Socialstat och samhällsetik
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SOCIALSTAT
OCH SAMHÄLLSETIK
DEN moderna socialstaten har under den senaste tidens politiska debatt ställts under företrädesvis ett aspekt: det finansiella.
Känslan av att det sociala reformtempot blivit för forcerat och
rädslan för att en ekonomisk kris hastigare än väntat kan bryta
in och derangera statsfinanserna ha kommit till mer eller mindre
oförblommerade uttryck, ej blott inom de partier, som stå utanför regeringskoalitionen, utan även om än med sprödare klang
inom regeringspartierna. När regeringen vid nästa års riksdag
av allt att döma ämnar hålla inne med några av de på dagordningen stående projekten om nya former av social försörjning,
måste väl detta delvis uppfattas som ett eftersinnande även på det
håll, där man förut sett allt i rosenrött.
Ett inlägg i denna socialfinansiella debatt är 1936 års skattekommittes nu avgivna betänkande. Fil. d:r Ivar Anderson utvecklar i detta häfte de bärande principiella motiven för detta enhälligt avgivna förslag och de många tekniska förbättringar, som
det från sina utgångspunkter innehåller. Dess statsfinansiella
grundton är resignationens. Det innebär ett fastlåsande av en
skattenivå, som alla för få år sedan blott ville eller blott låtsades
anse som extraordinär och som ett ))krisoffer». Utredningen har
även visat, att läget är sådant att ej ens kommittens konverterade
skatteskala håller för några allvarliga krispåfrestningar.
Ett annat inlägg har gjorts av den bondekommitte under hemmansägare Liss Olof Larssons ledning, vilken kommitte – sammansatt ur flera partier- inom Kopparbergs läns hushållningssällskap lokalt undersökt problemet om ))flykten från landsbygden». I rikspressen har uppmärksamheten mest fästs vid siffrorna
för de många ödehemmen i siljansbygden — en ödeläggelsepro-.
cess, som hur behlämmande den i sig själv än är dock väl närmast kan jämföras med nedläggandet av torp i det övriga Sverige
före och omkring sekelskiftet. Värd minst lika stort intresse är
685
Socialstat och samhällsetik
kommittens eniga och oförfalskade syn på den moderna socialpolitiken. I efterföljande citat ligger det något av en ny Dalaallmogens upprorsstämning:
»Färdas man förbi någon av de dansbanor, som varje vecka nu
under vinterhalvåret annonserar sin tillvaro, och är man tilläventyrs
främling på orten, så frågar man sig osökt inför åsynen inför den
oändliga bilparken, om här försiggår någon större varumässa eller
dylikt. Man har i förstone svårt att fatta, att det hela är en ganska
alldaglig situation vid danstillställningar ute i landsorten. En närmare undersökning om varifrån bilarna äro, ger vid handen att de
äro från vitt skilda håll inom och även utom länet. Detta upprepas
vecka efter vecka. Skillnaden är bara den att man låter dessa nöjestillställningar alternera mellan olika orter. Man måste diirför utgå
ifrån att det offras orimligt betydande belopp enbart på veckans
danskvällar.
Det talas i bistra tider rätt ofta om vilka skyldigheter staten har
emot den enskilde medborgaren. Samhället har även iklätt sig stora
uppoffringar. Det talas vidare om att staten skall i förväg bereda
sig till nästa krisperiod. En tanke som i och för sig är riktig nog.
Men huru skulle det vara om staten även klargjorde för den enskilde
medborgaren att han har ansvar och skyldighet att hjälpa sig själv
i första hand vid en kommande kris~ Väl ha vi hört, att fattigdom
fördrages med jämnmod, när den delas lika av alla, men å andra
sidan torde ett delat välstånd vara mera att bygga på. Det är ett
större statsintresse att arbeta för ett allmänt välstånd iin en utbredd
fattigdom.
Har vi icke litet till mans en känsla av, att det från statens och
det allmännas sida kelas väl mycket med den enskilde medborgaren~
statens sociala omvårdnad hotar att svälla över sina bräddar för att
med en eventuell lågkonjunktur kanske till slut ej kunna upprätthållas i då behövlig omfattning? Självansvaret avtrubbas i oroväckande grad. Envar har säkert kännedom om hur det går i en
familj, där barnen ej nekas någonting. Ekonomien undergräves, barnen bli självsvåldiga och hemmet spolieras förr eller senare. Vilket
ansvar får nu den uppväxande ungdomen i allt sitt nuvarande penningöverflöd~ Är månne icke tiden inne för att göra en omvälvning
i dagens invanda tänkesätt, så att både när det gäller den enskildes
ekonomi och samhällsfinanserna strängare grundsatser tillämpas~
Om en person, som ihopsparat ett kapital, har oavvislig skyldighet
att i en svår tid bisträcka den värnlöse, är det då så onaturligt att
tänka sig, att denne värnlöse själv bort tidigare, därest han så kunnat, ha bidragit till sitt eget uppehälle genom att spara?
