkter angående skadan, medgav möjligheten
av att kulan inträngt från höger men ansåg detta vara en bisak,
eftersom konungen kunnat från fästningen träffas likaväl på
högra som på vänstra sidan, allteftersom huvudet i det ögonblicket varit vänt. »En annan sak – och detta det viktigaste och
huvudsakligaste – har emellertid senaste undersökning klarligen
ådagalagt, och jag har hittills ej hört den här av någon bestridas,
nämligen orimligheten, man kan väl säga omöjligheten av ett
lönnmord. Detta är dock huvudpunkten i frågan.» Alla voro så-
lunda ense om att skottet kommit från längre håll.
De premisser, som ledde till denna slutsats, iiro ganska oklara.
Som stöd för sin uppfattning angåvo besiktningsm~innen den betydliga krossning och söndersplittring, som förefanns i huvudskålens sitväl väggar som botten. Denna för oss svårbegripliga
slutsats är sannolikt närmast grundad på en mening, som återfinnes i äldre kirurgiska handböcker, nämligen att söndersplittringen av hårda ben bleve desto större, ju mattare en kula är.
Denna 1859 års slutsats med avseende å skottavståndet godkändes icke av de vid 1917 års undersökning närvarande sakkunniga. Professor Key-Åberg uttryckte sig så, att »vår tid måste,
stödd på erfarenhet och försök, i ödeläggelsen se ett uttryck för
den hydrodynamiska tryckverkan, hjärnan kommit att utöva på
sitt oeftergivliga omhölje, varav måste följa, att slutsatsen blir
en i det närmaste motsatt sådan». 1917 års sakkunniga uttalade
därför, att det var uppenbart, att l)rojektilen med stor levande
620
Skottet vid Fredriks/tald
kraft gatt genom huvudet. De torde väl därmed hava menat, att
den haft stor hastighet, eller med andra ord, att skottet avskjutits
på nära håll. Så har utlåtandet även tolkats, bl. a. av Carl Hallendorff, när denne skrev: »Slutsatsen härav synes bli, att skottet
fallit inom de svenska linjerna, varför mycket pekar på lönnmord.»
Skadan skiljer sig i flera avseenden från vad vi nu för tiden
äro vana att se vid skott genom människohuvud. Olikheterna
bero väsentligen därpå, att kulan varit avsevärt större än nutida
kulor. Emedan kalibern på moderna handeldvapen för kulor vanligen växlar mellan 6 och 9 mm., under det att muskötens är
19 mm., d. v. s. drygt 2 a 3 ggr större, måste de av själva kulan
gjorda hålen i skallens ben vara drygt 4 till 9 ggr så stora som
motsvarande hål vid nutida kulor och den väg, där själva kulan
gått fram genom huvudet, hava haft en 4 till 9 gånger större
vidd än vid nutida skottskador.
Vidare visa skadorna å kungens huvud den egendomligheten,
att de, ehuru mycket stora, äro ungefär likformigt utbredda
över huvudskålens båda sidor och även förete en viss symmetri,
vars närmare beskrivning jag här måste förbigå. Vid stora skottskador å huvudet se vi nu för tiden däremot en utpräglad asymmetri hos benskadorna.
En annan egendomlighet är den, att mjukdelsskadan vid ingångsöppningen är avsevärt större än vid utgångsöppningen. Efter undersökningen 1917 veta vi nu nämligen med säkerhet, att det varit
en enda kula av ungefär 19 millimeters diameter, d. v. s. av en
muskötkulas storlek, som gått genom huvudet och att denna kula
gått in i vänstra tinningen.
För att kunna förklara dessa skadans egenskaper måste man
dels taga hänsyn till alla detaljer hos ögonvittnenas berättelser;
dels söka förstå Neumanns synpunkter på skadans uppkomst och
på hans därav föranledda förfaringssätt vid balsameringen och
dels företaga skjutförsök med musköter.
Det första ledet i undersökningen bestod givetvis i en utredning
angående dels krutets sammansättning och krutladdningens storlek vid dåtida skott med musköter, dels muskötkulans hastighet
på olika skottavstånd och dels vilka krutmängder, som äro behövliga för att man skall vid skott på nära håll kunna erhålla ·
en hastighet på kulan, motsvarande den vid skott på olika, längre
621
—·~-~===,_,===
Gustaf Hultkvist
avstånd – det sistnämnda för att kunna vid skjutförsök få olika
hastigheter på kulan i och för bedömande av dess verkningar på
skilda distanser.
I samband med denna utredning gjordes även skjutningar för
att utröna möjligheten att nattetid observera ljuset och ljudet
från ett enstaka närskott, som avskjutes samtidigt med eldgivning på avstånd. Därvid befanns det vara svårare än man tror
att observera ett sådant skott, ehuru man vid undersökningen
direkt inriktar sig på att uppfånga ljudet.
Den reglementerade krutmängden var för musköten 18 gram.
Av en krutsort, sammansatt av ingredienser, som ansetts med
hänsyn till renhet o. d. motsvara de vid tiden för Karl XII:s död
förekommande, gav 18 gram åt kulan en utgångshastighet av 450
sek.-meter, om krutet var torrt, och 340 sek.-meter, om det var
fuktigt. Av det svartkrut, som sedan använts vid skjutförsöken,
har 16 gram torrt krut givit muskötkulan en utgångshastighet
av 450 sek.-meter.
