Gymnasiets problem
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GYMNASIETS
PROBLEM
Av lektorn docent INGEMAR D URING, Vänersborg
DEN stora studentexamensutredningen har blåst nytt liv i den
nu snart tjugoåriga diskussionen om gymnasiets problem. Det
gäller visserligen nu närmast bibehållandet eller slopandet av
examenskontrollen samt de olika tänkbara formerna för avslutandet av gymnasiestudierna. Men oemotståndligt tränger sig därvid fram de två andra huvudproblemen, frågan om gymnasiets
arbetsmål och frågan om den lämpliga linjeuppdelningen. Man
bollar friskt med de gamla kära slagorden »allmänbildning» kontra
»fackbildning».
Vad »allmän medborgerlig bildning», det i läroverksstadgan angivna slutmålet för gymnasiets arbete, innebär, lär man inte
kunna allmängiltigt definiera. All bildning har två sidor. Den
är kanske i främsta rummet personlighetsbildning, en hjärtats
medfödda takt, som dock kan i väsentlig grad uppövas och förfinas under umgänget; det torde inte kunna förnekas, att gymnasieundervisningen genom den ständiga beröringen med kamrater
och lärare har mycket gynnsamma möjligheter att utveckla anlag i detta hänseende. Hugo Swenssons senaste bok är ett gott
vittnesbörd härom. Men bildning är också boklig bildning, som
skänker förmågan att jämföra. Fråga är om inte just förmågan
att jämföra, att uppfatta nyanser, relationer, sammanhang är det
verkligt väsentliga i all bildning. Det är en bildning av denna
art som avses vara gymnasiets mål: en karaktärsdaning, vunnen
under samlivet och sammanstötningarna i kamratkretsen, och
bokligt vett, vunnet under förnuftigt organiserade studier. Den
bokliga bildning, gymnasiestudierna skänka, måste dock med
nödvändighet bli kvantitativt begränsad. Avsikten är mera att
grundligt lära sig hantera verktygen än att med lärarens hjälp
framvisa anslående gesäll- och mästarprov.
Gentemot »allmänbildning» sätter man numera allt oftare en
specialiserad »fackbildning» som mål för gymnasiets utbildning.
Man menar att realskolan ger tillräcklig allmänbildning; stu- 90
Gymnasiets problem
dierna på gymnasiet böra inskränkas till relativt få ämnen, vilka
böra studeras så mycket grundligare. Med denna utgångspunkt
skapades 1927 års differentierade gymnasium; gymnasiet har som
bekant f. n. ett femtontal speciallinjer.
Man har på skilda håll under senare år sett med allt större
skepsis på denna differentiering. Det nyligen framlagda förslaget till en »nyspråklig linje» har ytterligare förvirrat situationen,
även om förslaget i och för sig får hälsas med den största tillfredsställelse. Det börjar stå alltmer klart att gymnasiets organisationsproblem åter på allvar måste tas upp i ett sammanhang.
I stället för att spinna ut en mångordig diskussion om de diffusa
begreppen allmänbildning, fackbildning, mångläseri och fördjupning – ting som redan de gamle grekerna ödde mycken tid på
att diskutera- skall jag här i korthet skissera och något kommentera ett förslag till omorganisation av gymnasiet. Det bygger på
två grundprinciper: en successiv återgång till enbart fyraårigt
gymnasium och en rationell linjeuppdelning.
De pedagogiska skälen för en avveckling av det treåriga latinoch realgymnasiet behöver jag här inte uppehålla mig vid, då
icke ens anhängarna av denna gymnasieform bestrida dem. Man
kan också säga att denna avveckling redan börjat. Därtill har
allmänheten själv kraftigt bidragit; det visar sig genomgående,
att den, som har möjlighet att välja mellan de olika gymnasieformerna, föredrager den fyraåriga.
Att man ännu principiellt försvarar det treåriga gymnasiet beror på de sociala fördelar, man anser detta erbjuda alla dem, som
bo långt borta från orter med högre allmänt läroverk. För nå-
gon tid sedan har emellertid lektor C. Lönnqvist i en uppmärksammad understreckare i Svenska Dagbladet visat, att uppfattningen om det treåriga gymnasiets sociala fördelar är synnerligen
diskutabel. Lektor Lönnqvist visar först och främst upp, att fördelarna äro obefintliga för
»alla dem som bo i städer med högre allmänt läroverk, likaledes
för dem som bo i förstäder och förorter till gymnasiestäder, även
om på orten endast finns realskola eller kommunal mellanskola. I
runt tal 2,500,000 eller 40% av rikets befolkning höra till den grupp
som ha bekväm tillgång till studier fram till studentexamen, medan
600,000 eller c:a 10% av landets befolkning har tillgång till endast
realexamen för sina barn. Dessa siffror utvisa, att 50 % av vår befolkning inte har tillgång till vare sig realskolor eller gymnasium
91
d
Ingemar Diiring
inom den ort där de bo. Resultatet blir att det treårig-a g-ymnasiet
saknar betydelse för 5,G millioner eller 90% av vårt folk.»