Det förefaller som om en del av de yngre generationerna i närvarande stund förstör pengarna i en omfattning, ~m aldrig tidigare.
En stor del av ungdomen har knappast den ansvarskänsla för framtiden, för sig själv och för det allmänna, som vore önskvärd. Ger
oss icke denna företeelse anvisning om på vilka vägar man har att
686
Socialstat och samhällsetik
söka sig fram för att lägga grunden till det välstånd, som är för både
den enskilde, hemmet och nationen eftersträvansvärd~ – – – – –
Vill man sträva efter att uppnå största möjliga materiella och
kulturella välstånd, måste detta utgå från hävdandet i praktisk politik av sparsamhetens och den ekonomiska omtänksamhetens grundsatser. Det räcker icke enbart med uppmaningar till sparande samtidigt som staten ger prov på det mest vidunderliga handlande i
annan riktning. Nu krävas positiva statliga åtgärder i fostrande
anda och syfte. Människorna behöva ledas och fostras. Frihet till
slöseri och alltför otyglad frihet i allmänhet leda var för sig oavvisligen förr eller senare till tvång och ofrihet.»
På grundval av denna individualistiska åskådning bygga Dalabönderna i sitt betänkande upp ett förslag till kollektivistiskt
tvångssparande. En del av varje medborgares lön skulle innehållas och insättas för vederbörandes räkning på ett konto, vilket skulle spärras och varifrån uttag endast skulle få göras enligt fastställda bestämmelser. Löneavdragen eller tvångsinsättningarna skulle differentieras efter försörjningsbörda. Ungkarlar
eller ungmör skulle inte få ut sina pengar, förrän de gift sig och
satt ett föreskrivet antal barn till världen – om ej, borde pengarna gå till en fond för barnrika familjer. På ganska goda grunder anse Dalabönderna, att staten ej bör ha mindre intresse av
att på detta vis skapa garantier för en sund familjebildning än
av att räkna landets jordgubbs- och hallonbestånd.
” ”
”
Ingen lärer vilja bestrida, att Dalaböndernas reaktion mot försörjningsstatens utbredning grundas på ett kärnsunt tänkande.
Hur många riksdagsmän skulle verkligen inför allt folket vilja
underkänna grundvalen för denna samhällssyn, även om de av
olika praktiska skäl skulle finna skissen till ett tvångsmässigt
kollektivsparande för generaliserande och djärv samt därför svårutförbar~
Dalabönderna ha – vare sig deras projekt blott hamnar bland
hushållningssällskapets acta eller leder till något resultat – satt
fingret på den nog ömmaste punkten i våra dagars sociala samhälle, nämligen förhållandet mellan individ och socialhjälp. Den
moderna socialpolitikens mål har varit att låta staten i olika behövliga hänseenden träda hjälpande emellan utan att individernas självansvar därför underminerades. Den har icke lyckats i
687
Socialstat och samhällsetik
denna sin dubbla uppgift. Nästan varje ny framryckning på den
socialpolitiska fronten innebär i mycket en motsvarande retardering i de inte ansvarskännande individernas samhällsansvar. situationen tecknas bäst, om man konstaterar den glidning från
socialförsäkring till. socialförsörjning, som utmärkt socialpolitikens nyaste historia. Obligatoriskt anknyter blott folkpensioneringen till försäkringssystemet; det statsunderstödda sjukkasseväsendet och den hittills föga utbredda arbetslöshetsförsäkringen
äro endast frivilliga former av socialhjälp: under försäkringssystemet kan knappast olycksfallsförsäkringen i denna mening
hänföras, ty den har konstruerats som en ingrediens i produktionskostnaderna. När dyrortsgraderingen av folkpensionerna och
änkebarnpensioneringen vid årets riksdag genomfördes, lades
allt på den allmänna beskattningen. Och välkänt är dessutom,
att folkpensioneringen endast till ringa del baseras på inbetalda
premier: när spännvidden är som störst, d. v. s. lägsta premie erlägges och största möjliga pension i högsta dyrort mottages, överstiger ett enda års pension nästan dubbla summan av nära femtio
års premier, ränta därå oberäknad.
Naturligtvis kan ingen göra gällande, att socialpolitiken och
sociala välfärdsanordningar överhuvud ej avkräva varje medborgare något eget bidrag. Kommunal- och landstingsskatterna äro
proportionella samt kunna verka kännbart, i de hårt skattetyngda
kommunerna t. o. m. oerhört kännbart; statsbeskattningen kan i
sin nuvarande höjd särskilt för familjeförsörjare i lägre socialskikt även förnimmas tung; alla träffas därjämte mer eller mindre
av den indirekta beskattningen, varav dock huvudparten inflyter
från de indräktiga last- och lyxbetonade »frivilliga» sprit- och tobaksskatterna. De flesta nya sociala hjälpformer förläggas emellertid numera till den statliga verksamheten, och samtidigt därmed överflyttas uppgifter från de kommunala samfälligheterna,
i allt större utsträckning helt eller delvis på staten. statsinkomsterna få med andra ord mer och mer bära upp även den decentraliserade socialvården. Detta innebär, särskilt med hänsyn
till statsbeskattningens starkt progressiva karaktär, att en relativt
allt mindre del av socialkostnaderna betalas av gemene man.