Å bild 2, som utgör en schematisk karta över området mellan
fästningen och löpgraven, är inlagd en bred kurva, å vilken man
kan direkt avläsa kulans hastighet vid skott på olika avstånd
inom detta område. Abscissans och kartans skalor motsvara varandra. Kurvans övre gränslinje visar kulans hastighet vid torrt
krut, den nedre, då krutet är fuktigt. Den rutade delen av
kurvan visar de hastigheter, som man har att räkna med, om
skottet avskjutits inom de svenska linjerna, den streckade, om det
kommit från fästningen eller dennas närmaste omgivning. Den
del av kurvan, som är vit, motsvarar terrängen mellan fästningen
och den löpgrav, där de svenska soldaterna arbetade. Från detta
område anses skottet bl. a. av topografiska skäl icke ha kunnat
komma. Vi finna, att kulan, om skottet kommit från det rutade
området, haft en hastighet av högst 450 sek.-meter vid torrt krut
på närmaste håll och lägst 310 sek.-meter, vid fuktigt krut på 25
meters avstånd. Vid skott från fästningen kan kulan ha haft en
hastighet av högst 250 sek.-meter.
Att börja med ville vi skaffa oss en allmän uppfattning om
muskötkulans verkningar. Dennas levande kraft är nämligen, då
den lämnar vapnets mynning, mycket stor men avtager på grund
av luftmotståndet hastigt i jämförelse med kulor från moderna
vapen. Vid de första försöken sköto vi bl. a. på större och mindre
lådor, fyllda med fuktig lera, med i agar inkokta porösa masonit- 622
Skottet vid Fredrikskald
plattor m. m. Det framgick därav, vilka oerhörda förstörelser en
muskötkula åstadkommer vid relativt stor hastighet i jämförelse
med vad kulan från ett modernt vapen förorsakar vid samma hastighet. Man kunde vid dessa försök icke undgå att tänka på KeyBild 2. (I ovanstående grafiska framställning utvisar kurvans vän~tra del, som
avser de längre skottavstånden, en något för låg· kulhastighet, men detta iir
utan inverkan på det huvudproblem, som i uppsatsen diskuteras.)
Abergs yttrande efter 1917 års undersökning, att vår tid icke kan på
grund av erfarenhet och försök godtaga förklaringen vid 1859 års
undersökning, att kulan varit »mattad». Den nu levande och den
närmast föregående generationen har emellertid aldrig sett några
623
—
Gustaf Hultkvist
skottskador i huvudet av muskötkulor utan nästan uteslutande
skador av kulor från vapen med G till 9 mm:s kaliber, d. v. s.
’h~ilften eller tredjedelen av muskötens. Såsom jag senare skall
visa beror en skottskadas storlek dels på kulans hastighet, dels
pa dess sektion i rörelseriktningen. För att provortionerna mellan
en modern kulas sektion och ett människohuvud å ena sidan och
en muskötkulas sektion och ett annat människohuvud å andra
sidan skola bliva lika, måste det senare vara ett jiittehuvud, som
iir mellan 8 (= 23) och 27 (= 33) gånger större än ett vanligt huvud.
Vid tiden för dessa förberedande försök påtriiffade jag en uppsats,
skriven år 1923 av en belgisk ingenjör Medinger, som tydligen företagit rikliga skjutförsök med moderna handeldvapen och gjort
beräkningar över kulornas verkningar. Han uppmätte de hålrum,
kulor åstadkomma vid skott mot fuktig lera, och undersökte olika
kulors förmåga att tränga in i köttmassa, som sannolikt sammanpackats i lådor. Avsikten med hans försök var att med siffror
angiva vad engelska sportjägare kalla stopping power hos ett
vapen, d. v. s. vapnets förmåga att med sin projektil få ett villebråd att falla på platsen. En i siffror angiven stopping power
kunde naturligtvis icke innebära något annat än ett mått på den
skada, kulan orsakat inom kroppen på djuret. Medingers beräkningar ämnar jag här ej närmare redogöra för, men för att man
skall förstå figurerna på bild 3 måste jag något beröra hans resonemang. Det vetenskapliga värdet av Medingers uppsats saknar jag
förutsättningar att bedöma. Den har dock varit av stor praktisk
betydelse för anorduandet av skjutförsöken.
En kulas mekaniska verkningar är ett uttryck för dennas levande kraft eller rörelseenergi, såvida kulan stannar inom det
träffade föremålet och man bortser från värmeutvecklingen o. d.
.. .. . m. h2 ..
Formeln for kulans rorelseenerg1 E = 2 ··, dar m = massan och
h = hastigheten, kan användas som uttryck för förstörelserna.
:Men kulans penetrationsförmåga, d. v. s. inträngningsdjup är =
f t~. ~. där S är kulans sektion i rörelseriktningen och där
f är uttryck för ett flertal faktorer, som hänföras till formen
på kulans främre del, den materia, i vilken kulan intränger
m. m., vilka alla kunna elimineras bort vid jämförande skjutförsök. Om man vidare dividerar formeln för rörelseenergien
med formeln för kulans penetration får man veta formeln för den
G24
•
~
b:)
<:,)1
SP== Stopping Power
P = Penetrat/on
H = Kulans hastighet
Browning6,3s../::>-~P..t,)·..,
H=230 ’%ek ! : i
’ p 9 . l
’,\:::····-~·-·····::….~…·/
Muskötkula av 38 gr.-s vikt,
kal/her /9 mm.jS(sektion)= 283,5m.m2/
Rörelseenergi= levande kraft.
