Litteratur
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
FN lDEHISTORIEKS RENÄSSANS
Den specialisering, som i vår tid härskar så gott som på alla områden, gör sig ej minst gällande för vetenskapen. Den gamla lärdomshistorien, som ville vara en slags universell vetenskap genom
att till sitt objekt taga de olika vetenskapernas uppgifter och metoder, kom att upplösas under den alltmer tilltagande arbetsfördelningens tryck. Det har ej stått i en enda vetenskaps förmåga att
iiverblicka och sammanhålla det väldiga material, som de moderna
vetenskaperna arbeta med, där den ene vetenskapsidkaren oftast står
helt främmande för den andres vetenskapliga problemställningar.
Om det finns någon vetenskap, som i våra dagar ha kvar något av lärdornshistoriens kringsyn, så är det filosofiens historia. Filosofen har
ju i allmänhet velat studera verkligheten som helhet, och därför har
han drivits till att taga hänsyn till de andra vetenskapliga verklighetsuppfattningarna och att, i den mån det är möjligt, försöka förena
de olika verklighetsaspekterna. De specialvetenskapliga frågeställningarna och metoderna ha under alla omständigheter fått ingå som
en viktig beståndsdel i filosofiens egen verksamhetssfär.
En svensk filosof, professor Gunnar Aspelin, har i sjätte delen av
>>Vår egen tids historia» velat upprätthålla denna filosofiska tradition,
samtidigt som han försökt återuppliva den gamla lärdomshistorien.
Aspelins »Tankelinjer och trosformer)) är en syntes av
lärdomshistorien och filosofiens historia; hans arbete är en allmän
idehistoria, som ger en överblick av de allmänna resultat, som tankelivet har att uppvisa under de sista femtio åren. Det är klart, att
denna ideernas och tänkesiittens historia ställer stora krav på författarens skicklighet och vidsynthet, inte minst då forskningsområ-
det sträcker sig från naturvetenskapens mest abstrakta tankevärld
till religionens irrationella erfarenhetsbild. Aspelins stora förtrogenhet med historisk metod har gjort honom särskilt skickad att ge sig
i kast med föreliggande uppgift och undvika de fallgropar, som en
historiker ofta har så svårt att undvika. För historikern och då särskilt för tankehistorikern är det så g·ott som omöjligt att helt utestänga alla subjektiva element. Vill man ge en totalrevy av Västerlandets tankeskapelser, måste man först göra ett urval av det mest
värdefulla och betydelsefulla. Här sättes forskarens objektivitet på
mycket hårda prov. I stort sett har Aspelin här tillfredsställt det
objektivas fordringar. Man kan naturligtvis ej begära, att varje
tänkare under de sista femtio åren skall bli omnämnd, varför man
pj bör bedöma arbetets utförlighet efter det personregister, som avslutar boken. Författarens syfte är att skildra de ledande tendenserna i nutidens vetenskapliga uppfattning, och bland de enskilda
forskarna kunna endast de utväljas, hos vilka dessa huvudriktningar
741
Litteratur
ha fått sitt mest pregnanta uttryck. I vad mån författaren lyckats
tolka den moderna tidens karaktärsdrag och få med de strömningar,
som råda i våra dagars vetenskapliga, kulturella och religiösa åskådningar, det måste bli huvuduppgiften för en granskning av Aspelins
arbete.
När man vill förstå och framställa ett tankeproblem, får man ej
isolera det från dess föregående historia; man måste känna dess härstamning och utveckling fram till dess nuvarande bildning för att
få det rätta greppet om problemet. Denna historieteori, som Aspelin aldrig förtröttas att framhålla i sina arbeten, har fått en fulländad praktisk tillämpning i kapitlet om »Fysikens världsbild» i
föreliggande arbete. Icke-fackmannen står ganska främmande inför
den moderna fysikens och kemiens världsbild. Den har ej förmått
gripa sinnena på samma sätt som den gamla naturvetenskapens,
som bestämde en hel generations livs- och världsåskådning. För att
kunna ge en klarare belysning av den moderna fysikens problemkomplex ser Aspelin dem från bakgrunden av den newtonska fysikens utveckling. Och på det sättet kan han följa den naturvetenskapliga problemhistoriens egen dialektik och studera, hur det ena
problemet givit det andra, allt i bästa överensstämmelse med den
hegelska metoden – Aspelin har ej läst sin Regel förgäves. Det
är omöjligt att här redogöra för Aspelins utförliga framställning
av den moderna fysikens problematik. Nog av, medan den gamla
exakta naturvetenskapen trodde sig kunna avslöja alla naturens hemligheter, har den moderna fysiken funnit, att det ej finns några fasta
naturlagar i den gamla bemärkelsen, att det inom atomens värld
råder en viss oberäknelighet, att det finns en gräns för vetenskapens
exakthet: i och med att vi iakttaga, förändra vi föremålet för vår
iakttagelse. Här ha vi grunden till att det nu för tiden blivit så
populärt att tala om vetenskapens sammanbrott eller bankruttförklaring, men mot ett sådant tal vänder sig Aspelin med rätta.
