Svensk lyrik nu
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVENSK LYRIK NU
_1v fil. lic. KARL-GUSTAF HILDEBRAND, Uppsala
EN BERöMD norsk poet, som någon tid gästat Sverige, tog nyligen till orda i en tidskrift för att uttrycka sina bekymmer över
den svenska lyriken; den hade enligt hans mening kommit i händerna på en rad versvirtuosa pessimister, som fyllde den med en
dysterhetens och livsfientlighetens ton, gjorde den till ett redskap
åt desperation och dödsstämning i stället för en livets befrämjare och hjälpare. Om den norske gästens klagan offentliggjorts
på någon mera uppmärksammad plats, skulle den väl ha utlöst
en hel bifallsstorm, besläktad med den som hälsade herr Engbergs
och det trygga bondförståndets aktion i frågan om kylbergstavlan.
Naturligtvis kan också någonting ligga i de välvisa förmaningarna. Det finns inför tidens allmänna sönderslitenhet och nöd en
viss tendens att övervärdera själva lamenterandet; med ett slags
överkompenserad mindervärdighetskänsla vill man i vårt undanskymda land stundom excellera i skrivande om giftgaser, skyttegravar och allmän fasa och fäster kanske onödigt stort avseende
vid kravet att en allvarlig diktsamling helst skall syssla med just
dessa ting. Den svenska skyttegravslyriken har verkligen något
av ställningskrigets egen monotoni och är alltså såtillvida realistisk; men det torde vara dess huvudsakligaste förtjänst, och inte
ens en så intelligent författare som Karl Ragnar Gierow – i sin
f. ö. naturligtvis djupt spirituella och fängslande bok »Ödletid»
(1937) -kan få mycket ut ur den.
Men om man sålunda här och var i den svenska dikten kan spåra
risker för en väl energisk och pliktskyldig tragik, så är detta ett
fenomen på ytan. I själva centrum, i de sista årens verkligen betydande diktsamlingar, finner man den djupa nödvändighet, som
gör de bekymrade tillropen högst överflödiga. Som all väsentlig dikt står också den nuvarande svenska – på sitt eget särpräglade vis – inte i dödens utan i livets tjänst. Den är sällan
angenäm, ett lättsamt tillbehör till den mjuka länstolen och det
varma eftermiddagskaffet. Men sådan är nu en gång den stora
720
Svensk lyrik nu
dikten rätt sällan, och ändå drar man sig kanske numera för att
räkna Flickan i ögat eller Den nya grottesången tilllivets fiender.
Att skriva detaljerat och fullständigt om de två sista höstarnas
lyrik skulle kräva många sidor, och man behövde ändå inte uppehålla sig vid de obetydliga eller ointressanta namnen. Det klagas
ibland över att det ges ut alltför många diktsamlingar; klagomålet
har skäl för sig, men man borde ändå i stället glädja sig åt att så
många av dessa diktsamlingar äro utmärkta. Här skola nu förbigås så beaktansvärda ting som Gabriel Jönssons »Mina skepp»
(1936), en älskvärd och i många stycken utsökt bok, Karl Asplunds
»Silverbron» (1936) som visserligen med allt sitt naturliga artisteri inte gav något tillskott till sin mästares på andra verk grundade rykte, Berit Spongs förfinade och förnäma »Dam med parasoll» (1937) eller Sigfrid Siwertz’ av sin författares mogna kultur
och reflexion präglade »Minnas» (1937). Känslans bittra uppriktighet och bildernas etsande skärpa i Ebba Lindqvists »Lyrisk
dagbok» (1937) kan här endast antydas, likaså konstnärens väg till
enkel och oändligt suggestiv om också något vag stämningskonst
i Gunnar Ekelöts »Sorgen och stjärnan» (1936). En annan surrealist, otvivelaktigt av djupare ursprunglighet och mer imponerande resning, Artur Lundkvist, behandlades i en tidigare lyriköversikt; här må blott sägas att hans »Sirensång» (1937) övertygande bekräftar intrycket, att han med sin sällsynt levande instinkt och sin mäktiga lidelse hör till våra stora diktare. Olof
Lagercrantz, som debuterade 1935, har med »Den enda sommaren»
{1937) kommit mycket nära fulländningen i sin säreget konturskarpa öch sakligt koncisa dikt, vars rader för den uppmärksamt
lyssnande förråda ett djupt konstnärligt allvar och en i ömhet och oro sällsamt gripande känslovärld. Som den mera deciderat kristna lyrikens egentliga insats under här ifrågakommande
period står Bengt E. Nyströms fast timrade och i sin raka manlighet imponerande »Under Vår Herres himmel» (1936). Fler
kunde uppräknas – enligt anmälarens privata åsikt hör till dem
C. E. af Geijerstams lyriskt självständiga och förfinade debut
»Väktare vid spannet» (1936) – men med ett i och för sig kanske
godtyckligt urval skall denna artikel koncentrera sig på tre särskilt karakteristiska och betydelsefulla gestalter.