Browni’ng 6,J5″..,.2J0%;,.-8.al?g.%hl
” ”/,6~” 280 ”-19 ” •
” 9,o ” Z60 ” -21.’1.. ” •
……… …. ···.. .Mu .s köt 19.o ” 400 ”309.8 ”Mausergev. 6,5 ” 700 ”250 ,, ===~:… ..<:,………….SP~·- .. ” ” • 300 ”172,4 •
BrOIY/1/!l§_ 7,65u.;/’ d.\2·~· ” ” ” ZOO” 77,5 • – 4.
H=2lf0 m,.1ek l. j ” ” • 150″ 43,6 » –
\ P·14.6 CM</ i ” ” • 100 ” 19,3 • •
Browning 9,om.m
H=260 m~ek.
’:<::·:~~~·::.·:.-:.-:~~~-~:,# # ..’ :
… Mausergevär 6,fl.~tt.m.
\ Il= /00 ”’iek.
Bild :J.
(;_)
::>:’
o
””’…..Cl:>
….
~
…R.
””:i
”’Cl:>
R.
::l.
::>:’
”’;::…
G:!
s:
Gustaf Hultkvist
andra faktorn eller för samlingen andra faktorer, som åstadkomma förstörelserna vid oskadade kulor. Det är denna faktor
eller samling faktorer, som Medinger anser vara ett uttryck för
vapnets stopping power. I ett teoretiskt resonemang kan man
enklast angiva denna stopping power med formeln ;.· ~, ty om den
multipliceras med formeln för penetrationen, får man. formeln
för kulans levande kraft eller för dess mekaniska Vf~rkningar.
Medingers formel för stopping power avviker obetydligt från den
ovan nämnda.
Sedan Medinger vid sina försök funnit, hur långt kulor från
olika vapen tränga in i köttmassa, har han uppställt tabeller över
dessa vapens effektivitet med hänsyn till projektilernas penetration och stopping power. Känner man en kulas vikt och hastighet
samt vapnets kaliber, kan man efter Medingers formler räkna ut
kulans verkningar i dessa två avseenden för vilken kula som helst,
förutsatt att dess främre del har samma form som de kulor, med
vilka Medinger gjort sina skjutförsök
A bild 3 finnes en schematisk framställning av vissa kulors
verkningar enligt Medingers uppgifter och beträffande musköten
enligt uträkningar efter hans formler. Några försök att uppmäta
muskötkulans penetration i kött ha icke företagits. Vid uträkningarna är intet avseende fäst vid att muskötkulan har en mycket trubbigare form än moderna kulor. Detta saknar dock betydelse, emedan formen på muskötkulor åstadkommer minskad penetration och därmed ökad stopping power, varigenom förstörelseverkningarna vid de olika hastigheterna måste vara ännu större
än som framgår av figurerna.
Den långsträckta, låga triangeln nederst på bilden föreställer
verkningarna av mauserkulan, då den med 700 sek.-meters hastighet går en 105 cm. lång sträcka genom homogen köttmassa enligt
Medingers försök. Kulans levande kraft, d. v. s. hela den absorberade energin, uppgår till ungefär 250 kg.-meter i sek. och kulans
stopping power till 4,7.
De tre trianglarna till vänster visa motsvarande förhållanden
vid de tre vanliga browningarna, kal. 6,a::;, 7,G:i och 9 mm. Energivärdena äro för dem resp. 8,s, 19 och 21,2 kg.-meter i sek., inträngningsförmågan är resp. 1l,2, 14,;; och 12,G cm. och deras stopping
power 1,:~, 2,G och 3,4.
De fem trianglarna till höger föreställa en muskötkulas verk- 626
Skottet vid Fredrikskald
ningar vid resp. 400, 300, 200, 150 och 100 sek.-meters hastighet.
Energivärdena, d. v. s. trianglarnas ytor, äro beträffande muskötkulan lika exakta som i fråga om de fyra andra vapnen, men
inträngningssträckan, d. v. s. triangelbasen, är, såsom framgår
av det förut sagda, endast beräknad, därvid ingen hänsyn tagits
till den avvikande formen på kulans främre del. Emedan muskötkulan är mycket trubbigare, tränger den icke så långt in, som
framgår av uträkningen, men den får i gengäld en större stopping
power. Alltså skulle trianglarna vara ännu högre och deras baser
kortare än de äro på bilderna.
Den största av dessa fem ungefär liksidiga trianglar utgör det
schematiskt framställda resultatet av beräkningen av muskötkulans levande kraft, inträngningsförmåga och stopping power
vid 400 sek.-meters hastighet hos den 38 gram tunga kulan. Den
levande kraften uppgår då till 309,8 kg.-meter i sek., penetrationen
i kött till 26,s cm. och kulans stopping power till 23,12. Om den
sistnämnda här betraktas som den egentliga förstörelsefaktorn,
skulle muskötkulan vid 400 meter i sek. åstadkomma nära 5 gånger
så stora skador som manserkulan vid 700 sek.-meter. Av den
minsta av de fem trianglarna, föreställande verkningarna av
muskötkulan vid 100 sek.-meter, finner man, att kulan tränger in
blott 6,7 cm. i kött, dess levande kraft är dock 19,3 kg.-meter i sek.
och stopping power 5,8, således större än manserkulans vid 700
sek.-meters hastighet.