Medan fysiken och kemien äro fast inriktade på sin nya metod,
har biologien mera kommit i skymundan, och det allmänna intresse,
som i förra århundradet genom Darwin kom denna forskning till
del, ser man i våra dagar ej så mycket av. Den mekanistiska åskådningen inom biologien – i Aspelins arbete företrädd av amerikanaren J. Loeb – är ej längre ensamrådande. Mot försöket att förklara
de biologiska företeelserna utifrån fysikaliska och kemiska grundel’
satte zoologen och filosofen H. Driesch in sin kritik, och blev den
förnämste representanten för den vitalistiska uppfattningen i biologien. Det var särskilt hans undersökningar av sjöborren (ej havsigeln, som Aspelin stundom översätter »Seeigel» med), som ledde
honom till att i biologien acceptera ändamålstanken: hos livsfenomenen måste vissa faktorer antagas, som dirigera de kemiskt-fysiska
förloppen i en bestämd riktning. Motsättningen mekanist-vitalist
har emellertid, som Aspelin framhåller, genom de nya fysikaliska
problemställningarna i viss mån förlorat sin gamla betydelse. Men
tyvärr kommer Aspelin ej in på några positiva bestämningar av det
742
Litteratur
aktuella biologiska problemlägeL Han hänvisar här blott till N. Bohrs
antydningar om den nya fysikaliska kvantteoriens betydelse för biologien. Det hade nog varit mera fruktbart, om Aspelin jämfört det
moderna biologiska metodproblemet med den psykologiska gestalteller helhetsuppfattningen, ty otvivelaktigt går den biologiska grundsynen mot en uppfattning av organismen och livet som en helhet.
Här övervinnas sålunda både den mekanistiska och den vitalistiska
problemställningen, och det finns en mängd arbeten av moderna biologer, som just betrakta helhetskategorien som biologiens grundläggande begrepp.
En betydelsefull och för närvarande mycket aktuell del av biologien är ärftlighetsläran. Enligt Darwin och, före honom, Lamarek
möjliggjordes artens utveckling genom de förvärvade egenskapernas ärftlighet. Gregor Mendel, som överförde den exakta naturvetenskapens metoder på ärftlighetsläran, upptäckte genom sina korsningsförsök med växter, att den förvärvade beskaffenheten hos individen ej går i arv såsom sådan, utan individen iir en produkt av
medfödda faktorer och yttre utvecklingsbetingelser. Under senaste
tid har denna teori i sin tur fått en blotta genom läran om de språngvisa nybildningarna, de s. k. mutationerna, men i vad mån dessa
bestämma utvecklingen är ännu ej till fullo klarlagt på vetenskapens nuvarande ståndpunkt. Hur ärftlighetsläran tillämpas inom
antropologien har Aspelin klokt nog ej gått in på, ty här råder
det alltför starka brytningar, för att en lekman skulle ha möjlighet att ge en för alla parter tillfredsställande bild.
Motsättningen mellan den mekanistiska åskådningen och den teleologiska möter oss ej minst inom den moderna psykologien. För den
förra åskådningen ha vi framför allt den gamla naturvetenskapligt
orienterade experimentalpsykalogien och associationspsykologien;
dessutom den amerikanska behaviourismen, »psykologien utan själ».
Även Freuds psykoanalys är mekanistiskt inställd. Poul Bjerre däremot – den ende svenske forskaren, som fått en utförligare framställning i Aspelim.; arbete – vänder sig med sin psykosyntetiska
psykologi mot Freuds mekanistiska tolkning av själen, även om han
annars står Freud mycket niira. Mot associationspsykalogien står
också McDougalls instinktpsykologi, Adlers individualpsykologi och
framför allt den moderna gestaltpsykologien. Mera metodiskt-filosofiskt har Dilthey strävat efter att frigöra psykologien från de
naturvetenskapliga kategorierna och i stället anknutit den till den
andra fakulteten i vetenskapens värld, nämligen den historiska.
Med den historiska vetenskapen har Aspelin kommit in på det
tredje verklighetsområdet – naturvetenskapens och psykologiens områden utgjorde de två andra. Det hör till hans speciella gebit
och har därför också fått den sakrikaste behandlingen i hela arbetet.
Enligt Aspelin har vår tids sociala och historiska världsbild utvecklat sig under intryck av två olika ideströmningar: Gomtes positivism och Regels historiefilosofi. Regel betraktade varje led i utvecklingen som inordnat i ett högre sammanhang, medan Comte bann- 743
Litteratur
lyste alla ändamålstankar, även om sedan ändamålstanken i form
av en framstegstro kom att omintetgöra den ursprungliga intentionen. På samma sätt inkom den också i Speneers sociologiska
utvecklingsbetraktelse och i den marxistiska läran om den sociala
utvecklingens slutmål i det klasslösa samhället. Av moderna sociologier redogör Aspelin för Durkheims antipsykologiska sociologism,
Max Webers mera historiskt inställda sociologi samt den amerikanska sociologiens »typ-studier».