Som ett svar till alla beställsamma önskemål om en glättigare och
välmentare lyrik står inledningsdikten i Hjalmar Gullbergs »Att
övervinna världen» (1937), fulländad och stram i sitt heliga allvar:
721
Karl-Gustaf Hildebrand
På gatan, som du trampar med din häl,
ej ros men törne vill jag strö för dig,
förvandla dig från menighet till Rjä]
och dö för dig.
Gullbergs berömmelse har bok från bok stigit i en rak linje. Utvecklingen i hans dikt är svårare att fixera, den går inte så snörrätt och det är i många avseenden dess charme. Mot all den
analytiska mödan ljuder ständigt på nytt hans stolta och gäcksamma svar:
Jag övar en förbjuden sport,
när ur er hand jag glider bort,
tills jag ej mer är bunden av
ert liv från vagga och till grav.
J ag är försvunnen, jag är såld.
Fjärran
bor han som har mig i sitt våld.
Denna gäcksamhet hör nödvändigt med till Gullbergs diktarpersonlighet. I den ligger en del av hans egentliga budskap. Man
kan inte sätta etiketter på honom, blir inte ens säker om yttre
värderingar sådana som den om den ena boken är bättre eller
sämre än den andra, om han går framåt eller tillbaka. Just denna
ovisshet leder fram till ett tvivel om det egentligt mänskliga överhuvud taget kan mätas och taxeras eller om det är något av helt
annan art, omöjligt att fånga i slagord. Därmed tvingas man till
stillhet, respekt för det irrationella i människan, de djupa hemligheternas brunn bortom våra gester och formuleringar:
Detta som jag kallar
Nu, I dag och Mitt,
i den brunnen svallar
utan tidsavsnitt;
· i den brunnen svallar
mitt väsen fritt.
Just det gäcksamma, det på en gång svåråtkomliga och aktuella,
i Gullbergs tonfall anger också något av gränserna för hans
konstnärskap. Säregenheten kan drivas för långt, bli pose och
maner. Den stora cykeln »Huvudskalleplats» med sina poetiska
broderier kring korsfästelsemotivet kan till exempel göra ett underligt ovidkommande intryck. Den odlar sin skicklighet och sitt
722
Svensk lyrik nu
privata djupsinne på ett sätt, som föga harmonierar med motivets
verklighetskaraktär; en dikt som Maria Magdalena (med sin väl
av Rilkes Pieta starkt påverkade bildvärld) lämnar en med all
sin virtuositet oberörd, och helt övertygar egentligen bara de romerska krigsmännens cyniskt grova soldatvisa. – A andra sidan
kan Gullberg ibland sträva alltför ivrigt mot allmäntillgänglighet och enkelhet och därvid komma utanför sitt väsens egentliga
gräns. Den redan kanoniserade dikten »Den tänkande lantbrevbäraren» kunde sägas erbjuda ett exempel på riskerna härav.
Men mellan dessa ytterligheter ligger en av den svenska diktens
mest säregna och fruktbara marker; har det behövts många ord för
att klargöra svagheterna, så ville man inför det väsentliga i Gullbergs dikt stanna andaktsfull och utan kommentarer. Med oförliknelig konst för han stillhetens, tystnadens, det undangömda och
heliga växandets talan i en vrång tid.