Därtill måste läggas, att välståndet överlag ej oväsentligt höjts
– och starkt höjts sedan den socialpolitiska aerans begynnelse –
något som ofrånkomligen även dragit med sig socialvårdens standardhöjning.
688
Socialstat och samhällsetik
Situationen är i ett nötskal den, att kraven på genomsnittsmedborgaren att bidra till socialstaten ej höjts i förhållande till välståndsstegringen och snarast direkt minskas i samma mån som
allt flera kommunala uppgifter förstatligas, samtidigt som nya
sociala förmåner införas eller stå inför sitt genomförande och de
gamla välfärdsanordningarna därjämte undergå en standardstegring.
Enligt sakens natur åsyftar varje socialpolitisk åtgärd en utjämning mellan bättre och sämre situerade. En betydande del
av kostnaderna måste i enlighet därmed bäras av andra än dem,
som ha direkt fördel av hjälpen. Den nu härskande tendensen är
att ytterligare sänka gemene mans kontribution. Ånnu längre
i denna riktning än partiledningårna går otvivelaktigt en vitt
utbredd folklig opinion. Typiskt för den populära sinnesstämningen är det missnöje, som utdebiteringen i år av de förhöjda
pensionsavgifterna lär ha utlöst, trots att dessa avgifter i så jämförelsevis ringa grad kunna täcka de utbetalda eller utlovade
pensionerna. Denna misstämning kan naturligtvis i individuella
fall bero på verkliga svårigheter att komma ut med skatten, men
i regel kan den ej förklaras annorledes än som ett blankt negerande av principen att socialvården borde så långt sig göra låter
och i rimlig utsträckning förutsätta allas insatser.
Uppenbarligen kommer nästa års riksdag att sätta det skattesystem i kraft, som 1936 års sakkunniga utformat. Därmed går,
åtminstone till dess läget framtvingar supplerande gärder, önskemålet om skattesystemets förenkling och förenhetligande i uppfyllelse. Man frågar sig emellertid, om denna rationalisering under alla förhållanden uteslutande är av godo. Finns det intet alternativ, visserligen icke nu genast fixt och färdigt men som ett
framtidsperspektiv~
Man skulle, åtminstone rent teoretiskt, kunna tänka sig två direkta statsskatter: en progressiv, avseende statens uppgifter i allmänhet och konstruerad att höjas och sänkas alltefter skattebehovet, och en i huvudsak fast skatt, avseende att täcka tillbörlig del
av kostnaderna för de socialåtgärder, som skulle kunna rubriceras
som ett samhälleligt övertagande av förutvarande individuella förpliktelser.
Vi sakna anledning att i förevarande situation söka mera ingående utforma riktlinjerna för en sådan socialskatt – innan socialvården rationaliserats och innan kommunalskattefrågan samt
689
Socialstat och samhällsetik
framför allt spörsmålet om den kommunala skatteutjämningen
lösts, är ekvationen ej tillräckligt hyfsad. Endast i ett par hänseenden skall tankegången konkretiseras. En dylik socialskatt
kunde näppeligen undgå att differentieras efter familjebörda och
anknytas till en sund familjepolitik. Men differentieringen kunde
göras enkel och följa samma princip som den nuvarande folkpensioneringsavgiften, d. v. s. innefatta ett maximum och ett minimum. Den skulle inkludera pensionsavgiften. Dess storlek
skulle i första hand vara beroende av omfattningen av de sociala
åtgärder, i fråga om vilka försäkringsprincipen vore tillämplig
och ett oavvisligt sammanhang mellan rättighet och skyldighet
fastsloges. I andra hand bleve den beroende av den gräns, som
man för varje dylik hjälpform satte mellan individens bidragsförpliktelse och statens utjämnande eller bisträckande insats. Om
tarifferna gjordes få, vore det lätt att i förväg bestämma storleken
av efterföljande budgetårs skatt för olika klasser; detta vore av betydelse, om det möjligen skulle visa sig lämpligt att utta denna
skatt under löpande skatteår genom avdrag på lönen. Upptagandet
av en sådan fast socialskatt gjorde det givetvis nödvändigt att i de
lägre inkomsttagarnas klass justera och sänka skalan för inkomstoch förmögenhetsskatten.