Om den moderna sociologien förmätt arbeta sig fram till en värdefri forskningssynpunkt, har däremot den moderna historiefilosofien
tagit värdena i sin tjänst. Genom Windelbands och Rickerts metodstudier har den historiska metodens särart i förhållande till den naturvetenskapliga blivit skarpt utmejslad. Medan den sistnämnda, i
stort sett, går från det enskilda till det allmänna och uppställer allmänna naturlagar, riktar sig historien direkt på det singulära, en
gång varande, tidssammanhanget och ser det enskilda fallet i förhållande till ett värdesystem. Men kan nu detta ställningstagande till
olika värden sakligt motiveras, eller är all värdering helt och hållet
subjektiv, frågar Aspelin. Han vill likväl undvika denna frågeställning för historien och kommer med en egen teori, som kan sammanfattas sålunda: »I stället för de obetingade, över tiden höjda värdena
träda i samtiden givna kulturmål eller om man så vill värden, förutsatt att man med detta ord inte förbinder någon annan betydelse än
faktiska föremål för mänsklig värdesättning. Och spörsmålet blir
inte: i vilka former har det absoluta värdesystemet förverkligats under olika tider, utan: genom vilka utvecklingsprocesser har det givna
kulturläget framgått och fått sin gestalU» Aspelin är emellertid en
alltför kritisk forskare för att betrakta denna mening som sista ordet,
och även om man villigt medger, att hans teori betecknar ett välkommet framsteg, så har dock »det givna kulturläget» så många aspekter,
att den marxistiska och den borgerliga historieskrivningens representanter fortfarande var för sig kunna hålla på sin egen synpunkt
som den enda riktiga.
Något detaljstudium av vetenskapens olika resultat ii.r det såsom
nämnts ej frågan om i Aspelins arbete. Dess huvudsakliga syfte är
»att belysa de områden, där filosofien och specialvetenskaperna möta
varandra i samarbete för gemensamma måh. I kapitlen om »Naturvetenskapens filosofi» och »Vetenskap och livsåskådning» ger oss Aspelin sålunda en överblick av de former, som framgått ur filosofiens
och specialvetenskapernas konfrontation med varandra. I det förstnämnda kapitlet redogöres för den filosofi, som svarade mot den fysikaliska och den biologiska världsbilden: för den förra står Blichner
som representant, för den senare Spencer. 1800-talets filosofi på vetenskaplig grundval var i stort sett grovt materialistisk men ofta förenad med en optimistisk framstegstro på vetenskapens omskapande
inverkan på människan. Denna materialistiska filosofi- som Aspelin
gett en onödigt bred framställning åt i förhållande till dess så gott
som uteslutande historiska intresse för vår tid – övervanns genom
744
Litteratur
Liebmanus och Langes försök att förnya den kantska filosofien, vars
moderna form vi finna i Marburgerskolan. Den vetenskapliga filosofien fick så småningom en mera metodisk uppgift, och den s. k.
Wienerskolan strävar efter att göra filosofien till en ren vetenskapslära, d. v. s. en analys av vetenskapens begrepp och grundsatser. Då
denna filosofi är av utpräglat abstrakt karaktär, har Aspelin i sin
populära framställning ej kunnat ge den en mera ingående granskning. Emellertid hade han i stället kunnat komplettera den moderna
filosofien på naturvetenskaplig grundval genom att redogöra för de
mera konkreta systemen i modern filosofi. Det räcker att nämna en
av vår tids mest framstående tänkare, engelsmannen A. N. Whitehead, som ej alls kommit med. I hans filosofi finner man ett vackert
uttryck för vad den moderna vetenskapen kan ge en filosofisk verklighetsuppfattning.
I det andra av de båda ovannämnda kapitlen kommer Aspelin de
moderna kulturproblemen närmare in på livet. Även här har han på
ett givande och klart sätt fångat det föregående halvseklets ideströmningar: Renans vetenskapsreligion, Krapotkins anarkistiska samhällslära, Th. H. Huxleys reaktion mot denna tro på enhet av naturlig och kulturell utveckling, Schopenhauers viljefilosofi, och hur
denna hos Nietzsche kom att utvecklas till irrationalistisk maktfilosofi. At vårt århundrade ägnar emellertid Aspelin mindre uppmärksamhet, och de skarpa motsättningar, som behärska modern livsåskådning, komma ej alltid tillräckligt tydligt fram; åtminstone är
urvalet av representanter för tidens strömningar rätt ensidigt. H. G.