Den som sett, hur väldiga skador en manserkula åstadkommer,
då den med sin 700 sek.-meters hastighet går genom en människohjärna, måste anse ovanstående uppgifter och beräkningar vara
oriktiga. :B~örklaringen är dock den, att vid stora kulhastigheter
framträder under vissa förhållanden ett explosionslikt fenomen,
som icke i denna form kan iakttagas vid låga kulhastigheter. Det
säges bero på kulans hydrodynamiska verkan och förklaras på så
sätt, att då kulan med stor hastighet går någon längre sträcka
genom ett ämne, som icke kan komprimeras, förlänar den åt den
materia, som finns i kulans väg och som därför våldsamt måste
kastas åt sidan, en egen rörelseenergi, vilken blir så stor, att materian fortsätter i riktning snett framåt med sådan fart att den
åstadkommer förstörelser på ganska långt avstånd från själva
kulbanan. J ag kan här icke närmare ingå på fenomenet, vilket
för övrigt i detta sammanhang saknar betydelse, emedan skadorna
på Karl XII:s huvud säkerligen icke kunna förklaras på samma
627
Gustaf Hultkvist
sätt som vid skott med mausergevär. J ag vill dock förutskicka,
att man vid skjutförsök med muskötkulor mot kärl av ungefärligen en huvudskåls storlek, fyllda med icke komprimerbar massa,
finner ett liknande explosionsartat fenomen även vid jämförelsevis låga hastigheter, såsom vid 300 sek.-meter.
Vid vänstra nedre hörnet av alla trianglarna å bild 3 finna vi
två nedtill plana, annars i stort sett ovala figurer, framställda
med prickade linjer och den ena belägen inom den andra. Den
yttre figuren motsvarar det plan genom en huvudskål, i vilket
kulan gått genom Karl XII:s huvud. Kulans hana var i detta
plan omkring 13 cm. lång och gick några centimeter ovanför dess
bas. Då man låter dessa yttre ovala figurer omringa den vänstra
nedre delen av trianglarna, borde man få avgjort, huruvida resp.
kulor förmå gå genom ett människohuvud. Vid de trianglar, som
föreställa pistolkulors verkningar, finnf)r man emellertid, att endast kulan från browningen med 7,n,:; mm:s kal. går helt genom
den ovala figuren. 9 mm:s browningens kula når nätt och jämnt
fram till andra sidan och 6,a:>-browningens går icke igenom. A v
erfarenhet vet man dock, att kulorna från samtliga dessa pistoler
i regel gå genom huvudet. Anledningen till den bristande överensstämmelsen ligger däri, att trianglarnas baser visa kulans inträngningsförmåga i kött. Hjärnmassa gör emellertid mindre
motstånd än kött. Efter vissa beräkningar har jag därför i den
större ovalen inritat en mindre sådan, avsedd att giva en föreställning om den moderna pistolkulans gång genom en huvudskål.
Nyssnämnda för pistolkulor beräknade skillnad i det motstånd,
kött och hjärnmassa åstadkomma för dessa kulor, riicker emellertid icke beträffande muskötkulan. Otvivelaktigt utgör en sådan
vävnad som kött för en muskötkula med dess stora sPktion ett
avsevärt större bromsande hinder än lös hjärnvävnatl. A v förhållandet mellan de trianglar å bild a, som föresticilla muskötkulans levande kraft vid 100 och 150 sek.-meters hastighet, och de
omgivande prickade ovala figurerna, som föreställa ett frontalplan
genom huvudet, får man den föreställningen, att muskötkulan vid
de angivna hastigheterna icke kan genomtränga huvudet. Detta
gör den sannolikt även vid 100 sek.-meter. Den förutnämnda
korrigeringen för de små pistolkulorna, med deras relativt höga
hastighet, är icke tillräcklig för den stora muskötkulan vid
dennas låga hastighet. Någon korrigering har emellertid icke
å bilden företagits för muskötkulan, emedan bestämda håll- 628
Skottet Did Fredrik,;hald
punkter saknats för bestämmandet av skillnaden i motståndets
storlek.
Det motstånd, som huvudskålens ben gör, då en kula går genom
huvudet, varierar mycket, beroende på synnerligen växlande
tjocklek hos benet. Säkerligen gör skallens hen mycket mindre
motstånd än man är benägen tro, såvida kulan icke är mycket
liten. Vid tinningarna åstadkommer huden ett motstånd, som man
troligen bör räkna med i lika hög grad som benet, måhända utom
vid kulor från salongsgevär o. d. För en muskötkula, som är i
stort sett 10 gånger tyngre än en browningkula, gör benet vid tinningarna jämförelsevis litet motstånd.
Särskilt vid skott mot kärl innehållande lera framträda kulors
verkningar såsom hålrum i leran, vilka ha form av en osymmetrisk
spole, vars tjockare del är belägen närmare ingångsöppningen.