Lektor Lönnqvist har vidare sökt utreda, huru dessa gynnade
10 Ofo utnyttjat möjligheten att sända barn med avlagel realexamen till det treåriga gymnasiet.
»För realgymnasierna visar det sig, att av deras 1,249 elever i första
ringen äro 208 nykomna och inackorderade. På latinlinjen är det av
531 elever 120 som tillhöra den kategorien. Sammanlagt alltså av
1,780 elever 328 st. eller c:a 18 %. Särskilt i rikets största städer
komma praktiskt taget alla elever i treåriga gymnasiet från realskolor eller kommunala mellanE.kolor. I dessa städer har det treåriga
g-ymnasiet ingen uppgift att fylla. Dessa elever kunna mycket väl
sluta sin realskola ett år tidigare och rlå överflytta till det högre
läroverket, som ju finns inom samma stad ellee i varje fall inom
räckhåll.» – – – ·
»Sanningen om det treåriga gymnasiet tir således den, att om det
socialt erbjuder en förmån framför det fyraåriga, så erbjudes denna
förmån åt endast 10 % av landets befolkning-, varvid dessa 10% redan
förut äro i hög grad gynnade framför 50% av landets befolkning,
som salmar tillgång även till realskola för sina barn. Och vidare
utnyttjas denna förmån endast av c:a 12% av de elever, för vilka
den är avsedd. Och för att slutligen möjliggöra detta, har staten inrättat treåriga gymnasier till ett så stort antal, att de icke ens till
20% frekventeras av dylika elever, medan de övriga 80% utan tvingande skäl pressas in i den pedagogiskt siimre skolform som det treåriga gymnasiet utgör i jämförelse med det fyraåriga.»
Om man tänker sig en avveckling av det treåriga gymnasiet
successivt genomförd, måste man emellertid samtidigt söka på
helt andra vägar lösa problemet att bereda studiebegåvade barn
från orter utan högre allmänt läroverk tillfälle att besöka gymnasium. Det är en social orättvisa, som på ett eller annat sätt
måste utjämnas, att t. ex. en stationsskrivare i Xfors av ekonomiska skäl icke kan sända sina läsbegåvade barn till gymnasium,
medan hans kollega i Kristinehamn utan större uppoffring kan
göra detta. Det har också den viktiga konsekvensen, att det är
svårt att få kvalificerat folk till tjänster av olika slag på dessa
orter långt från läroverk. Helt kunna naturligtvis aldrig dessa
orättvisor utjämnas. Men det är samhällets oavvisliga plikt att
här skapa en jämnare fördelning av de sociala fördelarna.
Hittills har man sökt sig fram på två vägar: dels upprättandet
av det treåriga gymnasiet och dels en väldig nybyggnad och nyorganisation av mellanskolor och läroverk över hela riket. Detta
92
Gymnasiets problem
har medfört en väldig tillströmning av lärjungar, som bekant
visst inte blott de läsbegåvade. Massor av ungdom ha genom
exemplets makt lockats från praktisk verksamhet till att ägna
sig åt teoretiska studier. Denna utveckling är en väsentlig anledning till l) bristen på yrkesutbildat folk på många områden,
2) överflödet på arbetssökande till de s. k. intellektuella yrkena,
3) den sjunkande kvaliten på gymnasiets elevmaterial. Den stora
skaran av medelmåttor har förvärrat situationen för begåvningarna, under skoltiden därigenom att undervisningen med naturnödvändighet måste ligga på klassens medelnivå, efter examen
genom en fördärvbringade – i detta fall icke samhällsnyttig –
konkurrens och därav följande starkt beskurna utkomstmöjligheter och olyckliga verkningar i befolkningspolitiskt hänseende.
Önskemålet är att å ena sidan tillförsäkra den verkligt studiebegåvade ungdomen möjlighet att åtnjuta gymnasieundervisning,
å andra sidan att snarast möjligt länka in de övrigas utbildning
i praktisk riktning.
Vägen är statsstipendier, ej nya läroverk. Jag känner fall vid
landsortsläroverken med både tre- och fyraårigt latingymnasium,
där det sammanlagda elevantalet i de sju klassavdelningarna understigit 70, och där sålunda den oviga organisationen medfört
en merutgift motsvarande kostnaderna för en lärartjänst. stipendier vore i sådana fall vida billigare. Jag tror att en jämförelse mellan de kostnader, staten skulle ådraga sig genom att
bekosta inackorderingen ett skolår för samtliga de lärjungar, som
bevisligen ha direkt social fördel av att välja det treåriga gymnasiet, och kostnaderna för den treåriga organisationen i dess
helhet skulle lämna överraskande resultat. Därtill kommer att
transportmedlen avsevärt vidgat läroverksorternas uppland.
Det talas nu om planer på väldiga anslag för skolfrukost åt alla
Sveriges barn. Man skulle önska en tiondel av den summa, som
nämnts i detta sammanhang, fördelad i form av studiestipendier
till den fattiga begåvade ungdomen; utdelningen kunde ske efter
i stort sett samma principer som arvsfondsstipendierna.