Wells, B. Russeli och Julien Benda för en intellektualistisk och kulturradikal strömning, JJ’reud för kulturpessimismen liksom Spengler
på sitt sätt, men finns det verkligen ingen i vår tid, som arbetar för
en positiv anti-intellektualistisk åskådning~ Alfred Rosenberg tycks
vara den ende, som nämnes i det sammanhanget. Om Aspelin framför Wells såsom den litteräre representanten för kulturradikalismen
i England, varför nämnes ej samtidigt G. K. Chesterton såsom representanten för den motsatta åskådningen~ Varför får man blott en
redogörelse för J. Benda i Frankrike och ej samtidigt en redogörelse
för den franska romantiska och nationalistiska rörelsen med Barres
och Maurras~ Och var har den moderna livsfilosofien tagit vägen~
Man kan ha vilken uppfattning man vill om densamma, man kan betrakta den som en förnuftets fiende och som därför ej hör beredas
plats i ett idehistoriskt arbete, så betecknar den dock ett så mäktigt
inslag i modern åskådning, att den ej kan negligeras. Aspelin måste
gång på gång taga ställning till den och kan ej komma ifrån dess
aktualitet. Sålunda protesterar han mot »de aktuella modeförkunnelserna om anden-förnuftet som själens-driftlivets nödvändiga fiende»,
och en annan gång, på tal om Wienerskolans vetenskapliga filosofi,
säger han: »I en tid, då förnuftet lyses i bann som ’själens vedersakare’ och allehanda intellektuella atavismer florera i ohämmad frihet, måste varje upplysningsvän med glädje hälsa en filosofi, som vill
vara vetenskap och varken mer eller mindre, alla nyromantiska dim- 745
53- 37795. Svensk Tidsk1·ift 1937.
Litteratur
bildningar till hån och till trots.» Det skulle ha varit intressant för
en läsare att få reda på att det bakom dessa ideer, som Aspelin protesterar mot, döljer sig ett mycket bekant namn, nämligen Ludwig
Klages. Synbarligen förnekar Aspelin ej hans betydelse, men varför
då referera till honom på samma föraktfulla sätt, som Runeberg betraktar kommendanten på Sveaborg: att ej ens nämna hans namn!
Annars betyder det mindre, att ej någon utförligare framställning
ägnats Klages’ ideer. Däremot borde ej Georg Simmel lämnats helt
ur räkningen, ty han är känd som en grundlig samhällstänkare, moral- och historiefilosof. Dessutom saknar man en framställning av
den italienska nyhegelianismen med B. Croce och G. Gentile såsörn
representanter, vars filosofi på historisk grundval skulle kunna utgöra en lämplig pendang till den utförliga framställning den naturvetenskapliga filosofien fått.
Man får inte tro, att Aspelin vänder sig mot all irrationalistisk
åskådning. Det är överdrifterna han påtalar, liksom han också har
påvisat den intellektualistiska inställningens ensidighet. Och dessutom har känslan och de irrationalistiska ideströmningarna i vår tid
·fått en värdig kompensation i bokens andra del, där Aspelin ger en
sakrik och grundlig framställning av det religiösa och teologiska
nutidsläget med dess grundval i de tre stora kyrkosamfunden: det
grekiskt-ortodoxa, det romersk-katolska och det protestantiska. I anslutning till Sofiaprofessorn Zankov ger oss Aspelin en inblick i den
grekiskt-ortodoxa kyrkans inre liv, som alltid har så missuppfattats
av västerlänningen. I redogörelsen för den katolska kyrkan kan man
följa den spännande kampen mellan dogmtro och modernism liksom
den nya katolska filosofiens kamp mot skeptiska och kulturradikala
strömningar. Särskilt är här att lägga märke till Blondels »handlingsfilosofi». Vår tids allmänna religionsfilosofiska tänkesätt, t. ex.
Guyaus, Höffdings, Einsteins, ha fått sin plats under >>Nyprotestantismen», vilket kanske ej är så lyckligt, ty de höra ju lika mycket
eller lika litet till de andra kristendomstyperna. Annars har den
protestantiska kristendomsuppfattningen i dess olika utvecklingsfaser fått en utmärkt tolkning, och man måste säga en mycket välkommen sådan, då vi i allmänhet äro mycket okunniga om de teologiska motsättningarna inom vårt eget kyrkosamfund. Aspelin börjar
med Schleiermachers mera mystiska religiositet, övergår till den
etiskt färgade kristendomstypen hos Ritsch!, Harnacks liberala teologi och slutligen Barths dialektiska kristendom, där intigheten av
det mänskliga i förhållande till det gudomliga är starkt framhävd.
Här saknar man en framställning av den s. k. Lundateologien –
med professor Nygren som förnämste representant – som uppvisar
många med den dialektiska tcologien besläktade ideer, men dock är
självständigt uppbyggd och utformad.
Genom Aspelins arbete ha vi fått en välkommen orientering över
vår tids vetenskapliga läge. Det är emellertid ej en torr uppslagsbok,
utan ideerna och tankarna leva med i historiens eget liv. Författaren har en osedvanlig förmåga att klart och lättfattligt ge uttryck
746
Litteratur
för de mest abstrakta problemkomplexen, och genom sin förmåga att
anknyta till den levande dikten leder han oss in i de mest svårtillgängliga motivkretsarna. Den populära framställningsformen ocl1
ämnets mångskiftande karaktär ha dock ej inkriildat på sakligheten
och tillförlitligheten. »Tankelinjer och trosformen är allt som allt ett
ståtlig-t hidrag till en modern ide- och lärdomshistoria.
Bertil Pfannenstill.
