Tyskland – problemnationen
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TYSKLAND
PROBLEMNATIONEN
Av fil. kand. C. O. PETTERSSON, Stockholm
DE’r moderna Tyskland kan sägas utgöra motpolen till det historiska Tyskland, till den statliga splittringens och de sociala och
politiska motsättningarnas Tyskland. Nationalsocialismens Tyskland negerar på det mest kategoriska sätt sitt eget förflutna, som
just kännetecknas av mångsidighet och partikularism, av brist på
enhet och likriktning. Såtillvida betecknar nationalsocialismens
genombrott en drastisk tillämpning av Regels logiska schema:
tesen slår över i antites, decentraliseringen efterträdes av en integral maktkoncentration, den personliga friheten av en sträng subordination under statsmyndigheten, de fredliga, humanitära och
kulturella bemödandena av en krigisk, spartansk, asketisk orientering. Det tillkommer framtiden att ådagalägga, huruvida och
på vilket sätt en syntes av dessa motsatser är möjlig.
Det tyska kulturlivet, sådant det gestaltade sig under tiden mellan riksbildningen och världskriget, uppvisade otvivelaktigt en
större mottaglighet och känslighet för främmande inflytelser och
en mindre snäv isolering än andra nationella kulturer. Det tyska
psyket besatt en relativt hög grad av rörlighet och elasticitet, det
hade en viss benägenhet att med sig införliva icke-tyska beståndsdelar, att gå utöver sig själv och att tillägna sig och tillgodogöra
sig andras kulturskapelser. Måhända hade denna benägenhet sin
geografiska förklaring i Tysklands ömtåliga och utsatta läge i
Europas mitt, vilket försvårade ett avvisande av utifrån kommande impulser och omöjliggjorde en insulär isolering; måhända
var den också en reflex av folkvandringstidens blandning av
skilda befolkningselement och av de många krig, som utkämpats
på tysk mark.
Denna kosmopolitiska tendens har emellertid förlänat det tyska
kulturlivet ett drag av formlöshet och obestämdhet, det har kommit att te sig mindre nationellt betonat och särartat än exempel- 51
C. O. Pettersson
vis det franska och det engelska. De tyska kulturskapelserna och
kulturyttringarna ha förefallit mindre traditionella och beräkneliga, mindre stilbundna och determinerade, mindre sammanvuxna
med själva nationen än de franska och engelska. Den tyska idealbildningen spände över vidare områden, omfattade djupare motsatser men gömde därigenom också större konflikter. På det
språkliga området hade denna differentiation och decentralisation
sin motsvarighet i det äldre tyska språkets dialektrikedom, som
skarpt kontrasterade mot det franska språkets enhetlighet. Det
ligger nära till hands att sammanställa detta med den politiska
utvecklingen. Utan tvivel utlöste och frigjorde riksbildningen
1870 en mängd krafter i folksjälen, en ström av anlag och energier,
impulser och potenser, som tidigare tillbakahållits och uppdämts
genom småstatsystemet. Tydligast visade sig detta på det ekonomiska området: 1800-talets sista årtionden företedde en nästan
febril utbyggnad av produktionsapparaten, en forcerad expansion
och differentiering, omläggning och modernisering av näringslivet, som tullunionen- och övriga blotta ansatser till bildandet
av en riksenhet – aldrig mäktat frambringa. För Förenta staterna synes – för att anföra en historisk parallell – fredsslutet
efter inbördeskriget 1865, som ju också betydde en konsolidering
av statsbildningen, ha framkallat liknande verkningar. Och ett
färskare exempel på samma dependens mellan statsbildning och
ekonomisk uppblomstring uppvisar den hastiga ekonomiska utvecklingen i Finland under 1920-talet efter självständighetskriget, vilken utveckling först på senare tid anslagit ett mera dämpat tempo.
Men de mera centrala och sublima skikten av kulturlivet, de
djupare regionerna i samhällets och folkets tillvaro: konst och
litteratur, vetenskap och religion, rättsordning och sociala institutioner, moral och ideal, tänkesätt och handlingsvanor, uppfostran
och intressen, tyckas behöva längre tid för att mogna, för att få
nationell stil och särprägel, för att finna egna former, än den
yttre, materiella odlingen. Det immateriella kulturbeståndet
måste så att säga genomsyras av de krafter, som politiskt hålla
nationen samman, innan man kan tala om en typiskt nationell
kultur; mosaikerna i kulturkomplexet måste sammansmälta till
en enhet, de måste omstöpas i specifikt nationella former – en
process, som förlöpt med gåtfull snabbhet, friktionsfrihet och kontinuitet i exempelvis Förenta staterna, men som ännu knappast
avslutats i ett land som Tyskland. En nation är icke färdigbildad
52
Tyskland – problemnationen
och fullständig utan denna kulturella tillbyggnad och komplettering, den är icke myndig och fullvuxen förrän efter denna relativt långsamma diffusionsprocess, förrän de yttre politiska formerna för nationens tillvaro fyllts av ett mot dessa former korresponderande innehåll, förrän det ekonomiska underlaget för
denna tillvaro uppbär en nationellt gjuten andlig kultur. Den
politiskt-statsrättsliga konstruktionen måste finna resonans i massornas idealbildning och strävanden, den måste stödjas och konfirmeras av en nationell mentalitet, av en lojalitet i folksjälen, i
attityder och benägenheter, som bejakar statsbildningen och nationens politiska enhet. Det var detta kulturella underbyggnadsarbete, som ej avslutats i Tyskland, då världskriget begynte. Den
tyska nationens existens var därför strängt taget problematisk
vid krigsutbrottet, det var en nation i vardande, som ingick i kriget, en nation med ovissa, okända möjligheter, en nation, som
ännu ej funnit sin definitiva form och gestalt.