Blott den som sluter sig,
skall en gång översvalla.
Med skakande kraft tolkar han det mänskligas fasa, förtvivlan
och hån inför de brutala makter som äro själens fiender. En suverän diktcykel, Cloaca maxima, framställer den stora kloaken
som den enda återstående enheten, det enda gemensamma i en
värld som är ohjälpligt splittrad. I kampen mellan kärlek och förtvivlan hör man också en annan ton, som ger röst åt längtan bort,
ibland en längtan till den rena förintelsen (så i bokens monumentala slutdikt), ibland en törst efter undret, gudens närhet, den
stora förvandlingen:
När det sker och han är framme,
han vars blotta glans förbränner mig,
iir jag icke mer densamme,
som ni känner mig.
Det är ett ord vid trons gräns. Över den har Gullbergs dikt icke
stigit. Men av våndan, hungern och det kärleksfulla allvaret vid
gränsen har han gett en bild, som gör hans diktsamling väsentlig
också som religiös lyrik.
Motivvalet är som ofta påpekats i mycket gemensamt för Gullberg och Johannes Edfelt. Stilen har också beröringspunkter, till
en del sammanhängande med den tyska stiltradition, i vars tecken de båda stå. skillnaderna äro å andra sidan också påfallande.
723
Karl-Gustaf Hildebrand
Den gullbergska diktens spel av dagrar, undertoner och vikande
horisonter har föga motsvarighet hos Edfelt; hans värld är på
sitt sätt trängre, klarare och mindre villsam. Han har långt mera
av poetisk rubrikstil; den kan fresta honom in i det slagordsmässiga, men den kan å andra sidan få en sammanpressad, rak och
klar skönhet av ojämförlig verkan, med renare och stundom mäktigare konturer än Gullbergs. Bakom stilens motsatser ligger en
uppenbar motsättning i temperament. Om Gullberg är det inre
livets förkunnare, stundom av nödtvång driven till kamp och försvar, så gömmer sig även i Edfelts mest begrundande och inåtvända lyrik någonting av förklädd hjältedikt. Väsentliga äro utan
tvivel rader som dessa:
De fältrop, som vi hört, ge ingen tröst.
De sicksackspår vi följt ge falska råd.
– Men ändå vet du, överfulla bröst,
vad det vill säga, längtan efter dåd.
Den skenbara tröstlösheten i Edfelts diktning har aldrig burit
flyktens och livsfientlighetens kännetecken. Den har alltid gömt
drag av både kärlek och handlingslust, liksom också ett drag av
bestämd lojalitet mot den mörka och sällsamma värld där han
blivit ställd. Edfelts sista stora samling, »I denna natt» (1936)
rymmer påfallande uttryck för det lojala i hans livsinställning:
Fall på knä och prisa ändå detta
liv av stridiga och fräna flöden!
Första bästa bakgård kan berätta
om en tro, som trotsar själva döden.
Bakom den avslöjande cynismen ligger – hos Edfelt som hos.
Gullberg – en stark och spontan rättfärdighetskänsla:
Frid åt alla dem som haft det väne
än man anar i ett bildat hus.
Och mot mörkret avtecknar sig desto klarare Edfelts syn på kärlekens kropp och själ, på den sköra och befriande lyckan; hans
kärleksdikt hör till de heliga orterna i svensk lyrik. Och det härjade livets hela väldighet och stolta protest mot natten ljuder i
hans samlings sista dikt:
724
För att förjaga skräcken som följer döden,
fasan som följer det mänskligas undergång,
och för att överordna oss växling och öden
stämde vi plötsligt upp en segersång.
Svensk lyTik nu
Mitt i Persefones tid på trots den föddes
under de piskade almarnas kramp och gråt.
Om det blir skörd av ord, som för vinden ströddes,
det få de levande veta efteråt.
Detta är ingen dekadanspoesi; det är stor heroisk dikt.
Det är rimligt att Edfelts personlighet har djupt påverkats av
tidens kriser. Han har tagit bestämd ställning i ett verk för talkör, »Järnålder», uppfört på Konserthuset i våras. Det rymmer
ett par underbara strofer, men är kanske annars mera tillfälligt
än Edfelts stora skapelser.