Ett sådant genom kulan uppkommet spolformigt hålrum kallar jag
i det följande för sprängningsspole. Har kulan stannat i leran,
ligger den i själva spetsen av spolens hortre ända. Har den däremot gått igenom kärlet, är utgångsöppningen större eller mindre,
heroende på om öppningen befinner sig på längre eller kortare
avstånd från det ställe, där kulan skulle ha stannat, om kärlet
med lera varit tillräckligt stort. Utgångsöppningen kan alltså
hetraktas som en sektion på den icke fullbordade sprängningsspolen. Dessa uppgifter av Medinger väckte hos mig tanken, att
man måhända därigenom kunde få förklaring till vissa egenskaper
hos skadan å Karl XII:s huvud, såsom utgångsöppningens ringa
storlek, benskadornas tämligen likformiga utbredning och deras
symmetri, den sistnämnda bl. a. framträdande däri, att benskärvorna brutits av i riktning utåt ej blott i omgivningen av
utgångsöpvningcn (vilket är helt naturligt) utan även kring ingångsöppningen, nägot som är svårare att förstå anledningen till.
Jag tänkte mig, att om sprängningsspolens hortre ända befunnit
sig i utgängsöppningen, skulle den kraft, som åstadkommit de utbredda bensprickorna, hava kommit från huvudets centrala delar.
Därvid måste sprickorna hava blivit likformigt utbredda och även
visat en viss symmetri. Vidare skulle utgångsöppningen vara liten, emedan kulan nätt och jämnt kunnat tränga ut genom huden.
En rätt omfattande serie skjutförsök med musköt blev följden av nyssnämnda spekulationer. Som mål för skotten användes kärl av hlyplåt. På utsidan armerades de med hårdgips och
bekläddes med garvat fårskinn. Sannolikt blevo de därigenom
629
Gustaf Hultkvist
Bild 4. »Sprängningsspolar.» DPn övre från
skott med l,”o gm krut
(jämför bil<l 5); den
nPdne från skott med 5
gm krnt (.iämför bild 13).
lika motståndskraftiga som en huvudskål vid skott genom tinningen. De fylldes med smält ister, som fick stelna under något
dygn. Efter försök med ett ftertal olika ämnen hade det nämligen visat sig att ister var det lämpligaste för ändamålet. Kärlens
gavlar voro av trä och hade samma form och storlek, som en
huvudskål har i det något sneda frontalplan, i vilket skottet gått
genom kungens huvud. Kärlen fingo på detta sätt formen av
ungefär 20 cm. långa, på ena sidan något platta cylindrar. Skotten riktades vinkelrätt mot den vågrätt upphängda cylindern på
så sätt, att skottkanalen skulle gå omkring 5 cm. ovanför cylinderns mera plana, nedåt vettande sida.
Avsikten med försöken var närmast att undersöka sprängningsspolens storlek och form vid olika kulhastighet De iakttagelser,
som vid försöken gjordes angående denna, kunna i detta sammanhang endast helt flyktigt beröras.
Av hålrummet, som uppstod genom kulan, gjordes avgjutningar
i gips eller cement. Bild 4 visar ett par sådana avgjutningar,
sprängningsspolar. Den nedre av dessa har drygt två knytnävars
storlek. Kulan synes till vänster. Den övre spolen har uppkommit genom en kula med omkring 100 sek.-meters hastighet. Den
nedre spolen uppkom genom en kula, som beräknats hava en hastighet av omkring 230 sek.-meter, men som av särskild anledning,
630
Bild 5. Skott med 1,”” gm
krut. Den övre bilden visar
ingångsöppningen, den nedre
utgångsöppningen. En oanvänd kula är upphängd vid
öppningarna.
Skottet vid Fredrikskald
till vilken jag återkommer, bromsats in mycket starkt. Utgångsöppningen vid denna var dock drygt 4 gånger så stor som kulans
sektion, varför kulan haft en betydande hastighet, då den lämnat
cylindern.
Redan vid kulhastigheter på omkring 100 sek.-meter erhöllos utgångsöppningar, som voro avsevärt större än ingångsöppningarna,
vilka motsvarade kulans sektion. Trycket inom cylindern började
redan vid dessa hastigheter visa sig i form av utbuktningar av
dennas nedre del. (Bild 5.)
De skjutförsök jag här omnämnt företogos med krutladdningar,
som utgjort endast en ringa del av den för musköt år 1718 föreskrivna krutmängden. ökades krutladdningen till 8 gram, motsvarande halv normal laddning, sprängdes cylindern sönder, så
att stora delar av den slungades flera meter från platsen, detta
ehuru den armerats med grov järntråd i ett tjockt cementlager.
Denna söndersprängning var emellertid icke fullt lik den som förekommer vid mauserkulor. (Bild 6.)
I denna uppsats kan det icke vara fråga om att framlägga en
fullständig redogörelse för försöken, vilka för övrigt komma att
631
45- 37708. Svensk Tidskrift 1937.
Gustaf Hultkvist
Bild G. tlkott med
S gm krut. CylindPrn fnlbtändigt
SÖJl(i.Pl”Sjll”ängd.
fortsättas. Dock tror jag, att man av dem kan våga draga den
slutsatsen, särskilt med stöd av utgångsöppningens växande storlek vid ökad kulhastighet, att kulan, som träffat kungen, sannolikt
haft en hastighet av högst 150 sek.-meter, då den inträngde genom
huden i vänstra tinningen. Det är utgångsöppningens ringa vidd,
som jämte annat motiverar denna slutsats.
