Spänning och avspänning under 1937
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SPÄNNING
OCH AVSPÄNNING UNDER 1937
DE’l’ nyss tilländalupna året har liksom de närmast föregående
behärskats av en storpolitisk spänning, som stundtals synts nå
en outhärdlig styrka och hota med den av alla fruktade katastrofen. Och dock har vid årets slut freden mellan stormakterna
alltjämt bevarats, och på vissa världspolitiska fronter synes till
och med en viss avspänning skymta.
I om möjligt högre grad än de föregående åren har 1937 stått
i tecknen av två tydligt framträdande och sig utvidgande stora
maktblock. Å ena sidan synes samförståndet ständigt växa mellan de tre ekonomiskt och kolonialpolitiskt missgynnade stormakterna Tyskland, J apan och Italien med deras allt livligare krav
på en mot deras styrka svarande plats i solen. Å den andra ter
sig de båda västmakternas samverkan allt intimare, och därjämte
synas utsikterna för ett visst samarbete mellan England och Förenta staterna växa, medan Frankrike å sin sida alltjämt uppehåller en viss, om ock tveksam, entente med makthavarna i Kreml.
På samma sätt som under det sista decenniet före 1914 har
det storpolitiska spelet haft karaktär av en ständigt fortgående,
med växlande lycka förd kraftmätning mellan de båda stora
maktgrupperna. Och i denna aldrig vilande kamp, där framgångar
och motgångar ofta skiftat, tycker man sig dock under ytan kunna
iakttaga en viss tendens: styrkeförhållandet synes bliva allt
gynnsammare för triangeln Berlin-Tokio-Rom, allt ogunstigare
för dess av inre företeelser försvagade motståndare.
I öppen dag ligger detta förhållande beträffande Ryssland, där
hela året fått sin prägel av en serie blodiga uppgörelser mellan
de personager, som tidigare i framgångsrik samverkan utrotat vad
som fanns av bildning och kultur i det forna tsarväldet. I och
för sig sluta sig de senaste skräcktilldragelserna värdigt till en
gammal rysk tradition från Ivan den förskräckliges, stora oredans
och Peter den stores dagar, och ur moralisk synpunkt har man på
sina håll anmärkt, att flertalet av dem, som nu så hastigt fått
bryta upp från både makten och livet, i eminent grad gjort sig
förtjänta av det slut, som drabbat dem. Men dylika reflexioner
l
Spänning och avspänning under 1937
till trots har det inträffade i hög grad skakat Rysslands europeiska
ställning. Ruskigheterna ha varit för svåra och kommit allt för
oväntat för många fromma sympatisörer för att de ej skulle resa
en den skräckfyllda isoleringens mur mellan Ryssland och Europa
och totalt fördärva marknaden för dem, som i Litvinov velat se
den Sankt Göran, som skulle nedlägga fascismen och nazismens
drakar. Det kyliga mottagande, som herr Vougts ryssvänliga aktivism mött bland hans egna partivänner, jämfört med det ryska
propagandabildmaterial, som för ett par år sedan plägade flöda
genom Social-Derp.okratens spalter, är ett vältaligt vittnesbörd
härom. I England ha anhängarna av en enhetsfront med Moskva
lidit svåra nederlag, och överhuvud taget synes Stalins med så stor
pomp och ståt lancerade nya »författning» ej ha lyckats övertyga någon utanför de röda gränspålarna om att Ryssland blivit
en demokratisk eller civiliserad stat.
Omedelbart viktigare är kanske dock en annan svit av det ryska
skräckväldet. De blodiga tilldragelserna ha på ett högst åskådligt
sätt blottat, hur ringa stabilitet bolsjevikstyret alltjämt äger och
hur föga värde dess utrikespolitiska vänskap därför lätt kan få.
Främst i Frankrike har denna upptäckt gjort djupt intryck. Särskilt väckte det högst egendomliga känslor, när samme marskalk
Tuchatjevskij, som nyss i Paris i egenskap av bundsförvantens
näst Vorosjilov främste militäre chef invigts i franska armens
hemligheter, plötsligt avrättades på grund av brottsliga förbindelser med Tyskland. Från dessa skakningar synes den fransk-ryska
alliansen ej ha hämtat sig: den förut så prisade och hatade traktaten har försvunnit ur aktuell fransk politik, och när Delbos mot
årets slut företog sin stora mellan- och östeuropeiska resa, som
även förde honom till Berlin, besökte han ej Moskva. Till denna
utveckling av de fransk-ryska förbindelserna ha emellertid sä-
kerligen ej blott händelserna i Ryssland utan även ministären
Blums fall bidragit.
Under alla omständigheter ha de inre tilldragelserna i Ryssland under 1937 medfört, att det starka inflytande, som Litvinov
tidigare ofta kunnat utöva på Europas politiska förhållanden,
nu till största delen förflyktigats.
Å ven Rysslands bundsförvant, Frankrike, har i stor utsträckning handikapats av sina inre förhållanden. Den finansiella katastrof, vari det Blumska experimentet utmynnade, lamslog den
franska utrikesledningen i en kritisk tid, och även sedan Vincent
2
Spänning och avspänning under 1937
Auriol äntligen bortlyfts från finansministertaburetten, har man
haft så fullt upp att göra med att reparera sviterna av hans statsmannagärning, att man utåt måst ligga på defensiven. När så
mot årets slut utrikesministern Yvon Delbos, väl jämte finansministern Bonnet sin regerings största tillgång, företog sin nyss
omtalade resa till Frankrikes gamla vänner i öster och sydöst,
blev resultatet av allt att döma över hövan magert. Frankrikes
svåra inre förhållanden efter folkfrontens seger, dess rubbade
statsauktoritet och förstörda finanser, ha i högsta grad minskat
dess förmåga att som bundsförvanter attrahera mindre stater i
farlig belägenhet.
Annorlunda ställer sig saken för den andra av västmakterna.