Det är en sällsam upplevelse att direkt från Gullbergs och Edfelts formstränga och intellektuellt disciplinerade dikt komma
över till det profetiska dunklet hos Pär Lagerkvist. Jämförelsen
är i och för sig ägnad att framhäva just det hos Lagerkvist som
stöter bort en och gör en tvivelsam, det ovissa och på något sätt
ofullgångna i hans form, som visserligen i hans största stunder
inte är en svaghet utan en tillgång, ett genialt sätt att uttrycka
motsatsen mellan människans hjälplöshet och storheten i det
som sker med henne, men som i de mindre stora stunderna kan te
sig ganska förvirrande; vid sidan av Edfelt och Gullberg slår en
också faran av hans ibland alltför raffinerade naivitet, det ibland
Pndast alltför förenklade och åtminstone skenbart okritiska i hans
siarkonst. Den misstänksamhetens frestelse som alltid betar en
inför profeter, kan förvisso också få näring av ett eller annat
Htälle i hans sista diktsamling »Genius» (1937). Men det intrycket
är icke det väsentliga och bestående; ju mer man anstränger sig
att vara skeptisk, dess starkare känner man förtrollningen, den
hemlighetsfulla och besjälade dagern i hans lyrik. Hans ord –
också de stammande – ha en rymd omkring sig, ge ett intryck av
att härröra från helt andra och på något sätt mera befriade skikt
av diktens värld än nästan allting annat; i vårt århundrades
svenska lyrik finns det väl knappast någon annan än den åldrande
Heidenstam, som kan skapa en sådan atmosfär av kunglig stillhet kring sina ord.
Vad vill Lagerkvist säga med sin dikU Intet och allt. Att översätta god lyrik till prosa är att förvandla den till dålig filosofi.
Det är själva förmågan att uppfatta det eviga som evigt, själva
människoblivandets och ljusblivandets mysterium, inför vilket
Lagerkvist vill kalla till andakt. Han ger själva livskänslan en
72j
Karl-Gustaf Hildebrand
förnyad rikedom, då han tolkar den oändlighet som kan mängas
in i ett enda ögonblick av lycka:
Du sommarstund, då livet själv blir sång
och strör ur över markerna sitt fång
av blommor som hon samlat in tills nu,
för att bli full av lycka såsom du.
Hon glömmer allt för vad som nu just är,
för fånget hon på sina armar bär
och jublet i sitt unga modersbröst
som vindens nynnande ger stillsam röst.
Och han kan ge samma vidd av evighet, av allmängiltig och stor
symbolik, betydelsefull för hela vår syn på universums ödslighet
eller hemkänsla, åt en enda, tillsynes tafatt, jordisk scen.
En mor som hämtar in om kväll
från mörknad gård kring huset
ett bortglömt ting, från isig häll.
Tyst tar det in i ljuset.
Lagerkvists dikt ger utblickar över själens beklämning och
fångenskap: allt som hotar den, alltifrån det förgångnas och skenbart sedan sekler övervunnas djuriska rop och till den moderna
människans självgoda livsförstelning. Men det hos honom som
griper och renar mest är hans ljusa tonfall, hans visshet trots allt
om det evigas verklighet. Det suveräna, det allt annat överskuggande, i själva den innersta upplevelsen, får sitt fullkomliga uttryck i bilden av en man som skall brännas:
Sent i kvällen först till bålet
själen som med Gud har talat.
Den yttre plågan är honom likgiltig: bålets flamma angår honom
inte, han är redan längesedan tänd och förtärd av den enda eld
som är av betydelse:
Ej kan dessa lågor tända
den som himmelsk eld hugsvalat,
läppar, hjärta som förbrända
är för att med Gud de talat.
Sådana rader kan man inte bedöma. Man kan ta emot dem. Och
man kan i dem se det slutliga beviset för att den svenska diktens
träd i detta nu verkligen är ett blommande träd, som icke har
släppt sitt fäste i verkligheternas jord och icke heller har upphört att sträcka sin famn mot evigheten.