De utbredda bensprickorna i kungens huvudskål torde väsentligen vara förklarade genom det fenomen, som tar sig uttryck i
vad jag kallat sprängningsspolen. :F’enomenet förekommer visserligen även vid nutida skottskador men icke i tillnärmelsevis
samma grad, emedan kulorna ha för liten sektion. ’froligen ingår
en hydraulisk verkan av denna spole bland orsakerna till de utbredda brotten å skallen, en verkan som iir vitt skild från den
hydrodynamiska vid kulor från moderna vapen.
Det stora hålet i huden, där kulan gått in, är en annan egendomlighet hos skadan. Ögonvittnena trodde, att en falkonettkula
träffat kungen.
Neumann, som troligen först icke betvivlade riktigheten av
ögonvittnenas uppgifter, att kulan kommit från vänster i samband
med ett karteschskott från Överberget, hade före balsameringen
sannolikt antagit, att det stora hålet orsakats därav, att två (hopklimpade) druvhagel från karteschen gått in bredvid varandra
och att endast en kula gått ut genom det lilla hålet på huvudets
högra sida. Utan tvivel sökte Neumann mycket noggrant i huvud- 632
Bild 7. Hålet
vänHtra tinningen
vid ingångsöppningen i naturlig
storlek. Den vita
cirkeln visar muskötkulans omkrets. (Foto 1917.)
Skottet vid Fredrikskald
skålen efter en andra kula, eftersom han plockat bort så stor
mängd av de splittrade benen i huvudskålens bas. Men när han
icke kunde finna någon kvarstannad kula, måste han tillgripa en
annan förklaring. Denna, som han fick i drömmen, gick ut på
att någon kommit krypande på bröstvärnets utsida och skjutit
kungen på mycket nära håll. Såsom jag tidigare framhållit hade
Neumann säkerligen, i synnerhet vid pistolskott, sett ingångsöppningar som voro större än kulan, orsakade av att förladdningarna
följt med kulan och åstadkommit förstorade hål vid kulans ingångsöppning.
Bild 7 visar hålet i vänstra tinningen och bild 8 det i den högra,
såsom dessa hål tedde sig vid undersökningen 1917. ]~rån vardera
hålets rand utgå ett flertal radiära snitt, som gjorts vid undersökningen 1859. Bilderna visa skadorna i naturlig storlek. I vardera
hålet har jag inritat en vit cirkel med 19 millimeters diameter i
avsikt att visa kulans omkrets (sektion) i förhållande till hålens
storlek. Att kulan verkligen haft samma storlek som cirkeln,
framgår icke av dessa bilder utan av andra fotografiska avbildningar, som visa, hur man vid undersökningen 1917 lyckats delvis
utfylla de stora bendefekterna vid hålen medels benskärvor, som
man anträffat inom huvudskålen och som identifierats såsom tillhörande resp. benskador. På de inpassade benskärvorna kan man
se delar av kanterna på själva kulhålen.
Bild 9 visar en teckning från år 1859 över hålet i högra tinningen. Det beskrives som en nära cirkelrund öppning med en
633
Gustaf Hultkvist
Bild 8. Hålet vi1l
högra tinningen.
(Foto 1917.1
diameter av 0,;; dec. tum(= knappt 15 mm.). Hålets rand var »finluddigt ojämn». Key-Åberg anser det sannolikt, att denna bild
från år 1859 »lämnar en mera trogen föreställning om den ursprungliga beskaffenheten av såret än vad 1917 års fotografi därav
är ägnad att göra detta». Häri måste man instämma, ty uppenbarligen har hålet vidgats till följd av skrumpningen efter inskärningarna.
Man bör observera, att de tre radiära strålarna från hålets rand
beteckna insnitt, som gjorts vid sagda undersökning.
Att hålet varit så litet har sin förklaring däri, att kulan på
grund. av den låga hastigheten kunnat tänja ut huden tämligen
starkt, innan den trängt igenom denna, varpå huden åter dragit
sig samman. Därvid har hålet blivit avsevärt mindre än kulans
omkrets. Vid en sådan kula med högre fart uppstår en större, i
kanten mer eller mindre uppfläkt utgångsöppning.
Om den stora öppningen i vänstra tinningen säger Key-Åberg:
»Det är uppenbart, att nu beskrivna glugg i vänstra tinningen
icke gärna kan anses återgiva det ursprungliga utseendet av den
skada, skottet på denna sida av huvudet åstadkommit.» Han tilllägger: »Till det nuvarande utseendet hava sålunda, däri hade
man 1859 utan tvivel rätt, senare tillkomma, alltså av skottet oberoende ingrepp i en visserligen icke närmare bestämbar, dock sä-
kerligen mycket väsentlig grad medverkat. I detta hänseende
särskilt betydelsefulla hava ganska säkert de åtgärder varit, vilka
634
Bild \J. Vid lHiilJ
års UJHlersökning·
gjorcl teckning av
hålet vid högra
tinningen i naturlig storlek.
Den mörka zonen
omkring hålet
har tydligen npp- :-:tått genom en
svart plåsterlapp,
:-:om täckt detta.