I England har den ekonomiska konjunkturen alltjämt varit gynnsam och vidmakthållit statens finanser, trots de stora krav, som
ställts därpå. De parlamentariska förhållandena ha tillåtit en erfaren regering att obestritt handhava statens ledning och framför allt att ännu mer forcera de jättelika rustningar, som skola
skapa förbättringarna för att England skall kunna återvinna sin
ledande roll i världspolitiken. En avgjord förstärkning torde
premiärministerskiftet i maj ha inneburit. Baldwin hade, trots
sin senast i abdikationskrisen visade ovanliga parlamentariska
talang, alltför ofta visat sig ej behärska det utrikespolitiska spelet och berett sitt land och sig själv alltför många dekonfityrer,
för att hans försvinnande ur denna synpunkt skulle kunna anses innebära någon förlust. Neville Chamberlain har från början visat håg att själv taga ledningen även på detta område och
lägga strama tyglar på Anthony Edens under den Austen
Chamberlainska eran uppammade benägenhet att låta England
utnyttjas av Frankrike och på hans rancunekänslor mot Italien.
Efter premiärministerbytet tycker man sig skönja både en helt
annan vilja att hävda Englands egna intressen och en helt annan och allvarligare benägenhet att fredligt göra upp med dikta•torerna än förut. Men – ännu fattas mycket i Englands upprustning och därför i dess förmåga att sätta makt bakom ordet,
allra helst så länge de samtidiga förvecklingarna i Yttersta östern
och kring Medelhavet ideligen sätta den brittiska flottan på mellanhand. Åven opinionsbildningen i England är ännu alltför förvirrad för att tillåta kabinettet att taga något avgörande steg utöver garantierna för Hollands, Belgiens och Frankrikes säkerhet.
Vad slutligen Förenta Staterna beträffar, är där liksom i Eng- 3
Spänning och avspänning under 1937
land opinionen alltjämt odeciderad och binder sålunda presidentens händer. Och liksom i Frankrike är det ekonomiska och sociala läget alltför labilt för att tillåta några världspolitiska utflykter, trots de stora ord och provokatoriska utfall, varmed presidenten Roosevelt i tävlan med diktatorerna gärna späckar sina
tal. På hösten har till yttermera visso konjunkturkurvan ånyo
vänt brant nedåt, och U. S. A. har också ganska lågmält reagerat
mot japanernas ogenerade framfart med amerikanska intressen
och krigsfartyg i Kina.
Om alltså Ryssland och de tre »demokratiska» stormakterna
i huvudsak nödgats hålla sig på defensiven, ha i gengäld deras
medtävlare kunnat inhösta åtskilliga fördelar. Det franska allianssystemets söndervittring fortsätter hastigt. Belgien har mottagit
även tyska försäkringar om respekt för dess neutralitet och därigenom fullbordat sin av konung Leopold tidigare bebådade övergång ur det franska klientelet till en verklig neutralitet, som
knappast synes vara förenlig ens med den uppgift av observationspost mot luftangrepp på London, som man i England gärna velat
se Belgien åtaga sig.
Regeringen Stojadinovitj i Jugoslavien har under året visat allt
större välvilja mot Tyskland och Italien och allt större kyla mot
Frankrike, ehuru den alltjämt synes fika efter Englands vänskap.
En mycket svår motgång för västmakterna bragte årets sista
dagar i och med den fascistiskt-antisemitiskt orienterade Gogas
framträngande till makten i Rumänien, en händelse, som tyckes
innebära en fullständig omsvängning i detta lands både yttre och
inre politik till viss överensstämmelse med axeln Berlin-Rom.
Framför allt synes Goga eftersträva nära samförstånd med överste
Beck i ’Varschau, som alltjämt strävar efter en oberoende roll
vid sidan av de båda maktblocken. För den ömtåliga vänskapen
mellan Berlin och Warscharr innebär dock den strama tyska politiken i Danzig en ständig och svår påfrestning.
•Utvecklingen i Jugoslavien och Rumänien pekar mot Tjeckoslovakiets allt tydligare och fullständigare isolering på dess farliga plats i Europas mitt. Allt svårare ter det sig därför för Pragregeringen att fortsätta sin nålstingspolitik mot den talrika tyska
minoriteten, och till och med Delbos lär vid sitt Pragbesök ha
rått sina värdar att reva seglen i detta avseende för att besvärja
den hotande stormen i norr. En annan fråga är, om denna bräckliga statsbildning tål den strukturförändring, som en större fri- 4
Spänning och avspänning under 1937
het för icke-tjeckerna skulle innebära. I varje fall torde knappast någon stat för närvarande befinna sig i en så svår situation
som den, vartill Benes’s tyskfientliga politik bragt Tjeckoslavakiet.
Fråga är, om ej där numera finnes ett europeiskt stormcentrum
vida allvarligare än till och med Österrike.
I samband med denna allmänna utveckling i Europa står det
alltmer fullständiga avslöjandet av Nationernas Förbunds betydelselöshet. Det rör sig här om ett politiskt fallissemang av nära
nog groteska proportioner. Geneveinstitutionen ·har knappast
märkts under det gångna året: i den engelska regeringens storpolitiska deklarationer spelar den ej längre någon roll, och ej ens
på franskt håll gör man sig längre någon nämnvärd möda med
att söka galvanisera liv i resterna. Det enda sätt, varpå förbundet
egentligen framträtt, är dess fortsatta vägran att erkänna Italiens
erövring av Abessinien, en ståndpunkt, som naturligtvis principiellt är all aktning värd, men vars praktiska ändamålsenlighet
förefaller svårbegriplig, sedan man nu en gång låtit erövringen
ske. Italien har dragit konsekvenserna av Geneves halsstarrighet
och i december utträtt ur förbundet. Förlusten är i och för sig ej
så stor- för ett folkförbund i anda och sanning vore den nuvarande italienska regeringens medverkan av rätt tvivelaktigt värde.