726
_1v fil. lic. KARL-GUSTAF HILDEBRAND, Uppsala
EN BERöMD norsk poet, som någon tid gästat Sverige, tog nyligen till orda i en tidskrift för att uttrycka sina bekymmer över
den svenska lyriken; den hade enligt hans mening kommit i händerna på en rad versvirtuosa pessimister, som fyllde den med en
dysterhetens och livsfientlighetens ton, gjorde den till ett redskap
åt desperation och dödsstämning i stället för en livets befrämjare och hjälpare. Om den norske gästens klagan offentliggjorts
på någon mera uppmärksammad plats, skulle den väl ha utlöst
en hel bifallsstorm, besläktad med den som hälsade herr Engbergs
och det trygga bondförståndets aktion i frågan om kylbergstavlan.
Naturligtvis kan också någonting ligga i de välvisa förmaningarna. Det finns inför tidens allmänna sönderslitenhet och nöd en
viss tendens att övervärdera själva lamenterandet; med ett slags
överkompenserad mindervärdighetskänsla vill man i vårt undanskymda land stundom excellera i skrivande om giftgaser, skyttegravar och allmän fasa och fäster kanske onödigt stort avseende
vid kravet att en allvarlig diktsamling helst skall syssla med just
dessa ting. Den svenska skyttegravslyriken har verkligen något
av ställningskrigets egen monotoni och är alltså såtillvida realistisk; men det torde vara dess huvudsakligaste förtjänst, och inte
ens en så intelligent författare som Karl Ragnar Gierow – i sin
f. ö. naturligtvis djupt spirituella och fängslande bok »Ödletid»
(1937) -kan få mycket ut ur den.
Men om man sålunda här och var i den svenska dikten kan spåra
risker för en väl energisk och pliktskyldig tragik, så är detta ett
fenomen på ytan. I själva centrum, i de sista årens verkligen betydande diktsamlingar, finner man den djupa nödvändighet, som
gör de bekymrade tillropen högst överflödiga. Som all väsentlig dikt står också den nuvarande svenska – på sitt eget särpräglade vis – inte i dödens utan i livets tjänst. Den är sällan
angenäm, ett lättsamt tillbehör till den mjuka länstolen och det
varma eftermiddagskaffet. Men sådan är nu en gång den stora
720
Svensk lyrik nu
dikten rätt sällan, och ändå drar man sig kanske numera för att
räkna Flickan i ögat eller Den nya grottesången tilllivets fiender.
Att skriva detaljerat och fullständigt om de två sista höstarnas
lyrik skulle kräva många sidor, och man behövde ändå inte uppehålla sig vid de obetydliga eller ointressanta namnen. Det klagas
ibland över att det ges ut alltför många diktsamlingar; klagomålet
har skäl för sig, men man borde ändå i stället glädja sig åt att så
många av dessa diktsamlingar äro utmärkta. Här skola nu förbigås så beaktansvärda ting som Gabriel Jönssons »Mina skepp»
(1936), en älskvärd och i många stycken utsökt bok, Karl Asplunds
»Silverbron» (1936) som visserligen med allt sitt naturliga artisteri inte gav något tillskott till sin mästares på andra verk grundade rykte, Berit Spongs förfinade och förnäma »Dam med parasoll» (1937) eller Sigfrid Siwertz’ av sin författares mogna kultur
och reflexion präglade »Minnas» (1937). Känslans bittra uppriktighet och bildernas etsande skärpa i Ebba Lindqvists »Lyrisk
dagbok» (1937) kan här endast antydas, likaså konstnärens väg till
enkel och oändligt suggestiv om också något vag stämningskonst
i Gunnar Ekelöts »Sorgen och stjärnan» (1936). En annan surrealist, otvivelaktigt av djupare ursprunglighet och mer imponerande resning, Artur Lundkvist, behandlades i en tidigare lyriköversikt; här må blott sägas att hans »Sirensång» (1937) övertygande bekräftar intrycket, att han med sin sällsynt levande instinkt och sin mäktiga lidelse hör till våra stora diktare. Olof
Lagercrantz, som debuterade 1935, har med »Den enda sommaren»
{1937) kommit mycket nära fulländningen i sin säreget konturskarpa öch sakligt koncisa dikt, vars rader för den uppmärksamt
lyssnande förråda ett djupt konstnärligt allvar och en i ömhet och oro sällsamt gripande känslovärld. Som den mera deciderat kristna lyrikens egentliga insats under här ifrågakommande
period står Bengt E. Nyströms fast timrade och i sin raka manlighet imponerande »Under Vår Herres himmel» (1936). Fler
kunde uppräknas – enligt anmälarens privata åsikt hör till dem
C. E. af Geijerstams lyriskt självständiga och förfinade debut
»Väktare vid spannet» (1936) – men med ett i och för sig kanske
godtyckligt urval skall denna artikel koncentrera sig på tre särskilt karakteristiska och betydelsefulla gestalter.