747
FN lDEHISTORIEKS RENÄSSANS
Den specialisering, som i vår tid härskar så gott som på alla områden, gör sig ej minst gällande för vetenskapen. Den gamla lärdomshistorien, som ville vara en slags universell vetenskap genom
att till sitt objekt taga de olika vetenskapernas uppgifter och metoder, kom att upplösas under den alltmer tilltagande arbetsfördelningens tryck. Det har ej stått i en enda vetenskaps förmåga att
iiverblicka och sammanhålla det väldiga material, som de moderna
vetenskaperna arbeta med, där den ene vetenskapsidkaren oftast står
helt främmande för den andres vetenskapliga problemställningar.
Om det finns någon vetenskap, som i våra dagar ha kvar något av lärdornshistoriens kringsyn, så är det filosofiens historia. Filosofen har
ju i allmänhet velat studera verkligheten som helhet, och därför har
han drivits till att taga hänsyn till de andra vetenskapliga verklighetsuppfattningarna och att, i den mån det är möjligt, försöka förena
de olika verklighetsaspekterna. De specialvetenskapliga frågeställningarna och metoderna ha under alla omständigheter fått ingå som
en viktig beståndsdel i filosofiens egen verksamhetssfär.
En svensk filosof, professor Gunnar Aspelin, har i sjätte delen av
>>Vår egen tids historia» velat upprätthålla denna filosofiska tradition,
samtidigt som han försökt återuppliva den gamla lärdomshistorien.
Aspelins »Tankelinjer och trosformer)) är en syntes av
lärdomshistorien och filosofiens historia; hans arbete är en allmän
idehistoria, som ger en överblick av de allmänna resultat, som tankelivet har att uppvisa under de sista femtio åren. Det är klart, att
denna ideernas och tänkesiittens historia ställer stora krav på författarens skicklighet och vidsynthet, inte minst då forskningsområ-
det sträcker sig från naturvetenskapens mest abstrakta tankevärld
till religionens irrationella erfarenhetsbild. Aspelins stora förtrogenhet med historisk metod har gjort honom särskilt skickad att ge sig
i kast med föreliggande uppgift och undvika de fallgropar, som en
historiker ofta har så svårt att undvika. För historikern och då särskilt för tankehistorikern är det så g·ott som omöjligt att helt utestänga alla subjektiva element. Vill man ge en totalrevy av Västerlandets tankeskapelser, måste man först göra ett urval av det mest
värdefulla och betydelsefulla. Här sättes forskarens objektivitet på
mycket hårda prov. I stort sett har Aspelin här tillfredsställt det
objektivas fordringar. Man kan naturligtvis ej begära, att varje
tänkare under de sista femtio åren skall bli omnämnd, varför man
pj bör bedöma arbetets utförlighet efter det personregister, som avslutar boken. Författarens syfte är att skildra de ledande tendenserna i nutidens vetenskapliga uppfattning, och bland de enskilda
forskarna kunna endast de utväljas, hos vilka dessa huvudriktningar
741
Litteratur
ha fått sitt mest pregnanta uttryck. I vad mån författaren lyckats
tolka den moderna tidens karaktärsdrag och få med de strömningar,
som råda i våra dagars vetenskapliga, kulturella och religiösa åskådningar, det måste bli huvuduppgiften för en granskning av Aspelins
arbete.
När man vill förstå och framställa ett tankeproblem, får man ej
isolera det från dess föregående historia; man måste känna dess härstamning och utveckling fram till dess nuvarande bildning för att
få det rätta greppet om problemet. Denna historieteori, som Aspelin aldrig förtröttas att framhålla i sina arbeten, har fått en fulländad praktisk tillämpning i kapitlet om »Fysikens världsbild» i
föreliggande arbete. Icke-fackmannen står ganska främmande inför
den moderna fysikens och kemiens världsbild. Den har ej förmått
gripa sinnena på samma sätt som den gamla naturvetenskapens,
som bestämde en hel generations livs- och världsåskådning. För att
kunna ge en klarare belysning av den moderna fysikens problemkomplex ser Aspelin dem från bakgrunden av den newtonska fysikens utveckling. Och på det sättet kan han följa den naturvetenskapliga problemhistoriens egen dialektik och studera, hur det ena
problemet givit det andra, allt i bästa överensstämmelse med den
hegelska metoden – Aspelin har ej läst sin Regel förgäves. Det
är omöjligt att här redogöra för Aspelins utförliga framställning
av den moderna fysikens problematik. Nog av, medan den gamla
exakta naturvetenskapen trodde sig kunna avslöja alla naturens hemligheter, har den moderna fysiken funnit, att det ej finns några fasta
naturlagar i den gamla bemärkelsen, att det inom atomens värld
råder en viss oberäknelighet, att det finns en gräns för vetenskapens
exakthet: i och med att vi iakttaga, förändra vi föremålet för vår
iakttagelse. Här ha vi grunden till att det nu för tiden blivit så
populärt att tala om vetenskapens sammanbrott eller bankruttförklaring, men mot ett sådant tal vänder sig Aspelin med rätta.