Men under närvarande förhållanden har åtgärden den ej ringa betydelsen, att den definitivt ger Wilsons skapelse prägeln av en
allians mellan tre stormakter och deras klientel, med en spets
riktad mot tre av de fyra andra stormakter, som stå utanför.
För de stater, som verkligen tänka sig en klart neutral politik,
är medlemskapet i Geneve vordet en svår black om foten, men
å andra sidan är det ej så lätt att gå ut utan att ge denna handling en viss spets mot förbundets båda huvudmakter.
Av de tre s. k. diktaturstormakterna har Tyskland haft ett
lugnt år, där framgångarna varit åtskilliga, ehuru inga kupper
av samma slag som tidigare ägt rum. Den isolering, som under
de första åren tycktes hota det tredje riket, är helt avvärjd. .Japan och det 1934 så fientliga Italien ha nu närmast karaktär av
bundsförvanter, en utveckling, som beseglats av Mussolinis triumffärd till sin kollega i Berlin och av Italiens anslutning till 1936
års antikommunistiska fördrag mellan Tyskland och .Japan. Samtidigt som axeln Berlin-Rom och triangeln Berlin-Rom-Tokio
hävdat sig som storpolitiska konstellationer av första ordningen,
har Tysklands förhållande till vissa mindre stater: Belgien, .Jugo- 5
Spänning och avspänning under 1937
slavien, Rumänien, undergått en utpräglad förbättring, och de
goda förbindelserna med Ungern synas bestå. I Sydamerika, särskilt i Brasilien, spåras en märkbar ökning av det tyska liksom
av det italienska inflytandet. Möjligen har förbindelsen med
Österrike varit en besvikelse för Berlin, då fördraget från sommaren 1936 ej medfört den snabba penetration vid Donau, som man
nog väntat sig, utan Schuschnigg alltjämt lyckats hävda sig vid
rodret och företagit ett visst närmande till Prag.
Samtidigt som Hitler knutit så nära förbindelser med Japan och
Italien, har han förvånansvärt väl lyckats hålla broarna till London och Paris öppna. I förhållandet till England har den än tilltagande, än avmattade tyska kolonialkampanjen spelat en egendomlig roll, men det förefaller, som om man på flere inflytelserika håll i England gjorde sig förtrogen med möjligheten att återlämna åtminstone en del av rovet från Versailles, om man därigenom kunde uppnå en allmän uppgörelse. Lord Halifax’ Berlinresa på senhösten gav också ett bevis på Londonkabinettets beredvillighet att ej hålla alltför stramt på sin värdighet, när det gäller
att visa sin benägenhet för samförstånd. :B-,örbindelserna mellan
Tyskland och Frankrike ha knappast försvårats, trots de då och
då återkommande förvecklingarna i samband med det spanska
kriget, och friherre von Neuraths artighet mot Delbos vid dennes
genomresa i Berlin väckte gynnsamt uppseende i Frankrike så-
som en vänskaplig gest. Slutligen har den 1936 så våldsamma
tysk-ryska motsatsen något trätt i bakgrunden under 1937, möjligen i samband med Moskvaregeringens blodiga uppgörelser med
de kommunistgrupper, som alltjämt arbetat för världsrevolutionen.
Det har ej ens saknats antydningar om en vänskaplig uppgörelse
mellan det tredje riket och ett »nationalbolsjevikiskt» Ryssland.
För Italien har den under Abessinienkriget utbildade motsatsen
till England, sedermera överförd till hela Medelhavsproblemet,
även under 1937 varit den stora nationella frågan. Vid årets början kom ett »gent1eman’s agreement» till stånd mellan de båda
makterna men blev till synes helt utan betydelse. Ej heller
Chamberlains försök efter sitt ämbetstillträde att genom personlig
kontakt med il Duce förbättra stämningen kröntes med framgång. På italienskt håll har den våldsamma antiengelska propagandan fortsatt såväl i pressen som i all synnerhet i Bariradions
beryktade arabiska utsändningar. I Palestinaoroligheterna har
Rom misstänkts för att ha spelat en allt annat än passiv roll, och
6
Spänning och avspänni.ng under 1937
även i Egypten tros Mussolini ha sökt motarbeta England. Den
spanska kraftmätningen har vid talrika tillfällen låtit Italiens
rivalitet som Medelhavsmakt till såväl England som Frankrike
framträda, och alla tre parternas oavlåtliga ansträngningar att
genom flottrustningar och befästningsarbeten stärka sin ställning
i de klassiska farvattnen ha ytterligare framhävt dessa spända förhållanden. Denna Italiens ofta nästan öppet fientliga ställning till
de båda västmakterna har naturligtvis gjort Mussolini i hög grad
beroende av Tysklands- och Japans- stöd, allra helst som hans
tidigare utmärkta förbindelser med Moskva fullständigt förstörts.
Dessutom torde Italien vara den av stormakterna, vars finanser
ha allra svårast att bära den växande rustningsbördan, ett förhållande, varom allt flere tvångsåtgärder på det ekonomiska området burit vittne. Åven om man bör akta sig för den i de komfortabelt levande »neutrala» staterna vanliga överskattningen av
de ekonomiska och den därmed sammanhängande undervärderingen av de moraliska faktorernas betydelse för en stats politiska
och militära styrka, är denna omständighet av stor vikt. Därtill
kommer, att pacificeringen av det erövrade Abessinien visat sig
vara ett långvarigare och dyrbarare företag, än man beräknat.