Men just detta ovisshetsmoment utgör, synes det, den springande punkten i Europas utrikespolitiska situation- och detta så-
väl före som efter världskriget. Ty inställningen till Tyskland
har i väsentlig grad bestämts- och bestämmes alltjämt- av en
dunkel, instinktiv fruktan för dessa okända möjligheter, för dessa
slumrande, oförbrukade, oformade energier hos folksjälen, som de
äldre nationerna sakna och som hos de nybildade smånationerna
i Europa äro för svaga för att utgöra ett allvarligt hot mot det
politiska jämviktssystemet. Nationalsocialismens uppkomst, epidemiska spridning och slutliga genombrott samt den tyska parlamentarismens bankrutt tyda ju för övrigt på, att denna fruktan
icke varit ogrundad. Mot det tyska rikets bestämda geografiska
konfiguration korresponderar ett obestämt komplex av inre, eruptiva energier, ett bestånd av okända, endast anade kraftreserver,
för vilka den politiska konstitutionen bildar ramen eller den yttre
förutsättningen. Därför framstår Tyskland i högre grad än andra
nationer såsom en potentiell störare av jämvikten i Europas politiska kraftfält – och såsom en genom sitt centrala läge särskilt
farlig störare. Så står då Europas diplomati inför den teoretiskt
olösliga uppgiften att åstadkomma en stabil, fredsgaranterande
jämvikt mellan krafter, som nästan alla växa i olika progression,
och av vilka en i eminent grad- eller åtminstone i högre grad
än de övriga – utgör en variabel, i utveckling stadd storhet, i
sanning ett dynamiskt problem för den internationella politiken.
53
PROBLEMNATIONEN
Av fil. kand. C. O. PETTERSSON, Stockholm
DE’r moderna Tyskland kan sägas utgöra motpolen till det historiska Tyskland, till den statliga splittringens och de sociala och
politiska motsättningarnas Tyskland. Nationalsocialismens Tyskland negerar på det mest kategoriska sätt sitt eget förflutna, som
just kännetecknas av mångsidighet och partikularism, av brist på
enhet och likriktning. Såtillvida betecknar nationalsocialismens
genombrott en drastisk tillämpning av Regels logiska schema:
tesen slår över i antites, decentraliseringen efterträdes av en integral maktkoncentration, den personliga friheten av en sträng subordination under statsmyndigheten, de fredliga, humanitära och
kulturella bemödandena av en krigisk, spartansk, asketisk orientering. Det tillkommer framtiden att ådagalägga, huruvida och
på vilket sätt en syntes av dessa motsatser är möjlig.
Det tyska kulturlivet, sådant det gestaltade sig under tiden mellan riksbildningen och världskriget, uppvisade otvivelaktigt en
större mottaglighet och känslighet för främmande inflytelser och
en mindre snäv isolering än andra nationella kulturer. Det tyska
psyket besatt en relativt hög grad av rörlighet och elasticitet, det
hade en viss benägenhet att med sig införliva icke-tyska beståndsdelar, att gå utöver sig själv och att tillägna sig och tillgodogöra
sig andras kulturskapelser. Måhända hade denna benägenhet sin
geografiska förklaring i Tysklands ömtåliga och utsatta läge i
Europas mitt, vilket försvårade ett avvisande av utifrån kommande impulser och omöjliggjorde en insulär isolering; måhända
var den också en reflex av folkvandringstidens blandning av
skilda befolkningselement och av de många krig, som utkämpats
på tysk mark.