Naturligtvis är allt detta lättare att säga än att göra. Avvägningen av socialskattens storlek måste förutsätta noggrant hänsynstagande till andra skatter, och dess bestämmande bleve helt
visst i varje särskilt fall föremål för subjektiva, d. v. s. skiftande
värderingar. Men varken avvägningens svårigheter eller värderingarnas subjektivitet vore något för en socialskatt speciellt utmärkande eller särskiljande. Naturligtvis kunna invändningar
göras eller svårigheter påvisas. Vi skola endast peka på ett tänkbart motargument, nämligen farhågan för att en socialskatt skulle
kunna avtrubba riksdagsmajoritetens intresse att vilja upprätthålla de indirekta skatterna. Går man igenom registret för indirekta skatter, finner man likväl att egentligen endast kaffetullen
är »känslig»: flera av ifrågavarande skatter äro lyxbetonade eller
avse umbärliga konsumtionsvaror; andra (t. ex. de flesta tullar)
ha bestämts av handelspolitiska skäl; ytterligare andra (t. ex.
stämplar) äro rena kapitalskatter; en sådan konsumtionsbeskattning som vissa jordbruksacciser har dessutom till ändamål- och
utgör enda medlet – att höja jordbruksbefolkningens standard.
Internationellt sett är f. ö. den indirekta beskattningen i Sverige
690
Socialstat och samhällsetik
-såsom närmare belyses av en uppsats av jur. kand. Torsten Genberg i Sunt Förnufts julnummer- jämförelsevis mycket låg, vilket med andra ord innebär, att gemene mans bidrag till socialstaten via den indirekta beskattningen relativt sett ej är av betydande storlek.
De praktiska fördelarna skulle vara flera. Socialskattens täckning skulle först och främst underlättas. Socialstatens expansion
och därav framkallade skattetryck skulle dessutom ej i samma
grad, som nu hotar, stå i vägen för andra statens fundamentala
uppgifter, t. ex. att »rikedomsskapande» stödja produktionen, att
underhålla försvaret, att sörja för kulturvården o. s. v. En garanti skulle vidare skapas för att varje hithörande socialreform
ej skulle kunna beslutas utan att riksdagsmajoriteten nödgades
ta hänsyn till att varje medborgare finge vidkännas en tillbörlig skatteökning. Att ett sådant direkt samband mellan beslutet och dess fiskaliska konsekvenser verkar tankeställande, visa
bäst de bekymmer, som den proportionella landstingsskattens stegring i år såsom en följd av alla nya sjukvårdsåtgärder väckt inom
alla partier.
De ideella fördelarna vore icke mindre betydande. Ingen stat,
den må vara hur välordnad och »planmässig» som helst, kan i
längden undvara en allmän vilja hos de enskilda medborgarna
att själva i mån av resurser sörja för sin ekonomiska säkerhet och
sin framtid. Det vore visserligen orättvist att generalisera och
att förbise exempelvis den inbördes hjälpsamheten i många familjer eller den förtänksamhet, som ligger i det i Sverige så vanliga egnahems- eller lägenhetsköpet. Men ingen kan vara blind
för att den individuella ansvarskänslans avplanande ej blott är
alltför vanlig inom alla samhällslager utan även en fara för socialstatens eget framtida bestånd, allra helst om man fattar folkmängdens oroväckande åldersförändringar i sikte. Tron på att
den förtänksamma människonaturen till slut skall segra över den
lättsinniga måste äntligen och efter alla erfarenheter uppdagas
vara en chimär. Ett förhållandevis lindrigt statligt spartvång
kan näppeligen undvikas. Även om åsikterna om vidden av statens sociala uppgifter alltid komma att gå i sär, torde ingen åtskillnad mellan förnuftiga människor i olika partier behöva råda
därom, att stat och individ måste handla konvergerande och ej
divergerande. Socialvården måste vara uppfostrande och uppfordrande. Allra minst skulle en av allsköns nya samhällsupp- 691
Socialstat och samhällsetik
gifter överansträngd socialistisk stat kunna stå sig, om medborgarna i sin bristande förtänksamhet dagligdags motverkade socialpolitiken och förnekade dess karaktär av hjälp till självhjälp.
Mycket av motståndet mot den aktuella socialpolitiken skulle sä-
kerligen dämpas eller upphöra, ifall garanti vunnes för att en ny
hjälpform icke vore blott ett nytt led i nedskrivningen av det individuella medborgaransvaret.
Den viktigaste socialreformen ligger därför nu obetingat på
samhällsetikens plan. Vi ha svårt att föreställa oss annat än att
denna uppfattning är tillfinnandes ej blott på borgerligt håll utan
även bland praktiska, människokännande socialdemokratiska kommunalmän, t. ex. en Erik Fast, en Verner Hedlund, en Olivia Nordgren, en J. A. Persson i Tidaholm, en Robert Jansson i Falun, ja,
varför inte t. o. m. hos den eljest alltid sangviniske Anders Andersson i Råstock. En anordning i stil med den ovan skisserade socialskatten, baserad på det oupplösliga sambandet mellan förmåner
och förpliktelser samt samordnande statens och medborgarnas
strävan att öka tryggheten i samhället, kan bli nödvändig att
tillgripa, om inte förr så i ett krisläge för statsfinanserna, därest
man nämligen ej vill riskera att hejdas på den väg, som för hän
mot en allt högre välfärd och kultur.