Framför allt har det spanska kriget bundit Italiens uppmärksamhet. Året började med patrioternas erövring av Malaga i
februari, där de italienska hjälptrupperna spelade en framträ-
dande roll. Men i mars följde misslyckandet av en stor offensiv
mot Madrid, varvid just italienarna ledo ett allvarligt nederlag,
som följdes av myteriförsök. Händelsen väckte allvarlig oro i
Rom och vållade Mussolinis plötsliga avbrytande av sin för utländska iakttagare något teatraliska triumffärd i Libyen, där han,
omgiven av liktorer, just mottagit »Islams svärd». Dessa tilldragelser, som inneburit en högst allvarlig motgång för såväl Franco
som hans beskyddare, mer än gottgjordes emellertid av sommarens
utveckling på krigsskådeplatsen. Efter omfattande förberedelser
skredo nationalisterna med italiensk hjälp till en slutuppgörelse
med sina fiender i nordväst, och detta företag kröntes med fullständig framgång. I juni föll Bilbao, i augusti Santander, och i
oktober intogs Gijon, den sista plats i nordväst, som ännu gjorde
motstånd. De baskiska provinserna och Asturien med deras rika
mineraltillgångar voro i Francos hand, och vid årsskiftet kan han
koncentrera sina krafter till en slutattack mot de rödas sista fästen i öster. Huruvida hans planer i avsevärd grad rubbats av
7
Spänning och avspänning under 19.37
fiendens lokala framgång vid Teruel i slutet av december, återstår ännu att se. På den röda sidan har under året krigföringen
försvårats av olika inre slitningar, dels mellan Barcelona och Valencia, dels mellan rivaliserande marxistiska fraktioner under
Caballero och Prieto. Dessa strider synas emellertid ha slutat
med den nya, relativt moderata regeringen Negrin-Prietos seger
över hela linjen, och den därigenom uppnådda större enigheten
utgör väl bakgrunden till den ovana framgången vid Teruel.
I alla händelser förefalla vid årsskiftet chanserna alltjämt goda
för en avgörande nationell seger, och fråga är, om det ej kommer
att visa sig hava varit ett allvarligt missgrepp av England att låta
diktaturerna få hela äran av vad som borde kunnat bliva en allmän uppgörelse i ordningens och humanitetens intresse med en
regim, som- så upplyser i början av januari en artikel av Ian
Colvin i Daily Telegraph- enligt västmakternas officiella representanters uppgifter skall ha låtit massakrera minst 140,000 nonkombattanter enbart i Madrid-, Barcelona- och Valenciadistrikten.
Under det sista halvåret har det spanska kriget fått en rival om
världens uppmärksamhet i det östasiatiska. Det av Ryssland stimulerade envisa motståndet i tongivande kinesiska kretsar mot
Japans ekonomiska och politiska penetration av Nord-Kina, ett
motstånd, till vilket även marskalk Chiang-Kai-shek efter flere
försök att bevara ett bättre förhållande till Tokio nödgats ge sin
medverkan, synes slutligen ha övertygat den japanska militärledningen om nödvändigheten av de kraftigaste åtgärder för att
förverkliga Japans vittgående syften. Förevändningen blev ett
intermezzo i Pekingtrakten, vilket efter fruktlösa förhandlingar
ledde till ett omfattande krig, dock utan krigsförklaringar. J apans militära huvudmål torde varit erövringen av Nordkina fram
till Gula floden, varigenom också förbindelserna mellan Kina och
den ryska vasallstaten Yttre Mongoliet skulle avskäras. Trots de
oerhörda avstånden och Kinas förkrossande numerära överlägsenhet ha de japanska elittrupperna på kort tid utfört denna operation. Men samtidigt företogs ett annat stort angrepp mot Shanghai
och Nanking i syfte att avskära den import av krigsmateriel, utan
vilken Kina ej kan föra krig, att beröva den kinesiska regeringen
tullinkomsterna och att, om möjligt, genom huvudstadens erövring vålla ett allmänt kaos i Kina, vilket skulle underlätta de japanska planernas förverkligande. Här var motståndet svårare,
då försvaret leddes av elittrupper, som utbildats av tyska instruk- 8
Spänning och avspänning under 1.937
törer, men skickliga kombinationer ledde omsider även här till
japansk seger och de båda städernas erövring. För närvarande synas operationerna dels rikta sig uppför J angtsekiang, dels avse
Shantungs fullständiga ockupering.
Den japanska maktexpansionen i just de trakter, där de engelska
och amerikanska ekonomiska intressena i Kina äro starkast, har
lett till en stark spänning mellan Tokio å ena sidan, London och
Washington å den andra. Och denna av själva förhållandena betingade motsättning har i hög grad skärpts genom lokala japanska
militärmyndigheters fullständigt hänsynslösa uppträdande till och
med mot amerikanska och engelska krigsfartyg, vilkas besättningar förlorat åtskilliga liv. Tidigare skulle dylika händelser
endast kunnat få två följder för Japan: krig eller fullständig
förödmjukelse, men nu har det visat sig, att de båda anglosaxiska
stormakternas beträngda ekonomiska läge och Englands farliga
situation i Medelhavet och Röda havet gett Tokio alla trumf på
hand. De bägge världsmakterna ha fått nöja sig med lama protester, följda av vaga japanska ursäkter och undanflykter. Det
är därför ej underligt, om framtiden för den vita rasens ekonomiska och politiska positioner väster om Stilla havet ter sig högst
problematisk för såväl vita som gula betraktare. Den egentliga
risken för Japan är, att de militära myndigheternas hänsynslöshet
drives så långt och leder till så allvarliga resultat, att England
och U. S. A. mot sin vilja nödgas till handling.
Vid årets slut synes därför Östasien vara den del av jordklotet,
där spänningen är starkast och krigsrisken störst. Däremot tyder
mycket på att i Europa en viss avspänning inträtt, åtminstone
mellan Tyskland och västmakterna. Konflikten mellan England
och Italien återigen är alltjämt så akut, att den hotar med allvarliga faror. Och den spanska tragedien kan alltid medföra plötsliga, ytterst allvarliga risker för världsfreden.
Världsläget är sålunda, trots vissa gynnsamma tecken, alltjämt
så fyllt av risker, att det för de stater, som önska bevara sin neutralitet i händelse av katastrof, är en livsviktig uppgift att höja
sin krigsberedskap till den högsta möjliga och att i sin politik
undvika alla åtgärder, som kunna ge verklig eller skenbar grund
för förmodanden om närmare förbindelser mellan vederbörande
stat och det ena av de stora maktblocken.