Denna kosmopolitiska tendens har emellertid förlänat det tyska
kulturlivet ett drag av formlöshet och obestämdhet, det har kommit att te sig mindre nationellt betonat och särartat än exempel- 51
C. O. Pettersson
vis det franska och det engelska. De tyska kulturskapelserna och
kulturyttringarna ha förefallit mindre traditionella och beräkneliga, mindre stilbundna och determinerade, mindre sammanvuxna
med själva nationen än de franska och engelska. Den tyska idealbildningen spände över vidare områden, omfattade djupare motsatser men gömde därigenom också större konflikter. På det
språkliga området hade denna differentiation och decentralisation
sin motsvarighet i det äldre tyska språkets dialektrikedom, som
skarpt kontrasterade mot det franska språkets enhetlighet. Det
ligger nära till hands att sammanställa detta med den politiska
utvecklingen. Utan tvivel utlöste och frigjorde riksbildningen
1870 en mängd krafter i folksjälen, en ström av anlag och energier,
impulser och potenser, som tidigare tillbakahållits och uppdämts
genom småstatsystemet. Tydligast visade sig detta på det ekonomiska området: 1800-talets sista årtionden företedde en nästan
febril utbyggnad av produktionsapparaten, en forcerad expansion
och differentiering, omläggning och modernisering av näringslivet, som tullunionen- och övriga blotta ansatser till bildandet
av en riksenhet – aldrig mäktat frambringa. För Förenta staterna synes – för att anföra en historisk parallell – fredsslutet
efter inbördeskriget 1865, som ju också betydde en konsolidering
av statsbildningen, ha framkallat liknande verkningar. Och ett
färskare exempel på samma dependens mellan statsbildning och
ekonomisk uppblomstring uppvisar den hastiga ekonomiska utvecklingen i Finland under 1920-talet efter självständighetskriget, vilken utveckling först på senare tid anslagit ett mera dämpat tempo.
Men de mera centrala och sublima skikten av kulturlivet, de
djupare regionerna i samhällets och folkets tillvaro: konst och
litteratur, vetenskap och religion, rättsordning och sociala institutioner, moral och ideal, tänkesätt och handlingsvanor, uppfostran
och intressen, tyckas behöva längre tid för att mogna, för att få
nationell stil och särprägel, för att finna egna former, än den
yttre, materiella odlingen. Det immateriella kulturbeståndet
måste så att säga genomsyras av de krafter, som politiskt hålla
nationen samman, innan man kan tala om en typiskt nationell
kultur; mosaikerna i kulturkomplexet måste sammansmälta till
en enhet, de måste omstöpas i specifikt nationella former – en
process, som förlöpt med gåtfull snabbhet, friktionsfrihet och kontinuitet i exempelvis Förenta staterna, men som ännu knappast
avslutats i ett land som Tyskland. En nation är icke färdigbildad
52
Tyskland – problemnationen
och fullständig utan denna kulturella tillbyggnad och komplettering, den är icke myndig och fullvuxen förrän efter denna relativt långsamma diffusionsprocess, förrän de yttre politiska formerna för nationens tillvaro fyllts av ett mot dessa former korresponderande innehåll, förrän det ekonomiska underlaget för
denna tillvaro uppbär en nationellt gjuten andlig kultur. Den
politiskt-statsrättsliga konstruktionen måste finna resonans i massornas idealbildning och strävanden, den måste stödjas och konfirmeras av en nationell mentalitet, av en lojalitet i folksjälen, i
attityder och benägenheter, som bejakar statsbildningen och nationens politiska enhet. Det var detta kulturella underbyggnadsarbete, som ej avslutats i Tyskland, då världskriget begynte. Den
tyska nationens existens var därför strängt taget problematisk
vid krigsutbrottet, det var en nation i vardande, som ingick i kriget, en nation med ovissa, okända möjligheter, en nation, som
ännu ej funnit sin definitiva form och gestalt.
Men just detta ovisshetsmoment utgör, synes det, den springande punkten i Europas utrikespolitiska situation- och detta så-
väl före som efter världskriget. Ty inställningen till Tyskland
har i väsentlig grad bestämts- och bestämmes alltjämt- av en
dunkel, instinktiv fruktan för dessa okända möjligheter, för dessa
slumrande, oförbrukade, oformade energier hos folksjälen, som de
äldre nationerna sakna och som hos de nybildade smånationerna
i Europa äro för svaga för att utgöra ett allvarligt hot mot det
politiska jämviktssystemet. Nationalsocialismens uppkomst, epidemiska spridning och slutliga genombrott samt den tyska parlamentarismens bankrutt tyda ju för övrigt på, att denna fruktan
icke varit ogrundad. Mot det tyska rikets bestämda geografiska
konfiguration korresponderar ett obestämt komplex av inre, eruptiva energier, ett bestånd av okända, endast anade kraftreserver,
för vilka den politiska konstitutionen bildar ramen eller den yttre
förutsättningen. Därför framstår Tyskland i högre grad än andra
nationer såsom en potentiell störare av jämvikten i Europas politiska kraftfält – och såsom en genom sitt centrala läge särskilt
farlig störare. Så står då Europas diplomati inför den teoretiskt
olösliga uppgiften att åstadkomma en stabil, fredsgaranterande
jämvikt mellan krafter, som nästan alla växa i olika progression,
och av vilka en i eminent grad- eller åtminstone i högre grad
än de övriga – utgör en variabel, i utveckling stadd storhet, i
sanning ett dynamiskt problem för den internationella politiken.
53