Det fyraåriga gy~nasiet bör uppdelas på tre huvudlinjer, en
latinlinje, en nyspråklig linje och en reallinje. Därjämte bör en
ny påbyggnad till realexamen i form av »praktiska gymnasielinjer» organiseras; studentexamenssakkunnige ha framlagt ett
starkt motiverat förslag till utredning av denna fråga.
93
7- 38121. Svcmsk Tidskrift 1938.
Ingemar Diiring
Gymnasiets uppdelning på tre huvudlinjer är som bekant ingalunda någon originell tanke. Alltsedan frågan om fasta huvudlinjer föll vid 1927 års riksdag, har saken varit föremål för ingående
diskussion i pedagogiska kretsar, och i Tidning för Sveriges lärover har även framlagts förslag till timplaner.
Kritiken mot den nuvarande specialiseringen kan sammanfattas
i följande punkter. l) Ungdomen tvingas att helt släppa vissa
ämnen, i vilka de annars kunnat upprätthålla en viss kunskapsnivå. 2) Ungdomen har ofta mycket svårt att välja ämneskombination, och rektorerna ha av schematekniska skäl svårt att tillmötesgå alla önskemål. 3) Vid val av ämne följer mången av bristande förutseende minsta motståndets lag — den senkomna ångern
båtar föga. 4) En elev, som för sina framtida studier har verkligt
behov av undervisning i ett visst ämne, kan måhända inte driva
upp det minimiantal kamrater med liknande intressen, som behövs
för att undervisningen skall kunna bli anordnad i ämnet. 5) Det
blir för mycket specialisering, därigenom att vissa ämnen helt
trängas undan; för litet specialisering, därigenom att man i kompromissens tecken ej givit respektive huvudämnen tillräckligt högt
timtal.
Förslagsvis framlägges här till diskussion följande timplan för
de olika linjerna.
Latinlinje
Nyspråklig
Reallinje
linje
I II III IV I II III IV I II III IV
Kristendom • • o o o • • • • • • 2 l 2 2 2 l 2 2 l 2
Modersmål o • • • • • • • • • • • 3 4 5 5 3 4 5 5 3 4 4 4
Latin ……………… 6 6 7 6
Grekiska ………….. (5) (5) (5)
Ryska, spanska, italienska – (5) (5) (5)
Tyska • • o • • • • • • • • • • • • • • 3 3 2 2 3 3 3 3 3 3 l l
Engelska • • • o • • • • • • o o • • 3 3 2 2 3 3 3 4 3 3 3 4
Franska • • • • o • • • o • • • • • 3 4 4 5 4 4 4 4 3 (3) (3) (3)
Historia m. samhällslära 3 3 3 4 3 3 3 4 3 3 3 3
Geografi • • • • • o • • • o o • • o o 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2
Filosofi o. psykologi …. 3 3 2 2 2 2
Matematik …………. 3 3 3 3 3 5 6 6 6
Biologi m. hälsolära … 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2
Fysik .. ······ ……… 2 2 2 2 2 2 3 4 4
Kemi • • • • • • • • • • • • o • • o • • 2 2 2 2 2 3
Teckning o • • • • • • o o • • o • • 2 2 l l 2 2 l l 2 2 l l
32 32 31 32 31 31 32 32 32 31 32 32
94
Gymnasiets problem
På vardera linjen bör i de två högsta ringarna som regel ett
ämne kunna väljas bort, nämligen på latinlinjen tyska eller engelska, på den nyspråkliga linjen matematik eller fysik och på reallinjen geografi eller kemi.
På latinlinjen skulle tillval av grekiska betyda, att i andra
ringen fysik och geografi, i tredje och fjärde ringarna biologi och
tyska bortfölle. På den nyspråkliga linjen skulle eleverna, vid de
läroverk där lämplig lärarkraft kunde stå till förfogande, få tillvälja ettdera av ämnena ryska, spanska, italienska, varvid matematik och fysik bortfölle. .Man får här givetvis tänka sig den utvecklingen, att vissa läroverk så småningom traditionellt införa
ettdera av dessa språk som tillvalsämne; man kan sålunda endast
undantagsvis tänka sig, att mer än en av dessa möjligheter står
öppen vid varje läroverk. Men differentiering är i detta fall givetvis endast till fördel.
Vid uppgörandet av timplanen ha följande allmänna synpunkter varit vägledande: alla linjerna skola kunna sägas ge en icke
alltför snävt tilltagen »allmänbildning»; å andra sidan inriktas
linjerna var för sig mot bestämda studiemål. Hela tiden måste
hänsyn tagas till den särskilt vid de mindre läroverken nödvändiga samläsningen i vissa ämnen. En jämförelse med nuvarande
timplaner ter sig på följande sätt (en nolla betecknar, att ämnet
i denna timplan har samma timtal som i den nu gällande; siffrorna
inom parentes avse det differentierade gymnasiet):
Kristendom . . . ………. .
Modersmål ……………. .
Latin ………………. .
Grekiska ………………. .
Tyska ……………… .
Engelska
Franska
Historia
Geografi
Filosofi ………………. .
Matematik …………….. .
Biologi ………………. .
Fysik …………………. .
Kemi …………………. .
Teckning …………… .