Torvald T:son Höjer.
9
OCH AVSPÄNNING UNDER 1937
DE’l’ nyss tilländalupna året har liksom de närmast föregående
behärskats av en storpolitisk spänning, som stundtals synts nå
en outhärdlig styrka och hota med den av alla fruktade katastrofen. Och dock har vid årets slut freden mellan stormakterna
alltjämt bevarats, och på vissa världspolitiska fronter synes till
och med en viss avspänning skymta.
I om möjligt högre grad än de föregående åren har 1937 stått
i tecknen av två tydligt framträdande och sig utvidgande stora
maktblock. Å ena sidan synes samförståndet ständigt växa mellan de tre ekonomiskt och kolonialpolitiskt missgynnade stormakterna Tyskland, J apan och Italien med deras allt livligare krav
på en mot deras styrka svarande plats i solen. Å den andra ter
sig de båda västmakternas samverkan allt intimare, och därjämte
synas utsikterna för ett visst samarbete mellan England och Förenta staterna växa, medan Frankrike å sin sida alltjämt uppehåller en viss, om ock tveksam, entente med makthavarna i Kreml.
På samma sätt som under det sista decenniet före 1914 har
det storpolitiska spelet haft karaktär av en ständigt fortgående,
med växlande lycka förd kraftmätning mellan de båda stora
maktgrupperna. Och i denna aldrig vilande kamp, där framgångar
och motgångar ofta skiftat, tycker man sig dock under ytan kunna
iakttaga en viss tendens: styrkeförhållandet synes bliva allt
gynnsammare för triangeln Berlin-Tokio-Rom, allt ogunstigare
för dess av inre företeelser försvagade motståndare.
I öppen dag ligger detta förhållande beträffande Ryssland, där
hela året fått sin prägel av en serie blodiga uppgörelser mellan
de personager, som tidigare i framgångsrik samverkan utrotat vad
som fanns av bildning och kultur i det forna tsarväldet. I och
för sig sluta sig de senaste skräcktilldragelserna värdigt till en
gammal rysk tradition från Ivan den förskräckliges, stora oredans
och Peter den stores dagar, och ur moralisk synpunkt har man på
sina håll anmärkt, att flertalet av dem, som nu så hastigt fått
bryta upp från både makten och livet, i eminent grad gjort sig
förtjänta av det slut, som drabbat dem. Men dylika reflexioner
l
Spänning och avspänning under 1937
till trots har det inträffade i hög grad skakat Rysslands europeiska
ställning. Ruskigheterna ha varit för svåra och kommit allt för
oväntat för många fromma sympatisörer för att de ej skulle resa
en den skräckfyllda isoleringens mur mellan Ryssland och Europa
och totalt fördärva marknaden för dem, som i Litvinov velat se
den Sankt Göran, som skulle nedlägga fascismen och nazismens
drakar. Det kyliga mottagande, som herr Vougts ryssvänliga aktivism mött bland hans egna partivänner, jämfört med det ryska
propagandabildmaterial, som för ett par år sedan plägade flöda
genom Social-Derp.okratens spalter, är ett vältaligt vittnesbörd
härom. I England ha anhängarna av en enhetsfront med Moskva
lidit svåra nederlag, och överhuvud taget synes Stalins med så stor
pomp och ståt lancerade nya »författning» ej ha lyckats övertyga någon utanför de röda gränspålarna om att Ryssland blivit
en demokratisk eller civiliserad stat.
Omedelbart viktigare är kanske dock en annan svit av det ryska
skräckväldet. De blodiga tilldragelserna ha på ett högst åskådligt
sätt blottat, hur ringa stabilitet bolsjevikstyret alltjämt äger och
hur föga värde dess utrikespolitiska vänskap därför lätt kan få.
Främst i Frankrike har denna upptäckt gjort djupt intryck. Särskilt väckte det högst egendomliga känslor, när samme marskalk
Tuchatjevskij, som nyss i Paris i egenskap av bundsförvantens
näst Vorosjilov främste militäre chef invigts i franska armens
hemligheter, plötsligt avrättades på grund av brottsliga förbindelser med Tyskland. Från dessa skakningar synes den fransk-ryska
alliansen ej ha hämtat sig: den förut så prisade och hatade traktaten har försvunnit ur aktuell fransk politik, och när Delbos mot
årets slut företog sin stora mellan- och östeuropeiska resa, som
även förde honom till Berlin, besökte han ej Moskva. Till denna
utveckling av de fransk-ryska förbindelserna ha emellertid sä-
kerligen ej blott händelserna i Ryssland utan även ministären
Blums fall bidragit.
Under alla omständigheter ha de inre tilldragelserna i Ryssland under 1937 medfört, att det starka inflytande, som Litvinov
tidigare ofta kunnat utöva på Europas politiska förhållanden,
nu till största delen förflyktigats.
Å ven Rysslands bundsförvant, Frankrike, har i stor utsträckning handikapats av sina inre förhållanden. Den finansiella katastrof, vari det Blumska experimentet utmynnade, lamslog den
franska utrikesledningen i en kritisk tid, och även sedan Vincent
2
Spänning och avspänning under 1937
Auriol äntligen bortlyfts från finansministertaburetten, har man
haft så fullt upp att göra med att reparera sviterna av hans statsmannagärning, att man utåt måst ligga på defensiven. När så
mot årets slut utrikesministern Yvon Delbos, väl jämte finansministern Bonnet sin regerings största tillgång, företog sin nyss
omtalade resa till Frankrikes gamla vänner i öster och sydöst,
blev resultatet av allt att döma över hövan magert. Frankrikes
svåra inre förhållanden efter folkfrontens seger, dess rubbade
statsauktoritet och förstörda finanser, ha i högsta grad minskat
dess förmåga att som bundsförvanter attrahera mindre stater i
farlig belägenhet.
Annorlunda ställer sig saken för den andra av västmakterna.