Medan fysiken och kemien äro fast inriktade på sin nya metod,
har biologien mera kommit i skymundan, och det allmänna intresse,
som i förra århundradet genom Darwin kom denna forskning till
del, ser man i våra dagar ej så mycket av. Den mekanistiska åskådningen inom biologien – i Aspelins arbete företrädd av amerikanaren J. Loeb – är ej längre ensamrådande. Mot försöket att förklara
de biologiska företeelserna utifrån fysikaliska och kemiska grundel’
satte zoologen och filosofen H. Driesch in sin kritik, och blev den
förnämste representanten för den vitalistiska uppfattningen i biologien. Det var särskilt hans undersökningar av sjöborren (ej havsigeln, som Aspelin stundom översätter »Seeigel» med), som ledde
honom till att i biologien acceptera ändamålstanken: hos livsfenomenen måste vissa faktorer antagas, som dirigera de kemiskt-fysiska
förloppen i en bestämd riktning. Motsättningen mekanist-vitalist
har emellertid, som Aspelin framhåller, genom de nya fysikaliska
problemställningarna i viss mån förlorat sin gamla betydelse. Men
tyvärr kommer Aspelin ej in på några positiva bestämningar av det
742
Litteratur
aktuella biologiska problemlägeL Han hänvisar här blott till N. Bohrs
antydningar om den nya fysikaliska kvantteoriens betydelse för biologien. Det hade nog varit mera fruktbart, om Aspelin jämfört det
moderna biologiska metodproblemet med den psykologiska gestalteller helhetsuppfattningen, ty otvivelaktigt går den biologiska grundsynen mot en uppfattning av organismen och livet som en helhet.
Här övervinnas sålunda både den mekanistiska och den vitalistiska
problemställningen, och det finns en mängd arbeten av moderna biologer, som just betrakta helhetskategorien som biologiens grundläggande begrepp.
En betydelsefull och för närvarande mycket aktuell del av biologien är ärftlighetsläran. Enligt Darwin och, före honom, Lamarek
möjliggjordes artens utveckling genom de förvärvade egenskapernas ärftlighet. Gregor Mendel, som överförde den exakta naturvetenskapens metoder på ärftlighetsläran, upptäckte genom sina korsningsförsök med växter, att den förvärvade beskaffenheten hos individen ej går i arv såsom sådan, utan individen iir en produkt av
medfödda faktorer och yttre utvecklingsbetingelser. Under senaste
tid har denna teori i sin tur fått en blotta genom läran om de språngvisa nybildningarna, de s. k. mutationerna, men i vad mån dessa
bestämma utvecklingen är ännu ej till fullo klarlagt på vetenskapens nuvarande ståndpunkt. Hur ärftlighetsläran tillämpas inom
antropologien har Aspelin klokt nog ej gått in på, ty här råder
det alltför starka brytningar, för att en lekman skulle ha möjlighet att ge en för alla parter tillfredsställande bild.
Motsättningen mellan den mekanistiska åskådningen och den teleologiska möter oss ej minst inom den moderna psykologien. För den
förra åskådningen ha vi framför allt den gamla naturvetenskapligt
orienterade experimentalpsykalogien och associationspsykologien;
dessutom den amerikanska behaviourismen, »psykologien utan själ».
Även Freuds psykoanalys är mekanistiskt inställd. Poul Bjerre däremot – den ende svenske forskaren, som fått en utförligare framställning i Aspelim.; arbete – vänder sig med sin psykosyntetiska
psykologi mot Freuds mekanistiska tolkning av själen, även om han
annars står Freud mycket niira. Mot associationspsykalogien står
också McDougalls instinktpsykologi, Adlers individualpsykologi och
framför allt den moderna gestaltpsykologien. Mera metodiskt-filosofiskt har Dilthey strävat efter att frigöra psykologien från de
naturvetenskapliga kategorierna och i stället anknutit den till den
andra fakulteten i vetenskapens värld, nämligen den historiska.
Med den historiska vetenskapen har Aspelin kommit in på det
tredje verklighetsområdet – naturvetenskapens och psykologiens områden utgjorde de två andra. Det hör till hans speciella gebit
och har därför också fått den sakrikaste behandlingen i hela arbetet.
Enligt Aspelin har vår tids sociala och historiska världsbild utvecklat sig under intryck av två olika ideströmningar: Gomtes positivism och Regels historiefilosofi. Regel betraktade varje led i utvecklingen som inordnat i ett högre sammanhang, medan Comte bann- 743
Litteratur
lyste alla ändamålstankar, även om sedan ändamålstanken i form
av en framstegstro kom att omintetgöra den ursprungliga intentionen. På samma sätt inkom den också i Speneers sociologiska
utvecklingsbetraktelse och i den marxistiska läran om den sociala
utvecklingens slutmål i det klasslösa samhället. Av moderna sociologier redogör Aspelin för Durkheims antipsykologiska sociologism,
Max Webers mera historiskt inställda sociologi samt den amerikanska sociologiens »typ-studier».