L
o
+2
+l
+l
o
o
o
o
(- 3,5)
+2
(–7)
+l
(-6)
(-5)
o
H
-2
o
(-2)
o
(-9)
– l
+ 0,5
o
+3
+l
+ 0,5
o
o
N
5
17
12
13
16
13
8
4
12
8
8
4
6
95
Ingemar During
Vid en jämförelse måste naturligtvis hänsyn tagas främst till
de vanligaste ämnesgrupperna på det differentierade gymnasiet.
Iögonenfallande är det sänkta timtalet på realgymnasiet för
kristendom, tyska och historia; liksom varje förslag som innebär
reducering av ett ämnes timtal kommer även detta att väcka protest. Var och en, som noga genomtänkt arbetsplanen för en gymnasielinje med markerad matematisk-naturvetenskaplig inriktning, känner emellertid till vilka svårigheter som här resa sig.
ökningen av latinets timtal avser att ge rum för en översikt
av antik fornkunskap. Undervisningen i tyska i tredje och fjärde
ringen av latin och realgymnasiet bör uteslutande ägnas åt läsning av tysk text. Timplanen utgår från den förutsättningen att
tyska är grundspråket. På reallinjen bör möjlighet finnas att tillvälja franska; vederbörande måste då avstå från undervisning i
ett annat ämne, förslagsvis geografi.
Kurserna skulle på de olika linjerna inriktas något olika mot
de studiemål som avses. Den humanistiska inriktningen på latinlinjen skulle motsvaras av en mer mot rent socialt-praktiska mål
syftande undervisning på den nyspråkliga linjen, och på reallinjen skulle givetvis matematik och naturvetenskaperna stå i
centrum. I ämnet filosofi t. ex. borde man på latinlinjen ägna avsevärd tid åt de i egentlig mening filosofiska problemen, på den
nyspråkliga linjen finge man nöja sig med en orientering i denna
del av ämnet, och på reallinjen skulle huvudvikten helt läggas på
psykologien. En motsvarande differentiering finge man genomföra med flera av schemats ämnen. Med full avsikt ha ämnena
filosofi-psykologi och biologi upptagits som obligatoriska på alla
linjer; självfallet finge undervisningen i biologi läggas helt olika
på de tre linjerna.
Av största vikt är att kunskapsfordringarna på alla linjerna avvägas så jämnt som möjligt. J ag vet att detta skorrar i öronen
på många, men jag är krass nog att hävda, att om av tre i stort
sett mot samma slutmål – vare sig det är studentexamen eller
avgångsbetyg- förande linjer, en får rykte om sig att vara »lättare», så drar den ungdomen till sig, och detta ofta till skada för
de unga själva.
En viss jämnhet nås genom avvägning av skrivningarna. På
latinlinjen skulle man skriva svenska, latin och franska (engelska
valfritt), på den nyspråkliga linjen svenska och tre främmande
språk, på reallinjen svenska, engelska, matematik och fysik.
96
Gymnasiets problem
Språkskrivningarna anordnas över lag efter helt andra metoder
än de nuvarande. Vid skrivning i svenska bör i stor utsträckning
särskilt anbefallda textböcker få medtagas. skrivningarna i främmande språk anordnas i huvudsak på följande sätt. skrivningen
består av en text på det främmande språket för översättning till
vårdad svenska samt ett kortare stycke likartad svensk text för
översättning till det främmande språket. På latin- och reallinjen
böra lexikon principiellt icke få medföras, undantagsvis mindre
ordböcker; eventuella svårare glosor kunna bifogas texten. Alternativt uppsatsämne gives alltid. På den nyspråkliga linjen böra
även skrivningar av nuvarande typ förekomma. Latinskrivningen
bör de två sista åren utgöras endast av översättning från latin
till svenska.
Den här skisserade timplanen skulle naturligtvis kräva en ingående kommentar, men jag får nöja mig med dessa antydningar.
Jag är medveten om, att mången mot den kommer att rikta den
invändningen, att den betyder ett återupplivande av mångläseriet.
Det beror emellertid helt på vad man inlägger i detta ord.
Till en viss grad är »mångläseri» nödvändigt, om man vill skaffa
sig en någorlunda avrundad allmänbildning. Om man räknar med
ett så väl späckat schema som här, måste man från början också
räkna med att hemarbetet kraftigt inskränkes. Hemarbetet,
läxorna, böra i de två högsta ringarna koncentreras till omkring
sex ämnen på varje linje. De övriga ämnena studeras på lärorummet under lärarens handledning. Om arbetsformerna på gymnasiet vore åtskilligt att säga, som här måste förbigås; icke kan
jag heller i detta sammanhang gå in på frågan om examenskontrollen. Men när man nu ser att intresset huvudsakligen samlar sig kring frågan om studentexamens vara eller inte vara, har
har jag ånyo velat rikta uppmärksamheten på själva huvudfrågan,
nämligen gymnasiets inre organisation.
Innan man beslutar sig för en ny delreform, kan det vara skäl
att överväga, om man inte borde vänta och efter grundlig utredning i ett sammanhang taga upp tilllösning frågorna om elementarundervisningens och gymnasiets organisation, om praktiska
gymnasielinjer och om den lämpliga formen för avgångsexamen.