Skottet vid Predrikshald
stått i samband med hjärnskålens på sin tid, synbarligen från
vänstra tinningskadan verkställda balsamering».
Vid undersökningarna 1859 och 1917 kom man alltså ifrån Neumanns svårigheter att förklara den stora ingångsöppningen genom
att påstå, att det var Neumann själv, som vid halsameringen gjort
hålet så stort. Detta motsäges ju på det bestämdaste av de historiska uppgifterna. Otvivelaktigt hade hålet, där kulan gått in,
redan från början ungefär samma storlek som vid 1859 års undersökning, nämligen 5,o X 3,s cm. Ett hål av denna storlek får anses
lagom stort för att man skall kunna föra in tre fingrar i det.
När man vill söka förklara, hur ett så stort hål kunnat uppkomma genom en enda muskötkula vid skott från längre håll,
måste man undersöka– vilket förut aldrig gjorts-, vad kungens
hatt kan hava haft för betydelse för storleken av kulans ingångsöppning. Såsom vi finna av den i Livrustkammaren förvarade
hatten, hade kulan gått igenom dennas vänstra sida vid brättets
omvikningsställe, där hattfilten således var dubbel. (Bild 10.)
Vid somliga av de förutnämnda skjutförsöken mot blycylindrar
fästes ett dubbelvikt stycke av en ullfilthatt framför det ställe,
där kulan skulle träffa cylindern. Det visade sig vid dessa försök,
att filtstycket gjorde ett mycket starkt motstånd, då kulan skulle
tränga in i cylindern. Vid skott med l och med 1,2.:; gram krut
gick kulan helt igenom den med cement armerade och med fårskinn beklädda cylindern, när ingen filt fanns framför den. Om
635
Gustaf Hultkvist
Bild 10. Skadan å Karl
XTI:s hatt, sedd
från utsidan.
Naturlig- storlek. K. LivruHtkamHHU’f’ll.
ett sådant skott avsköts mot den dubbla ullfilten, gjorde kulan
däremot endast ett märke i denna och en i mitten drygt 3 cm.
djup inbuktning av 4 fingrars storlek på den bakomvarande cylinderns yta. (Bild 11.) Ökades krutladdningen tilll,5 gram, kunde
filten ena gången hindra kulan att tränga in, därvid på nyssnämnda
sätt en större eller mindre inbuktning uppstod å cylindern, och
andra gången genomborras av kulan. I senare fallet gick denna
alltid helt igenom cylindern. Därvid uppstod i det cylindern beklädande skinnet och även genom cylinderns hela vägg ett hål
vid ingångsöppningen, som var betydligt större än kulans sektion.
Vid samma krutladdning kunde emellertid hålets storlek växla
rätt avsevärt, antagligen beroende på hur filten veckades framför
kulan eller om kulan träffade vid brättets omvikningsställe. Bild
12 visar en av de mindre genom filten förstorade ingångsöppningarna vid skott med 2 gram krut. Det är av intresse att se, hur
liten utgångsöppningen i detta fall till följd av filtens motstånd
blivit i jämförelse med den stora utgångsöppningen vid skottet
utan filt med 1,:!,., gram krut å bild 5.
Vid ett skott med 5 gram krut (bild 13), som vid de tidigare försö-
ken befunnits giva kulan den största hastighet den kan anses haft
vid skott från fästningen, uppstod till följd av filten i skinnet
vid ingångsöppningen och genom cylinderns hela vägg ett hål,
som var 6 X 4,G cm. stort. Vid utgångsöppningen var det cylindern
beklädande fårskinnet trasigt, men hålets inre rand visade dock
4,2 X 3,s cm. i diameter. Hålet i cylinderns vägg var däremot vid
636
Bild 11. 1-:lkott med l gm
krut mot dubbel filt
framför cylindern. Å den
övre bilden synes rlels ett
intryckt parti i filtens
vänstra del och dels att
kulan (den vänstra) blivit något tillplattad. Den
högra kulan är oanvänd.
Det insänkta området är
å den övre bilden utmärkt med en strp(•kad
linje.
Skottet vid FTedrikshald
utgångsöppningen avsevärt större. Den nedre av sprängningsspolarna å bild 4 uppkom vid detta försök.
Såsom framgår av denna summariska redogörelse för skjutförsöken, har dubbel fårullsfilt utgjort ett mycket betydande hinder
för en muskötkulas inträngning i de föremål, som använts vid
försöken. Man är på grund därav benägen tro, att kulan, som
träffat kungen, icke kunnat hava lägre hastighet än omkring 150
sek.-meter. Kungens hatt var emellertid icke av fårullsfilt, som
användes för soldathattar, utan sannolikt av harullsfilt. Den senare torde vara något mindre motståndskraftig än den förra. Man
har därför knappast rätt att räkna med att kungens hatt gjort
fullt så stort motstånd mot kulan som den fårullsfilt, vilken använts vid försöken.
Det har konstaterats särskilt vid 1859 års undersökning av skottskadan å Karl XII:s huvud, att utgångsöppningen för kulan varit
mycket liten, jämförd med kulans sektion. På grund härav och
med hänsyn till vad som framgått av de företagna skjutförsöken
kan man draga den slutsatsen,
att det är otänkbart, att kulan haft så stor hastighet som 300
a 400 meter i sekunden, varför den icke kunnat komma från en
musköt med normal krutladdning inom 25 meters avstånd från
637
Gustaf Hultkvist
Bild 12. Skott med 2 gm krut genom dubbel filt.