I England har den ekonomiska konjunkturen alltjämt varit gynnsam och vidmakthållit statens finanser, trots de stora krav, som
ställts därpå. De parlamentariska förhållandena ha tillåtit en erfaren regering att obestritt handhava statens ledning och framför allt att ännu mer forcera de jättelika rustningar, som skola
skapa förbättringarna för att England skall kunna återvinna sin
ledande roll i världspolitiken. En avgjord förstärkning torde
premiärministerskiftet i maj ha inneburit. Baldwin hade, trots
sin senast i abdikationskrisen visade ovanliga parlamentariska
talang, alltför ofta visat sig ej behärska det utrikespolitiska spelet och berett sitt land och sig själv alltför många dekonfityrer,
för att hans försvinnande ur denna synpunkt skulle kunna anses innebära någon förlust. Neville Chamberlain har från början visat håg att själv taga ledningen även på detta område och
lägga strama tyglar på Anthony Edens under den Austen
Chamberlainska eran uppammade benägenhet att låta England
utnyttjas av Frankrike och på hans rancunekänslor mot Italien.
Efter premiärministerbytet tycker man sig skönja både en helt
annan vilja att hävda Englands egna intressen och en helt annan och allvarligare benägenhet att fredligt göra upp med dikta•torerna än förut. Men – ännu fattas mycket i Englands upprustning och därför i dess förmåga att sätta makt bakom ordet,
allra helst så länge de samtidiga förvecklingarna i Yttersta östern
och kring Medelhavet ideligen sätta den brittiska flottan på mellanhand. Åven opinionsbildningen i England är ännu alltför förvirrad för att tillåta kabinettet att taga något avgörande steg utöver garantierna för Hollands, Belgiens och Frankrikes säkerhet.
Vad slutligen Förenta Staterna beträffar, är där liksom i Eng- 3
Spänning och avspänning under 1937
land opinionen alltjämt odeciderad och binder sålunda presidentens händer. Och liksom i Frankrike är det ekonomiska och sociala läget alltför labilt för att tillåta några världspolitiska utflykter, trots de stora ord och provokatoriska utfall, varmed presidenten Roosevelt i tävlan med diktatorerna gärna späckar sina
tal. På hösten har till yttermera visso konjunkturkurvan ånyo
vänt brant nedåt, och U. S. A. har också ganska lågmält reagerat
mot japanernas ogenerade framfart med amerikanska intressen
och krigsfartyg i Kina.
Om alltså Ryssland och de tre »demokratiska» stormakterna
i huvudsak nödgats hålla sig på defensiven, ha i gengäld deras
medtävlare kunnat inhösta åtskilliga fördelar. Det franska allianssystemets söndervittring fortsätter hastigt. Belgien har mottagit
även tyska försäkringar om respekt för dess neutralitet och därigenom fullbordat sin av konung Leopold tidigare bebådade övergång ur det franska klientelet till en verklig neutralitet, som
knappast synes vara förenlig ens med den uppgift av observationspost mot luftangrepp på London, som man i England gärna velat
se Belgien åtaga sig.
Regeringen Stojadinovitj i Jugoslavien har under året visat allt
större välvilja mot Tyskland och Italien och allt större kyla mot
Frankrike, ehuru den alltjämt synes fika efter Englands vänskap.
En mycket svår motgång för västmakterna bragte årets sista
dagar i och med den fascistiskt-antisemitiskt orienterade Gogas
framträngande till makten i Rumänien, en händelse, som tyckes
innebära en fullständig omsvängning i detta lands både yttre och
inre politik till viss överensstämmelse med axeln Berlin-Rom.
Framför allt synes Goga eftersträva nära samförstånd med överste
Beck i ’Varschau, som alltjämt strävar efter en oberoende roll
vid sidan av de båda maktblocken. För den ömtåliga vänskapen
mellan Berlin och Warscharr innebär dock den strama tyska politiken i Danzig en ständig och svår påfrestning.
•Utvecklingen i Jugoslavien och Rumänien pekar mot Tjeckoslovakiets allt tydligare och fullständigare isolering på dess farliga plats i Europas mitt. Allt svårare ter det sig därför för Pragregeringen att fortsätta sin nålstingspolitik mot den talrika tyska
minoriteten, och till och med Delbos lär vid sitt Pragbesök ha
rått sina värdar att reva seglen i detta avseende för att besvärja
den hotande stormen i norr. En annan fråga är, om denna bräckliga statsbildning tål den strukturförändring, som en större fri- 4
Spänning och avspänning under 1937
het för icke-tjeckerna skulle innebära. I varje fall torde knappast någon stat för närvarande befinna sig i en så svår situation
som den, vartill Benes’s tyskfientliga politik bragt Tjeckoslavakiet.
Fråga är, om ej där numera finnes ett europeiskt stormcentrum
vida allvarligare än till och med Österrike.
I samband med denna allmänna utveckling i Europa står det
alltmer fullständiga avslöjandet av Nationernas Förbunds betydelselöshet. Det rör sig här om ett politiskt fallissemang av nära
nog groteska proportioner. Geneveinstitutionen ·har knappast
märkts under det gångna året: i den engelska regeringens storpolitiska deklarationer spelar den ej längre någon roll, och ej ens
på franskt håll gör man sig längre någon nämnvärd möda med
att söka galvanisera liv i resterna. Det enda sätt, varpå förbundet
egentligen framträtt, är dess fortsatta vägran att erkänna Italiens
erövring av Abessinien, en ståndpunkt, som naturligtvis principiellt är all aktning värd, men vars praktiska ändamålsenlighet
förefaller svårbegriplig, sedan man nu en gång låtit erövringen
ske. Italien har dragit konsekvenserna av Geneves halsstarrighet
och i december utträtt ur förbundet. Förlusten är i och för sig ej
så stor- för ett folkförbund i anda och sanning vore den nuvarande italienska regeringens medverkan av rätt tvivelaktigt värde.
Men under närvarande förhållanden har åtgärden den ej ringa betydelsen, att den definitivt ger Wilsons skapelse prägeln av en
allians mellan tre stormakter och deras klientel, med en spets
riktad mot tre av de fyra andra stormakter, som stå utanför.