97
. s d
PROBLEM
Av lektorn docent INGEMAR D URING, Vänersborg
DEN stora studentexamensutredningen har blåst nytt liv i den
nu snart tjugoåriga diskussionen om gymnasiets problem. Det
gäller visserligen nu närmast bibehållandet eller slopandet av
examenskontrollen samt de olika tänkbara formerna för avslutandet av gymnasiestudierna. Men oemotståndligt tränger sig därvid fram de två andra huvudproblemen, frågan om gymnasiets
arbetsmål och frågan om den lämpliga linjeuppdelningen. Man
bollar friskt med de gamla kära slagorden »allmänbildning» kontra
»fackbildning».
Vad »allmän medborgerlig bildning», det i läroverksstadgan angivna slutmålet för gymnasiets arbete, innebär, lär man inte
kunna allmängiltigt definiera. All bildning har två sidor. Den
är kanske i främsta rummet personlighetsbildning, en hjärtats
medfödda takt, som dock kan i väsentlig grad uppövas och förfinas under umgänget; det torde inte kunna förnekas, att gymnasieundervisningen genom den ständiga beröringen med kamrater
och lärare har mycket gynnsamma möjligheter att utveckla anlag i detta hänseende. Hugo Swenssons senaste bok är ett gott
vittnesbörd härom. Men bildning är också boklig bildning, som
skänker förmågan att jämföra. Fråga är om inte just förmågan
att jämföra, att uppfatta nyanser, relationer, sammanhang är det
verkligt väsentliga i all bildning. Det är en bildning av denna
art som avses vara gymnasiets mål: en karaktärsdaning, vunnen
under samlivet och sammanstötningarna i kamratkretsen, och
bokligt vett, vunnet under förnuftigt organiserade studier. Den
bokliga bildning, gymnasiestudierna skänka, måste dock med
nödvändighet bli kvantitativt begränsad. Avsikten är mera att
grundligt lära sig hantera verktygen än att med lärarens hjälp
framvisa anslående gesäll- och mästarprov.
Gentemot »allmänbildning» sätter man numera allt oftare en
specialiserad »fackbildning» som mål för gymnasiets utbildning.
Man menar att realskolan ger tillräcklig allmänbildning; stu- 90
Gymnasiets problem
dierna på gymnasiet böra inskränkas till relativt få ämnen, vilka
böra studeras så mycket grundligare. Med denna utgångspunkt
skapades 1927 års differentierade gymnasium; gymnasiet har som
bekant f. n. ett femtontal speciallinjer.
Man har på skilda håll under senare år sett med allt större
skepsis på denna differentiering. Det nyligen framlagda förslaget till en »nyspråklig linje» har ytterligare förvirrat situationen,
även om förslaget i och för sig får hälsas med den största tillfredsställelse. Det börjar stå alltmer klart att gymnasiets organisationsproblem åter på allvar måste tas upp i ett sammanhang.
I stället för att spinna ut en mångordig diskussion om de diffusa
begreppen allmänbildning, fackbildning, mångläseri och fördjupning – ting som redan de gamle grekerna ödde mycken tid på
att diskutera- skall jag här i korthet skissera och något kommentera ett förslag till omorganisation av gymnasiet. Det bygger på
två grundprinciper: en successiv återgång till enbart fyraårigt
gymnasium och en rationell linjeuppdelning.
De pedagogiska skälen för en avveckling av det treåriga latinoch realgymnasiet behöver jag här inte uppehålla mig vid, då
icke ens anhängarna av denna gymnasieform bestrida dem. Man
kan också säga att denna avveckling redan börjat. Därtill har
allmänheten själv kraftigt bidragit; det visar sig genomgående,
att den, som har möjlighet att välja mellan de olika gymnasieformerna, föredrager den fyraåriga.
Att man ännu principiellt försvarar det treåriga gymnasiet beror på de sociala fördelar, man anser detta erbjuda alla dem, som
bo långt borta från orter med högre allmänt läroverk. För nå-
gon tid sedan har emellertid lektor C. Lönnqvist i en uppmärksammad understreckare i Svenska Dagbladet visat, att uppfattningen om det treåriga gymnasiets sociala fördelar är synnerligen
diskutabel. Lektor Lönnqvist visar först och främst upp, att fördelarna äro obefintliga för
»alla dem som bo i städer med högre allmänt läroverk, likaledes
för dem som bo i förstäder och förorter till gymnasiestäder, även
om på orten endast finns realskola eller kommunal mellanskola. I
runt tal 2,500,000 eller 40% av rikets befolkning höra till den grupp
som ha bekväm tillgång till studier fram till studentexamen, medan
600,000 eller c:a 10% av landets befolkning har tillgång till endast
realexamen för sina barn. Dessa siffror utvisa, att 50 % av vår befolkning inte har tillgång till vare sig realskolor eller gymnasium
91
d
Ingemar Diiring
inom den ort där de bo. Resultatet blir att det treårig-a g-ymnasiet
saknar betydelse för 5,G millioner eller 90% av vårt folk.»