Om den moderna sociologien förmätt arbeta sig fram till en värdefri forskningssynpunkt, har däremot den moderna historiefilosofien
tagit värdena i sin tjänst. Genom Windelbands och Rickerts metodstudier har den historiska metodens särart i förhållande till den naturvetenskapliga blivit skarpt utmejslad. Medan den sistnämnda, i
stort sett, går från det enskilda till det allmänna och uppställer allmänna naturlagar, riktar sig historien direkt på det singulära, en
gång varande, tidssammanhanget och ser det enskilda fallet i förhållande till ett värdesystem. Men kan nu detta ställningstagande till
olika värden sakligt motiveras, eller är all värdering helt och hållet
subjektiv, frågar Aspelin. Han vill likväl undvika denna frågeställning för historien och kommer med en egen teori, som kan sammanfattas sålunda: »I stället för de obetingade, över tiden höjda värdena
träda i samtiden givna kulturmål eller om man så vill värden, förutsatt att man med detta ord inte förbinder någon annan betydelse än
faktiska föremål för mänsklig värdesättning. Och spörsmålet blir
inte: i vilka former har det absoluta värdesystemet förverkligats under olika tider, utan: genom vilka utvecklingsprocesser har det givna
kulturläget framgått och fått sin gestalU» Aspelin är emellertid en
alltför kritisk forskare för att betrakta denna mening som sista ordet,
och även om man villigt medger, att hans teori betecknar ett välkommet framsteg, så har dock »det givna kulturläget» så många aspekter,
att den marxistiska och den borgerliga historieskrivningens representanter fortfarande var för sig kunna hålla på sin egen synpunkt
som den enda riktiga.
Något detaljstudium av vetenskapens olika resultat ii.r det såsom
nämnts ej frågan om i Aspelins arbete. Dess huvudsakliga syfte är
»att belysa de områden, där filosofien och specialvetenskaperna möta
varandra i samarbete för gemensamma måh. I kapitlen om »Naturvetenskapens filosofi» och »Vetenskap och livsåskådning» ger oss Aspelin sålunda en överblick av de former, som framgått ur filosofiens
och specialvetenskapernas konfrontation med varandra. I det förstnämnda kapitlet redogöres för den filosofi, som svarade mot den fysikaliska och den biologiska världsbilden: för den förra står Blichner
som representant, för den senare Spencer. 1800-talets filosofi på vetenskaplig grundval var i stort sett grovt materialistisk men ofta förenad med en optimistisk framstegstro på vetenskapens omskapande
inverkan på människan. Denna materialistiska filosofi- som Aspelin
gett en onödigt bred framställning åt i förhållande till dess så gott
som uteslutande historiska intresse för vår tid – övervanns genom
744
Litteratur
Liebmanus och Langes försök att förnya den kantska filosofien, vars
moderna form vi finna i Marburgerskolan. Den vetenskapliga filosofien fick så småningom en mera metodisk uppgift, och den s. k.
Wienerskolan strävar efter att göra filosofien till en ren vetenskapslära, d. v. s. en analys av vetenskapens begrepp och grundsatser. Då
denna filosofi är av utpräglat abstrakt karaktär, har Aspelin i sin
populära framställning ej kunnat ge den en mera ingående granskning. Emellertid hade han i stället kunnat komplettera den moderna
filosofien på naturvetenskaplig grundval genom att redogöra för de
mera konkreta systemen i modern filosofi. Det räcker att nämna en
av vår tids mest framstående tänkare, engelsmannen A. N. Whitehead, som ej alls kommit med. I hans filosofi finner man ett vackert
uttryck för vad den moderna vetenskapen kan ge en filosofisk verklighetsuppfattning.
I det andra av de båda ovannämnda kapitlen kommer Aspelin de
moderna kulturproblemen närmare in på livet. Även här har han på
ett givande och klart sätt fångat det föregående halvseklets ideströmningar: Renans vetenskapsreligion, Krapotkins anarkistiska samhällslära, Th. H. Huxleys reaktion mot denna tro på enhet av naturlig och kulturell utveckling, Schopenhauers viljefilosofi, och hur
denna hos Nietzsche kom att utvecklas till irrationalistisk maktfilosofi. At vårt århundrade ägnar emellertid Aspelin mindre uppmärksamhet, och de skarpa motsättningar, som behärska modern livsåskådning, komma ej alltid tillräckligt tydligt fram; åtminstone är
urvalet av representanter för tidens strömningar rätt ensidigt. H. G.