Som ett svar till alla beställsamma önskemål om en glättigare och
välmentare lyrik står inledningsdikten i Hjalmar Gullbergs »Att
övervinna världen» (1937), fulländad och stram i sitt heliga allvar:
721
Karl-Gustaf Hildebrand
På gatan, som du trampar med din häl,
ej ros men törne vill jag strö för dig,
förvandla dig från menighet till Rjä]
och dö för dig.
Gullbergs berömmelse har bok från bok stigit i en rak linje. Utvecklingen i hans dikt är svårare att fixera, den går inte så snörrätt och det är i många avseenden dess charme. Mot all den
analytiska mödan ljuder ständigt på nytt hans stolta och gäcksamma svar:
Jag övar en förbjuden sport,
när ur er hand jag glider bort,
tills jag ej mer är bunden av
ert liv från vagga och till grav.
J ag är försvunnen, jag är såld.
Fjärran
bor han som har mig i sitt våld.
Denna gäcksamhet hör nödvändigt med till Gullbergs diktarpersonlighet. I den ligger en del av hans egentliga budskap. Man
kan inte sätta etiketter på honom, blir inte ens säker om yttre
värderingar sådana som den om den ena boken är bättre eller
sämre än den andra, om han går framåt eller tillbaka. Just denna
ovisshet leder fram till ett tvivel om det egentligt mänskliga överhuvud taget kan mätas och taxeras eller om det är något av helt
annan art, omöjligt att fånga i slagord. Därmed tvingas man till
stillhet, respekt för det irrationella i människan, de djupa hemligheternas brunn bortom våra gester och formuleringar:
Detta som jag kallar
Nu, I dag och Mitt,
i den brunnen svallar
utan tidsavsnitt;
· i den brunnen svallar
mitt väsen fritt.
Just det gäcksamma, det på en gång svåråtkomliga och aktuella,
i Gullbergs tonfall anger också något av gränserna för hans
konstnärskap. Säregenheten kan drivas för långt, bli pose och
maner. Den stora cykeln »Huvudskalleplats» med sina poetiska
broderier kring korsfästelsemotivet kan till exempel göra ett underligt ovidkommande intryck. Den odlar sin skicklighet och sitt
722
Svensk lyrik nu
privata djupsinne på ett sätt, som föga harmonierar med motivets
verklighetskaraktär; en dikt som Maria Magdalena (med sin väl
av Rilkes Pieta starkt påverkade bildvärld) lämnar en med all
sin virtuositet oberörd, och helt övertygar egentligen bara de romerska krigsmännens cyniskt grova soldatvisa. – A andra sidan
kan Gullberg ibland sträva alltför ivrigt mot allmäntillgänglighet och enkelhet och därvid komma utanför sitt väsens egentliga
gräns. Den redan kanoniserade dikten »Den tänkande lantbrevbäraren» kunde sägas erbjuda ett exempel på riskerna härav.
Men mellan dessa ytterligheter ligger en av den svenska diktens
mest säregna och fruktbara marker; har det behövts många ord för
att klargöra svagheterna, så ville man inför det väsentliga i Gullbergs dikt stanna andaktsfull och utan kommentarer. Med oförliknelig konst för han stillhetens, tystnadens, det undangömda och
heliga växandets talan i en vrång tid.