Lektor Lönnqvist har vidare sökt utreda, huru dessa gynnade
10 Ofo utnyttjat möjligheten att sända barn med avlagel realexamen till det treåriga gymnasiet.
»För realgymnasierna visar det sig, att av deras 1,249 elever i första
ringen äro 208 nykomna och inackorderade. På latinlinjen är det av
531 elever 120 som tillhöra den kategorien. Sammanlagt alltså av
1,780 elever 328 st. eller c:a 18 %. Särskilt i rikets största städer
komma praktiskt taget alla elever i treåriga gymnasiet från realskolor eller kommunala mellanE.kolor. I dessa städer har det treåriga
g-ymnasiet ingen uppgift att fylla. Dessa elever kunna mycket väl
sluta sin realskola ett år tidigare och rlå överflytta till det högre
läroverket, som ju finns inom samma stad ellee i varje fall inom
räckhåll.» – – – ·
»Sanningen om det treåriga gymnasiet tir således den, att om det
socialt erbjuder en förmån framför det fyraåriga, så erbjudes denna
förmån åt endast 10 % av landets befolkning-, varvid dessa 10% redan
förut äro i hög grad gynnade framför 50% av landets befolkning,
som salmar tillgång även till realskola för sina barn. Och vidare
utnyttjas denna förmån endast av c:a 12% av de elever, för vilka
den är avsedd. Och för att slutligen möjliggöra detta, har staten inrättat treåriga gymnasier till ett så stort antal, att de icke ens till
20% frekventeras av dylika elever, medan de övriga 80% utan tvingande skäl pressas in i den pedagogiskt siimre skolform som det treåriga gymnasiet utgör i jämförelse med det fyraåriga.»
Om man tänker sig en avveckling av det treåriga gymnasiet
successivt genomförd, måste man emellertid samtidigt söka på
helt andra vägar lösa problemet att bereda studiebegåvade barn
från orter utan högre allmänt läroverk tillfälle att besöka gymnasium. Det är en social orättvisa, som på ett eller annat sätt
måste utjämnas, att t. ex. en stationsskrivare i Xfors av ekonomiska skäl icke kan sända sina läsbegåvade barn till gymnasium,
medan hans kollega i Kristinehamn utan större uppoffring kan
göra detta. Det har också den viktiga konsekvensen, att det är
svårt att få kvalificerat folk till tjänster av olika slag på dessa
orter långt från läroverk. Helt kunna naturligtvis aldrig dessa
orättvisor utjämnas. Men det är samhällets oavvisliga plikt att
här skapa en jämnare fördelning av de sociala fördelarna.
Hittills har man sökt sig fram på två vägar: dels upprättandet
av det treåriga gymnasiet och dels en väldig nybyggnad och nyorganisation av mellanskolor och läroverk över hela riket. Detta
92
Gymnasiets problem
har medfört en väldig tillströmning av lärjungar, som bekant
visst inte blott de läsbegåvade. Massor av ungdom ha genom
exemplets makt lockats från praktisk verksamhet till att ägna
sig åt teoretiska studier. Denna utveckling är en väsentlig anledning till l) bristen på yrkesutbildat folk på många områden,
2) överflödet på arbetssökande till de s. k. intellektuella yrkena,
3) den sjunkande kvaliten på gymnasiets elevmaterial. Den stora
skaran av medelmåttor har förvärrat situationen för begåvningarna, under skoltiden därigenom att undervisningen med naturnödvändighet måste ligga på klassens medelnivå, efter examen
genom en fördärvbringade – i detta fall icke samhällsnyttig –
konkurrens och därav följande starkt beskurna utkomstmöjligheter och olyckliga verkningar i befolkningspolitiskt hänseende.
Önskemålet är att å ena sidan tillförsäkra den verkligt studiebegåvade ungdomen möjlighet att åtnjuta gymnasieundervisning,
å andra sidan att snarast möjligt länka in de övrigas utbildning
i praktisk riktning.
Vägen är statsstipendier, ej nya läroverk. Jag känner fall vid
landsortsläroverken med både tre- och fyraårigt latingymnasium,
där det sammanlagda elevantalet i de sju klassavdelningarna understigit 70, och där sålunda den oviga organisationen medfört
en merutgift motsvarande kostnaderna för en lärartjänst. stipendier vore i sådana fall vida billigare. Jag tror att en jämförelse mellan de kostnader, staten skulle ådraga sig genom att
bekosta inackorderingen ett skolår för samtliga de lärjungar, som
bevisligen ha direkt social fördel av att välja det treåriga gymnasiet, och kostnaderna för den treåriga organisationen i dess
helhet skulle lämna överraskande resultat. Därtill kommer att
transportmedlen avsevärt vidgat läroverksorternas uppland.
Det talas nu om planer på väldiga anslag för skolfrukost åt alla
Sveriges barn. Man skulle önska en tiondel av den summa, som
nämnts i detta sammanhang, fördelad i form av studiestipendier
till den fattiga begåvade ungdomen; utdelningen kunde ske efter
i stort sett samma principer som arvsfondsstipendierna.