För de stater, som verkligen tänka sig en klart neutral politik,
är medlemskapet i Geneve vordet en svår black om foten, men
å andra sidan är det ej så lätt att gå ut utan att ge denna handling en viss spets mot förbundets båda huvudmakter.
Av de tre s. k. diktaturstormakterna har Tyskland haft ett
lugnt år, där framgångarna varit åtskilliga, ehuru inga kupper
av samma slag som tidigare ägt rum. Den isolering, som under
de första åren tycktes hota det tredje riket, är helt avvärjd. .Japan och det 1934 så fientliga Italien ha nu närmast karaktär av
bundsförvanter, en utveckling, som beseglats av Mussolinis triumffärd till sin kollega i Berlin och av Italiens anslutning till 1936
års antikommunistiska fördrag mellan Tyskland och .Japan. Samtidigt som axeln Berlin-Rom och triangeln Berlin-Rom-Tokio
hävdat sig som storpolitiska konstellationer av första ordningen,
har Tysklands förhållande till vissa mindre stater: Belgien, .Jugo- 5
Spänning och avspänning under 1937
slavien, Rumänien, undergått en utpräglad förbättring, och de
goda förbindelserna med Ungern synas bestå. I Sydamerika, särskilt i Brasilien, spåras en märkbar ökning av det tyska liksom
av det italienska inflytandet. Möjligen har förbindelsen med
Österrike varit en besvikelse för Berlin, då fördraget från sommaren 1936 ej medfört den snabba penetration vid Donau, som man
nog väntat sig, utan Schuschnigg alltjämt lyckats hävda sig vid
rodret och företagit ett visst närmande till Prag.
Samtidigt som Hitler knutit så nära förbindelser med Japan och
Italien, har han förvånansvärt väl lyckats hålla broarna till London och Paris öppna. I förhållandet till England har den än tilltagande, än avmattade tyska kolonialkampanjen spelat en egendomlig roll, men det förefaller, som om man på flere inflytelserika håll i England gjorde sig förtrogen med möjligheten att återlämna åtminstone en del av rovet från Versailles, om man därigenom kunde uppnå en allmän uppgörelse. Lord Halifax’ Berlinresa på senhösten gav också ett bevis på Londonkabinettets beredvillighet att ej hålla alltför stramt på sin värdighet, när det gäller
att visa sin benägenhet för samförstånd. :B-,örbindelserna mellan
Tyskland och Frankrike ha knappast försvårats, trots de då och
då återkommande förvecklingarna i samband med det spanska
kriget, och friherre von Neuraths artighet mot Delbos vid dennes
genomresa i Berlin väckte gynnsamt uppseende i Frankrike så-
som en vänskaplig gest. Slutligen har den 1936 så våldsamma
tysk-ryska motsatsen något trätt i bakgrunden under 1937, möjligen i samband med Moskvaregeringens blodiga uppgörelser med
de kommunistgrupper, som alltjämt arbetat för världsrevolutionen.
Det har ej ens saknats antydningar om en vänskaplig uppgörelse
mellan det tredje riket och ett »nationalbolsjevikiskt» Ryssland.
För Italien har den under Abessinienkriget utbildade motsatsen
till England, sedermera överförd till hela Medelhavsproblemet,
även under 1937 varit den stora nationella frågan. Vid årets början kom ett »gent1eman’s agreement» till stånd mellan de båda
makterna men blev till synes helt utan betydelse. Ej heller
Chamberlains försök efter sitt ämbetstillträde att genom personlig
kontakt med il Duce förbättra stämningen kröntes med framgång. På italienskt håll har den våldsamma antiengelska propagandan fortsatt såväl i pressen som i all synnerhet i Bariradions
beryktade arabiska utsändningar. I Palestinaoroligheterna har
Rom misstänkts för att ha spelat en allt annat än passiv roll, och
6
Spänning och avspänni.ng under 1937
även i Egypten tros Mussolini ha sökt motarbeta England. Den
spanska kraftmätningen har vid talrika tillfällen låtit Italiens
rivalitet som Medelhavsmakt till såväl England som Frankrike
framträda, och alla tre parternas oavlåtliga ansträngningar att
genom flottrustningar och befästningsarbeten stärka sin ställning
i de klassiska farvattnen ha ytterligare framhävt dessa spända förhållanden. Denna Italiens ofta nästan öppet fientliga ställning till
de båda västmakterna har naturligtvis gjort Mussolini i hög grad
beroende av Tysklands- och Japans- stöd, allra helst som hans
tidigare utmärkta förbindelser med Moskva fullständigt förstörts.
Dessutom torde Italien vara den av stormakterna, vars finanser
ha allra svårast att bära den växande rustningsbördan, ett förhållande, varom allt flere tvångsåtgärder på det ekonomiska området burit vittne. Åven om man bör akta sig för den i de komfortabelt levande »neutrala» staterna vanliga överskattningen av
de ekonomiska och den därmed sammanhängande undervärderingen av de moraliska faktorernas betydelse för en stats politiska
och militära styrka, är denna omständighet av stor vikt. Därtill
kommer, att pacificeringen av det erövrade Abessinien visat sig
vara ett långvarigare och dyrbarare företag, än man beräknat.