Blott den som sluter sig,
skall en gång översvalla.
Med skakande kraft tolkar han det mänskligas fasa, förtvivlan
och hån inför de brutala makter som äro själens fiender. En suverän diktcykel, Cloaca maxima, framställer den stora kloaken
som den enda återstående enheten, det enda gemensamma i en
värld som är ohjälpligt splittrad. I kampen mellan kärlek och förtvivlan hör man också en annan ton, som ger röst åt längtan bort,
ibland en längtan till den rena förintelsen (så i bokens monumentala slutdikt), ibland en törst efter undret, gudens närhet, den
stora förvandlingen:
När det sker och han är framme,
han vars blotta glans förbränner mig,
iir jag icke mer densamme,
som ni känner mig.
Det är ett ord vid trons gräns. Över den har Gullbergs dikt icke
stigit. Men av våndan, hungern och det kärleksfulla allvaret vid
gränsen har han gett en bild, som gör hans diktsamling väsentlig
också som religiös lyrik.
Motivvalet är som ofta påpekats i mycket gemensamt för Gullberg och Johannes Edfelt. Stilen har också beröringspunkter, till
en del sammanhängande med den tyska stiltradition, i vars tecken de båda stå. skillnaderna äro å andra sidan också påfallande.
723
Karl-Gustaf Hildebrand
Den gullbergska diktens spel av dagrar, undertoner och vikande
horisonter har föga motsvarighet hos Edfelt; hans värld är på
sitt sätt trängre, klarare och mindre villsam. Han har långt mera
av poetisk rubrikstil; den kan fresta honom in i det slagordsmässiga, men den kan å andra sidan få en sammanpressad, rak och
klar skönhet av ojämförlig verkan, med renare och stundom mäktigare konturer än Gullbergs. Bakom stilens motsatser ligger en
uppenbar motsättning i temperament. Om Gullberg är det inre
livets förkunnare, stundom av nödtvång driven till kamp och försvar, så gömmer sig även i Edfelts mest begrundande och inåtvända lyrik någonting av förklädd hjältedikt. Väsentliga äro utan
tvivel rader som dessa:
De fältrop, som vi hört, ge ingen tröst.
De sicksackspår vi följt ge falska råd.
– Men ändå vet du, överfulla bröst,
vad det vill säga, längtan efter dåd.
Den skenbara tröstlösheten i Edfelts diktning har aldrig burit
flyktens och livsfientlighetens kännetecken. Den har alltid gömt
drag av både kärlek och handlingslust, liksom också ett drag av
bestämd lojalitet mot den mörka och sällsamma värld där han
blivit ställd. Edfelts sista stora samling, »I denna natt» (1936)
rymmer påfallande uttryck för det lojala i hans livsinställning:
Fall på knä och prisa ändå detta
liv av stridiga och fräna flöden!
Första bästa bakgård kan berätta
om en tro, som trotsar själva döden.
Bakom den avslöjande cynismen ligger – hos Edfelt som hos.
Gullberg – en stark och spontan rättfärdighetskänsla:
Frid åt alla dem som haft det väne
än man anar i ett bildat hus.
Och mot mörkret avtecknar sig desto klarare Edfelts syn på kärlekens kropp och själ, på den sköra och befriande lyckan; hans
kärleksdikt hör till de heliga orterna i svensk lyrik. Och det härjade livets hela väldighet och stolta protest mot natten ljuder i
hans samlings sista dikt:
724
För att förjaga skräcken som följer döden,
fasan som följer det mänskligas undergång,
och för att överordna oss växling och öden
stämde vi plötsligt upp en segersång.
Svensk lyTik nu
Mitt i Persefones tid på trots den föddes
under de piskade almarnas kramp och gråt.
Om det blir skörd av ord, som för vinden ströddes,
det få de levande veta efteråt.
Detta är ingen dekadanspoesi; det är stor heroisk dikt.
Det är rimligt att Edfelts personlighet har djupt påverkats av
tidens kriser. Han har tagit bestämd ställning i ett verk för talkör, »Järnålder», uppfört på Konserthuset i våras. Det rymmer
ett par underbara strofer, men är kanske annars mera tillfälligt
än Edfelts stora skapelser.