692
OCH SAMHÄLLSETIK
DEN moderna socialstaten har under den senaste tidens politiska debatt ställts under företrädesvis ett aspekt: det finansiella.
Känslan av att det sociala reformtempot blivit för forcerat och
rädslan för att en ekonomisk kris hastigare än väntat kan bryta
in och derangera statsfinanserna ha kommit till mer eller mindre
oförblommerade uttryck, ej blott inom de partier, som stå utanför regeringskoalitionen, utan även om än med sprödare klang
inom regeringspartierna. När regeringen vid nästa års riksdag
av allt att döma ämnar hålla inne med några av de på dagordningen stående projekten om nya former av social försörjning,
måste väl detta delvis uppfattas som ett eftersinnande även på det
håll, där man förut sett allt i rosenrött.
Ett inlägg i denna socialfinansiella debatt är 1936 års skattekommittes nu avgivna betänkande. Fil. d:r Ivar Anderson utvecklar i detta häfte de bärande principiella motiven för detta enhälligt avgivna förslag och de många tekniska förbättringar, som
det från sina utgångspunkter innehåller. Dess statsfinansiella
grundton är resignationens. Det innebär ett fastlåsande av en
skattenivå, som alla för få år sedan blott ville eller blott låtsades
anse som extraordinär och som ett ))krisoffer». Utredningen har
även visat, att läget är sådant att ej ens kommittens konverterade
skatteskala håller för några allvarliga krispåfrestningar.
Ett annat inlägg har gjorts av den bondekommitte under hemmansägare Liss Olof Larssons ledning, vilken kommitte – sammansatt ur flera partier- inom Kopparbergs läns hushållningssällskap lokalt undersökt problemet om ))flykten från landsbygden». I rikspressen har uppmärksamheten mest fästs vid siffrorna
för de många ödehemmen i siljansbygden — en ödeläggelsepro-.
cess, som hur behlämmande den i sig själv än är dock väl närmast kan jämföras med nedläggandet av torp i det övriga Sverige
före och omkring sekelskiftet. Värd minst lika stort intresse är
685
Socialstat och samhällsetik
kommittens eniga och oförfalskade syn på den moderna socialpolitiken. I efterföljande citat ligger det något av en ny Dalaallmogens upprorsstämning:
»Färdas man förbi någon av de dansbanor, som varje vecka nu
under vinterhalvåret annonserar sin tillvaro, och är man tilläventyrs
främling på orten, så frågar man sig osökt inför åsynen inför den
oändliga bilparken, om här försiggår någon större varumässa eller
dylikt. Man har i förstone svårt att fatta, att det hela är en ganska
alldaglig situation vid danstillställningar ute i landsorten. En närmare undersökning om varifrån bilarna äro, ger vid handen att de
äro från vitt skilda håll inom och även utom länet. Detta upprepas
vecka efter vecka. Skillnaden är bara den att man låter dessa nöjestillställningar alternera mellan olika orter. Man måste diirför utgå
ifrån att det offras orimligt betydande belopp enbart på veckans
danskvällar.
Det talas i bistra tider rätt ofta om vilka skyldigheter staten har
emot den enskilde medborgaren. Samhället har även iklätt sig stora
uppoffringar. Det talas vidare om att staten skall i förväg bereda
sig till nästa krisperiod. En tanke som i och för sig är riktig nog.
Men huru skulle det vara om staten även klargjorde för den enskilde
medborgaren att han har ansvar och skyldighet att hjälpa sig själv
i första hand vid en kommande kris~ Väl ha vi hört, att fattigdom
fördrages med jämnmod, när den delas lika av alla, men å andra
sidan torde ett delat välstånd vara mera att bygga på. Det är ett
större statsintresse att arbeta för ett allmänt välstånd iin en utbredd
fattigdom.
Har vi icke litet till mans en känsla av, att det från statens och
det allmännas sida kelas väl mycket med den enskilde medborgaren~
statens sociala omvårdnad hotar att svälla över sina bräddar för att
med en eventuell lågkonjunktur kanske till slut ej kunna upprätthållas i då behövlig omfattning? Självansvaret avtrubbas i oroväckande grad. Envar har säkert kännedom om hur det går i en
familj, där barnen ej nekas någonting. Ekonomien undergräves, barnen bli självsvåldiga och hemmet spolieras förr eller senare. Vilket
ansvar får nu den uppväxande ungdomen i allt sitt nuvarande penningöverflöd~ Är månne icke tiden inne för att göra en omvälvning
i dagens invanda tänkesätt, så att både när det gäller den enskildes
ekonomi och samhällsfinanserna strängare grundsatser tillämpas~
Om en person, som ihopsparat ett kapital, har oavvislig skyldighet
att i en svår tid bisträcka den värnlöse, är det då så onaturligt att
tänka sig, att denne värnlöse själv bort tidigare, därest han så kunnat, ha bidragit till sitt eget uppehälle genom att spara?