Det fyraåriga gy~nasiet bör uppdelas på tre huvudlinjer, en
latinlinje, en nyspråklig linje och en reallinje. Därjämte bör en
ny påbyggnad till realexamen i form av »praktiska gymnasielinjer» organiseras; studentexamenssakkunnige ha framlagt ett
starkt motiverat förslag till utredning av denna fråga.
93
7- 38121. Svcmsk Tidskrift 1938.
Ingemar Diiring
Gymnasiets uppdelning på tre huvudlinjer är som bekant ingalunda någon originell tanke. Alltsedan frågan om fasta huvudlinjer föll vid 1927 års riksdag, har saken varit föremål för ingående
diskussion i pedagogiska kretsar, och i Tidning för Sveriges lärover har även framlagts förslag till timplaner.
Kritiken mot den nuvarande specialiseringen kan sammanfattas
i följande punkter. l) Ungdomen tvingas att helt släppa vissa
ämnen, i vilka de annars kunnat upprätthålla en viss kunskapsnivå. 2) Ungdomen har ofta mycket svårt att välja ämneskombination, och rektorerna ha av schematekniska skäl svårt att tillmötesgå alla önskemål. 3) Vid val av ämne följer mången av bristande förutseende minsta motståndets lag — den senkomna ångern
båtar föga. 4) En elev, som för sina framtida studier har verkligt
behov av undervisning i ett visst ämne, kan måhända inte driva
upp det minimiantal kamrater med liknande intressen, som behövs
för att undervisningen skall kunna bli anordnad i ämnet. 5) Det
blir för mycket specialisering, därigenom att vissa ämnen helt
trängas undan; för litet specialisering, därigenom att man i kompromissens tecken ej givit respektive huvudämnen tillräckligt högt
timtal.
Förslagsvis framlägges här till diskussion följande timplan för
de olika linjerna.
Latinlinje
Nyspråklig
Reallinje
linje
I II III IV I II III IV I II III IV
Kristendom • • o o o • • • • • • 2 l 2 2 2 l 2 2 l 2
Modersmål o • • • • • • • • • • • 3 4 5 5 3 4 5 5 3 4 4 4
Latin ……………… 6 6 7 6
Grekiska ………….. (5) (5) (5)
Ryska, spanska, italienska – (5) (5) (5)
Tyska • • o • • • • • • • • • • • • • • 3 3 2 2 3 3 3 3 3 3 l l
Engelska • • • o • • • • • • o o • • 3 3 2 2 3 3 3 4 3 3 3 4
Franska • • • • o • • • o • • • • • 3 4 4 5 4 4 4 4 3 (3) (3) (3)
Historia m. samhällslära 3 3 3 4 3 3 3 4 3 3 3 3
Geografi • • • • • o • • • o o • • o o 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2
Filosofi o. psykologi …. 3 3 2 2 2 2
Matematik …………. 3 3 3 3 3 5 6 6 6
Biologi m. hälsolära … 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2
Fysik .. ······ ……… 2 2 2 2 2 2 3 4 4
Kemi • • • • • • • • • • • • o • • o • • 2 2 2 2 2 3
Teckning o • • • • • • o o • • o • • 2 2 l l 2 2 l l 2 2 l l
32 32 31 32 31 31 32 32 32 31 32 32
94
Gymnasiets problem
På vardera linjen bör i de två högsta ringarna som regel ett
ämne kunna väljas bort, nämligen på latinlinjen tyska eller engelska, på den nyspråkliga linjen matematik eller fysik och på reallinjen geografi eller kemi.
På latinlinjen skulle tillval av grekiska betyda, att i andra
ringen fysik och geografi, i tredje och fjärde ringarna biologi och
tyska bortfölle. På den nyspråkliga linjen skulle eleverna, vid de
läroverk där lämplig lärarkraft kunde stå till förfogande, få tillvälja ettdera av ämnena ryska, spanska, italienska, varvid matematik och fysik bortfölle. .Man får här givetvis tänka sig den utvecklingen, att vissa läroverk så småningom traditionellt införa
ettdera av dessa språk som tillvalsämne; man kan sålunda endast
undantagsvis tänka sig, att mer än en av dessa möjligheter står
öppen vid varje läroverk. Men differentiering är i detta fall givetvis endast till fördel.
Vid uppgörandet av timplanen ha följande allmänna synpunkter varit vägledande: alla linjerna skola kunna sägas ge en icke
alltför snävt tilltagen »allmänbildning»; å andra sidan inriktas
linjerna var för sig mot bestämda studiemål. Hela tiden måste
hänsyn tagas till den särskilt vid de mindre läroverken nödvändiga samläsningen i vissa ämnen. En jämförelse med nuvarande
timplaner ter sig på följande sätt (en nolla betecknar, att ämnet
i denna timplan har samma timtal som i den nu gällande; siffrorna
inom parentes avse det differentierade gymnasiet):
Kristendom . . . ………. .
Modersmål ……………. .
Latin ………………. .
Grekiska ………………. .
Tyska ……………… .
Engelska
Franska
Historia
Geografi
Filosofi ………………. .
Matematik …………….. .
Biologi ………………. .
Fysik …………………. .
Kemi …………………. .
Teckning …………… .