Det är en sällsam upplevelse att direkt från Gullbergs och Edfelts formstränga och intellektuellt disciplinerade dikt komma
över till det profetiska dunklet hos Pär Lagerkvist. Jämförelsen
är i och för sig ägnad att framhäva just det hos Lagerkvist som
stöter bort en och gör en tvivelsam, det ovissa och på något sätt
ofullgångna i hans form, som visserligen i hans största stunder
inte är en svaghet utan en tillgång, ett genialt sätt att uttrycka
motsatsen mellan människans hjälplöshet och storheten i det
som sker med henne, men som i de mindre stora stunderna kan te
sig ganska förvirrande; vid sidan av Edfelt och Gullberg slår en
också faran av hans ibland alltför raffinerade naivitet, det ibland
Pndast alltför förenklade och åtminstone skenbart okritiska i hans
siarkonst. Den misstänksamhetens frestelse som alltid betar en
inför profeter, kan förvisso också få näring av ett eller annat
Htälle i hans sista diktsamling »Genius» (1937). Men det intrycket
är icke det väsentliga och bestående; ju mer man anstränger sig
att vara skeptisk, dess starkare känner man förtrollningen, den
hemlighetsfulla och besjälade dagern i hans lyrik. Hans ord –
också de stammande – ha en rymd omkring sig, ge ett intryck av
att härröra från helt andra och på något sätt mera befriade skikt
av diktens värld än nästan allting annat; i vårt århundrades
svenska lyrik finns det väl knappast någon annan än den åldrande
Heidenstam, som kan skapa en sådan atmosfär av kunglig stillhet kring sina ord.
Vad vill Lagerkvist säga med sin dikU Intet och allt. Att översätta god lyrik till prosa är att förvandla den till dålig filosofi.
Det är själva förmågan att uppfatta det eviga som evigt, själva
människoblivandets och ljusblivandets mysterium, inför vilket
Lagerkvist vill kalla till andakt. Han ger själva livskänslan en
72j
Karl-Gustaf Hildebrand
förnyad rikedom, då han tolkar den oändlighet som kan mängas
in i ett enda ögonblick av lycka:
Du sommarstund, då livet själv blir sång
och strör ur över markerna sitt fång
av blommor som hon samlat in tills nu,
för att bli full av lycka såsom du.
Hon glömmer allt för vad som nu just är,
för fånget hon på sina armar bär
och jublet i sitt unga modersbröst
som vindens nynnande ger stillsam röst.
Och han kan ge samma vidd av evighet, av allmängiltig och stor
symbolik, betydelsefull för hela vår syn på universums ödslighet
eller hemkänsla, åt en enda, tillsynes tafatt, jordisk scen.
En mor som hämtar in om kväll
från mörknad gård kring huset
ett bortglömt ting, från isig häll.
Tyst tar det in i ljuset.
Lagerkvists dikt ger utblickar över själens beklämning och
fångenskap: allt som hotar den, alltifrån det förgångnas och skenbart sedan sekler övervunnas djuriska rop och till den moderna
människans självgoda livsförstelning. Men det hos honom som
griper och renar mest är hans ljusa tonfall, hans visshet trots allt
om det evigas verklighet. Det suveräna, det allt annat överskuggande, i själva den innersta upplevelsen, får sitt fullkomliga uttryck i bilden av en man som skall brännas:
Sent i kvällen först till bålet
själen som med Gud har talat.
Den yttre plågan är honom likgiltig: bålets flamma angår honom
inte, han är redan längesedan tänd och förtärd av den enda eld
som är av betydelse:
Ej kan dessa lågor tända
den som himmelsk eld hugsvalat,
läppar, hjärta som förbrända
är för att med Gud de talat.
Sådana rader kan man inte bedöma. Man kan ta emot dem. Och
man kan i dem se det slutliga beviset för att den svenska diktens
träd i detta nu verkligen är ett blommande träd, som icke har
släppt sitt fäste i verkligheternas jord och icke heller har upphört att sträcka sin famn mot evigheten.
726