Framför allt har det spanska kriget bundit Italiens uppmärksamhet. Året började med patrioternas erövring av Malaga i
februari, där de italienska hjälptrupperna spelade en framträ-
dande roll. Men i mars följde misslyckandet av en stor offensiv
mot Madrid, varvid just italienarna ledo ett allvarligt nederlag,
som följdes av myteriförsök. Händelsen väckte allvarlig oro i
Rom och vållade Mussolinis plötsliga avbrytande av sin för utländska iakttagare något teatraliska triumffärd i Libyen, där han,
omgiven av liktorer, just mottagit »Islams svärd». Dessa tilldragelser, som inneburit en högst allvarlig motgång för såväl Franco
som hans beskyddare, mer än gottgjordes emellertid av sommarens
utveckling på krigsskådeplatsen. Efter omfattande förberedelser
skredo nationalisterna med italiensk hjälp till en slutuppgörelse
med sina fiender i nordväst, och detta företag kröntes med fullständig framgång. I juni föll Bilbao, i augusti Santander, och i
oktober intogs Gijon, den sista plats i nordväst, som ännu gjorde
motstånd. De baskiska provinserna och Asturien med deras rika
mineraltillgångar voro i Francos hand, och vid årsskiftet kan han
koncentrera sina krafter till en slutattack mot de rödas sista fästen i öster. Huruvida hans planer i avsevärd grad rubbats av
7
Spänning och avspänning under 19.37
fiendens lokala framgång vid Teruel i slutet av december, återstår ännu att se. På den röda sidan har under året krigföringen
försvårats av olika inre slitningar, dels mellan Barcelona och Valencia, dels mellan rivaliserande marxistiska fraktioner under
Caballero och Prieto. Dessa strider synas emellertid ha slutat
med den nya, relativt moderata regeringen Negrin-Prietos seger
över hela linjen, och den därigenom uppnådda större enigheten
utgör väl bakgrunden till den ovana framgången vid Teruel.
I alla händelser förefalla vid årsskiftet chanserna alltjämt goda
för en avgörande nationell seger, och fråga är, om det ej kommer
att visa sig hava varit ett allvarligt missgrepp av England att låta
diktaturerna få hela äran av vad som borde kunnat bliva en allmän uppgörelse i ordningens och humanitetens intresse med en
regim, som- så upplyser i början av januari en artikel av Ian
Colvin i Daily Telegraph- enligt västmakternas officiella representanters uppgifter skall ha låtit massakrera minst 140,000 nonkombattanter enbart i Madrid-, Barcelona- och Valenciadistrikten.
Under det sista halvåret har det spanska kriget fått en rival om
världens uppmärksamhet i det östasiatiska. Det av Ryssland stimulerade envisa motståndet i tongivande kinesiska kretsar mot
Japans ekonomiska och politiska penetration av Nord-Kina, ett
motstånd, till vilket även marskalk Chiang-Kai-shek efter flere
försök att bevara ett bättre förhållande till Tokio nödgats ge sin
medverkan, synes slutligen ha övertygat den japanska militärledningen om nödvändigheten av de kraftigaste åtgärder för att
förverkliga Japans vittgående syften. Förevändningen blev ett
intermezzo i Pekingtrakten, vilket efter fruktlösa förhandlingar
ledde till ett omfattande krig, dock utan krigsförklaringar. J apans militära huvudmål torde varit erövringen av Nordkina fram
till Gula floden, varigenom också förbindelserna mellan Kina och
den ryska vasallstaten Yttre Mongoliet skulle avskäras. Trots de
oerhörda avstånden och Kinas förkrossande numerära överlägsenhet ha de japanska elittrupperna på kort tid utfört denna operation. Men samtidigt företogs ett annat stort angrepp mot Shanghai
och Nanking i syfte att avskära den import av krigsmateriel, utan
vilken Kina ej kan föra krig, att beröva den kinesiska regeringen
tullinkomsterna och att, om möjligt, genom huvudstadens erövring vålla ett allmänt kaos i Kina, vilket skulle underlätta de japanska planernas förverkligande. Här var motståndet svårare,
då försvaret leddes av elittrupper, som utbildats av tyska instruk- 8
Spänning och avspänning under 1.937
törer, men skickliga kombinationer ledde omsider även här till
japansk seger och de båda städernas erövring. För närvarande synas operationerna dels rikta sig uppför J angtsekiang, dels avse
Shantungs fullständiga ockupering.
Den japanska maktexpansionen i just de trakter, där de engelska
och amerikanska ekonomiska intressena i Kina äro starkast, har
lett till en stark spänning mellan Tokio å ena sidan, London och
Washington å den andra. Och denna av själva förhållandena betingade motsättning har i hög grad skärpts genom lokala japanska
militärmyndigheters fullständigt hänsynslösa uppträdande till och
med mot amerikanska och engelska krigsfartyg, vilkas besättningar förlorat åtskilliga liv. Tidigare skulle dylika händelser
endast kunnat få två följder för Japan: krig eller fullständig
förödmjukelse, men nu har det visat sig, att de båda anglosaxiska
stormakternas beträngda ekonomiska läge och Englands farliga
situation i Medelhavet och Röda havet gett Tokio alla trumf på
hand. De bägge världsmakterna ha fått nöja sig med lama protester, följda av vaga japanska ursäkter och undanflykter. Det
är därför ej underligt, om framtiden för den vita rasens ekonomiska och politiska positioner väster om Stilla havet ter sig högst
problematisk för såväl vita som gula betraktare. Den egentliga
risken för Japan är, att de militära myndigheternas hänsynslöshet
drives så långt och leder till så allvarliga resultat, att England
och U. S. A. mot sin vilja nödgas till handling.
Vid årets slut synes därför Östasien vara den del av jordklotet,
där spänningen är starkast och krigsrisken störst. Däremot tyder
mycket på att i Europa en viss avspänning inträtt, åtminstone
mellan Tyskland och västmakterna. Konflikten mellan England
och Italien återigen är alltjämt så akut, att den hotar med allvarliga faror. Och den spanska tragedien kan alltid medföra plötsliga, ytterst allvarliga risker för världsfreden.
Världsläget är sålunda, trots vissa gynnsamma tecken, alltjämt
så fyllt av risker, att det för de stater, som önska bevara sin neutralitet i händelse av katastrof, är en livsviktig uppgift att höja
sin krigsberedskap till den högsta möjliga och att i sin politik
undvika alla åtgärder, som kunna ge verklig eller skenbar grund
för förmodanden om närmare förbindelser mellan vederbörande
stat och det ena av de stora maktblocken.
Torvald T:son Höjer.
9