L
o
+2
+l
+l
o
o
o
o
(- 3,5)
+2
(–7)
+l
(-6)
(-5)
o
H
-2
o
(-2)
o
(-9)
– l
+ 0,5
o
+3
+l
+ 0,5
o
o
N
5
17
12
13
16
13
8
4
12
8
8
4
6
95
Ingemar During
Vid en jämförelse måste naturligtvis hänsyn tagas främst till
de vanligaste ämnesgrupperna på det differentierade gymnasiet.
Iögonenfallande är det sänkta timtalet på realgymnasiet för
kristendom, tyska och historia; liksom varje förslag som innebär
reducering av ett ämnes timtal kommer även detta att väcka protest. Var och en, som noga genomtänkt arbetsplanen för en gymnasielinje med markerad matematisk-naturvetenskaplig inriktning, känner emellertid till vilka svårigheter som här resa sig.
ökningen av latinets timtal avser att ge rum för en översikt
av antik fornkunskap. Undervisningen i tyska i tredje och fjärde
ringen av latin och realgymnasiet bör uteslutande ägnas åt läsning av tysk text. Timplanen utgår från den förutsättningen att
tyska är grundspråket. På reallinjen bör möjlighet finnas att tillvälja franska; vederbörande måste då avstå från undervisning i
ett annat ämne, förslagsvis geografi.
Kurserna skulle på de olika linjerna inriktas något olika mot
de studiemål som avses. Den humanistiska inriktningen på latinlinjen skulle motsvaras av en mer mot rent socialt-praktiska mål
syftande undervisning på den nyspråkliga linjen, och på reallinjen skulle givetvis matematik och naturvetenskaperna stå i
centrum. I ämnet filosofi t. ex. borde man på latinlinjen ägna avsevärd tid åt de i egentlig mening filosofiska problemen, på den
nyspråkliga linjen finge man nöja sig med en orientering i denna
del av ämnet, och på reallinjen skulle huvudvikten helt läggas på
psykologien. En motsvarande differentiering finge man genomföra med flera av schemats ämnen. Med full avsikt ha ämnena
filosofi-psykologi och biologi upptagits som obligatoriska på alla
linjer; självfallet finge undervisningen i biologi läggas helt olika
på de tre linjerna.
Av största vikt är att kunskapsfordringarna på alla linjerna avvägas så jämnt som möjligt. J ag vet att detta skorrar i öronen
på många, men jag är krass nog att hävda, att om av tre i stort
sett mot samma slutmål – vare sig det är studentexamen eller
avgångsbetyg- förande linjer, en får rykte om sig att vara »lättare», så drar den ungdomen till sig, och detta ofta till skada för
de unga själva.
En viss jämnhet nås genom avvägning av skrivningarna. På
latinlinjen skulle man skriva svenska, latin och franska (engelska
valfritt), på den nyspråkliga linjen svenska och tre främmande
språk, på reallinjen svenska, engelska, matematik och fysik.
96
Gymnasiets problem
Språkskrivningarna anordnas över lag efter helt andra metoder
än de nuvarande. Vid skrivning i svenska bör i stor utsträckning
särskilt anbefallda textböcker få medtagas. skrivningarna i främmande språk anordnas i huvudsak på följande sätt. skrivningen
består av en text på det främmande språket för översättning till
vårdad svenska samt ett kortare stycke likartad svensk text för
översättning till det främmande språket. På latin- och reallinjen
böra lexikon principiellt icke få medföras, undantagsvis mindre
ordböcker; eventuella svårare glosor kunna bifogas texten. Alternativt uppsatsämne gives alltid. På den nyspråkliga linjen böra
även skrivningar av nuvarande typ förekomma. Latinskrivningen
bör de två sista åren utgöras endast av översättning från latin
till svenska.
Den här skisserade timplanen skulle naturligtvis kräva en ingående kommentar, men jag får nöja mig med dessa antydningar.
Jag är medveten om, att mången mot den kommer att rikta den
invändningen, att den betyder ett återupplivande av mångläseriet.
Det beror emellertid helt på vad man inlägger i detta ord.
Till en viss grad är »mångläseri» nödvändigt, om man vill skaffa
sig en någorlunda avrundad allmänbildning. Om man räknar med
ett så väl späckat schema som här, måste man från början också
räkna med att hemarbetet kraftigt inskränkes. Hemarbetet,
läxorna, böra i de två högsta ringarna koncentreras till omkring
sex ämnen på varje linje. De övriga ämnena studeras på lärorummet under lärarens handledning. Om arbetsformerna på gymnasiet vore åtskilligt att säga, som här måste förbigås; icke kan
jag heller i detta sammanhang gå in på frågan om examenskontrollen. Men när man nu ser att intresset huvudsakligen samlar sig kring frågan om studentexamens vara eller inte vara, har
har jag ånyo velat rikta uppmärksamheten på själva huvudfrågan,
nämligen gymnasiets inre organisation.
Innan man beslutar sig för en ny delreform, kan det vara skäl
att överväga, om man inte borde vänta och efter grundlig utredning i ett sammanhang taga upp tilllösning frågorna om elementarundervisningens och gymnasiets organisation, om praktiska
gymnasielinjer och om den lämpliga formen för avgångsexamen.
97
. s d