Det förefaller som om en del av de yngre generationerna i närvarande stund förstör pengarna i en omfattning, ~m aldrig tidigare.
En stor del av ungdomen har knappast den ansvarskänsla för framtiden, för sig själv och för det allmänna, som vore önskvärd. Ger
oss icke denna företeelse anvisning om på vilka vägar man har att
686
Socialstat och samhällsetik
söka sig fram för att lägga grunden till det välstånd, som är för både
den enskilde, hemmet och nationen eftersträvansvärd~ – – – – –
Vill man sträva efter att uppnå största möjliga materiella och
kulturella välstånd, måste detta utgå från hävdandet i praktisk politik av sparsamhetens och den ekonomiska omtänksamhetens grundsatser. Det räcker icke enbart med uppmaningar till sparande samtidigt som staten ger prov på det mest vidunderliga handlande i
annan riktning. Nu krävas positiva statliga åtgärder i fostrande
anda och syfte. Människorna behöva ledas och fostras. Frihet till
slöseri och alltför otyglad frihet i allmänhet leda var för sig oavvisligen förr eller senare till tvång och ofrihet.»
På grundval av denna individualistiska åskådning bygga Dalabönderna i sitt betänkande upp ett förslag till kollektivistiskt
tvångssparande. En del av varje medborgares lön skulle innehållas och insättas för vederbörandes räkning på ett konto, vilket skulle spärras och varifrån uttag endast skulle få göras enligt fastställda bestämmelser. Löneavdragen eller tvångsinsättningarna skulle differentieras efter försörjningsbörda. Ungkarlar
eller ungmör skulle inte få ut sina pengar, förrän de gift sig och
satt ett föreskrivet antal barn till världen – om ej, borde pengarna gå till en fond för barnrika familjer. På ganska goda grunder anse Dalabönderna, att staten ej bör ha mindre intresse av
att på detta vis skapa garantier för en sund familjebildning än
av att räkna landets jordgubbs- och hallonbestånd.
” ”
”
Ingen lärer vilja bestrida, att Dalaböndernas reaktion mot försörjningsstatens utbredning grundas på ett kärnsunt tänkande.
Hur många riksdagsmän skulle verkligen inför allt folket vilja
underkänna grundvalen för denna samhällssyn, även om de av
olika praktiska skäl skulle finna skissen till ett tvångsmässigt
kollektivsparande för generaliserande och djärv samt därför svårutförbar~
Dalabönderna ha – vare sig deras projekt blott hamnar bland
hushållningssällskapets acta eller leder till något resultat – satt
fingret på den nog ömmaste punkten i våra dagars sociala samhälle, nämligen förhållandet mellan individ och socialhjälp. Den
moderna socialpolitikens mål har varit att låta staten i olika behövliga hänseenden träda hjälpande emellan utan att individernas självansvar därför underminerades. Den har icke lyckats i
687
Socialstat och samhällsetik
denna sin dubbla uppgift. Nästan varje ny framryckning på den
socialpolitiska fronten innebär i mycket en motsvarande retardering i de inte ansvarskännande individernas samhällsansvar. situationen tecknas bäst, om man konstaterar den glidning från
socialförsäkring till. socialförsörjning, som utmärkt socialpolitikens nyaste historia. Obligatoriskt anknyter blott folkpensioneringen till försäkringssystemet; det statsunderstödda sjukkasseväsendet och den hittills föga utbredda arbetslöshetsförsäkringen
äro endast frivilliga former av socialhjälp: under försäkringssystemet kan knappast olycksfallsförsäkringen i denna mening
hänföras, ty den har konstruerats som en ingrediens i produktionskostnaderna. När dyrortsgraderingen av folkpensionerna och
änkebarnpensioneringen vid årets riksdag genomfördes, lades
allt på den allmänna beskattningen. Och välkänt är dessutom,
att folkpensioneringen endast till ringa del baseras på inbetalda
premier: när spännvidden är som störst, d. v. s. lägsta premie erlägges och största möjliga pension i högsta dyrort mottages, överstiger ett enda års pension nästan dubbla summan av nära femtio
års premier, ränta därå oberäknad.
Naturligtvis kan ingen göra gällande, att socialpolitiken och
sociala välfärdsanordningar överhuvud ej avkräva varje medborgare något eget bidrag. Kommunal- och landstingsskatterna äro
proportionella samt kunna verka kännbart, i de hårt skattetyngda
kommunerna t. o. m. oerhört kännbart; statsbeskattningen kan i
sin nuvarande höjd särskilt för familjeförsörjare i lägre socialskikt även förnimmas tung; alla träffas därjämte mer eller mindre
av den indirekta beskattningen, varav dock huvudparten inflyter
från de indräktiga last- och lyxbetonade »frivilliga» sprit- och tobaksskatterna. De flesta nya sociala hjälpformer förläggas emellertid numera till den statliga verksamheten, och samtidigt därmed överflyttas uppgifter från de kommunala samfälligheterna,
i allt större utsträckning helt eller delvis på staten. statsinkomsterna få med andra ord mer och mer bära upp även den decentraliserade socialvården. Detta innebär, särskilt med hänsyn
till statsbeskattningens starkt progressiva karaktär, att en relativt
allt mindre del av socialkostnaderna betalas av gemene man.