Wells, B. Russeli och Julien Benda för en intellektualistisk och kulturradikal strömning, JJ’reud för kulturpessimismen liksom Spengler
på sitt sätt, men finns det verkligen ingen i vår tid, som arbetar för
en positiv anti-intellektualistisk åskådning~ Alfred Rosenberg tycks
vara den ende, som nämnes i det sammanhanget. Om Aspelin framför Wells såsom den litteräre representanten för kulturradikalismen
i England, varför nämnes ej samtidigt G. K. Chesterton såsom representanten för den motsatta åskådningen~ Varför får man blott en
redogörelse för J. Benda i Frankrike och ej samtidigt en redogörelse
för den franska romantiska och nationalistiska rörelsen med Barres
och Maurras~ Och var har den moderna livsfilosofien tagit vägen~
Man kan ha vilken uppfattning man vill om densamma, man kan betrakta den som en förnuftets fiende och som därför ej hör beredas
plats i ett idehistoriskt arbete, så betecknar den dock ett så mäktigt
inslag i modern åskådning, att den ej kan negligeras. Aspelin måste
gång på gång taga ställning till den och kan ej komma ifrån dess
aktualitet. Sålunda protesterar han mot »de aktuella modeförkunnelserna om anden-förnuftet som själens-driftlivets nödvändiga fiende»,
och en annan gång, på tal om Wienerskolans vetenskapliga filosofi,
säger han: »I en tid, då förnuftet lyses i bann som ’själens vedersakare’ och allehanda intellektuella atavismer florera i ohämmad frihet, måste varje upplysningsvän med glädje hälsa en filosofi, som vill
vara vetenskap och varken mer eller mindre, alla nyromantiska dim- 745
53- 37795. Svensk Tidsk1·ift 1937.
Litteratur
bildningar till hån och till trots.» Det skulle ha varit intressant för
en läsare att få reda på att det bakom dessa ideer, som Aspelin protesterar mot, döljer sig ett mycket bekant namn, nämligen Ludwig
Klages. Synbarligen förnekar Aspelin ej hans betydelse, men varför
då referera till honom på samma föraktfulla sätt, som Runeberg betraktar kommendanten på Sveaborg: att ej ens nämna hans namn!
Annars betyder det mindre, att ej någon utförligare framställning
ägnats Klages’ ideer. Däremot borde ej Georg Simmel lämnats helt
ur räkningen, ty han är känd som en grundlig samhällstänkare, moral- och historiefilosof. Dessutom saknar man en framställning av
den italienska nyhegelianismen med B. Croce och G. Gentile såsörn
representanter, vars filosofi på historisk grundval skulle kunna utgöra en lämplig pendang till den utförliga framställning den naturvetenskapliga filosofien fått.
Man får inte tro, att Aspelin vänder sig mot all irrationalistisk
åskådning. Det är överdrifterna han påtalar, liksom han också har
påvisat den intellektualistiska inställningens ensidighet. Och dessutom har känslan och de irrationalistiska ideströmningarna i vår tid
·fått en värdig kompensation i bokens andra del, där Aspelin ger en
sakrik och grundlig framställning av det religiösa och teologiska
nutidsläget med dess grundval i de tre stora kyrkosamfunden: det
grekiskt-ortodoxa, det romersk-katolska och det protestantiska. I anslutning till Sofiaprofessorn Zankov ger oss Aspelin en inblick i den
grekiskt-ortodoxa kyrkans inre liv, som alltid har så missuppfattats
av västerlänningen. I redogörelsen för den katolska kyrkan kan man
följa den spännande kampen mellan dogmtro och modernism liksom
den nya katolska filosofiens kamp mot skeptiska och kulturradikala
strömningar. Särskilt är här att lägga märke till Blondels »handlingsfilosofi». Vår tids allmänna religionsfilosofiska tänkesätt, t. ex.
Guyaus, Höffdings, Einsteins, ha fått sin plats under >>Nyprotestantismen», vilket kanske ej är så lyckligt, ty de höra ju lika mycket
eller lika litet till de andra kristendomstyperna. Annars har den
protestantiska kristendomsuppfattningen i dess olika utvecklingsfaser fått en utmärkt tolkning, och man måste säga en mycket välkommen sådan, då vi i allmänhet äro mycket okunniga om de teologiska motsättningarna inom vårt eget kyrkosamfund. Aspelin börjar
med Schleiermachers mera mystiska religiositet, övergår till den
etiskt färgade kristendomstypen hos Ritsch!, Harnacks liberala teologi och slutligen Barths dialektiska kristendom, där intigheten av
det mänskliga i förhållande till det gudomliga är starkt framhävd.
Här saknar man en framställning av den s. k. Lundateologien –
med professor Nygren som förnämste representant – som uppvisar
många med den dialektiska tcologien besläktade ideer, men dock är
självständigt uppbyggd och utformad.
Genom Aspelins arbete ha vi fått en välkommen orientering över
vår tids vetenskapliga läge. Det är emellertid ej en torr uppslagsbok,
utan ideerna och tankarna leva med i historiens eget liv. Författaren har en osedvanlig förmåga att klart och lättfattligt ge uttryck
746
Litteratur
för de mest abstrakta problemkomplexen, och genom sin förmåga att
anknyta till den levande dikten leder han oss in i de mest svårtillgängliga motivkretsarna. Den populära framställningsformen ocl1
ämnets mångskiftande karaktär ha dock ej inkriildat på sakligheten
och tillförlitligheten. »Tankelinjer och trosformen är allt som allt ett
ståtlig-t hidrag till en modern ide- och lärdomshistoria.
Bertil Pfannenstill.
747