Överst synes ingångsöppningen, som är avsevä.rt
större än kulan, och därunder utgångsöppningen,
som är obetydligt större än denna. Nederst synes
sprängningsspolen.
kungen, d. v. s. det
längsta avstånd, på
vilket ett närskott vid
detta tillfälle kan tänkas hava avgivits.
En hypotes, att skottet kan vara avskjutet
på nära håll, emedan
det kunnat vara laddat med en i jämfö-
relse med normalladdningen obetydlig
mängd krut, måste betecknas som orimlig.
Uppenbarligen kan
den dödande kulan
hava kommit från huvudfästningen – dit
det kortaste avståndet
var 175 meter -, antingen från en musköt
eller från en med kartesch laddad artilleripjäs.
Såsom förut sagts,
har författaren till
den anonyma berättelsen uppgivit, att kulan kommit genom ett
kanonskott från Överberget. Jag har även visat, att det från teoretisk synpunkt måste anses möjligt, att kungen kunnat skyddas
från att träffas av kartesch- eller druvhagelskrot därifrån genom
att han sänkts ned under skydd av bröstvärnet, innan dessa strax
efter ljusfenomenet från skotten nått fram. Man kan vidare fråga
sig, om det kan tänkas, att de vid kungens död närvarande, såsom
uppgivits av Maigret och i den anonyma berättelsen, kunnat höra,
när kulan träffade huvudet. Från överberget till kungens plats
har ljudet tagit knappt två sekunder. Skroten däremot ha med
säkerhet behövt 3 a 4 sekunder för samma sträcka. Därför kan
638
det vara tänkbart,
att ljudet, då kulan
träffat, kunnat urskiljas från ljudet
av skottet.
En annan fråga
är, huruvida det är
praktiskt möjligt,
att kulan kommit
genom ett kartescheller druvhagelskott
från Överberget.
Avståndet dit var
som tidigare sagts
omkring 600 meter
och sålunda avsevärt längre än vanligt skottavstånd
för dylika skott.
Denna fråga saknar
jag förutsättningar
att närmare bedöma
och vill därför icke
i föreliggande uppsats mera ingående
beröra den. Dock
vill jag uttala som
min mening, att de
företagna skjutförsöken tala för att
kulan haft ganska
låg hastighet, vilken slutsats är
grundad närmast på
Skottet vid Fredrikskald
Bild 13. Skott med 5 gm krut. Den övre och den mellersta bilden visa ingångs-·
öppningen jämte hålen i filten. Å övre bilden, där hålet är utfyllt med gips,
synes den mot järnplåten bakom cylindern starkt deformerade kulan. Å nedre
bilden är utgångsöppningen inprickad som en vit ring. Genom denna synes
ingångsöppningen. Jämför öppningens storlek med den oanvända kulans.
639
Gustaf Hultkvist
Bild 14. Karta från De la Mottrayes reseskildring 1727, där ett streck utvisar, hur skottPt kommit från Överberget (L) till kungens
plats (G).
utgångsöppningens ringa
storlek. Den omständigheten, att kulan vid försöken behövt ha åtminstone 150 sekundmeters
hastighet för att bryta
igenom ett dubbelt lager
fårullsfilt, innan den kunnat gå igenom de föremål, mot vilka skjutförsöken företagits, skulle
tala emot ett antagande,
att kulan haft så låg hastighet som t. ex. 100 sekundmeter. Skillnaden i
motståndskraft mellan
den vid försöken använda
fårullsfilten och filten i
kungens hatt har jag
emellertid förut omnämnt.
Vid ifrågavarande tid
användes i regel kartesch- eller druvhagelkulor av olika storlek för
olika kanonkalibrar.
kanoner utgjordes ofta av
Skroten till trepundiga
muskötkulor. Att bedöma karteschernas och druvhagelns skottvidd och verkan är ett mycket mera
komplicerat ballistiskt problem än att avgöra en ur musköt
avskjuten kulas hastighet och verkan på olika skottavstånd. Genom att kulorna i kartescherna eller druvhageln stötte emot varandra t. o. m. i sådan grad att de kunde klimpa ihop sig, kunde
deras utgångshastighet och banhastighet växla i hög grad. På
grund av dylika oberäkneliga faktorer är det mycket svårt att
yttra sig i frågan, huruvida kulan, som träffat kungen, verkligen
kan hava, såsom uppgivits, kommit genom ett kanonskott från
överberget. Att med bestämdhet bestrida denna möjlighet torde
dock icke vara berättigat.
Huruvida kulan kommit ur en musköt eller en kanon från hu- 640
Skottet vid Fredrikskald
vudfästningen, en kanon från överberget eller möjligen från Mellanberget, är av mindre intresse. Huvudfrågan, huruvida skottet
kommit från den svenska eller den norska sidan, kan emellertid
besvaras på följande sätt:
Den kula, av vilken Karl XII träffats vid Fredriksstens fästning och som haft samma storlek som en dåtida muskötkula,
har icke kommit från ett skott, som avlossats inom de svenska
linjerna.
641