Därtill måste läggas, att välståndet överlag ej oväsentligt höjts
– och starkt höjts sedan den socialpolitiska aerans begynnelse –
något som ofrånkomligen även dragit med sig socialvårdens standardhöjning.
688
Socialstat och samhällsetik
Situationen är i ett nötskal den, att kraven på genomsnittsmedborgaren att bidra till socialstaten ej höjts i förhållande till välståndsstegringen och snarast direkt minskas i samma mån som
allt flera kommunala uppgifter förstatligas, samtidigt som nya
sociala förmåner införas eller stå inför sitt genomförande och de
gamla välfärdsanordningarna därjämte undergå en standardstegring.
Enligt sakens natur åsyftar varje socialpolitisk åtgärd en utjämning mellan bättre och sämre situerade. En betydande del
av kostnaderna måste i enlighet därmed bäras av andra än dem,
som ha direkt fördel av hjälpen. Den nu härskande tendensen är
att ytterligare sänka gemene mans kontribution. Ånnu längre
i denna riktning än partiledningårna går otvivelaktigt en vitt
utbredd folklig opinion. Typiskt för den populära sinnesstämningen är det missnöje, som utdebiteringen i år av de förhöjda
pensionsavgifterna lär ha utlöst, trots att dessa avgifter i så jämförelsevis ringa grad kunna täcka de utbetalda eller utlovade
pensionerna. Denna misstämning kan naturligtvis i individuella
fall bero på verkliga svårigheter att komma ut med skatten, men
i regel kan den ej förklaras annorledes än som ett blankt negerande av principen att socialvården borde så långt sig göra låter
och i rimlig utsträckning förutsätta allas insatser.
Uppenbarligen kommer nästa års riksdag att sätta det skattesystem i kraft, som 1936 års sakkunniga utformat. Därmed går,
åtminstone till dess läget framtvingar supplerande gärder, önskemålet om skattesystemets förenkling och förenhetligande i uppfyllelse. Man frågar sig emellertid, om denna rationalisering under alla förhållanden uteslutande är av godo. Finns det intet alternativ, visserligen icke nu genast fixt och färdigt men som ett
framtidsperspektiv~
Man skulle, åtminstone rent teoretiskt, kunna tänka sig två direkta statsskatter: en progressiv, avseende statens uppgifter i allmänhet och konstruerad att höjas och sänkas alltefter skattebehovet, och en i huvudsak fast skatt, avseende att täcka tillbörlig del
av kostnaderna för de socialåtgärder, som skulle kunna rubriceras
som ett samhälleligt övertagande av förutvarande individuella förpliktelser.
Vi sakna anledning att i förevarande situation söka mera ingående utforma riktlinjerna för en sådan socialskatt – innan socialvården rationaliserats och innan kommunalskattefrågan samt
689
Socialstat och samhällsetik
framför allt spörsmålet om den kommunala skatteutjämningen
lösts, är ekvationen ej tillräckligt hyfsad. Endast i ett par hänseenden skall tankegången konkretiseras. En dylik socialskatt
kunde näppeligen undgå att differentieras efter familjebörda och
anknytas till en sund familjepolitik. Men differentieringen kunde
göras enkel och följa samma princip som den nuvarande folkpensioneringsavgiften, d. v. s. innefatta ett maximum och ett minimum. Den skulle inkludera pensionsavgiften. Dess storlek
skulle i första hand vara beroende av omfattningen av de sociala
åtgärder, i fråga om vilka försäkringsprincipen vore tillämplig
och ett oavvisligt sammanhang mellan rättighet och skyldighet
fastsloges. I andra hand bleve den beroende av den gräns, som
man för varje dylik hjälpform satte mellan individens bidragsförpliktelse och statens utjämnande eller bisträckande insats. Om
tarifferna gjordes få, vore det lätt att i förväg bestämma storleken
av efterföljande budgetårs skatt för olika klasser; detta vore av betydelse, om det möjligen skulle visa sig lämpligt att utta denna
skatt under löpande skatteår genom avdrag på lönen. Upptagandet
av en sådan fast socialskatt gjorde det givetvis nödvändigt att i de
lägre inkomsttagarnas klass justera och sänka skalan för inkomstoch förmögenhetsskatten.
Naturligtvis är allt detta lättare att säga än att göra. Avvägningen av socialskattens storlek måste förutsätta noggrant hänsynstagande till andra skatter, och dess bestämmande bleve helt
visst i varje särskilt fall föremål för subjektiva, d. v. s. skiftande
värderingar. Men varken avvägningens svårigheter eller värderingarnas subjektivitet vore något för en socialskatt speciellt utmärkande eller särskiljande. Naturligtvis kunna invändningar
göras eller svårigheter påvisas. Vi skola endast peka på ett tänkbart motargument, nämligen farhågan för att en socialskatt skulle
kunna avtrubba riksdagsmajoritetens intresse att vilja upprätthålla de indirekta skatterna. Går man igenom registret för indirekta skatter, finner man likväl att egentligen endast kaffetullen
är »känslig»: flera av ifrågavarande skatter äro lyxbetonade eller
avse umbärliga konsumtionsvaror; andra (t. ex. de flesta tullar)
ha bestämts av handelspolitiska skäl; ytterligare andra (t. ex.
stämplar) äro rena kapitalskatter; en sådan konsumtionsbeskattning som vissa jordbruksacciser har dessutom till ändamål- och
utgör enda medlet – att höja jordbruksbefolkningens standard.
Internationellt sett är f. ö. den indirekta beskattningen i Sverige
690
Socialstat och samhällsetik
-såsom närmare belyses av en uppsats av jur. kand. Torsten Genberg i Sunt Förnufts julnummer- jämförelsevis mycket låg, vilket med andra ord innebär, att gemene mans bidrag till socialstaten via den indirekta beskattningen relativt sett ej är av betydande storlek.
De praktiska fördelarna skulle vara flera. Socialskattens täckning skulle först och främst underlättas. Socialstatens expansion
och därav framkallade skattetryck skulle dessutom ej i samma
grad, som nu hotar, stå i vägen för andra statens fundamentala
uppgifter, t. ex. att »rikedomsskapande» stödja produktionen, att
underhålla försvaret, att sörja för kulturvården o. s. v. En garanti skulle vidare skapas för att varje hithörande socialreform
ej skulle kunna beslutas utan att riksdagsmajoriteten nödgades
ta hänsyn till att varje medborgare finge vidkännas en tillbörlig skatteökning. Att ett sådant direkt samband mellan beslutet och dess fiskaliska konsekvenser verkar tankeställande, visa
bäst de bekymmer, som den proportionella landstingsskattens stegring i år såsom en följd av alla nya sjukvårdsåtgärder väckt inom
alla partier.
De ideella fördelarna vore icke mindre betydande. Ingen stat,
den må vara hur välordnad och »planmässig» som helst, kan i
längden undvara en allmän vilja hos de enskilda medborgarna
att själva i mån av resurser sörja för sin ekonomiska säkerhet och
sin framtid. Det vore visserligen orättvist att generalisera och
att förbise exempelvis den inbördes hjälpsamheten i många familjer eller den förtänksamhet, som ligger i det i Sverige så vanliga egnahems- eller lägenhetsköpet. Men ingen kan vara blind
för att den individuella ansvarskänslans avplanande ej blott är
alltför vanlig inom alla samhällslager utan även en fara för socialstatens eget framtida bestånd, allra helst om man fattar folkmängdens oroväckande åldersförändringar i sikte. Tron på att
den förtänksamma människonaturen till slut skall segra över den
lättsinniga måste äntligen och efter alla erfarenheter uppdagas
vara en chimär. Ett förhållandevis lindrigt statligt spartvång
kan näppeligen undvikas. Även om åsikterna om vidden av statens sociala uppgifter alltid komma att gå i sär, torde ingen åtskillnad mellan förnuftiga människor i olika partier behöva råda
därom, att stat och individ måste handla konvergerande och ej
divergerande. Socialvården måste vara uppfostrande och uppfordrande. Allra minst skulle en av allsköns nya samhällsupp- 691
Socialstat och samhällsetik
gifter överansträngd socialistisk stat kunna stå sig, om medborgarna i sin bristande förtänksamhet dagligdags motverkade socialpolitiken och förnekade dess karaktär av hjälp till självhjälp.
Mycket av motståndet mot den aktuella socialpolitiken skulle sä-
kerligen dämpas eller upphöra, ifall garanti vunnes för att en ny
hjälpform icke vore blott ett nytt led i nedskrivningen av det individuella medborgaransvaret.
Den viktigaste socialreformen ligger därför nu obetingat på
samhällsetikens plan. Vi ha svårt att föreställa oss annat än att
denna uppfattning är tillfinnandes ej blott på borgerligt håll utan
även bland praktiska, människokännande socialdemokratiska kommunalmän, t. ex. en Erik Fast, en Verner Hedlund, en Olivia Nordgren, en J. A. Persson i Tidaholm, en Robert Jansson i Falun, ja,
varför inte t. o. m. hos den eljest alltid sangviniske Anders Andersson i Råstock. En anordning i stil med den ovan skisserade socialskatten, baserad på det oupplösliga sambandet mellan förmåner
och förpliktelser samt samordnande statens och medborgarnas
strävan att öka tryggheten i samhället, kan bli nödvändig att
tillgripa, om inte förr så i ett krisläge för statsfinanserna, därest
man nämligen ej vill riskera att hejdas på den väg, som för hän
mot en allt högre välfärd och kultur.
692